Jag önskar verkligen att jag hade haft en syster. En som är sådär vacker som bara systrar kan vara, och snäll. Inget ont om min bror men jag tror att både han och jag hade mått bra av att ha en storasyster.

Det är något speciellt med systrar. De har en särskild vibration, en ton, en harmoni. Särskilt om de har bröder som är yngre. Jag minns särskilt Ylva med sitt långa hår med färgband inflätade i och de där slitna blåjeansen och blommorna hon bar i sina lockar och jag var tretton år och det var sextiotal och hon seglade fram i basketdojor och hennes leende var en vinst för världen. Jag var förälskad och det är möjligt att jag förskönar det hela en aning. Men det gör ingenting för det som jag minns är det som är viktigt. Hur det verkligen förhöll sig vet bara hennes bror.

Om jag haft en syster så skulle hon lärt mig allt det jag istället på egen hand fick lära mig och jag skulle varit säkrare och hon skulle haft pojkvänner som jag kunde ha sett upp till och hon skulle som Ylva ha lyssnat på musik jag aldrig skulle ha tagit till mig annars. Hon skulle varit mitt orakel, min önskebrunn och en källa till visdom. Min storasyster helt enkelt.

Storasystrar har en grace. De lever i en värld som bara de kan förstå och de klättrar upp på berg och står med vinden i sitt hår och ser ut över sitt rike med en självklarhet som bara systrar har. De ger, och de behöver aldrig ta för allt är dem givet och de är som basen i a whiter shade of pale som följer och förhöjer en redan vacker sång till nivåer över det vanliga. Systrar är mödrar och älskarinnor och syskon och de svävar fram och inget är omöjligt för en storasyster.

Ylva var en dröm för en kärlekskrank trettonåring och mitt hjärta bankade oregerligt när jag var hos min kamrat som hade henne. Hon var en del av min värld och lika ouppnåelig och fjär som en älva på en sommaräng. Och även om hon knappt såg mig så såg jag henne ibland, när hon lämnade sitt rum och skred runt i huset som den drottning hon var och problemet var bara att hon var någon annans syster, och att hon inte fick den uppskattning hon enligt mig förtjänade.

Hade hon varit min så hade jag dyrkat marken hon gick på det är jag övertygad om. Jag hade varit hennes underdånige slav och jag hade solat mig i hennes glans och skönhet och jag hade varit den där killen som hade en skitsnygg syrra.

Bara en sådan sak kan ju få vilken liten finnig fjortis som helst att önska sig en storasyster.

God afton

Det där jag befinner mig. Som ett papper som någon tappat och som, då det aldrig lästes, bara blir till något som skulle kunna liknas vid, ja inte ens en saknad pusselbit, utan vid något som skulle ha skrivits men aldrig blev det.

Som en mening i en berättelse, som egentligen inte hade någon betydelse för hur den slutade, inte heller för vad som menades, där författaren kanske kände att något saknades men inte kunde sätta fingret på vad och lät det bero är jag. Jag är som en del av en vindpust som blåste över landet men som stoppades av en skogsdunge och kanske att det gjorde att riktningen på pusten förändrades en aning, och kraften, men knappast nämnvärt. Jag är det som talaren hade tänkt att säga men glömde bort, eller strök. Jag är den dödade älsklingen som kunde ha gjort betydelse om den fått vara kvar. Jag är den som således ligger tappad mellan stolarna och jag har ingen betydelse i det stora hela men jag fyller ändå min plats. Och jag kommer att leva för alltid.

Således så är jag den felande länken, den som förändrade utvecklingen. Den som gav och tog och förmedlade. Den som gjorde dig till vad du är idag och den som fördelade gracerna och såg till att du fick precis det du förtjänade. Jag är den tysta revolutionen och jag ryter utan att ens höja rösten och jag går gatan fram i tysthet och slår virvlar på virveltrumman och slagorden hänger i luften som tysta vingslag från paranoians generationsfågel. Och även om jag inte märks, mer än en viskning, än en försiktig antydan, än en mer eller mindre försiktig push i rätt rikting, så skulle allt se annorlunda ut utan mig. Och det är så det är.

Jag är som ett barr i en myrstack, en del i en universell konstruktion av himmelska dimensioner. Jag befinner mig alltså mitt emellan stolarna på vilka ni sitter och njuter eller hatar det liv som ni lever. Likväl som ni är en obetydlig del av min existens och är nödvändiga för att jag ska kunna andas och för att mitt hjärta ska slå. Ni är pärlorna i mitt pärlhalsband, guldet i min armlänk och silvret i mitt hår.

Vi är länkarna i livskedjan. Vi håller än. Men det knakar i fogarna.

God morgon.

Som tåg som går och kommer, som rusar fram, dansar på sina rälsar som ystra kolosser på vift. Som bildsekvenser som aldrig tar slut, som börjar om i en evvig loop och dina böner hjälper inte mot det du känner och i domkyrkan finns bara mörker och dysterhet och ytterstadagenkänsla. Kärleksbudsskapet känns avlägset bland mässande präster och människor med huvudena böjda i djup ånger över det syndiga liv de levt. Och när du vaknar så undrar du. Hur sover jag egentligen?

Svalorna har kommit tänker du och är det sommar nu? Och hur länge är luften ljum och solen varm? Och hur länge kommer livet att te sig så här som det är nu? Är du intresserad av en förändring? Längtar du efter något nytt eller är du nöjd med att ha gjort allting som ligger inom möjligheternas gräns åtminstone två gånger? Är förnyelse verkligen nödvändigt frågar du dig kanske där du ligger i din säng och klipper med sömndruckna ögon och du tänker att den här filmen kanske är bättre i den oklippta versionen. Den där alla redigerade och oönskade scener finns kvar, men så tänker du att det nog inte är så, och är nöjd med den tanken. För den här gången, och du reser dig igen.

Du vänder dig mot solen och din skugga är längre än det liv du har kvar. Och i morgon är bara en dag närmare slutet på en epok och det är bara att hålla i så länge det är möjligt. Och det var så längesedan du var en ung man tänker du. Och en tår blänker i ditt öga. En tår över vad? Du vet inte.

Du har varit på så många platser fastän färre än du önskat, som om värdet av ditt liv, det som du levt, värderas av var du varit. Ju längre bort desto mer tillfredsställande. Det är inte så. Bättre att resa i sinnet tänker du. Att ha friheten i ditt hjärta och ändå. Ändå flängde du runt som en vilsen bild av något du ville vara och det kändes alltid bättre när du kom hem. Att landa i det trygga, i det som du kände till. Som att ta av sig en kostym och klä dig i komfort och en känsla av frid och ro. Du var en stugsittare redan då. Utan att veta om det.

Det är lättare att leva nu. Ingen tvekan om det och en del säger att det som var, var dagarna som var något att ha. Du håller inte med om det. Du har hittat en annan väg, ett helt nytt sätt att ta dig fram på och du är så nöjd med det. Du önskar visserligen ibland att du kunde skriva om vissa avsnitt av din livsberättelse. Det är de dagar då du låter dig fångas av det som du inte är så nöjd med som det inträffar. Då du inte kan värja dig. Du har sådana dagar men de är färre nu.

Så många gånger har du stått med vinden i håret och tänkt att nu! Nu är jag på den plats dit jag önskat mig och jag behöver inte gå längre. Men dina ögon röjde dig när du såg dig i spegeln. För den där förbannade oron fanns kvar. Den du burit på i hela ditt liv och du visste att det bara var en tidsfråga innan du återigen skulle falla. Och du trodde, och du ville och du gjorde ditt bästa och åren gick och du rättade in dig i ledet. Dina promenader om nätterna gjorde dig än mer orolig trots att avsikten var den motsatta och den verklighet du strävade efter att hitta fanns inte trots att du letade i din själ efter ledtrådar som skulle hjälpa dig att hitta det du eftertraktade. Idag förstår du att du inte visste vad du sökte.

Under träden vid Tetleys sitter du nu och du dricker ditt kaffe och du tänker på nätterna på caféet intill och alla tillfälliga timmar och bekanta och hur världsvan och sval du försökte vara. Det är en tid som du minns och ibland vill glömma men nu. Under skuggorna från de stora almarna i den varma vinden från sydväst tänker du på andra ting och det som var har varit men är trots allt det som skapat den du är idag. Du avslutar ditt kaffe och går hem genom en sommardoftande stad med aromer från hela världen och idag vajar den svenska fanan högst. I morgon är allt som vanligt igen.

Han gick mot dörren. En gammal trädörr med rostiga handtag och gångjärn och det såg ut som om huset som dörren satt i skulle rasa samman om han vågade öppna.

Regnet forsade ner och han var redan genomblöt och trots att det var mitt i sommaren så frös han. Var han var hade han inte en aning om. Bara att han var mitt i en skog. Han var förkyld och telefonen hade ingen täckning men han var inte orolig. Så fort han fick kontakt med satelliterna så skulle de visa honom vägen. In under tak måste han i alla fall och även om huset såg ut att läcka som ett såll så var det i alla fall bättre än ingenting.

Han tog tag i handtaget och tryckte ner det, låst. Han svor och försökte igen, fortfarande låst. Han gick runt på baksidan och letade efter något verktyg att använda men utan resultat. Regnet var som ett dånande i hans öron och träden och gräset led under den hårdhänta behandlingen. Han kände på alla fönster men även dessa var låsta och han ville inte gärna slå sönder någonting, så han gick tillbaka till den motspänstiga dörren och ställde sig intill väggen. Taket var inte speciellt utskjutande så skyddet mot regnet var minimalt. Han sneglade ner mot en blomkruka med en vissnad pelargon i och tänkte, nej, så kan det väl ändå inte vara? Men det var det, för under lerkrukan låg nyckeln till dörren och äntligen kunde han komma undan det förhatliga regnet.

Väl därinne så fick han en mindre chock. Om huset på utsidan med sin flagnande röda färg och tillika färgtappande vita knutar och trasiga tegelpannor var en sorglig uppenbarelse så var insidan ett under av prydlighet och oklanderlig inredningskonst. Han stod i hallen och lät sina ögon svepa över ett polerat trägolv, sobert mönstrade, blå tapeter med vita inlägg. Ett modernt kök med vedspis av senaste snitt, en vit matsalsmöbel i trä, öppen spis i vit puts, en bokhylla fylld med böcker och som kronan på verket en skinnfåtölj i engelsk stil. En loftsäng stod i ett hörn i det förvånansvärt stora rummet och under den ett skrivbord med en fotogenlampa på. Det fanns ingen i rummet förutom han själv.

Han nös och snorade och vatten från hans dyblöta kläder och hår droppade ner på golvet och han såg sig omkring efter något att torka sig med. I köksdelen av rummet på en krok av mässing hängde en kökshanduk. Han tog av sig sina sandaler och gick in. Torkade sig så gott det gick med den lilla linnehanduken och ställde sig sedan vid fönstret och såg ut. Huset låg i en liten glänta, och gräsmattan, om du nu kunde kalla den för det, mer en äng eller en åker, var oklippt. I kanten av ängen var skogen tät, som en vägg nästan, men på mitten fanns en öppning, som en portal till en labyridt, sa han tyst med sin snuviga stämma.

”Ja eller hur?” Sade en röst.

Han snodde förskräckt runt och såg en äldre man, som han själv, stå i hallen där han kommit in. Han hade inte hört när dörren öppnats. Som en vålnad nästan var mannen, som om materialiserad i rummet.

”Förlåt”, sade den våte mannen och syftade på sitt intrång. ”Det regnade så förbannat och från utsidan såg det ut som ett ödetorp.” Han gick fram emot dörren för att ta på sig sina sandaler och gå därifrån.

”Vill du ha en öl?” Frågade den grånade mannen med kråksparkar i ögonvrårna, hängande kinder och påsar under de intensivt blå ögonen. Han var klädd i blåställ med en vit t- shirt under och på fötterna hade han haft vita trätofflor som han tagit av sig och prydligt ställt innanför dörren. Han var konstigt nog helt torr. Han log och såg snäll ut.

Olof, som den regnvåte mannen hette, sträckte fram sin hand och presenterade sig.

”Anders”, sade den gråhårige och tog hans hand.

”Så du är inte arg då, för att jag gick in i ditt hus”, sade Olof och släppte hans hand.

Anders skrattade.

”Det är inte mitt hus”, sade han. ”Vem fan bygger något liknande? Inte jag i alla fall.” Han flinade. ”Ville du ha en öl eller?”

Olof tittade på honom och kände sig förvirrad.

”Men vems hus är det då?”

”Inte en aning. Jag går och hämtar öl nu”, sade han och gick ut genom dörren. Efter ett par minuter var han tillbaka med två kalla Carlsberg. ”Det finns en jordkällare härute med hur mycket öl som helst, och mat också för den delen.” Han ryckte på axlarna. ”Och det spelar heller ingen roll hur mycket jag dricker och äter. Det tar aldrig slut helt enkelt.

Olof tittade på honom.

”Du är alldeles torr”, sade han. ”Hur kan det komma sig?”

Anders skrattade.

”Jag har inte den blekaste aning. Sedan jag kom hit så är ingenting normalt. När det regnar så kan jag stå mitt i vätan utan att bli våt. Och när det är varmt och hett så märks det knappt.” Han ruskade på huvudet. ”Jag fattar ingenting som sagt.”

”Hur länge har du varit här då?

”Jag vet inte. Tiden är ett vagt begrepp här. Som att försöka fånga ett kvicksilver som bara rinner mellan fingrarna på dig. Det går inte att komma härifrån heller hur gärna jag än vill”, sade han uppgivet och satte sig ner i fåtöljen och öppnade båda flaskorna och höll fram den ena mot Olof. ”Det är komplett omöjligt.”

Olof flinade och tänkte att han skojade. Tog emot ölen och satte sig ner på en matsalsstol. Han drack och upptäckte under drickandet hur törstig han var. Kände hur det kalla ölet rann ner i hans strupe som om någon drog en kall hand utefter ryggen på honom och han slutade inte dricka förrän flaskan var tom. Anders skrockade och reste sig upp och gick ut och hämtade mer öl.

”Passa dig,” sade han. ”Det är svårt att sluta när du väl börjat.

Klockan var två på natten, det stod tio flaskor öl på bordet och Olof hade druckit sju av dem. Han var berusad men inte jättefull och de hade pratat, han och Anders, och han hade berättat om vad som hänt när han hade kommit hit. Hur Anders liksom Olof hittat nyckeln under krukan och hur han mött en man som hette Roger och som i sin tur berättat samma saker som Anders nu berättade för Olof och hur han försvunnit på natten och lämnat honom ensam kvar.

Det fanns en labyrint när du gått genom portalen i skogen och hur du än försökte så ledde den dig alltid tillbaka till huset berättade Anders. Och efter att Roger försvunnit så hade han irrat i timmar och försökt hitta en väg härifrån. I flera dagar i sträck hade han gått in i skogen men det var som förgjort, stigar hit och dit, tät vegetation, som väggar i en labyrint som sagt, och till slut hade han gett upp.

”Men nu kan jag äntligen lämna det här stället”, sade han och suckade.

”Vad menar du?”

Anders såg på honom medlidsamt.

”För nu är du här, min olycklige ersättare. Det är så det är tydligen, att det måste finnas någon här”, sade han och såg medlidsamt på Olof. ”Och det kan inte vara fler än en.” Han slog ut med handen. ”Det finns ju bara en säng till exempel.”

Olof visste inte vad han skulle tro och han kände sig plötsligt så ofattbart trött och det var som om väggarna sakta kröp inpå honom och han reste sig och gick mot dörren.

”Helvete heller!” Utbrast han. ”Jag ska härifrån nu, fattar du?”

Anders log bara.

”Lycka till”, sade han bara.

Det gick inte att komma ut. Olof slet och drog i dörren och han kände hur paniken steg i honom.

”Öppna för fan!” Skrek han. ”Öppna dörrjäveln och släpp ut mig! Jag slår ihjäl dig, jag lovar!”

Anders satt bara stilla i fåtöljen och såg på honom. Han såg varken rädd eller förvånad ut. Det var som om ett upphöjt lugn vilade över honom.

Olof rusade fram i blint raseri och skräck och slog och slog men inget av slagen gjorde någon skada. Det var som i en sådan där dröm då du vill slå någon som gjort dig illa men då armarna känns som makaroner och då du vaknar till slut frustrerad och galen. Skillnaden var nu att han var vaken och att mardrömmen inte var någon dröm utan i allra högsta grad påtaglig och verklig. Olof gav upp och stod med hängande armar utefter sidorna och glodde hålögt på Anders. Han kände sig lite lugnare nu efter utbrottet, drog en djup suck och satte sig återigen vid köksbordet.

”Det kommer att kännas bättre i morgon”, sade Anders. ”Då kommer du att komma ut och det är faktiskt inte så illa här. Lite ensamt, det ska medges, men det finns tid för meditation och rannsakande av det liv som du levt. Det finns en anledning till att du är här Olof, du måste bara inse det själv. Det kommer att stå klart för dig så småningom och det kommer även en dag då du kommer att kunna lämna den här platsen”, sade Anders och reste sig. ”Gå och lägg dig nu. Du kommer att sova gott det kan jag garantera, det gjorde jag första natten. Mat och dryck finns det outsinliga mängder av och det finns böcker och biblioteket byts ut regelbundet. Läs mycket! Det är mitt råd till dig. Litteraturen är anpassad till dig och vad du tycker om och till vad någon anser att du behöver.”

”Någon?” Frågade Olof omtöcknat.

Anders skrattade till och klappade honom på axeln.

”Ja någon, eller något, du får kalla det vad du vill. Du kommer att förstå till slut.” Han gick mot dörren, tog på sig sina vita träskor, öppnade utan några problem ytterdörren, och gav sig ut i sommarnatten.

Han stod ute på gården sedan och ropade in genom fönstret.

”Det har slutat regna! Det var så när Roger gick också. Det vräkte ner när jag kom och slutade när han gick.” Han skrattade lyckligt. ”Säkert ett tecken på något. Lycka till Olof!

Och med det så gick han.

Olof stod i fönstret och såg efter honom. Hans huvud var fyllt av tankar som vilset seglade omkring på likt ett dimmigt hav. Han kunde höra någon slags mistlur tyckte han och han tänkte på labyrinten som Anders talat om. Fanns den på riktigt? Eller var det bara en mental labyrint? Nåväl, han fick se i morgon. Just nu var allt förvirrat och han var inte säker på om han befann sig i verkligheten eller om han sov och drömde allting. Icke desto mindre så var han fruktansvärt trött så han stapplade fram till loftsängen och klättrade upp och lade sig ner bland de, konstaterade han, rena lakanen med kläderna på. Precis innan han somnade så kom han att tänka på den där Asterixserien han läst som barn. Den där de, Asterix och Obelix, befann sig i en pyramid som var en labyrint tillsammans med en guide med stor näsa. Guiden var förkyld, precis som Olof, och han sade,

”Det är jag sob är guide här. Och utad bej kobber di aldrig ut ur ded här labyridted.”

Han skrattade inom sig mitt i all förvirring och hoppades på att han också skulle träffa en guide vad det led.

Olof somnade och drömde om en hund som med tungan ute sprang på en strand. Den såg lycklig ut.

De satt i bilen och det var en varm morgon, en sommarmorgon och de var varma och glada och på väg och det var som det skulle vara och som det borde vara jämt. Det var hon som körde och han hade sin hand högt uppe på hennes lår och hon sade,

”Om du flyttar den där handen lite högre så måste jag vända bilen och åka hem igen.”

”Gör det då”, sade han och gjorde precis det och hon särade en aning på sina ben för att han skulle få bättre plats.

”Vad är klockan?” Frågade hon

”Klockan är semester.”

Hon körde in till vägkanten och stannade.

”Jag kör hem nu”, sade hon med simmig blick.

Han nickade och klämde till om hennes slanka, brunbrända lår och hennes klänning var högt uppe och hans hand likaså, och de var snart hemma igen.

De hade det bra. Det var bra varje gång och han kunde inte få nog av vad han kunde göra med hennes kropp och inte hon heller av vad han gjorde med henne. Efteråt så låg de intill varandra och han viskade i hennes öra vad han ville säga och vad han trodde att hon ville höra och han frågade,

”Är du nöjd med behandlingen?” Och han var den där mjuka, bulliga roboten som de sett på film och hon skrattade.

”Nej inte riktigt faktiskt.”

Han log lyckligt och lät sina händer göra vad de gjort alldeles för en liten stund sedan och när han var klar, och hon, så var hon nöjd med behandlingen flämtade hon.

Allt var som det skulle senare och de tog sig till slut in till den stora staden och de gick tillsammans hand i hand och de var vackra tillsammans och de skulle bara bli vackrare. De åt lunch på Tetleys och de pratade om det stora caféet som låg alldeles intill och att det inte längre var som förr och han hade bra och dåliga minnen från den tid då han ofta gick där. Hennes minnen ville han inte veta något om som det var nu och han var nöjd med att han kände så. Det hade inte alltid varit på det sättet. Efter en stund så slutade de prata om den platsen för det var farligt område och han ville inte riva upp gamla sår och inte hon heller trodde han.

Och vid ett bord bredvid där satt hon med det långa håret med rosa band i och den brokiga klänningen och hon höll sin cigarett högt och världsvant och hon såg sig runt omkring och talade en aning lite för högt. Mitt emot henne satt en man i en beige överrock av sommarmodell och även hans hår var långt och lockigt och en väska av läder hängde över axeln på honom och han satt och skrev i en anteckningsbok och Robert som var Helenas pojkvän och som satt och tittade på honom och henne såg sig själv för några år sedan.

Mannen med anteckningsboken lade ifrån sig pennan och rotade en stund i sin väska och presenterade en flaska vitt vin som han satte till sin mun och drack ur relativt ogenerat. Han räckte sedan över flaskan till sin dam som i alla fall hade den goda smaken att se sig omkring innan hon tog en klunk.

Robert skrattade och petade på sin Helena, pekade åt paret till och sade,

”Titta, där sitter jag för några år sedan. Undrar om det är du som sitter mitt emot?”

”Knappast, rosa band i håret har aldrig varit min melodi”, sade Helena och log. ”Så du satt på caféer och drack vin ur flaska mitt på blanka dan du, ja det kan jag nog tänka mig. Det har aldrig varit min stil dock.”

”Du kan tänka dig det, jaha, och vad menar du med det?”

”Ja, den där sorglösa attityden, är inte det vad du eftersträvar? Att vara fri och obunden av konventionella manér.” Hon smålog. ”Är inte det du Robert? Det trodde jag.

”Men det är väl vi tillsammans också. Vi har inga barn. Vi tar dagen i stort sett som den kommer och vi bryr oss inte särskilt mycket om vad andra tycker. Så är det väl.

”Jo visserligen, men minus vinet och de rosa banden i håret då för min del.”

”Där ser du.”

De sade ingenting mer på en stund och efter en stund så reste sig mannen med anteckningsboken och kvinnan med de rosa banden i håret och gick arm i arm därifrån. Robert och Helena såg efter dem och Robert mindes hur det hade varit och hur han hade mått på den tiden då han varit som honom och han både saknade och saknade inte den tiden. De reste sig också kort därefter och gick efter den stora kajen upp mot de södra delarna av staden. De tog en öl på en uteservering och måsarnas sommarskri gjorde dem glada och ölen var god så de tog varsin till och insåg att det skulle dröja en stund innan de kunde ta bilen hem igen.

Det gjorde ingenting dock för sommaren var som den skulle och Helena var vacker och de skulle inte dricka mer nu. Han såg på henne och han såg vad han alltid såg och han tänkte att han kände henne lite bättre nu men att det var så att hon kände honom bättre än vad han kände henne. Så hade det alltid varit och han hade i början av deras förhållande önskat att det inte varit på det sättet men han gjorde inte det längre. Det hade varit så viktigt för honom att komma in under hennes skyddande pansar som han upplevde att hon hade. Så viktigt hade det varit så att han nästan hade dödat den hon var. Det var bra att han inte kände så längre tyckte han. Icke desto mindre så kände han att fanns skelett i hennes garderob. Men vem hade inte det egentligen?

