Gruvan…

tidsresa

Han befanns inte tillräcklig. Det stod så i utlåtandet och han läste det om och om igen och kunde inte för sitt liv förstå varför. Hade han inte ansträngt sig, vrängt ut och in på sig själv, försakat och gjort sitt allra yttersta? Jo, det tyckte han och han hade varit så säker på att bli accepterad och emottagen med öppna armar att redan börjat planera för sin nya framtid. Så att läsa detta som i eldskrift stod ut från papperet var som att få ett slag i ansiktet.

Han vek ihop dokumentet och lade tillbaka det i kuvertet. Frukosten smakade inte lika bra längre. Kaffet var beskt och den hårda smörgåsen med ost växte i hans mun och han mådde lätt illa. Långsamt reste han sig upp och började duka av. Ställde in mjölk och smör och ost i kylskåpet. Kaffekoppen åkte in i diskmaskinen och assietten likaså. Han torkade av den rutiga vaxduken med en ny disktrasa som han tog fram från skåpet under diskbänken. När han var klar gick han ut på baksidan av huset och slog sig ner i en av solstolarna och tände en cigarett. Den smakade också illa.
Solen var fortfarande varm fast det var i slutet av augusti så efter en stund så var han tvungen att ta av sig T-shirten. Brunbränd var han ännu i alla fall efter två veckor på Mallorca i början av juli. Hans armar flagade dock lätt och den dyra solbrännan var på väg bort. Så även på benen hade han sett på kvällarna när han gick och lade sig, stora skinnflagor lossnade när han hade duschat. Det hjälpte inte med helosansalva heller och fast han hade gjort sitt bästa för att hålla brännan vid liv under de få soldagar som sommaren i år hade bjudit svenskarna på så hjälpte det inte. Fastän under tiden när han var borta så var det rena höstvädret i Sverige. Så det kändes bra att komma hem och få lite fortsatt värme efter nära fyrtio grader varmt i Spanien även om hans brunbrända lemmar sakta men säkert bleknade.
Han suckade djupt och reste sig och gick in och hämtade brevet igen. Satte sig ner i solen och läste det från början till slut tre gånger. Försökte så gott han kunde att hitta något positivt i de maskinskrivna orden, något som skulle kunna ge honom ett hopp om att allt ändå inte var kört, men det gick inte. Till slut så blev han så frustrerad att han tog fram sin cigarettändare och brände upp försändelsen. Han satt och stirrade på lågorna som åt upp papperet där han lagt det i askkoppen, petade då och då på det hopknölade pappersarket för att allt skulle brinna upp. När allt som återstod av hans drömmar var aska så reste han sig upp och gick och hämtade sin golfklubba. Tog på sig sin T-shirt igen och gick ner på allmänningen och övade på sin golfsving.

Den började fungera riktigt bra nu. Bollen lyfte i en hög och fin båge och gick rakt och fint och landade ungefär där han hade tänkt sig. Något grönt kort hade han ännu inte tagit men han var övertygad om att det inte skulle vara något problem när han väl försökte. Problemet var tiden. Inte att ta kortet, det skulle säkert vara gjort på en helg, men han insåg inte när han skulle ha möjlighet att spela. Jobbet tog alla hans timmar på dagtid och när han väl kom hem var han så trött att det enda han orkade med var att sitta framför teven eller datorn. Fast å andra sidan så var han rätt så nöjd med att bara öva. Det hände dock då och då att han tog sina klubbor och åkte till driving rangen som låg bara ett par kilometer ifrån där han bodde och stod och slog ett par timmar och det räckte för honom.
Han hade ändå ingen att spela med tänkte han. Umgänget var begränsat och den enda som han kände som spelade golf var hans kvinnliga chef, och att spela med henne kändes en aning suspekt trots att hon frågat vid ett par tillfällen. Nej, det fick räcka med att stå där han nu stod och slå fram och tillbaka. Det var inte bara roligt, det var en slags terapi också och vågorna i hans själ lade sig en aning efter en timmes golf på hans egen hemmagjorda golfbana. Grannarna tyckte antagligen att han var smått galen, men det struntade han i.

Jaha, tänkte han. Vad skulle han nu ta sig till? Det här var inget som han räknat med. Han hade känt sig som klippt och skuren för det äventyr som han ansökt om att få ta del av. Tränat både sin kropp och sitt intellekt och han var så redo som han kunde vara tyckte han, och att få det här beskedet slog undan benen på honom och han låg på marken som en krabba på rygg utan möjlighet att vända sig rätt igen.
Han svor och klappade till bollen lite för hårt. Den passerade hela gräsmattan, fortsatte över vägen där bussarna gick och det var med nöd och näppe som han undvek att träffa den röda bussen som precis passerade. Han såg hur chauffören bromsade in och han tog några snabba steg och gömde sig i buskaget och stod där som ett skyggt rådjur tills dess att bussen startat igen och åkte vidare.
”Helvete! Det var nära”, sade han för sig själv och halvsprang för att hämta bollen och när han hittat den så avslutade han dagens träningspass.

Det var för ungefär ett halvår sedan som han först hörde talas om gruvan. Han läste en artikel i en dagstidning om att det öppnats en gruva för äventyrliga som det stod. Eller kunde du kalla det artikel egentligen? Det rörde sig väl mera om en annons som utformats som en sådan för att fånga läsarens intresse.
Fångad var precis vad han blev och han satte sig omedelbart ner efter att han läst igenom inlägget noggrant och skrev sedan en ansökan om att få vara med. En utförlig sådan begärdes. Det var nästan som om de krävde att han skulle berätta hela sitt liv, eller åtminstone viktiga skeenden och stora förändringar, och det tog honom två dagar att få med allting. Han tvekade inte för ett ögonblick att lämna ut sitt liv för det var någonting i den här artikeln/annonsen som gjorde att han inte blev rädd. Det var  som om den var riktad just till honom och bara till honom. Så han skrev och skrev och när han var klar så lade han den på lådan och gick raka vägen ner till gymmet. En fordran för att få vara med var nämligen god fysisk form. Ett tydligt BMI-värde var angivet och när han räknade ut sitt eget så höll det inte måttet riktigt. Så han ljög helt enkelt. Och gick som sagt till sitt gym.
Nu satt han i vardagsrummet och kände sig besviken. Under vardagsrumsbordet, på en glasskiva, låg tidningen som han sett kungörelsen i. Han hade lagt den i en mapp för att den inte skulle komma bort. Han tog – för vilken gång i ordningen kunde han inte komma ihåg – fram den och läste.

