En enkel biljett…

HAL

Det var år tjugoetthundrasjutton. Det var höst och temperaturen utanför farkosten var plus femton. Mörkret var kompakt, som om allt var insvept i ett svart sammetstyg. Det luktade sött i natten.  

Han låg lugnt tillbakalutad i den djupt skålformade stolen och såg upp mot stjärnorna.  Rymddräkten kändes sval och behaglig och han kunde känna de svaga vibrationerna ifrån motorer som höll på att värmas upp. Hjärtslagen låg på nittio slag i minuten visade displayen på armen vilket var normalt med tanke på situationen. Kroppstemperaturen var trettioåtta grader, också helt enligt beräkningarna och tack vare sedativen som han fått intravenöst så kände han sig lugn och behaglig till mods. Mängden droger skulle ökas succesivt ju närmare start du kom. Så var det sagt.

”Femton minuter till start nu.” Sade den kvinnliga rösten i hans hörlurar. ”Visuell nedräkning börjar”. 

I samma sekund så tändes en skärm rakt framför hans ögon där verkligheten kunde ses i svarta, digitala siffror. När en minut återstod skulle färgen förändras till röd visste han.

”Hur känns det Michael?” Frågade rösten igen. ”Är allt som det ska?”

”Tackar som frågar”, skrattade Michael. ”Hur mår du själv Marie?”  

Marie var koordinator och såg till att allt fungerade som det skulle. Hon var även vacker. Onödigt vacker tyckte Michael

 ”Lite nervös faktiskt om jag ska vara ärlig, men allt ser bra ut och ingenting verkar kunna äventyra den här uppskjutningen, hittills i alla fall.” Hon fnittrade till. ”Vilken eskapad du ska ut på Michael. Någonstans så kan jag känna mig lite avundsjuk.” Marie suckade. ”Men med tanke på din situation, så ändå inte”, ändrade hon sig. ”Jag fattar inte att du vågar”, fortsatte hon. ”Men du kommer i alla fall att gå till historien som en av de största upptäckarna någonsin.”

”Under förutsättning att jag verkligen hittar något förstås.” Han flinade ”Vi kanske ses igen”, sade Michael mot bättre vetande. Han började sluddra en aning på talet nu.

”Tretton minuter och nedräkningen fortsätter.” Sade en metallisk datorröst i hans öron.

 

Michael Anderson var trettiofyra år gammal. Hade sina rötter i Sverige och hade jobbat i  faderns, numera hans eget, databolag i femton år och om tio dagar så skulle han fylla trettiofem och året var tjugoetthundratolv. Han reste sig från sin skrivbordsstol, sade åt sina skärmar att stänga av sig och lämnade sedan kontoret för att gå ut på stan för att äta. Han skojade med sina anställda när han gick och särskilt då med den lilla Mary i receptionen som han hade ett  gott öga till. Som vanligt, varje dag, så frågade han om hon ville följa med på lunch och som alltid, varje dag, så avböjde hon med ett leende. Michael var ungkarl och hade varit så i stort sett hela sitt liv. Båda hans föräldrar var döda och han hade inga syskon. Föräldrarna hade lämnat företaget och en enorm summa pengar till sin son i arv. Pengarna och företaget förvaltades av firmans advokater och dess chefer till dess att Michael fyllde tjugoett år och blev VD. Rörelsen blomstrade och sköttes till viss del av Michael men till största delen av hans vice VD tills dess att Michael avlutade sina studier på universitetet och tog över på riktigt. Han bodde i ett lyxigt, inte allt för stort hus som han köpt kontant utanför den mellanstora staden. Han hade råd med sådant, och körde naturligtvis en dyr bil. Michael var ett så kallat datageni och de program som han konstruerat och som administrerades av hans företag gjorde att han aldrig behövde tänka på pengar som vanliga människor gjorde. Till på köpet så såg han bra ut. Kortklippt och blond med utmejslad haka och något djupt liggande, blå ögon. Han höll sig i form med regelbunden träning och sund kost. Han drack inte alkohol, hade aldrig gjort det, och rökte inte sedan ett fem år tillbaka och han ansågs av sina manliga vänner som på gränsen till tråkig. Kvinnorna älskade honom dock, men han älskade inte dem lika mycket tillbaka.

Laxen som han beställt och som han åt vid sitt personliga bord var utsökt. Som all mat var på hans stamrestaurang. Till och med isvattnet var välsmakande med en lätt antydan av blåbär. När Michael ätit färdigt reste han sig upp och gick. Han nickade åt hovmästaren, scannade sitt armband vid den lilla skärmen vid utgången och gick ut på gatan i solskenet. Det var varmt, det var månaden juni, det var underbart att leva och han hade inte längre någon lust att gå tillbaka till sin arbetsplats. Han knappade in en kod på armbandet, fick en ok-kod tillbaka. Prisade sin lycka över att ha den ställning han hade och tog trapporna ner i garaget och till sin bil. Kopplade ur laddningsaggregatet och satte sig vid förarplatsen och körde de tjugo minuter som det tog att komma hem.

Väl hemma så parkerade han bilen i sitt garage och satte i laddarsladden igen. Tog hissen upp i huset och gick direkt in i sitt sovrum där han hängde in  kostymen i garderoben. Drog sedan på sig träningskläder och dito skor och gav sig ut i spåret som gick alldeles intill huset och som sträckte sig runt den lilla sjön och var fem kilometer långt. I vanliga fall så sprang han två varv men nöjde sig med ett idag. Efter duschen gick han naken ut på terrassen där poolen låg. Han dök i och simmade ett par längder, mest för att mjuka upp musklerna efter löpturen. Klev upp sedan och lade sig som Gud skapat honom i en av de fem rottingstolarna och solade en stund. Michael Anderson somnade i solsken.

