I bikupan…

bikupa

Det var så det var. Han levde i en bikupa, eller snarare, hans huvud kändes som en sådan. Ett evigt surrande av tankar som studsande lottobollar i en plastsfär. En tanke som fastnade i en hållare för ett par sekunder, registrerades, för att lika snabbt ersättas av en annan. Han ville stänga av flödet. Räcka ut handen till kranen och strypa tillförseln. Hamna i koma i en enda behaglig fundering och stanna där för evigt.

Klockan var sju på morgonen och Karl Viktor Vitrin låg i sängen och lyssnade på väckarklockans digitala, med tre skarpa pip i intervall, vedervärdiga signal. Det var varmt och skönt under duntäcket men till slut så blev ljudet honom övermäktigt och han sträckte sig fram emot nattduksbordet och stängde av. Hans skotskrutiga flanellpyjamas var fuktig av svett men inte så att han led av det. Han lade sig på rygg och stirrade som vanligt, och blev lätt irriterad, på det ställe i taket som han glömt att måla vid andra strykningen när han renoverade sovrummet för ett år sedan. Idag var det försent att göra något åt det. Eller det var det väl inte egentligen, det var bara det att han skulle få måla om hela taket igen eftersom färgnyansen skulle skilja sig en hel del hade målarkludden sagt. Solen letade sig in genom fönstret och ritade glittrande strålar i dammet i rummet. Det var varmt ute sade hans väderstation. Redan tjugotvå grader och inte ett moln på himlen stod det med svarta digitala siffror och symboler, och han tog sig mödosamt upp ur sängen och gick genom vardagsrummet. Han slängde ett öga på popcornskålen som stod halvfull kvar på bordet. Ett halvfullt glas med numera varm, avslagen starköl stod också där som ett monument över gårdagskvällens filmorgie. Karl Viktor fortsatte in i duschen. Tänkte att, jag tar det där sedan, orkar inte nu.

”Nä jag kommer inte till jobbet idag”, sade Karl Viktor till sin chef. ”Jag känner mig riktigt risig faktiskt. Har feber och ont i halsen, tror att det kan vara halspluss på gång.”

”Du menar halsfluss”, sade hans chef syrligt.

”Ja just det ja!” Skrattade Karl Viktor. ”Halsfluss menar jag förstås. Så tokigt av mig.”

”Mm, verkligen tokigt av dig Karl Viktor.” Han chef var mycket kort i tonen. ”Men du, hör av dig när du känner dig bättre då”, avslutade han och lade på luren.

Karl Viktor stirrade på sin telefon och kände sig rätt avsnoppad, och lite rädd faktiskt. Det var uppenbart att hans chef genomskådade hans påhittade sjukdom och att bli av med jobbet var ingenting som han längtade efter direkt även om han vantrivdes på sin arbetsplats. Nåväl, nu var det som det var. Gjort är gjort tänkte han och lade sig ner på soffan och satte på teven. Utanför fönstret, på trädgårdsbordet, satt en skata och glodde in på honom. Den långa stjärten vippade upp och ner och fågeln bugade sig oupphörligt som om den kråmade sig för sin spegelbild. Den struttade fram och tillbaka med blicken konstant fästad på Karl Viktor som började känna sig en aning besvärad där han låg i bara kalsongerna. Han sträckte sig efter den vita fleecefilten som han köpt på LIDL och bredde den över sig och fortsatte att titta på antikrundan i repris. Ju längre han låg i soffan desto mer grep ångesten tag i honom över att han skolkat från jobbet. Han började svettas och han lade sina fuktiga handflator över sina ögon och gnällde som en hundvalp. Vid fler än ett tillfälle så var han på väga att ringa upp och erkänna sitt tilltag och en gång kom han till och med så långt att han slog hela numret och lät signaler gå fram innan han ångrade sig. Vilket var idiotiskt eftersom hans chef skulle se att han ringt insåg han, vilket i sin tur renderade honom ännu mer panik. Han reste sig upp och gick ut i köket, spolade i kranen länge och väll tills dess att vattnet blev kallt och drack därefter två stora glas. Det skvalpade i magen på honom när han var klar men han kände sig lite bättre till mods. Vatten, tänkte han, om folk bara visste hur bra vatten är för kropp och själ så skulle vi ha färre psykfall i världen. Ångesten släppte en aning efter en stund och han kunde istället känna hur skönt det var att vara ledig. Han skuttade in i sovrummet och satte på sig sina fritidsbyxor, en T-shirt med Bob Dylan på, strumpor av ankelmodell som han visste skulle åka ner på hälen på honom och göra honom vansinnig, men det var ju snyggt i lågskor. Gick tillbaka till köket och bryggde kaffe och bredde sig en macka med ost på. Tog ut allting till baksidan och satte sig ner i en trädgårdsstol och åt. Det smakade bra.