En gruva för den äventyrlige

Är du trött på ditt enahanda liv? Känner du att du skulle gjort allting annorlunda om du fick en chans att börja om? Är du en modig man som inte räds faran både vad det gäller psykiska och fysiska umbäranden? Är du vältränad och frisk? Är dina barn vuxna och utflugna? Är du singel eller har en fru som inte skulle sakna dig om du försvann?
Är du redo att ge dig in i mörkret? Törs du ge dig in i ett okänt land utan gränser, regler eller lagar? Har du modet att stänga verkligheten, sluta dina ögon och istället se det abstrakta, det skrämmande, det ännu inte upptäckta? Är det dags för dig att lämna det trygga, det ombonade, det ofarliga?

Om du svarar ”ja” på de här frågorna så sätt dig ner och skriv och skicka in din hemställan i dag. Det här kan vara porten du letat efter. Dörren som leder dig till svaren på de frågor du alltid ställt dig.

Han suckade och lutade sig tillbaka i soffan. Skulle han verkligen bara acceptera detta? Att han ansågs att inte hålla måttet. Det var svårt att förstå varför han blivit nekad till att få delta. Alla villkor som ställts upp var nu uppfyllda och det BMI-värde som angetts var nu hans med råge och han kände sig mer vältränad än någonsin. Han var verkligen redo för den här utmaningen – utan att för den skull ha en klar uppfattning om vad den innebar – och han sneglade på det telefonnummer som fanns angivet i det finstilta och bestämde sig för att ringa.

”Äventyrsgruvan!” Svarade en kvinnlig stämma. ”Vad kan jag hjälpa till med?”
”Ja hej, jag heter Olof Rosander och för några månader skickade jag in min ansökan om att få delta i ert projekt ”En gruva för den äventyrlige.”
”Ja”, sade kvinnan avvaktande.
”Jag fick ett brev idag där det stod att jag inte blivit antagen. Jag skulle bara vilja veta varför, vad det var som gjorde att jag inte får vara med?”
”Ok, kan jag få ditt personnummer?”
Han uppgav det.
”Ett ögonblick bara så ska jag ta fram din anhållan.” Han hörde hur hon knappade på ett tangentbord och efter en i hans ögon evighetslång paus så sa hon: ”Du är härmed antagen Olof.”
”Va?” Utbrast han förvånat. ”Varför i helvete har jag fått det här brevet då för? Det fattar jag fan inte?” Olof kände hur han började bli förbannad.
Hon skrattade till.
”Nej det förstår jag, men alla som har sökt till det här – som vi ser det unika äventyrskonceptet – har fått ett likadant brev.”
”Jaha, och jag ställer fortfarande frågan, varför då?”
”Det är väl uppenbart Olof. Vi vill bara ha män som verkligen är allvarliga i sin önskan att få delta, och vår uppfattning är att bara de som ringer och ifrågasätter vårt beslut är värdiga deltagare.” Hon gjorde en konstpaus för att det som hon sagt skulle sjunka in, och när Olof inte sade något så fortsatte hon. ”Du kommer att få ett besked ifrån oss inom några dagar med närmare information om allting och när detta ska gå av stapeln och hur du ska ta dig hit. Välkommen till ditt nya liv Olof, jag kan lova dig att den tillvaro som du hittills haft kommer att te sig futtig när du väl tagit dig igenom det här.
Olof började skratta och efter en stund så sa han:
”Tack så mycket, du anar inte vad det här betyder för mig. Tack så hemskt mycket.” Han hörde genom luren hur hon log.
”Jag hoppas att du är redo Olof, för det här kommer inte att bli någon dans på rosor. Det kan jag lova dig.”
”Jag är beredd, jag försäkrar, och återigen tack.”
”För din egen skull Olof, så hoppas jag verkligen det.” Hon knappade på tangentbordet igen. ”Med brevet så bifogas också ett inbetalningskort och när vi registrerat din betalning så kommer ett personligt passerkort att skickas till dig rekommenderat. Så se till att betala så snabbt som möjligt.”
”Det kan du lita på.”
”Bra och jag önskar dig lycka till nu och säger som vi säger till alla deltagare. ”I djupet, sanningen.”
”Tack, tror jag”, sade Olof och lade på luren.

Fukten låg som en blöt yllefilt över det karga landskapet. Inte ett träd så långt ögat kunde se och marken var stenig och den väg som ledde fram till den stora gallergrinden hade varit gropig och bara bitvis asfalterad. Bussen som deltagarna hade fraktats i var grå och samtal mellan de bistra, allvarliga männen hade varit strängeligen förbjudet. Brott mot den regeln skulle ha inneburit omedelbar diskvalificering och återfrakt med vändande buss.
Nu stod de, åtta vältränade män, i grova kängor, robusta byxor och en rejäl fuktbeständig jacka, allt enligt instruktionen, på rad invid bussen. Ett allvarstyngt moln hängde över deras huvuden medan de lyssnade på den i armékläder beprydde instruktörens ödesmättade ord.
”Den här gruvan som ni ser framför er på andra sidan stängslet sträcker sig ett okänt antal mil under marken. Ni kommer inte att få någon karta. Det kommer inte att finnas några lampor när ni väl kommit ner på den nivå där ni skall vara. Det enda ljus som kommer att vara tillgängligt är den batteridrivna pannlampa som ni kommer att bli utrustade med och den har ett batteri med mycket begränsad livslängd.” Instruktören gjorde en paus och lät sin blick glida över de åtta. ”Det finns åtta olika sträckningar, ingen har kontakt med någon annan så ni är utlämnade helt på egen hand”, fortsatte han. ”Det finns en! väg ut per sträckning. Jag betonar detta, en väg ut.”
Ingen av de åtta sade något. Alla stirrade stint framåt. Olof likaså men han kände en gnagande oro i maggropen.
”Ni kommer inte att få någon mat eller något vatten med er ner men det kommer att finnas matplatser och vätskekontroller nere i gruvan och det enda sättet att komma åt dessa – om ni hittar dem – är att använda det passerkort som ni fått er tillskickat.”
Instruktören höjde rösten.
”Är det någon som inte har ett passerkort?” Skrek han.
Alla åtta skakade på huvudet nekande.
”Det kommer även att finnas extrabatterier till era pannlampor gömda på olika platser i gruvan och även där så måste ni använda era kort för att komma åt dem.” Instruktören ställde sig bredbent och höll upp ett kort i luften. ”För att komma ut”, sade han och såg var och en av dem i ögonen. ”Så måste ni använda tidigare nämnda kort och det har en livslängd på tre veckor men utgången öppnar inte för passage förrän efter en vecka därnere.” Han flinade. ”Så har ni inte hittat vägen ut på tjugoen dagar, eller om ni förlorar kortet så kan bara Gud hjälpa er upp till ljuset igen.” Leendet slocknade. ”Till slut”, sade han och lyfte blicken mot himlen. ”Om ni inte lyckats ta er upp ur gruvan inom tre veckor”, sade han med låg röst och han sänkte blicken mot marken. ”Tro inte att det kommer att komma någon räddande ängel på vita vingar för att ta er upp ur mörkret.” Han knäppte händerna framför sitt skrev. ”Inga räddningspatruller kommer att skickas ut! Är det klart?”
De åtta nickade. Olof gjorde också det men mycket tveksamt. Instruktören uppmärksammade detta och röt.
”Om det är någon som vill backa ur så är detta sista chansen. Allt du behöver göra är att ta ett steg framåt”. Han glodde på Olof. Herr Rosander rörde sig inte ur fläcken.

