En tripp till stjärnorna…

stjärnor

Ut genom den lilla gluggen, förbi det tunna och buckliga fönstret, ut i världsrymden sökte sig hans blick. Glimmer och glitter överallt i det stora, svarta ofattbara som omgav honom  och han var tvungen att sluta sina ögon en stund.
Stjärnorna tänkte han. De är en del av min själ. De är ljuset i mitt sinne och mina orienteringspunkter i denna ogripbara värld där jag befinner mig.

Han reste sig upp från trälaven där han satt på utedasset. Drog upp sina fritidsbyxor och gick ut i försommarnatten. Sedan strosade han sakta ner emot träbryggan som han renoverat för bara en vecka sedan. Slog sig ner på den lilla träbänken längst ut, tände sin pipa och såg ut över sjön. På andra sidan, nere vid bondgården kunde han höra storlommens klagande och ovanför hans huvud brummade enkelbeckasiner fastän det var sent om kvällen.  När han suttit en stund och sugit på sin pipa så kom den som han väntat på. Hans vän Morkullan flög som dragen på ett snöre över hans lilla stuga och knorpade och knipsade och vid knipset så riste hela dess lilla kropp till som om den fått en elektrisk stöt.

Återigen stjärnorna, han badade bland dem som vore han i en skål fylld med diamanter och han kunde nästan höra det tysta klirrandet från himlavalvet när han rörde sig. Så ofattbart långt borta befann de sig och det han såg idag var historia och så vitt han förstod så kunde vissa stjärnor redan ha slocknat. Så på något sätt tänkte han, så kunde han se tillbaka i tiden.
Som barn hade han legat på rygg hemma i trädgården och stirrat upp i den svarta natten och liksom svävat bort, lyfts upp till där de glimmande himlakropparna bodde och han ville inte tillbaka. När hans mor eller far kom och – som de trodde – väckte honom så blev han alltid irriterad och när han försökte förklara att han inte sov så såg han oron i deras ögon

En tripp till stjärnorna bara, det var det jag tog, sade han vid något tillfälle för att försöka förklara varför han kunde ligga ensam på en filt på gräsmattan så länge som han gjorde. Det blev inte bättre av det direkt och hans mamma grät av ängslan. Hans pappa sa som vanligt ingenting men hans tystnad var talande i sig.

Icke desto mindre så fortsatte han med sina stjärnresor och  han lärde sig att bakom sina ögonlock kunna skapa en egen stjärnhimmel när han ville oavsett om han befann sig inomhus eller utomhus. Han gjorde så än idag.

Ljudet när han knackade ur sin pipa, och fräsandet när glöden nådde vattenytan var i stillheten nästan öronbedövande. Han reste sig upp och lösgjorde  träekan som låg intill bryggan. Klättrade sedan ner i den, lade årorna i sina tullar och rodde försiktigt ut på sjön. När han kommit cirka hundra meter ut så lade han upp årorna igen, fällde upp den lilla solstolen som alltid låg i fören till viloläge och satte sig ner i den med fötterna uppe på sittbrädan i mitten. En väl utprovad viloställning som var förvånansvärt bekväm och han såg upp mot sina stjärnor. Efter en stund stängde han sina ögonlock och skapade efter ett ögonblick en perfekt replika av den riktiga stjärnhimlen. Han började sin resa.

Hela båten lyftes. Kluckandet från de små vågorna mot båtens sidor försvann. Nattens ljud upplöstes som i en dimma och han svävade upp mot de svarta skyarna i sin stjärngondol som en Elias som for till himmelen i sin brinnande vagn. Bortsett från det faktum att hans  eka inte brann så var liknelsen inte så dum tänkte han och log. Han tog sikte på den mest lysande stjärnan, lutade sig lätt åt sidan och båten svängde lugnt och stilla i rätt riktning. Allt glittrade runt omkring honom och ju närmare sitt mål han kom desto mer skimrande blev det. Till slut så var hans fritidsbyxor och tröja en strålande stjärnkostym och likt en silversurfare lämnade han sin båt och med ena handen sträckt framför sig färdades han fram genom rymden.

Uttrycket i en högre rymd hade aldrig passat bättre tänkte han när han som en silverpil passerade den ena stjärnhopen efter de andra. Andningen hade för längesedan upphört. Han var inte längre en kropp av kött och blod utan en energi. En vibrerande, silvrig kraftansamling som hade lämnat vanlig tidsuppfattning och gängse fysiska regler bakom sig. Han hade uppgått i något annat. Slutits in i kosmos eviga famntag och han kände sig trygg där. Som att äntligen få ligga i sin egen säng efter att ha varit på en lång resa och till slut fått komma hem.
Farten ökade. Stjärnan som han tagit sikte på var inte längre en himlakropp i ordets vanliga bemärkelse utan ett vibrerande, lysande membran. Det liknade mer en port. En öppning till något som han ville till och han behövde inte göra något längre. Allt skedde automatiskt, som styrt av någon annan och ju närmare porten han kom desto mer försvann det som han uppfattat som ett universum  och ersattes av något som han inte kunde förklara. Han var inte längre någon i något annat utan en del av något oförklarligt, underbart och han ville inte tillbaka.