Karl Viktor var aldrig nöjd. Han kunde känna sig tillfreds ibland och tänka att, ja det här var ju inte så pjåkigt, men nöjd som sagt. Det var han aldrig. I sin ungdom så hade han missbrukat amfetamin under en period men det enda den drogen gjorde med honom var att han blev lugn som en filbunke. Speedad, som hans knarkarvänner, blev han aldrig men han gillade drogen för att den gjorde honom så tillbakalutad och säker. Dock så gjorde pulvret honom svårt sömnlös och alienerad så han lade av efter en sommar. Kaffe hade dock nästan samma inverkan på honom så han var koffeinist istället, en mer accepterad drog i det svenska samhället. Karl Viktor levde ensam i sitt lilla kedjehus med en katt som enda sällskap. Katten var dock egensinnig och inte alls benägen att kela och ligga i knäet och bli klappad utan gick undan så fort du kom i närheten. Om du försökte lyfte upp honom så stötte han dig ifrån sig med tassarna och såg ytterligt besvärad ut. Den enda gången som den visade upp någon form av tillgivenhet var när den ville ha mat.

”Pittkatt!” Brukade Karl Viktor utbrista när han ville ge ömhet och blev avvisad.

Från sin uteplats på framsidan så kunde han se över till grannen. Hon var en ensamstående kvinna på några och sextio. Var trädgårdsfantast och stod allt som oftast på knä i rabatten eller på en stege med sekatör uppe bland grenarna i sitt äppelträd eller och så svepte hon fram med häcksaxen. Karl Viktor gillade att prata med henne. Anna, som hon hette, hade alltid ett leende på läpparna och var mycket nöjd med att vara pensionär. Hon vinkade till honom när hon såg att han satt ute. Som vanligt var hon klädd i blåställ och vit T-shirt och hade en vältränad kropp för att vara i den ålder hon var. Flera gånger i veckan sprang hon det två och en halv kilometer långa motionsspåret som låg alldeles intill bostadsområdet hade Karl Viktor sett. Han vinkade tillbaka och pekade på kaffekoppen frågande. Hon nickade och kom över.

”Jaha, du är ledig idag?” Frågade hon när hon slog sig ner.

Karl Viktor log en aning besvärat och reste sig utan att svara och gick in i köket och kom ut med en kopp kaffe.

”Nja”, sa han när han kom ut igen och rodnade en aning. ”Jag skolkar faktiskt.”

Anna skrattade och tände en cigarett.

”Vill du ha?” Frågade hon och räckte fram paketet. ”Men det är ok att jag röker?” Frågade hon när han nekande skakade på huvudet.

”Visst, det är dina lungor”, flinade han

Småprat om väder och vind och ogräs och en bedrövlig situation i världen i allmänhet och Trump i synnerhet följde och kaffet fylldes på och Karl Viktor hämtade lite chokladmuffins. De hade en trevlig timme tillsammans men till slut så bröt Anna upp för att hon skulle åka och handla sa hon. Karl Viktor kände sig lite ledsen när hon gick. Det var hans eviga separationsångest som gjorde sig  påmind igen. Den som alltid följde honom som en skugga i livet. Hans fru hade lämnat honom för en annan för tjugo år sedan och det var väl orsaken till att han alltid kände sig övergiven trodde han. Så här i efterhand så kunde han trots allt se fördelarna med att han blivit ratad. De hade aldrig dragit jämt och det var väl en himmelens tur att de aldrig fått några barn tänkte han och sörplade i sig det sista kaffet. Guds försyn hade det varit. Det var han övertygad om. Karl Viktor reste sig mödosamt upp. Hans knän knakade som knäckebröd. Dukade av bordet och gick in. Katten satt i köket och tittade misstänksamt på honom. Var beredd att fly om den kunde upptäcka några tendenser till ömhet ifrån Karl Viktor men stannade ändå kvar i hopp om att det eventuellt kunde vankas lite förplägnad.

”Ska du ha mat då din feta katt?” Skrattade Karl Viktor och rev upp ett paket med kattmat i geléform samt lade upp den illaluktande aladåben på ett fat. Katten, som hette Trisse, efter feta Trisse i Pelle Svanslös, jamade högljutt och strök sig mot hans ben och hoppade till och med upp på diskbänken då den kände lukten av tonfiskröran. Trisse glufsade sedan i sig maten på mindre än två röda och skulle sedan ut. Karl Viktor suckade och släppte ut honom genom altandörren.