De gick sedan den branta backen upp emot det stora torget som låg framför biblioteket och de höll varandras händer igen och han tyckte om att gå så med henne. Hon stannade framför ett skyltfönster med vackra klänningar och han ställde sig bakom henne och höll henne om midjan.

”Orkar du med mig om jag går in och provar den där gula”, sade hon och pekade.

”Den gula tunna?”

Hon nickade och log.

”Skojar du med mig? Du kan få prova den hela veckan om du vill, bara jag får titta på när du gör det.”

”Den är lite dyr.”

”Vad spelar det för roll, jag är ju rik som ett troll vet du väl och vill du ha den så köper jag den åt dig.”

Hon skrattade.

”Du är rolig du.”

”Jag vet”, sade han. Det är därför du älskar mig.

”Det är väl det”, skrattade hon igen och gick in och han följde efter.

Klänningen var som gjord för henne och hon tog den på sig direkt och hon blev hans personliga sol och han älskade hennes linjer under det tunna tyget. De drack kaffe på det stora torget sedan och det var lördag och människor överallt och det var glada tillrop och hojtanden och där var den kända skådespelerskan och hon var som vanligt vacker men det var också allt hon var tyckte Robert. Säkert fanns det tusen skådepelare som var bättre än de som syntes på vita duken och i teve men som aldrig fick komma fram för att de inte såg tillräckligt bra ut. Ett tragiskt faktum var det, fast å andra sidan vem vill titta på fula människor tänkte han cyniskt. Aktrisen var betagande i vilket fall som helst och han såg på henne och hur hon kastade med det långa håret och hur stora hon gjorde sina blå ögon och hur brösten kom först när hon gick.

”Är hon söt tycker du”, frågade Helena och drog med sin hand framför hans ögon upp och ner.

Robert skrattade och föste undan hennes hand.

”Ja, väldigt, tycker inte du det? Är hon inte din typ förresten?”. Skojade han.

Helena såg underfundig ut och rodnade faktiskt en aning och sedan sade hon lite försiktigt,

”Lite tillgjord kanske, men hon skulle inte behöva tjata alltför länge för att få mig i säng.”

Robert hajade till och tittade på henne för att se om hon menade allvar. Det verkade så och han svalde ner hjärtat och försökte prata.

”Blev du chockad nu?” Frågade Helena

Robert satt tyst och tittade på henne och hon såg tillbaka under lugg och väntade på vad han skulle säga och Robert visste inte vad han skulle tro. Hans värld föreföll med ens väldigt annorlunda och han var fortfarande inte säker på om hon skojade eller inte.

”Så du är liksom lite bisexuell då?” Frågade han och tog därigenom mod till sig.

Helena skrattade och tog hans hand.

”Ja, jag är liksom lite bisexuell”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Hur känns det för dig?”

”Jag vet inte riktigt, jag menar, har du haft en flickvän, eller flera?” Han skrattade nervöst. ”Det är klart du haft, jag vet inte riktigt vad jag menar. Herregud! Träffar du någon nu, förutom mig menar jag, någon tjej?

”Inte nu”, sade hon och såg lite skyldig ut.

”Men du har gjort nyligen?”

”Jag gjorde slut, Gud jag låter som en tonåring. Jag lämnade henne för din skull Robert, för att jag inte stod ut med att ljuga för dig.

”För hur länge sedan?”

”Ett år sedan kanske, jag vet inte riktigt.”

”Så du var otrogen mot mig i ett år?”

”Ja, nej, vi hade ju inte förhållande som du och jag har. Vi träffades då och då bara.”

”Och hade sex?”

”Mmm.” Hon suckade. ”Hur hamnade vi här egentligen?”

”Du tog oss hit”, sade Robert surt. ”Men det är slut mellan er nu i alla fall?” Frågade han.

”Ja, men på sista tiden så har hon ringt och messat mig varje dag nästan.”

”Varför då?”

”Hon vill ha tillbaka mig.” Helena gjorde en grimas av olust. ”Hon är lite desperat.”

”Hur känner du då?”

Hon tittade på honom länge, tog bägge hans händer och så sade hon,

”Jag älskar henne fortfarande Robert. Det är sådan jag är. Men jag är med dig nu och det är så jag vill ha det.”

”På vilket sätt är hon desperat?”

”Hon är beredd att göra vad som helst för att få mig tillbaka säger hon.”

”Vad betyder det?”

”Ja jag vet inte riktigt, och det här låter ju helt sjukt, men jag tror hon vill att hon och jag ska vara med varandra när du är med.”

”Varför då?” Frågade Robert och fick svårt att andas. ”Varför vill hon att jag ska vara med, det fattar jag verkligen inte. Och att, vara med varandra, betyder det vad jag tror att det betyder?”

”Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag har gjort klart för henne att jag inte kommer att lämna dig eller att gå bakom ryggen på dig och hon är som jag sa en aning desperat.” Helena såg en aning förtvivlad ut och satt tyst. ”Skulle du vilja det Robert, vara med när jag har sex med en tjej?” Sade hon sedan.

Han kände det som om han var någon annan. Att det inte var han Robert som satt här och var med om detta. Som om han var med i en absurd teaterpjäs och hade glömt sina repliker. Han visste inte vad han skulle säga

”Vill du det?” Fick han ur sig till slut

”Kanske”, svarade hon lite för snabbt tyckte Robert. ”Om jag inte förlorar dig på kuppen.”

”Men vänta lite här nu, det är så viktig hon är för dig alltså?

”Ja, det är så, och jag har verkligen rannsakat mig själv här, men hon är inte viktigare än vad du är.”

”Det känns mer som att det är jag som står i vägen för ditt förhållande med, ja vad heter hon förresten? Än att du måste välja om jag säger så. Vad händer om jag säger nej, vem väljer du då? Och jag vet inte om den här valsituationen känns så smickrande för mig direkt och jag begriper verkligen inte det här med den här besattheten av att ligga.” Han slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Hur skulle du göra om situationen var omvänd förresten?”

Helena såg förvirrad ut.

”Du menar om du skulle ha en kille?”

”Ja, samma situation som den här men att du var den som skulle vara med, skulle du dela mig med en annan man?”

Hon tänkte efter en stund och sedan sade hon,

”Jag tror det faktiskt, det känns till och med lite upphetsande när jag tänker på att ha två män som skulle ta hand om mig”, sade hon och log generat.

”Du är ju lika besatt som hon verkar det som”, sade han och suckade. Men det är meningen att jag ska delta menar du, inte bara vara med? Det här blir mer och mer vrickat”

”Jag vill det i alla fall, om det nu skulle bli av.”

”Och hon?”

”Jag vet inte, men jag antar det. Hon är ju också bisexuell, och hon heter Isabella förresten.”

Är hon snygg?” Frågade Robert som började tänka i lite andra banor nu.

”Vad tror du”, sade hon och gjorde en gest med händerna mot sig själv.

”Självklart”, utbrast han. ”Det är klart att hon är snygg, vad tänker jag med. Han flinade och kände sig lite mer avslappnad nu. ”Har du något kort?”

Helen plockade fram sin telefon ur sin väska och bläddrade bland sina foton. Hittade ett som hon var nöjd med och räckte fram luren till honom. Han tog emot den och drabbades av en blond flicka i en minimal bikini som log emot honom. Han hjärta gjorde en dubbelvolt i bröstet på honom och han blev alldeles svettig.

”Ok du gillar henne”, sade hon och tog spelat förnärmad telefonen ifrån honom. ”Jag tror att vi struntar i det här när jag tänker efter lite närmare för annars så slutar det väl med att det är jag som blir lämnad ensam.”

Robert kände sig ertappad och sade,

”Jag tvivlar på att det kommer att hända. Men en annan sak, vad kommer att inträffa sedan efter vår träff, ska vi leva tillsammans då vi tre eller ska hon bli din älskarinna?”

”Och din kanske.”

”Jag är inte så säker på det här Helena.”

”Kan du leva med att jag är kär i en annan vid sidan om dig då?”

”Och du älskar henne verkligen?

”Du är viktigare för mig, men jag kan inte få henne ur mina tankar.”

Robert reste sig och började gå därifrån och kände sig både arg och en aning förtvivlad. Hon sprang ikapp honom och ställde sig framför och hindrade hans väg.

”Jag älskar henne Robert, det är tyvärr så och jag kan inte göra något åt det, men om jag måste välja så blir det dig jag väljer alla dagar på året.” Hon kysste honom. ”Måste jag välja Robert?” Frågade hon när hon brutit kyssen.

”Vi får se”, sade han och skrattade till. ”Ska vi åka hem nu?”

 

---

 

Dagarna gick och de talade inte så mycket om vad som hade hänt den där dagen i den stora staden. Robert tänkte att det var Helenas sak att ta upp det igen och han kände sig osäker på vad han kände inför det här nya som de stod inför. Det föreföll overkligt allting, och han var både förbannad och försmådd tyckte han och svartsjuk och han hade svårt att inse att något gott skulle kunna komma ur det som låg framför dem. Han hade vid flera tillfällen stått framför spegeln och sett sig själv i ögonen och funderat på vad det var han höll på med. Varför bad han inte Helena att packa sina väskor helt enkelt? Han hade verkligen ingen lust att dela henne med någon annan vare sig man eller kvinna.

Han väntade dock. Väntade på att hon skulle ta initiativet och om det var någonting som han retade sig på hos Helena så var det just detta att hon aldrig tog första steget för att lösa ett problem. Tig, så finns det inte var hennes paroll och han visste hur det skulle gå. Han skulle komma att vänta och vänta och vänta och till slut så skulle han bli förbannad och ta upp det själv. Vilket han naturligtvis gjorde när han var berusad.

”Ok, har du pratat något mer med Isabella då?

Helena ryckte till i soffan där de satt och drack vin. Hon satt i en och han satt i den andra.

”Hon messar mig.”

”Om vadå?” Frågade han fast han visste.

”Hon vill veta hur det ska bli förstås.”

”Och vad svarar du då?”

”Att jag inte vet”, sade hon irriterat. ”Och jag vet verkligen inte. Fan det känns så konstigt allting och jag har en känsla av att du inte kommer att acceptera att jag och Isabella i framtiden skulle vara något slags par.”

”Det har du förbannat rätt i”, morrade han. ”Jag står på tröskeln till att avsluta det här över huvud taget och så kan du gå till din Isabella som du älskar så mycket. Man får hålla sig till en anser jag.” Han drack mer vin.

”Så du vill göra slut?”

”Jag vill ha dig för mig själv.”

Helena började gråta. Lade sig ner i soffan i fosterställning och grät bittra tårar men Robert lät sig inte påverkas. Han satt med armarna i kors över bröstet i en klassisk – jag skiter väl i dina tårar pose – och han väntade helt enkelt ut henne. Hon slutade gråta till slut och satte sig upp.

”Kan vi inte bjuda hit henne på middag bara innan du kastar ut mig?” Frågade hon medan hon torkade sina tårar. ”Du kanske kan komma på andra tankar om du får träffa henne.”

”Du menar att ni ska förföra mig?”

”Skulle det vara så förfärligt då?”

”Nej säkert inte, det är väl alla mäns våta dröm”, flinade han. ”Men det ändrar ju inte det faktum att jag vill att du bara ska vara min, och det kommer ju inte att hända efter vad jag förstår.

”Nej det kommer inte att hända. Jag är ledsen Robert. Jag älskar dig, men jag älskar henne också och jag kanske är konstig men jag kan inte leva utan henne och jag kan inte leva utan dig men måste jag leva utan någon så blir det utan Isabella, med allt vad det innebär.”

”Så det är upp till mig då menar du, jag måste acceptera att du älskar en annan om jag vill behålla dig lycklig i mitt liv? Han slog upp mer vin och drack djupt.

Helena lade huvudet på sned och hon visste att hon hade honom.

”Jag älskar dig mer.” Hon reste sig och gick och satte sig bredvid honom. ”Du kanske kan lära dig att älska Isabella du också.” Hon kysste honom på halsen. ”Hon är en väldigt tillgänglig flicka.”

”Så du har inga problem med att dela henne med mig då?”

”Inte om det innebär att jag får behålla dig.”

”Bjud in henne på middag då”, sade han och ställde ifrån sig glaset och ägnade sig istället åt Helenas attribut. Hanrej eller inte, han struntade i det just nu.

 

---

 

Det regnade och Helena sov och Robert låg bredvid och tittade på henne. Hon var naken och hade sparkat av sig täcket och hennes bröstvårtor pekade mot taket och hon var det vackraste han visste. De hade varit tillsammans i två år och han hade vetat direkt första gången han såg henne att hon var ämnad för honom. Hon var inte lika övertygad och det tog ett halvår innan hon insåg att hon var hans. Han förstod idag varför hon varit tveksam.

Han smekte hennes mage och upp över hennes kullar och hon vaknade inte. Han smekte hennes hals och försiktigt hennes kind och sedan lade han på henne täcket och gick ut i köket för att ordna med frukosten.

Ikväll var det den stora kvällen då Isabella skulle komma på middag och Robert var nervös. Helena var det likaså. Så nervös att hon kvällen innan varit på vippen att ställa in, avsluta projekt flickvän för tid och evighet och bli heterosexuell i framtiden. Hon ändrade sig efter att ha pratat med henne i telefon. Robert hade känt sig utanför under samtalet och hade därför satt sig vid datorn för att försöka skriva något som var värt att läsa. Och som vanligt när han kände sig orolig så skrev han bra och när han läste vad som stod på skärmen så var han nöjd.

”Hon kommer i morgon då.” Hade hon sagt och då var klockan tolv och Helena och Isabella hade pratat i två timmar.

Nu var klockan nio på morgonen och kaffet var klart och han hade dukat fram smör och bröd och skivat upp gurka och det fanns ost och skinka. Assietter och koppar stod på bordet och han hade hämtat tidningen och lagt den vid Helenas plats. Han gick tillbaka in i sovrummet och satte sig på hennes sida av sängen och väckte henne.

”Vill du äta frukost med mig?” Frågade han.

Hon sträckte på sig och lyfte sedan sina armar och lade händerna runt hans nacke och drog ner hans ansikte till sitt och kysste honom.

”Det vet du att jag vill”, sade hon när hon var klar

”Naken?”

”Nej, jag tror inte det”, sade hon och log. Men du kan få räcka mig min morgonrock om du vill.”

”Bara om jag får titta på dig.”

Hon skrattade och kastade undan täcket och poserade för honom en stund och sedan gömde hon sig igen.

”Morgonrocken tack.”

De åt frukost och hon läste tidningen minutiöst som hon alltid gjorde och hon drack sitt kaffe med mjölk och hon var en behaglig människa att umgås med och han skulle ha kunnat äta frukost med henne hela dagarna. Han älskade att titta på hennes mun när hon tuggade på sin smörgås och när hon alldeles förtjusande läppjade på sitt kaffe som knappt smakade kaffe på grund av all mjölken. Han tyckte verkligen mycket om sin Helena men hur det än var med den saken så störde det honom mycket att hon aldrig, tydligen, skulle bli hans till helt och fullo. Han beslöt sig dock för att skjuta upp de tankarna till dagen efter ikväll när han hade träffat henne som han i nuläget såg som sin rival. Det återstod att se hur han skulle känna i morgon.

”Vad vill du göra idag?” Frågade han när hon lagt ifrån sig tidningen.

”Ja, vi ska väl handla mat till ikväll, och vin. Det behövs kanske en hel del vin eller vad tror du, för att bryta isen?”

”Ja, eller också inte.”

”Jag behöver i alla fall vin känner jag för att kunna slappna av.”

”Ok, då köper vi en helvetes mängd med vin då.” Robert reste sig och började duka av. ”När kommer hon?”

”Vid sjutiden.” Helena reste sig också. ”Jag går och duschar.”

”Gör det.”

”Är du sur?”

”Nej.”

De sa inte mycket till varandra i snabbköpet. Köpte bara det de skulle ha och gick sedan på systemet och inhandlade sex flaskor vin, fyra röda och två vita samt sex burkar starköl då Isabella tydligen tyckte om öl. De gick hem sedan och lade ölen och det vita vinet i kylen.

De åt en lättare lunch och började sedan förbereda middagen. Stämningen var tryckt och båda två var stingsliga och det var först när Helena föreslog att de skulle ta en whisky på balkongen för att prata igenom kvällen som de kunde slappna av.

”Jag tänker så här”, sade Helena. ”Vi försöker bortse från att Isabella och jag har haft ett förhållande. Vi kan helt enkelt låtsas att det är en väninna till mig som kommer på middag. Vad säger du om det?”

”Det blir säkert bra”, sade Robert syrligt. ”Det som sker det sker förmodar jag, eller har ni spikat ett klockslag? – Klockan nio blir det sex, av med paltorna nu Robert och visa vad du har – är det så ni har tänkt er scenariot? ”

”Du behöver väl inte vara elak. Det leder ju ingen vart.”

”Jag är inte så säker på att jag vill att det här ska leda någonstans över huvud taget.”

”Vänta tills du träffar henne. Hon är verkligen en underbar tjej och jag tror att du kommer att tycka om henne och försök att komma ihåg att hon är precis lika nervös som du och jag är, om inte mer.” Hon klappade honom på kinden. ”Var snäll mot henne och försök att tänka dig in i hennes belägenhet och tänk på att jag tycker väldigt mycket om henne.”

”Jag försöker låta bli att tänka på just det”, sade Robert.

De tog en promenad sedan och de höll varandra i handen som de brukade och de var verkligen ett vackert par och när han såg på henne så visste han att han skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle stanna kvar hos honom. Han älskade hennes bruna långa hår som han drog i när de älskade och hennes mun var den mest sensuella mun han någonsin kysst och hon var en av de få kvinnor han träffat som verkligen var vackrare utan kläder än med och en mer behaglig och snäll människa fick du leta efter tänkte han.

”Hur hamnade vi i det här egentligen”, sade Robert.

”Jag tänkte precis på samma sak.”

”Varför kan du inte bara dumpa henne och gå vidare om du nu är så beroende av mig som du säger att du är?”

”Jag vet inte varför jag inte kan det.” Hon drog en djup suck. ”Det är ju inte så att jag inte har försökt det vet du ju. Men det känns som om jag bara är en del av den jag skulle kunna vara utan henne och jag är jätteglad över att du har gått med på att träffa Isabella. Det visar att du är precis lika stor i själen som du är i ditt hjärta”, och det var eftermiddagswhiskyn som talade

”Tänk om jag inte gillar henne då?”

”Den risken är minimal, det lovar jag dig”, sade hon och skrattade sitt glada skratt.

 

---

 

Helena hade rätt. När Isabella klev innanför dörren till deras lägenhet och tog av sig sin stickade cardigan och stod där i en vit sommarklänning som visade mer än vad den dolde så blev Robert alldeles torr i munnen. Hon tog honom försiktigt i handen och presenterade sig och hennes röst var av det mörkare slaget och hon uppvisade en blyghet och en återhållsamhet som han genast tog till sig.

Robert hade en beige linnekavaj på sig och en vit skjorta i chinos och ett par sandaler på fötterna. Han visste att han såg bra ut och han kunde se att Isabella gillade vad hon såg. Helena hade sin gula, nya klänning på sig och inte så mycket mer och de drack Gin och Tonic på balkongen och Helena kysste Isabella på munnen och sedan Robert för att han inte skulle känna sig utanför.

”Kyss varandra ni också”, sade Helena som var lite berusad. ”Det känns så konstigt annars.

Robert hade också ett par innanför västen så han såg frågande på Isabella som log uppmuntrande och då gjorde de som Helena sa och han kunde känna spetsen på hennes tunga.

All den oro som han känt inför det här mötet hade upplösts i Whisky och Gin och han kände sig sådär härligt lycklig som precis rätt mängd alkohol kan få dig att bli och han hade inga planer på att lämna den här nivån av berusning. De hade trevligt och det var modest och nervpirrande och det fanns en spänning mellan Helena och Isabella som gick att ta på och Robert kunde se att hans flickvän var exalterad men att hon lade band på sig.

Middagen blev trevlig, Robert och Helena satt bredvid varandra och Isabella mitt emot dem båda. De åt kycklinggryta med indiska förtecken och de drack rött vin till och konversationen var lätt och ledig och inte ett dugg ansträngd. De talade om kärlek och politik och rasism i båda allmänna och specifika ordalag och Robert tyckte att Isabellas åsikter var genomtänkta och att hennes kunskaper var imponerande och han var hänförd.

Det var således en perfekt måltid och i rummet svävade Helenas kärlek till Isabella som ett lätt och luftigt moln och hon hade all möda i världen med att hålla sina händer i styr. Hon var som ett värmeelement som värmde upp både Robert och Isabella och det var bra. Det var vänligt och kärleksfullt och Robert var inte längre svartsjuk utan fann Helenas känslor såsom vackra och säregna och han hade inte längre någon längtan efter att de skulle försvinna. De drack te i vardagsrummet och åt pistageglass till och de spelade sällskapsspel, Trivial Pursuit, och Helena vann till sin stora glädje och klockan gick och det blev sent och det närmade sig sovdags.

Isabella såg osäker ut när Robert nämnde detta och tog fram sin telefon för att, som hon sa, kolla busstiderna. Helena såg förtvivlad ut och tittade på Robert som inte visste vad han skulle göra, men som tog mod till sig och sa,

”Du vill inte sova över då? Klockan är halv tre på morgonen och det går nästan inga bussar så här dags och du ska nog inte ge dig ut själv vid den här tiden på dygnet.

”Nej, det är klart att du ska stanna här”, sade Helena ivrigt och såg tacksamt på Robert.

”Men jag har ingenting med mig.”

”Det du behöver får du låna av mig, kom nu så går vi och gör oss klara.

Isabella lade ner sin telefon och följde med Helena till badrummet. Robert satt kvar i soffan och lyssnade till deras skratt och bestyr och han kände sig som en tonåring och sedan kom de ut i bara trosor och studsade in i sovrummet.

”Så, nu är det din tur älskling”, ropade Helena från sängen. ”Skynda dig på.”

Han reste sig och gick in och gjorde vad han skulle på toaletten och stod sedan naken framför badrumsspegeln och hans kropp visade tydligt vad den ville och han tog på sig sina boxershorts för att inte vara alltför uppenbar och gick in till Helena och Isabella.

Helena låg i mitten och tittade upp när han kom in och vinkade åt honom att han skulle ta av sig sina boxers.

”Vi är nakna här älskling. Du måste också vara det.”

Han lät dem falla till marken och lade sig ner intill henne under täcket. Hon låg på sidan med sin stjärt åt hans håll och hennes mun och läppar var upptagna med Isabellas och Robert petade på henne med sin kropp så hon satte ner sin hand och ledde honom rätt som om det var den naturligaste sak i världen och hon var våt och tillgänglig. Och sedan var båda hennes händer på Isabella igen och när han pressade sig in i Helena så nådde Roberts händer dit också och hans och Helenas fingrar möttes där det var hett och fuktigt. Allt var heta munnar och ivriga tungor nu och än var han Isabellas och än Helenas och Isabella och Helena var varandras och det var som det skulle vara. Det fanns ingen oro eller missunnsamhet längre. Det var bara lust, outgrundlig lust och han hade aldrig varit så uthållig.

När de var klara så hade solen gått upp och de somnade i varandras armar under samma täcke. Isabella låg i mitten och Helena till vänster om henne och det doftade kärlek och sex i rummet.

Blyga leenden och tystnad rådde på förmiddagen. Frukost som borde varit lunch i morgonrockar och de var hungriga och lite bakis och ingen visste vad de skulle säga och ingen hade något att säga. Ingen ånger fanns emellertid, ingenting hade skett som de inte hade velat skulle ske och Isabella kysste Helena när de stod vid kaffebryggaren och Robert hade ingenting emot detta. Han ville också kyssa Isabella så han reste sig och gjorde det och sedan så kysste han Helena och så sade han,

”Ja, det gick ju bra det där.”

Alla skrattade och isen var bruten och de åt klart frukosten, duschade och gick på en promenad ner till sjön som låg alldeles intill där de bodde.

