I kikaren…

kikare

 

 

 

 

 

Över vassen och det spegelblanka vattnet svävade en dimma som en sidenklänning i vinden. Det var en aning kallt i luften så här tidigt på morgonen och lite fuktigt. Solen var på väg upp och skickade ett disigt ljus ut över nejden och det såg ut som gässen som låg i hundratal längst inne i viken frös. De längtade efter ljus och värme, det var tydligt, och de ropade högljutt och klagande. Även mannen med kikaren, han som stod i fågeltornet, var i stort behov av livgivande solstrålar. Han frös.

Räven nosade i strandkanten, satte ner sin långa nos emellan vasstråna på jakt efter grodor eller möss. Dess långa yviga svans släpade i marken och måsar och tärnor skränade högljutt och protesterade hårt mot den objudna gästen. Mickel brydde sig föga. Förutom de gapiga gässen och måsarna och tärnorna så var det tyst i naturen. Sångfåglarna hade sedan länge slutat sjunga och en del redan flyttat till varmare breddgrader. Det fanns en röst i vassarna, i skogen, på ängarna med sitt lätt bruna gräs. En röst som talade om uppbrott och saknad och oviss framtid. En röst som alltid funnits där. Ibland svag, ibland stark men alltid närvarande vare sig det var vår, sommar, höst eller vinter. Saker och ting existerade tillsammans, sorger och sakrament, glädje och stora löften, allt i en villervalla utan slut. Och när gässen lyftes från vattnet som ett täcke från en säng, och havsörnarna svepte in från sydväst så steg i samma stund solen över horisonten och ramade in skådespelet i ett gudomligt ljus

Mannen i fågeltornet såg allt detta i sin kikare och fick plötsligt svårt att andas. Tårar vällde upp i hans ögon och han drabbades av en lycka som blandades med melankoli och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Han tog fram sin termos ur ryggsäcken och slog upp en kopp kaffe.

En lärkfalk for som en pil genom luften. Du kunde nästan hör hur det fräste om vingpennorna i den höga farten och den röda undergumpen syntes tydligt i det klara morgonljuset. Havsörnarna seglade högt över vassarna och gässen höll sig i luften medan de var kvar. Det började bli varmare. Vindilarna höll sina pekfingrar i vattenytan och det såg ut som osynliga båtar for fram över den i övrigt blanka ytan. Det varma kaffet i koppen immade mannens glasögon när han drack. Han ställde kaffekoppen ifrån sig och rotade lite i sin ryggsäck. Fann ostmackan som var inlindad i gladpack, fick efter lite pillande av plasten och tog sig en tugga av smörgåsen. Sedan drack han mera kaffe och njöt av smaken. Det fanns inte mycket som slog hett kaffe i kombination med en rågsiktsmacka med vällagrad ost på tänkte han. Lugnet var hans vän. Stillhet och kontemplation hans bröder och det var här han kände att han verkligen levde. Ensam under himlens tak i naturens trygga famn befann han sig och med sina älskade fåglar så nära inpå var tillvaron näst intill perfekt.

Det perfekta fanns dock inte, inte ännu i alla fall.

När han druckit klart sitt kaffe och ätit upp ostsmörgåsen så hängde han på sig sin ryggsäck och klättrade ner från fågeltornet. Han gick mellan de höga vassruggarna som likt väggar stod på var sin sida om den smala träspången. Ett par skäggmesar satt och klängde i vasstråna bara tjugo meter ifrån honom och han stannade och såg på dem i kikaren. Fascinerades av den vackra teckningen, som japanska tuschteckningar, och han önskade att han haft en kamera. Väl ute från vassen och träspången så klev han ut på öppen mark. Gick på en stig som var lite lerig efter veckan som gått med sitt regn och stövlarna klafsade i sörjan och han var ibland tvungen att gå lite bredvid stigen. Han tog sikte på en träddunge som låg lite upphöjt och från den så skulle han fortfarande kunna se ut över viken och samtidigt ha koll på de fåglar som trivdes i lummigare miljöer. Inte för att det var så många kvar tänkte han. Det var dock trevligare att sitta i lä än att stå i ett blåsigt torn tyckte mannen. I solen satt han sedan och tänkte sina tankar som han tänkt så många gånger förr. De kom och gick som vänner och ovänner gör och den bekymrade mannen bad om att kunna säga farväl till det som varit. Bad om kraft att gå vidare. Kapa bojorna till sitt förflutna och segla ut på havet som en fri man. Mannen lade sig ner i gräset och lät sin hjärna leka med molnformationerna. Där fanns en hund som hoppade genom ett tunnband. Ett lejon som röt åt en gammal tant. En vacker flicka med särade ben som väntade på en enorm fallos. Den sista bilden var nog mer ett önsketänkande trodde han. Det var längesedan nu och han drog en djup suck när han mindes henne som han älskat.