Han vaknade av att hans armband surrade. Såg på displayen att han hade ett meddelande från sin läkare så han reste sig upp och gick in vardagsrummet och gav ett röstkommando till skärmen som satt på väggen. Den vaknade till liv och han såg det välkända ansiktet som tillhörde Dr Simonsen, en danskättling och hans läkare sedan han var en liten grabb. Meddelandet var inspelat.

”Hej Michael! Jag har fått proverna från ditt senaste besök hos mig”, sade han och gjorde en konstpaus. ”Och jag skulle önska att jag kunde säga att allt såg bra ut.” Dr Simonsen såg en aning plågad ut. ”Dessvärre så är det ett par saker som jag måste dubbelkolla så om du har tid så tänkte jag att du kunde titta förbi senare idag eller imorgon för en extra undersökning. Det är säkert inget att oroa sig för. Hör av dig bara så får vi de här sakerna ur världen.”

Skärmen släcktes ner och det blev svart. Lika svart som det blev i Michaels sinne. Sven Simonsen hade gjort sitt yttersta för att inte visa vad han kände. Ett kallt och känslofritt ansikte hade sett på honom från väggen och det var just det som var problemet. Sven var ingen kall människa. Han hade varit som en far för Michael efter att hans båda föräldrar hade omkommit i en bilolycka när han var bara femton år gammal och var något av det varmaste och mest omtänksamma som du kunde tänka dig. De första åren efter olyckan så hade de till och med bott tillsammans i hans föräldrahem. Den Sven som sett på honom från skärmen var någon annan. Någon som Michael inte träffat tidigare.

Senare när han var klädd och hade lagat en enkel middag och ätit den, satt Michael i vardagsrummet och såg på teve. Han samlade kraft och tåga för att våga ta kontakt med sin vän och läkare men något hindrade honom. Det var som om en mental barriär hade byggts upp och den i vanliga fall så handlingskraftiga Michael Anderson satt nu som en liten rädd fågelunge under en gren och gömde sig från ett hällande regn. Till slut så tog han sig i kragen. Sade sin väns namn och kod och efter en stund så dök Svens ansikte upp på skärmen, live denna gång.

”Hej Sven”, sade Michael så otvunget han förmådde. ”Du ville titta på mig igen, är det cancer på gång nu?” Han försökte skratta men det kom bara ett kraxande ur hans strupe.

”Hej Michael, vad bra att du hörde av dig.” Sven log överdrivet varmt tyckte Michael. ”Cancer? Nej det tror jag inte. Bara lite avvikelser från förra undersökningen som jag måste kolla igen. Jag är ledsen om jag skrämmer dig men det är säkert ingenting…”

”Att oroa sig för, ja du sa det.” Avbröt Michael honom. ”Det är just det som gör mig lite skakis. Vad är det som fallerar då?”

”Vi tar det imorgon Michael. Passar det om du kommer vid tiotiden eller är det för tidigt?”

”Tio blir bra.”

”Fint då ses vi då.”

Skärmen slocknade och tändes igen och Mikel var tillbaka bland rymdskepp och otäcka utomjordingar i ännu en science fiction film. Michael älskade Sci Fi. Hade alltid gjort det så länge han kunde minnas. Rymden var fascinerande och människan hade tagit sig längre och längre ut bland planeter och stjärnor och Michael försökte att hänga med i rymdforskningen så gott han kunde. Han närde en dröm om att en gång får resa till kolonierna som byggts på Mars för några år sedan. Biljetterna kostade en mindre förmögenhet men det var inte det största problemet, pengar var för övrigt aldrig något bekymmer. Nej det som hindrade honom var hans rädsla för vad som skulle kunna hända. Denna förbannade oro som han drogs med hela tiden. Han kände sig ofta rädd och ledsen och var aldrig riktigt lycklig och hade lärt sig att acceptera den känslan på gott och ont. Michael antog att det hade med att han förlorat sina föräldrar så tidigt att göra och han hade besökt psykologer som sade samma sak. Samtalen som han haft med inte en, utan tre psykologer, hade inte hjälpt honom tyvärr och han hade förlikat sig med känslan av att vara en varg utan flock. En rädd varg som visade tänderna och morrade ofta för att hålla demonerna på avstånd. Icke desto mindre, han längtade ut i rymden och en vacker dag så skulle han våga ta språnget.

”Har du haft feber eller ont i halsen på sista tiden Michael?” Frågade Sven Simonsen efter de vanliga hälsningsfraserna. ”Upptäckt några hudutslag som du inte haft tidigare? Svamp i munnen? Ont i armhålorna?” Dr. Simonson hade lagt sig till med den kliniska blicken och Michael var inte längre hans vän utan hans patient.

Michael skakade på huvudet.

”Inte vad jag tänkt på i alla fall, möjligen lite tjock i halsen, men ont? Nej inte direkt. Vad är det du far efter egentligen?” Michael kände hur skräcken grep tag i honom.

”Kan du ta av dig på överkroppen?

Michael knäppte upp sin skräddarsydda skjorta som gick i vitt och mintgrönt och hängde den över en stolsrygg. Han fick sedan ställa sig mitt på golvet medan Dr Simonsen synade hans kropp. Han kände honom under armhålorna och på halsen precis under käkarna och det ömmade en aning på bägge ställena.