Avslappnad stämning nu och vackert väder och Robert hade en aning om vad som skulle ske. Skulle något ske, var det nödvändigt med några uttalanden? Var det inte bara så att de var tre nu istället för två och att Helena och Isabella skulle komma att träffas så var det ju. Det var självklart. Men var det lika självklart att Robert och Isabelle skulle kunna träffas utan Helena? Tänkte han. Robert trodde inte det, och han hade väl egentligen ingen önskan att göra det heller. Det var bara en tanke som dök upp och han insåg att det skulle komma att dyka upp fler funderingar ju längre tiden gick. Han bestämde sig för att inte tänka mer på det just nu.

”Du är vacker”, sade han till Helena som stod och doppade foten i vattnet i motljus. Hon hade sin gula klänning på sig idag också och Isabella hade ju bara sin vita så hon bar den. Robert tyckte att det var bra och när han tänkte på vad de gjort på natten så reagerade hans kropp och han undrade om de där två ville göra det igen.

”Jag vill gå hem och lägga mig igen”, sade Helena. ”Vill inte ni det?”

 

---

 

Ett halvår senare bodde de mer eller mindre ihop. Isabella var alltid hos dem och hon hade större delen av sin garderob hemma hos Robert och Helena

Sommaren hade tagit slut och jobb och plikter tog över den sorglösa tiden från i somras och det fungerade förvånansvärt bra. De köpte en större säng så att alla skulle få plats och Helena sov alltid i mitten och Robert till höger och Isabella således till vänster. De var vänner. De var älskande. De var allt som en man och en kvinna brukar vara i ett förhållande med den skillnaden att de var tre istället för två. De hade bara en regel. Eller Helena hade en regel. Robert fick aldrig göra någonting med Isabella om inte hon var med. Det var ingen svår bestämmelse att följa för varken Robert eller Isabella hade någon lust till detta och situationen hade aldrig uppstått därför att Helena alltid var hemma när Isabella var det.

Det Robert saknade var att ha Helena för sig själv och Helena saknade i sin tur att få ha Isabella på tu ”man” hand trodde han. Så Robert föreslog att Isabella skulle bo två dagar i veckan hemma hos sig och om Helena ville vara där då så var det upp till henne. Detta löste till en början alla problem och allting tuffade på och alla mådde bra. De hade sex alla tre ibland för att de tyckte om det och Robert och Helena fick tid för varandra och Isabella och Helena fick egentillfällen. Det var bara det att Robert började sakna Isabella när hon inte var hos dem och han började bli svartsjuk på Helena, inte tvärtom. Ett mycket oroande faktum var det och han kunde inte prata med någon av dem om det.

En aning mörka moln började att segla upp vid horisonten. Och det som till en början varit en idealisk lösning på en ovanlig situation började falla samman. I alla fall för Roberts vidkommande.

”Kan inte hon komma hit istället?” Frågade Robert när han såg hur Helena började packa sin sova hos Isabella väska.

”Vadå, det är ju onsdag och jag brukar ju sova hos henne på onsdagar.”

”Jo, men jag tänkte att. Äh, jag vet inte vad jag tänkte egentligen. Sov hos henne du, gör det.”

”Men vad är det, säg nu vad du tänker.” Hon lade huvudet på sned och log. ”Vill du att jag ska stanna hemma, är det där skon klämmer?”

”Ja”, ljög han. ”Det blir så ensamt när du är borta.

”Eller är det Isabella du saknar?”

”Jag börjar vänja mig vid att ni båda är här antar jag”, sade han och rodnade.

”Du rodnar.”

”Gör jag?” Frågade han och lade händerna på sina kinder. ”Det gör jag väl inte.”

”Jo du rodnar och jag förstår dig, vem skulle inte sakna en sådan tjej som Isabella, jag gör ju det och det var förresten du som ville att vi skulle ha det här arrangemanget.”

”Jo jag vet, och du tycker väl att det är bra gör du inte?”

”Nja, jag vet inte riktigt. Jag saknar ju dig när jag är hos henne och jag har inget emot att dela henne med dig. Jag är sådan bara, inga hangups, om jag säger så.

”Inga hangups, säger du. Men du har ju själv sagt att jag inte får göra något med henne om du inte är med?”

Hon tystnade och tänkte efter.

”Det handlar väl mer om att jag är rädd att bli lämnad ensam antar jag, att ni ska rymma tillsammans. Jag vill väl hålla koll på er”, sade hon och skrattade nervöst. ”Kommer du att lämna mig för henne?”

Han skakade på huvudet.

”Nej, nej, nej, det kommer aldrig att hända. Men du får skylla dig själv om jag börjar bli beroende av din älskling”, skrattade han lättad.

Hon såg allvarligt på honom.

”Du får gärna bli beroende av henne, bara du är det av mig också.”

”Det är jag älskling, och du vet väl att det första beroendet alltid är det bästa.”

”Nej det vet jag inte, men säger du det så.” Hon kom fram och slog armarna om honom. ”Jag åker till henne ikväll och så kommer vi hit till dig i morgon, blir det bra så?”

”Du och jag, ensamma, blir det historia nu då?”

”Kanske, jag vet inte, vad tycker du?”

”Vi verkar ju båda må bäst när vi är tre, så kanske, jag vet inte heller. Vi får väl se hur det blir i framtiden och så måste du ju fråga Isabella vad hon tycker.”

”Jag vet redan vad hon tycker”, sade hon och log.

När hon åkt så tog han en lång promenad i skogen. Hösten var på gång och den del löv i björkarna började gulna och han tänkte på hur annorlunda hans liv blivit på bara ett halvår. Det som varit ett normalt förhållande mellan en man och en kvinna hade utvecklats till något som av de flesta skulle rubriceras som omoraliskt, eller något som hörde sextiotalet till med fri kärlek och fred och förståelse och all den där skiten som visade sig inte bli någonting. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att han skulle bli en man med två kvinnor som en jävla Hugh Hefner i miniatyr. Han skrattade för sig själv och undrade så smått hur länge det här skulle kunna fungera. Att det skulle gå åt helvete förstod ju vem som helst men han tänkte försöka njuta av det så länge det var möjligt. Helena verkade leva i någon slags naiv föreställning om att det här var genomförbart. Vad Isabella kände visste han inte för hon sa inte så mycket. Hon var mest där som någons slags kärleksgudinna och åtnjöt beundran av både Helena och Robert. Hennes känslor var fördolda av någon anledning och han tänkte att han skulle fråga henne i morgon hur hon tänkte om deras förhållande.

Det bästa vore ju om Isabella skulle träffa någon, en kille då, som hon kunde bli förälskad i, tänkte han och kände ett sting av svartsjuka.

Så långt hade det gått alltså, tänkte Robert.

Han stannade ner vid sjön och såg på Sothönsen som guppade i vattnet och letade efter mat. Han såg krusningarna på vattenytan och glittret och han öppnade ölen han hade tagit med sig och han satte sig ner på en sten och drack. Solen var fortfarande varm och han hoppades att hösten skulle dröja ett tag till. Han tyckte mycket om sensommaren. Ölen var god och stark och han kände av den redan efter halva och han kände sig förvirrad. När han druckit hela var han redan lätt berusad och kan kände för att bli riktigt full och gick därför med snabba steg hemåt.

Väl hemma på balkongen så satte han sig på balkongen med en stor whisky och han hakade på sig sina hörlurar och startade Spotify och valde sin spellista Mixed Emotions som speglade hans sinnesstämning just nu. Han satt där i sin egen värld och lät sig föras tillbaka till den tid då musiken han spelade var populär, alltså riktigt populär, så populär att det var den enda du lyssnade på. Nu för tiden när du hörde den här typen av rock så kallades den för rockklassiker men för Robert så var den fortfarande det enda som gick att ta in. Förutom klassisk musik som han då och då valde att fördjupa sig i.

Helena ringde mitt i ”A whiter shade of pale” och han svarade.

”Hej älskling!” sa han, en aning sluddrande.

”Är du berusad?”

”Ja lite faktiskt, erkände han. Jag kände för att supa mig full nu när ni inte är här.” Han skrattade till. ”Nej allvarligt talat så fick jag bara lust att bli lite knall och lyssna på musik. Jag sitter här på balkongen och dricker whisky. Vad gör ni?”

”Vi dricker också, fast champagne, eller mousserande vin snarare. Och så äter vi räkor.”

”Och så längtade du efter mig.”

”Ja det gjorde jag, men jag tänkte prata om en sak också, men jag tror jag väntar med det till i morgon när du är nykter.”

”Kom igen nu, så full är jag inte.”

Det blev tyst i luren, han riktigt hörde hur hon tänkte

”Ok, du vet att vi pratade om vad Isabella tyckte om det här arrangemanget om att hon och jag ska få tid bara för varandra och därigenom du och jag likaså?”

”Ja”, sade han och sippade på sin whisky.

”Hon vill inte ha det så.”

”Nähä, hur vill hon ha det då? Och om jag ska vara ärlig så är det inte så lätt att få veta vad den där fagra damen tycker om saker och ting som har med oss att göra.”

”Ska vi inte ta det här i morgon istället?”

”Nä, förlåt, jag lyssnar nu. Hur vill hon ha det din älskade Isabella?”

”Och din också efter vad jag förstår.”

”Och min också, jag erkänner.”

”Bra, då kommer du att gilla det här.” Hon drog efter andan och sa. ”Isabella har ju en bostadsrätt som du vet, och den är värd en hel del pengar.”

”Ok”.

”Ja, och nu funderar hon på att sälja den och istället köpa ett hus på landet. Ett hus där vi kan bo alla tre.”

”På landet”, sade han skeptiskt

”Ja fast inte så långt ut på landet, inte längre än att vi kan pendla till jobbet och så”, sade hon och lät entusiastisk. ”Du fattar inte vilka fina hus man kan få för ganska lite pengar bara man söker sig några mil ut på vischan.”

”Wow!” Sade han. ”Stora planer ni smider.”

”ja och tänk på hur bra det blir om vi skulle få barn.”

”Barn?”

”Barn ja, vill inte du ha barn? Det vill jag i alla fall, och Isabella också.”

Han satt tyst en stund och lät det där sista sjunka in.

”Du tycker inte att det här är konstigt på något sätt?”

”Vilket då?”

”Ja, men va fan! Vakna upp nu Helena. Det att vi tre skulle bo i ett hus på landet och att jag skulle göra er med barn, du ser ingenting underligt i det?”

”Nej men det är tråkigt att du gör det.” Hon lät ledsen.

Robert tänkte så det knakade. Var det han som var fast i ett konventionellt tänkande, eller var det hon som var tokig? Han som alltid hävdat att han inte brydde sig om vad folk tyckte och tänkte? Satt han inte här nu och var rädd för just det, och vad var det han var rädd för egentligen?

”Helena”, sade han efter en stund.

”Ja.”

”Vad tänker du nu?”

”Jag tänker på att jag älskar dig och på att jag tror att du älskar mig och att du kanske älskar Isabella också men att du är för feg för att våga erkänna att du älskar två kvinnor på grund av vad folk runt omkring ska tänka. Det är vad jag tänker på.” Hon lät uppriktigt ledsen nu.

Robert tänkte efter och så sade han,

”Du tror verkligen på att det skulle kunna fungera, du och jag och Isabella i en kärleksförbindelse med barn och allt som hör därtill? Du ser inga problem med det?”

”Det är klart att jag inser att vi kommer att få det lite svårt och att det här kanske inte är en helt normal situation. Men vad är normalt egentligen, vem sätter normerna, kan du svara på det?” Hon fortsatte utan att vänta på något svar. ”Varför inte göra ett försök Robert? Släpp alla funderingar på vad samhället förväntar sig av dig och på vad folk ska anse om dig och oss och låt det rulla bara. Går det åt helvete så har du i alla fall gjort ett försök och du kommer att ångra dig bittert om du inte vågade.” Hon drog djupt efter andan.

Han satt tyst efter den drapan. Tog av sig lurarna och kopplade ur dem och lade telefonen på bordet och satte på högtalarfunktionen.

”Helena är du kvar?”

”Ja.”

”Du har rätt, jag är en kruka och ni är helgalna bägge två och jag är verkligen rädd för vad folk ska tycka om att jag lever med två kvinnor som en jävla Hans Scheike eller Hefner och jag kan inte hjälpa det. Det är fan så jobbigt och det är lätt för dig att säga att jag ska släppa på bromsen och låta det rulla som du säger.” Han suckade och drack lite mer sprit. ”Hur ska jag kunna berätta för mina vänner att jag lever med två bisexuella kvinnor och att vi har ett förhållande. De kommer att tro att jag är galen.”

”Nu är du där igen.” Hon skrattade. ”Skit i det bara, och om det är så jobbigt så berätta det inte då. Det är väl det enklaste.”

”Så jag ska strunta i konvenansen?”

”Det tycker jag i alla fall och Isabella står bredvid och nickar här.”

”Jag ska fundera på saken.”

”Bra. Kan vi komma hem till dig nu?”

”Du tog orden ur munnen på mig.”

”Drick inte mer då.”

Han flinade och sade nejdå och hejdå och lade på luren.

 

---

 

Robert satt på förstutrappan. Klockan var fem på morgonen och solen värmde redan. Över sjön låg ett dis som en tunn rök och vattnet var spegelblankt och ett par av skäggdopping med ungar simmade tätt intill varandra en bit ut i vattnet. Det var sommar och det var i mitten av juli och han kunde inte sova och det hade varit så ett tag. Han lutade sig tillbaka på armbågarna och tyckte sig känna som en hög vibration i luften och han hjärta slog lugnt och avslappnat och det gick att ta på den harmoni han kände. En svag bris kom plötsligt från sjön och han huttrade till lite där han satt i sin pyjamas men sommardofter höll honom kvar där han befann sig och han visste var han var nu. Hade vetat det en tid och det kändes som om allt han saknat utan att veta om det väntade på honom.

Trappan han satt på hade han snickrat själv och han var stolt över den och han hade lärt sig så mycket sedan de köpte det här huset. Det hade blivit som ett uppvaknande ifrån en djup sömn när de kom ut hit. Han såg inte längre problem i allting och stängda dörrar var till för att öppnas ansåg han och han hade släppt tyglarna och hans häst sprang fritt nu och han hängde med.

En hög vibration som sagt, i luften, som han livnärde sig på och han önskade att solen skulle stanna där den var och aldrig gå ner. I den tidiga morgonen fanns en magi som han tyckte om. Det var som om världen vaknade till liv och sträckte på sig som en loj katt i solskenet. Gäspade och såg sig omkring men lade sig ner igen och tänkte att, nej, jag går inte upp riktigt än.

Men Robert var uppe och inne i huset som han och Helena och Isabella köpt tillsammans sov flickorna fortfarande och de hade semester tillsammans. Han reste sig och gick ut på tomten barfota och det var lite kallt och fuktigt i gräset. Det skuttade en Koltrast en bit bort och den gula näbben mot det svarta på fågeln var en kontrast som Robert alltid tyckt om. Han gav en kollega en Koltrast i trä en gång som en avskedspresent när denne skulle sluta på firman för att visa hur mycket han uppskattade honom. Men kollegan uppfattade det som om Robert var kär i honom och allt blev till en underlig situation mindes han. Människor, tänkte Robert. En del är verkligen idioter.

Han stannade vid vedförrådet och fyllde vedkärran med vedklabbaroch började dra den tillbaka mot huset när Helena kom ut på trappan i sitt nattlinne och hennes mage putade påtagligt nu tänkte han. Hennes långa bruna hår var rufsigt och underbart och hon kisade mot solen och honom.

”Hur mår bebisen?” Frågade han och klappade henne på magen när han kom fram.

”Den mår bra tror jag, fast den sparkade mig på urinblåsan så att jag var tvungen att gå upp och kissa. Dumma bebis!” Sade hon och smiskade lätt på sin mage. ”Svårt att sova älskling?”

Robert ryckte uppgivet på axlarna.

”Ja, jag vet inte vad det är riktigt. Jag somnar hyfsat bra men vaknar efter en timme och är hungrig. Då går jag upp och äter en banan eller något annat och sedan somnar jag om igen och vaknar sedan vid femtiden på morgonen, som ställd som en väckarklocka.” Han gjorde en grimas. ”Det går väl över. Antagligen så är jag ovan vid ledigheten bara.

”Eller orolig över att bli pappa.”

”Kanske det, har inte ens tänkt i de banorna men så kan det ju vara naturligtvis. Fast jag känner mig inte orolig över det, mest glad”, sade han och lade armarna omkring henne.

”Och vad håller ni på med då?

Isabella kom ut till dem och kramade om dem bägge.

”Robert har ångest över att han ska bli pappa”, flinade Helena. ”Han kan inte sova, han har ångrat sig.”

”Kom in och lägg dig hos mig en stund så ska jag nog få dig att sova”, sade Isabella och pussade honom på kinden.

Robert tittade osäkert på Helena som ruskade på huvudet och sade,

”Gör det du Robert, jag kan ändå inte somna om nu. Monstret gör morgongymnastik”, sade hon och klappade sig på magen.

Så Robert och Isabella gick och lade sig och lekte semesterleken och när de var klara som somnade han som en stock.

När han vaknade var han ensam i sovrummet men han kunde höra hur Helena och Isabella pratade ute i köket så han klev upp och gick dit.

”God morgon!” Sade Isabella. ”Jag sa ju det, att du skulle somna.

Han log och slog upp en kopp kaffe och satte sig ner vid bordet bredvid Helena och pussade henne på kinden.

”Mår du bra älskling?” Frågade Robert. Han var lite orolig över hur hon kände beträffande det som just hänt mellan honom och Isabella. Han visste att han inte behövde vara det men han var det ändå.

”Det är bra älskling. Bebisen har lugnat ner sig nu. Var Isabella snäll emot dig?”

Han rodnade och frågade,

”Vad är klockan egentligen?”

”Tio”, sade Helena och lutade sig fram och viskade i hans öra. ”Det är ok älskling, jag har inga problem med dig och Isa tillsammans.” Hon kysste honom på munnen. ”Isabella tror att hon också är gravid nu förresten”, sade hon högt.

”Va?” Sade Robert.

”Det känns så i alla fall”, sade Isabella

”Hur kan du känna det?”

”Jag vet inte, jag gör det bara.”

”Jaha, och är det bra eller?”

”Det är jättebra.”

Senare på dagen satt Robert och Isabella nere vide sjön medan Helena sov sin eftermiddagssömn. De satt tätt intill varandra och Isabella lutade sitt huvud mot hans axel. Hon doftade gott. Hon var behaglig och de kom bra överens och han älskade henne på ett sätt, men inte som han älskade Helena. Ibland var det ett problem för honom och ibland inte och de låg med varandra då och då och oftare nu när Helena var gravid. Han höll henne i handen och de flätade fingrar med varandra och de sa ingenting och Skäggdoppingarna med sina ungar låg kvar och det var varmt och Isabella hade nästan ingenting på sig och Robert kunde inte låt bli att ta på henne och hon hade ingenting emot det.

”Älskar du mig Isabella? ”Frågade han medan han lekte med hennes ena bröstvårta.

”När du gör så där så gör jag det”, log hon.

”Inte annars?” Han slutade med leken.

”Sluta inte”, sade hon och tog hans hand och förde den tillbaka dit där den varit. ”Jo, jag älskar dig Robert. Älskar du mig?”

”Ja det gör jag. Du är underbar och jag älskar dig både för att du gör Helena så lycklig och för att du är du men tycker inte du att det här är lite komplicerat ibland?” Han lämnade hennes bröst och smekte henne på kinden istället.

”Vad menar du?”

Han suckade och visste inte riktigt hur han skulle få fram det han ville säga och som vanligt så ville han bara prata och under tiden han pratade komma fram till vad han ville förmedla. Problemet var bara att innan han hunnit dit så brukade han ha sårat den som han talade med så han ville tänka efter den här gången och satt därför tyst en stund innan han sade,

”Jag antar att det har med sedlighet att göra”, sade han.

”Sedlighet?”

”Ja, kan inte du tycka att det här som vi håller på med är lite omoraliskt, osedligt. Jag menar, det här med att vi lever tre stycken i ett förhållande utan svartsjuka och att vi delar varandra med varandra och ingen av oss tycker att det är något konstigt med det för det mesta.”

”För det mesta?” Avbröt hon honom.

Han tittade på henne.

”Älskar du verkligen mig lika mycket som du älskar Helena, eller står du ut med mig bara för att hon vill ha det så?”

”Jag kan ju fråga dig detsamma.”

”I början så handlade det mycket om att få ha två tjejer bara för mig själv, ja du fattar”, sade han och log. Men snart så började jag verkligen att tycka om dig och till slut så var det så att jag till och med blev svartsjuk på Helena när ni var själva tillsammans. Fast Helena är ju alltid Helena och hon var ju först och så, men det är verkligen inte så att jag behöver stå ut med dig”, sade han och kysste henne. ”Och så länge Helena tycker att det är ok att du och jag kan älska varandra så är jag med på tåget. Dock så dras jag med lite moraliska betänkligheter ibland”, sade han och lekte med hennes bröstvårta igen.

”Jo jag märker det”, sade hon och flinade och tittade på hans hand.

”Men hur känner du då?”

”Men du vet ju att det var mitt förslag att vi skulle försöka leva tillsammans så här, för att jag skulle få behålla Helena, och så var det i början. Jag var verkligen desperat.” Hon skruvade på sig under hans behandling. ”Men när jag träffat dig och efter vår första natt tillsammans, som jag fortfarande kan tänka på trots att det var så länge sedan, så insåg jag att det inte skulle bli någon pina att leva tillsammans och samtidigt dela Helena med dig direkt.” Hon tryckte hans hand mot sitt bröst. ”Gud jag blir galen! Jag vill ha dig Robert.”

”Här och nu?”

”Ja, ja, ja.” Hon ställde sig på knä och drog upp sin klänning och ned sina trosor. ”Kom in mig nu!”

Sedan var det hett och hastigt och bägge ville och det gick fort och lätt för båda och efteråt så låg de i gräset bredvid varandra och Isabella skrattade.

”Jag märkte verkligen vilka moraliska betänkligheter du hade Robert.”

”Men jag har det trots allt och jag är livrädd för vad Helena tycker även om hon säger att det inte är några problem. Jag vill inte förlora henne och när jag tänker på oss ibland så kan jag inte komma ifrån att det här är dömt på förhand. Det kan helt enkelt inte fungera i förlängningen.” Han suckade. ”Har inte du några sådana funderingar alls?”

”Ibland kanske, men jag väljer att inte tänka så.”

”Nej jag förstår det.”

”Gör du?”

”Ja, du är ju gravid nu säger du.

”Och nu mer än någonsin”, sade hon och kysste honom på näsan. ”Kom nu så går vi upp till Helena och erkänner vad vi har gjort.

Robert såg förskräckt ut.

”Jag skojar din stolle, kom nu”, sade hon och reste sig upp.

 

---

 

Isabella var verkligen gravid och fyra månader efter Isas och Roberts stund nere vid sjön den där dagen så var Helena i åttonde månaden och Isabella och Helena var lyckliga och jämförde magar och gick på BVC tillsammans och Robert var pappan till Helenas barn förstås men vem som var far till Isabellas hade hon ingen aning om och ville inte veta heller sade hon. Och så var det med det.

Det här var en fin tid för alla men Helena ville föda nu sade hon. Var trött på att vara osexig och på att vanka omkring som en anka och nu gick det inte längre att älska och hon började tröttna på att ligga och lyssna på Isabellas välluststön när hon och Robert ägnade sig åt varandra. Hon var verkligen inte svartsjuk sade hon till sig själv. Det var så med henne bara och det gick inte att förklara varför det var så. Hon var bara avundsjuk och så förbannat känslig hela tiden och hon var påfrestande för alla inblandade tyckte hon. Men allt var bra försäkrade Robert henne och Isabella var fantastisk och stöttande och äntligen en morgon så gick vattnet och Robert ringde en taxi och de kom till sjukhuset i tid och Helena födde en flicka som fick heta Hedda.

”Hon är underbar”, sade Isabella när hon låg bredvid Helena och tittade på när Hedda ammades.

Robert låg på andra sidan och var hänförd. Isabella reste sig och gick runt sängen och lade sig bakom Robert och tryckte magen emot hans svank och höll om honom.

