En mening för mycket…

I solskenet med ryggen mot en rödmålad brädvägg satt han och kisade. Det gick fortfarande att känna lukten av  färgen som använts när solstrålarna grillade färgpigmenten och katten som låg bredvid honom i gräset spann när han kliade henne bakom öronen. Klockan var tio på förmiddagen och det var den tionde maj och våren hade äntligen lyckat kämpa ner vintern och stod nu som segrare på toppen av sin förmåga och hade nu som sin främsta uppgift att hålla tillbaka sommaren ett tag till. Det var tjugo  grader varmt i solen. I skuggan var det kallt.

Han hade sandaler på fötterna. Sandaler som han köpt i Spanien när han var där förra sommaren och han mindes den resan med både välbehag och obehag. Han tyckte om värmen, däri låg välbehaget. Att vara borta från sitt hem allt för länge var något som han avskydde och i detta fanns obehaget som han känt. Han längtade hem helt enkelt. Som han alltid gjorde när han varit borta i längre än två månader, och meningen med att resa blev obefintlig efter bara ett par, tre veckor tycktes det för honom. Jag börjar bli gammal tänkte han och stoppade in en snus under läppen.

Katten fick plötsligt nog av stimuli och fräste till och klöste honom på handen. Idiotkatt tänkte Jerker Karlsson. Slog därefter till djuret med den klösta handen och torkade sedan bort blodet i gräset. Om du vågar dig hit igen tänkte han, så ska jag sparka dig i huvudet kattjävel. Sedan blev han ångerköpt och kallade på sin kisse igen, och efter mycket tvekan så kom hon tillbaka och lade sig i hans knä och började genast att spinna när han återupptog sitt kliande.

Jerker lutade huvudet mot brädorna och tänkte. Varför känns livet så meningslöst ibland? Varför känner jag mig så håglös och är verkligen livet bara det här? Finns det inte någon hemlig port någonstans och ett lösenord som du till slut lärt dig som öppnar upp tillvaron så att du förstår vad allt egentligen handlar om? Det måste vara så tänkte han och knep med något frusna tår i sandalerna. Jag står inte ut med den här till synes meningslösa vistelsen på jorden. Jag behöver en högre mening, ett mål att sträva mot. Han suckade och gnuggade sig lätt i ögonen. Letade efter sina solglasögon i axelväskan som stod bredvid honom. En fin väska i skinn som han fått av sin älskarinna som han kallade henne till hennes stora förtret. Hittade dem och satte dem på sig.

De säger att du ska försöka hitta glädjen i vardagen, funderade han. Jag har verkligen försökt och visst, jag kan känna tillförsikt och vara tillfreds med ordinärt liv och inrutad tillvaro men över mig svävar alltid ett regnmoln. Jag minns bara dumheter jag gjort till exempel, aldrig några fina handlingar och jag börjar så smått tvivla på att jag verkligen åstadkommit något bra som är värt att bli ihågkommen för. Han dunkade bakhuvudet lätt emot planket när ångesten kom över honom. Varför kan inte någon befria mig ifrån den melankoli som jag bär som ett ok på mina axlar dag ut och dag in? Vad har jag gjort för att straffas med detta? Han hade som tusen nålar i sitt huvud.

Katten kände av den känslostorm som rasade i Jerkers skalle och stångade sitt huvud mot hans mage. När den inte fick något gehör för sitt handlande så skuttade den iväg. Jerker märkte det knappt. Han var upptagen med att med knutna nävar och sitt lätta dunkande med skallen mot trä fördriva de demoner som ansatte honom. Det hettade i hans ögon och han kände hur tårar vällde upp och till slut så grät han hejdlöst. Över vad visste han inte. En stor sorg vräkte sig över honom helt enkelt och han gömde sitt ansikte i sina händer och höll inte tillbaka gråten. Han hulkade och snörvlade och hans kropp skälvde av självömkan och en ynkligare man än Jerker Karlsson fanns just nu överhuvudtaget inte på jorden.