”Gjorde det ont? Frågade Sven när Michael ryckte till.

”En aning bara.”

”Du har lite utslag på ryggen Michael har du haft dem tidigare?”

”Det tror jag inte. Vad är det du misstänker egentligen?” Michel började känna sig svimfärdig av oro.

”När du var här för en vecka sedan.” Sven gjorde en paus och såg åt ett annat håll en sekund och fortsatte sedan  ”På din årliga undersökning”, fortsatte han tveksamt. ”Så tog jag ett HIV test på dig, och vänta lite nu innan  du går loss”, sade Sven och höll upp handen i en stoppgest när han såg hur Michael öppnade munnen för att protestera. ”Jag gjorde det av rutinmässiga själ för så vitt jag vet har du aldrig gjort någon och tyvärr så fick jag positiva resultat.”

Michael stirrade bara på honom med öppen mun.

”När hade du sex senast Michael?”

”Fför tre veckor sedan”, stammade han efter att han varit tvungen att räkna efter.”

”Med en man eller en kvinna?”

”Med en man, men har det någon betydelse  egentligen? Jag trodde det var egalt.” Han kände hur hjärtat bultade frenetiskt. ”Så jag har AIDS alltså, men vad fan!” Han var tvungen att sätta sig ner.

”Nej, nej, nej, du har ett första positivt resultat för HIV, och jag måste göra ett konfirmationstest innan jag kan ställa någon diagnos, så jag måste ta lite blod igen Michael.” Sven lade huvudet på sned som han alltid gjorde. Michael hade tyckt att det var lite gulligt, men nu kände han sig bara störd av det i hans ögon nedlåtande beteendet.

”Jag är bisexuell.”

”Jag vet det.”

”Var det därför du tog testet utan att fråga mig?”

Sven log skuldmedvetet och nickade.

”När vet du om jag har HIV då?”

”Om femton minuter.”

”Du vet att det är olagligt att utföra HIV-tester utan att informera patienten före va?”

”Tänker du klaga?”

”Det beror på resultatet.”

Tjugo minuter efter samtalet så var inte Michael lika benägen att protestera längre. Han lämnade läkarmottagningen med ett kraftigt lågtryck i själ och hjärta med en positiv diagnos på HIV och ett recept på en väldigt effektiv bromsmedicin. Han hade avböjt psykologisk hjälp mot hans väns inrådan, men skulle återkomma om han ändrade sig.

En tablett om dagen var allt han behövde ta och under  förutsättning att inget oförutsett inträffade så skulle han kunna leva ett normalt liv trots den vidriga sjukdomen. Han promenerade långsamt tillbaka till sin bil och han var som i en bubbla. Allt kändes overkligt och osannolikt och livet som för bara ett dygn sedan känts så underbart var nu svart och sörjigt och döden var honom hack i häl. Han kunde höra de tunga stegen bakom sig när han gick.  

När han lade sig för att sova den kvällen så trasslade han sig igenom en djungel av minnen. Ansikten dansade framför honom i en oupphörlig ström och han försökte bena ut vem det var som gett honom den oönskade  gåvan men det var en omöjlig uppgift. Till slut så bröt han ihop och började gråta. Det kändes som om han, trots tårarna, inte längre hade någon kontakt med vad han kände. Som om han var en skuggfigur, en kuliss eller statist i en film helt oväsentlig för handling och intrig. Han upplevde sig själv som försumbar. Hela hans kropp skakade och han höll sin kudde hårt över sitt ansikte och han förvandlades sakta till någon annan.

 


 

Tre år senare så var det mesta som vanligt igen. Han hade ju fortfarande HIV visserligen men han kunde tänka på det nu utan att få dödsångest. Bromsmedicinerna verkade fungera som de skulle men hans visioner om ett gott liv hade fått sig en allvarlig törn. Det kändes inte längre som om han skulle leva för evigt. Hans dagar var räknade, mer påtagligt räknade än förr. Hans företag gick dock bättre än någonsin och hans lösa planer på att få komma ut i rymden, till Mars, hade nu antagit fastare former och han hade ansökt om att få biljett och stod i kö. Han kände sig inte lika rädd längre. Det var som om sjukdomen hade gett honom råg i ryggen. Som om saker och ting inte spelade någon roll. Han hade märkt det tydligt det sista året. En likgiltighet inför det mesta hade smugit sig på honom i takt med att han mer och mer accepterade sin dödliga sjukdom och om han skulle dö därute så var det ändå bättre än att tyna bort i AIDS på ett sjukhus resonerade han. Problemet var hälsotesten som han var tvungen att göra för att få sin biljett till den röda planeten. Han hade trott att Sven skulle kunna hjälpa honom med den saken men så lätt var det inte. Rymdbolagets egna läkare var de enda som räknades och även om Michael inte trodde att han skull gå igenom besiktningen så tänkte han gå dit ändå och låtsas som om det regnade. Han hade tid om två dagar.

Han satt varje kväll ute på terrassen och såg upp i universums evigheters evighet och han längtade verkligen ut till det svarta, okända. Drömde om att lämna jorden bakom sig och i verkligheten få se den blå planeten avlägsna sig. Sådant som han bara sett på film och i dokumentärer. När han tänkte på sin eventuellt förestående resa så var det som om han vände blad i sin stora bok om sitt liv och när han läste om allt som han gjort och som han skulle komma att göra så var det som om en eld tändes i hans hjärta och han lyfte som en trestegsraket mot en kolsvart, stjärnbeströdd natthimmel. När han slöt sina ögon så kände han hur hans pulsar dunkade och han var redan på väg. Michael hade alltid haft en känsla av att den värld han levde i inte var reell. Han kunde inte sätt fingret på vad som fick honom att känna så men han trodde att det var därför han älskade science fiction så mycket. Han ville verkligen att allt skulle vara något annat.