”Grattis till pappan, hur känns det?”

”Det känns otroligt Isa”, sade Robert och höll hennes händer hårt. ”Hon är sagolik och du är så vacker Helena och jag skulle vilja dricka Whisky nu men jag vill inte dricka själv och ja behöver det inte egentligen.”

”Drick en Whisky Robert och kyss mig sedan” sade Helena. ”Jag vill känna smaken, det var så längesedan.”

”Nej jag vill inte. Jag vill dricka te. Vill du ha te älskling?”

”Ja tack, Earl Grey med mjölk och honung.”

”Ligg kvar Robert, jag fixar det”, sade Isabella och stånkade och stönade och reste sig upp. Hon stannade i dörröppningen in till sovrummet och tittade på de tre som låg i sängen och sade sedan,

”Och så blev vi fyra.” Hon log och strålade. ”Och snart blir vi sex.”

Robert och Helena tittade på henne med gapande munnar.

”Sex!” Ropade Helena. ”Ska du ha?”

”Tvillingar ja”, skrattade hon.

”Men varför har du inte sagt något din apa? Det här är ju helt makalöst. Fattar du Robert! Du har gjort henne med tvillingar.” Helena skrattade högt. ”Tänk att du alltid ska vara värst Isa. Kom hit och kyss mig.”

De drack te sedan när Hedda somnat och efteråt gick Helena och Isabella och lade sig och Robert tog en promenad i vintermörkret. Om bara någon vecka skulle de vara jul men inget julpynt var uppsatt i huset och ingen gran var inköpt men det kändes inte viktigt just nu och han tänkte att jag tar tag i det en annan dag.

Snön låg vit och vacker och gjorde mörkret mer acceptabelt. Han gick utefter sjön i motionsspåret som nu var skidspår och han gick bredvid för att inte förstöra något för de som skidade. Granarnas grenar hängde snötyngda. Framme vid badplatsen gick han ut på bryggan och vidare ut på den snötäckta isen en bit. Han vågade sig inte för långt ut även om det säkert var ofarligt då det varit kallt i två veckor nu och han hade sett människor ute på isen dagtid. Men nu var det mörkt och det knäppte i isarna när han gick så han återvände till säkerheten på bryggan. Vintergatan gick över den svarta himlen och i månljuset var allt som ett julkort och han hade så mycket som han tänkte på och nu hade han fått ännu mer. Tvillingar var fantastiskt och skrämmande och att stå inför det faktum att bli trebarnspappa med två kvinnor kändes överväldigande och ofattbart på något sätt. De två i Isabellas mage skulle komma i april var det sagt och han visste inte vad han skulle känna inför allt som skedde så snabbt. Robert stod upp till öronen i känslor men det var oklart vilken typ de bestod av.

Ena sekunden var allt diamanter och gnistrande sensationer i universum, och nästa en expresshiss ner till där bara mörker och oro rådde och det var som om han satt fastspänd i en berg och dalbana utan slut. Han önskade att den harmoni som han kunde känna, och han var harmonisk för det mesta tyckte han, kunde bli beständig. För även om han kände sig väl till mods så fanns alltid rädslan för att han skulle hamna i ett känslomässigt trångmål och han ville inte att det skulle vara på det sättet. Då och då så hade han börjat att leka med tanken att han skulle lämna allt. Det var en kontroversiell känsla för honom och han hade ingen lust att känna på det sättet men det var svårt att värja sig.

”Du har gjort ditt nu”, sade känslan. ”Helena har fått sitt efterlängtade barn och Isabella skall snart få sina två och har du tänkt på att de alltid kommer att ha varandra? Behöver de dig egentligen?” Viskade känslan i hans öra.

Behövde han dem då? Ja definitivt så var det så och storheten i att bli pappa slog det mesta han varit med om i livet med hästlängder. Men nu var det så med honom att han måste känna sig behövd för att må bra. Han var, och hade alltid varit en bekräftelseknarkare, och som enda man i ett förhållande med två kvinnor som bevisligen älskade varandra så kände han sig i minoritet och ibland även överflödig. Det var ingen bra känsla för Robert.

Han fortsatte sin promenad in i skogen och månen försvann bakom träden och det blev mörkare och kallare och han frös om fötterna och han hade ingen mössa på sig och öronen var kalla och han borde gå hem kände han. Men något drev på honom. Det fanns en säregen känsla i skogen, något som han ville åt. Som om det fanns ett svar på hans frågor därinne i dunklet, i den knarrande snön bland harar och rävar och möss under snötäcket.

Han hade gått länge nu och hans tankar hade varit överallt och han visste inte riktigt var han befann sig. Robert stannade och såg sig omkring. Försökte komma underfund åt vilket håll hem låg och han ångrade sig att han lämnat skidspåret och han började bli lite rädd. För det var riktigt kallt nu.

Han började gå tillbaka i sina fotspår, vilket var svårt eftersom det var mörkt och det var fler än han som promenerat i skogen och ju längre han gick desto mer osäker blev han på om han verkligen gick åt rätt håll. Till slut så kunde han skymta ljus genom träden och han drog en djup suck av lättnad och ökade på stegen. När han nådde bebyggelsen så visade det sig att han gått åt helt fel håll, men han visste nu var han befann sig och hur han skulle komma hem igen.

När han klev in genom dörren så mötte han två kvinnor som var likbleka i ansiktena och upprörda och de kom fram till honom och höll om honom och Helena sade,

”Var har du varit? Du har varit borta i tre timmar. Vi trodde att något hade hänt.”

”Jag gick vilse i skogen”, sade Robert. ”Jag fryser som fan och mina öron är som istappar

Isabella grät och tryckte sitt ansikte mot hans bröst och slog med ena knytnäven mot hans axel.

”Du får aldrig göra så här igen.” Hon vände sitt ansikte uppåt och såg på honom.

Han kysste henne lätt och gjorde sig fri och gick in i köket och satte sig ner vid köksbordet och de följde efter honom.

”Vad är det Robert?” Frågade Helena. ”Har det hänt något?”

Han tittade upp på henne och ruskade på huvudet. Reste sig och gick fram och fyllde vatten i vattenkokaren och satte igång den. Plockade ner koppar och tekanna och lade teblad i tesilen och hans händer skakade av köld och han frös så han hade svårt att tänka.

”Jag behöver varmt te”, sade han. ”Hela jag är som en isklump.” Och han kunde knappt tala för han käkar var frusna.

Isabella och Helena stod och tittade på honom och det var något som var fel kände de båda och kom sig inte för med att göra något utan stod bara och tittade på Robert som plockade med te attiraljerna som om det var det enda som existerade och han såg deras oro men det som varit något var över nu och han hade inte längre några problem med att vara där han var eller med att vara den han var.

”Säg vad det är”, sade Isabella

”Det är inget längre”, sade han och gick fram till henne och höll om henne.

”Vad var det som var något då?”

Robert fortsatte med te bestyren och svarade inte. Han tänkte efter. Vad var det han hade funderat på därute i den svarta skogen egentligen som hade känts så verkligt och viktigt just då och som lett honom vilse i världen? Hade han haft en existentiell kris kanske? Hade han den fortfarande? Låg den på lur i hans medvetande som en katt på jakt efter småfåglar och var det något som han ville prata med någon om? Han bestämde sig för att inte göra det utan att hålla sina funderingar för sig själv för det skulle inte leda till någonting bra om han berättade om det som han tänkt så intensivt på.

Han dukade fram tre koppar och ställde fram honung och mjölk och tog även fram ett paket med smördegskex och sedan satt han sig ner och väntade på att teet skulle dra klart.

”Ni vill ha te va?” Frågade han.

”Vet du vad klockan är egentligen?”

”Nä.”

”Hon är halv tolv.”

”Va? Det var det jävligaste, men jag måste ha något varmt i mig. Så ni vill inte ha då?”

”Jag vill ha”, sade Isabella.

”Inget te för mig, jag går och lägger mig”, sade Helena.

 

---

 

Den åttonde april födde Isabella två pojkar som fick heta Hugo och Elias. Hugo var två minuter före Elias och allt gick utmärkt. Helena var med vid födseln och de fick komma hem dagen efter. Isabella var lycklig och barnen vackra och Robert var överallt och försökte hjälpa till utan att vara i vägen. Helena var lugnet själv och hade allt under kontroll och Hedda var fascinerad av de två små bebisarna och ville inte lämna Isabella och barnen ifred.

Robert hamnade mer och mer utanför. Åtminstone så var det hans uppfattning av situationen.

Det mest påtagliga, tyckte han, var att han inte behövdes. Han fyllde ingen funktion i familjelivet var hans uppfattning och Isabella och Helena hade bara ögon och händer och munnar för varandra och han ville inte klaga men gjorde det ändå och fick ingen förståelse. Naturligtvis så var det så att han förstod varför och han hade ju läst om att kärlekslivet kom på obestånd när barnen var små men det handlade inte bara om kärleksliv här tyckte han. Han som pappa kom i bakgrunden av mammorna och i, som han hade kommit att benämna det, normala förhållanden så krävdes det ju en hel del av pappan. Förståelse och uppmuntran och att sköta markservicen och att gå ut med barnet i vagnen när han eller hon sov för att mamman skulle få sova ett par timmar. Det här skötte Helena och Isabella åt varandra och när han erbjöd sig att hjälpa till med något så möttes han av leenden som sa att, det behövs inte Robert. Han sov numera i gästrummet. Han fick inte plats bland kvinnorna och barnen.

När Hugo och Simon var två månader så vaknade han en natt av omisskännliga ljud från sovrummet. Han smög sig upp och kikade in och såg Isabella och Helena i en het kärleksakt i ena änden av sängen och Hugo och Elias sov i den andra och Hedda i sin spjälsäng och mammorna hade lagt madrasser på golvet och pallat upp med täcken så att tvillingarna inte skulle ramla ner. Hans första impuls var att gå in och delta men någonstans så kände han att det inte skulle vara uppskattat. Så han stod kvar och tittade en stund och kände sig både upphetsad och ledsen så han gick tillbaka till sitt ödsliga gästrum. Han tog på sig sina kläder och gick ut i köket och slog upp en Whisky. Han drack den långsamt och längtade efter en cigarett för första gången på länge. Han tog en promenad.

Dagarna gick och månader och det blev vår igen och tvillingarna fyllde ett år och Hedda var en stor flicka nu och gick på dagis. Helena hade börjat jobba och Robert också och förhållandet mellan de tre hade stabiliserat sig och en ny värme hade uppstått emellan dem. De var föräldrar på riktigt nu.

Robert hade köpt en tubkikare och en handkikare och höll till nere vid sjön så fort han hade tid och han lärde sig snabbt att känna igen fåglar både på läte och utseende. Helena delade hans nya intresse men inte Isabella som tyckte att fåglar var saker som flög och mer behövde man inte fundera på den saken.

De hade gjort om gästrummet till barnkammare så nu var sexlivet nästan som det brukade vara och de tog igen vad de förlorat under den tid då barnen var riktigt små och Robert var glad och lycklig och det var häpnadsväckande att allt fungerade mellan dem. Hugo och Elias hade fått dagisplats till hösten och Isabella skulle tillbaka till sitt jobb efter semestern och hon var måttligt lycklig över det. Det var vanligt och ordinärt och ett liv som alla andras trots att de var tre istället för två föräldrar.

Tvillingarna sov i huset och Robert och Isabella låg på gräsmattan och solade. Helena var och handlade och eftersom de inte hade någon bil ännu så tog hon bussen till köpcentrumet och skulle inte vara tillbaka än på ett par timmar. Hon hade Hedda med sig och de skulle även äta lunch så Robert och Isabella hade egen tid tillsammans.

”Kan du smörja in mig på ryggen?” Frågade Isabella.

Robert flinade och pussade henne i nacken.

”Jag smörjer hellre in framsidan.”

”Det kan du får göra sedan, ryggen först.”

Han tog rikligt med sololja och lät sina händer glida upp och ner över hennes vackra rygg och armar. Hennes kropp hade återhämtat sig efter graviditeten och hon var vackrare än någonsin tyckte Robert. När hans händer närmade sig hennes rumpa så sa han,

”Du borde nog ta av dig trosorna, annars kommer de att bli förstörda.”

Han mer kände än såg hur hon log när hon gjorde som han bad. Hon svankade vackert och skalade av sig sina stringtrosor och låg sedan naken framför honom. Hans händer gled ner över hennes vackra stjärt och in mellan hennes skinkor och hon särade snällt på benen och hon blev härligt glansig och han fortsatte ner på benen och satte sig mellan dem och det han såg gjorde honom hård. Hon var så våt att en tjock tår av vätska rann ur henne och när han lät ett av sina fingrar glida in i hennes stjärt och ett annat i hennes kön så stönade hon högt och svankade igen och med sin andra hand smekte han hennes stenkula och när hon efter några minuter kom så skakade hon i hela kroppen och vände sig om och hon såg lätt galen ut på ögonen.

”Tuttarna också”, stönade hon. ”Du måste smörja in tuttarna med.”

Han gjorde som hon sa och hon slöt ögonen och han lade sin hand runt hennes hals och klämde åt för hon tyckte om det. Hennes andning blev ansträngd och hennes ansiktsfärg djupröd och han lämnade brösten och lät två fingrar glida in i henne och han höll ännu hårdare om hennes hals och lät fingrarna stötvis gå in och ut i henne och hon kom igen och skakade som i kramp och han höll kvar händerna om hennes hals och lät fingrarna stanna i henne och hon svimmade för några sekunder men kom snart tillbaka till honom. Han blev inte rädd, han visste hur hon fungerade.

”Nu är det din tur, lägg dig ner på rygg”, sade hon när hon kvicknat till.

Han gjorde som hon sa och hon lät sin mun ta hand om honom och han kunde inte ligga still och han höll hårt om hennes hår och stötte in och ut i hennes varma mun och hennes tunga gjorde honom nästan vansinnig och när han inte stod ut längre så stötte han bort henne milt och vände henne på sidan och trängde in i henne och hon var det våtaste han visste och hon var underbar. När han kom så gjorde hon det också och deras stön måste ha hörts över hela sjön.

När Helena kom hem så hade de hunnit samla sig, badat, och Hugo och Elias lekte på gräsmattan och det första Isabella gjorde var att berätta om förmiddagen på gräsmattan. Robert tyckte sig se en skugga dra över Helenas ansikte men han var inte säker fast han kände att han borde ägna sig mer åt henne de närmaste dagarna. Han bestämde sig för att det fick bli så. Om hon ville förstås.

Och så där gick dagarna och det var okomplicerat men även komplicerat och Robert kom inte ifrån känslan av att det fanns en uppseglande konflikt mellan honom och Helena och att relationen mellan Isabella och henne också infekterades av detta.

Det var dags för ett samtal tänkte Robert efter två stora whisky och reste sig från soffan och gick ut i köket där Isabella och Helena satt och drack vin. Barnen sov och klockan var nio på kvällen. Han satte sig ner vid bordet och slog upp ett glas rött till sig också, tog en stor klunk, svalde, och sade,

”Jaha och hur har vi det då? Börjar det knaka i fogarna här eller? Den här kärleksfulla och erotiska relationen vi har är den fortfarande funktionell eller ska jag flytta så att ni kan få rå om varandra själva som det var förr?”

Helena glodde på honom.

”Vad menar du?” Frågade hon.

”Jag menar precis vad jag säger.” Robert såg bestämd ut och tog en klunk vin till.

”Du är full Robert, jag fattar inte vad du snackar om.”

”Kom igen nu Helena, tror du inte att jag har märkt att du inte gillar när jag och Isabella har sex utan att du är med.” Han tittade på Isabella för att få stöd. ”Har inte du också lagt märke till det Isa?”

Isabella tittade i bordet, såg sedan upp på Helena och sade,

”Jo det har jag faktiskt.”

Helena så på först den ena och sedan den andra och ryckte sedan på axlarna och slog upp mer vin i sitt glas.

”Ok, ni har rätt”, sade hon. Jag gillar inte det. Jag är svartsjuk. Sådär, nu är det sagt, och det är ingenting jag vill ha och jag försöker att inte vara det och jag vet inte var det kommer ifrån men det är som det är med den saken.” Hon suckade och såg ledsen ut. ”Och om det än någon som ska flytta så är det väl jag.”

Det blev tyst. Ett mörkt moln sänkte sig ner över bordet där de satt och svepte in dem i en jobbig situation och ingen visste vad som var rätt att säga så ingen sade någonting på en lång stund.

”Hur länge har du känt det så här då?” Frågade Robert till sist.

”Ett tag.”

Robert lutade sig tillbaka och tänkte en stund och så fick han en snilleblixt tyckte han.

”Ingen ska behöva flytta. I alla fall inte speciellt långt.” Han lutade sig fram över bordet med bägge armarna rakt fram. ”Jag har en idé.”

Bägge tittade på honom.

”Jag ska bygga en Friggebod!”

 

---

 

Den tjugoförsta juni stod det lilla huset klart. Själva byggandet hade Robert klarat själv men han hade hyrt in folk som drog el och vatten och nu stod den som sagt fix och färdig och vinterbonad.

Hans idé hade fallit i god jord och det hade gjorts upp ett schema för hur de skulle sova i boden, som egentligen inte var någon bod direkt utan ett litet hus på femton kvadratmeter.

En vecka var för Robert och Helena på tu man hand. En vecka var för flickorna tillsammans och så var förstås en vecka för Robert och Isabella och var det så att något gick på tok med barnen så var det bara tjugofem meter till det lilla huset. Mellan perioderna så bodde de tillsammans allihop i det stora huset. Alla måltider som intogs hemma åts tillsammans

De tre vuxna för sig själva fick ta de chanser som bjöds och när andan föll på.

Ingenting var förstås skrivet i sten och om omständigheterna var sådana att det var nödvändigt så kunde planen ändras. Men alla var överens om att de skulle försöka så gott det gick att följa boendeschemat och särskilt Helena var nöjd med upplägget.

Det poly amorösa arrangemanget lever, tänkte Robert där han satt i en solstol och tittade på sitt bygge. Han undrade dock hur länge. Det var i söndrande, han trodde det och han undrade om inte alla inblandade befarade det innerst inne. Eller handlade det bara om hans sätt att alltid vara förberedd på olycka och misär oavsett om det fanns fog för det eller inte. Han visste inte och han slog bort tanken som ovidkommande och var nöjd med att huset stod där det stod.

Och hur är det med faderskänslorna då Robert? Tänkte han där han satt. Var det stort, större än något annat han varit med om eller vill han bara att det skulle vara på det sättet? Visst, han älskade sina barn, det gjorde han, men som det hade blivit så kändes det mer som om det var Helenas och Isabellas barn än deras tillsammans. Det var så det var och han accepterade att det var på det sättet och han led inte av det heller. Han var fullständigt nöjd med att vara pappa när det så krävdes av honom att han skulle vara det, och att inte vara det när mammorna ansåg att han var överflödig.

Han reste sig upp och gick ner till sjön. Han hade kikaren med sig, det hade han nästan alltid, och han stod och såg på den Bruna Kärrhöken som seglade på styva vingar över vassruggarna när Helena på tysta, bara fötter smög upp och ställde sig bredvid honom. Hon lade sin arm om hans midja och tryckte sig intill honom och hon var varm och skön och han tyckte om hennes doft. Hon sade inget. Stod bara där och pressade sin kropp mot hans. Robert sänkte kikaren och tittade på henne.

”Hej!” Han böjde sig ner en aning och pussade henne.

”Hej!” Sade hon. ”Hur mår du?”

Han svarade inte utan höjde sin kikare igen och fortsatte att titta på Kärrhöken.

”Den är vacker”, sade hon.

”Det är du också.”

Hon log utan att han såg det och släppte sitt grepp om honom.

”Jag går tillbaka nu, kommer du?”

”Snart”, sade han utan att sänka kikaren. ”Jag kommer om en liten stund.”

Det blev en trevlig kväll när den kom. Barnen somnade tidigt och de satt ute på gräsmattan i trädgårdsmöbeln och drack vin. De pratade och skrattade och Helena och Isabella blev berusade och Robert övergick till att vara tyst och såg på dem och tänkte att han var lyckligt lottad och han tyckte om att titta på när de kysste varandra och hur deras hände inte kunde låta bli att göra det de gjorde och till slut så ville de gå in och lägga sig.

Robert såg efter dem när de reste sig och omslingrade började gå mot det stora huset och han visste inte vad han skulle göra.

”Kommer du?” Frågade Helena Robert när hon stod i dörröppningen.

”Ja, varför kommer du inte?” Frågade Isabella också.

Han reste sig upp och kände sig glad igen.

”Ja, varför kommer jag inte”, sade han och sprang efter dem.

 

---

 

Sommaren gick fort och det blev augusti och de hade ätit kräftor som de fångat själva i sjön och Hedda var så lik sin mamma och Robert hade sin avbild i tvillingarna och allt var som det skulle vara mellan Robert, Helena och Isabella.

Det var skönt att ha Friggeboden även om schemat de gjort upp visade sig vara omöjligt att följa. De hade den mer som ett litet lusthus för de som ville vara för sig själva någon natt och det var ett bättre sätt och det föll sig naturligt och det var bra att det var på det sättet och Helena var inte svartsjuk längre och de var tillbaka på säker mark.

De gick på promenad en morgon allihop och det var i slutet på augusti och det var fortfarande sommar. Hugo och Elias fick åka vagn och Hedda insisterade på att få gå själv och hon fick det så länge som hon orkade och hon tultade på en god stund och var tapper men när hennes ben gav upp så var hennes vagn skön att sitta i.

Helena och Isabella var vackra i sensommaren där de gick tillsammans och Robert var som en farbror Blå och Isabella var tant Grön och Helena tant Gredelin och det var overkligt och verkligt på samma gång och hur det än gick och åt vilket håll än vinden blåste. Så skulle de alltid vara tillsammans sade till varandra.

För det var så det hade blivit och det var menat att det skulle vara på det sätt som det var.

Någon hade målat den här tavlan och även om den förändrades och färgerna ibland var bleka och vid andra tillfällen var starkare än vanligt så var motivet oändligt och de skulle aldrig bli sjuka. De skulle aldrig bli gamla och de skulle aldrig någonsin dö.

De stod nere vid sjön vid den stora stenen som låg i vassen en bit ut i vattnet och de höll varandra i händerna och de kisade mot solen och vattnet glittrade som det gör om sommaren.

Helena stod till höger om Robert och Isabella till vänster och Hugo och Elias satt på marken framför sin mamma och Hedda stod mellan Helena och Robert och den här dagen var både en början och ett slut.

Den var en början på något som de hade väntat på länge och som äntligen kommit. Och den var ett slut på det som de trodde att de ville ha när det här hade börjat.

De var framme.

Det kändes bra att vara det tyckte de alla och ingenting fanns kvar som de behövde vara rädda för. De var varandras komplementfärger i en tavla som höll sig inom ramen utan att för den skull begränsas av den.

Över vassarna seglade återigen den Bruna Kärrhöken och det slog en stor Gädda i vattnet intill den stora stenen och Hedda som var så lik sin mamma skrattade lyckligt när hon såg och hörde det stora plasket och Hugo och Elias visade upp förskräckta miner.

 

---

 

Den som målade lade ner penseln och tog ett steg tillbaka och beundrade vad som hade åstadkommits den här dagen som både var en början och ett slut. Konstnären var nöjd och lade huvudet på sned och höll upp fingrarna som en passepartout och det var ingenting som var fel för ljuset var rätt och skuggor och dagrar låg som de skulle och känslan i bilden var som förväntad.

Penslarna gjordes rena och den stora konstnären hängde av sig den en gång vita målarrocken och kastade av sig sin basker och träffade hängaren och den snurrade ett varv innan den stannade.

Artisten satte sig ner i sin favoritfåtölj och slog upp ett glas vin.

Mästaren tänkte på hur nästa tavla skulle gestalta sig men slutade med det. Det var fåfängt att ens försöka föreställa sig framtiden. Målaren suckade djupt och tillfredsställt och drack djupt ur glaset.

”I morgon är en annan dag”, mumlade han. ”I morgon är en ny dag.”

