Nya tider…

De satt i bilen och det var en varm morgon, en sommarmorgon och de var varma och glada och på väg och det var som det skulle vara och som det borde vara jämt. Det var hon som körde och han hade sin hand högt uppe på hennes lår och hon sade,

”Om du flyttar den där handen lite högre så måste jag vända bilen och åka hem igen.”

”Gör det då”, sade han och gjorde precis det och hon särade en aning på sina ben för att han skulle få bättre plats.

”Vad är klockan?” Frågade hon

”Klockan är semester.”

Hon körde in till vägkanten och stannade.

”Jag kör hem nu”, sade hon med simmig blick.

Han nickade och klämde till om hennes slanka, brunbrända lår och hennes klänning var högt uppe och hans hand likaså, och de var snart hemma igen.

De hade det bra. Det var bra varje gång och han kunde inte få nog av vad han kunde göra med hennes kropp och inte hon heller av vad han gjorde med henne. Efteråt så låg de intill varandra och han viskade i hennes öra vad han ville säga och vad han trodde att hon ville höra och han frågade,

”Är du nöjd med behandlingen?” Och han var den där mjuka, bulliga roboten som de sett på film och hon skrattade.

”Nej inte riktigt faktiskt.”

Han log lyckligt och lät sina händer göra vad de gjort alldeles för en liten stund sedan och när han var klar, och hon, så var hon nöjd med behandlingen flämtade hon.

Allt var som det skulle senare och de tog sig till slut in till den stora staden och de gick tillsammans hand i hand och de var vackra tillsammans och de skulle bara bli vackrare. De åt lunch på Tetleys och de pratade om det stora caféet som låg alldeles intill och att det inte längre var som förr och han hade bra och dåliga minnen från den tid då han ofta gick där. Hennes minnen ville han inte veta något om som det var nu och han var nöjd med att han kände så. Det hade inte alltid varit på det sättet. Efter en stund så slutade de prata om den platsen för det var farligt område och han ville inte riva upp gamla sår och inte hon heller trodde han.

Och vid ett bord bredvid där satt hon med det långa håret med rosa band i och den brokiga klänningen och hon höll sin cigarett högt och världsvant och hon såg sig runt omkring och talade en aning lite för högt. Mitt emot henne satt en man i en beige överrock av sommarmodell och även hans hår var långt och lockigt och en väska av läder hängde över axeln på honom och han satt och skrev i en anteckningsbok och Robert som var Helenas pojkvän och som satt och tittade på honom och henne såg sig själv för några år sedan.

Mannen med anteckningsboken lade ifrån sig pennan och rotade en stund i sin väska och presenterade en flaska vitt vin som han satte till sin mun och drack ur relativt ogenerat. Han räckte sedan över flaskan till sin dam som i alla fall hade den goda smaken att se sig omkring innan hon tog en klunk.

Robert skrattade och petade på sin Helena, pekade åt paret till och sade,

”Titta, där sitter jag för några år sedan. Undrar om det är du som sitter mitt emot?”

”Knappast, rosa band i håret har aldrig varit min melodi”, sade Helena och log. ”Så du satt på caféer och drack vin ur flaska mitt på blanka dan du, ja det kan jag nog tänka mig. Det har aldrig varit min stil dock.”

”Du kan tänka dig det, jaha, och vad menar du med det?”

”Ja, den där sorglösa attityden, är inte det vad du eftersträvar? Att vara fri och obunden av konventionella manér.” Hon smålog. ”Är inte det du Robert? Det trodde jag.

”Men det är väl vi tillsammans också. Vi har inga barn. Vi tar dagen i stort sett som den kommer och vi bryr oss inte särskilt mycket om vad andra tycker. Så är det väl.

”Jo visserligen, men minus vinet och de rosa banden i håret då för min del.”

”Där ser du.”

De sade ingenting mer på en stund och efter en stund så reste sig mannen med anteckningsboken och kvinnan med de rosa banden i håret och gick arm i arm därifrån. Robert och Helena såg efter dem och Robert mindes hur det hade varit och hur han hade mått på den tiden då han varit som honom och han både saknade och saknade inte den tiden. De reste sig också kort därefter och gick efter den stora kajen upp mot de södra delarna av staden. De tog en öl på en uteservering och måsarnas sommarskri gjorde dem glada och ölen var god så de tog varsin till och insåg att det skulle dröja en stund innan de kunde ta bilen hem igen.

Det gjorde ingenting dock för sommaren var som den skulle och Helena var vacker och de skulle inte dricka mer nu. Han såg på henne och han såg vad han alltid såg och han tänkte att han kände henne lite bättre nu men att det var så att hon kände honom bättre än vad han kände henne. Så hade det alltid varit och han hade i början av deras förhållande önskat att det inte varit på det sättet men han gjorde inte det längre. Det hade varit så viktigt för honom att komma in under hennes skyddande pansar som han upplevde att hon hade. Så viktigt hade det varit så att han nästan hade dödat den hon var. Det var bra att han inte kände så längre tyckte han. Icke desto mindre så kände han att fanns skelett i hennes garderob. Men vem hade inte det egentligen?

De gick sedan den branta backen upp emot det stora torget som låg framför biblioteket och de höll varandras händer igen och han tyckte om att gå så med henne. Hon stannade framför ett skyltfönster med vackra klänningar och han ställde sig bakom henne och höll henne om midjan.

”Orkar du med mig om jag går in och provar den där gula”, sade hon och pekade.

”Den gula tunna?”

Hon nickade och log.

”Skojar du med mig? Du kan få prova den hela veckan om du vill, bara jag får titta på när du gör det.”

”Den är lite dyr.”

”Vad spelar det för roll, jag är ju rik som ett troll vet du väl och vill du ha den så köper jag den åt dig.”

Hon skrattade.

”Du är rolig du.”

”Jag vet”, sade han. Det är därför du älskar mig.

”Det är väl det”, skrattade hon igen och gick in och han följde efter.

Klänningen var som gjord för henne och hon tog den på sig direkt och hon blev hans personliga sol och han älskade hennes linjer under det tunna tyget. De drack kaffe på det stora torget sedan och det var lördag och människor överallt och det var glada tillrop och hojtanden och där var den kända skådespelerskan och hon var som vanligt vacker men det var också allt hon var tyckte Robert. Säkert fanns det tusen skådepelare som var bättre än de som syntes på vita duken och i teve men som aldrig fick komma fram för att de inte såg tillräckligt bra ut. Ett tragiskt faktum var det, fast å andra sidan vem vill titta på fula människor tänkte han cyniskt. Aktrisen var betagande i vilket fall som helst och han såg på henne och hur hon kastade med det långa håret och hur stora hon gjorde sina blå ögon och hur brösten kom först när hon gick.

”Är hon söt tycker du”, frågade Helena och drog med sin hand framför hans ögon upp och ner.

Robert skrattade och föste undan hennes hand.

”Ja, väldigt, tycker inte du det? Är hon inte din typ förresten?”. Skojade han.

Helena såg underfundig ut och rodnade faktiskt en aning och sedan sade hon lite försiktigt,

”Lite tillgjord kanske, men hon skulle inte behöva tjata alltför länge för att få mig i säng.”

Robert hajade till och tittade på henne för att se om hon menade allvar. Det verkade så och han svalde ner hjärtat och försökte prata.

”Blev du chockad nu?” Frågade Helena

Robert satt tyst och tittade på henne och hon såg tillbaka under lugg och väntade på vad han skulle säga och Robert visste inte vad han skulle tro. Hans värld föreföll med ens väldigt annorlunda och han var fortfarande inte säker på om hon skojade eller inte.

”Så du är liksom lite bisexuell då?” Frågade han och tog därigenom mod till sig.

Helena skrattade och tog hans hand.

”Ja, jag är liksom lite bisexuell”, sade hon och lade huvudet på sned. ”Hur känns det för dig?”

”Jag vet inte riktigt, jag menar, har du haft en flickvän, eller flera?” Han skrattade nervöst. ”Det är klart du haft, jag vet inte riktigt vad jag menar. Herregud! Träffar du någon nu, förutom mig menar jag, någon tjej?

”Inte nu”, sade hon och såg lite skyldig ut.

”Men du har gjort nyligen?”

”Jag gjorde slut, Gud jag låter som en tonåring. Jag lämnade henne för din skull Robert, för att jag inte stod ut med att ljuga för dig.

”För hur länge sedan?”

”Ett år sedan kanske, jag vet inte riktigt.”

”Så du var otrogen mot mig i ett år?”

”Ja, nej, vi hade ju inte förhållande som du och jag har. Vi träffades då och då bara.”

”Och hade sex?”

”Mmm.” Hon suckade. ”Hur hamnade vi här egentligen?”

”Du tog oss hit”, sade Robert surt. ”Men det är slut mellan er nu i alla fall?” Frågade han.

”Ja, men på sista tiden så har hon ringt och messat mig varje dag nästan.”

”Varför då?”

”Hon vill ha tillbaka mig.” Helena gjorde en grimas av olust. ”Hon är lite desperat.”

”Hur känner du då?”

Hon tittade på honom länge, tog bägge hans händer och så sade hon,

”Jag älskar henne fortfarande Robert. Det är sådan jag är. Men jag är med dig nu och det är så jag vill ha det.”

”På vilket sätt är hon desperat?”

”Hon är beredd att göra vad som helst för att få mig tillbaka säger hon.”

”Vad betyder det?”

”Ja jag vet inte riktigt, och det här låter ju helt sjukt, men jag tror hon vill att hon och jag ska vara med varandra när du är med.”

”Varför då?” Frågade Robert och fick svårt att andas. ”Varför vill hon att jag ska vara med, det fattar jag verkligen inte. Och att, vara med varandra, betyder det vad jag tror att det betyder?”

”Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag har gjort klart för henne att jag inte kommer att lämna dig eller att gå bakom ryggen på dig och hon är som jag sa en aning desperat.” Helena såg en aning förtvivlad ut och satt tyst. ”Skulle du vilja det Robert, vara med när jag har sex med en tjej?” Sade hon sedan.

Han kände det som om han var någon annan. Att det inte var han Robert som satt här och var med om detta. Som om han var med i en absurd teaterpjäs och hade glömt sina repliker. Han visste inte vad han skulle säga

”Vill du det?” Fick han ur sig till slut

”Kanske”, svarade hon lite för snabbt tyckte Robert. ”Om jag inte förlorar dig på kuppen.”

”Men vänta lite här nu, det är så viktig hon är för dig alltså?

”Ja, det är så, och jag har verkligen rannsakat mig själv här, men hon är inte viktigare än vad du är.”

”Det känns mer som att det är jag som står i vägen för ditt förhållande med, ja vad heter hon förresten? Än att du måste välja om jag säger så. Vad händer om jag säger nej, vem väljer du då? Och jag vet inte om den här valsituationen känns så smickrande för mig direkt och jag begriper verkligen inte det här med den här besattheten av att ligga.” Han slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Hur skulle du göra om situationen var omvänd förresten?”

Helena såg förvirrad ut.

”Du menar om du skulle ha en kille?”

”Ja, samma situation som den här men att du var den som skulle vara med, skulle du dela mig med en annan man?”

Hon tänkte efter en stund och sedan sade hon,

”Jag tror det faktiskt, det känns till och med lite upphetsande när jag tänker på att ha två män som skulle ta hand om mig”, sade hon och log generat.

”Du är ju lika besatt som hon verkar det som”, sade han och suckade. Men det är meningen att jag ska delta menar du, inte bara vara med? Det här blir mer och mer vrickat”

”Jag vill det i alla fall, om det nu skulle bli av.”

”Och hon?”

”Jag vet inte, men jag antar det. Hon är ju också bisexuell, och hon heter Isabella förresten.”

Är hon snygg?” Frågade Robert som började tänka i lite andra banor nu.

”Vad tror du”, sade hon och gjorde en gest med händerna mot sig själv.

”Självklart”, utbrast han. ”Det är klart att hon är snygg, vad tänker jag med. Han flinade och kände sig lite mer avslappnad nu. ”Har du något kort?”

Helen plockade fram sin telefon ur sin väska och bläddrade bland sina foton. Hittade ett som hon var nöjd med och räckte fram luren till honom. Han tog emot den och drabbades av en blond flicka i en minimal bikini som log emot honom. Han hjärta gjorde en dubbelvolt i bröstet på honom och han blev alldeles svettig.

”Ok du gillar henne”, sade hon och tog spelat förnärmad telefonen ifrån honom. ”Jag tror att vi struntar i det här när jag tänker efter lite närmare för annars så slutar det väl med att det är jag som blir lämnad ensam.”

Robert kände sig ertappad och sade,

”Jag tvivlar på att det kommer att hända. Men en annan sak, vad kommer att inträffa sedan efter vår träff, ska vi leva tillsammans då vi tre eller ska hon bli din älskarinna?”

”Och din kanske.”

”Jag är inte så säker på det här Helena.”

”Kan du leva med att jag är kär i en annan vid sidan om dig då?”

”Och du älskar henne verkligen?

”Du är viktigare för mig, men jag kan inte få henne ur mina tankar.”

Robert reste sig och började gå därifrån och kände sig både arg och en aning förtvivlad. Hon sprang ikapp honom och ställde sig framför och hindrade hans väg.

”Jag älskar henne Robert, det är tyvärr så och jag kan inte göra något åt det, men om jag måste välja så blir det dig jag väljer alla dagar på året.” Hon kysste honom. ”Måste jag välja Robert?” Frågade hon när hon brutit kyssen.

”Vi får se”, sade han och skrattade till. ”Ska vi åka hem nu?”

 


 

Dagarna gick och de talade inte så mycket om vad som hade hänt den där dagen i den stora staden. Robert tänkte att det var Helenas sak att ta upp det igen och han kände sig osäker på vad han kände inför det här nya som de stod inför. Det föreföll overkligt allting, och han var både förbannad och försmådd tyckte han och svartsjuk och han hade svårt att inse att något gott skulle kunna komma ur det som låg framför dem. Han hade vid flera tillfällen stått framför spegeln och sett sig själv i ögonen och funderat på vad det var han höll på med. Varför bad han inte Helena att packa sina väskor helt enkelt? Han hade verkligen ingen lust att dela henne med någon annan vare sig man eller kvinna.

Han väntade dock. Väntade på att hon skulle ta initiativet och om det var någonting som han retade sig på hos Helena så var det just detta att hon aldrig tog första steget för att lösa ett problem. Tig, så finns det inte var hennes paroll och han visste hur det skulle gå. Han skulle komma att vänta och vänta och vänta och till slut så skulle han bli förbannad och ta upp det själv. Vilket han naturligtvis gjorde när han var berusad.

”Ok, har du pratat något mer med Isabella då?

Helena ryckte till i soffan där de satt och drack vin. Hon satt i en och han satt i den andra.

”Hon messar mig.”

”Om vadå?” Frågade han fast han visste.

”Hon vill veta hur det ska bli förstås.”

”Och vad svarar du då?”

”Att jag inte vet”, sade hon irriterat. ”Och jag vet verkligen inte. Fan det känns så konstigt allting och jag har en känsla av att du inte kommer att acceptera att jag och Isabella i framtiden skulle vara något slags par.”

”Det har du förbannat rätt i”, morrade han. ”Jag står på tröskeln till att avsluta det här över huvud taget och så kan du gå till din Isabella som du älskar så mycket. Man får hålla sig till en anser jag.” Han drack mer vin.

”Så du vill göra slut?”

”Jag vill ha dig för mig själv.”

Helena började gråta. Lade sig ner i soffan i fosterställning och grät bittra tårar men Robert lät sig inte påverkas. Han satt med armarna i kors över bröstet i en klassisk – jag skiter väl i dina tårar pose – och han väntade helt enkelt ut henne. Hon slutade gråta till slut och satte sig upp.

”Kan vi inte bjuda hit henne på middag bara innan du kastar ut mig?” Frågade hon medan hon torkade sina tårar. ”Du kanske kan komma på andra tankar om du får träffa henne.”

”Du menar att ni ska förföra mig?”

”Skulle det vara så förfärligt då?”

”Nej säkert inte, det är väl alla mäns våta dröm”, flinade han. ”Men det ändrar ju inte det faktum att jag vill att du bara ska vara min, och det kommer ju inte att hända efter vad jag förstår.

”Nej det kommer inte att hända. Jag är ledsen Robert. Jag älskar dig, men jag älskar henne också och jag kanske är konstig men jag kan inte leva utan henne och jag kan inte leva utan dig men måste jag leva utan någon så blir det utan Isabella, med allt vad det innebär.”

”Så det är upp till mig då menar du, jag måste acceptera att du älskar en annan om jag vill behålla dig lycklig i mitt liv? Han slog upp mer vin och drack djupt.

Helena lade huvudet på sned och hon visste att hon hade honom.

”Jag älskar dig mer.” Hon reste sig och gick och satte sig bredvid honom. ”Du kanske kan lära dig att älska Isabella du också.” Hon kysste honom på halsen. ”Hon är en väldigt tillgänglig flicka.”

”Så du har inga problem med att dela henne med mig då?”

”Inte om det innebär att jag får behålla dig.”

”Bjud in henne på middag då”, sade han och ställde ifrån sig glaset och ägnade sig istället åt Helenas attribut. Hanrej eller inte, han struntade i det just nu.

 


 

Det regnade och Helena sov och Robert låg bredvid och tittade på henne. Hon var naken och hade sparkat av sig täcket och hennes bröstvårtor pekade mot taket och hon var det vackraste han visste. De hade varit tillsammans i två år och han hade vetat direkt första gången han såg henne att hon var ämnad för honom. Hon var inte lika övertygad och det tog ett halvår innan hon insåg att hon var hans. Han förstod idag varför hon varit tveksam.

Han smekte hennes mage och upp över hennes kullar och hon vaknade inte. Han smekte hennes hals och försiktigt hennes kind och sedan lade han på henne täcket och gick ut i köket för att ordna med frukosten.

Ikväll var det den stora kvällen då Isabella skulle komma på middag och Robert var nervös. Helena var det likaså. Så nervös att hon kvällen innan varit på vippen att ställa in, avsluta projekt flickvän för tid och evighet och bli heterosexuell i framtiden. Hon ändrade sig efter att ha pratat med henne i telefon. Robert hade känt sig utanför under samtalet och hade därför satt sig vid datorn för att försöka skriva något som var värt att läsa. Och som vanligt när han kände sig orolig så skrev han bra och när han läste vad som stod på skärmen så var han nöjd.

”Hon kommer i morgon då.” Hade hon sagt och då var klockan tolv och Helena och Isabella hade pratat i två timmar.

Nu var klockan nio på morgonen och kaffet var klart och han hade dukat fram smör och bröd och skivat upp gurka och det fanns ost och skinka. Assietter och koppar stod på bordet och han hade hämtat tidningen och lagt den vid Helenas plats. Han gick tillbaka in i sovrummet och satte sig på hennes sida av sängen och väckte henne.

”Vill du äta frukost med mig?” Frågade han.

Hon sträckte på sig och lyfte sedan sina armar och lade händerna runt hans nacke och drog ner hans ansikte till sitt och kysste honom.

”Det vet du att jag vill”, sade hon när hon var klar

”Naken?”

”Nej, jag tror inte det”, sade hon och log. Men du kan få räcka mig min morgonrock om du vill.”

”Bara om jag får titta på dig.”

Hon skrattade och kastade undan täcket och poserade för honom en stund och sedan gömde hon sig igen.