Livet hade tagit en ny vändning för honom nu tänkte han. Det var en speciell känsla att ha en tickande bomb inom sig som när som helst kunde explodera. Visserligen så hade Sven försäkrat honom om att om han bara skötte sin medicinering och gick på sina kontroller så skulle det inte vara någon fara. AIDS gick att hålla på avstånd. Icke desto mindre så kändes döden närmare nu och att få ge sig ut på ett äventyr till en annan planet var precis vad han behövde. Om allt gick som han planerat så tänkte han inte komma hem igen.

”Jaha, Michael Anderson, ni har ju HIV visar våra tester.” Rymdbolagets läkare rynkade pannan och såg på honom över de hornbågade glasögonen. Han sade det ungefär som om Michael var förkyld. ”Det visste ni väl?”

Michael nickade och log.

”Men ni hade ändå tänkt er till Mars?”

Han nickade igen.

”Fastän det förstår ni väl är omöjligt?” Han strök sig över skägget med sin högra hand. ”Vi kan ju inte skicka ut sjuka människor i rymden och speciellt inte någon med en sådan allvarlig sjukdom som den ni har.” Han antecknade i sin laptop. ”Ni förstår det eller hur?”

”Jag kan betala extra. Pengar är inget problem.”

”Resan tar ett halvt år herr Anderson. Det är ju inte bara er det handlar om. Vad händer om ni blir sjuk därute tror ni? Vi kan ju inte äventyra andra människors liv bara för att ni vill till Mars och har råd att betala för er.”

”Jag har varit besvärsfri i tre år nu.”

”Här på jorden ja. Nej Michael Anderson tyvärr så måste jag lägga in mitt veto här.” Läkaren gjorde en paus. Lutade sig tillbaka i sin påkostade stol med gungfunktion samtidigt som han knappade på sin skärm  ”Det finns dock ett alternativ förstås, för er Michael Anderson. Om ni nu så gärna vill ut i rymden som ni skrivit i er ansökan?”

”Ja?” Sade Michael frågande.

Läkaren reste sig och gick fram till sin skärm på väggen, sade en kod och hans sekreterare dök upp i bild.

”Boka av nästa besök Nathalie, och det efteråt också. Det här kommer att ta lite tid.”

”Ok doktorn”, sade hon och brände av ett leende som fick det att hetta i ansiktet på Michael.

”Nå min bäste herre nu har vi lite att prata om. Ni jobbar i databranschen visst var det så?”

Två timmar senare så lämnade Michael Anderson rymdbolaget. På ett papper som låg kvar på läkarens skrivbord, längst ner under massor med text, stod hans namnteckning.

Papperet var ett tvåårskontrakt som förband honom att genomgå träning och utbildning för att delta i en enmansexpedition med mycket osäkra konsekvenser. Han skulle färdas rakt ut i intigheten utan något särskilt mål fick han det förklarat. Farkosten skulle framdrivas av ett helt nytt motorsystem som var topphemligt och hastigheterna skulle komma att vara ofattbart höga. En resa till Mars till exempel med de här motorerna skulle ta ett dygn och det var mycket osäkert hur människor skulle påverkas av sådana enorma hastigheter. Teoretiska beräkningar hade dock gjorts och enligt dessa så skulle en kropp klara av det. Säkert var det emellertid inte. Michael hade stirrat på mannen mitt emot med öppen mun. Drev han med honom? Var det här ett skämt? Michael hade bestämt sig för att så var fallet och reste sig upp skrattandes och hann ända fram till dörren och hade väl väntat sig någon form av kommentar innan han gick. När ingen kom så vände han sig om och såg den mycket allvarlige mannen i ögonen. Han  återvände till sin sida av skrivbordet och slog sig ner igen.

Varför just jag? Hade han frågat när han så smått började förstå att mannen mitt emot honom verkligen menade allvar. Varför skulle jag, en snart medelålders datanörd som levat ett stillasittande liv utan några större äventyr vara lämpad för något som det här? Det kändes dock fortfarande som om han var med i dolda kameran och att när som helst skulle någon hoppa fram och avslöja skämtet. Michael hade fått till svar att det var just hans specialkunskaper som behövdes för en sådan här resa. Att han var ensam och utan några levande släktingar spelade också en stor roll. Michael föreföll också vara i utmärkt form vilket var viktigt. Samt förstås att han hade en massa pengar. Michael hade, om han kunde läsa rätt mellan raderna sade läkaren,  inget att förlora och föreföll tillräckligt motiverad och så var det naturligtvis hans obotliga sjukdom och det som han skrivit i sin ansökan. Det känns som om jag har gjort mitt på jorden nu. Det är dags för en lång resa. Jag har redan kapat förtöjningarna och jag är på väg ut till det stora okända som jag vet finns därute, eller härinne. Hade han tillagt kryptiskt 

Ytterligare en man hade kommit in på kontoret efter en halvtimme. Chefen för hela projektet tydligen och han hade förklarat för Michael att ingenting om detta fick komma ut till allmänheten. De hade letat länge efter en man som skulle uppfylla alla kriterier och det föreföll som om Michael var svaret på deras böner. Det fanns inga militära kopplingar. Planen var helt civil och det fanns inga garantier för att han någonsin skulle komma tillbaka.