 

Slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Över vassen och det spegelblanka vattnet svävade en dimma som en sidenklänning i vinden. Det var en aning kallt i luften så här tidigt på morgonen och lite fuktigt. Solen var på väg upp och skickade ett disigt ljus ut över nejden och det såg ut som gässen som låg i hundratal längst inne i viken frös. De längtade efter ljus och värme, det var tydligt, och de ropade högljutt och klagande. Även mannen med kikaren, han som stod i fågeltornet, var i stort behov av livgivande solstrålar. Han frös.

Räven nosade i strandkanten, satte ner sin långa nos emellan vasstråna på jakt efter grodor eller möss. Dess långa yviga svans släpade i marken och måsar och tärnor skränade högljutt och protesterade hårt mot den objudna gästen. Mickel brydde sig föga. Förutom de gapiga gässen och måsarna och tärnorna så var det tyst i naturen. Sångfåglarna hade sedan länge slutat sjunga och en del redan flyttat till varmare breddgrader. Det fanns en röst i vassarna, i skogen, på ängarna med sitt lätt bruna gräs. En röst som talade om uppbrott och saknad och oviss framtid. En röst som alltid funnits där. Ibland svag, ibland stark men alltid närvarande vare sig det var vår, sommar, höst eller vinter. Saker och ting existerade tillsammans, sorger och sakrament, glädje och stora löften, allt i en villervalla utan slut. Och när gässen lyftes från vattnet som ett täcke från en säng, och havsörnarna svepte in från sydväst så steg i samma stund solen över horisonten och ramade in skådespelet i ett gudomligt ljus

Mannen i fågeltornet såg allt detta i sin kikare och fick plötsligt svårt att andas. Tårar vällde upp i hans ögon och han drabbades av en lycka som blandades med melankoli och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Han tog fram sin termos ur ryggsäcken och slog upp en kopp kaffe.

En lärkfalk for som en pil genom luften. Du kunde nästan hör hur det fräste om vingpennorna i den höga farten och den röda undergumpen syntes tydligt i det klara morgonljuset. Havsörnarna seglade högt över vassarna och gässen höll sig i luften medan de var kvar. Det började bli varmare. Vindilarna höll sina pekfingrar i vattenytan och det såg ut som osynliga båtar for fram över den i övrigt blanka ytan. Det varma kaffet i koppen immade mannens glasögon när han drack. Han ställde kaffekoppen ifrån sig och rotade lite i sin ryggsäck. Fann ostmackan som var inlindad i gladpack, fick efter lite pillande av plasten och tog sig en tugga av smörgåsen. Sedan drack han mera kaffe och njöt av smaken. Det fanns inte mycket som slog hett kaffe i kombination med en rågsiktsmacka med vällagrad ost på tänkte han. Lugnet var hans vän. Stillhet och kontemplation hans bröder och det var här han kände att han verkligen levde. Ensam under himlens tak i naturens trygga famn befann han sig och med sina älskade fåglar så nära inpå var tillvaron näst intill perfekt.

Det perfekta fanns dock inte, inte ännu i alla fall.

När han druckit klart sitt kaffe och ätit upp ostsmörgåsen så hängde han på sig sin ryggsäck och klättrade ner från fågeltornet. Han gick mellan de höga vassruggarna som likt väggar stod på var sin sida om den smala träspången. Ett par skäggmesar satt och klängde i vasstråna bara tjugo meter ifrån honom och han stannade och såg på dem i kikaren. Fascinerades av den vackra teckningen, som japanska tuschteckningar, och han önskade att han haft en kamera. Väl ute från vassen och träspången så klev han ut på öppen mark. Gick på en stig som var lite lerig efter veckan som gått med sitt regn och stövlarna klafsade i sörjan och han var ibland tvungen att gå lite bredvid stigen. Han tog sikte på en träddunge som låg lite upphöjt och från den så skulle han fortfarande kunna se ut över viken och samtidigt ha koll på de fåglar som trivdes i lummigare miljöer. Inte för att det var så många kvar tänkte han. Det var dock trevligare att sitta i lä än att stå i ett blåsigt torn tyckte mannen. I solen satt han sedan och tänkte sina tankar som han tänkt så många gånger förr. De kom och gick som vänner och ovänner gör och den bekymrade mannen bad om att kunna säga farväl till det som varit. Bad om kraft att gå vidare. Kapa bojorna till sitt förflutna och segla ut på havet som en fri man. Mannen lade sig ner i gräset och lät sin hjärna leka med molnformationerna. Där fanns en hund som hoppade genom ett tunnband. Ett lejon som röt åt en gammal tant. En vacker flicka med särade ben som väntade på en enorm fallos. Den sista bilden var nog mer ett önsketänkande trodde han. Det var längesedan nu och han drog en djup suck när han mindes henne som han älskat.

Det känns som om vi människor fokuserar på fel saker tänkte han där han låg på sitt liggunderlag. Vi är ändå bara illusioner i en illusion och borde släppa kontakten med den här så kallade verkligheten vi tror att vi lever i. Det finns en annan mening och den har ingenting med det vi håller på med idag att göra.

Jag vill släppa taget.

Jag vill lära mig hur.

Han satte sig upp och riktade kikaren mot havsörnarna som svävade högt över jorden. Så vackra, så majestätiska, och ändå är de bara en projektion som jag skapat av något som jag inte begriper vad det är tänkte han. Eller är jag galen? Håller jag på att förlora förståndet? Han lade ifrån sig kikaren och tände en cigarett. Säkert är det så tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro. Han log och lät röken singla ut genom mun och näsa. Mannen visste att han inte var från sina sinnen. Han kände det djupt inom sig och det vara bara en tidsfråga innan allt skulle uppenbaras. Han lade sig ner igen och tittade på molnbilderna. Se bara på de där fluffiga sakerna däruppe tänkte han. Se hur de förändras genom att vi tänker på ett visst sätt. Varför skulle inte vår så kallade verklighet vara likadan? Vi ser vad vi har förmågan att uppfatta. Det är så det är resonerade han med sig själv. Ju större vår förmåga blir desto mer ser vi, och längre, och djupare.

Han rökte njutningsfullt klart sin cigarett och fimpade den i det fuktiga gräset. Drog sedan ett djupt andetag och andades ut kraftigt för att rensa lungorna från den osunda röken. Hösten känns tänkte han. Det är en särskild doft i luften idag. Mull och förmultning och död känns starkt och sommaren får ge vika nu det är ingen tvekan om det. Mannen kände ingen sorg över detta faktum. Det är tidens gång bara tänkte han förnumstigt. För länge sedan när han var ung så var sommarens avsked en tung tid och det kändes alltid då som en evighet tills dess att våren återkom till hans stad. Han log när han mindes avskedsfesterna de haft. Ett farväl till sommaren kallade de festligheterna och att det var en travesti på Hemingways Farväl till vapnen var det bara han och hans bror som visste. Lika självklart som det var att ta farväl av sommaren, lika givet var det att hälsa våren välkommen och i den där parken som de satt i svävade minnen av en svunnen tid och koltrastarna i aprilkvällen var från en annan epok och de var för evigt sammanlänkade med drömmar om evig ungdom och frihet ifrån vardagslivets tunga ok.

Mannen lyfte kikaren igen och såg ut över viken. Såg den bruna kärrhöken sväva med  sin vingar i det karakteristiska v:et uppåt och så långa vingar den har tänkte han. Kroppen såg så liten ut med de där långa brunvita sakerna och så lätt den flög. Så luftigt och till synes utan ansträngning vinklandes än hit och än dit och så plötsligt föll den som en sten ner bland den täta vassen och kom upp igen utan byte. Fortsatte oförtröttligt sin jakt och till slut så var den utom synhåll. Han reste sig upp. Rullade ihop sitt liggunderlag och fäste det på ryggsäcken som han sedan tog på sig. Mannen kände sig trött. Klockan var tio på förmiddagen och han hade varit vid viken redan fyra på morgonen. Det var dags att åka hem nu. Han kisade mot solen och började gå mot parkeringen.

Väl framme vid bilen så lastade han in sina saker i bakluckan men innan han stängde igen så tog han sig en sista kopp kaffe. Han satt lutad på kanten av bagageutrymmet och sippade av det inte längre så varma kaffet. Tände en sista cigarett. Såg ett sträck grågäss på väg söderut, trodde han åtminstone, och fascinerades över v-formationen och undrade varför de flög på det viset. Han ryckte på axlarna. Slängde det sista kaffet, lade tillbaka termosen i ryggsäcken och fimpade cigaretten, stängde bagageluckan. Satte sig sedan bakom ratten och började sin hemfärd.

I morgon är en ny dag tänkte han. I morgon kanske det vänder. Jag hoppas det.

 

 

Det var så det var. Han levde i en bikupa, eller snarare, hans huvud kändes som en sådan. Ett evigt surrande av tankar som studsande lottobollar i en plastsfär. En tanke som fastnade i en hållare för ett par sekunder, registrerades, för att lika snabbt ersättas av en annan. Han ville stänga av flödet. Räcka ut handen till kranen och strypa tillförseln. Hamna i koma i en enda behaglig fundering och stanna där för evigt.

Klockan var sju på morgonen och Karl Viktor Vitrin låg i sängen och lyssnade på väckarklockans digitala, med tre skarpa pip i intervall, vedervärdiga signal. Det var varmt och skönt under duntäcket men till slut så blev ljudet honom övermäktigt och han sträckte sig fram emot nattduksbordet och stängde av. Hans skotskrutiga flanellpyjamas var fuktig av svett men inte så att han led av det. Han lade sig på rygg och stirrade som vanligt, och blev lätt irriterad, på det ställe i taket som han glömt att måla vid andra strykningen när han renoverade sovrummet för ett år sedan. Idag var det försent att göra något åt det. Eller det var det väl inte egentligen, det var bara det att han skulle få måla om hela taket igen eftersom färgnyansen skulle skilja sig en hel del hade målarkludden sagt. Solen letade sig in genom fönstret och ritade glittrande strålar i dammet i rummet. Det var varmt ute sade hans väderstation. Redan tjugotvå grader och inte ett moln på himlen stod det med svarta digitala siffror och symboler, och han tog sig mödosamt upp ur sängen och gick genom vardagsrummet. Han slängde ett öga på popcornskålen som stod halvfull kvar på bordet. Ett halvfullt glas med numera varm, avslagen starköl stod också där som ett monument över gårdagskvällens filmorgie. Karl Viktor fortsatte in i duschen. Tänkte att, jag tar det där sedan, orkar inte nu.

”Nä jag kommer inte till jobbet idag”, sade Karl Viktor till sin chef. ”Jag känner mig riktigt risig faktiskt. Har feber och ont i halsen, tror att det kan vara halspluss på gång.”

”Du menar halsfluss”, sade hans chef syrligt.

”Ja just det ja!” Skrattade Karl Viktor. ”Halsfluss menar jag förstås. Så tokigt av mig.”

”Mm, verkligen tokigt av dig Karl Viktor.” Han chef var mycket kort i tonen. ”Men du, hör av dig när du känner dig bättre då”, avslutade han och lade på luren.

Karl Viktor stirrade på sin telefon och kände sig rätt avsnoppad, och lite rädd faktiskt. Det var uppenbart att hans chef genomskådade hans påhittade sjukdom och att bli av med jobbet var ingenting som han längtade efter direkt även om han vantrivdes på sin arbetsplats. Nåväl, nu var det som det var. Gjort är gjort tänkte han och lade sig ner på soffan och satte på teven. Utanför fönstret, på trädgårdsbordet, satt en skata och glodde in på honom. Den långa stjärten vippade upp och ner och fågeln bugade sig oupphörligt som om den kråmade sig för sin spegelbild. Den struttade fram och tillbaka med blicken konstant fästad på Karl Viktor som började känna sig en aning besvärad där han låg i bara kalsongerna. Han sträckte sig efter den vita fleecefilten som han köpt på LIDL och bredde den över sig och fortsatte att titta på antikrundan i repris. Ju längre han låg i soffan desto mer grep ångesten tag i honom över att han skolkat från jobbet. Han började svettas och han lade sina fuktiga handflator över sina ögon och gnällde som en hundvalp. Vid fler än ett tillfälle så var han på väga att ringa upp och erkänna sitt tilltag och en gång kom han till och med så långt att han slog hela numret och lät signaler gå fram innan han ångrade sig. Vilket var idiotiskt eftersom hans chef skulle se att han ringt insåg han, vilket i sin tur renderade honom ännu mer panik. Han reste sig upp och gick ut i köket, spolade i kranen länge och väll tills dess att vattnet blev kallt och drack därefter två stora glas. Det skvalpade i magen på honom när han var klar men han kände sig lite bättre till mods. Vatten, tänkte han, om folk bara visste hur bra vatten är för kropp och själ så skulle vi ha färre psykfall i världen. Ångesten släppte en aning efter en stund och han kunde istället känna hur skönt det var att vara ledig. Han skuttade in i sovrummet och satte på sig sina fritidsbyxor, en T-shirt med Bob Dylan på, strumpor av ankelmodell som han visste skulle åka ner på hälen på honom och göra honom vansinnig, men det var ju snyggt i lågskor. Gick tillbaka till köket och bryggde kaffe och bredde sig en macka med ost på. Tog ut allting till baksidan och satte sig ner i en trädgårdsstol och åt. Det smakade bra.

Karl Viktor var aldrig nöjd. Han kunde känna sig tillfreds ibland och tänka att, ja det här var ju inte så pjåkigt, men nöjd som sagt. Det var han aldrig. I sin ungdom så hade han missbrukat amfetamin under en period men det enda den drogen gjorde med honom var att han blev lugn som en filbunke. Speedad, som hans knarkarvänner, blev han aldrig men han gillade drogen för att den gjorde honom så tillbakalutad och säker. Dock så gjorde pulvret honom svårt sömnlös och alienerad så han lade av efter en sommar. Kaffe hade dock nästan samma inverkan på honom så han var koffeinist istället, en mer accepterad drog i det svenska samhället. Karl Viktor levde ensam i sitt lilla kedjehus med en katt som enda sällskap. Katten var dock egensinnig och inte alls benägen att kela och ligga i knäet och bli klappad utan gick undan så fort du kom i närheten. Om du försökte lyfte upp honom så stötte han dig ifrån sig med tassarna och såg ytterligt besvärad ut. Den enda gången som den visade upp någon form av tillgivenhet var när den ville ha mat.

”Pittkatt!” Brukade Karl Viktor utbrista när han ville ge ömhet och blev avvisad.

Från sin uteplats på framsidan så kunde han se över till grannen. Hon var en ensamstående kvinna på några och sextio. Var trädgårdsfantast och stod allt som oftast på knä i rabatten eller på en stege med sekatör uppe bland grenarna i sitt äppelträd eller och så svepte hon fram med häcksaxen. Karl Viktor gillade att prata med henne. Anna, som hon hette, hade alltid ett leende på läpparna och var mycket nöjd med att vara pensionär. Hon vinkade till honom när hon såg att han satt ute. Som vanligt var hon klädd i blåställ och vit T-shirt och hade en vältränad kropp för att vara i den ålder hon var. Flera gånger i veckan sprang hon det två och en halv kilometer långa motionsspåret som låg alldeles intill bostadsområdet hade Karl Viktor sett. Han vinkade tillbaka och pekade på kaffekoppen frågande. Hon nickade och kom över.

”Jaha, du är ledig idag?” Frågade hon när hon slog sig ner.

Karl Viktor log en aning besvärat och reste sig utan att svara och gick in i köket och kom ut med en kopp kaffe.

”Nja”, sa han när han kom ut igen och rodnade en aning. ”Jag skolkar faktiskt.”

Anna skrattade och tände en cigarett.

”Vill du ha?” Frågade hon och räckte fram paketet. ”Men det är ok att jag röker?” Frågade hon när han nekande skakade på huvudet.

”Visst, det är dina lungor”, flinade han

Småprat om väder och vind och ogräs och en bedrövlig situation i världen i allmänhet och Trump i synnerhet följde och kaffet fylldes på och Karl Viktor hämtade lite chokladmuffins. De hade en trevlig timme tillsammans men till slut så bröt Anna upp för att hon skulle åka och handla sa hon. Karl Viktor kände sig lite ledsen när hon gick. Det var hans eviga separationsångest som gjorde sig  påmind igen. Den som alltid följde honom som en skugga i livet. Hans fru hade lämnat honom för en annan för tjugo år sedan och det var väl orsaken till att han alltid kände sig övergiven trodde han. Så här i efterhand så kunde han trots allt se fördelarna med att han blivit ratad. De hade aldrig dragit jämt och det var väl en himmelens tur att de aldrig fått några barn tänkte han och sörplade i sig det sista kaffet. Guds försyn hade det varit. Det var han övertygad om. Karl Viktor reste sig mödosamt upp. Hans knän knakade som knäckebröd. Dukade av bordet och gick in. Katten satt i köket och tittade misstänksamt på honom. Var beredd att fly om den kunde upptäcka några tendenser till ömhet ifrån Karl Viktor men stannade ändå kvar i hopp om att det eventuellt kunde vankas lite förplägnad.

”Ska du ha mat då din feta katt?” Skrattade Karl Viktor och rev upp ett paket med kattmat i geléform samt lade upp den illaluktande aladåben på ett fat. Katten, som hette Trisse, efter feta Trisse i Pelle Svanslös, jamade högljutt och strök sig mot hans ben och hoppade till och med upp på diskbänken då den kände lukten av tonfiskröran. Trisse glufsade sedan i sig maten på mindre än två röda och skulle sedan ut. Karl Viktor suckade och släppte ut honom genom altandörren.

Han satte sig sedan ner framför datorn och skrev på sin evighetslånga novell, som sedermera blev till en roman men som nu blivit något som han skrev på för att ha något att göra. Det gav honom någon form av tillfredsställelse att skriva. Att hitta på livsöden för fiktiva människor som naturligtvis lånade karaktärsdrag ifrån riktiga personer i hans närhet och han kände sig som Gud. Han skrev för att slippa tänka. För att komma ifrån surret i sin skalle och istället för att oroa sig för allting skapa intriger för män och kvinnor och barn i olika miljöer. Lugnet han fick av att knacka på sina tangenter var som en drog, som alkohol eller hasch, fastän utan biverkningar och abstinens. Romanen, eller vad han nu skulle kalla den, var tusen sidor lång och han tvivlade på att någon skulle komma att läsa den i framtiden. Han skrev i en blogg som han hade och det skulle vara enkelt att publicera den på Facebook som han hade kopplat till bloggen.  Men som sagt, ingen skulle orka att läsa igenom verket. Allt som var mer än fyra meningar långt på ”fejan” slutade folk att läsa. Han var inte bättre själv.

Fyra timmar senare skrev han plötsligt

Slut.

och blev mäkta förvånad. Var han klar nu? Var romanen färdigskriven? Det verkade så. Han backade till början och började läsa.  Reste sig efter en timme och slog upp ett glas rödvin och hällde upp jordnötter i en skål. Fortsatte sitt läsande och efter ytterligare fem glas vin och två skålar jordnötter så hade han läst, skummat, klart och det föreföll verkligen som om det höll ihop. Karl Viktor kände sig nöjd. Visserligen så var han lite full och omdömet kanske inte var det bästa men han kände sig som en författare och tvekade inte en sekund när han tryckte på publicera knappen.

Karl Viktor hällde upp ytterligare ett glas rödvin och drack upp det. Tittade på klockan och ringde upp sin chef och bad honom högaktningsfullt att dra åt helvete och meddelade att han inte tänkte komma tillbaka till sitt arbete igen, någonsin. Lade på luren utan att vänta på någon reaktion. Skrattade högt och befriat. Satte på en platta med den musik som han tyckte allra bäst om på hög volym och flög iväg på vingar som bar till högre sfärer och ett lyckligare liv. Han dansade omkring och fantiserade om att när som helst så skulle alla världens förläggare ringa och be honom om att få publicera hans odödliga verk. Karl Viktor såg sig själv sitta i tevesoffan i något godmorgonprogram och lägga ut texten om vad han skapat. Säkert så skulle boken filmas, så bra var den tyckte han och han skulle aldrig mer behöva gå till något arbete där andra ansåg sig ha rätt att bestämma över vad han skulle och inte skulle göra.

Karl Viktor somnade i soffan framemot småtimmarna med ett lyckligt leende på läpparna.

När han vaknade så regnade det. Det vräkte fullkomligen ner och Karl Viktor mådde illa och för några få lyckliga minuter så levde han i ovetskap om vad han gjort dagen innan. Det slog honom sedan som en knytnäve i magen när han mindes telefonsamtalet till chefen och han föll på knä på vardagsrumsgolvet och kved som ett skadat djur. Vad hade han gjort? Hur skulle detta sluta? Inget arbete, inga pengar, inget boende, det var vad allt skulle leda till insåg han. Karl Viktor tittade på klockan och såg att hon var fem i sex på morgonen och hela hans kropp revolterade mot det myckna vinet på eftermiddagen och under natten och han skakade som ett asplöv och tog sig på darrande ben till toaletten. Där kräktes han våldsamt och mellan kräkattackerna så grät han uppgivet som ett litet barn och det fanns bara två vägar att gå insåg han till slut. Antingen krypa till korset och på bara knän be chefen om ursäkt och försöka förklara varför, att han varit full, och att det var anledningen till att han gjort som han gjorde. Alternativ två var att ta konsekvenserna av sitt handlande och ge sig ut på jakt efter ett nytt jobb. Det fanns förstås ett altrenativ tre också. Att hänga upp sig själv i en tall. Som det kändes nu så var det tredje alternativet det mest lockande.

Vid pass nio så ringde telefonen. Det var hans chef.

”Ja hej Karl Viktor”, sade han och lät mild på rösten. ”Jag  tänkte bara höra hur du mår och fråga om du verkligen menade vad du sa igår, du lät en aning förvirrad.”

”Jag var full.” Karl Viktor erkände utan mankemang. ”Jag menade inte ett ord av vad jag sa och vad jag minns var att jag var otrevlig och jag vill be om ursäkt för det.” Han hade nära till tårarna.

”Så du vill ha kvar ditt arbete då?”

”Ja tack, om jag får.”

”Du kanske skulle se över dina alkoholvanor en aning Karl Viktor och om du behöver hjälp så kan företaget bistå dig”, sade chefen vänligt. ”Men du bör nog stanna hemma ett par dagar och kurera dig lite och fundera på din situation. Ska vi säga så?”

”Vi säger så”, sade Karl Viktor. ”Och du!”

”Ja.”

”Tack så mycket.”

”Ingen orsak, ta hand om dig nu och så ses vi om ett par dagar.”

De lade på och Karl Viktor slängde sig på sängen och kände sig befriad, bedrövad och förbannad på en och samma gång. Han låg och stirrade i taket, såg den där jävla omålade delen igen och han kände sig otillräcklig och ofullständig som ett pussel som saknade delar. Hade han alkoholproblem? Nej, han tyckte inte det.  Visserligen så drack han förbannat mycket när han drack och han hade aldrig förstått människor som kunde nöja sig med ett glas vin eller två och sedan sluta. För Karl Viktor så handlade det om antalet flaskor vin, inget annat. Det var likadant med spriten. En whisky, han hånskrattade för sig själv, vilket skämt. Bedövning, det var vad han var ute efter. Samt visionerna som han alltid fick när han drack. Den allra största anledningen till att han drack stora mängder alkohol var dock utan tvekan lugnet den gav. Surret i skallen avtog. Bina gick och lade sig. Nä, drickandet var nog inget problem egentligen tyckte han. Han behövde det för att landa ibland, för att kunna koppla av från vardagens vedermödor och visserligen så hade han tänkt tanken att något var fel med det resonemanget. Varför skulle du egentligen behöva komma bort från vardagen, som var åttio procent av ditt liv? Vore det inte bättre att försöka acceptera att livet nu för en gångs skull var sådant som det var? Att sluta sträva efter högre mål och irrbilder? Han tyckte nog det men likförbannat så satt han där med sina öl när det var fotboll på teve. Sin whisky framför långfilmerna och sitt röda och vita vin till mat och allting annat. Av någon jävla anledning så fanns det alltid en anledning till att dricka. Att Karl Viktor var långt ifrån ensam om att sätta drickandet i något av de främsta rummen visste han nog. Han avskydde dock alla Facebookbilder på immande glas med varierande alkoholhaltigt innehåll. Inga människor, bara bilder på sprit och så någon idiotiskt förnumstig kommentar om att det äntligen var semester, att det var fredag, eller att det var allsång på Skansen på teve. Karl Viktor var medveten om att han drack för mycket och om det var ett problem eller inte var en ständig debatt han hade med sig själv, men att från detta faktum lägga upp bilder på så kallade sociala medier som undanröjde alla tvivel låg inte för honom. Ofta kommenterade han syrligt sådana fotografier och ansågs säkert som en dryg fan av de få Facebookvänner han hade.