Alla älskar dig tänkte han och det har de alltid gjort. Alla dina våndor har varit i onödan och kom ihåg att aldrig se tillbaka om det gör dig arg. Din själ är ren och ditt samvete har inte några fläckar och du är bara ett offer för missriktad kärlek och oförstånd från dina medmänniskor.
Allt stod klart för honom nu och ljuset som omgav honom var så gnistrande och skinande att det gjorde allt genomskinligt och det var som att vara ljuset. Inget annat existerade och nu! Tänkte han. Nu sker det som jag har väntat på. Det är i den här sekunden som universum slutar att finnas till och jag kan äntligen få se hur allt hänger ihop. Jag är redan där. Jag har egentligen alltid varit där och det har egentligen bara handlat om tid. För livet är tid och hur du handskas med den och i slutändan så finns heller inte begreppet tid som vi ser det och vad är liv? Vad är död?

Han såg hur porten gled upp och det såg precis ut som en hjärtklaff och den öppnades och stängdes i samma takt som hans pulsar slog. Närmare och närmare sögs han och tystnaden överröstade alla ljud som inte fanns och allting började stängas ner kändes det som. Ljuset falnade snabbt och precis när han sögs in igenom den gigantiska hjärtklaffen så slocknade allt och det blev mörkt.

Plötsligt så låg han i båten igen. Vattnet var stilla och klart som en svart spegel. Han öppnade sina ögon och såg att solen var på väg upp. Han kisade och såg ner emot vassruggarna i söder där fiskgjusen seglade över vattenytan. Allt kändes overkligt men ändå fullt begripligt och en fridfull, enkel känsla fanns i honom och det kändes som om han visste något nu. Något som han egentligen alltid vetat. Han stod på marken så att säga, fast han låg i båten. Med knakande leder satte han sig upp och vek ihop solstolen och lade den tillbaka på sin plats. Slog sig ner på sittbrädan och fattade årorna och började ro hemåt. Efter halva vägen stannade han och stoppade pipan. Han tände den och sög girigt i sig röken och sände en röksignal mot himlarna. Solen värmde fastän det var så tidigt på morgonen och han visste att det skulle bli en fin dag. Han flyttade pipan till mungipan och tog tag i årorna igen. Han kunde verkligen ro, det hade hans far lärt honom. Båten flöt fram på vattenytan och det var som om den var i symbios med det mörka vattnet. Skräddarna sprang leende bredvid ekan och skäggdoppingen som låg framför hans brygga lyfte på huvudet när han såg honom komma och nickade välkomnande.
Han klev iland till slut, förtöjde båten och gick upp emot stugan. Vid jordgubbslandet satte han sig ner på huk och såg att det skulle bli gott om bär i år.

Vedspisen var lite motspänstig men till slut så fick han fyr och satte på kaffepannan, doserade kaffe och väntade på att vattnet skulle koka upp. När kaffet var klart så hällde han upp en stor kopp som han tog med sig ut på verandan. Han satte sig ner och skrev i sin anteckningsbok. Försökte beskriva vad han varit med om men språket tröt och det kändes som orden för att på rätt sätt återge upplevelsen inte hade blivit uppfunna ännu.

Han log trots sin bristande litterära förmåga. Lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna bakom sin nacke. Lyssnade till härmsångaren som satt uppe i lövverket på andra sidan gräsmattan där koltrasten hoppade omkring och letade mask, förnärmad över att ha blivit överträffad av den gula mästersångaren. Den medelålders mannen kände sig en aning vemodig och en tår trillade från ögonen. Varför visste han inte men han hade lärt sig att leva med det vemod som han alltid bar på, och det handlade inte längre om att vara lycklig utan han kände sig nöjd om han fick skratta då och då. Nu var det visserligen länge sedan han skrattade fastän det var ju inte så underligt tänkte han. Lever du som en eremit så får du skylla dig själv.

Han reste sig och gick ner till sjön igen och tänkte på nattens händelser. Han ställde sig längst ut på bryggan och vände sitt ansikte mot himlen och bad tyst för sig själv.

”For Thine is the kingdom, the power, and the glory for ever and ever.

Varför han bad på engelska hade han ingen aning om men han hade alltid tyckt att den där sista strofen i fader vår på det engelska språket lika gärna kunde ha varit en textrad i en Oasislåt.
Oasis var ju alltid Oasis tyckte han och det enda rockband som han alltid kom tillbaka till och nattens resa hade ju verkligen gått till en Champagne supernova så det passade ju bra då ansåg han.

Han skrattade till. Jag kanske skulle skriva en låt om det och kalla den för ”A trip to the stars.” Han fortsatte skratta och gick upp till stugan igen.

Han kände sig hungrig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s