”Men vad är syftet med att skicka ut en man i rymden som aldrig kommer att återvända? Vad är det ni hoppas uppnå?” Frågade Michael

”Det är väl uppenbart”, sade projektledaren, som för övrigt också hette Michael, med ett leende. ”Vi vill ha kontakt.”

”Kontakt med vadå?”

”Med de som skickat farkosten.”

Signalen från skeppet från Gud vet var hade fångats upp av en rymdstation för cirka fem år sedan Fick Michael veta, och det föreföll som om kursen var satt just mot den instansen. När den anlände dockade den otroligt nog av sig själv och personalen som arbetade där just då tog den på släp med sig ner till jorden där den analyserades och ingen begrep någonting av den information som fanns i dess dator. Det tog för övrigt ett år av arbete för att ens kunna öppna programmen. Inga fakta om var den kom ifrån, inga hälsningsfraser eller andra meddelanden. Bara krypterade data som var omöjliga att dechiffrera. Det enda som stod klart var att den kom från en annan civilisation, en som inte låg på jorden. Alla tillgängliga vetenskapsmän i företaget sattes in i arbetet på att plocka isär skeppet, som faktiskt inte var större än en normal buss i linjetrafik berättade Michael, och det visade sig att den teknologi som låg bakom det som drev rymdfarkosten låg eoner av tid före det som dagens metoder på jorden kunde skapa. Att kopiera motorerna var omöjligt av tekniska detaljer men man hade dock lyckats skapa en hybrid som nu satt i raketen som skulle föra Michael ut och bort för evigt.

Allt som hände föreföll overkligt för Michael. Hur han hade hamnat i detta var svårt att förstå. Bara det att han drabbats av en av de värsta sjukdomar som du kan tänka dig var nog för att hans hjärna skulle bli till en trasselsudd. Att sedan bli utsedd till att delta i ett självmordsprojekt, som han överhuvudtaget hade problem med att greppa hur det ens var tillåtet, gjorde ju inte saker och ting lättare direkt. En annan sak som gjorde honom osäker var hemlighetsmakeriet. Hur kunde en farkost från en annan planet landa på jorden utan att det blev officiellt? Varför var det bara det stora rymdbolaget som hade upptäckt att den kom? Och varför gick inte de ut med informationen? Hela den här situationen var som en dröm, som om det inte var verkligt. Michael kunde inte bli fri från den känslan.

”Vilka vet om det här egentligen?” Hade Michael frågat Michael, projektledaren. ”Varför hålls det så hemligt? Det här är ju svaret på mänsklighetens eviga fråga om vi är ensamma i universum? Ska inte folk få veta att vi inte är det?”

”Vi har valt att göra på det här sättet helt enkelt. Farkosten kom till oss och vi anser att det fanns en mening med detta. Vi var de enda som såg den och vi anser att vi på något sätt är utvalda av den här livsformen som skickat farkosten.” Han såg stint på Michael.

”Men regeringen, bör inte regeringen få information om vad som hänt?”

”De vet Michael. Vi står i ständig kontakt med våra ledare och tillsammans så har vi beslutat att göra på det här sättet. Oroa dig inte, allt är under kontroll. Tids nog kommer folk att få veta vad som har hänt.” Han klappade honom på axeln och gick sedan därifrån med ett faderligt leende.

Michael kände sig inte övertygad men han struntade i det egentligen. Han var sjuk. Han skulle dö och även om bromsmedicinerna fungerade så kände han sig som en halv människa. På nätterna så kunde han nästan känna hur sjukdomen levde i honom. Kröp omkring i honom som likmaskar. Åt honom inifrån. När han vaknade efter en sådan natt så kändes det fortfarande som han sov. Verkligheten föreföll oskarp och han hade svårt att tala och att komma upp ur sängen var ett näst intill omöjligt projekt. I denna hjärndimma så visste han att det bara fanns en väg att gå . Han skulle ge sig av. Det fick bära eller brista.

De närmaste två åren skulle visa sig bli ett pussel. Att försöka sköta sitt jobb samtidigt som utbildningen fortgick för att han skulle lära sig hur allt som hade med projektet att göra fungerade var inte lätt. Michel var dock oerhört motiverad och det visade sig att han till och med kunde tillföra några förbättringar i de dataprogram som skulle sköta resan. En dator som skämtsamt kallades för HAL 9000. Namnet var taget ur en gammal science fiction film från nittonhundratalet. Det var ett utslag för den galghumor som existerade i teamet eftersom HAL slutade fungera i filmen och gjorde att uppdraget misslyckades, eller hur det nu var. Michael och teamet hade sett filmen tillsammans en kväll efter en hård dag och alla älskade den. Det fanns en datatekniker i projektet som Michael jobbade nära ihop med som hette Dave. Dave var den som bestämde, projektets ordningsman så att säga och det var honom du vände dig till om problem uppstod. Dave var även var namnet på huvudpersonen i dramat där HAL förekom, och ett stående skämt var att så fort som Dave ville att Michael eller någon annan skulle utföra ett kommando eller något annat specifikt så blev svaret:

”I´m sorry Dave. I´m afraid I can´t do that.”

En klassisk kommentar ur filmen i fråga.

Sitt arbete började han så smått att avveckla redan från den dagen då han skrev på kontraktet och han lade över mer och mer av sitt ansvar på medarbetare. Han var emellertid osäker på hur han skulle göra när det väl var dags för avfärd. Skulle han bara försvinna utan ett ord till förklaring, vilket egentligen var det bästa med tanke på den sekretess som vilade över projektet? Eller skulle han ha ett sammanträde och förklara, eller ljuga snarare om varför han skulle vara borta så länge? Han låg vaken om nätterna och grubblade över detta dilemma. Han frågade Dave en dag om hur han tyckte Michael skulle göra.

