En våg av frihet.

Han gav sig av en regnig dag i oktober. Det var kallt och det blåste snålt men i hans hjärta var det varmt. Äntligen var han på väg bort ifrån det inrutade liv som han inte stod ut med. Trygghet var som bojor för honom och allt som var enahanda och så hade det varit i hela hans liv. Ingen kunde dock säga att han inte försökt. Jerker hade snällt och med goda föresatser under perioder av sitt liv hakat på sig selen och rättat in sig i ledet men det slutade alltid på samma sätt. Att han fick nog och drog iväg. Ibland med mål i sinnet men oftast utan och han var lycklig ett tag men ensam och återvände. Bara för att ett halvår senare ge sig ut igen på sin jakt efter vågen av frihet som skulle surfa honom i hamn.

Nu satt han på ett plan och han drack vin och han drömde om sitt nya liv som den här gången skulle sluta lyckligt. Jerker hade bränt alla skepp i hemlandet och hade inget att komma tillbaka till. Det var en medveten handling. Han lutade sig tillbaka i flygstolen och skruvade upp volymen på musiken han lyssnade till i sina nya hörlurar. Jerker slöt sina ögon och i mörkret bakom ögonlocken såg han sig själv på en strand med en hund som sprang lyckligt i vattenbrynet på ett hav utan slut. Det salta vattnet skvätte om dess tassar och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och den skällde och ljudet var som musik i Jerkers öron och han somnade i sitt vinrus och vaknade först när flygvärdinnan tog honom i armen och förkunnade att det var tid för landning. Han såg på henne och log. Hon var vacker som en dag med ett naturligt blont hår och ett intagande leende som såg ut att kunna smälta is. Hennes ögon glittrade och hon hette Marvet och var från Danmark sade hon när Jerker frågade. ”Ta på dig säkerhetsbältet nu”, sade hon. ”Och fäll upp stolsryggen.” När hon gick såg Jerker länge efter henne och han tänkte att det var en sådan flicka han ville ha. Jerker hatade att erkänna det men han hade alltid varit ute efter en kvinna som tog hand om honom. En moder Theresa som höll honom under armarna och såg till att han mådde bra och att han hade vad han behövde samtidigt som hon älskade honom för det underverk till man som han ansåg sig vara. Det hade nu inte gått så bra med de relationer han haft men det ansåg han berodde på att de kvinnor han mött inte förstod honom. Att han, Jerker, skulle ha någon skuld i det hela stod för honom utom allt tvivel. I alla fall utåt var det så. Innerst inne så begrep han naturligtvis att han hade brister men inte så stora att de skulle behövt lämna honom och han tänkte när de gått att de fick skylla sig själva om de var dumma nog att sätta punkt för ett som han upplevde det i alla fall ömsesidigt bra förhållande.

När han kvitterat ut sitt bagage, och han fick vänta länge och det var varmt och han svettades ymnigt och inte blev det bättre när han kom ut. Jerker irrade runt på flygplatsen som var av det mindre slaget och hittade till slut en buss som skulle ta honom till huset han hyrt i ett år. Det var långt att gå insåg han när bussen stannat och värmen var nu än mer påtaglig. Bagaget var både tungt och otympligt.

Nyckeln låg under blomkrukan på verandan precis som det var sagt. Jerker låste upp dörren och gick in. Det var ett litet hus på ungefär sextio kvadratmeter med ett kök ett sovrum med dubbelsäng och ett litet vardagsrum med två soffor och en fåtölj och en platt-teve av äldre modell. Den var således inte så platt men bra mycket tunnare än en tjock-teve. Det låg hemvävda mattor på det rustika trägolvet och det stod blomkrukor med välmående blommor i fönstren så någon måste ha vattnat regelbundet, tänkte Jerker. Han ställde ifrån sig sitt bagage och plockade farm vinet han köpt på flygplatsen. Korkade upp en flaska och satte sig på verandan i de trämöbler som stod där och såg ut över havet och kände sig förbannat nöjd med tillvaron. När han tömt halva flaskan började han känna sig hungrig. Det skulle stå en cykel i uthuset var det sagt och när han gick dit så stämde det. En gammal Crescent stod där och var förvånansvärt välskött. Kedjan var väl inoljad och kedjeskydden av krom blänkte. Den var treväxlad och hade en sadel av läder. Jerker funderade på vad en svensk cykel gjorde i Thailand, men han antog att Crescent märket fanns över hela välden eller också var det någon annan svensk som bott här och haft sin cykel med sig. Han lade sin panna i djupa veck och funderade över problemet en stund tills han kom fram till att det var en onödig tankemöda. Så han satte sig helt enkelt på cykeln och cyklade tillbaka till byn där bussen stannat och köpte mat. Han vinglade betänkligt men tog sig fram och hem helskinnad.

