En blek sol…

blek sol

En blek jävla sol klättrade över världskanten och lyste för ett ögonblick upp tillvaron. Tio minuter senare höjde sig bitterheten över oförmåga och orättvisor och skymde därigenom allt ljus och det blev mörkt den tredje dagen och alla andra dagar också för den delen.

”Det får inte vara såhär”, tänkte han och reste sig ur soffan och gick in på toaletten. Hans flickvän hade gått till jobbet för en halvtimme sedan utan ett ord och han förstod henne.
Därinne stod han länge och glodde på sig själv i badrumsspegeln. Han tyckte synd om sig själv. Med all rätt också ansåg han.
”Det är väl själva fan också att när jag äntligen lyckats baxa det som jag trodde var värt att baxa ända fram till målet och allt tycktes som om det skulle ordna sig. När jag trodde att alla inblandade äntligen förstått vad allting egentligen handlar om och inte längre satte sig på tvären. Då går allt åt helvete.” Han hade lust att slå till sig själv i spegeln så glas skulle yra och blod flyta, men han behärskade sig. Istället så borstade han tänderna. Han rakade sig och satte på sig rakvatten. Applicerade deodorant under armhålorna av samma märke som sin ”after shave”, och till sist en ”eau de toilette” av samma doftfamilj.
”Jag stinker som en parfymfabrik”, tänkte han.

På bussen på väg till jobbet satt han med sin huva på jackan över sitt huvud och lyssnade på deppig musik och han vältrade sig som en gris gör i gyttja i självömkan. Tårarna lurade i ögonlockskanterna och han hade inte långt till gråten.
”Hej!”
Han tittade upp. Där stod hans idiot till kollega och flinade dumt.
”Du ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna”, sade han. Arbetskamraten trängde sig ned bredvid honom på sätet.
Den desillusionerade såg sin kollega i ögonen och pekade på sina lurar. Han gjorde ingen ansats att ta av dem. Tänkte att om den idioten tror att jag inte hör vad han säger så slutar han kanske prata. Vad den påflugne yrkesbrodern istället gjorde var att luta sig fram och börja dra i lurarna för att få dem av.
”Vad i helvete håller du på med?” fräste den vemodige och slog undan hans händer.
Hans jobbarkompis såg chockad ut och tappade ansiktet.
Nu var den sorgsne ju tvungen att haka av sig sina hörlurar och be om ursäkt.
”Förlåt, men lurarna är lite känsliga” mumlade han. ”De tål inte så mycket stryk tyvärr. Vad var det du ville?”
”lyssnar du på en bok eller musik?”
”Musik.”
Mannen med lurarna nu runt halsen sa inget mer. Han vände sig istället rakt fram och såg ut genom förarfönstret. När bussen stannade vid nästa hållplats så reste han sig, satte på sig sina hörlurar igen, och gjorde sig beredd att gå av.
”Ska du inte jobba idag? Frågade kollegan, och det var då han bestämde sig.
”Nej, jag tror jag skiter i det faktiskt”, sade han och flinade. ”Jag har annat för mig.”
Hans kamrat från arbetet stirrade på honom med öppen mun.
”Vi ses när vi råkas”, sade den nu plötsligt bra mycket gladare mannen och gick av bussen. Han stod och såg efter den när den åkte vidare. Vände sitt ansikte mot den gråmulna himlen, såg sedan på sina fötter, och började gå. Vart visste han inte riktigt. Han bara gick och nu kändes den deppiga musiken plötsligt väldigt malplacerad så han bytte till Bach och lät sig svepas iväg av den gamle mästarens tredje pianokonsert som var som en studsande hare på en sommaräng och snart, tänkte han, kommer den. Våren.