”Stick bara, du kommer ju ändå aldrig tillbaka”, skrattade han. ”Du är färdig med det jordiska nu Michael. Låt gamarna som blir kvar slåss om resterna du lämnar efter dig.”

”Ja, fastän det blir ju en hel del rester förstås”, sade Michael

”Eller också skriver du över företaget på mig”, flinade Dave.

 


 

Det var bara en månad kvar till start när Michael  stod nedanför skeppet som skulle bli hans bostad för lång tid framöver. Han kände sig liten.

Etthundra tio meter hög, lika hög som de gamla Apolloraketerna som på nittonhundra-sextiotalet hade fört människan till månen för första gången. Silverskimrande som ett Guds pekfinger stod den där som ett monument över människans framsteg  och Michael kände hur pulsen ökade bara av att titta på farkosten.

”Visst är hon magnifik?” Dave stod plötsligt bredvid honom

”Hon?”

”Det vet du väl”, sade Dave. Att alla skepp är femininer.” Han lade kamratligt sin hand på Michaels axel.

”Hen Dave, det heter hen nu för tiden. Hon och han är ålderdomligt.” Michael flinade.

”Hen? Jag hatar det jävla uttrycket! Hen? Jag finner inte ord för hur idiotiskt jag tycker att det är”, fnös Dave och tog bort sin hand. ”Och du, låt oss inte gå den vägen”, sade han när han såg Michaels blick. ”Jag orkar inte med en diskussion om könstillhörighet just nu, eller någonsin för den sakens skull.”

”Har Hen något namn?” Retades Michael.

”Ja Hon har ett namn. Hon heter Stella, Stella I för att vara exakt.”

”Bra namn där.”

”Det bästa”, sade Dave.

 


 

Tio, nio, åtta, sju, Michael kunde känna hur kraften i raketen liksom fortplantades från motorerna rakt upp igenom hela den silverglänsande kroppen och in i hans medvetande där allt exploderade som en utlösning i alla synapser samtidigt. Sex, fem, fyra, tre, två, ett, start.

”Hejdå Michael”, viskade Marie när raketen försvann upp genom molnen. Hon lutade sig tillbaka i stolen och kände sig ledsen.

Michael märkte knappt när raketen lyfte så fort gick det. Plötsligt befann han sig i stora rymden och hans dröm om att få se planeten jorden sakta avlägsna sig gick om intet. Ena sekunden stod Stella på marken rak och stolt som en silverfallos med Michael i sin nos. I nästa så var hon en tredjedel så stor och allt runt omkring var en glittrande svärta och det gick inte ens att uppfatta hastigheten på kapseln i det stora obefintliga befintliga. Allt var svart och färg och planeter och stjärnor och overkligt, overkligt. Alla upplevelser for in i Michaels skalle som ett psykedeliskt expresståg och gick runt, runt på en bana som aldrig tog slut och till slut så släcktes ljuset för honom. Allt blev mörker, allt blev lugn och ro, allt blev till en nirvanaliknande upplevelse. Han var vid medvetande men ändå inte. Allt som han såg var svagt blinkande ljus inne i kapseln trots att hans ögon var slutna. Hans andhämtning var tung som en blåsbälg i en gammal smedja och lika långsam. Allt sköttes av HAL. Även injektionerna som var nödvändiga för att Michaels kropp skulle klara påfrestningarna. Det fungerade. Michael var hög som ett höghus och hade vaga begrepp om vad som hände runt omkring honom. Om en dag, när han passerat Mars, så var det meningen att hans stol skulle sänkas ner i en kuvösliknande behållare och han skulle sövas för att sedan väckas om fem år. Det handlade inte om någon normal sömn, mer som en dvala där kroppsfunktioner gick på sparlåga och allt som behövdes var näring och syre.

Det skulle bli som att vara död.

Om något hände under resans gång så var det HAL,s uppgift att väcka Michael. Det vill säga om någon eller något tog kontakt.

”Är allt som det ska?” Frågade HAL. 

”Allt känns toppen HAL. Jag tror aldrig att jag mått bättre faktiskt.” Hans leende tog upp hela hans ansikte, var en enda stor mun. ”Om jag hade vetat att det var så här att ta droger så hade jag börjat med det för länge sedan.” Michael skrattade högt. ”Vad är det för substanser du stoppar i mig egentligen HAL?”

”Vill du ha den kemiska beteckningen Michael?”

”Nej för tusan, jag vill veta vad det kallas.”

”Sammansättningen ligger väldigt nära drogen heroin, fastän med en del förbättringar”, svarade HAL.

”HEROIN!” Vrålade Michael hysteriskt skrattande. ”Fan anamma jag är en heroinjunkie and I like it!” Han satte sina handskbeklädda händer framför sitt visir och vaggade sitt huvud fram och tillbaka.

”Vill du att jag ska sänka dosen Michael?”

”Nej aldrig i livet jag mår som en sparv i en rågåker, men lite musik skulle sitta fint. Kan du ordna det HAL?”

”Vad vill du höra?” 