”Morgonrocken tack.”

De åt frukost och hon läste tidningen minutiöst som hon alltid gjorde och hon drack sitt kaffe med mjölk och hon var en behaglig människa att umgås med och han skulle ha kunnat äta frukost med henne hela dagarna. Han älskade att titta på hennes mun när hon tuggade på sin smörgås och när hon alldeles förtjusande läppjade på sitt kaffe som knappt smakade kaffe på grund av all mjölken. Han tyckte verkligen mycket om sin Helena men hur det än var med den saken så störde det honom mycket att hon aldrig, tydligen, skulle bli hans till helt och fullo. Han beslöt sig dock för att skjuta upp de tankarna till dagen efter ikväll när han hade träffat henne som han i nuläget såg som sin rival. Det återstod att se hur han skulle känna i morgon.

”Vad vill du göra idag?” Frågade han när hon lagt ifrån sig tidningen.

”Ja, vi ska väl handla mat till ikväll, och vin. Det behövs kanske en hel del vin eller vad tror du, för att bryta isen?”

”Ja, eller också inte.”

”Jag behöver i alla fall vin känner jag för att kunna slappna av.”

”Ok, då köper vi en helvetes mängd med vin då.” Robert reste sig och började duka av. ”När kommer hon?”

”Vid sjutiden.” Helena reste sig också. ”Jag går och duschar.”

”Gör det.”

”Är du sur?”

”Nej.”

De sa inte mycket till varandra i snabbköpet. Köpte bara det de skulle ha och gick sedan på systemet och inhandlade sex flaskor vin, fyra röda och två vita samt sex burkar starköl då Isabella tydligen tyckte om öl. De gick hem sedan och lade ölen och det vita vinet i kylen.

De åt en lättare lunch och började sedan förbereda middagen. Stämningen var tryckt och båda två var stingsliga och det var först när Helena föreslog att de skulle ta en whisky på balkongen för att prata igenom kvällen som de kunde slappna av.

”Jag tänker så här”, sade Helena. ”Vi försöker bortse från att Isabella och jag har haft ett förhållande. Vi kan helt enkelt låtsas att det är en väninna till mig som kommer på middag. Vad säger du om det?”

”Det blir säkert bra”, sade Robert syrligt. ”Det som sker det sker förmodar jag, eller har ni spikat ett klockslag? – Klockan nio blir det sex, av med paltorna nu Robert och visa vad du har – är det så ni har tänkt er scenariot? ”

”Du behöver väl inte vara elak. Det leder ju ingen vart.”

”Jag är inte så säker på att jag vill att det här ska leda någonstans över huvud taget.”

”Vänta tills du träffar henne. Hon är verkligen en underbar tjej och jag tror att du kommer att tycka om henne och försök att komma ihåg att hon är precis lika nervös som du och jag är, om inte mer.” Hon klappade honom på kinden. ”Var snäll mot henne och försök att tänka dig in i hennes belägenhet och tänk på att jag tycker väldigt mycket om henne.”

”Jag försöker låta bli att tänka på just det”, sade Robert.

De tog en promenad sedan och de höll varandra i handen som de brukade och de var verkligen ett vackert par och när han såg på henne så visste han att han skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle stanna kvar hos honom. Han älskade hennes bruna långa hår som han drog i när de älskade och hennes mun var den mest sensuella mun han någonsin kysst och hon var en av de få kvinnor han träffat som verkligen var vackrare utan kläder än med och en mer behaglig och snäll människa fick du leta efter tänkte han.

”Hur hamnade vi i det här egentligen”, sade Robert.

”Jag tänkte precis på samma sak.”

”Varför kan du inte bara dumpa henne och gå vidare om du nu är så beroende av mig som du säger att du är?”

”Jag vet inte varför jag inte kan det.” Hon drog en djup suck. ”Det är ju inte så att jag inte har försökt det vet du ju. Men det känns som om jag bara är en del av den jag skulle kunna vara utan henne och jag är jätteglad över att du har gått med på att träffa Isabella. Det visar att du är precis lika stor i själen som du är i ditt hjärta”, och det var eftermiddagswhiskyn som talade

”Tänk om jag inte gillar henne då?”

”Den risken är minimal, det lovar jag dig”, sade hon och skrattade sitt glada skratt.

 


 

Helena hade rätt. När Isabella klev innanför dörren till deras lägenhet och tog av sig sin stickade cardigan och stod där i en vit sommarklänning som visade mer än vad den dolde så blev Robert alldeles torr i munnen. Hon tog honom försiktigt i handen och presenterade sig och hennes röst var av det mörkare slaget och hon uppvisade en blyghet och en återhållsamhet som han genast tog till sig.

Robert hade en beige linnekavaj på sig och en vit skjorta i chinos och ett par sandaler på fötterna. Han visste att han såg bra ut och han kunde se att Isabella gillade vad hon såg. Helena hade sin gula, nya klänning på sig och inte så mycket mer och de drack Gin och Tonic på balkongen och Helena kysste Isabella på munnen och sedan Robert för att han inte skulle känna sig utanför.

”Kyss varandra ni också”, sade Helena som var lite berusad. ”Det känns så konstigt annars.

Robert hade också ett par innanför västen så han såg frågande på Isabella som log uppmuntrande och då gjorde de som Helena sa och han kunde känna spetsen på hennes tunga.

All den oro som han känt inför det här mötet hade upplösts i Whisky och Gin och han kände sig sådär härligt lycklig som precis rätt mängd alkohol kan få dig att bli och han hade inga planer på att lämna den här nivån av berusning. De hade trevligt och det var modest och nervpirrande och det fanns en spänning mellan Helena och Isabella som gick att ta på och Robert kunde se att hans flickvän var exalterad men att hon lade band på sig.

Middagen blev trevlig, Robert och Helena satt bredvid varandra och Isabella mitt emot dem båda. De åt kycklinggryta med indiska förtecken och de drack rött vin till och konversationen var lätt och ledig och inte ett dugg ansträngd. De talade om kärlek och politik och rasism i båda allmänna och specifika ordalag och Robert tyckte att Isabellas åsikter var genomtänkta och att hennes kunskaper var imponerande och han var hänförd.

Det var således en perfekt måltid och i rummet svävade Helenas kärlek till Isabella som ett lätt och luftigt moln och hon hade all möda i världen med att hålla sina händer i styr. Hon var som ett värmeelement som värmde upp både Robert och Isabella och det var bra. Det var vänligt och kärleksfullt och Robert var inte längre svartsjuk utan fann Helenas känslor såsom vackra och säregna och han hade inte längre någon längtan efter att de skulle försvinna. De drack te i vardagsrummet och åt pistageglass till och de spelade sällskapsspel, Trivial Pursuit, och Helena vann till sin stora glädje och klockan gick och det blev sent och det närmade sig sovdags.

Isabella såg osäker ut när Robert nämnde detta och tog fram sin telefon för att, som hon sa, kolla busstiderna. Helena såg förtvivlad ut och tittade på Robert som inte visste vad han skulle göra, men som tog mod till sig och sa,

”Du vill inte sova över då? Klockan är halv tre på morgonen och det går nästan inga bussar så här dags och du ska nog inte ge dig ut själv vid den här tiden på dygnet.

”Nej, det är klart att du ska stanna här”, sade Helena ivrigt och såg tacksamt på Robert.

”Men jag har ingenting med mig.”

”Det du behöver får du låna av mig, kom nu så går vi och gör oss klara.

Isabella lade ner sin telefon och följde med Helena till badrummet. Robert satt kvar i soffan och lyssnade till deras skratt och bestyr och han kände sig som en tonåring och sedan kom de ut i bara trosor och studsade in i sovrummet.

”Så, nu är det din tur älskling”, ropade Helena från sängen. ”Skynda dig på.”

Han reste sig och gick in och gjorde vad han skulle på toaletten och stod sedan naken framför badrumsspegeln och hans kropp visade tydligt vad den ville och han tog på sig sina boxershorts för att inte vara alltför uppenbar och gick in till Helena och Isabella.

Helena låg i mitten och tittade upp när han kom in och vinkade åt honom att han skulle ta av sig sina boxers.

”Vi är nakna här älskling. Du måste också vara det.”

Han lät dem falla till marken och lade sig ner intill henne under täcket. Hon låg på sidan med sin stjärt åt hans håll och hennes mun och läppar var upptagna med Isabellas och Robert petade på henne med sin kropp så hon satte ner sin hand och ledde honom rätt som om det var den naturligaste sak i världen och hon var våt och tillgänglig. Och sedan var båda hennes händer på Isabella igen och när han pressade sig in i Helena så nådde Roberts händer dit också och hans och Helenas fingrar möttes där det var hett och fuktigt. Allt var heta munnar och ivriga tungor nu och än var han Isabellas och än Helenas och Isabella och Helena var varandras och det var som det skulle vara. Det fanns ingen oro eller missunnsamhet längre. Det var bara lust, outgrundlig lust och han hade aldrig varit så uthållig.

När de var klara så hade solen gått upp och de somnade i varandras armar under samma täcke. Isabella låg i mitten och Helena till vänster om henne och det doftade kärlek och sex i rummet.

Blyga leenden och tystnad rådde på förmiddagen. Frukost som borde varit lunch i morgonrockar och de var hungriga och lite bakis och ingen visste vad de skulle säga och ingen hade något att säga. Ingen ånger fanns emellertid, ingenting hade skett som de inte hade velat skulle ske och Isabella kysste Helena när de stod vid kaffebryggaren och Robert hade ingenting emot detta. Han ville också kyssa Isabella så han reste sig och gjorde det och sedan så kysste han Helena och så sade han,

”Ja, det gick ju bra det där.”

Alla skrattade och isen var bruten och de åt klart frukosten, duschade och gick på en promenad ner till sjön som låg alldeles intill där de bodde.