 

---

 

Karl Viktor föll. Rasade som en dåligt murad tegelvägg och låg på marken och kunde inte ta sig upp. Runt omkring honom låg krossat glas i lila plastpåsar och rött och vitt vin och portvin rann som en strid vårbäck. Folk gick förbi honom i tunneln där han ramlat. Ingen gjorde något för att hjälpa till. Alla förstod hur det var fatt. Ett gammalt fyllo som fallit omkull för att han var för full. Rätt åt den jäveln var den gängse uppfattningen.

Karl Viktor var benägen att hålla med.

Han kunde inte resa sig. Det gick helt enkelt inte så han kröp. Kröp på alla fyra till dess att han kunde komma upp på benen och vinglade sedan hem och tackade Gud för att han inte mötte någon av grannarna. Väl inne så lade han sig på soffan i vardagsrummet och han grät en ångestgråt så kraftig att väggarna skakade i kapp med hans händer och han gav upp. Tog sig på vingliga ben ut till kylskåpet och drack på stående fot ur två burkar med starköl och tog två klunkar av whiskyn som stod i skafferiet och slutade som genom ett trollslag att skaka. Mådde plötsligt bra rent kroppsligt men fruktansvärt i själen. Han ställde sig i hallen och såg på sig själv i spegeln. Ett vrak, där stod ett vrak och glodde tillbaka på honom. Han slog så hårt han kunde på spegelbilden, spegeln gick i tusen bitar och hans hand blödde ymnigt efter djupa skärsår. Karl Viktor stirrade på sin hand i chock. Det ringde på dörren. Han öppnade som i trans och blodet rann ner på golvet. Utanför stod grannen Anna.

”Men vad har hänt?” Skrek hon till. ”Du blöder ju!”

Karl Viktor föll igen. Framåt, rakt ut genom dörren och Anna tog emot honom så gott hon kunde. Han förlorade medvetandet.

Kallt ljus från ljusramper och en omisskännlig doft av sjukhus mötte Karl Viktor när han vaknade. Han låg i en säng i sina nedblodade kläder med slangar från armarna och stygn i sin ena hand. Runt omkring honom stod vita skärmar på hjul som avgränsade honom från den övriga sjuksalen. Det kändes som om det satt tusen nålar i hans hud istället för en och hans kropp protesterade högljutt mot att vara utan alkohol. Han hittade knappen som kallade på personal och han tryckte på den frenetiskt. Efter en, som det tycktes honom, evighet så kom en sjuksyster. Hon var blond, cirka tjugo år gammal, hade skärp i midjan och mer medveten om sitt utseende än sitt kall var det intryck Karl Viktor fick av hennes uppenbarelse.

”Jag mår dåligt”, sade Karl Viktor.

”På vilket sätt mår du dåligt, har du ont?” Frågade den söta systern med ett leende.

”Nej jag har abstinens. Jag behöver sprit.”

Karl Viktor trodde knappt att det var sant att han yttrade de orden. Det var bara knappt ett år sedan incidenten med hans chef inträffat och han hade verkligen tagit hissen ner till de lägre stående delarna av samhällskiktet efter detta. Han drack numera på jobbet för att kunna klara dagen och såg till att det alltid fanns alkohol hemma och det första han gjorde när han kom hem var att ta ett stort glas vin. Ofta så tog han inte ens av sig ytterkläderna utan stod i köket i rock och hatt och klunkade i sig vitt vin som om det vore vatten. Det var som om han hade bestämt sig för att försöka hitta ett sätt att leva ett socialt liv med alkohol eftersom han tydligen inte kunde klara sig utan den. Det hade gått sådär, om man säger så.

Syster Karin, som hon hette enligt namnskylten, skrattade till.

”Jag skämtar inte”, fräste Karl Viktor

Den stackars sjuksystern såg chockad ut och ryggade tillbaka en aning.

”Vi har ingen sprit här, åtminstone ingen som du kan dricka”, sade hon med svag röst. ”Jag kan fråga läkaren om du kan få något lugnande kanske.”

Karl Viktor satt på en parkbänk utanför sjukhuset efter att ha fått gå hem. De ville inte ha honom där längre. Det var lördag, systemet hade stängt och han kände sig lugn efter de sedativ han fått. Läkaren hade rått honom att söka hjälp för sitt alkoholberoende och gett honom adressen till en klinik. Han kramade lappen hårt i sin hand och läste om och om igen namnet på institutionen. Till slut så bestämde han sig. Han reste sig upp och gick långsamt till busshållplatsen och tog bussen in till staden. Klev av vid busscentralen och gick raka vägen till närmsta pub.

 

---

 

Anna – grannen – stod i ett regn och höll krampaktigt i sitt paraply. Hon läste med rinnande tårar födelse och dödsdatum på Karl Viktor Vitrin på gravstenen. Endast sextio år gammal blev han tänkte hon. Så fruktansvärt onödigt tyckte hon att det var och Anna anklagade sig själv för att hon inte gjort något när hon såg åt vart det barkade. Hon hade sett honom som ett skepp i nöd kryssandes fram med trasiga segel på sin kurs mot avgrunden. Sett honom sitta i sin solstol på baksidan sovandes med en flaska whisky på bordet intill sig och hon hade låtit det bero. Inte velat lägga sig i. Inte vågat, varit feg och som alla andra i den där världen satt på sig skygglappar, fördömt och beklagat en medmänniskas öde. Sett sin granne långsamt falla isär som en staty av sand i ett hällande regn av alkohol och när hon sopade upp resterna av honom där han låg död på sin gräsmatta en fredagseftermiddag och ringde ambulansen så kunde hon inte ens gråta. Hur kunde han låt det bära iväg på det sättet tänkte hon och sorgen tog henne om halsen och kramade till och hon fick svårt att andas. Anna trevade desperat i sin handväska och fick till slut med skakande händer upp fickpluntan. Skruvade av korken och lät den varma vodkan rinna ner i sin hals och hon kände hur hennes sorg lättade en aning när spriten började verka. Hon såg sig omkring, kollade så att ingen sett. Stoppade tillbaka den platta flaskan av metall och gick tillbaka till bilen på parkeringen invid kyrkogården.

Anna startade motorn och körde hem.

 

 

 

 

 

Det var år tjugoetthundrasjutton. Det var höst och temperaturen utanför farkosten var plus femton. Mörkret var kompakt, som om allt var insvept i ett svart sammetstyg. Det luktade sött i natten.  

Han låg lugnt tillbakalutad i den djupt skålformade stolen och såg upp mot stjärnorna.  Rymddräkten kändes sval och behaglig och han kunde känna de svaga vibrationerna ifrån motorer som höll på att värmas upp. Hjärtslagen låg på nittio slag i minuten visade displayen på armen vilket var normalt med tanke på situationen. Kroppstemperaturen var trettioåtta grader, också helt enligt beräkningarna och tack vare sedativen som han fått intravenöst så kände han sig lugn och behaglig till mods. Mängden droger skulle ökas succesivt ju närmare start du kom. Så var det sagt.

”Femton minuter till start nu.” Sade den kvinnliga rösten i hans hörlurar. ”Visuell nedräkning börjar”. 

I samma sekund så tändes en skärm rakt framför hans ögon där verkligheten kunde ses i svarta, digitala siffror. När en minut återstod skulle färgen förändras till röd visste han.

”Hur känns det Michael?” Frågade rösten igen. ”Är allt som det ska?”

”Tackar som frågar”, skrattade Michael. ”Hur mår du själv Marie?”  

Marie var koordinator och såg till att allt fungerade som det skulle. Hon var även vacker. Onödigt vacker tyckte Michael

 ”Lite nervös faktiskt om jag ska vara ärlig, men allt ser bra ut och ingenting verkar kunna äventyra den här uppskjutningen, hittills i alla fall.” Hon fnittrade till. ”Vilken eskapad du ska ut på Michael. Någonstans så kan jag känna mig lite avundsjuk.” Marie suckade. ”Men med tanke på din situation, så ändå inte”, ändrade hon sig. ”Jag fattar inte att du vågar”, fortsatte hon. ”Men du kommer i alla fall att gå till historien som en av de största upptäckarna någonsin.”

”Under förutsättning att jag verkligen hittar något förstås.” Han flinade ”Vi kanske ses igen”, sade Michael mot bättre vetande. Han började sluddra en aning på talet nu.

”Tretton minuter och nedräkningen fortsätter.” Sade en metallisk datorröst i hans öron.

 

Michael Anderson var trettiofyra år gammal. Hade sina rötter i Sverige och hade jobbat i  faderns, numera hans eget, databolag i femton år och om tio dagar så skulle han fylla trettiofem och året var tjugoetthundratolv. Han reste sig från sin skrivbordsstol, sade åt sina skärmar att stänga av sig och lämnade sedan kontoret för att gå ut på stan för att äta. Han skojade med sina anställda när han gick och särskilt då med den lilla Mary i receptionen som han hade ett  gott öga till. Som vanligt, varje dag, så frågade han om hon ville följa med på lunch och som alltid, varje dag, så avböjde hon med ett leende. Michael var ungkarl och hade varit så i stort sett hela sitt liv. Båda hans föräldrar var döda och han hade inga syskon. Föräldrarna hade lämnat företaget och en enorm summa pengar till sin son i arv. Pengarna och företaget förvaltades av firmans advokater och dess chefer till dess att Michael fyllde tjugoett år och blev VD. Rörelsen blomstrade och sköttes till viss del av Michael men till största delen av hans vice VD tills dess att Michael avlutade sina studier på universitetet och tog över på riktigt. Han bodde i ett lyxigt, inte allt för stort hus som han köpt kontant utanför den mellanstora staden. Han hade råd med sådant, och körde naturligtvis en dyr bil. Michael var ett så kallat datageni och de program som han konstruerat och som administrerades av hans företag gjorde att han aldrig behövde tänka på pengar som vanliga människor gjorde. Till på köpet så såg han bra ut. Kortklippt och blond med utmejslad haka och något djupt liggande, blå ögon. Han höll sig i form med regelbunden träning och sund kost. Han drack inte alkohol, hade aldrig gjort det, och rökte inte sedan ett fem år tillbaka och han ansågs av sina manliga vänner som på gränsen till tråkig. Kvinnorna älskade honom dock, men han älskade inte dem lika mycket tillbaka.

Laxen som han beställt och som han åt vid sitt personliga bord var utsökt. Som all mat var på hans stamrestaurang. Till och med isvattnet var välsmakande med en lätt antydan av blåbär. När Michael ätit färdigt reste han sig upp och gick. Han nickade åt hovmästaren, scannade sitt armband vid den lilla skärmen vid utgången och gick ut på gatan i solskenet. Det var varmt, det var månaden juni, det var underbart att leva och han hade inte längre någon lust att gå tillbaka till sin arbetsplats. Han knappade in en kod på armbandet, fick en ok-kod tillbaka. Prisade sin lycka över att ha den ställning han hade och tog trapporna ner i garaget och till sin bil. Kopplade ur laddningsaggregatet och satte sig vid förarplatsen och körde de tjugo minuter som det tog att komma hem.

Väl hemma så parkerade han bilen i sitt garage och satte i laddarsladden igen. Tog hissen upp i huset och gick direkt in i sitt sovrum där han hängde in  kostymen i garderoben. Drog sedan på sig träningskläder och dito skor och gav sig ut i spåret som gick alldeles intill huset och som sträckte sig runt den lilla sjön och var fem kilometer långt. I vanliga fall så sprang han två varv men nöjde sig med ett idag. Efter duschen gick han naken ut på terrassen där poolen låg. Han dök i och simmade ett par längder, mest för att mjuka upp musklerna efter löpturen. Klev upp sedan och lade sig som Gud skapat honom i en av de fem rottingstolarna och solade en stund. Michael Anderson somnade i solsken.

Han vaknade av att hans armband surrade. Såg på displayen att han hade ett meddelande från sin läkare så han reste sig upp och gick in vardagsrummet och gav ett röstkommando till skärmen som satt på väggen. Den vaknade till liv och han såg det välkända ansiktet som tillhörde Dr Simonsen, en danskättling och hans läkare sedan han var en liten grabb. Meddelandet var inspelat.

”Hej Michael! Jag har fått proverna från ditt senaste besök hos mig”, sade han och gjorde en konstpaus. ”Och jag skulle önska att jag kunde säga att allt såg bra ut.” Dr Simonsen såg en aning plågad ut. ”Dessvärre så är det ett par saker som jag måste dubbelkolla så om du har tid så tänkte jag att du kunde titta förbi senare idag eller imorgon för en extra undersökning. Det är säkert inget att oroa sig för. Hör av dig bara så får vi de här sakerna ur världen.”

Skärmen släcktes ner och det blev svart. Lika svart som det blev i Michaels sinne. Sven Simonsen hade gjort sitt yttersta för att inte visa vad han kände. Ett kallt och känslofritt ansikte hade sett på honom från väggen och det var just det som var problemet. Sven var ingen kall människa. Han hade varit som en far för Michael efter att hans båda föräldrar hade omkommit i en bilolycka när han var bara femton år gammal och var något av det varmaste och mest omtänksamma som du kunde tänka dig. De första åren efter olyckan så hade de till och med bott tillsammans i hans föräldrahem. Den Sven som sett på honom från skärmen var någon annan. Någon som Michael inte träffat tidigare.

Senare när han var klädd och hade lagat en enkel middag och ätit den, satt Michael i vardagsrummet och såg på teve. Han samlade kraft och tåga för att våga ta kontakt med sin vän och läkare men något hindrade honom. Det var som om en mental barriär hade byggts upp och den i vanliga fall så handlingskraftiga Michael Anderson satt nu som en liten rädd fågelunge under en gren och gömde sig från ett hällande regn. Till slut så tog han sig i kragen. Sade sin väns namn och kod och efter en stund så dök Svens ansikte upp på skärmen, live denna gång.

”Hej Sven”, sade Michael så otvunget han förmådde. ”Du ville titta på mig igen, är det cancer på gång nu?” Han försökte skratta men det kom bara ett kraxande ur hans strupe.

”Hej Michael, vad bra att du hörde av dig.” Sven log överdrivet varmt tyckte Michael. ”Cancer? Nej det tror jag inte. Bara lite avvikelser från förra undersökningen som jag måste kolla igen. Jag är ledsen om jag skrämmer dig men det är säkert ingenting…”

”Att oroa sig för, ja du sa det.” Avbröt Michael honom. ”Det är just det som gör mig lite skakis. Vad är det som fallerar då?”

”Vi tar det imorgon Michael. Passar det om du kommer vid tiotiden eller är det för tidigt?”

”Tio blir bra.”

”Fint då ses vi då.”

Skärmen slocknade och tändes igen och Mikel var tillbaka bland rymdskepp och otäcka utomjordingar i ännu en science fiction film. Michael älskade Sci Fi. Hade alltid gjort det så länge han kunde minnas. Rymden var fascinerande och människan hade tagit sig längre och längre ut bland planeter och stjärnor och Michael försökte att hänga med i rymdforskningen så gott han kunde. Han närde en dröm om att en gång får resa till kolonierna som byggts på Mars för några år sedan. Biljetterna kostade en mindre förmögenhet men det var inte det största problemet, pengar var för övrigt aldrig något bekymmer. Nej det som hindrade honom var hans rädsla för vad som skulle kunna hända. Denna förbannade oro som han drogs med hela tiden. Han kände sig ofta rädd och ledsen och var aldrig riktigt lycklig och hade lärt sig att acceptera den känslan på gott och ont. Michael antog att det hade med att han förlorat sina föräldrar så tidigt att göra och han hade besökt psykologer som sade samma sak. Samtalen som han haft med inte en, utan tre psykologer, hade inte hjälpt honom tyvärr och han hade förlikat sig med känslan av att vara en varg utan flock. En rädd varg som visade tänderna och morrade ofta för att hålla demonerna på avstånd. Icke desto mindre, han längtade ut i rymden och en vacker dag så skulle han våga ta språnget.

”Har du haft feber eller ont i halsen på sista tiden Michael?” Frågade Sven Simonsen efter de vanliga hälsningsfraserna. ”Upptäckt några hudutslag som du inte haft tidigare? Svamp i munnen? Ont i armhålorna?” Dr. Simonson hade lagt sig till med den kliniska blicken och Michael var inte längre hans vän utan hans patient.

Michael skakade på huvudet.

”Inte vad jag tänkt på i alla fall, möjligen lite tjock i halsen, men ont? Nej inte direkt. Vad är det du far efter egentligen?” Michael kände hur skräcken grep tag i honom.

”Kan du ta av dig på överkroppen?

Michael knäppte upp sin skräddarsydda skjorta som gick i vitt och mintgrönt och hängde den över en stolsrygg. Han fick sedan ställa sig mitt på golvet medan Dr Simonsen synade hans kropp. Han kände honom under armhålorna och på halsen precis under käkarna och det ömmade en aning på bägge ställena.

”Gjorde det ont? Frågade Sven när Michael ryckte till.

”En aning bara.”

”Du har lite utslag på ryggen Michael har du haft dem tidigare?”

”Det tror jag inte. Vad är det du misstänker egentligen?” Michel började känna sig svimfärdig av oro.

”När du var här för en vecka sedan.” Sven gjorde en paus och såg åt ett annat håll en sekund och fortsatte sedan  ”På din årliga undersökning”, fortsatte han tveksamt. ”Så tog jag ett HIV test på dig, och vänta lite nu innan  du går loss”, sade Sven och höll upp handen i en stoppgest när han såg hur Michael öppnade munnen för att protestera. ”Jag gjorde det av rutinmässiga själ för så vitt jag vet har du aldrig gjort någon och tyvärr så fick jag positiva resultat.”

Michael stirrade bara på honom med öppen mun.

”När hade du sex senast Michael?”

”Fför tre veckor sedan”, stammade han efter att han varit tvungen att räkna efter.”

”Med en man eller en kvinna?”

”Med en man, men har det någon betydelse  egentligen? Jag trodde det var egalt.” Han kände hur hjärtat bultade frenetiskt. ”Så jag har AIDS alltså, men vad fan!” Han var tvungen att sätta sig ner.

”Nej, nej, nej, du har ett första positivt resultat för HIV, och jag måste göra ett konfirmationstest innan jag kan ställa någon diagnos, så jag måste ta lite blod igen Michael.” Sven lade huvudet på sned som han alltid gjorde. Michael hade tyckt att det var lite gulligt, men nu kände han sig bara störd av det i hans ögon nedlåtande beteendet.

”Jag är bisexuell.”

”Jag vet det.”

”Var det därför du tog testet utan att fråga mig?”

Sven log skuldmedvetet och nickade.

”När vet du om jag har HIV då?”

”Om femton minuter.”

”Du vet att det är olagligt att utföra HIV-tester utan att informera patienten före va?”

”Tänker du klaga?”

”Det beror på resultatet.”

Tjugo minuter efter samtalet så var inte Michael lika benägen att protestera längre. Han lämnade läkarmottagningen med ett kraftigt lågtryck i själ och hjärta med en positiv diagnos på HIV och ett recept på en väldigt effektiv bromsmedicin. Han hade avböjt psykologisk hjälp mot hans väns inrådan, men skulle återkomma om han ändrade sig.

En tablett om dagen var allt han behövde ta och under  förutsättning att inget oförutsett inträffade så skulle han kunna leva ett normalt liv trots den vidriga sjukdomen. Han promenerade långsamt tillbaka till sin bil och han var som i en bubbla. Allt kändes overkligt och osannolikt och livet som för bara ett dygn sedan känts så underbart var nu svart och sörjigt och döden var honom hack i häl. Han kunde höra de tunga stegen bakom sig när han gick.  

När han lade sig för att sova den kvällen så trasslade han sig igenom en djungel av minnen. Ansikten dansade framför honom i en oupphörlig ström och han försökte bena ut vem det var som gett honom den oönskade  gåvan men det var en omöjlig uppgift. Till slut så bröt han ihop och började gråta. Det kändes som om han, trots tårarna, inte längre hade någon kontakt med vad han kände. Som om han var en skuggfigur, en kuliss eller statist i en film helt oväsentlig för handling och intrig. Han upplevde sig själv som försumbar. Hela hans kropp skakade och han höll sin kudde hårt över sitt ansikte och han förvandlades sakta till någon annan.

 

---

 

Tre år senare så var det mesta som vanligt igen. Han hade ju fortfarande HIV visserligen men han kunde tänka på det nu utan att få dödsångest. Bromsmedicinerna verkade fungera som de skulle men hans visioner om ett gott liv hade fått sig en allvarlig törn. Det kändes inte längre som om han skulle leva för evigt. Hans dagar var räknade, mer påtagligt räknade än förr. Hans företag gick dock bättre än någonsin och hans lösa planer på att få komma ut i rymden, till Mars, hade nu antagit fastare former och han hade ansökt om att få biljett och stod i kö. Han kände sig inte lika rädd längre. Det var som om sjukdomen hade gett honom råg i ryggen. Som om saker och ting inte spelade någon roll. Han hade märkt det tydligt det sista året. En likgiltighet inför det mesta hade smugit sig på honom i takt med att han mer och mer accepterade sin dödliga sjukdom och om han skulle dö därute så var det ändå bättre än att tyna bort i AIDS på ett sjukhus resonerade han. Problemet var hälsotesten som han var tvungen att göra för att få sin biljett till den röda planeten. Han hade trott att Sven skulle kunna hjälpa honom med den saken men så lätt var det inte. Rymdbolagets egna läkare var de enda som räknades och även om Michael inte trodde att han skull gå igenom besiktningen så tänkte han gå dit ändå och låtsas som om det regnade. Han hade tid om två dagar.

Han satt varje kväll ute på terrassen och såg upp i universums evigheters evighet och han längtade verkligen ut till det svarta, okända. Drömde om att lämna jorden bakom sig och i verkligheten få se den blå planeten avlägsna sig. Sådant som han bara sett på film och i dokumentärer. När han tänkte på sin eventuellt förestående resa så var det som om han vände blad i sin stora bok om sitt liv och när han läste om allt som han gjort och som han skulle komma att göra så var det som om en eld tändes i hans hjärta och han lyfte som en trestegsraket mot en kolsvart, stjärnbeströdd natthimmel. När han slöt sina ögon så kände han hur hans pulsar dunkade och han var redan på väg. Michael hade alltid haft en känsla av att den värld han levde i inte var reell. Han kunde inte sätt fingret på vad som fick honom att känna så men han trodde att det var därför han älskade science fiction så mycket. Han ville verkligen att allt skulle vara något annat.

Livet hade tagit en ny vändning för honom nu tänkte han. Det var en speciell känsla att ha en tickande bomb inom sig som när som helst kunde explodera. Visserligen så hade Sven försäkrat honom om att om han bara skötte sin medicinering och gick på sina kontroller så skulle det inte vara någon fara. AIDS gick att hålla på avstånd. Icke desto mindre så kändes döden närmare nu och att få ge sig ut på ett äventyr till en annan planet var precis vad han behövde. Om allt gick som han planerat så tänkte han inte komma hem igen.

”Jaha, Michael Anderson, ni har ju HIV visar våra tester.” Rymdbolagets läkare rynkade pannan och såg på honom över de hornbågade glasögonen. Han sade det ungefär som om Michael var förkyld. ”Det visste ni väl?”

Michael nickade och log.

”Men ni hade ändå tänkt er till Mars?”

Han nickade igen.