”Nåväl äventyrare, säg efter mig.” Sade instruktören med det snaggade håret.
”I djupet sanningen.”
”I djupet sanningen.” Sade de åtta mekaniskt och utan inlevelse.

I hissen ner till mörkret där han stod i den gnisslande metallburen såg han på tidräknaren som satt på hans vänstra arm. Dess digitala siffror tickade stadigt neråt minut för minut. Tjugo dagar, tjugotre timmar och femtionio minuter, tjugo dagar tjugotre timmar, och femtioåtta minuter och efter en stund så drog han jackärmen över den lilla lysande skärmen för att slippa se den hela tiden. Sin vanliga klocka hade han fått lämna till personalen däruppe tillsammans med mobil och övriga personliga tillhörigheter. Även cigaretter och tändare låg nu i den lilla plastlåda med hans namn på som skulle förvaras till dess att han återvände, om han nu gjorde det. Snuset hade han fått behålla. Fyra dosor med general portionssnus låg i den ryggsäck som han packat med extrakläder, mestadels T-shirts, strumpor och kalsonger men även ett par fleecetröjor samt förstås ett liggunderlag och en sovsäck. Den vägde inte mycket och instruktören hade noggrant gått igenom den för att kolla så att inget otillåtet följde med ner i gruvan. Olof höll sig stadigt fast i den lilla korgen som svängde oroväckande fram och åter på sin väg ner och han undrade vad det var han gett sig in på egentligen. Tvivlet satte in. Ångesten grep honom med sina fuktiga händer om halsen och han började få svårt att andas. Det fanns ingen återvändo nu och han hade gråten i halsen. Han satte sig ner på burgolvet och slöt sina ögon och rabblade det mantra som han använde när han mediterade om kvällarna.
Sinnesro, sinnesro, sinnesro”, mumlade han tyst och trots att han nästan viskade så ekade det lätt mellan de fuktiga stenväggarna och mörkret omfamnade honom och höll honom hårt. När han vände sin blick uppåt så såg han de sista resterna av ljus försvinna. Sedan blev det svart. Hjärtat bankade hårt och obevekligt och den rädsla för mörker som han dragits med som barn gjorde sig återigen påmind. Frestelsen att tända pannlampan som satt som ett skruvstäd runt hans huvud kändes det som, var stor, men han mindes instruktörens ord:
”Batteriet har en livslängd på ungefär 12 timmar vid konstant användande och det är upp till dig hur länge du vill att det ska räcka. Min rekommendation är att du vänjer dig vid mörkret, låter det bli din vän istället för din fiende och bara använder ljuset när du verkligen behöver det.” Han lade sin hand på Olofs axel och såg honom i ögonen. ”Du kommer att finna frid i det mörka Olof. Det finns inget skrämmande i att solen inte lyser. Det handlar bara om att försöka finna sitt inre lugn, hitta den harmoni som alla människor har men som förträngts av verklighetens hets och stress.”
Olof nickade och fattade instruktören framsträckta hand.
”Lycka till nu, jag vet att du kommer att klara det här”, sade han uppmuntrande. ”Jag ser att du är rädd, känner din skräck, men vet min vän, att du är större än du tror.”
Olof släppte hans hand, log och klev in i korgen. Han vinkade lite uppgivet när korgen satte sig i rörelse och såg sedan ner på sina fötter.

Dunsen när metallburen slog i marken var hård och kom överraskande och fortplantade sig upp genom hela hans kropp. Han öppnade burdörren och klev ut i det kompakta mörkret. Han hörde efter en stund hur kedjorna började rassla och hur den allra sista möjligheten att ångra sig försvann uppåt. Impulsen att springa tillbaka och kasta sig in i hissen igen för att komma bort ifrån detta alltför skrämmande var stor. Trots detta så höll han den tillbaka och satte sig ner och lyssnade till ljuden av hur vägen till ytan obevekligen försvann. Sedan blev det helt tyst och allt han hörde var hur vattendroppar slog mot marken och han förvånades över hur varmt det trots allt var. Fuktigt men med en någorlunda behaglig temperatur, och det gjorde honom en aning mer förtröstansfull. Han reste sig upp började gå och på något sätt så kunde han känna var gruvgången slutade. Förnam väggarna utan att kunna se dem och efter en halvtimme så var det som om han verkligen kunde se i mörkret. En trygghet började infinna sig och ett visst lugn spred sig i hans kropp.
Han drog upp jackärmen och tittade på tidräknaren. Tjugo dagar, tjugotvå timmar och femtioåtta minuter läste han. En timme hade gått och han började redan känna sig hungrig. Den frukost som hade serverats innan de gick till hissarna hade varit mastig och hade bestått av ägg och bacon och pasta och han hade ätit som det var hans sista måltid. Kaffet skvalpade omkring i magen och han var glad över det toalettpapper som de fått instruktion om att packa ner för det började kännas lite oroligt i tarmarna. Dock så beslöt han sig för att hålla tillbaka, insåg att det säkert var nervositeten som fick honom att känna sig bajsnödig och det var nog bäst att hålla maten kvar i magen så länge det gick.