Avslappnad stämning nu och vackert väder och Robert hade en aning om vad som skulle ske. Skulle något ske, var det nödvändigt med några uttalanden? Var det inte bara så att de var tre nu istället för två och att Helena och Isabella skulle komma att träffas så var det ju. Det var självklart. Men var det lika självklart att Robert och Isabelle skulle kunna träffas utan Helena? Tänkte han. Robert trodde inte det, och han hade väl egentligen ingen önskan att göra det heller. Det var bara en tanke som dök upp och han insåg att det skulle komma att dyka upp fler funderingar ju längre tiden gick. Han bestämde sig för att inte tänka mer på det just nu.

”Du är vacker”, sade han till Helena som stod och doppade foten i vattnet i motljus. Hon hade sin gula klänning på sig idag också och Isabella hade ju bara sin vita så hon bar den. Robert tyckte att det var bra och när han tänkte på vad de gjort på natten så reagerade hans kropp och han undrade om de där två ville göra det igen.

”Jag vill gå hem och lägga mig igen”, sade Helena. ”Vill inte ni det?”

 


 

Ett halvår senare bodde de mer eller mindre ihop. Isabella var alltid hos dem och hon hade större delen av sin garderob hemma hos Robert och Helena

Sommaren hade tagit slut och jobb och plikter tog över den sorglösa tiden från i somras och det fungerade förvånansvärt bra. De köpte en större säng så att alla skulle få plats och Helena sov alltid i mitten och Robert till höger och Isabella således till vänster. De var vänner. De var älskande. De var allt som en man och en kvinna brukar vara i ett förhållande med den skillnaden att de var tre istället för två. De hade bara en regel. Eller Helena hade en regel. Robert fick aldrig göra någonting med Isabella om inte hon var med. Det var ingen svår bestämmelse att följa för varken Robert eller Isabella hade någon lust till detta och situationen hade aldrig uppstått därför att Helena alltid var hemma när Isabella var det.

Det Robert saknade var att ha Helena för sig själv och Helena saknade i sin tur att få ha Isabella på tu ”man” hand trodde han. Så Robert föreslog att Isabella skulle bo två dagar i veckan hemma hos sig och om Helena ville vara där då så var det upp till henne. Detta löste till en början alla problem och allting tuffade på och alla mådde bra. De hade sex alla tre ibland för att de tyckte om det och Robert och Helena fick tid för varandra och Isabella och Helena fick egentillfällen. Det var bara det att Robert började sakna Isabella när hon inte var hos dem och han började bli svartsjuk på Helena, inte tvärtom. Ett mycket oroande faktum var det och han kunde inte prata med någon av dem om det.

En aning mörka moln började att segla upp vid horisonten. Och det som till en början varit en idealisk lösning på en ovanlig situation började falla samman. I alla fall för Roberts vidkommande.

”Kan inte hon komma hit istället?” Frågade Robert när han såg hur Helena började packa sin sova hos Isabella väska.

”Vadå, det är ju onsdag och jag brukar ju sova hos henne på onsdagar.”

”Jo, men jag tänkte att. Äh, jag vet inte vad jag tänkte egentligen. Sov hos henne du, gör det.”

”Men vad är det, säg nu vad du tänker.” Hon lade huvudet på sned och log. ”Vill du att jag ska stanna hemma, är det där skon klämmer?”

”Ja”, ljög han. ”Det blir så ensamt när du är borta.

”Eller är det Isabella du saknar?”

”Jag börjar vänja mig vid att ni båda är här antar jag”, sade han och rodnade.

”Du rodnar.”

”Gör jag?” Frågade han och lade händerna på sina kinder. ”Det gör jag väl inte.”

”Jo du rodnar och jag förstår dig, vem skulle inte sakna en sådan tjej som Isabella, jag gör ju det och det var förresten du som ville att vi skulle ha det här arrangemanget.”

”Jo jag vet, och du tycker väl att det är bra gör du inte?”

”Nja, jag vet inte riktigt. Jag saknar ju dig när jag är hos henne och jag har inget emot att dela henne med dig. Jag är sådan bara, inga hangups, om jag säger så.

Inga hangups, säger du. Men du har ju själv sagt att jag inte får göra något med henne om du inte är med?”

Hon tystnade och tänkte efter.

”Det handlar väl mer om att jag är rädd att bli lämnad ensam antar jag, att ni ska rymma tillsammans. Jag vill väl hålla koll på er”, sade hon och skrattade nervöst. ”Kommer du att lämna mig för henne?”

Han skakade på huvudet.

”Nej, nej, nej, det kommer aldrig att hända. Men du får skylla dig själv om jag börjar bli beroende av din älskling”, skrattade han lättad.

Hon såg allvarligt på honom.

”Du får gärna bli beroende av henne, bara du är det av mig också.”

”Det är jag älskling, och du vet väl att det första beroendet alltid är det bästa.”

”Nej det vet jag inte, men säger du det så.” Hon kom fram och slog armarna om honom. ”Jag åker till henne ikväll och så kommer vi hit till dig i morgon, blir det bra så?”

”Du och jag, ensamma, blir det historia nu då?”

”Kanske, jag vet inte, vad tycker du?”

”Vi verkar ju båda må bäst när vi är tre, så kanske, jag vet inte heller. Vi får väl se hur det blir i framtiden och så måste du ju fråga Isabella vad hon tycker.”

”Jag vet redan vad hon tycker”, sade hon och log.

När hon åkt så tog han en lång promenad i skogen. Hösten var på gång och den del löv i björkarna började gulna och han tänkte på hur annorlunda hans liv blivit på bara ett halvår. Det som varit ett normalt förhållande mellan en man och en kvinna hade utvecklats till något som av de flesta skulle rubriceras som omoraliskt, eller något som hörde sextiotalet till med fri kärlek och fred och förståelse och all den där skiten som visade sig inte bli någonting. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att han skulle bli en man med två kvinnor som en jävla Hugh Hefner i miniatyr. Han skrattade för sig själv och undrade så smått hur länge det här skulle kunna fungera. Att det skulle gå åt helvete förstod ju vem som helst men han tänkte försöka njuta av det så länge det var möjligt. Helena verkade leva i någon slags naiv föreställning om att det här var genomförbart. Vad Isabella kände visste han inte för hon sa inte så mycket. Hon var mest där som någons slags kärleksgudinna och åtnjöt beundran av både Helena och Robert. Hennes känslor var fördolda av någon anledning och han tänkte att han skulle fråga henne i morgon hur hon tänkte om deras förhållande.

Det bästa vore ju om Isabella skulle träffa någon, en kille då, som hon kunde bli förälskad i, tänkte han och kände ett sting av svartsjuka.

Så långt hade det gått alltså, tänkte Robert.

Han stannade ner vid sjön och såg på Sothönsen som guppade i vattnet och letade efter mat. Han såg krusningarna på vattenytan och glittret och han öppnade ölen han hade tagit med sig och han satte sig ner på en sten och drack. Solen var fortfarande varm och han hoppades att hösten skulle dröja ett tag till. Han tyckte mycket om sensommaren. Ölen var god och stark och han kände av den redan efter halva och han kände sig förvirrad. När han druckit hela var han redan lätt berusad och kan kände för att bli riktigt full och gick därför med snabba steg hemåt.

Väl hemma på balkongen så satte han sig på balkongen med en stor whisky och han hakade på sig sina hörlurar och startade Spotify och valde sin spellista Mixed Emotions som speglade hans sinnesstämning just nu. Han satt där i sin egen värld och lät sig föras tillbaka till den tid då musiken han spelade var populär, alltså riktigt populär, så populär att det var den enda du lyssnade på. Nu för tiden när du hörde den här typen av rock så kallades den för rockklassiker men för Robert så var den fortfarande det enda som gick att ta in. Förutom klassisk musik som han då och då valde att fördjupa sig i.

Helena ringde mitt i ”A whiter shade of pale” och han svarade.

”Hej älskling!” sa han, en aning sluddrande.

”Är du berusad?”

”Ja lite faktiskt, erkände han. Jag kände för att supa mig full nu när ni inte är här.” Han skrattade till. ”Nej allvarligt talat så fick jag bara lust att bli lite knall och lyssna på musik. Jag sitter här på balkongen och dricker whisky. Vad gör ni?”

”Vi dricker också, fast champagne, eller mousserande vin snarare. Och så äter vi räkor.”

”Och så längtade du efter mig.”

”Ja det gjorde jag, men jag tänkte prata om en sak också, men jag tror jag väntar med det till i morgon när du är nykter.”

”Kom igen nu, så full är jag inte.”

Det blev tyst i luren, han riktigt hörde hur hon tänkte

”Ok, du vet att vi pratade om vad Isabella tyckte om det här arrangemanget om att hon och jag ska få tid bara för varandra och därigenom du och jag likaså?”

”Ja”, sade han och sippade på sin whisky.

”Hon vill inte ha det så.”

”Nähä, hur vill hon ha det då? Och om jag ska vara ärlig så är det inte så lätt att få veta vad den där fagra damen tycker om saker och ting som har med oss att göra.”

”Ska vi inte ta det här i morgon istället?”

”Nä, förlåt, jag lyssnar nu. Hur vill hon ha det din älskade Isabella?”

”Och din också efter vad jag förstår.”

”Och min också, jag erkänner.”

”Bra, då kommer du att gilla det här.” Hon drog efter andan och sa. ”Isabella har ju en bostadsrätt som du vet, och den är värd en hel del pengar.”

”Ok”.

”Ja, och nu funderar hon på att sälja den och istället köpa ett hus på landet. Ett hus där vi kan bo alla tre.”

”På landet”, sade han skeptiskt

”Ja fast inte så långt ut på landet, inte längre än att vi kan pendla till jobbet och så”, sade hon och lät entusiastisk. ”Du fattar inte vilka fina hus man kan få för ganska lite pengar bara man söker sig några mil ut på vischan.”