När solen letade sig igenom molntäcket så satt han på en parkbänk och längtade efter sina cigaretter. Det här var tredje dagen utan hans Marlboro och det var svårt. Mycket svårare än vad han hade trott att det skulle bli då han egentligen inte rökte så mycket tyckte han. Max fem cigaretter om dagen och då på kvällstid precis innan han skulle gå och lägga sig. Vilket fick till följd att han visserligen somnade omtöcknad av nikotinet och alla annan skit som cigaretter innehåller, men också att han vaknade efter exakt en timma och då var det stört omöjligt att somna om.
Telefonen ringde och han såg att det var jobbet. Han svarade inte. Tryckte helt enkelt bort samtalet och stoppade in en snus. Det var inte samma sak. Snuset gjorde att han höll sig lugn och inte blev så förbannad men inte var det som att dra ner den underbara röken i lungorna.
Han suckade och funderade på det som hänt på morgonen. Försökte sluta med det, lyckades dåligt, så mannen reste sig upp och började gå igen.
”Varför är det så”, tänkte han. ”Att ett enda förfluget ord kan rasera hela min värld. Vad är det för fel på mig egentligen?” Han stampade i backen och tog upp telefonen för att ringa till sin flickvän. Ångrade sig och stoppade tillbaka luren i väskan. Han hade inte mer än gjort det förrän den ringde och det var jobbet igen. Den här gången svarade han.
”Nej, jag kommer inte idag.”
”Nej, jag är inte sjuk”, svarade han på frågan som hans chef ställde.
”Jag vet inte”, svarade han på nästa fråga. ”Jag hör av mig senare”, avbröt han honom mitt i en upprörd mening och avslutade samtalet.
Han stod stilla och andades tungt. Musiken som satte igång igen fyllde hans själ och det kändes som om han klev in i en annan värld plötsligt. En värld utan trivialiteter och tarvligheter och måsten och han undrade vad som flugit i honom men det kändes bra. Han var som ett kärl som plötsligt fylldes med en livgivande vätska och han log.
Han gick hem.
Väl där så tog han av sig alla sina kläder och stod framför spegeln i sovrummet och betraktade sig själv. Han såg inte så illa ut tyckte han. Lite osunt fläsk på magen men på det stora hela så tyckte han om vad han såg. Han gick naken genom sovrummet till badrummet och klev in i duschen. Under de varma strålarna som tvingade ut kylan ur hans kropp blev han säll.
När han klätt på sig igen, fritidskläder denna gång, så satte han sig ner vid frukostbordet. Värmde på det sista kaffet och skrev ett sms till sin flickvän där han försökte förklara sig. Trasslade som vanligt in sig i konstruerade formuleringar och han kände sig som en fluga i ett spindelnät men han skickade iväg meddelandet och hoppades att hon skulle förstå.
Han ringde till sitt jobb och sade upp sig.
På SJ:s hemsida bokade han en enkel tågbiljett till Köpenhamn på ett tåg som skulle gå om tre timmar. Packade en resväska med det allra nödvändigaste och gav sig av. Flickvännen svarade på hans telefonmeddelande när han satt på bussen på väg mot centralen och förstod ingenting skrev hon.
”Inte jag heller”, skrev han som svar. Sedan stängde han av telefonen.

På en bar vid centralen tog han in en kopp kaffe. Fingrade på sitt cigarettpaket som han hade i fickan. Han hade det där för att han inte skulle vara utan. Trodde att om han visste att det fanns cigaretter så skulle han inte bli så panikslagen om suget blev för svårt, och det fungerade. Han släppte paketet och lade in en snus istället. Drack sitt kaffe sörplande och log mot servitrisen som log tillbaka och blinkade faktiskt åt honom. Det gjorde honom glad.

När tåget lämnade centralen så släppte allt med ett brak. Något slags budskap trumpetades ut av öronbedövande basuner och han tittade sig omkring men ingen annan av tågresenärerna verkade höra detta.
Han såg världen med ens som den var och insåg att universum bara var en chimär och världen omkring honom upplöstes i små beståndsdelar och det fanns ingenting som han inte kunde göra förstod han. Han hade utan vidare tagit steget in i en större uppenbarelse. Han förstod inte hur det hade gått till men att han hade varit på väg länge så mycket fattade han. Allt stod plötsligen förhållandevis klart för honom nu och han visste att det inte fanns någon väg tillbaka och han kände sig både rädd och nyfiken på samma gång. Han var som ett spädbarn som tog sina första steg och allt gick fort nu. Mannen höll sin mamma hårt i handen.

Han slöt sina ögon och kände trots allt det rytmiska dunkandet från skenorna. Den så sorgsne mannen var inte ledsen längre. Han var inte ens en man och han visste inte riktigt vad han var men han trodde att det snart skulle stå klart för honom. Den som för bara några timmar sedan varit en ångestladdad stackare lät sig nu lyftas ur en tillvaro som han aldrig varit riktigt nöjd med och lyckan över att våga, att ens kunna, sköljde över honom som en våg och när han såg ut genom det som förr var ett fönster bort mot en, förmodade han, nedåtgående sol så hörde han en melodi. Som en psalm ekade tonerna i hans inre och han visste att det var sant. Han hade alltid vetat det och han önskade bara att han hade insett detta för många år sedan.
Fast å andra sidan så var tid ett försumbart begrepp log han för sig själv. Vad var tid? Om inte bara fängsel som höll dig tillbaka och hindrade dig från att komma vidare.
Han tog fram sina nycklar och låste upp sina handbojor och släppte därigenom taget.
Han var Gud nu, och Gud var han och vad Gud var hade han ingen aning om men det spelade mindre roll nu.
Han tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s