Labyridted (Labyrinten)

Han gick mot dörren. En gammal trädörr med rostiga handtag och gångjärn och det såg ut som om huset som dörren satt i skulle rasa samman om han vågade öppna.

Regnet forsade ner och han var redan genomblöt och trots att det var mitt i sommaren så frös han. Var han var hade han inte en aning om. Bara att han var mitt i en skog. Han var förkyld och telefonen hade ingen täckning men han var inte orolig. Så fort han fick kontakt med satelliterna så skulle de visa honom vägen. In under tak måste han i alla fall och även om huset såg ut att läcka som ett såll så var det i alla fall bättre än ingenting.

Han tog tag i handtaget och tryckte ner det, låst. Han svor och försökte igen, fortfarande låst. Han gick runt på baksidan och letade efter något verktyg att använda men utan resultat. Regnet var som ett dånande i hans öron och träden och gräset led under den hårdhänta behandlingen. Han kände på alla fönster men även dessa var låsta och han ville inte gärna slå sönder någonting, så han gick tillbaka till den motspänstiga dörren och ställde sig intill väggen. Taket var inte speciellt utskjutande så skyddet mot regnet var minimalt. Han sneglade ner mot en blomkruka med en vissnad pelargon i och tänkte, nej, så kan det väl ändå inte vara? Men det var det, för under lerkrukan låg nyckeln till dörren och äntligen kunde han komma undan det förhatliga regnet.

Väl därinne så fick han en mindre chock. Om huset på utsidan med sin flagnande röda färg och tillika färgtappande vita knutar och trasiga tegelpannor var en sorglig uppenbarelse så var insidan ett under av prydlighet och oklanderlig inredningskonst. Han stod i hallen och lät sina ögon svepa över ett polerat trägolv, sobert mönstrade, blå tapeter med vita inlägg. Ett modernt kök med vedspis av senaste snitt, en vit matsalsmöbel i trä, öppen spis i vit puts, en bokhylla fylld med böcker och som kronan på verket en skinnfåtölj i engelsk stil. En loftsäng stod i ett hörn i det förvånansvärt stora rummet och under den ett skrivbord med en fotogenlampa på. Det fanns ingen i rummet förutom han själv.

Han nös och snorade och vatten från hans dyblöta kläder och hår droppade ner på golvet och han såg sig omkring efter något att torka sig med. I köksdelen av rummet på en krok av mässing hängde en kökshanduk. Han tog av sig sina sandaler och gick in. Torkade sig så gott det gick med den lilla linnehanduken och ställde sig sedan vid fönstret och såg ut. Huset låg i en liten glänta, och gräsmattan, om du nu kunde kalla den för det, mer en äng eller en åker, var oklippt. I kanten av ängen var skogen tät, som en vägg nästan, men på mitten fanns en öppning, som en portal till en labyridt, sa han tyst med sin snuviga stämma.

”Ja eller hur?” Sade en röst.

Han snodde förskräckt runt och såg en äldre man, som han själv, stå i hallen där han kommit in. Han hade inte hört när dörren öppnats. Som en vålnad nästan var mannen, som om materialiserad i rummet.

”Förlåt”, sade den våte mannen och syftade på sitt intrång. ”Det regnade så förbannat och från utsidan såg det ut som ett ödetorp.” Han gick fram emot dörren för att ta på sig sina sandaler och gå därifrån.

”Vill du ha en öl?” Frågade den grånade mannen med kråksparkar i ögonvrårna, hängande kinder och påsar under de intensivt blå ögonen. Han var klädd i blåställ med en vit t- shirt under och på fötterna hade han haft vita trätofflor som han tagit av sig och prydligt ställt innanför dörren. Han var konstigt nog helt torr. Han log och såg snäll ut.

Olof, som den regnvåte mannen hette, sträckte fram sin hand och presenterade sig.

”Anders”, sade den gråhårige och tog hans hand.

”Så du är inte arg då, för att jag gick in i ditt hus”, sade Olof och släppte hans hand.

Anders skrattade.

”Det är inte mitt hus”, sade han. ”Vem fan bygger något liknande? Inte jag i alla fall.” Han flinade. ”Ville du ha en öl eller?”

Olof tittade på honom och kände sig förvirrad.

”Men vems hus är det då?”

”Inte en aning. Jag går och hämtar öl nu”, sade han och gick ut genom dörren. Efter ett par minuter var han tillbaka med två kalla Carlsberg. ”Det finns en jordkällare härute med hur mycket öl som helst, och mat också för den delen.” Han ryckte på axlarna. ”Och det spelar heller ingen roll hur mycket jag dricker och äter. Det tar aldrig slut helt enkelt.

Olof tittade på honom.

”Du är alldeles torr”, sade han. ”Hur kan det komma sig?”

Anders skrattade.

”Jag har inte den blekaste aning. Sedan jag kom hit så är ingenting normalt. När det regnar så kan jag stå mitt i vätan utan att bli våt. Och när det är varmt och hett så märks det knappt.” Han ruskade på huvudet. ”Jag fattar ingenting som sagt.”

”Hur länge har du varit här då?

”Jag vet inte. Tiden är ett vagt begrepp här. Som att försöka fånga ett kvicksilver som bara rinner mellan fingrarna på dig. Det går inte att komma härifrån heller hur gärna jag än vill”, sade han uppgivet och satte sig ner i fåtöljen och öppnade båda flaskorna och höll fram den ena mot Olof. ”Det är komplett omöjligt.”