Han satte sig sedan ner framför datorn och skrev på sin evighetslånga novell, som sedermera blev till en roman men som nu blivit något som han skrev på för att ha något att göra. Det gav honom någon form av tillfredsställelse att skriva. Att hitta på livsöden för fiktiva människor som naturligtvis lånade karaktärsdrag ifrån riktiga personer i hans närhet och han kände sig som Gud. Han skrev för att slippa tänka. För att komma ifrån surret i sin skalle och istället för att oroa sig för allting skapa intriger för män och kvinnor och barn i olika miljöer. Lugnet han fick av att knacka på sina tangenter var som en drog, som alkohol eller hasch, fastän utan biverkningar och abstinens. Romanen, eller vad han nu skulle kalla den, var tusen sidor lång och han tvivlade på att någon skulle komma att läsa den i framtiden. Han skrev i en blogg som han hade och det skulle vara enkelt att publicera den på Facebook som han hade kopplat till bloggen.  Men som sagt, ingen skulle orka att läsa igenom verket. Allt som var mer än fyra meningar långt på ”fejan” slutade folk att läsa. Han var inte bättre själv.

Fyra timmar senare skrev han plötsligt

Slut.

och blev mäkta förvånad. Var han klar nu? Var romanen färdigskriven? Det verkade så. Han backade till början och började läsa.  Reste sig efter en timme och slog upp ett glas rödvin och hällde upp jordnötter i en skål. Fortsatte sitt läsande och efter ytterligare fem glas vin och två skålar jordnötter så hade han läst, skummat, klart och det föreföll verkligen som om det höll ihop. Karl Viktor kände sig nöjd. Visserligen så var han lite full och omdömet kanske inte var det bästa men han kände sig som en författare och tvekade inte en sekund när han tryckte på publicera knappen.

Karl Viktor hällde upp ytterligare ett glas rödvin och drack upp det. Tittade på klockan och ringde upp sin chef och bad honom högaktningsfullt att dra åt helvete och meddelade att han inte tänkte komma tillbaka till sitt arbete igen, någonsin. Lade på luren utan att vänta på någon reaktion. Skrattade högt och befriat. Satte på en platta med den musik som han tyckte allra bäst om på hög volym och flög iväg på vingar som bar till högre sfärer och ett lyckligare liv. Han dansade omkring och fantiserade om att när som helst så skulle alla världens förläggare ringa och be honom om att få publicera hans odödliga verk. Karl Viktor såg sig själv sitta i tevesoffan i något godmorgonprogram och lägga ut texten om vad han skapat. Säkert så skulle boken filmas, så bra var den tyckte han och han skulle aldrig mer behöva gå till något arbete där andra ansåg sig ha rätt att bestämma över vad han skulle och inte skulle göra.

Karl Viktor somnade i soffan framemot småtimmarna med ett lyckligt leende på läpparna.

När han vaknade så regnade det. Det vräkte fullkomligen ner och Karl Viktor mådde illa och för några få lyckliga minuter så levde han i ovetskap om vad han gjort dagen innan. Det slog honom sedan som en knytnäve i magen när han mindes telefonsamtalet till chefen och han föll på knä på vardagsrumsgolvet och kved som ett skadat djur. Vad hade han gjort? Hur skulle detta sluta? Inget arbete, inga pengar, inget boende, det var vad allt skulle leda till insåg han. Karl Viktor tittade på klockan och såg att hon var fem i sex på morgonen och hela hans kropp revolterade mot det myckna vinet på eftermiddagen och under natten och han skakade som ett asplöv och tog sig på darrande ben till toaletten. Där kräktes han våldsamt och mellan kräkattackerna så grät han uppgivet som ett litet barn och det fanns bara två vägar att gå insåg han till slut. Antingen krypa till korset och på bara knän be chefen om ursäkt och försöka förklara varför, att han varit full, och att det var anledningen till att han gjort som han gjorde. Alternativ två var att ta konsekvenserna av sitt handlande och ge sig ut på jakt efter ett nytt jobb. Det fanns förstås ett altrenativ tre också. Att hänga upp sig själv i en tall. Som det kändes nu så var det tredje alternativet det mest lockande.

Vid pass nio så ringde telefonen. Det var hans chef.

”Ja hej Karl Viktor”, sade han och lät mild på rösten. ”Jag  tänkte bara höra hur du mår och fråga om du verkligen menade vad du sa igår, du lät en aning förvirrad.”

”Jag var full.” Karl Viktor erkände utan mankemang. ”Jag menade inte ett ord av vad jag sa och vad jag minns var att jag var otrevlig och jag vill be om ursäkt för det.” Han hade nära till tårarna.

