Ur askan av det förkolnade klev någon annan. Han reste sig och gick ut i världen som ett nyfött barn och ville se hur den såg ut innan filtren lades på.

Solen hade gått upp för några timmar sedan och spred nu sitt milda ljus över landskapet. Det hade regnat i två dagar och doften när jorden värmdes upp var berusande. Det luktade vår fastän det var höst och han stod på gräsmattan framför sitt hus och njöt. Vinden var ljum och smekte hans kropp och hade rufsat hans hår om det inte varit snaggat.

Han var naken. Han höll en kaffekopp i handen.

Den nakne hade precis klivit ur duschen efter sitt träningspass i skogen och han eftersvettades. Han hade ett lugn i kroppen som bara fanns där efter fysisk ansträngning och stora mängder kaffe och han tänkte att det är nog så här, som jag känner mig nu, som de flesta människor mår hela tiden. Den medelålders mannen var annars som en armerad bomb och det krävdes inte mycket för att den skulle brisera. Humöret var hans akilleshäl och han skulle ge mycket för att slippa bli så förbannad som han allt som oftast var. Antagligen var det därför som han levde ensam tänkte han.

”Det är ingen som står ut med en grinig gubbe som jag”, muttrade han för sig själv och drack av sitt kaffe.

Han såg ner på sina fötter och det var ingen mage i vägen. Det hade det varit en gång i tiden och han mindes de åren som svåra. Att aldrig kunna se sig själv i spegeln och tycka om vad du såg. Att försöka hitta en vinkel som gjorde att du inte såg allt för jävlig ut. Att stå på vågen på ett visst sätt för att nålen inte skulle skena iväg åt fel håll. Han hade avskytt det och till slut gjort något åt det. Han led numera av att se andra överviktiga människor för han visste hur det kändes och han blev ledsen för deras skull.

Han gick in igen och klädde på sig. Valde ett par lediga kakishorts och en snygg T-shirt i en mörkblå färg med vita sjöjungfrur på. I hallen satte han på sig sandaler i skinn med stötdämpande kuddar för hälen och sedan tog han cykeln ner till Lidl för att införskaffa lunch. Utanför dörren satt tiggaren som vanligt och vår man morrade inombords och svor och önskade att den stackaren kunde hålla käften. Jag är inte din jävla ”amigo” tänkte han och gick förbi utan att se på den i lump klädda kvinnan. Som vanligt fick han dåligt samvete för att han reagerade som han gjorde och kunde inte förklara varför riktigt. Uppenbarligen så var det synd om henne. Ingen normalt funtad människa skulle ju sätta sig utanför en port till ett snabbköp och be om pengar och mat om du inte behövde, eller hur? Nej, så var det naturligtvis. Och varför blir du så arg då frågade han sig själv? Han suckade och såg ett rasistspöke i fönstret när han gick in så när han kom ut med den mat han köpt så lade han en tjugokronorssedel i hennes lilla korg. Han lovade sig själv att alltid ge en litens slant i fortsättningen men visste att det inte skulle bli så. Det var ju så sällan du bar på kontanter nu för tiden, ursäktade han sig själv.

Han låste upp sin cykel och lade matvarorna i korgen som satt vid sidan av bakhjulet. rullade tvåhjulingen så att trampan kom i rätt läge och satt upp. Det här var mannens sista dag i livet, men det hade han inte en aning om där han cyklade med solen i ansiktet. Han mådde bra. Han var hungrig och det flöt en strid ström av liv genom hans ådror.

Hans granne låg på knä och rensade bort tistlar ur rabatten. Det var en kvinna i hans ålder trodde han, kanske något äldre. Hon var läkare. Mannen med Lidl-påsen parkerade sin cykel, gick tillbaka till henne och stannade en stund och småpratade om katter, vädret och semester som varit och som skulle komma igen. Sedan gick han in och lagade lunch. Efter att han ätit satte han sig framför datorn en stund och spelade. Han älskade dataspel och speciellt så kallade RPG spel. Roll Playing Games, hade han lärt sig att det betydde. Han blev som ett barn när han spelade och tiden flög iväg, skuttade som en hare på ängen nedanför hans hus, och utan att han märkte det så hade mitt på dagen blivit eftermiddag.

Han hade spelat i fyra timmar.