”Mozart, ge mig Mozart! Jupitersymfonien skulle vara underbar”, sade den upprymde Michael som kände det som om han ville krypa ur sin rymddräkt och ge sig ut på upptäcksfärd bland stjärnorna. När musiken efter en stund fyllde hans hjärna slappnade han av en aning och lät sig föras bort ibland toner och variationer som bara Mozart kunde skapa och han hamnade i en lugnare värld. Kapseln blev till en gungstol och världsrymden förvandlades till hans trädgård hemma och han sjönk ner i betraktelser och ett beaktande av sin situation och han kände sig plötsligt orolig och lite rädd. Han hade den sista tiden innan resan skulle bli av tvekat en aning om huruvida han skulle ge sig iväg eller inte. Sjukdom eller inte sjukdom, om han stannade kvar på jorden så skulle han åtminstone få leva tillsammans med människor. Visserligen så var han en ensling redan men han hade åtminstone möjligheten att välja. I en raket på väg ut till okända områden så skulle han vara ensam vare sig han ville det eller inte. Det värsta var att han inte hade någon att prata med om detta som var utanför projektet och att tala med Dave till exempel om att han var tveksam till det han gett sig in på var inte tillrådligt. Han hade nämnt det i förbigående vid något tillfälle och då fått sig till livs en blick som sade honom att det nog var bra att inte ta upp det igen. Han hade dock talat med Sven om sina framtidsutsikter och de garantier för ett långt och problemfritt liv som han ville ha kunde hans vän och läkare inte ge utan sannolikheten för att han skulle behöva mer vård än en tablett om dagen var stor. Eventuellt även långa sjukhusvistelser låg framför honom hade han sagt. Det var då han bestämde sig för att fortsätta leva i det här drömlika scenariot som var hans värld just nu.

Michael såg ut genom det lilla fönstret och fascinerades av storheten i det han reste i. Den stora, svarta och outgrundliga rymden med alla sina stjärnor och planeter och det obegripliga ljuset i mörkret och han önskade att det hade funnits syre där ute så han kunde höra hur evigheten lät. Han suckade och slöt sina ögon

När fjärde satsen var slut så stängde HAL av musiken och pumpade in ytterligare droger i den redan sovande Michaels hjärna vilket fick honom att sjunka in i ett djupare sömnstadium. När han väl sov djupt så scannade datorn honom efter förändringar i kroppen efter den våldsamma starten och de hastigheter som den innebar. Ingenting föreföll onormalt. HAL lät honom sedan vara, höll bara koll på hjärtverksamheten och andningen. Kontrollerade sedan kapselns status och riktning, justerade en aning tills allting var som det skulle och övergick sedan till att kalkylera kursen.

När Michael sovit i några timmar sänkte datorn ner hans stol i den så kallade kuvösen. Aktiverade den dvalliknande funktionen och kontrollerade att allt fungerade som det skulle, att Michaels kropp gick ner på lågvarv, vilket den gjorde. HAL reducerade sedan sin kapacitet till standby och stängde i och med detta ner hela kapseln till ett minimumläge. Mars, den röda planeten, passerades i samma ögonblick och den långa resan hade börjat.

 


Fem år senare:

 

Den röda solen höjde sig långsamt över horisonten. Ljuset speglade sig i det stora vattendraget så det såg ut som det var fyllt med blod. Bergen i bakgrunden av vattnet var svarta och höga och såg ut som taggiga penseldrag mot den ljusblå himlen. Det var vackert. Områdena kring den stora sjön var frodiga med höga träd, vidsträckta gräsbevuxna landsdelar och på motsatta sidan från var staden var belägen slingrade sig en flod upp bland bergen. Det blåste en ljum vind över nejden som krusade vattenytan och var som en smekning av tillvaron. Allt andades frid och ro och stillhet och det enda som saknades var tecken på liv. Hela bilden var som en målning, ett konstverk gjort av en mästare men utan något levande. Staden var vit som alabaster, gnistrade som om den polerats, skrubbats av tusentals händer under lång tid.  Gatorna låg öde. Det fanns hängande kaprifol i de trånga gränderna som blommade. Fontänerna på torgen sprutade kristallklart vatten och i takt med att solen steg så bildades regnbågar i vattenskyarna men allt var höljt i tystnad. Som en film utan ljud

Mitt på det största torget i den tysta staden satt en man iklädd rymddräkt på kanten av en fontän. Det såg vid första anblicken ut som om personen satt och sov. Huvudet var framåtböjt. Dräkten var lika vit som marmorn i fontänen och i det sotade glaset på hjälmvisiret speglades kullerstensbeläggningen på torget. Vinden blåste torra löv över torget men inget prassel eller sus hördes. Mannen i rymddräkten lyfte sitt ansikte mot himlen, satt så en stund men handflatorna som stöd mot muren och reste sig sedan upp. Gick sakta, sömngångaraktigt, i den otympliga kostymen söderut ner mot vattnet. Satte sig ner igen på kajen och såg på de guppande båtarna som låg förtöjda i vattnet. De gnuggade sig mot varandra, kärleksfullt nästan, men det som kunde varit ett behagfullt kluckande och gnisslande var bara kompakt tystnad.

Odefinierbart, som en pärla bland stjärnorna i universum, ofattbart och ändå på något sätt inom begriplighetens gräns befann han sig. Det som varit hans tidigare värld var inte sådan längre. Universum, fanns det? Begreppen som begränsat hans och alla andra människors uppfattning om hur världen såg ut hade suddats ut och han var inte längre säker på vem han var, eller var han befann sig. Det kändes som om det han såg bara var de sista skimrande visionerna av en förlorad värld precis innan han skulle ta steget in i det stora ofattbara. Mannen i rymddräkten såg ut över vattnet. Han hade inget namn längre. Var kom han ifrån? Hur hade han hamnat här? Vart var han på väg?