”Så du vill ha kvar ditt arbete då?”

”Ja tack, om jag får.”

”Du kanske skulle se över dina alkoholvanor en aning Karl Viktor och om du behöver hjälp så kan företaget bistå dig”, sade chefen vänligt. ”Men du bör nog stanna hemma ett par dagar och kurera dig lite och fundera på din situation. Ska vi säga så?”

”Vi säger så”, sade Karl Viktor. ”Och du!”

”Ja.”

”Tack så mycket.”

”Ingen orsak, ta hand om dig nu och så ses vi om ett par dagar.”

De lade på och Karl Viktor slängde sig på sängen och kände sig befriad, bedrövad och förbannad på en och samma gång. Han låg och stirrade i taket, såg den där jävla omålade delen igen och han kände sig otillräcklig och ofullständig som ett pussel som saknade delar. Hade han alkoholproblem? Nej, han tyckte inte det.  Visserligen så drack han förbannat mycket när han drack och han hade aldrig förstått människor som kunde nöja sig med ett glas vin eller två och sedan sluta. För Karl Viktor så handlade det om antalet flaskor vin, inget annat. Det var likadant med spriten. En whisky, han hånskrattade för sig själv, vilket skämt. Bedövning, det var vad han var ute efter. Samt visionerna som han alltid fick när han drack. Den allra största anledningen till att han drack stora mängder alkohol var dock utan tvekan lugnet den gav. Surret i skallen avtog. Bina gick och lade sig. Nä, drickandet var nog inget problem egentligen tyckte han. Han behövde det för att landa ibland, för att kunna koppla av från vardagens vedermödor och visserligen så hade han tänkt tanken att något var fel med det resonemanget. Varför skulle du egentligen behöva komma bort från vardagen, som var åttio procent av ditt liv? Vore det inte bättre att försöka acceptera att livet nu för en gångs skull var sådant som det var? Att sluta sträva efter högre mål och irrbilder? Han tyckte nog det men likförbannat så satt han där med sina öl när det var fotboll på teve. Sin whisky framför långfilmerna och sitt röda och vita vin till mat och allting annat. Av någon jävla anledning så fanns det alltid en anledning till att dricka. Att Karl Viktor var långt ifrån ensam om att sätta drickandet i något av de främsta rummen visste han nog. Han avskydde dock alla Facebookbilder på immande glas med varierande alkoholhaltigt innehåll. Inga människor, bara bilder på sprit och så någon idiotiskt förnumstig kommentar om att det äntligen var semester, att det var fredag, eller att det var allsång på Skansen på teve. Karl Viktor var medveten om att han drack för mycket och om det var ett problem eller inte var en ständig debatt han hade med sig själv, men att från detta faktum lägga upp bilder på så kallade sociala medier som undanröjde alla tvivel låg inte för honom. Ofta kommenterade han syrligt sådana fotografier och ansågs säkert som en dryg fan av de få Facebookvänner han hade.

 


 

Karl Viktor föll. Rasade som en dåligt murad tegelvägg och låg på marken och kunde inte ta sig upp. Runt omkring honom låg krossat glas i lila plastpåsar och rött och vitt vin och portvin rann som en strid vårbäck. Folk gick förbi honom i tunneln där han ramlat. Ingen gjorde något för att hjälpa till. Alla förstod hur det var fatt. Ett gammalt fyllo som fallit omkull för att han var för full. Rätt åt den jäveln var den gängse uppfattningen.

Karl Viktor var benägen att hålla med.

Han kunde inte resa sig. Det gick helt enkelt inte så han kröp. Kröp på alla fyra till dess att han kunde komma upp på benen och vinglade sedan hem och tackade Gud för att han inte mötte någon av grannarna. Väl inne så lade han sig på soffan i vardagsrummet och han grät en ångestgråt så kraftig att väggarna skakade i kapp med hans händer och han gav upp. Tog sig på vingliga ben ut till kylskåpet och drack på stående fot ur två burkar med starköl och tog två klunkar av whiskyn som stod i skafferiet och slutade som genom ett trollslag att skaka. Mådde plötsligt bra rent kroppsligt men fruktansvärt i själen. Han ställde sig i hallen och såg på sig själv i spegeln. Ett vrak, där stod ett vrak och glodde tillbaka på honom. Han slog så hårt han kunde på spegelbilden, spegeln gick i tusen bitar och hans hand blödde ymnigt efter djupa skärsår. Karl Viktor stirrade på sin hand i chock. Det ringde på dörren. Han öppnade som i trans och blodet rann ner på golvet. Utanför stod grannen Anna.