Olof flinade och tänkte att han skojade. Tog emot ölen och satte sig ner på en matsalsstol. Han drack och upptäckte under drickandet hur törstig han var. Kände hur det kalla ölet rann ner i hans strupe som om någon drog en kall hand utefter ryggen på honom och han slutade inte dricka förrän flaskan var tom. Anders skrockade och reste sig upp och gick ut och hämtade mer öl.

”Passa dig,” sade han. ”Det är svårt att sluta när du väl börjat.

Klockan var två på natten, det stod tio flaskor öl på bordet och Olof hade druckit sju av dem. Han var berusad men inte jättefull och de hade pratat, han och Anders, och han hade berättat om vad som hänt när han hade kommit hit. Hur Anders liksom Olof hittat nyckeln under krukan och hur han mött en man som hette Roger och som i sin tur berättat samma saker som Anders nu berättade för Olof och hur han försvunnit på natten och lämnat honom ensam kvar.

Det fanns en labyrint när du gått genom portalen i skogen och hur du än försökte så ledde den dig alltid tillbaka till huset berättade Anders. Och efter att Roger försvunnit så hade han irrat i timmar och försökt hitta en väg härifrån. I flera dagar i sträck hade han gått in i skogen men det var som förgjort, stigar hit och dit, tät vegetation, som väggar i en labyrint som sagt, och till slut hade han gett upp.

”Men nu kan jag äntligen lämna det här stället”, sade han och suckade.

”Vad menar du?”

Anders såg på honom medlidsamt.

”För nu är du här, min olycklige ersättare. Det är så det är tydligen, att det måste finnas någon här”, sade han och såg medlidsamt på Olof. ”Och det kan inte vara fler än en.” Han slog ut med handen. ”Det finns ju bara en säng till exempel.”

Olof visste inte vad han skulle tro och han kände sig plötsligt så ofattbart trött och det var som om väggarna sakta kröp inpå honom och han reste sig och gick mot dörren.

”Helvete heller!” Utbrast han. ”Jag ska härifrån nu, fattar du?”

Anders log bara.

”Lycka till”, sade han bara.

Det gick inte att komma ut. Olof slet och drog i dörren och han kände hur paniken steg i honom.

”Öppna för fan!” Skrek han. ”Öppna dörrjäveln och släpp ut mig! Jag slår ihjäl dig, jag lovar!”

Anders satt bara stilla i fåtöljen och såg på honom. Han såg varken rädd eller förvånad ut. Det var som om ett upphöjt lugn vilade över honom.

Olof rusade fram i blint raseri och skräck och slog och slog men inget av slagen gjorde någon skada. Det var som i en sådan där dröm då du vill slå någon som gjort dig illa men då armarna känns som makaroner och då du vaknar till slut frustrerad och galen. Skillnaden var nu att han var vaken och att mardrömmen inte var någon dröm utan i allra högsta grad påtaglig och verklig. Olof gav upp och stod med hängande armar utefter sidorna och glodde hålögt på Anders. Han kände sig lite lugnare nu efter utbrottet, drog en djup suck och satte sig återigen vid köksbordet.

”Det kommer att kännas bättre i morgon”, sade Anders. ”Då kommer du att komma ut och det är faktiskt inte så illa här. Lite ensamt, det ska medges, men det finns tid för meditation och rannsakande av det liv som du levt. Det finns en anledning till att du är här Olof, du måste bara inse det själv. Det kommer att stå klart för dig så småningom och det kommer även en dag då du kommer att kunna lämna den här platsen”, sade Anders och reste sig. ”Gå och lägg dig nu. Du kommer att sova gott det kan jag garantera, det gjorde jag första natten. Mat och dryck finns det outsinliga mängder av och det finns böcker och biblioteket byts ut regelbundet. Läs mycket! Det är mitt råd till dig. Litteraturen är anpassad till dig och vad du tycker om och till vad någon anser att du behöver.”

”Någon?” Frågade Olof omtöcknat.

Anders skrattade till och klappade honom på axeln.

”Ja någon, eller något, du får kalla det vad du vill. Du kommer att förstå till slut.” Han gick mot dörren, tog på sig sina vita träskor, öppnade utan några problem ytterdörren, och gav sig ut i sommarnatten.

Han stod ute på gården sedan och ropade in genom fönstret.

”Det har slutat regna! Det var så när Roger gick också. Det vräkte ner när jag kom och slutade när han gick.” Han skrattade lyckligt. ”Säkert ett tecken på något. Lycka till Olof!

Och med det så gick han.

Olof stod i fönstret och såg efter honom. Hans huvud var fyllt av tankar som vilset seglade omkring på likt ett dimmigt hav. Han kunde höra någon slags mistlur tyckte han och han tänkte på labyrinten som Anders talat om. Fanns den på riktigt? Eller var det bara en mental labyrint? Nåväl, han fick se i morgon. Just nu var allt förvirrat och han var inte säker på om han befann sig i verkligheten eller om han sov och drömde allting. Icke desto mindre så var han fruktansvärt trött så han stapplade fram till loftsängen och klättrade upp och lade sig ner bland de, konstaterade han, rena lakanen med kläderna på. Precis innan han somnade så kom han att tänka på den där Asterixserien han läst som barn. Den där de, Asterix och Obelix, befann sig i en pyramid som var en labyrint tillsammans med en guide med stor näsa. Guiden var förkyld, precis som Olof, och han sade,

”Det är jag sob är guide här. Och utad bej kobber di aldrig ut ur ded här labyridted.”

Han skrattade inom sig mitt i all förvirring och hoppades på att han också skulle träffa en guide vad det led.

Olof somnade och drömde om en hund som med tungan ute sprang på en strand. Den såg lycklig ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s