Som tåg som går och kommer, som rusar fram, dansar på sina rälsar som ystra kolosser på vift. Som bildsekvenser som aldrig tar slut, som börjar om i en evvig loop och dina böner hjälper inte mot det du känner och i domkyrkan finns bara mörker och dysterhet och ytterstadagenkänsla. Kärleksbudsskapet känns avlägset bland mässande präster och människor med huvudena böjda i djup ånger över det syndiga liv de levt. Och när du vaknar så undrar du. Hur sover jag egentligen?

Svalorna har kommit tänker du och är det sommar nu? Och hur länge är luften ljum och solen varm? Och hur länge kommer livet att te sig så här som det är nu? Är du intresserad av en förändring? Längtar du efter något nytt eller är du nöjd med att ha gjort allting som ligger inom möjligheternas gräns åtminstone två gånger? Är förnyelse verkligen nödvändigt frågar du dig kanske där du ligger i din säng och klipper med sömndruckna ögon och du tänker att den här filmen kanske är bättre i den oklippta versionen. Den där alla redigerade och oönskade scener finns kvar, men så tänker du att det nog inte är så, och är nöjd med den tanken. För den här gången, och du reser dig igen.

Du vänder dig mot solen och din skugga är längre än det liv du har kvar. Och i morgon är bara en dag närmare slutet på en epok och det är bara att hålla i så länge det är möjligt. Och det var så längesedan du var en ung man tänker du. Och en tår blänker i ditt öga. En tår över vad? Du vet inte.

Du har varit på så många platser fastän färre än du önskat, som om värdet av ditt liv, det som du levt, värderas av var du varit. Ju längre bort desto mer tillfredsställande. Det är inte så. Bättre att resa i sinnet tänker du. Att ha friheten i ditt hjärta och ändå. Ändå flängde du runt som en vilsen bild av något du ville vara och det kändes alltid bättre när du kom hem. Att landa i det trygga, i det som du kände till. Som att ta av sig en kostym och klä dig i komfort och en känsla av frid och ro. Du var en stugsittare redan då. Utan att veta om det.

Det är lättare att leva nu. Ingen tvekan om det och en del säger att det som var, var dagarna som var något att ha. Du håller inte med om det. Du har hittat en annan väg, ett helt nytt sätt att ta dig fram på och du är så nöjd med det. Du önskar visserligen ibland att du kunde skriva om vissa avsnitt av din livsberättelse. Det är de dagar då du låter dig fångas av det som du inte är så nöjd med som det inträffar. Då du inte kan värja dig. Du har sådana dagar men de är färre nu.

Så många gånger har du stått med vinden i håret och tänkt att nu! Nu är jag på den plats dit jag önskat mig och jag behöver inte gå längre. Men dina ögon röjde dig när du såg dig i spegeln. För den där förbannade oron fanns kvar. Den du burit på i hela ditt liv och du visste att det bara var en tidsfråga innan du återigen skulle falla. Och du trodde, och du ville och du gjorde ditt bästa och åren gick och du rättade in dig i ledet. Dina promenader om nätterna gjorde dig än mer orolig trots att avsikten var den motsatta och den verklighet du strävade efter att hitta fanns inte trots att du letade i din själ efter ledtrådar som skulle hjälpa dig att hitta det du eftertraktade. Idag förstår du att du inte visste vad du sökte.

Under träden vid Tetleys sitter du nu och du dricker ditt kaffe och du tänker på nätterna på caféet intill och alla tillfälliga timmar och bekanta och hur världsvan och sval du försökte vara. Det är en tid som du minns och ibland vill glömma men nu. Under skuggorna från de stora almarna i den varma vinden från sydväst tänker du på andra ting och det som var har varit men är trots allt det som skapat den du är idag. Du avslutar ditt kaffe och går hem genom en sommardoftande stad med aromer från hela världen och idag vajar den svenska fanan högst. I morgon är allt som vanligt igen.