När det gått ytterligare två timmar så var behovet påträngande och han famlade utefter bergväggen och letade efter en struktur som var någorlunda slät som han kunde luta sig mot och göra sitt tarv. Till slut så hittade han en plats. Hängde av sig ryggsäcken – plockade fram toalettpapperet – och ställde ränseln sedan intill bergväggen och tog två steg till höger. Det gällde ju att hitta ryggan igen när han var klar.
Efter förrättat värv så tog han de två stegen till vänster den här gången, fann ryggsäcken, krängde den på sig och började gå bort ifrån den påträngande lukten. Nästa steg var att hitta mat och vatten.

Han insåg att när han irrat omkring i en lång tid och inte hade en aning om var han var på väg, om han varit där innan eller inte eller om det var en ny plats, att han måste hitta ett sätt att orientera sig på. Han satte sig ner för att fundera.
Det var för mörkt för att tänka, som om hjärnan behövde ljus för att fungera eller också var det så att det inte fanns något sätt att hitta sin väg på. Inga stjärnor som lyste från en himmel att navigera efter, inga hållpunkter överhuvudtaget. Han hade ingen kompass och för övrigt så hade den säkert inte ens fungerat här nere i underjorden tänkte han. Det var så mörkt att han inte kunde se handen framför sig, trots att han kunde känna dess närvaro, så hur skulle han veta vart han skulle gå? Det var nästan omöjligt att veta om gruvgångarna svängde när han gick in i en vägg eller om det bara var för att han inte kunde gå rakt. Samt den här fuktiga vinden som hela tiden blåste i schakten som höll på att göra honom galen.
Vinden! Där hade han det kanske. Om han hela tiden såg till att ha vinden i ansiktet när han gick så skulle han åtminstone komma någon vart trodde han. Fast å andra sidan så styrdes ju vinden av gruvgångarna och om de gick i cirkel så gjorde ju vinden det också.
”Jag blir galen”, mumlade han. ”Jag måste nog tända pannlampan nu.”
Enligt instruktioner de fått så skulle mat och vätskestationerna vara tydligt utmärka. Som någon form av landmärken och Olof räknade kallt med att han skulle går rakt in i någon av dem om han bara trampade på, men han kunde ju inte veta om de stod mitt i gången eller invid väggarna. Det var för många faktorer som spelade in här tänkte Olof, så han tände lampan.

Ett spöklikt landskap öppnade sig. Han stod som i en jättesal med väggar som strävade mot himlen och som aldrig tycktes ta slut och han insåg plötsligt att han inte kommit någonstans. Utan bara gått runt, runt i den här grottan som för övrigt inte skulle gjort bort sig i skildringen av Moria i ”Sagan om ringen-filmen”. På ostadiga ben vred han sig runt och lät ljuset spela över bergväggarna och såg åtminstone fem öppningar åt olika håll. Efter en viss tvekan så valde han en av dem och småsprang dit och ställde sig utanför ingången.
Efter att noggrant ha kontrollerat – så gott det nu gick med tanke på alla spelande skuggor och storleken på rummet – att det inte fanns några landmärken eller något som skulle kunna vara ett gömställe för batterier i den stora bergasalen så släckte han lampan igen. Han var hungrig och han tittade på tidmätaren. Tjugo dagar, sexton timmar och trettiotvå minuter, läste han. Han hade varit nere i gruvan i åtta timmar. Det kändes inte så. Tidsbegreppen började suddas ut och han insåg att han måste släppa fixeringen vid tiden för att undvika att bli galen. Bättre var att fokusera på det han skulle göra. Hitta mat, hitta batterier, hitta ut måste bli hans prioriteringar. Med det beslutet i tankarna så gick han in öppningen som han stod utanför.

Succé! Äntligen, under ett litet stenröse låg en låda av metall och liten kortläsare. Han drog sitt kort som han hade i en hållare i ett snöre runt halsen genom skåran och metallboxen öppnades med ett klick. Det fanns vatten och mat i behållaren och han hade hittat förplägnaden utan att tända lampan. Fastän nu gjorde han det för att kunna öppna förpackningen till den tunnbrödsrulle med något som han antog var renkött och någon form av pepparotsdressing i. Inte helt oväntat log han för sig själv. De befann sig ju på mycket nordliga breddgrader. Vattenflaskorna var av sportmodell men en kork som du öppnade med tänderna, drack, och förslöt den igen med handen. Två stycken fanns där med en liter i varje och han packade ner plastflaskorna i ryggsäcken efter att ha druckit sig otörstig och en av de två tunnbrödsrullarna. Den andra åt han med god aptit. Han släckte lampan och satte sig ner och lutade sig mot bergväggen och slöt sina ögon och somnade.

Ett flimrande ljus långt borta i det för övrigt becksvarta mörkret var det första han såg när han vaknade och öppnade ögonen. Det hade blivit kallare också och han frös en aning så han drog upp dragkedjan i sin jacka hela vägen och reste sig upp. Olof stod blick stilla och stirrade på det blåaktiga skenet i tunneln. Det såg ut som om någon satt och tittade på teve här nere i gruvan. Tidmätaren på armen visade att han sovit i nästan fyra timmar så han kände sig lätt dimmig och förvirrad men även utsövd. Lite stel i ryggen bara efter att ha suttit mot en hård bergvägg. Nästa gång skulle han använda sin sovsäck och liggunderlaget. Olof gnuggade ögonen hårt men när han öppnade dem igen så var likväl teveflimret kvar. Han hakade på sig sin ryggsäck som han nogsamt ställt intill sig innan han somnade och började avvaktande att gå mot vart det lyste.
Ju närmare han kom desto mer avtog flimret och när han kom i närheten av varifrån han uppskattade att ljuset kom från så försvann det helt.
Olof rös till och kände sig obehaglig till mods. Hade han inbillat sig alltihop? Var det hans hjärna som spelade honom ett spratt i mörkret? Han visste inte.

Han såg nu. Kunde se svaga konturer av bergsformationer och ojämnheter i marken och det var nästan som om han hade utvecklat någon form av radar, som en fladdermus nästan, och han var häpen.
”jag behöver inte den här djävla pannlampan!” Skrek han, och hans röst studsade som en gummiboll mellan bergväggarna. ”Jag är Batman!” Vrålade han och gjorde några snabba jabbar med vänsternäven och följde upp med en högerkrok. ”Jag kan se i mörkret! Hör ni det era djävlar?” Vilka djävlar han menade var oklart men han ville göra klart att det inte gick att smyga sig på honom längre. Han kände sig stark och var rädd inte för monster under sängen.

