Ett högre plan…

arg

Han stod på ett högre plan. Han hade alltid gjort det ansåg han. Förmer, det var vad han var. Som en Karlsson på Hemsö, såg sig som mer betydelsefull än andra och därför var han naturligtvis också bättre.

Världen var full av idioter menade han. Människor som ljög, både för sig själva och andra, som spelade ett spel och kände en panisk skräck för att vara sig själva. Huruvida de nu hade en aning om vilket som var deras rätta jag vill säga.

”Du ljuger så du tror dig själv.” Sa alltid hans mor när han var liten och stod med mössan i hand i hallen och ljög sig blå.

Han undrade om inte så var fallet för de flesta människor. Inte när du ljög första gången kanske, och inte andra heller, eller tredje, men när du upprepat samma lögn i evigheters evighet så förvandlades osanningen till sanning. Åtminstone för dig själv, och till slut även för andra mindre begåvade män och kvinnor än han själv. Varför ska det vara så svårt att vara sanningsenlig undrade han? Vad vinner du på att lura dig själv och försöka föra andra bakom ljuset? Ingenting var hans åsikt och han längtade hett efter en värld där alla tog ansvar för sina handlingar och såg det fula konsekvensanletet i ögonen utan att slå ner blicken. Ingen kunde lura honom. Han tyckte sig se igenom alla förklädnader och rökridåer och han rensade alltid luften genom att säga vad han tyckte och han blev heligt förbannad på alla som försökte, i hans ögon, lura honom.

Det var inget lätt liv han hade valt att leva. För om du istället accepterade att alla människor for med osanning samt  att de vägrade se sanningen i vitögat och hymlade och låtsades på sin väg genom livet så blev allt mycket enklare, det visste han ju. Emellertid, det var omöjligt för honom. Visserligen så hade även han hört till den skaran en gång i tiden som lurades och fingerade en verklighet som inte hade någonting med sinnevärlden att göra, men det livet hade lett honom på villovägar. Han hölls inte längre med sådant.

De som teg, som aldrig sade vad de tyckte och som ansåg att alla problem försvann om du inte talade om dem var en annan typ av män och kvinnor som han hade svårt för. Osäkra typer ansåg han att de var. Som gömde sig bakom tystnad och slöt sig inom sig själva och även om du använde tång och kofot så gick det inte att öppna deras slutna rum. Sådana människor gjorde honom galen och han begrep inte hur de stod ut med sig själva och just den sortens individer var de som hade svårast också att stå ut med honom hade han märkt. Antagligen berodde det på att han aldrig gav sig utan hamrade på med mejsel och hammare för att ta sig igen de metertjocka betongväggar som de gömde sig bakom. Tyvärr utan att lyckas särskilt ofta och till slut så tog de till flykten och det var skönt när de gjorde så tyckte han. Han ansåg att de fick skylla sig själva, de var bortom all hjälp, och han kände medlidande med dem.

De få som han ändå lyckats nå fram till och in till bakom murarna var de som han högaktade mest. De som kunde inse att falskhet och spel för galleriet, begäret att ljuga, inte hade något med mänskliga relationer att göra och att de till slut gladeligen rev sina murar, öppnade sina dörrar och släppte in sanningen och bjöd den att sitta i bästa fåtöljen, var något som gjorde honom lycklig och nöjd. De var få, men de var som alla andra missbrukare, och även om det i det här fallet  handlade om missbruk av sanning och ärlighet, inte sprit och droger, så var det viktigt för honom att håll koll på dem för att undvika att de fick några återfall. Han vakade över dem som en lejoninna sina ungar.

Han satt i sitt lilla rum och stirrade ut genom det enda fönstret. Därute seglade vita moln på en blå himmel och han kunde höra hur trutar och måsar skrek i sommaren. Han var en säregen man det tyckte han själv i alla fall. Om alla var som jag brukade han säga, så skulle det vara färre krig i världen. Färre skilsmässor skulle lämnas in till kommuner. Färre otroheter skulle begås och de barn som föddes till världen skulle bli uppfostrade av moraliskt begåvade män och kvinnor och därigenom inte vara predestinerade till att bli svagsinta eftersom bara imbecilla människor begår äktenskapsbrott. Ingen skulle älska utan kärlek och alla barn skulle avlas av just kärlek och inte av kättja.

Äktenskapsbrott, eller otrohet överhuvudtaget, var för honom en helt obegriplig handling. Hur någon kunde gå från en otillåten säng till en tillåten, lägga sig ner bredvid sin partner, hålla om henne eller honom och viska kärleksord med vetskapen om att hon eller han just begått det värsta svek som kan begås övergick hans förstånd. De är idioter tänkte han. Fullständiga idioter och lika känslokalla som fiskar och de borde avlivas. Det borde vara dödstraff på otrogenhet, eller livstids tortyr.