Till slut så hämtade han sig. Snyftade och snöt sig. Spottade ut snusen och tände istället en cigarett. Han kände doften av gräset som han satt på och han ville bli ett med jorden. Sjunka ner genom myllan och bli en del av planeten. Slingra sig som en mask under jordytan och på så sätt komma bort ifrån de problem som ett liv på marken innebar för honom. Kallt skulle det bli dock, och han gillade inte kyla. Nej, kvar här uppe tänkte han och snöt sig ytterligare en gång. Det kändes bättre nu. Han såg på katten som stod på ett par meters håll och betraktade honom skeptiskt. Återigen, det var varmt i solen men vindarna från norr var kalla och ogästvänliga och han frös om sina strumplösa fötter.

Jerker stod sedan nere vid kanalen som gick igenom den stad han bodde i och betraktade fåglarna som simmade där. Gräsänder och Knipor och en och annan Vigg och förstås Skratt och Fiskmåsar slogs om bullbitar som människor vid kajen slängde i. Vinden hade friskat på och krusade vattenytan och han var glad åt att han valt sin skinnjacka när han gick ut. Önskade att han valt andra skor än sandaler också för fötterna var som kylskåp. Han kände sig sorgsen, men som sagt var, det gjorde han alltid. Vattnet i kanalen var mörkt och såg kallt ut, ett gulaktigt skum låg här och där som skrogge på en öl och han kom att längta efter en Guinness. Han visste dock att det var no country for old men och slog bort tanken som du viftar undan en enträgen Broms en sommardag. Jerker gick vidare, släpade sig fram med sina kylskåp till fötter, hade ont i sina knän och säkert var det meniskerna som bråkade. Det fanns en tid då han motionerade, joggade, och han vägde mer då och de stackars lederna tog stryk av att bära upp den tunga kroppen. Han var smal nu, men kroppen var trött och sliten.

Jerker satte sig ner på en bänk och vilade sig. Han tänkte på brevet han skrivit till sin far och på det som han fått från honom som föranledde svaret. Fadern lät gammal nu, även i skrift, och meningarna var långa och osammanhängade och stavningen var undermålig och han syftade fel. Ibland var det svårt att förstå vad han menade men han var fortfarande frisk skrev han. Tittade fortfarande på fåglar även om det inte blev lika mycket som förr förstås. Jerker mindes när han var grabb och hur han hade älskat att följa med sin pappa ut i naturen. Spänningen som fanns, fascinationen över att när som helst kunna få se en sällsynt fågel och han mindes kaffet i termosen av plåt med riktig kork i och ostsmörgåsarna och hur de ibland gjorde upp eld och grillade korv. Has far rökte pipa på den tiden och doften från Greve hamilton som blandades med skogens aromer satt för evigt inristade i Jerkers hjärna. Tänk att det var så länge sedan suckade Jerker. Då fanns inga tankar på varför du skulle leva. Det var en självklarhet och varje dag var som ett äventyr och somrarna var eoner av tid. Han saknade sorglösheten från barndomen och önskade den åter, och om han hade vetat hur hans liv som vuxen skulle bli så hade han stannat möjligheternas land. Att vara barn för evigt, vilken underbar tanke log Jerker.

Meningen med att leva hade för Jerker blivit en mening för mycket. Det upptog hans tankar varje dag och natt. Att fundera över sådant gjorde honom egentligen bara deprimerad tänkte han, och huruvida det fanns något annat syfte med att leva de här förmodade åttiofem åren än att äta sova och arbeta och fortplanta sig och i viss mån roa sig skulle snart uppenbara sig, i alla fall för hans far. Men även för honom om du skulle lyssna på de klagorop som hans stackars kropp verbaliserade varje vaken timma.

Han var i alla fall inte längre ängslig inför döden. Det hade inte alltid varit så men idag så räddes han inte. Inte för att han längtade efter den på något sätt men när han väl stod i slutet på historien så skulle han inte vara orolig, det trodde han inte i alla fall. Dock, det fick du väl se tänkte han och reste sig för att börja gå hemåt. Hans katt följde honom i fotspåren, en trogen följeslagare. Hon jamade. Hon var hungrig.

Jerker körde ner händerna i jackfickorna och tog ut stegen.

”Du har rätt”, sade han. ”Det är dags att äta, låt oss gå hem.”

Solen sken på en ensam man med sin katt. Vinden blåste i hans ansikte och dagen började närma sig sitt slut. Kyrkoklockan slog fem och det lät ödesmättat och ensamt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s