Emellan stolarna.

Det där jag befinner mig. Som ett papper som någon tappat och som, då det aldrig lästes, bara blir till något som skulle kunna liknas vid, ja inte ens en saknad pusselbit, utan vid något som skulle ha skrivits men aldrig blev det.

Som en mening i en berättelse, som egentligen inte hade någon betydelse för hur den slutade, inte heller för vad som menades, där författaren kanske kände att något saknades men inte kunde sätta fingret på vad och lät det bero är jag. Jag är som en del av en vindpust som blåste över landet men som stoppades av en skogsdunge och kanske att det gjorde att riktningen på pusten förändrades en aning, och kraften, men knappast nämnvärt. Jag är det som talaren hade tänkt att säga men glömde bort, eller strök. Jag är den dödade älsklingen som kunde ha gjort betydelse om den fått vara kvar. Jag är den som således ligger tappad mellan stolarna och jag har ingen betydelse i det stora hela men jag fyller ändå min plats. Och jag kommer att leva för alltid.

Således så är jag den felande länken, den som förändrade utvecklingen. Den som gav och tog och förmedlade. Den som gjorde dig till vad du är idag och den som fördelade gracerna och såg till att du fick precis det du förtjänade. Jag är den tysta revolutionen och jag ryter utan att ens höja rösten och jag går gatan fram i tysthet och slår virvlar på virveltrumman och slagorden hänger i luften som tysta vingslag från paranoians generationsfågel. Och även om jag inte märks, mer än en viskning, än en försiktig antydan, än en mer eller mindre försiktig push i rätt rikting, så skulle allt se annorlunda ut utan mig. Och det är så det är.

Jag är som ett barr i en myrstack, en del i en universell konstruktion av himmelska dimensioner. Jag befinner mig alltså mitt emellan stolarna på vilka ni sitter och njuter eller hatar det liv som ni lever. Likväl som ni är en obetydlig del av min existens och är nödvändiga för att jag ska kunna andas och för att mitt hjärta ska slå. Ni är pärlorna i mitt pärlhalsband, guldet i min armlänk och silvret i mitt hår.

Vi är länkarna i livskedjan. Vi håller än. Men det knakar i fogarna.

God morgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s