”Fastän det förstår ni väl är omöjligt?” Han strök sig över skägget med sin högra hand. ”Vi kan ju inte skicka ut sjuka människor i rymden och speciellt inte någon med en sådan allvarlig sjukdom som den ni har.” Han antecknade i sin laptop. ”Ni förstår det eller hur?”

”Jag kan betala extra. Pengar är inget problem.”

”Resan tar ett halvt år herr Anderson. Det är ju inte bara er det handlar om. Vad händer om ni blir sjuk därute tror ni? Vi kan ju inte äventyra andra människors liv bara för att ni vill till Mars och har råd att betala för er.”

”Jag har varit besvärsfri i tre år nu.”

”Här på jorden ja. Nej Michael Anderson tyvärr så måste jag lägga in mitt veto här.” Läkaren gjorde en paus. Lutade sig tillbaka i sin påkostade stol med gungfunktion samtidigt som han knappade på sin skärm  ”Det finns dock ett alternativ förstås, för er Michael Anderson. Om ni nu så gärna vill ut i rymden som ni skrivit i er ansökan?”

”Ja?” Sade Michael frågande.

Läkaren reste sig och gick fram till sin skärm på väggen, sade en kod och hans sekreterare dök upp i bild.

”Boka av nästa besök Nathalie, och det efteråt också. Det här kommer att ta lite tid.”

”Ok doktorn”, sade hon och brände av ett leende som fick det att hetta i ansiktet på Michael.

”Nå min bäste herre nu har vi lite att prata om. Ni jobbar i databranschen visst var det så?”

Två timmar senare så lämnade Michael Anderson rymdbolaget. På ett papper som låg kvar på läkarens skrivbord, längst ner under massor med text, stod hans namnteckning.

Papperet var ett tvåårskontrakt som förband honom att genomgå träning och utbildning för att delta i en enmansexpedition med mycket osäkra konsekvenser. Han skulle färdas rakt ut i intigheten utan något särskilt mål fick han det förklarat. Farkosten skulle framdrivas av ett helt nytt motorsystem som var topphemligt och hastigheterna skulle komma att vara ofattbart höga. En resa till Mars till exempel med de här motorerna skulle ta ett dygn och det var mycket osäkert hur människor skulle påverkas av sådana enorma hastigheter. Teoretiska beräkningar hade dock gjorts och enligt dessa så skulle en kropp klara av det. Säkert var det emellertid inte. Michael hade stirrat på mannen mitt emot med öppen mun. Drev han med honom? Var det här ett skämt? Michael hade bestämt sig för att så var fallet och reste sig upp skrattandes och hann ända fram till dörren och hade väl väntat sig någon form av kommentar innan han gick. När ingen kom så vände han sig om och såg den mycket allvarlige mannen i ögonen. Han  återvände till sin sida av skrivbordet och slog sig ner igen.

Varför just jag? Hade han frågat när han så smått började förstå att mannen mitt emot honom verkligen menade allvar. Varför skulle jag, en snart medelålders datanörd som levat ett stillasittande liv utan några större äventyr vara lämpad för något som det här? Det kändes dock fortfarande som om han var med i dolda kameran och att när som helst skulle någon hoppa fram och avslöja skämtet. Michael hade fått till svar att det var just hans specialkunskaper som behövdes för en sådan här resa. Att han var ensam och utan några levande släktingar spelade också en stor roll. Michael föreföll också vara i utmärkt form vilket var viktigt. Samt förstås att han hade en massa pengar. Michael hade, om han kunde läsa rätt mellan raderna sade läkaren,  inget att förlora och föreföll tillräckligt motiverad och så var det naturligtvis hans obotliga sjukdom och det som han skrivit i sin ansökan. Det känns som om jag har gjort mitt på jorden nu. Det är dags för en lång resa. Jag har redan kapat förtöjningarna och jag är på väg ut till det stora okända som jag vet finns därute, eller härinne. Hade han tillagt kryptiskt 

Ytterligare en man hade kommit in på kontoret efter en halvtimme. Chefen för hela projektet tydligen och han hade förklarat för Michael att ingenting om detta fick komma ut till allmänheten. De hade letat länge efter en man som skulle uppfylla alla kriterier och det föreföll som om Michael var svaret på deras böner. Det fanns inga militära kopplingar. Planen var helt civil och det fanns inga garantier för att han någonsin skulle komma tillbaka.

”Men vad är syftet med att skicka ut en man i rymden som aldrig kommer att återvända? Vad är det ni hoppas uppnå?” Frågade Michael

”Det är väl uppenbart”, sade projektledaren, som för övrigt också hette Michael, med ett leende. ”Vi vill ha kontakt.”

”Kontakt med vadå?”

”Med de som skickat farkosten.”

Signalen från skeppet från Gud vet var hade fångats upp av en rymdstation för cirka fem år sedan Fick Michael veta, och det föreföll som om kursen var satt just mot den instansen. När den anlände dockade den otroligt nog av sig själv och personalen som arbetade där just då tog den på släp med sig ner till jorden där den analyserades och ingen begrep någonting av den information som fanns i dess dator. Det tog för övrigt ett år av arbete för att ens kunna öppna programmen. Inga fakta om var den kom ifrån, inga hälsningsfraser eller andra meddelanden. Bara krypterade data som var omöjliga att dechiffrera. Det enda som stod klart var att den kom från en annan civilisation, en som inte låg på jorden. Alla tillgängliga vetenskapsmän i företaget sattes in i arbetet på att plocka isär skeppet, som faktiskt inte var större än en normal buss i linjetrafik berättade Michael, och det visade sig att den teknologi som låg bakom det som drev rymdfarkosten låg eoner av tid före det som dagens metoder på jorden kunde skapa. Att kopiera motorerna var omöjligt av tekniska detaljer men man hade dock lyckats skapa en hybrid som nu satt i raketen som skulle föra Michael ut och bort för evigt.

Allt som hände föreföll overkligt för Michael. Hur han hade hamnat i detta var svårt att förstå. Bara det att han drabbats av en av de värsta sjukdomar som du kan tänka dig var nog för att hans hjärna skulle bli till en trasselsudd. Att sedan bli utsedd till att delta i ett självmordsprojekt, som han överhuvudtaget hade problem med att greppa hur det ens var tillåtet, gjorde ju inte saker och ting lättare direkt. En annan sak som gjorde honom osäker var hemlighetsmakeriet. Hur kunde en farkost från en annan planet landa på jorden utan att det blev officiellt? Varför var det bara det stora rymdbolaget som hade upptäckt att den kom? Och varför gick inte de ut med informationen? Hela den här situationen var som en dröm, som om det inte var verkligt. Michael kunde inte bli fri från den känslan.

”Vilka vet om det här egentligen?” Hade Michael frågat Michael, projektledaren. ”Varför hålls det så hemligt? Det här är ju svaret på mänsklighetens eviga fråga om vi är ensamma i universum? Ska inte folk få veta att vi inte är det?”

”Vi har valt att göra på det här sättet helt enkelt. Farkosten kom till oss och vi anser att det fanns en mening med detta. Vi var de enda som såg den och vi anser att vi på något sätt är utvalda av den här livsformen som skickat farkosten.” Han såg stint på Michael.

”Men regeringen, bör inte regeringen få information om vad som hänt?”

”De vet Michael. Vi står i ständig kontakt med våra ledare och tillsammans så har vi beslutat att göra på det här sättet. Oroa dig inte, allt är under kontroll. Tids nog kommer folk att få veta vad som har hänt.” Han klappade honom på axeln och gick sedan därifrån med ett faderligt leende.

Michael kände sig inte övertygad men han struntade i det egentligen. Han var sjuk. Han skulle dö och även om bromsmedicinerna fungerade så kände han sig som en halv människa. På nätterna så kunde han nästan känna hur sjukdomen levde i honom. Kröp omkring i honom som likmaskar. Åt honom inifrån. När han vaknade efter en sådan natt så kändes det fortfarande som han sov. Verkligheten föreföll oskarp och han hade svårt att tala och att komma upp ur sängen var ett näst intill omöjligt projekt. I denna hjärndimma så visste han att det bara fanns en väg att gå . Han skulle ge sig av. Det fick bära eller brista.

De närmaste två åren skulle visa sig bli ett pussel. Att försöka sköta sitt jobb samtidigt som utbildningen fortgick för att han skulle lära sig hur allt som hade med projektet att göra fungerade var inte lätt. Michel var dock oerhört motiverad och det visade sig att han till och med kunde tillföra några förbättringar i de dataprogram som skulle sköta resan. En dator som skämtsamt kallades för HAL 9000. Namnet var taget ur en gammal science fiction film från nittonhundratalet. Det var ett utslag för den galghumor som existerade i teamet eftersom HAL slutade fungera i filmen och gjorde att uppdraget misslyckades, eller hur det nu var. Michael och teamet hade sett filmen tillsammans en kväll efter en hård dag och alla älskade den. Det fanns en datatekniker i projektet som Michael jobbade nära ihop med som hette Dave. Dave var den som bestämde, projektets ordningsman så att säga och det var honom du vände dig till om problem uppstod. Dave var även var namnet på huvudpersonen i dramat där HAL förekom, och ett stående skämt var att så fort som Dave ville att Michael eller någon annan skulle utföra ett kommando eller något annat specifikt så blev svaret:

”I´m sorry Dave. I´m afraid I can´t do that.”

En klassisk kommentar ur filmen i fråga.

Sitt arbete började han så smått att avveckla redan från den dagen då han skrev på kontraktet och han lade över mer och mer av sitt ansvar på medarbetare. Han var emellertid osäker på hur han skulle göra när det väl var dags för avfärd. Skulle han bara försvinna utan ett ord till förklaring, vilket egentligen var det bästa med tanke på den sekretess som vilade över projektet? Eller skulle han ha ett sammanträde och förklara, eller ljuga snarare om varför han skulle vara borta så länge? Han låg vaken om nätterna och grubblade över detta dilemma. Han frågade Dave en dag om hur han tyckte Michael skulle göra.

”Stick bara, du kommer ju ändå aldrig tillbaka”, skrattade han. ”Du är färdig med det jordiska nu Michael. Låt gamarna som blir kvar slåss om resterna du lämnar efter dig.”

”Ja, fastän det blir ju en hel del rester förstås”, sade Michael

”Eller också skriver du över företaget på mig”, flinade Dave.

 

---

 

Det var bara en månad kvar till start när Michael  stod nedanför skeppet som skulle bli hans bostad för lång tid framöver. Han kände sig liten.

Etthundra tio meter hög, lika hög som de gamla Apolloraketerna som på nittonhundra-sextiotalet hade fört människan till månen för första gången. Silverskimrande som ett Guds pekfinger stod den där som ett monument över människans framsteg  och Michael kände hur pulsen ökade bara av att titta på farkosten.

”Visst är hon magnifik?” Dave stod plötsligt bredvid honom

”Hon?”

”Det vet du väl”, sade Dave. Att alla skepp är femininer.” Han lade kamratligt sin hand på Michaels axel.

”Hen Dave, det heter hen nu för tiden. Hon och han är ålderdomligt.” Michael flinade.

”Hen? Jag hatar det jävla uttrycket! Hen? Jag finner inte ord för hur idiotiskt jag tycker att det är”, fnös Dave och tog bort sin hand. ”Och du, låt oss inte gå den vägen”, sade han när han såg Michaels blick. ”Jag orkar inte med en diskussion om könstillhörighet just nu, eller någonsin för den sakens skull.”

”Har Hen något namn?” Retades Michael.

”Ja Hon har ett namn. Hon heter Stella, Stella I för att vara exakt.”

”Bra namn där.”

”Det bästa”, sade Dave.

 

---

 

Tio, nio, åtta, sju, Michael kunde känna hur kraften i raketen liksom fortplantades från motorerna rakt upp igenom hela den silverglänsande kroppen och in i hans medvetande där allt exploderade som en utlösning i alla synapser samtidigt. Sex, fem, fyra, tre, två, ett, start.

”Hejdå Michael”, viskade Marie när raketen försvann upp genom molnen. Hon lutade sig tillbaka i stolen och kände sig ledsen.

Michael märkte knappt när raketen lyfte så fort gick det. Plötsligt befann han sig i stora rymden och hans dröm om att få se planeten jorden sakta avlägsna sig gick om intet. Ena sekunden stod Stella på marken rak och stolt som en silverfallos med Michael i sin nos. I nästa så var hon en tredjedel så stor och allt runt omkring var en glittrande svärta och det gick inte ens att uppfatta hastigheten på kapseln i det stora obefintliga befintliga. Allt var svart och färg och planeter och stjärnor och overkligt, overkligt. Alla upplevelser for in i Michaels skalle som ett psykedeliskt expresståg och gick runt, runt på en bana som aldrig tog slut och till slut så släcktes ljuset för honom. Allt blev mörker, allt blev lugn och ro, allt blev till en nirvanaliknande upplevelse. Han var vid medvetande men ändå inte. Allt som han såg var svagt blinkande ljus inne i kapseln trots att hans ögon var slutna. Hans andhämtning var tung som en blåsbälg i en gammal smedja och lika långsam. Allt sköttes av HAL. Även injektionerna som var nödvändiga för att Michaels kropp skulle klara påfrestningarna. Det fungerade. Michael var hög som ett höghus och hade vaga begrepp om vad som hände runt omkring honom. Om en dag, när han passerat Mars, så var det meningen att hans stol skulle sänkas ner i en kuvösliknande behållare och han skulle sövas för att sedan väckas om fem år. Det handlade inte om någon normal sömn, mer som en dvala där kroppsfunktioner gick på sparlåga och allt som behövdes var näring och syre.

Det skulle bli som att vara död.

Om något hände under resans gång så var det HAL,s uppgift att väcka Michael. Det vill säga om någon eller något tog kontakt.

”Är allt som det ska?” Frågade HAL. 

”Allt känns toppen HAL. Jag tror aldrig att jag mått bättre faktiskt.” Hans leende tog upp hela hans ansikte, var en enda stor mun. ”Om jag hade vetat att det var så här att ta droger så hade jag börjat med det för länge sedan.” Michael skrattade högt. ”Vad är det för substanser du stoppar i mig egentligen HAL?”

”Vill du ha den kemiska beteckningen Michael?”

”Nej för tusan, jag vill veta vad det kallas.”

”Sammansättningen ligger väldigt nära drogen heroin, fastän med en del förbättringar”, svarade HAL.

”HEROIN!” Vrålade Michael hysteriskt skrattande. ”Fan anamma jag är en heroinjunkie and I like it!” Han satte sina handskbeklädda händer framför sitt visir och vaggade sitt huvud fram och tillbaka.

”Vill du att jag ska sänka dosen Michael?”

”Nej aldrig i livet jag mår som en sparv i en rågåker, men lite musik skulle sitta fint. Kan du ordna det HAL?”

”Vad vill du höra?” 

”Mozart, ge mig Mozart! Jupitersymfonien skulle vara underbar”, sade den upprymde Michael som kände det som om han ville krypa ur sin rymddräkt och ge sig ut på upptäcksfärd bland stjärnorna. När musiken efter en stund fyllde hans hjärna slappnade han av en aning och lät sig föras bort ibland toner och variationer som bara Mozart kunde skapa och han hamnade i en lugnare värld. Kapseln blev till en gungstol och världsrymden förvandlades till hans trädgård hemma och han sjönk ner i betraktelser och ett beaktande av sin situation och han kände sig plötsligt orolig och lite rädd. Han hade den sista tiden innan resan skulle bli av tvekat en aning om huruvida han skulle ge sig iväg eller inte. Sjukdom eller inte sjukdom, om han stannade kvar på jorden så skulle han åtminstone få leva tillsammans med människor. Visserligen så var han en ensling redan men han hade åtminstone möjligheten att välja. I en raket på väg ut till okända områden så skulle han vara ensam vare sig han ville det eller inte. Det värsta var att han inte hade någon att prata med om detta som var utanför projektet och att tala med Dave till exempel om att han var tveksam till det han gett sig in på var inte tillrådligt. Han hade nämnt det i förbigående vid något tillfälle och då fått sig till livs en blick som sade honom att det nog var bra att inte ta upp det igen. Han hade dock talat med Sven om sina framtidsutsikter och de garantier för ett långt och problemfritt liv som han ville ha kunde hans vän och läkare inte ge utan sannolikheten för att han skulle behöva mer vård än en tablett om dagen var stor. Eventuellt även långa sjukhusvistelser låg framför honom hade han sagt. Det var då han bestämde sig för att fortsätta leva i det här drömlika scenariot som var hans värld just nu.

Michael såg ut genom det lilla fönstret och fascinerades av storheten i det han reste i. Den stora, svarta och outgrundliga rymden med alla sina stjärnor och planeter och det obegripliga ljuset i mörkret och han önskade att det hade funnits syre där ute så han kunde höra hur evigheten lät. Han suckade och slöt sina ögon

När fjärde satsen var slut så stängde HAL av musiken och pumpade in ytterligare droger i den redan sovande Michaels hjärna vilket fick honom att sjunka in i ett djupare sömnstadium. När han väl sov djupt så scannade datorn honom efter förändringar i kroppen efter den våldsamma starten och de hastigheter som den innebar. Ingenting föreföll onormalt. HAL lät honom sedan vara, höll bara koll på hjärtverksamheten och andningen. Kontrollerade sedan kapselns status och riktning, justerade en aning tills allting var som det skulle och övergick sedan till att kalkylera kursen.

När Michael sovit i några timmar sänkte datorn ner hans stol i den så kallade kuvösen. Aktiverade den dvalliknande funktionen och kontrollerade att allt fungerade som det skulle, att Michaels kropp gick ner på lågvarv, vilket den gjorde. HAL reducerade sedan sin kapacitet till standby och stängde i och med detta ner hela kapseln till ett minimumläge. Mars, den röda planeten, passerades i samma ögonblick och den långa resan hade börjat.

 

---

Fem år senare:

 

Den röda solen höjde sig långsamt över horisonten. Ljuset speglade sig i det stora vattendraget så det såg ut som det var fyllt med blod. Bergen i bakgrunden av vattnet var svarta och höga och såg ut som taggiga penseldrag mot den ljusblå himlen. Det var vackert. Områdena kring den stora sjön var frodiga med höga träd, vidsträckta gräsbevuxna landsdelar och på motsatta sidan från var staden var belägen slingrade sig en flod upp bland bergen. Det blåste en ljum vind över nejden som krusade vattenytan och var som en smekning av tillvaron. Allt andades frid och ro och stillhet och det enda som saknades var tecken på liv. Hela bilden var som en målning, ett konstverk gjort av en mästare men utan något levande. Staden var vit som alabaster, gnistrade som om den polerats, skrubbats av tusentals händer under lång tid.  Gatorna låg öde. Det fanns hängande kaprifol i de trånga gränderna som blommade. Fontänerna på torgen sprutade kristallklart vatten och i takt med att solen steg så bildades regnbågar i vattenskyarna men allt var höljt i tystnad. Som en film utan ljud

Mitt på det största torget i den tysta staden satt en man iklädd rymddräkt på kanten av en fontän. Det såg vid första anblicken ut som om personen satt och sov. Huvudet var framåtböjt. Dräkten var lika vit som marmorn i fontänen och i det sotade glaset på hjälmvisiret speglades kullerstensbeläggningen på torget. Vinden blåste torra löv över torget men inget prassel eller sus hördes. Mannen i rymddräkten lyfte sitt ansikte mot himlen, satt så en stund men handflatorna som stöd mot muren och reste sig sedan upp. Gick sakta, sömngångaraktigt, i den otympliga kostymen söderut ner mot vattnet. Satte sig ner igen på kajen och såg på de guppande båtarna som låg förtöjda i vattnet. De gnuggade sig mot varandra, kärleksfullt nästan, men det som kunde varit ett behagfullt kluckande och gnisslande var bara kompakt tystnad.

Odefinierbart, som en pärla bland stjärnorna i universum, ofattbart och ändå på något sätt inom begriplighetens gräns befann han sig. Det som varit hans tidigare värld var inte sådan längre. Universum, fanns det? Begreppen som begränsat hans och alla andra människors uppfattning om hur världen såg ut hade suddats ut och han var inte längre säker på vem han var, eller var han befann sig. Det kändes som om det han såg bara var de sista skimrande visionerna av en förlorad värld precis innan han skulle ta steget in i det stora ofattbara. Mannen i rymddräkten såg ut över vattnet. Han hade inget namn längre. Var kom han ifrån? Hur hade han hamnat här? Vart var han på väg?

Han var som en del av en stor skälvande massa av trygghet och lugn. Han klev ur sin dräkt och stod sedan naken på kajen. Det var varken varmt eller kallt och han kände det som om han låg i en stor och varm livmoder. Det var kanske så det var, tänkte han. Jag föds på nytt. Min långa resa slutade i min moders sköte. Allt börjar om.

 

---

 

På jorden vaknade Dave med en konstig känsla. Han tittade på sin klocka, såg att den var tre på morgonen och plötsligt så gick det upp för honom att det var på dagen fem år sedan som Michael gav sig iväg på sin långa resa. Det var som om någon hade viskat detta i hans öra och fått honom att vakna. Han klev upp och gick ut i köket och kokade kaffe. Gick ut på balkongen sedan och tände en cigarett och såg upp mot den bleka morgonhimlen. Han suckade djupt.

De första tre åren hade HAL sänt regelbundna statusrapporter och allt hade fungerat som beräknat. Farkosten befann sig nu längre ifrån jorden än någon annan varit tidigare men ända kom signalerna med samma styrka som om raketen befann sig i nästa kvarter. Ingen kunde förklara varför. Dave gick tillbaka in i vardagsrummet och slog på sin dator. Öppnade programmet som han lagt upp enkom för expedition Unknown som de döpt den till och kollade loggen för de sista tre månaderna för två år sedan. Allting såg ut som det gjort hela tiden men precis innan signalerna dog, dagen innan, så förändrades mönstret i Michaels EEG och EKG och farhågor för att allt skulle ta slut stod högt i tak. Dagen efter så försvann alla signaler och det antogs att Michael dött. HAL fortsatte dock att sända anrop och det fanns förstås hopp om att Michael skulle vara vid liv men ju längre tiden led desto mer fåfängt blev hoppet och för ett halvår sedan försvann alla typer av livstecken även från HAL och det blev svart på alla skärmar som var uppkopplade mot raketen. Projektet lade sedan ner efter att alla upptänkliga försök att få kontakt igen gjorts och man bestämde sig för att avvakta ny försök från den främmande civilisationen att ta kontakt. Dave var dock övertygad om att Michael var vid liv. Varför kunde han inte förklara. Det var en känsla han hade bara.

Dave log när han tänkte på vad han sagt till Michael angående hans företag, att han skulle skriva över det på honom. Föga anade han att rymdfararen skulle ta honom på orden. Han satt nu som VD för Michael Andersons företag och han behövde inte ens jobba. Dave uppbar i stort sett bara lön och han levde det goda livet. Varje kväll bad han en bön till högre makter om att Michael skulle vara vid liv och att de en dag skulle få kontakt igen och att han skulle förmedla upptäckter som skulle förändra mänskligheten när han väl hörde av sig. Innerst inne så tvivlade han väl men det lyste som en liten svag röd diod i hans hjärna som inte ville slockna. Det var ett tecken tänkte Dave. Allt är inte över ännu.

 

---

 

Den vita staden började så sakteliga upplösas i sina konturer. Den nakne mannen svävade och allt runt omkring honom blev till  fragment av minnen och upplevelser. Som sotflagor ur en skorsten blandat med glöd steg det som varit upp i en himmel som bara var som en vit dimma. Inte längre någon värld, inga planeter eller stjärnor, ingen framtid eller något förflutet existerade och varför han befann sig där han var eller hur han kommit dit spelade inte någon roll. Han förstod nu. Allt uppenbarades där i den stora kraft som han befann sig i. För det var som en kraft, som ett stort pulserande hjärta i vilket allting fanns. Där det alltid varit och någonstans som i en annan tillvaro kunde han känna och ana att han varit någon som han inte var nu. Det spelade inte någon roll dock. Det var här han ville vara och det var detta som var den verkliga verkligheten. Han gav sig hän och lät sig föras fram på en våg som bar och som alltid skulle bära och han kände en tillfredsställelse, en tillförsikt, en känsla av att allting var som det skulle. Det som varit innan hade aldrig ägt rum förstod han nu. Han var, så vitt han förstod, fortfarande kvar på samma ställe där allt började och hur allt detta hade gått till kunde han inte begripa men det var inte längre viktigt. Han kunde fortfarande svagt känna någon slags obskyr annan tillvaro på andra sidan något han skulle beskriva som en tunn, tunn vägg. Han färdades dock utan att han kunde göra något åt det längre och längre bort och det som var och hade varit skulle aldrig finnas mer. Han visste det och på något sätt så hade han alltid vetat.