Framåt och vidare gick han och han såg bättre och bättre för varje dag som gick och Olof började känna sig rätt hemma här nere.
Han visste helt plötsligt var han varit och vilka gångar han inte utforskat och bara ibland tappade han bort sig men då var det inte förenat med alltför stora svårigheter att ta sig tillbaka till den senaste kända platsen och börja om på nytt.
Maten var inget problem längre. Inte heller vätskan eftersom den låg på samma ställe som födan. Han såg till att alltid ha lite extra i ryggsäcken när han gav sig iväg ut på långa utflykter och han hade skapat en bas som han alltid återvände till. Kartan hade han i sitt huvud och hans förmåga att minnas vilka gångar han gått och hur han skulle gå för att ta sig tillbaka hade utvecklats något enormt och han hade till och med hittat batterier som han inte behövde.

När han varit fem dagar ner i gruvan och fortfarande inte hittat utgången så började han misströsta. Olof visste ju att den inte var aktiverad ännu men han tänkte att det skulle vara bra att veta var den fanns när det väl var dags att ta sig upp till solen igen.
Teveljuset dök upp då och då och han kunde fortfarande inte begripa vad det var för något. Först så tänkte han att det kanske kunde vara något slags vägledningssystem som de inte fått instruktioner om. Han skrotade snart den idén eftersom när han följde ljusen bara kom till platser där han redan varit.

Tröttheten var stor där han satt vid sin bas och åt på något som han inte hade en aning om vad det var för någonting. Det kunde lika gärna var kyckling som fläsk och det verkade som hans smak och luktsinne blivit nedsatta utan ljus. Han drack sitt vatten och det smakade också konstigt, idag som öl, och det härledde han till att det var det han längtade efter just nu. Vid ett annat tillfälle så hade det smakat kaffe och ja, just det, kaffe var det han suktade efter vid det tillfället. Han lyfte blicken och såg in i gången som han kommit ifrån vid den senaste expeditionen.
Jaha, där var det blinkade blå ljuset igen. Skulle han verkligen orka gå och kolla vad det var ännu en gång? Han tvekade, men reste sig till slut och tog på sig sin ryggsäck och började gå.
Det verkade annorlunda den här gången. Ljuset var mer intensivt och han kunde höra något.
Det lät som om någon grät. Olof stannade och lyssnade noga. Definitivt, det var någon som var väldigt ledsen därframme och han kände hur skräcken grep tag i honom och han tvekade. Emellertid så tog han mod till sig och smög fram emot ljudet av sorg och elände och när han kommit närmare så såg han att det satt någon mitt i gruvgången. En kvinna, det var han nästan säker på. Olof stannade återigen och skärpte blicken. Hon var bara cirka tjugo meter bort nu och hon satt med ryggen vänd emot honom. Han hörde hennes snyftningar tydligt nu och en kall hand grep om hans hjärta som slog som besatt men han tvingade sig själv att gå framåt.
Nu stod han bara några meter ifrån henne och han såg att hon var klädd i en sommarklänning, och det var då som han förstod.
Den började ta ut sin rätt nu, ensamheten. Mörkret och rädslan och vilsenheten hade fått hans hjärna att gå i spinn och han lugnade sig en aning.
”Det är bara hjärnspöken”, sade han högt. ”Du finns inte. Jag håller bara på att bli galen, det är allt.” Han vände sig om för att gå tillbaka när kvinnan sa:
”Olof, gå inte.”
Han frös till is och fick svårt att andas. Hans första impuls var att springa för allt vad tygen höll, men något höll honom tillbaka.
”Olof”, snyftade hon. ”Du kan inte lämna mig igen, jag och barnen behöver dig.”
Olof vände sig om och såg vem hon var.

”Du finns inte på riktigt”, sade han. ”Jag är bara ensam och rädd och det här är bara fantasier.” Han backade sakta.
”Hur kunde du Olof, barnen var ju så små?” Hon reste sig upp och började gå emot honom. ”Du var ju deras pappa, och du svek dem Olof, du svek dem.”
Hon var nästan framme vid honom nu och han såg hennes tårar rinna nerför hennes kinder och för ett ögonblick så ville han ta hennes händer och hålla henne i sin famn, men han sprang istället.
Han sprang som han aldrig sprungit förut och det kändes som om han var tvungen att springa för att inte helt förlora förståndet.

Väggarna kröp inåt, mot honom, där han satt och skakade med armarna om sina ben. Det var som om han sjönk ner igenom bergsmassivet och han hade ingenting emot det. Ångesten och det dåliga samvetet var i honom, som om han druckit smält bly och han var tung. Han såg sina barn framför sig. Bilden av hur de vinkade när han körde iväg i bilen, deras påtvingade leenden och tappra miner.
Fastän det hade varit nödvändigt sade han till sig själv. Precis som han alltid sagt, och han visste att det var sant men det gjorde inte mindre ont för det.
Olof hade gjort sitt bästa det visste han men vägen hade varit lång och bara delvis asfalterad – precis som vägen hit – och fylld av gropar som han ständigt ramlade ner i. Stark hade han varit, och svag, och tyvärr alldeles för mesig ibland och han hade varit rädd. För vad kunde han inte riktigt förstå idag. Rädslan styrde hans handlingar då och han kunde känna hur han hade kontakt med den igen nu och han ville verkligen inte dit ännu en gång.
För övrigt, vad hade hänt egentligen? Exakt vad hade han varit med om för bara en timme sedan? Han förstod det inte. Det hade varit så verkligt och en del av hans förstånd kunde fortfarande tänka rationellt och förstå att det bara var falsifikat. Något som hans trötta och på solsken understimulerade hjärna hade skapat åt honom. Emedan en annan avdelning i hans huvud talade om demoner och spöken och straff för högmod.

Olof rullade ut sitt liggunderlag och lade sovsäcken ovanpå. Tog av sig ryggsäcken och lade den för att ha som huvudkudde. Han stirrade ut i mörkret och såg fukten på gruvväggarna, kunde se stenar och bråte som låg slängda lite här och var och till slut så vände han blicken mot den plats där han sett Heléne.
”Du är död Heléne”, sade han. ”Du finns inte längre. Inte här i gruvan och inte någon annanstans heller vad jag kan förstå.” Han tog av sig jackan och rullade ihop den och stuvade ner den i botten på sovsäcken. Ett trick som han lärt sig under sina många tågluffningar i sin ungdom för att undvika stöld. Inte för att det var särskilt troligt att en tjuv skulle uppenbara sig härnere men han gjorde det ändå. Det gick av bara farten.
Olof kröp ner i sovsäcken och tittade på sin tidräknare. Femton dagar, tolv timmar och tjugotre minuter tills dess att vägen ut stängdes för gott. Han undrade om det verkligen skulle komma att bli på det sättet.
Han lade ner huvudet på ryggsäcken, tryckte lite på den så att vattenflaskorna hamnade åt sidan så att huvudet kunde vila på kalsonger och strumpor istället för på cylindrar av plast. Maten hade han lagt i ett sidofack så den löpte ingen risk för att bli krossad. Han låg en lång stund och lät tankarna flyga dit de ville. Lyssnade till vattendropparnas rogivande ljud när de slog emot marken och rätt var det var så sov han.