”Wow!” Sade han. ”Stora planer ni smider.”

”ja och tänk på hur bra det blir om vi skulle få barn.”

”Barn?”

”Barn ja, vill inte du ha barn? Det vill jag i alla fall, och Isabella också.”

Han satt tyst en stund och lät det där sista sjunka in.

”Du tycker inte att det här är konstigt på något sätt?”

”Vilket då?”

”Ja, men va fan! Vakna upp nu Helena. Det att vi tre skulle bo i ett hus på landet och att jag skulle göra er med barn, du ser ingenting underligt i det?”

”Nej men det är tråkigt att du gör det.” Hon lät ledsen.

Robert tänkte så det knakade. Var det han som var fast i ett konventionellt tänkande, eller var det hon som var tokig? Han som alltid hävdat att han inte brydde sig om vad folk tyckte och tänkte? Satt han inte här nu och var rädd för just det, och vad var det han var rädd för egentligen?

”Helena”, sade han efter en stund.

”Ja.”

”Vad tänker du nu?”

”Jag tänker på att jag älskar dig och på att jag tror att du älskar mig och att du kanske älskar Isabella också men att du är för feg för att våga erkänna att du älskar två kvinnor på grund av vad folk runt omkring ska tänka. Det är vad jag tänker på.” Hon lät uppriktigt ledsen nu.

Robert tänkte efter och så sade han,

”Du tror verkligen på att det skulle kunna fungera, du och jag och Isabella i en kärleksförbindelse med barn och allt som hör därtill? Du ser inga problem med det?”

”Det är klart att jag inser att vi kommer att få det lite svårt och att det här kanske inte är en helt normal situation. Men vad är normalt egentligen, vem sätter normerna, kan du svara på det?” Hon fortsatte utan att vänta på något svar. ”Varför inte göra ett försök Robert? Släpp alla funderingar på vad samhället förväntar sig av dig och på vad folk ska anse om dig och oss och låt det rulla bara. Går det åt helvete så har du i alla fall gjort ett försök och du kommer att ångra dig bittert om du inte vågade.” Hon drog djupt efter andan.

Han satt tyst efter den drapan. Tog av sig lurarna och kopplade ur dem och lade telefonen på bordet och satte på högtalarfunktionen.

”Helena är du kvar?”

”Ja.”

”Du har rätt, jag är en kruka och ni är helgalna bägge två och jag är verkligen rädd för vad folk ska tycka om att jag lever med två kvinnor som en jävla Hans Scheike eller Hefner och jag kan inte hjälpa det. Det är fan så jobbigt och det är lätt för dig att säga att jag ska släppa på bromsen och låta det rulla som du säger.” Han suckade och drack lite mer sprit. ”Hur ska jag kunna berätta för mina vänner att jag lever med två bisexuella kvinnor och att vi har ett förhållande. De kommer att tro att jag är galen.”

”Nu är du där igen.” Hon skrattade. ”Skit i det bara, och om det är så jobbigt så berätta det inte då. Det är väl det enklaste.”

”Så jag ska strunta i konvenansen?”

”Det tycker jag i alla fall och Isabella står bredvid och nickar här.”

”Jag ska fundera på saken.”

”Bra. Kan vi komma hem till dig nu?”

”Du tog orden ur munnen på mig.”

”Drick inte mer då.”

Han flinade och sade nejdå och hejdå och lade på luren.

 


 

Robert satt på förstutrappan. Klockan var fem på morgonen och solen värmde redan. Över sjön låg ett dis som en tunn rök och vattnet var spegelblankt och ett par av skäggdopping med ungar simmade tätt intill varandra en bit ut i vattnet. Det var sommar och det var i mitten av juli och han kunde inte sova och det hade varit så ett tag. Han lutade sig tillbaka på armbågarna och tyckte sig känna som en hög vibration i luften och han hjärta slog lugnt och avslappnat och det gick att ta på den harmoni han kände. En svag bris kom plötsligt från sjön och han huttrade till lite där han satt i sin pyjamas men sommardofter höll honom kvar där han befann sig och han visste var han var nu. Hade vetat det en tid och det kändes som om allt han saknat utan att veta om det väntade på honom.

Trappan han satt på hade han snickrat själv och han var stolt över den och han hade lärt sig så mycket sedan de köpte det här huset. Det hade blivit som ett uppvaknande ifrån en djup sömn när de kom ut hit. Han såg inte längre problem i allting och stängda dörrar var till för att öppnas ansåg han och han hade släppt tyglarna och hans häst sprang fritt nu och han hängde med.

En hög vibration som sagt, i luften, som han livnärde sig på och han önskade att solen skulle stanna där den var och aldrig gå ner. I den tidiga morgonen fanns en magi som han tyckte om. Det var som om världen vaknade till liv och sträckte på sig som en loj katt i solskenet. Gäspade och såg sig omkring men lade sig ner igen och tänkte att, nej, jag går inte upp riktigt än.

Men Robert var uppe och inne i huset som han och Helena och Isabella köpt tillsammans sov flickorna fortfarande och de hade semester tillsammans. Han reste sig och gick ut på tomten barfota och det var lite kallt och fuktigt i gräset. Det skuttade en Koltrast en bit bort och den gula näbben mot det svarta på fågeln var en kontrast som Robert alltid tyckt om. Han gav en kollega en Koltrast i trä en gång som en avskedspresent när denne skulle sluta på firman för att visa hur mycket han uppskattade honom. Men kollegan uppfattade det som om Robert var kär i honom och allt blev till en underlig situation mindes han. Människor, tänkte Robert. En del är verkligen idioter.

Han stannade vid vedförrådet och fyllde vedkärran med vedklabbaroch började dra den tillbaka mot huset när Helena kom ut på trappan i sitt nattlinne och hennes mage putade påtagligt nu tänkte han. Hennes långa bruna hår var rufsigt och underbart och hon kisade mot solen och honom.

”Hur mår bebisen?” Frågade han och klappade henne på magen när han kom fram.

”Den mår bra tror jag, fast den sparkade mig på urinblåsan så att jag var tvungen att gå upp och kissa. Dumma bebis!” Sade hon och smiskade lätt på sin mage. ”Svårt att sova älskling?”

Robert ryckte uppgivet på axlarna.

”Ja, jag vet inte vad det är riktigt. Jag somnar hyfsat bra men vaknar efter en timme och är hungrig. Då går jag upp och äter en banan eller något annat och sedan somnar jag om igen och vaknar sedan vid femtiden på morgonen, som ställd som en väckarklocka.” Han gjorde en grimas. ”Det går väl över. Antagligen så är jag ovan vid ledigheten bara.

”Eller orolig över att bli pappa.”

”Kanske det, har inte ens tänkt i de banorna men så kan det ju vara naturligtvis. Fast jag känner mig inte orolig över det, mest glad”, sade han och lade armarna omkring henne.

”Och vad håller ni på med då?

Isabella kom ut till dem och kramade om dem bägge.

”Robert har ångest över att han ska bli pappa”, flinade Helena. ”Han kan inte sova, han har ångrat sig.”

”Kom in och lägg dig hos mig en stund så ska jag nog få dig att sova”, sade Isabella och pussade honom på kinden.

Robert tittade osäkert på Helena som ruskade på huvudet och sade,

”Gör det du Robert, jag kan ändå inte somna om nu. Monstret gör morgongymnastik”, sade hon och klappade sig på magen.

Så Robert och Isabella gick och lade sig och lekte semesterleken och när de var klara som somnade han som en stock.

När han vaknade var han ensam i sovrummet men han kunde höra hur Helena och Isabella pratade ute i köket så han klev upp och gick dit.

”God morgon!” Sade Isabella. ”Jag sa ju det, att du skulle somna.

Han log och slog upp en kopp kaffe och satte sig ner vid bordet bredvid Helena och pussade henne på kinden.

”Mår du bra älskling?” Frågade Robert. Han var lite orolig över hur hon kände beträffande det som just hänt mellan honom och Isabella. Han visste att han inte behövde vara det men han var det ändå.

”Det är bra älskling. Bebisen har lugnat ner sig nu. Var Isabella snäll emot dig?”

Han rodnade och frågade,

”Vad är klockan egentligen?”

”Tio”, sade Helena och lutade sig fram och viskade i hans öra. ”Det är ok älskling, jag har inga problem med dig och Isa tillsammans.” Hon kysste honom på munnen. ”Isabella tror att hon också är gravid nu förresten”, sade hon högt.

”Va?” Sade Robert.

”Det känns så i alla fall”, sade Isabella

”Hur kan du känna det?”

”Jag vet inte, jag gör det bara.”

”Jaha, och är det bra eller?”

”Det är jättebra.”

Senare på dagen satt Robert och Isabella nere vide sjön medan Helena sov sin eftermiddagssömn. De satt tätt intill varandra och Isabella lutade sitt huvud mot hans axel. Hon doftade gott. Hon var behaglig och de kom bra överens och han älskade henne på ett sätt, men inte som han älskade Helena. Ibland var det ett problem för honom och ibland inte och de låg med varandra då och då och oftare nu när Helena var gravid. Han höll henne i handen och de flätade fingrar med varandra och de sa ingenting och Skäggdoppingarna med sina ungar låg kvar och det var varmt och Isabella hade nästan ingenting på sig och Robert kunde inte låt bli att ta på henne och hon hade ingenting emot det.

”Älskar du mig Isabella? ”Frågade han medan han lekte med hennes ena bröstvårta.

”När du gör så där så gör jag det”, log hon.

”Inte annars?” Han slutade med leken.

”Sluta inte”, sade hon och tog hans hand och förde den tillbaka dit där den varit. ”Jo, jag älskar dig Robert. Älskar du mig?”