Det känns som om vi människor fokuserar på fel saker tänkte han där han låg på sitt liggunderlag. Vi är ändå bara illusioner i en illusion och borde släppa kontakten med den här så kallade verkligheten vi tror att vi lever i. Det finns en annan mening och den har ingenting med det vi håller på med idag att göra.

Jag vill släppa taget.

Jag vill lära mig hur.

Han satte sig upp och riktade kikaren mot havsörnarna som svävade högt över jorden. Så vackra, så majestätiska, och ändå är de bara en projektion som jag skapat av något som jag inte begriper vad det är tänkte han. Eller är jag galen? Håller jag på att förlora förståndet? Han lade ifrån sig kikaren och tände en cigarett. Säkert är det så tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro. Han log och lät röken singla ut genom mun och näsa. Mannen visste att han inte var från sina sinnen. Han kände det djupt inom sig och det vara bara en tidsfråga innan allt skulle uppenbaras. Han lade sig ner igen och tittade på molnbilderna. Se bara på de där fluffiga sakerna däruppe tänkte han. Se hur de förändras genom att vi tänker på ett visst sätt. Varför skulle inte vår så kallade verklighet vara likadan? Vi ser vad vi har förmågan att uppfatta. Det är så det är resonerade han med sig själv. Ju större vår förmåga blir desto mer ser vi, och längre, och djupare.

Han rökte njutningsfullt klart sin cigarett och fimpade den i det fuktiga gräset. Drog sedan ett djupt andetag och andades ut kraftigt för att rensa lungorna från den osunda röken. Hösten känns tänkte han. Det är en särskild doft i luften idag. Mull och förmultning och död känns starkt och sommaren får ge vika nu det är ingen tvekan om det. Mannen kände ingen sorg över detta faktum. Det är tidens gång bara tänkte han förnumstigt. För länge sedan när han var ung så var sommarens avsked en tung tid och det kändes alltid då som en evighet tills dess att våren återkom till hans stad. Han log när han mindes avskedsfesterna de haft. Ett farväl till sommaren kallade de festligheterna och att det var en travesti på Hemingways Farväl till vapnen var det bara han och hans bror som visste. Lika självklart som det var att ta farväl av sommaren, lika givet var det att hälsa våren välkommen och i den där parken som de satt i svävade minnen av en svunnen tid och koltrastarna i aprilkvällen var från en annan epok och de var för evigt sammanlänkade med drömmar om evig ungdom och frihet ifrån vardagslivets tunga ok.

Mannen lyfte kikaren igen och såg ut över viken. Såg den bruna kärrhöken sväva med  sin vingar i det karakteristiska v:et uppåt och så långa vingar den har tänkte han. Kroppen såg så liten ut med de där långa brunvita sakerna och så lätt den flög. Så luftigt och till synes utan ansträngning vinklandes än hit och än dit och så plötsligt föll den som en sten ner bland den täta vassen och kom upp igen utan byte. Fortsatte oförtröttligt sin jakt och till slut så var den utom synhåll. Han reste sig upp. Rullade ihop sitt liggunderlag och fäste det på ryggsäcken som han sedan tog på sig. Mannen kände sig trött. Klockan var tio på förmiddagen och han hade varit vid viken redan fyra på morgonen. Det var dags att åka hem nu. Han kisade mot solen och började gå mot parkeringen.

Väl framme vid bilen så lastade han in sina saker i bakluckan men innan han stängde igen så tog han sig en sista kopp kaffe. Han satt lutad på kanten av bagageutrymmet och sippade av det inte längre så varma kaffet. Tände en sista cigarett. Såg ett sträck grågäss på väg söderut, trodde han åtminstone, och fascinerades över v-formationen och undrade varför de flög på det viset. Han ryckte på axlarna. Slängde det sista kaffet, lade tillbaka termosen i ryggsäcken och fimpade cigaretten, stängde bagageluckan. Satte sig sedan bakom ratten och började sin hemfärd.

I morgon är en ny dag tänkte han. I morgon kanske det vänder. Jag hoppas det.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s