I det blå ljuset satt hon kvar och höll krampaktigt i de två barnen. Hon snyftade inte längre. Hennes ledsna uppsyn hade förändrats, förvridits till ett elakt grin och barnen såg oroligt upp på henne men det var som om hon var i en annan värld. En tvinnad värld där allt var vridet och skruvat och så hårt spänt att ingen elasticitet fanns kvar. De två små pojkarna ryckte i hennes armar som om att de ville att hon skulle vakna men hon sov djupt. Långt inne i bitterhet och hämndbegär sov hon den missunnsammas sömn och skulle aldrig komma att vakna.

När Olof slog upp sina ögon och såg på sitt tidur och insåg att han sovit i nästan tio timmar frös han. Han satte sig upp, fiskade upp jackan från botten av sovsäcken och tog den på sig, tände pannlampan och började jogga omkring för att få upp värmen.
Idag tänkte han, skulle han hitta utgången. Olof började tröttna på det här nu.

I djupet sanningen”, hade de sagt. han var inte helt säker på att han ville ha fler sanningar nu. Den han fått igår hade skakat om honom rejält och han var rädd för vad som skulle komma att hända vidare om han var här nere länge till.
Det var långt till verkligheten nu kände han, precis som det stått i annonsen, och allt föreföll verkligen abstrakt och ogripbart och det liv han levt för bara några dagar sedan hemma i sitt illa hus kom längre och längre bort och han visste att om han inte kom härifrån snart så skulle saker och ting aldrig mer bli som de varit.
Fast å andra sidan, var det inte därför som han befann sig i den här situationen? Hade inte det varit syftet med det här äventyret?
Kanske, tänkte han. Fastän galen ville han ju inte bli och det kändes som om han var på väg in i ett tillstånd som han inte längre kunde hantera. De bevekelsegrunder han haft förut kändes overkliga och det var som om han befann sig i ett konstant drömtillstånd.

På väg igen, genom oändliga gruvgångar och han åt medan han gick. Olof hade hittat ytterligare mat och vatten och även batterier. Pannlampan var på nu i mycket större utsträckning och han hade lämnat sin bas för att söka sig längre ner och bort och det började bli kallare och fuktigare och han gick i någon slags dimma, likt i en sfär av glas med immiga glasytor och de blå ljusen dök upp med jämna mellanrum men han undvek dem. Ville inte ha med det spöklika skimret att göra. Dock, det trängde sig på honom och till slut så fann han sig stående mitt i ett blått ljushav och ännu en vision uppenbarade sig och han såg en man i ett bilvrak.
Det var en gammal SAAB med rattväxel och han kände igen den bilen. Den stod inkilad mellan två träd våldsamt demolerad och skogen var mörk och ödesmättad och vägen spikrak och det glimmade av is på asfalten i månskenet.
Olof gick som i trans fram emot bilen och han hade nu accepterat de här synerna för vad de var och även om andningen var ansträngd och han kallsvettades så var han på något sätt tvingad att ge sig i kast med det som obegripligt nog hände.
”I djupet sanningen”, mumlade Olof och stannade vid förarsätet och såg in på den blodige mannen som satt där. Hans ansikte var som en dyna full av krossat glas. Ögonen var sönderskurna och underläppen hängde som en köttslamsa ner över hakpartiet och blottade ett tandkött med krossade tänder.
Det var uppenbart att han var död.
Icke desto mindre så vred den sönderskurna mannen på huvudet och såg på Olof och han såg att det var han och han mindes allt som hade hänt den natten.
Hur han varit på krogen med sin bror och fortsatt att kröka när de kom hem till broderns lägenhet och hur han när lillebror somnat i soffan börjat förtäras av svartsjuka och andra sjuka tankar. Hur han sedan satt sig i bilen för att köra hem till Stockholm och flickvännen för att kontrollera hennes trohet.
”Men det här hände ju aldrig”, sade han till sitt sargade själv. ”Det gick ju bra.”
Hans hädangångna jag ruskade på huvudet och fortsatte sedan med att vara död.
Olof stod kvar och stirrade in på förarsätet tills hela bilden upplöstes och försvann och allt som var kvar var det spelande ljuset från hans pannlampa när han ruskade på huvudet och ljudet från hans bankande hjärta.
”Jag håller på att bli galen!” Skrek han för full hals. ”Jag vill inte har fler sanningar i djupet nu hör ni det!” Han knäppte händerna bakom sin nacke och stirrade ner i marken. ”Det här var inte vad jag ville ha”, mumlade han sedan.