”Men vad har hänt?” Skrek hon till. ”Du blöder ju!”

Karl Viktor föll igen. Framåt, rakt ut genom dörren och Anna tog emot honom så gott hon kunde. Han förlorade medvetandet.

Kallt ljus från ljusramper och en omisskännlig doft av sjukhus mötte Karl Viktor när han vaknade. Han låg i en säng i sina nedblodade kläder med slangar från armarna och stygn i sin ena hand. Runt omkring honom stod vita skärmar på hjul som avgränsade honom från den övriga sjuksalen. Det kändes som om det satt tusen nålar i hans hud istället för en och hans kropp protesterade högljutt mot att vara utan alkohol. Han hittade knappen som kallade på personal och han tryckte på den frenetiskt. Efter en, som det tycktes honom, evighet så kom en sjuksyster. Hon var blond, cirka tjugo år gammal, hade skärp i midjan och mer medveten om sitt utseende än sitt kall var det intryck Karl Viktor fick av hennes uppenbarelse.

”Jag mår dåligt”, sade Karl Viktor.

”På vilket sätt mår du dåligt, har du ont?” Frågade den söta systern med ett leende.

”Nej jag har abstinens. Jag behöver sprit.”

Karl Viktor trodde knappt att det var sant att han yttrade de orden. Det var bara knappt ett år sedan incidenten med hans chef inträffat och han hade verkligen tagit hissen ner till de lägre stående delarna av samhällskiktet efter detta. Han drack numera på jobbet för att kunna klara dagen och såg till att det alltid fanns alkohol hemma och det första han gjorde när han kom hem var att ta ett stort glas vin. Ofta så tog han inte ens av sig ytterkläderna utan stod i köket i rock och hatt och klunkade i sig vitt vin som om det vore vatten. Det var som om han hade bestämt sig för att försöka hitta ett sätt att leva ett socialt liv med alkohol eftersom han tydligen inte kunde klara sig utan den. Det hade gått sådär, om man säger så.

Syster Karin, som hon hette enligt namnskylten, skrattade till.

”Jag skämtar inte”, fräste Karl Viktor

Den stackars sjuksystern såg chockad ut och ryggade tillbaka en aning.

”Vi har ingen sprit här, åtminstone ingen som du kan dricka”, sade hon med svag röst. ”Jag kan fråga läkaren om du kan få något lugnande kanske.”

Karl Viktor satt på en parkbänk utanför sjukhuset efter att ha fått gå hem. De ville inte ha honom där längre. Det var lördag, systemet hade stängt och han kände sig lugn efter de sedativ han fått. Läkaren hade rått honom att söka hjälp för sitt alkoholberoende och gett honom adressen till en klinik. Han kramade lappen hårt i sin hand och läste om och om igen namnet på institutionen. Till slut så bestämde han sig. Han reste sig upp och gick långsamt till busshållplatsen och tog bussen in till staden. Klev av vid busscentralen och gick raka vägen till närmsta pub.

 


 

Anna – grannen – stod i ett regn och höll krampaktigt i sitt paraply. Hon läste med rinnande tårar födelse och dödsdatum på Karl Viktor Vitrin på gravstenen. Endast sextio år gammal blev han tänkte hon. Så fruktansvärt onödigt tyckte hon att det var och Anna anklagade sig själv för att hon inte gjort något när hon såg åt vart det barkade. Hon hade sett honom som ett skepp i nöd kryssandes fram med trasiga segel på sin kurs mot avgrunden. Sett honom sitta i sin solstol på baksidan sovandes med en flaska whisky på bordet intill sig och hon hade låtit det bero. Inte velat lägga sig i. Inte vågat, varit feg och som alla andra i den där världen satt på sig skygglappar, fördömt och beklagat en medmänniskas öde. Sett sin granne långsamt falla isär som en staty av sand i ett hällande regn av alkohol och när hon sopade upp resterna av honom där han låg död på sin gräsmatta en fredagseftermiddag och ringde ambulansen så kunde hon inte ens gråta. Hur kunde han låt det bära iväg på det sättet tänkte hon och sorgen tog henne om halsen och kramade till och hon fick svårt att andas. Anna trevade desperat i sin handväska och fick till slut med skakande händer upp fickpluntan. Skruvade av korken och lät den varma vodkan rinna ner i sin hals och hon kände hur hennes sorg lättade en aning när spriten började verka. Hon såg sig omkring, kollade så att ingen sett. Stoppade tillbaka den platta flaskan av metall och gick tillbaka till bilen på parkeringen invid kyrkogården.

Anna startade motorn och körde hem.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s