”Ja det gör jag. Du är underbar och jag älskar dig både för att du gör Helena så lycklig och för att du är du men tycker inte du att det här är lite komplicerat ibland?” Han lämnade hennes bröst och smekte henne på kinden istället.

”Vad menar du?”

Han suckade och visste inte riktigt hur han skulle få fram det han ville säga och som vanligt så ville han bara prata och under tiden han pratade komma fram till vad han ville förmedla. Problemet var bara att innan han hunnit dit så brukade han ha sårat den som han talade med så han ville tänka efter den här gången och satt därför tyst en stund innan han sade,

”Jag antar att det har med sedlighet att göra”, sade han.

”Sedlighet?”

”Ja, kan inte du tycka att det här som vi håller på med är lite omoraliskt, osedligt. Jag menar, det här med att vi lever tre stycken i ett förhållande utan svartsjuka och att vi delar varandra med varandra och ingen av oss tycker att det är något konstigt med det för det mesta.”

”För det mesta?” Avbröt hon honom.

Han tittade på henne.

”Älskar du verkligen mig lika mycket som du älskar Helena, eller står du ut med mig bara för att hon vill ha det så?”

”Jag kan ju fråga dig detsamma.”

”I början så handlade det mycket om att få ha två tjejer bara för mig själv, ja du fattar”, sade han och log. Men snart så började jag verkligen att tycka om dig och till slut så var det så att jag till och med blev svartsjuk på Helena när ni var själva tillsammans. Fast Helena är ju alltid Helena och hon var ju först och så, men det är verkligen inte så att jag behöver stå ut med dig”, sade han och kysste henne. ”Och så länge Helena tycker att det är ok att du och jag kan älska varandra så är jag med på tåget. Dock så dras jag med lite moraliska betänkligheter ibland”, sade han och lekte med hennes bröstvårta igen.

”Jo jag märker det”, sade hon och flinade och tittade på hans hand.

”Men hur känner du då?”

”Men du vet ju att det var mitt förslag att vi skulle försöka leva tillsammans så här, för att jag skulle få behålla Helena, och så var det i början. Jag var verkligen desperat.” Hon skruvade på sig under hans behandling. ”Men när jag träffat dig och efter vår första natt tillsammans, som jag fortfarande kan tänka på trots att det var så länge sedan, så insåg jag att det inte skulle bli någon pina att leva tillsammans och samtidigt dela Helena med dig direkt.” Hon tryckte hans hand mot sitt bröst. ”Gud jag blir galen! Jag vill ha dig Robert.”

”Här och nu?”

”Ja, ja, ja.” Hon ställde sig på knä och drog upp sin klänning och ned sina trosor. ”Kom in mig nu!”

Sedan var det hett och hastigt och bägge ville och det gick fort och lätt för båda och efteråt så låg de i gräset bredvid varandra och Isabella skrattade.

”Jag märkte verkligen vilka moraliska betänkligheter du hade Robert.”

”Men jag har det trots allt och jag är livrädd för vad Helena tycker även om hon säger att det inte är några problem. Jag vill inte förlora henne och när jag tänker på oss ibland så kan jag inte komma ifrån att det här är dömt på förhand. Det kan helt enkelt inte fungera i förlängningen.” Han suckade. ”Har inte du några sådana funderingar alls?”

”Ibland kanske, men jag väljer att inte tänka så.”

”Nej jag förstår det.”

”Gör du?”

”Ja, du är ju gravid nu säger du.

”Och nu mer än någonsin”, sade hon och kysste honom på näsan. ”Kom nu så går vi upp till Helena och erkänner vad vi har gjort.

Robert såg förskräckt ut.

”Jag skojar din stolle, kom nu”, sade hon och reste sig upp.

 


 

Isabella var verkligen gravid och fyra månader efter Isas och Roberts stund nere vid sjön den där dagen så var Helena i åttonde månaden och Isabella och Helena var lyckliga och jämförde magar och gick på BVC tillsammans och Robert var pappan till Helenas barn förstås men vem som var far till Isabellas hade hon ingen aning om och ville inte veta heller sade hon. Och så var det med det.

Det här var en fin tid för alla men Helena ville föda nu sade hon. Var trött på att vara osexig och på att vanka omkring som en anka och nu gick det inte längre att älska och hon började tröttna på att ligga och lyssna på Isabellas välluststön när hon och Robert ägnade sig åt varandra. Hon var verkligen inte svartsjuk sade hon till sig själv. Det var så med henne bara och det gick inte att förklara varför det var så. Hon var bara avundsjuk och så förbannat känslig hela tiden och hon var påfrestande för alla inblandade tyckte hon. Men allt var bra försäkrade Robert henne och Isabella var fantastisk och stöttande och äntligen en morgon så gick vattnet och Robert ringde en taxi och de kom till sjukhuset i tid och Helena födde en flicka som fick heta Hedda.

”Hon är underbar”, sade Isabella när hon låg bredvid Helena och tittade på när Hedda ammades.

Robert låg på andra sidan och var hänförd. Isabella reste sig och gick runt sängen och lade sig bakom Robert och tryckte magen emot hans svank och höll om honom.

”Grattis till pappan, hur känns det?”

”Det känns otroligt Isa”, sade Robert och höll hennes händer hårt. ”Hon är sagolik och du är så vacker Helena och jag skulle vilja dricka Whisky nu men jag vill inte dricka själv och ja behöver det inte egentligen.”

”Drick en Whisky Robert och kyss mig sedan” sade Helena. ”Jag vill känna smaken, det var så längesedan.”

”Nej jag vill inte. Jag vill dricka te. Vill du ha te älskling?”

”Ja tack, Earl Grey med mjölk och honung.”

”Ligg kvar Robert, jag fixar det”, sade Isabella och stånkade och stönade och reste sig upp. Hon stannade i dörröppningen in till sovrummet och tittade på de tre som låg i sängen och sade sedan,

”Och så blev vi fyra.” Hon log och strålade. ”Och snart blir vi sex.”

Robert och Helena tittade på henne med gapande munnar.

”Sex!” Ropade Helena. ”Ska du ha?”

”Tvillingar ja”, skrattade hon.

”Men varför har du inte sagt något din apa? Det här är ju helt makalöst. Fattar du Robert! Du har gjort henne med tvillingar.” Helena skrattade högt. ”Tänk att du alltid ska vara värst Isa. Kom hit och kyss mig.”

De drack te sedan när Hedda somnat och efteråt gick Helena och Isabella och lade sig och Robert tog en promenad i vintermörkret. Om bara någon vecka skulle de vara jul men inget julpynt var uppsatt i huset och ingen gran var inköpt men det kändes inte viktigt just nu och han tänkte att jag tar tag i det en annan dag.

Snön låg vit och vacker och gjorde mörkret mer acceptabelt. Han gick utefter sjön i motionsspåret som nu var skidspår och han gick bredvid för att inte förstöra något för de som skidade. Granarnas grenar hängde snötyngda. Framme vid badplatsen gick han ut på bryggan och vidare ut på den snötäckta isen en bit. Han vågade sig inte för långt ut även om det säkert var ofarligt då det varit kallt i två veckor nu och han hade sett människor ute på isen dagtid. Men nu var det mörkt och det knäppte i isarna när han gick så han återvände till säkerheten på bryggan. Vintergatan gick över den svarta himlen och i månljuset var allt som ett julkort och han hade så mycket som han tänkte på och nu hade han fått ännu mer. Tvillingar var fantastiskt och skrämmande och att stå inför det faktum att bli trebarnspappa med två kvinnor kändes överväldigande och ofattbart på något sätt. De två i Isabellas mage skulle komma i april var det sagt och han visste inte vad han skulle känna inför allt som skedde så snabbt. Robert stod upp till öronen i känslor men det var oklart vilken typ de bestod av.

Ena sekunden var allt diamanter och gnistrande sensationer i universum, och nästa en expresshiss ner till där bara mörker och oro rådde och det var som om han satt fastspänd i en berg och dalbana utan slut. Han önskade att den harmoni som han kunde känna, och han var harmonisk för det mesta tyckte han, kunde bli beständig. För även om han kände sig väl till mods så fanns alltid rädslan för att han skulle hamna i ett känslomässigt trångmål och han ville inte att det skulle vara på det sättet. Då och då så hade han börjat att leka med tanken att han skulle lämna allt. Det var en kontroversiell känsla för honom och han hade ingen lust att känna på det sättet men det var svårt att värja sig.

”Du har gjort ditt nu”, sade känslan. ”Helena har fått sitt efterlängtade barn och Isabella skall snart få sina två och har du tänkt på att de alltid kommer att ha varandra? Behöver de dig egentligen?” Viskade känslan i hans öra.

Behövde han dem då? Ja definitivt så var det så och storheten i att bli pappa slog det mesta han varit med om i livet med hästlängder. Men nu var det så med honom att han måste känna sig behövd för att må bra. Han var, och hade alltid varit en bekräftelseknarkare, och som enda man i ett förhållande med två kvinnor som bevisligen älskade varandra så kände han sig i minoritet och ibland även överflödig. Det var ingen bra känsla för Robert.

Han fortsatte sin promenad in i skogen och månen försvann bakom träden och det blev mörkare och kallare och han frös om fötterna och han hade ingen mössa på sig och öronen var kalla och han borde gå hem kände han. Men något drev på honom. Det fanns en säregen känsla i skogen, något som han ville åt. Som om det fanns ett svar på hans frågor därinne i dunklet, i den knarrande snön bland harar och rävar och möss under snötäcket.

Han hade gått länge nu och hans tankar hade varit överallt och han visste inte riktigt var han befann sig. Robert stannade och såg sig omkring. Försökte komma underfund åt vilket håll hem låg och han ångrade sig att han lämnat skidspåret och han började bli lite rädd. För det var riktigt kallt nu.