Var den här moraliska ryggraden kom ifrån kunde han inte förklara riktigt. Han hade alltid varit sådan, även som ung, och när hans vänner lade den ena flickan efter den andra på rygg och kallade det erövringar och skröt om det så led han och han avskydde promiskuitet hos bägge könen. Sex var för honom kärlek, och det gick inte att separera de båda. Emellertid så hade han upptäckt att det inte fanns plats för en sådan sedlig hållning som han hade i den här världen. Allt för många tänkte bara på sig själva och såg sex som en bekräftelse på att de dög, att de var attraktiva, att de räckte till. Vad de inte insåg var att de grävde en grop åt sig själva och att sex för dessa kopulerande stackare aldrig skulle bli vad det var menat att bli, och sa du känslor? Du måste skämta. Kärlek, vad är det för något?

”Och jag är en idiot säger de”, sade han högt och reste sig och vankade runt i cellen. Den kritvita jackan och byxorna frasade när han rörde sig. Han lade sig ner på sin säng och slöt sina ögon.

Det rasslade i låset och han satte sig blixtsnabbt upp och stirrade mot dörren.

”Det är dags för din medicin”, sade den kvinnliga sjuksystern och gick in och stängde dörren bakom sig. Han kunde höra hur den låstes utifrån.

”Varför sitter jag här egentligen syster Karin?” Frågade han och tog emot den lilla plastkoppen med tabletterna i. Han svalde dem tillsammans med ett glas vatten. ”Jag är ju inte sjuk eller galen eller hur?” Han lade huvudet på sned och försökte se snäll och ofarlig ut.

”Det blev ju lite jobbigt för dig sist Robert. På din arbetsplats, du föreföll en aning aggressiv. Minns du inte det?” Frågade hon med mild och professionell stämma

Robert reste sig upp och gick runt i rummet. Han mindes mycket väl vad som hade hänt och han ångrade inte en sekund. Han fick helt enkelt nog av alla idioter och horor som kom och gick på hans jobb. Han orkade inte längre hålla tand för tunga utan han talade om vad han tyckte och tänkte och visst, han gick till handgripligheter, fastän inte så farligt tyckte han. Hans uppfattning var att han tog tag i en eller två och ruskade om dem en aning samtidigt som han sa sitt hjärtas mening.

Det var först när polisen kom som det slog lite slint.

Han hade känt det redan på morgonen när han cyklade till sitt arbete, hur han var på väg över någon slags gräns. Varje människa som han mötte muttrade han halvhögt till och sade något om vilken idiot han tyckte att den var utan att ha någon särskild anledning där till. Han tyckte sig känna av i luften vilken mental nivå den som han mötte hade. Kunde avgöra på uppsynen att han hade med en förljugen stackare att göra. Såg i ögonen och på kroppshållningen att  personen i fråga var ett svin. Att hon eller han var en rädd liten stackare som genom att spela rollen av självsäker försökte övertyga sig själv och omgivningen om att här rådde minsann inga tveksamheter. När han väl kom fram till sin arbetsplats så var han långt ifrån harmonisk. Liknade mer en tunna med krut som befann sig farligt nära en  tändande gnista och när den gnistan vandrade in i form av hans bakfulle kollega som med spritdoftande andedräkt fällde en sexistisk kommentar om hans fru, så small det. Fördämningarna brast, spärrarna släppte och tio års frustration kulminerade och han var som en tsunami som slog ner allt i sin väg.

Och nu satt han här för att världen var ond. Det var den slutsats han hade kommit till. Dårarna vann det här slaget. Sanningen blev besegrad, fick stryka flagg, och redbarhetens skepp gick i kvav och som kapten så följde han naturligtvis sitt fartyg till botten.

Han såg på Karin och log. Hon log tillbaka och sträckte fram handen som  för att smeka honom på kinden men hejdade sig.

”Det kommer att bli bra Robert.” Hon samlade ihop sina pinaler och gjorde sig redo att gå.

”Jag vet det”, sade han och följde henne till dörren. Stannade vid den stipulerade enmetersmarkeringen från dörren  som han inte fick passera och vinkade till vakten genom gluggen. Den uniformerade mannen besvarade inte gesten.

Du kan ge dig fan på att det kommer att bli bra din lilla nazist, tänkte Robert och visade vakten tänderna i ett förbindligt leende.

 

God morgon…

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s