 

---

 

Dave gick och lade sig igen. Han låg länge och stirrade upp i taket och tänkte på Michael. Han kunde visserligen inte förklara känslan han hade men han visste på något sätt att de skulle ses igen. När han slöt ögonen så återkom mantrat, som om någon annan talade i hans huvud. Varje kväll det senaste året och han förstod att det var hans diod som pratade, och att dioden var Michael. En lysande synaps i Daves skalle som blinkade fram ett meddelande:

Ett mörker i mörkret, ett ljus utan ljus. Ett mörker i mörkret, ett ljus utan ljus.

Dave hade ingen aning om vad det betydde men det gjorde honom lugn och fick honom att sova gott om nätterna

”Du kan väl berätta någon gång, vad du menar”, mumlade han och somnade till slut, och drömde om en stor vit, lurvig hund som sprang i regnet på en sandstrand vid ett hav. Pälsen var våt och tungan hängde utanför dess mun. Den sprang i vattenbrynet och vattnet stänkte om tassarna.

Havet var rött som blod av den nedåtgående, djupröda solen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De stod på rad, uppställda som soldater, vita och svarta med svängande svansar och viftande öron och stora snälla ögon. De drack vatten ur ett badkar och flugorna surrade som jaktplan runt deras stora huvuden. Det var varmt.

Den medelålders mannen satt lutad mot en björk med ett grässtrå i munnen och såg ut över kohagen. Han brydde sig föga om kossorna utan hans blick var fästad på den röda Glada som parerade vindarna med sin kluvna stjärt och spretiga vingar i sin jakt på sork eller råttor. Kikaren låg bredvid honom i gräset. Han lade den nyss ifrån sig.

Barney Bengtsson var äntligen lugn. Ett stort stycke harmoni seglade över hans huvud istället för det mättade regnmoln som vanligtvis hängde där. Han drog en djup suck av tillfredsställelse och råkade spotta ut grässtrået vid utandningen. Barney plockade genast ett nytt och satte det i mungipan. Lyfte sedan upp kikaren och tittade på en Gulärla som  satt på en staketstolpe och vippade förföriskt på stjärten. Han tyckte om fåglar. Hade alltid gjort det och Barney fann en stor förnöjelse i att kunna artbestämma sina bevingade vänner. Utan att vara någon expert så ansåg han sig själv ändå vara kunnigare än de flesta så kallade ornitologer. Han hade ett öra för läten och kom ihåg och kunde katalogisera en sång eller ett läte om han bara fick lite tid på sig att lyssna. Sången letade sig på något sätt in i skallen på honom och träffade till slut på rätt synaps och upp seglade arten som en sol i hans sinne. Det var fascinerande. När han var ung så gick det snabbare, men vad gjorde inte det tänkte han och flinade för sig själv.

Barney reste sig upp och började gå hemåt.

En Gin och Tonic är aldrig fel tänkte herr Bengtsson och slog sig ner i sin hammock på baksidan av sitt sommarhus med glaset i sin vänstra hand. Isbitarna klirrade mot det höga glasets insida och genom den immiga utsidan kunde du skönja citronskivan. Barney drack en klunk. För mycket Gin skulle hans fru ha sagt, men han gillade spritsmaken och skulle mycket väl kunna dricka ren Gin och is om det inte hade gått emot hans något luddiga moraliska begrepp. Barney borde egentligen sluta dricka helt och hållet. Han hade det senaste året blivit smal som en tråd utan att han gjort något särskilt för att bli sådan och eftersom han var något av en hypokondriker så hade han googlat viktminskning och kommit fram till att han med största sannolikhet hade bukspotts eller levercancer. Emellertid, att från den kanske något inbillade vetskapen gå till att sluta dricka alkohol låg inte för den gode Barney. Han fann ett alldeles för stort nöje i att berusa sig.

Han njöt i sin hammock och lade efter en stund upp fötterna också och gungade på soffan genom att skjuta från med handen mot bordet. Det satt en Näktergal i äppelträdet. Koltrastar hoppade omkring på gräset och drog mask. Barney Bengtsson njöt av livet. Njöt av att vara ensam i sitt sommarhus i Skåne. Kände stor njutning över att vara vid liv. Att ha en hustru som älskade honom och även om han nu var nöjd med att få vara för sig själv i en vecka så var hon en del av honom. En del som han inte kunde vara utan. Han höll glaset på sin mage. Fukten ritade en ring på det vita tyget i hans T-shirt. Han drack en djup klunk och kände hur spriten började stiga upp i huvudet på honom. Han nynnade för sig själv.

När Barney Bengtsson vaknade låg han på mage i gräset nedanför hammocken. Han hade näsan nere i myllan och armarna i en konstig vinkel ut från kroppen. Han andades tungt. Huvudet höll på att sprängas. Barney kunde inte röra sig. Det susade i huvudet som i en bokskog och ögonen rann som fönster i en fiskaffär. Han försökte skrika, ropa på hjälp, men ur hans mun kom bara ett gutturalt gurglande och även om han hade lyckats så fanns det ingen i närheten som kunde höra honom. Närmaste hus låg minst tre kilometer bort. Skräcken grep tag i honom och någonstans i hans förvirrade sinne så förstod han vad som hänt. Barney försökte hålla sig lugn, fokusera och kanalisera sina känslor och rörelser och eventuellt nå sin telefon som han hade i fickan. Det var hopplöst. Händer och armar lydde inte de svaga impulserna ifrån hjärnan. Det var som om batterierna hade tagit slut och till slut så gav han upp och låg stilla. Medvetandet kom och gick och han kände det som om han ena sekunden bars bort på en våg som gav honom lindring och tröst och i nästa så låg han igen i sin obekväma ställning och han såg Koltrasten komma närmare. Nu satt den alldeles intill hans huvud och stirrade in i hans ena öga. Den gula näbben lyste klart mot det svarta och Barney hann tänka att den var vacker innan han kände hur fågeln börja hacka mot hans öga. Det var precis vad han behövde. När paniken steg så lyckades han röra sig bara en aning och det var nog för att Koltrasten skulle bli rädd och flyga bort. Hoppet steg i Barneys kropp och succesivt, mycket sakta, så lyckades han flytta sin ena arm och efter en timmes kamp så låg han på rygg. Han kände hur hans T-shirt var blöt och den skarpa lukten av Gin stack honom i näsan och sjukt nog så blev han sugen på att dricka sprit.

När skymningen kom så låg Barney fortfarande på rygg. Hans telefon hade ringt vid flera tillfällen och han närde ett hopp om räddning i och med att han inte kunde svara. Ett fåfängt hopp visserligen eftersom han var känd för att vara svår att få tag på och vid fler än ett tillfälle så hade vänner och familj klagat på att han aldrig svarade i telefonen. Tack och lov så var det fortfarande varmt. Han frös inte. Solen hade torkat hans våta T-tröja och han fått tillbaka lite rörelseförmåga i nacken och lyckade därigenom hålla Koltrasten stången. Han var dock säker nu. Han, Barney Bengtsson hade gjort sitt på jorden och han började förlika sig med tanken på döden. Långsamt så kände han hur livskraften ebbade ur honom och det var som om han sakta sjönk ner i jorden. Som om svarta armar kom upp ur den svarta myllan. Omfamnade hans kropp och drog honom ner under gräset. Det sista han hörde i livet var hur Näktergalen började sin kvällsserenad och innan ljuset släcktes så tänkte han att det fanns värre sätt att dö på.

Barney Bengtsson dog och i kvällsbrisen började hammocken gunga fram och tillbaka och det svaga gnisslandet från kedjorna var det enda, förutom fågelsången, som hördes i den lilla trädgården. Telefonen i fickan på den döda mannen började återigen att ringa.

Gunilla Bengtsson lade ifrån sig luren och svor en ramsa över sin hopplösa man. Han var väl full igen tänkte hon och kände hur det stack till i hennes hjärta. Hon älskade sin man högt och oreserverat men hans alkoholvanor gjorde henne orolig. Hon drack visserligen själv och var väl vad mans kulle kunna kalla en medberoende. En person som gjorde det möjligt för Barney att fortsätta sitt drickande. Många gånger hade de talat om saken men aldrig kommit fram till något annat än att det var gott och trevligt med vin och sprit och öl och att de borde dra ner en aning. Barney var den som alltid  bröt överenskommelsen.

Gunilla reste sig upp från soffan där hon suttit och slöstirrat på en gammal långfilm som hon sett åtminstone tre gånger. Hon gick in i sovrummet och packade det sista. Stängde resväskan och bar ut den i hallen till de andra. Hon plockade sedan in disken i diskmaskinen och satte igång den. Åter i sovrummet så klädde hon av sig naken. Ställde sig framför spegeln och skärskådade sig själv. Kollade speciellt in sin rumpa som hon visste att Barney var så förtjust i och kunde väl faktiskt hålla med om att den var rätt läcker. Gunilla tog ut en handduk ur linneskåpet och gick som Gud skapat henne genom vardagsrummet till toaletten och duschen. Klockan var tolv när hon släckte ljuset och lade sitt huvud på kudden. Hon sov inom fem minuter.

Barney satt i hammocken och såg på sin döda kropp. Jaha, tänkte han. Det här var ju inte så muntert. Lite oväntat om man så säger. Han reste sig upp och gick fram och försökte fösa bort Koltrasten som satt på hans bröst och dreglade. Den var väl sugen på att sätta näbben i hans nu dött, stirrande ögon, tänkte Barney. Den reagerade dock inte ett dugg när han svepte med armen mot fågeln utan tog ett steg närmare hans gröna och måttade ett hugg. Barney gav upp och gick därifrån.

Han gick in i huset och slog sig ner i soffan i det lilla vardagsrummet och försökte sätta på teven men fick samma resultat som när han jagade bort fågeln nyss. Barney Bengtsson var som luft. Som en ballong utan hölje flöt han omkring i tillvaron och han kände hur han började bli förbannad.

På väg ner emot kohagen där han varit tidigare så steg ilskan i honom. Han hade alltid varit en arg ung man och blev senare i livet en sur gubbjävel och det här med att dö gjorde honom förbannat irriterad faktiskt. Barney kände verkligen inte att han var färdig med livet för det var först på senare år som han på riktigt hade börjat att uppskatta hur det var att leva och att då dö i en hammock mitt i sommaren med en Gin och Tonic i näven kändes nästan som ett hån. Han stampade i marken där han stod och stirrade på korna i hagen och intet grässtrå böjdes. Han tog ett stadigt tag i det strömförande staketet men inte heller det fungerade. Barney hade gjort mycket för att få känna en stöt just nu.

Mörkret började sänka sig över skåneland och korna lade sig ner i gräset för att vila och idissla maten. Barney gick rakt igenom staketet och slog sig ner på marken bredvid kossorna och hörde deras malande käkar tugga gräset om och om igen. Vad skulle hända nu frågade han sig? Om det här var döden så var det verkligen inte vad han hade föreställt sig den som. Skulle han för evigt vandra omkring som en vålnad utan att kunna ta kontakt med den levande världen? Vilket vidrigt straff var inte det och hade han verkligen förtjänat det och var befann sig alla andra döingar i så fall? Han tänkte på sin fru Gunilla som han visste skulle komma i morgon och den chock som väntade henne. Barney önskade att det fanns något sätt för honom att förhindra det scenariot. Ville hindra henne från att hitta honom död men han insåg att det var en fåfäng förhoppning och någonstans så kändes det plötsligt som om han befann sig i ett väntrum.

Korna slutade att idissla och såg på honom. Alla de stora huvudena vändes mot honom och han såg i deras ögon att de visste vad som skulle komma att hända.

Den oro som han känt för bara en kort stund sedan försvann som genom ett trollslag och han kände att när som helst så skulle tåget komma, det som skulle föra honom till, ja vadå? Barney log och tänkte att det återstod att se. Hans ilska hade försvunnit nu och  ersatts av ett lugn som motsvarades av kornas långsamma tuggande, de surrande flugorna i sommarnatten och svirrandet av svalor över kohagen. Han reste sig och började gå tillbaka mot sin sommarstuga och det kändes nu som om hans situation var en gåva, en sista chans att ta farväl av det jordeliv som för honom på det hela taget varit tillfredsställande. Det fanns  visserligen saker och ting som han skulle gett mycket för att ha ogjorda men så var det antagligen för de flesta människor trodde han. Det fanns ingen anledning till ånger nu.

Barney Bengtsson satt återigen i hammocken och såg på sitt skal som han levt i så många år. Han tyckte sig se ett litet småleende över sina forna läppar. Glaset som låg i gräset var fuktigt av dagg hade fortfarande sitt citronskal kvar på botten. Det började bli en aning svalare och han kunde höra näktergalen en bit bort och vinden friskade i och Rododendronbuskarna i hans trädgård rörde sig spöklikt fram och åter i en sällsam takt. Barney kunde höra tåget nu. Det rytmiska dunkandet av tunga hjul över spårskarvar och syllar kom närmare och närmare. När det stannade så klev han på och det var ljust och trevligt i vagnen och en del andra passagerare. Han såg vilken plats som var hans och satte sig ner. Barney drog en djup suck av lättnad och slöt sina ögon. Hans andra resa hade börjat kände han och undrade hur många han skulle göra.

Gunilla vaknade mitt i natten. Satte sig kapprak upp i sängen och visste med ens att hon inte skulle  åka till Skåne på morgonen. Hon gick upp sängen och ut i vardagsrummet. Lyfte sin telefon och ringde till akuten på Ängelholms sjukhus. Det tog en stund för henne att kunna förklara för personalen att hennes Barney var död och hur hon kunde veta det när hon befann sig i Stockholm. Till slut så gick de med  på att skicka ut en  ambulans till adressen hon uppgav.

Två timmar senare så ringde det tillbaka och berättade det hon redan visste.

Gunilla avslutade samtalet. Hennes tårar rann sakta ner över hennes kinder. Hon gick ut i köket och tände en cigarett. Satte sig under köksfläkten och drog njutningsfullt ner röken i lungorna och var förvånansvärt lugn. Det skulle antagligen bli värre tänkte hon. När insikten sjunkit in i hennes medvetande. För tillfället så kände hon dock bara en melankolisk sorg och på något sätt så var hon inte förvånad. Hennes man hade levt ett kaotiskt liv och hon hoppades att han nu när han var död hade hittat det lugn som han letat efter i hela sitt liv. Hon visste att hon varit bra för honom och fann tröst i det och de senaste tio åren tillsammans hade varit underbara och hon trodde att Barney hade varit, om inte lycklig, så åtminstone tillfreds.

Ett liv utan Barney tänkte hon. Det skulle inte bli lätt.

Hon reste sig upp, fimpade cigaretten och sorgen smög upp bakom henne och lade sina armar omkring henne och höll henne hårt. Hon lutade sitt huvud bakåt mot dess axlar och grät. Vände sig om sedan och omfamnade sorgen och höll den krampaktigt och visste att hon inte fick släppa taget. Hon måste igenom det här för att kunna fortsätta leva tänkte hon. Tids nog så skulle de träffas igen.

Den förbannade pendylklockan som Barney envisats med skulle hänga i vardagsrummet, och som hon avskydde, slog tre på morgonen och som varje morgon så här dags började koltrasten att sjunga. Gunilla Bengtsson gick ut på balkongen. Vände sig mot solen och sade:

”Hejdå Barney, vi ses snart.”

 

 

 

 

 

I solskenet med ryggen mot en rödmålad brädvägg satt han och kisade. Det gick fortfarande att känna lukten av  färgen som använts när solstrålarna grillade färgpigmenten och katten som låg bredvid honom i gräset spann när han kliade henne bakom öronen. Klockan var tio på förmiddagen och det var den tionde maj och våren hade äntligen lyckat kämpa ner vintern och stod nu som segrare på toppen av sin förmåga och hade nu som sin främsta uppgift att hålla tillbaka sommaren ett tag till. Det var tjugo  grader varmt i solen. I skuggan var det kallt.

Han hade sandaler på fötterna. Sandaler som han köpt i Spanien när han var där förra sommaren och han mindes den resan med både välbehag och obehag. Han tyckte om värmen, däri låg välbehaget. Att vara borta från sitt hem allt för länge var något som han avskydde och i detta fanns obehaget som han känt. Han längtade hem helt enkelt. Som han alltid gjorde när han varit borta i längre än två månader, och meningen med att resa blev obefintlig efter bara ett par, tre veckor tycktes det för honom. Jag börjar bli gammal tänkte han och stoppade in en snus under läppen.

Katten fick plötsligt nog av stimuli och fräste till och klöste honom på handen. Idiotkatt tänkte Jerker Karlsson. Slog därefter till djuret med den klösta handen och torkade sedan bort blodet i gräset. Om du vågar dig hit igen tänkte han, så ska jag sparka dig i huvudet kattjävel. Sedan blev han ångerköpt och kallade på sin kisse igen, och efter mycket tvekan så kom hon tillbaka och lade sig i hans knä och började genast att spinna när han återupptog sitt kliande.

Jerker lutade huvudet mot brädorna och tänkte. Varför känns livet så meningslöst ibland? Varför känner jag mig så håglös och är verkligen livet bara det här? Finns det inte någon hemlig port någonstans och ett lösenord som du till slut lärt dig som öppnar upp tillvaron så att du förstår vad allt egentligen handlar om? Det måste vara så tänkte han och knep med något frusna tår i sandalerna. Jag står inte ut med den här till synes meningslösa vistelsen på jorden. Jag behöver en högre mening, ett mål att sträva mot. Han suckade och gnuggade sig lätt i ögonen. Letade efter sina solglasögon i axelväskan som stod bredvid honom. En fin väska i skinn som han fått av sin älskarinna som han kallade henne till hennes stora förtret. Hittade dem och satte dem på sig.

De säger att du ska försöka hitta glädjen i vardagen, funderade han. Jag har verkligen försökt och visst, jag kan känna tillförsikt och vara tillfreds med ordinärt liv och inrutad tillvaro men över mig svävar alltid ett regnmoln. Jag minns bara dumheter jag gjort till exempel, aldrig några fina handlingar och jag börjar så smått tvivla på att jag verkligen åstadkommit något bra som är värt att bli ihågkommen för. Han dunkade bakhuvudet lätt emot planket när ångesten kom över honom. Varför kan inte någon befria mig ifrån den melankoli som jag bär som ett ok på mina axlar dag ut och dag in? Vad har jag gjort för att straffas med detta? Han hade som tusen nålar i sitt huvud.

Katten kände av den känslostorm som rasade i Jerkers skalle och stångade sitt huvud mot hans mage. När den inte fick något gehör för sitt handlande så skuttade den iväg. Jerker märkte det knappt. Han var upptagen med att med knutna nävar och sitt lätta dunkande med skallen mot trä fördriva de demoner som ansatte honom. Det hettade i hans ögon och han kände hur tårar vällde upp och till slut så grät han hejdlöst. Över vad visste han inte. En stor sorg vräkte sig över honom helt enkelt och han gömde sitt ansikte i sina händer och höll inte tillbaka gråten. Han hulkade och snörvlade och hans kropp skälvde av självömkan och en ynkligare man än Jerker Karlsson fanns just nu överhuvudtaget inte på jorden.

Till slut så hämtade han sig. Snyftade och snöt sig. Spottade ut snusen och tände istället en cigarett. Han kände doften av gräset som han satt på och han ville bli ett med jorden. Sjunka ner genom myllan och bli en del av planeten. Slingra sig som en mask under jordytan och på så sätt komma bort ifrån de problem som ett liv på marken innebar för honom. Kallt skulle det bli dock, och han gillade inte kyla. Nej, kvar här uppe tänkte han och snöt sig ytterligare en gång. Det kändes bättre nu. Han såg på katten som stod på ett par meters håll och betraktade honom skeptiskt. Återigen, det var varmt i solen men vindarna från norr var kalla och ogästvänliga och han frös om sina strumplösa fötter.

Jerker stod sedan nere vid kanalen som gick igenom den stad han bodde i och betraktade fåglarna som simmade där. Gräsänder och Knipor och en och annan Vigg och förstås Skratt och Fiskmåsar slogs om bullbitar som människor vid kajen slängde i. Vinden hade friskat på och krusade vattenytan och han var glad åt att han valt sin skinnjacka när han gick ut. Önskade att han valt andra skor än sandaler också för fötterna var som kylskåp. Han kände sig sorgsen, men som sagt var, det gjorde han alltid. Vattnet i kanalen var mörkt och såg kallt ut, ett gulaktigt skum låg här och där som skrogge på en öl och han kom att längta efter en Guinness. Han visste dock att det var no country for old men och slog bort tanken som du viftar undan en enträgen Broms en sommardag. Jerker gick vidare, släpade sig fram med sina kylskåp till fötter, hade ont i sina knän och säkert var det meniskerna som bråkade. Det fanns en tid då han motionerade, joggade, och han vägde mer då och de stackars lederna tog stryk av att bära upp den tunga kroppen. Han var smal nu, men kroppen var trött och sliten.

Jerker satte sig ner på en bänk och vilade sig. Han tänkte på brevet han skrivit till sin far och på det som han fått från honom som föranledde svaret. Fadern lät gammal nu, även i skrift, och meningarna var långa och osammanhängade och stavningen var undermålig och han syftade fel. Ibland var det svårt att förstå vad han menade men han var fortfarande frisk skrev han. Tittade fortfarande på fåglar även om det inte blev lika mycket som förr förstås. Jerker mindes när han var grabb och hur han hade älskat att följa med sin pappa ut i naturen. Spänningen som fanns, fascinationen över att när som helst kunna få se en sällsynt fågel och han mindes kaffet i termosen av plåt med riktig kork i och ostsmörgåsarna och hur de ibland gjorde upp eld och grillade korv. Has far rökte pipa på den tiden och doften från Greve hamilton som blandades med skogens aromer satt för evigt inristade i Jerkers hjärna. Tänk att det var så länge sedan suckade Jerker. Då fanns inga tankar på varför du skulle leva. Det var en självklarhet och varje dag var som ett äventyr och somrarna var eoner av tid. Han saknade sorglösheten från barndomen och önskade den åter, och om han hade vetat hur hans liv som vuxen skulle bli så hade han stannat möjligheternas land. Att vara barn för evigt, vilken underbar tanke log Jerker.

Meningen med att leva hade för Jerker blivit en mening för mycket. Det upptog hans tankar varje dag och natt. Att fundera över sådant gjorde honom egentligen bara deprimerad tänkte han, och huruvida det fanns något annat syfte med att leva de här förmodade åttiofem åren än att äta sova och arbeta och fortplanta sig och i viss mån roa sig skulle snart uppenbara sig, i alla fall för hans far. Men även för honom om du skulle lyssna på de klagorop som hans stackars kropp verbaliserade varje vaken timma.

Han var i alla fall inte längre ängslig inför döden. Det hade inte alltid varit så men idag så räddes han inte. Inte för att han längtade efter den på något sätt men när han väl stod i slutet på historien så skulle han inte vara orolig, det trodde han inte i alla fall. Dock, det fick du väl se tänkte han och reste sig för att börja gå hemåt. Hans katt följde honom i fotspåren, en trogen följeslagare. Hon jamade. Hon var hungrig.

Jerker körde ner händerna i jackfickorna och tog ut stegen.

”Du har rätt”, sade han. ”Det är dags att äta, låt oss gå hem.”

Solen sken på en ensam man med sin katt. Vinden blåste i hans ansikte och dagen började närma sig sitt slut. Kyrkoklockan slog fem och det lät ödesmättat och ensamt.