Han var som en del av en stor skälvande massa av trygghet och lugn. Han klev ur sin dräkt och stod sedan naken på kajen. Det var varken varmt eller kallt och han kände det som om han låg i en stor och varm livmoder. Det var kanske så det var, tänkte han. Jag föds på nytt. Min långa resa slutade i min moders sköte. Allt börjar om.

 


 

På jorden vaknade Dave med en konstig känsla. Han tittade på sin klocka, såg att den var tre på morgonen och plötsligt så gick det upp för honom att det var på dagen fem år sedan som Michael gav sig iväg på sin långa resa. Det var som om någon hade viskat detta i hans öra och fått honom att vakna. Han klev upp och gick ut i köket och kokade kaffe. Gick ut på balkongen sedan och tände en cigarett och såg upp mot den bleka morgonhimlen. Han suckade djupt.

De första tre åren hade HAL sänt regelbundna statusrapporter och allt hade fungerat som beräknat. Farkosten befann sig nu längre ifrån jorden än någon annan varit tidigare men ända kom signalerna med samma styrka som om raketen befann sig i nästa kvarter. Ingen kunde förklara varför. Dave gick tillbaka in i vardagsrummet och slog på sin dator. Öppnade programmet som han lagt upp enkom för expedition Unknown som de döpt den till och kollade loggen för de sista tre månaderna för två år sedan. Allting såg ut som det gjort hela tiden men precis innan signalerna dog, dagen innan, så förändrades mönstret i Michaels EEG och EKG och farhågor för att allt skulle ta slut stod högt i tak. Dagen efter så försvann alla signaler och det antogs att Michael dött. HAL fortsatte dock att sända anrop och det fanns förstås hopp om att Michael skulle vara vid liv men ju längre tiden led desto mer fåfängt blev hoppet och för ett halvår sedan försvann alla typer av livstecken även från HAL och det blev svart på alla skärmar som var uppkopplade mot raketen. Projektet lade sedan ner efter att alla upptänkliga försök att få kontakt igen gjorts och man bestämde sig för att avvakta ny försök från den främmande civilisationen att ta kontakt. Dave var dock övertygad om att Michael var vid liv. Varför kunde han inte förklara. Det var en känsla han hade bara.

Dave log när han tänkte på vad han sagt till Michael angående hans företag, att han skulle skriva över det på honom. Föga anade han att rymdfararen skulle ta honom på orden. Han satt nu som VD för Michael Andersons företag och han behövde inte ens jobba. Dave uppbar i stort sett bara lön och han levde det goda livet. Varje kväll bad han en bön till högre makter om att Michael skulle vara vid liv och att de en dag skulle få kontakt igen och att han skulle förmedla upptäckter som skulle förändra mänskligheten när han väl hörde av sig. Innerst inne så tvivlade han väl men det lyste som en liten svag röd diod i hans hjärna som inte ville slockna. Det var ett tecken tänkte Dave. Allt är inte över ännu.

 


 

Den vita staden började så sakteliga upplösas i sina konturer. Den nakne mannen svävade och allt runt omkring honom blev till  fragment av minnen och upplevelser. Som sotflagor ur en skorsten blandat med glöd steg det som varit upp i en himmel som bara var som en vit dimma. Inte längre någon värld, inga planeter eller stjärnor, ingen framtid eller något förflutet existerade och varför han befann sig där han var eller hur han kommit dit spelade inte någon roll. Han förstod nu. Allt uppenbarades där i den stora kraft som han befann sig i. För det var som en kraft, som ett stort pulserande hjärta i vilket allting fanns. Där det alltid varit och någonstans som i en annan tillvaro kunde han känna och ana att han varit någon som han inte var nu. Det spelade inte någon roll dock. Det var här han ville vara och det var detta som var den verkliga verkligheten. Han gav sig hän och lät sig föras fram på en våg som bar och som alltid skulle bära och han kände en tillfredsställelse, en tillförsikt, en känsla av att allting var som det skulle. Det som varit innan hade aldrig ägt rum förstod han nu. Han var, så vitt han förstod, fortfarande kvar på samma ställe där allt började och hur allt detta hade gått till kunde han inte begripa men det var inte längre viktigt. Han kunde fortfarande svagt känna någon slags obskyr annan tillvaro på andra sidan något han skulle beskriva som en tunn, tunn vägg. Han färdades dock utan att han kunde göra något åt det längre och längre bort och det som var och hade varit skulle aldrig finnas mer. Han visste det och på något sätt så hade han alltid vetat.

 


 

Dave gick och lade sig igen. Han låg länge och stirrade upp i taket och tänkte på Michael. Han kunde visserligen inte förklara känslan han hade men han visste på något sätt att de skulle ses igen. När han slöt ögonen så återkom mantrat, som om någon annan talade i hans huvud. Varje kväll det senaste året och han förstod att det var hans diod som pratade, och att dioden var Michael. En lysande synaps i Daves skalle som blinkade fram ett meddelande:

Ett mörker i mörkret, ett ljus utan ljus. Ett mörker i mörkret, ett ljus utan ljus.

Dave hade ingen aning om vad det betydde men det gjorde honom lugn och fick honom att sova gott om nätterna

”Du kan väl berätta någon gång, vad du menar”, mumlade han och somnade till slut, och drömde om en stor vit, lurvig hund som sprang i regnet på en sandstrand vid ett hav. Pälsen var våt och tungan hängde utanför dess mun. Den sprang i vattenbrynet och vattnet stänkte om tassarna.

Havet var rött som blod av den nedåtgående, djupröda solen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s