Han började gå tillbaka i sina fotspår, vilket var svårt eftersom det var mörkt och det var fler än han som promenerat i skogen och ju längre han gick desto mer osäker blev han på om han verkligen gick åt rätt håll. Till slut så kunde han skymta ljus genom träden och han drog en djup suck av lättnad och ökade på stegen. När han nådde bebyggelsen så visade det sig att han gått åt helt fel håll, men han visste nu var han befann sig och hur han skulle komma hem igen.

När han klev in genom dörren så mötte han två kvinnor som var likbleka i ansiktena och upprörda och de kom fram till honom och höll om honom och Helena sade,

”Var har du varit? Du har varit borta i tre timmar. Vi trodde att något hade hänt.”

”Jag gick vilse i skogen”, sade Robert. ”Jag fryser som fan och mina öron är som istappar

Isabella grät och tryckte sitt ansikte mot hans bröst och slog med ena knytnäven mot hans axel.

”Du får aldrig göra så här igen.” Hon vände sitt ansikte uppåt och såg på honom.

Han kysste henne lätt och gjorde sig fri och gick in i köket och satte sig ner vid köksbordet och de följde efter honom.

”Vad är det Robert?” Frågade Helena. ”Har det hänt något?”

Han tittade upp på henne och ruskade på huvudet. Reste sig och gick fram och fyllde vatten i vattenkokaren och satte igång den. Plockade ner koppar och tekanna och lade teblad i tesilen och hans händer skakade av köld och han frös så han hade svårt att tänka.

”Jag behöver varmt te”, sade han. ”Hela jag är som en isklump.” Och han kunde knappt tala för han käkar var frusna.

Isabella och Helena stod och tittade på honom och det var något som var fel kände de båda och kom sig inte för med att göra något utan stod bara och tittade på Robert som plockade med te attiraljerna som om det var det enda som existerade och han såg deras oro men det som varit något var över nu och han hade inte längre några problem med att vara där han var eller med att vara den han var.

”Säg vad det är”, sade Isabella

”Det är inget längre”, sade han och gick fram till henne och höll om henne.

”Vad var det som var något då?”

Robert fortsatte med te bestyren och svarade inte. Han tänkte efter. Vad var det han hade funderat på därute i den svarta skogen egentligen som hade känts så verkligt och viktigt just då och som lett honom vilse i världen? Hade han haft en existentiell kris kanske? Hade han den fortfarande? Låg den på lur i hans medvetande som en katt på jakt efter småfåglar och var det något som han ville prata med någon om? Han bestämde sig för att inte göra det utan att hålla sina funderingar för sig själv för det skulle inte leda till någonting bra om han berättade om det som han tänkt så intensivt på.

Han dukade fram tre koppar och ställde fram honung och mjölk och tog även fram ett paket med smördegskex och sedan satt han sig ner och väntade på att teet skulle dra klart.

”Ni vill ha te va?” Frågade han.

”Vet du vad klockan är egentligen?”

”Nä.”

”Hon är halv tolv.”

”Va? Det var det jävligaste, men jag måste ha något varmt i mig. Så ni vill inte ha då?”

”Jag vill ha”, sade Isabella.

”Inget te för mig, jag går och lägger mig”, sade Helena.

 


 

Den åttonde april födde Isabella två pojkar som fick heta Hugo och Elias. Hugo var två minuter före Elias och allt gick utmärkt. Helena var med vid födseln och de fick komma hem dagen efter. Isabella var lycklig och barnen vackra och Robert var överallt och försökte hjälpa till utan att vara i vägen. Helena var lugnet själv och hade allt under kontroll och Hedda var fascinerad av de två små bebisarna och ville inte lämna Isabella och barnen ifred.

Robert hamnade mer och mer utanför. Åtminstone så var det hans uppfattning av situationen.

Det mest påtagliga, tyckte han, var att han inte behövdes. Han fyllde ingen funktion i familjelivet var hans uppfattning och Isabella och Helena hade bara ögon och händer och munnar för varandra och han ville inte klaga men gjorde det ändå och fick ingen förståelse. Naturligtvis så var det så att han förstod varför och han hade ju läst om att kärlekslivet kom på obestånd när barnen var små men det handlade inte bara om kärleksliv här tyckte han. Han som pappa kom i bakgrunden av mammorna och i, som han hade kommit att benämna det, normala förhållanden så krävdes det ju en hel del av pappan. Förståelse och uppmuntran och att sköta markservicen och att gå ut med barnet i vagnen när han eller hon sov för att mamman skulle få sova ett par timmar. Det här skötte Helena och Isabella åt varandra och när han erbjöd sig att hjälpa till med något så möttes han av leenden som sa att, det behövs inte Robert. Han sov numera i gästrummet. Han fick inte plats bland kvinnorna och barnen.

När Hugo och Simon var två månader så vaknade han en natt av omisskännliga ljud från sovrummet. Han smög sig upp och kikade in och såg Isabella och Helena i en het kärleksakt i ena änden av sängen och Hugo och Elias sov i den andra och Hedda i sin spjälsäng och mammorna hade lagt madrasser på golvet och pallat upp med täcken så att tvillingarna inte skulle ramla ner. Hans första impuls var att gå in och delta men någonstans så kände han att det inte skulle vara uppskattat. Så han stod kvar och tittade en stund och kände sig både upphetsad och ledsen så han gick tillbaka till sitt ödsliga gästrum. Han tog på sig sina kläder och gick ut i köket och slog upp en Whisky. Han drack den långsamt och längtade efter en cigarett för första gången på länge. Han tog en promenad.

Dagarna gick och månader och det blev vår igen och tvillingarna fyllde ett år och Hedda var en stor flicka nu och gick på dagis. Helena hade börjat jobba och Robert också och förhållandet mellan de tre hade stabiliserat sig och en ny värme hade uppstått emellan dem. De var föräldrar på riktigt nu.

Robert hade köpt en tubkikare och en handkikare och höll till nere vid sjön så fort han hade tid och han lärde sig snabbt att känna igen fåglar både på läte och utseende. Helena delade hans nya intresse men inte Isabella som tyckte att fåglar var saker som flög och mer behövde man inte fundera på den saken.

De hade gjort om gästrummet till barnkammare så nu var sexlivet nästan som det brukade vara och de tog igen vad de förlorat under den tid då barnen var riktigt små och Robert var glad och lycklig och det var häpnadsväckande att allt fungerade mellan dem. Hugo och Elias hade fått dagisplats till hösten och Isabella skulle tillbaka till sitt jobb efter semestern och hon var måttligt lycklig över det. Det var vanligt och ordinärt och ett liv som alla andras trots att de var tre istället för två föräldrar.

Tvillingarna sov i huset och Robert och Isabella låg på gräsmattan och solade. Helena var och handlade och eftersom de inte hade någon bil ännu så tog hon bussen till köpcentrumet och skulle inte vara tillbaka än på ett par timmar. Hon hade Hedda med sig och de skulle även äta lunch så Robert och Isabella hade egen tid tillsammans.

”Kan du smörja in mig på ryggen?” Frågade Isabella.

Robert flinade och pussade henne i nacken.

”Jag smörjer hellre in framsidan.”

”Det kan du får göra sedan, ryggen först.”

Han tog rikligt med sololja och lät sina händer glida upp och ner över hennes vackra rygg och armar. Hennes kropp hade återhämtat sig efter graviditeten och hon var vackrare än någonsin tyckte Robert. När hans händer närmade sig hennes rumpa så sa han,

”Du borde nog ta av dig trosorna, annars kommer de att bli förstörda.”

Han mer kände än såg hur hon log när hon gjorde som han bad. Hon svankade vackert och skalade av sig sina stringtrosor och låg sedan naken framför honom. Hans händer gled ner över hennes vackra stjärt och in mellan hennes skinkor och hon särade snällt på benen och hon blev härligt glansig och han fortsatte ner på benen och satte sig mellan dem och det han såg gjorde honom hård. Hon var så våt att en tjock tår av vätska rann ur henne och när han lät ett av sina fingrar glida in i hennes stjärt och ett annat i hennes kön så stönade hon högt och svankade igen och med sin andra hand smekte han hennes stenkula och när hon efter några minuter kom så skakade hon i hela kroppen och vände sig om och hon såg lätt galen ut på ögonen.

”Tuttarna också”, stönade hon. ”Du måste smörja in tuttarna med.”

Han gjorde som hon sa och hon slöt ögonen och han lade sin hand runt hennes hals och klämde åt för hon tyckte om det. Hennes andning blev ansträngd och hennes ansiktsfärg djupröd och han lämnade brösten och lät två fingrar glida in i henne och han höll ännu hårdare om hennes hals och lät fingrarna stötvis gå in och ut i henne och hon kom igen och skakade som i kramp och han höll kvar händerna om hennes hals och lät fingrarna stanna i henne och hon svimmade för några sekunder men kom snart tillbaka till honom. Han blev inte rädd, han visste hur hon fungerade.

”Nu är det din tur, lägg dig ner på rygg”, sade hon när hon kvicknat till.

Han gjorde som hon sa och hon lät sin mun ta hand om honom och han kunde inte ligga still och han höll hårt om hennes hår och stötte in och ut i hennes varma mun och hennes tunga gjorde honom nästan vansinnig och när han inte stod ut längre så stötte han bort henne milt och vände henne på sidan och trängde in i henne och hon var det våtaste han visste och hon var underbar. När han kom så gjorde hon det också och deras stön måste ha hörts över hela sjön.

När Helena kom hem så hade de hunnit samla sig, badat, och Hugo och Elias lekte på gräsmattan och det första Isabella gjorde var att berätta om förmiddagen på gräsmattan. Robert tyckte sig se en skugga dra över Helenas ansikte men han var inte säker fast han kände att han borde ägna sig mer åt henne de närmaste dagarna. Han bestämde sig för att det fick bli så. Om hon ville förstås.