Han började gå snabbare alltmer desperat med lampan släckt. Försökte gå på någon slags intuition. Använda sin – vad han kallade radar – för att hitta till hissen bort från det här helvetet. Det blev kallare och fuktigare och dimman tilltog och han kunde inte begripa var den kom ifrån. Efter ungefär en halvtimmes rask marsch såg han någon framför sig.
”Hallå!” Skrek han. ”Vänta! Du måste hjälpa mig. Jag skiter i om du är ytterligare en demon för jag klarar inte det här längre. Jag måste ut!”
Den som gick framför honom stannade och vände sig om och pekade med vänster hand åt just vänster och vinkade att Olof skulle komma fram med sin högra. Det blå ljuset omslöt figuren.
Olof gick sakta fram emot den pekande uppenbarelsen och stannade ett par meter framför henne. Det var en hon, han kunde se det nu. En äldre kvinna, gulvit i ansiktet och hon såg mer död än levande ut.
Olof hade passerat stadiet av skräck och var nu bara apatisk så när han såg att det var hans mor som stod där och pekade så sänkte han huvudet uppgivet och gjorde sig beredd på nästa mardröm.
”Vad vill du mamma?” Frågade han. ”Du ser inte riktigt frisk ut hördu, vad är det som har hänt?” Hans röst darrade och han var nära till gråten.
Hans mor fortsatte att vinka för att Olof skulle komma närmare så han gjorde så, och när han stod alldeles intill henne så slöt hans dagars upphov honom i sina armar. Sedan viskade hon i hans öra med svag stämma:
”Du borde ha hjälpt mig Olof”, sade hon. ”Du borde ha räddat din lille mamma, du såg ju vad som var på väg att hända. Varför gjorde du ingenting? Du var bara så arg hela tiden.”
Olof grät. Hela hans kropp skakade och han slog sina armar om henne och höll henne hårt.
”Jag förstod inte mamma”, sade han. ”Jag förstod inte då vilket helvete du gick igenom men jag har förstått det senare.” Han sköt henne ifrån sig och såg in i hennes livlösa ögon. ”Har du inte hört mina böner om kvällarna?” Frågade han.
Hon skakade nekande på huvudet.
”Varje kväll så säger jag förlåt och försöker förklara varför jag inte fattade, men jag var ju så ung och det var först när jag blev äldre som allting stod klart för mig.” Han höll om henne igen.” Men varför gjorde inte pappa något?” Frågade han. Du hade inte behövt dö mamma. Pappa borde ha hjälpt dig, du kan inte lägga skulden på mig. Jag bodde ju inte ens hemma.”
Hon gjorde sig fri och hennes ansikte förändrades och det verkade som om hon försökte le.
”Det var du Olof som skulle gjort något. Jag är ledsen att behöva säga det, men din pappa är svag.” Hon började att gå därifrån. ”Du är jag Olof, du har min styrka, du borde ha hjälpt mig.”
”Vänta mamma! Gå inte, du måste hjälpa mig ut härifrån. Jag måste hitta den där förbannade hissen annars kommer jag att bli spritt språngande galen.” Han började gå efter henne.
”Du måste hitta ditt kort först Olof”, sade hon.
”Men jag har det runt halsen”, sade han och drog upp halsremmen och stirrade på en tom korthållare. ”Men vad fan!” Sade han. ”Hjälp mig nu mamma, jag klarar inte så mycket mer nu. Var är hissen, och var är mitt kort?”
Hon pekade åt samma håll som hon gjort innan.
”Är det där hissen ligger, ner i den gången?”
Hon sade inget mer utan gick bara ifrån honom och han kände samma sorg som när han stod vid hennes dödsbädd och nöp henne i näsan.

Han hittade kortet sedan, efter att ha dammsugit alla gångar som han gått i de senaste timmarna. Han höll noga reda på vart han gick och lade ut landmärken med jämna mellanrum för att hitta tillbaka och nu stod han framför gallergrinden och stirrade på kortläsaren som satt till vänster om dörren. Han drog kortet i springan och ingenting hände
Olof drog upp sin jackärm och tittade på tidräknaren och fick en chock.
Noll dagar, noll timmar och noll minuter stod det.
Han kastade sig fram och drog återigen kortet i springan. fortfarande ingen dörr som öppnades.
”Neej!” Skrek han och sjönk ner på marken på knäna. Vad i helvete var det här? Var hade all tid tagit vägen? Han fattade ingenting och han började skaka i hela kroppen. Vad skulle han ta sig till?
Det måste vara något fel här tänkte han och tusen nålar stack honom i huvudet. Det kan ju knappast ha gått två veckor sedan jag senast kollade tiden?
Han kände hur det verkliga vansinnet nu grep tag i honom. Hängde upp honom i en snara runt halsen och där hängde han och dinglade och han fick ingen luft, men det spelade ingen roll tänkte han. Hellre dö än att spendera en dag till nere i det här helvetet.

Han lade sig ner på marken för att hämta andan och efter en stund så tände Olof pannlampan och riktade in ljusstrålen så att den lyste upp i schaktet där hissen skulle gå. Han slöt sina ögon efter en stund och undrade hur han skulle bete sig för att ta sig av daga. Troligtvis så behövde han inte göra någonting, tänkte Olof. Han skulle antagligen svälta ihjäl eller dö av uttorkning när väl matpaket och vattendepoterna tog slut.
Han reste sig upp och hängde på sig sin ryggsäck igen och började gå tillbaka där han kommit från.
”Det kan verkligen inte vara på det här sättet”, sade han högt till sig själv. ”Vad är det för djävulskap som pågår. Ge mig tillbaka min tid!” Skrek han och sparkade på en sten som låg i hans väg.
Han tittade på tidräknaren igen. Det stod fortfarande noll, noll, noll. Han knackade på den för att försöka få den att starta och visa den tid som han beräknade vara kvar. Det rörde sig om åtminstone tio dagar om han hade räknat rätt. Fastän med tanke på det som hänt här nere och hur lite det hade med verkligheten att göra så vore det kanske inte så underligt om tiden gjort ett språng tänkte han. Det spelade ingen roll hur mycket han knackade och slog på den svagt lysande displayen, nollorna hånskrattade åt honom så han drog ner jackärmen över uret och resignerade.

”Hej Olof!” Sade någon bakom honom, och när han vände sig om så såg han sin bror sitta lutad mot bergväggen med en flaska vin mellan knäna. Även han var omsluten av det blåa ljuset så han ingick väl i den mentala tortyr som försiggick här i gruvan för den äventyrlige förstod Olof.
”I djupet sanningen va”, sade Björn och skrattade.
Olof stannade, vände tillbaka och slog sig ner bredvid sin bror.
”Jaså du är också här?” Frågade han. ”Var är resten av släkten då? Farmor och farfar, mormor och morfar, fastrar och mostrar och resten av den här underliga klanen Rosander?” Han avböjde när Björn sträckte fram vinflaskan.
”De kommer nog vad det lider.” Han halsade djupt ur flaskan, tömde den i ett drag och fiskade från intet upp en ny.
”Du tycker att du är djävligt mycket bättre än jag va, eller hur?” Sade Björn med ett elakt flin över munnen.
”Gör jag?”
”Den rättrådige brorsan som gifte sig skaffade barn och hus och ett hederligt arbete och som ägnat hela sitt liv åt att nedvärdera och prata skit om mig, det är du det i ett nötskal.”
”Jag känner inte igen det där Björn.”
”Känner inte igen!” Skrek han. ”Vem är det som vitt och brett berättar för alla om hur mycket jag dricker, hur oansvarig jag är, vilken drömvärld jag lever i och hur synd det är att jag inte skaffade mig några barn? Vem är det Olof? Om det inte är du din skitstövel.”
Olof suckade. Rannsakning, är det vad det här handlar om tänkte han? Fast istället så sa han:
”Men jag tycker ju det Björn. Jag anser verkligen att du super för mycket, och min åsikt är att du är ansvarslös och att du lever i en djävla fantasivärld för att du inte står ut med verkligheten. Det är jättetråkigt att du inte fick några barn, så är det bara.
”Och det måste du berätta för hela världen då?” Björn drack djupt ur flaskan igen. ”Varför super Jeppe”, sade han sedan.
”Va?”
”Det är en pjäs. Du som anser att du är så djävla litterär borde väl veta vad den handlar om.” Han tittade på Olof. ”Du ska inte snacka så mycket om mig med andra Olof. Du känner inte mig, det har du aldrig gjort och du kommer aldrig att förstå hur jag tänker. Även om du tycker att det jag pysslar med bara handlar om flummerier och flykt. Har du någonsin tänkt tanken att ditt liv inte är bättre än mitt bara för att du tycker det.
Olof tittade på sin yngre bror.
”Det har du rätt i”, sade han.
”Det kan du ge dig fan på att jag har. Seså, ge dig iväg nu. Jag har en massa vin att dricka och en hel del onaturliga tankar att tänka.” Han flinade. ”Skål då broder.”
”Skål.” Olof reste sig upp och började gå därifrån. När han vände sig om igen så var där bara en kal bergvägg.