Han låg i soffan när han vaknade. Slog upp ögonen och stirrade upp i taket totalt förvirrad och utan den minsta aning om var han befann sig. Soffkudden han låg på luktade illa och han förstod att han hade kräkts. Inte mycket, men han kände mot kinden att den blå sidenkudden var blöt och det förklarade för honom att det troligen förhöll sig på det sättet och han kände igen stanken av spyor. Han försökte sätta sig upp men hela rummet dansade runt honom i en vansinnig dans bara av att tänka tanken så han avstod och låg stilla och försökte samla tankarna. Långsamt och försiktigt kom minnet tillbaka. Det kröp över vardagsrumsgolvet som en slemmig snigel, kom fram till soffan och tog sig sedan mödosamt uppför tyget och upp på hans bröst och lyckades till slut pressa sig in i hans öra. Det sista han mindes var att han slutat spela dataspel för att han blev för trött i skallen. Att han gått till soffan och lagt sig ner för att vila en stund. Sedan var det svart.

Han mådde illa.

Huvudet värkte också och även om han låg ner så kändes yrseln. Han började bli rädd nu och slöt sina ögon och försökte ligga stilla och somna om i hopp om att vakna besvärsfri. Det var inte mycket annat han kunde göra. Han kunde nämligen inte röra sig.

Att sova gick inte.

Han hade tusen nålar i skallen och i skinnet och han kunde omöjligt slappna av och förstod att han var tvungen att få hjälp. Altandörren stod öppen, han mindes det nu och när han sakta vred på huvudet så såg han att minnet inte svek honom. Grannen, tänkte han, jag kan ropa på grannen.

Han kom inte ihåg vad hon hette.

”Grannen! Grannen!” Ropade han men hans röst var inte mer än en viskning och suset i björklöven i björken intill huset dränkte allt. Det satt en vansinnig skata i trädet också som grusade allt hopp om att läkargrannen skulle höra honom och han började gråta. Tårarna rann nerför hans kinder och han hulkade lätt för han förstod nu. Hans tid var inne och han fick inte ens spela schack med Bengt Ekerot för att försöka skjuta upp det oundvikliga. Mitt i all panik och skräck över att han skulle dö så blev han arg.

Det var ju nu allt skulle tydliggöras tänkte han. På den yttersta dagen så var det ju meningen att förklaringen skulle spikas upp på väggen i form av ett handskrivet dokument undertecknat av Gud. Var det inte så överenskommelsen löd? Ett dokument där varje handling du utfört under dina dagar på planeten jorden skulle härledas, granskas under lupp, och du skulle äntligen få en  förklaring till varför du levat. Det var inte meningen att du skulle dö så här. Ensam och övergiven, illamående och rädd och gråtande, ovetande, fortfarande.

”Var är förklaringen?” Skrek han, eller viskade snarare. ”Var är klargörandet för helvete?” väste han och han grät nu hejdlöst.

Han kände döden komma krypande från fötterna och uppför hans ben. Hur hans kropp gradvis dog. Hur livet försvann ur hans begreppsvärld. Döden var vid midjan nu och tycktes stanna där en stund. Som om den ville ge honom lite tid till eftertanke och han försökte hejda sin skenande andning. Mannen i soffan fick för några minuter en strimma av hopp, som om han trots allt fått ett parti schack med liemannen och att han gjort ett bra drag som tvingade döden till eftertanke.

”Löparen till C 6.” Den kåpklädde lyfte sin hand och flyttade pjäsen.

Han såg slutet komma nu. Kände hädanfärden närmare sitt hjärta och han slutade gråta. Mörkret sänkte sig sakta som för Marie Curie i den där filmen med Spencer Tracy om hennes liv, och som han grät när han såg den filmen som barn. Fastän ingen tid för tårar nu tänkte han. Tid istället för rannsakning och försoning, räkenskapens tid är här log han trots allt och han skyndade sig igenom sina synder som en kanin på flykt undan räven, och han hann. När dödens kalla hand kramade hans hjärta och fick det att stanna så var han förlåten. Åtminstone så hoppades han det.

Det sista han såg av detta livet var hans katt som hoppade upp på hans bröst, jamade och lade huvudet på sned. Som om den undrade vad han höll på med. Han hade gärna velat klappa den en sista gång.

”Schack och matt”, sade den svartklädde.