Och så där gick dagarna och det var okomplicerat men även komplicerat och Robert kom inte ifrån känslan av att det fanns en uppseglande konflikt mellan honom och Helena och att relationen mellan Isabella och henne också infekterades av detta.

Det var dags för ett samtal tänkte Robert efter två stora whisky och reste sig från soffan och gick ut i köket där Isabella och Helena satt och drack vin. Barnen sov och klockan var nio på kvällen. Han satte sig ner vid bordet och slog upp ett glas rött till sig också, tog en stor klunk, svalde, och sade,

”Jaha och hur har vi det då? Börjar det knaka i fogarna här eller? Den här kärleksfulla och erotiska relationen vi har är den fortfarande funktionell eller ska jag flytta så att ni kan få rå om varandra själva som det var förr?”

Helena glodde på honom.

”Vad menar du?” Frågade hon.

”Jag menar precis vad jag säger.” Robert såg bestämd ut och tog en klunk vin till.

”Du är full Robert, jag fattar inte vad du snackar om.”

”Kom igen nu Helena, tror du inte att jag har märkt att du inte gillar när jag och Isabella har sex utan att du är med.” Han tittade på Isabella för att få stöd. ”Har inte du också lagt märke till det Isa?”

Isabella tittade i bordet, såg sedan upp på Helena och sade,

”Jo det har jag faktiskt.”

Helena så på först den ena och sedan den andra och ryckte sedan på axlarna och slog upp mer vin i sitt glas.

”Ok, ni har rätt”, sade hon. Jag gillar inte det. Jag är svartsjuk. Sådär, nu är det sagt, och det är ingenting jag vill ha och jag försöker att inte vara det och jag vet inte var det kommer ifrån men det är som det är med den saken.” Hon suckade och såg ledsen ut. ”Och om det än någon som ska flytta så är det väl jag.”

Det blev tyst. Ett mörkt moln sänkte sig ner över bordet där de satt och svepte in dem i en jobbig situation och ingen visste vad som var rätt att säga så ingen sade någonting på en lång stund.

”Hur länge har du känt det så här då?” Frågade Robert till sist.

”Ett tag.”

Robert lutade sig tillbaka och tänkte en stund och så fick han en snilleblixt tyckte han.

”Ingen ska behöva flytta. I alla fall inte speciellt långt.” Han lutade sig fram över bordet med bägge armarna rakt fram. ”Jag har en idé.”

Bägge tittade på honom.

”Jag ska bygga en Friggebod!”

 


 

Den tjugoförsta juni stod det lilla huset klart. Själva byggandet hade Robert klarat själv men han hade hyrt in folk som drog el och vatten och nu stod den som sagt fix och färdig och vinterbonad.

Hans idé hade fallit i god jord och det hade gjorts upp ett schema för hur de skulle sova i boden, som egentligen inte var någon bod direkt utan ett litet hus på femton kvadratmeter.

En vecka var för Robert och Helena på tu man hand. En vecka var för flickorna tillsammans och så var förstås en vecka för Robert och Isabella och var det så att något gick på tok med barnen så var det bara tjugofem meter till det lilla huset. Mellan perioderna så bodde de tillsammans allihop i det stora huset. Alla måltider som intogs hemma åts tillsammans

De tre vuxna för sig själva fick ta de chanser som bjöds och när andan föll på.

Ingenting var förstås skrivet i sten och om omständigheterna var sådana att det var nödvändigt så kunde planen ändras. Men alla var överens om att de skulle försöka så gott det gick att följa boendeschemat och särskilt Helena var nöjd med upplägget.

Det poly amorösa arrangemanget lever, tänkte Robert där han satt i en solstol och tittade på sitt bygge. Han undrade dock hur länge. Det var i söndrande, han trodde det och han undrade om inte alla inblandade befarade det innerst inne. Eller handlade det bara om hans sätt att alltid vara förberedd på olycka och misär oavsett om det fanns fog för det eller inte. Han visste inte och han slog bort tanken som ovidkommande och var nöjd med att huset stod där det stod.

Och hur är det med faderskänslorna då Robert? Tänkte han där han satt. Var det stort, större än något annat han varit med om eller vill han bara att det skulle vara på det sättet? Visst, han älskade sina barn, det gjorde han, men som det hade blivit så kändes det mer som om det var Helenas och Isabellas barn än deras tillsammans. Det var så det var och han accepterade att det var på det sättet och han led inte av det heller. Han var fullständigt nöjd med att vara pappa när det så krävdes av honom att han skulle vara det, och att inte vara det när mammorna ansåg att han var överflödig.

Han reste sig upp och gick ner till sjön. Han hade kikaren med sig, det hade han nästan alltid, och han stod och såg på den Bruna Kärrhöken som seglade på styva vingar över vassruggarna när Helena på tysta, bara fötter smög upp och ställde sig bredvid honom. Hon lade sin arm om hans midja och tryckte sig intill honom och hon var varm och skön och han tyckte om hennes doft. Hon sade inget. Stod bara där och pressade sin kropp mot hans. Robert sänkte kikaren och tittade på henne.

”Hej!” Han böjde sig ner en aning och pussade henne.

”Hej!” Sade hon. ”Hur mår du?”

Han svarade inte utan höjde sin kikare igen och fortsatte att titta på Kärrhöken.

”Den är vacker”, sade hon.

”Det är du också.”

Hon log utan att han såg det och släppte sitt grepp om honom.

”Jag går tillbaka nu, kommer du?”

”Snart”, sade han utan att sänka kikaren. ”Jag kommer om en liten stund.”

Det blev en trevlig kväll när den kom. Barnen somnade tidigt och de satt ute på gräsmattan i trädgårdsmöbeln och drack vin. De pratade och skrattade och Helena och Isabella blev berusade och Robert övergick till att vara tyst och såg på dem och tänkte att han var lyckligt lottad och han tyckte om att titta på när de kysste varandra och hur deras hände inte kunde låta bli att göra det de gjorde och till slut så ville de gå in och lägga sig.

Robert såg efter dem när de reste sig och omslingrade började gå mot det stora huset och han visste inte vad han skulle göra.

”Kommer du?” Frågade Helena Robert när hon stod i dörröppningen.

”Ja, varför kommer du inte?” Frågade Isabella också.

Han reste sig upp och kände sig glad igen.

”Ja, varför kommer jag inte”, sade han och sprang efter dem.

 


 

Sommaren gick fort och det blev augusti och de hade ätit kräftor som de fångat själva i sjön och Hedda var så lik sin mamma och Robert hade sin avbild i tvillingarna och allt var som det skulle vara mellan Robert, Helena och Isabella.

Det var skönt att ha Friggeboden även om schemat de gjort upp visade sig vara omöjligt att följa. De hade den mer som ett litet lusthus för de som ville vara för sig själva någon natt och det var ett bättre sätt och det föll sig naturligt och det var bra att det var på det sättet och Helena var inte svartsjuk längre och de var tillbaka på säker mark.

De gick på promenad en morgon allihop och det var i slutet på augusti och det var fortfarande sommar. Hugo och Elias fick åka vagn och Hedda insisterade på att få gå själv och hon fick det så länge som hon orkade och hon tultade på en god stund och var tapper men när hennes ben gav upp så var hennes vagn skön att sitta i.

Helena och Isabella var vackra i sensommaren där de gick tillsammans och Robert var som en farbror Blå och Isabella var tant Grön och Helena tant Gredelin och det var overkligt och verkligt på samma gång och hur det än gick och åt vilket håll än vinden blåste. Så skulle de alltid vara tillsammans sade till varandra.

För det var så det hade blivit och det var menat att det skulle vara på det sätt som det var.

Någon hade målat den här tavlan och även om den förändrades och färgerna ibland var bleka och vid andra tillfällen var starkare än vanligt så var motivet oändligt och de skulle aldrig bli sjuka. De skulle aldrig bli gamla och de skulle aldrig någonsin dö.

De stod nere vid sjön vid den stora stenen som låg i vassen en bit ut i vattnet och de höll varandra i händerna och de kisade mot solen och vattnet glittrade som det gör om sommaren.

Helena stod till höger om Robert och Isabella till vänster och Hugo och Elias satt på marken framför sin mamma och Hedda stod mellan Helena och Robert och den här dagen var både en början och ett slut.

Den var en början på något som de hade väntat på länge och som äntligen kommit. Och den var ett slut på det som de trodde att de ville ha när det här hade börjat.

De var framme.

Det kändes bra att vara det tyckte de alla och ingenting fanns kvar som de behövde vara rädda för. De var varandras komplementfärger i en tavla som höll sig inom ramen utan att för den skull begränsas av den.

Över vassarna seglade återigen den Bruna Kärrhöken och det slog en stor Gädda i vattnet intill den stora stenen och Hedda som var så lik sin mamma skrattade lyckligt när hon såg och hörde det stora plasket och Hugo och Elias visade upp förskräckta miner.

 


 

Den som målade lade ner penseln och tog ett steg tillbaka och beundrade vad som hade åstadkommits den här dagen som både var en början och ett slut. Konstnären var nöjd och lade huvudet på sned och höll upp fingrarna som en passepartout och det var ingenting som var fel för ljuset var rätt och skuggor och dagrar låg som de skulle och känslan i bilden var som förväntad.

Penslarna gjordes rena och den stora konstnären hängde av sig den en gång vita målarrocken och kastade av sig sin basker och träffade hängaren och den snurrade ett varv innan den stannade.

Artisten satte sig ner i sin favoritfåtölj och slog upp ett glas vin.

Mästaren tänkte på hur nästa tavla skulle gestalta sig men slutade med det. Det var fåfängt att ens försöka föreställa sig framtiden. Målaren suckade djupt och tillfredsställt och drack djupt ur glaset.

”I morgon är en annan dag”, mumlade han. ”I morgon är en ny dag.”

 

Slut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s