Han hann bara gå ett par hundra meter innan han hörde sitt namn ropas igen.

”Olof stanna, vänta på mig. Det är Sälle.”
Olof vände sig om såg En tolvårig blåskimrande pojke med hockeymålvaktsskydd på sig sävligt komma springande mot honom.
”Hej Olof, det är Sälle som sagt.”
”Hej Sälle.” Olof kände hur paniken spred sig i hans kropp. ”Är du härnere?”
Sälle stod framåtböjd med händerna på knäna och pustade ut. Efter en stund så rätade han på sig och såg Olof i ögonen.
”Varför var du så elak mot mig när du var liten?”
Olof tänkte först förneka, men hanen hade redan trumpetat minst trettio gånger så istället sa han:
”Jag vet inte Sälle, men jag tror att det handlar om att jag var rädd.”
”Det var jag också.” Sälle torkade en tår ur ögonvrån. ”Men varför lurade du mig att göra dumma saker när du visste att jag var lite korkad, varför gjorde du det Olof. Jag litade ju på dig, och så fick du de andra att skratta åt mig.” Sälle grät nu öppet och Olof gjorde detsamma.
”Fan, jag vet inte Sälle”, Olof slog armarna om honom. ”Kan du någonsin förlåta mig lille vän?” Snyftade han och kramade honom hårt. ”Jag var bara rädd och osäker, och jag var en idiot, och det är jag fortfarande, inte du.” Det sista tillade han lågt.
”Du är bättre nu Olof, och vi är vänner på Facebook, det är bra.
”Det är väldigt bra Sälle, vi ses”, sade han när den lille pojken började gå därifrån.
Olof slöt sina ögon och när han öppnade dem igen så var där bara en gruvgång.

Olof satte sig ner och begravde sitt ansikte i sina händer.
”Fan, jag vill ut härifrån. jag klarar inte mer nu”, grät han. ”Varför gav jag mig någonsin in i det här. Hans värld höll på att rasa samman, det brusade i hans huvud som bränningar från en strand och marken gungade där han satt. Han gungade fram och tillbaka likt en mentalpatient från någon fast paviljong i en glömd öststat och istället för jacka så hade han en tvångströja på sig.

”Olof.” Sade någon vid hans sida. Han tittade upp och såg Karin.
”Nej Gud! Nu räcker det. Snälla Gud fader i himlen fräls mig från det här.” Han stirrade rakt fram och vägrade se åt hennes håll. Det ringde kyrkklockor i hans huvud och en präst stod i en predikstol och vrålade:
”Gör bot! Gör bättring! Gör bot! Gör bättring!”
Han vände sig mot Karin.
”Vad vill du att jag ska göra, säg bara? jag gör vad som helst bara du försvinner.”
”Varför älskade du mig inte Olof? Det fanns bara du för mig”, sade hon. Hon hade aldrig varit vackrare.
”Men jag gjorde det Karin!” Skrek han. ”Jag var bara en djävla fegis som lät mig styras av vad mina kompisar tyckte.” Han tog hennes ansikte mellan sina händer. ”Jag var så kär dig lilla Karin, men jag var bara en liten förskrämd idiot på den tiden. Gud! jag skulle ha visat dig vad jag kände och tusen och en gånger har jag ångrat mig.” Han pussade henne på näsan. ”Fastän jag fick mitt straff Karin, och det vet du.”
”Jag vet Olof, men jag har aldrig kunnat glömma dig.”
Hon reste sig upp och gick och hon uppslukades av dimman och den fuktiga vinden i gruvgången och han ville springa efter henne, lägga ner henne på gruvgången och älska med henne för första och sista gången.
Olof reste sig upp och bankade sitt huvud mot stenväggen tills hans panna blev blodig och han tänkte fortsätta med det tills dess att han svimmade.
Då pep det till i hans tidräknare.

Det har varit ett tekniskt fel, stod det. Återstående tid tills porten stänger: två timmar och trettio minuter, och sedan startade klockverket.

Olof insåg där han stod mitt i den mentala virvelvinden att han inte hade en aning om var han befann sig ety han trott att det var över för honom. Han startade paniken och kutade planlöst in och ut i gångar och sneglade då och då med en stegrande besatthet på de flytande kristallerna som skoningslöst räknade ner hans liv.

Till slut kände han igen sig och han tackade sitt återstående förstånd för landmärkena han lagt ut förra gången, och så stod han då återigen framför gallergrinden till hissen. Olof tittade på räkneverket och såg att det återstod fem minuter. Han drog en djup suck av lättnad och klev fram och drog kortet genom magnetläsaren.
”Klick!” Sade det i maskineriet och grinden öppnades. Väl därinne fanns ytterligare en kortläsare så han upprepade proceduren och efter några evighetslånga sekunder startade maskineriet. Kedjorna började rassla och buren lyftes sakta mot ytan och ljuset.
Olof vände sitt ansikte uppåt med tänd pannlampa och såg det långa svarta schaktet och han tackade alla gudar han kunde namnet på, och Mats Ronander. Sedan satte han sig ner och öppnade den sista vattenflaskan och drack lika mycket som han grät.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s