Nu gick han efter stranden. Jerker var mätt och lite full för han hade avslutat sin påbörjade vinflaska och börjat på en ny som han köpt i byn. En kartong thailändska öl hade han också köpt och de låg nu på kylning i kylskåpet förutom de som han hade med sig. Solen var på väg ner och det var vackert som i en resebroschyr och allt som saknades var den där hunden han som sett för sin inre syn. Jerker älskade hundar och när han var grabb så hade han haft en tax som hette Bosse. Den blev tyvärr brutalt överkörd och mosad av en granne till familjen som vägrade köpa en ny då han hävdade att det var förbjudet att ha hundar springande lösa. Jerkers mor hade gått i taket och hotat med polis men det hjälpte föga för grannen hade rätt. Lennart, grannen, var för evigt hatad av Jerkers mamma efter detta och hon fortsatte att hata honom ända tills hon dog av en hjärtattack i badkaret. Jerker hade aldrig riktigt repat sig efter frånfället av sin mor trots att det var snart trettio år sedan det hände. Förlusten av Bosse var också svår och han hade aldrig skaffat sig någon ny hund. Främst för att han inte skulle palla ett nytt dödsfall. Men nu då han var äldre så skulle troligtvis Jerker själv dö innan hunden och då kom saken i ett annat läge.

Han satte sig ner i sanden och tog av sig sina skor och såg ut över det eviga vattnet. Det var så här livet skulle levas tänkte han och det var näst intill omöjligt för honom att förstå hur ett inrutat liv med arbete varje vardag. Tevetittande vareviga kväll och med barn i familjen som störde harmonin och satte stopp för äventyr av alla de slag, hur något sådant kunde vara tillfredsställande? Jerker medgav för sig själv att hos honom lurade ett visst förakt för sådana människor och han ansåg sig själv som lite förmer, som Karlsson på Hemsö ungefär, men han försökte att inte visa det. Men det sken nog igenom tyvärr och det hade fått som resultat att han hade få vänner kvar. Han levde på de bevis på sin egen förträfflighet som visades av de som tyckte att han var bohemernas bohem och att hans liv utan bojor som han levde var något att avundas. Och så var det väl. Att alla drömde om ett liv i fred och frihet och Jerker var ju nu en gång sådan att han var en man med blicken i det blå och ryggen rak och att han levde sin dröm rådde det inga tvivel om men var han lyckligare än andra? Jerker funderade ofta på det och kunde komma på sig med att sakna en familj. En fru och ett par barn att ta hand om och skämma bort. Men han trodde dock att han snart skulle tröttna. Och resultatet av en sådan leda skulle få katastrofala följder för de inblandade tänkte han och Jerker ville inte utsätta någon annan för svek och brustna hjärtan. Det räckte med att han svek sig själv. Det var jobbigt nog.

Han grävde med tårna i sanden och såg på sina bara ben med åderbråck och ärr efter vådligheter under ett brokigt liv. Tänkte på att han var ensam och att han alltid varit det. Även tillsammans med andra människor. Att det var hans lott i livet att vara en ensamvarg och att han trivdes bäst ensam utan några andra att ta hänsyn till. Han öppnade en av ölflaskorna som han hade med sig och kisade ut över havet. Drack njutningsfullt och mådde bra. En havstrut landade på stranden bara några meter ifrån honom och stod där och glodde och såg förbannad ut. Jerker skrattade och höjde flaskan och sade, ”skål gamle vän.” Truten fortsatte att stirra på honom och tog ett par steg närmare där han satt. Bredde ut sina vingar och såg stor och väldig ut och lyfte sedan och flög ut över det stora vattnet.

”Ack ge mig en grav i det isgröna hav där blott böljorna lyss till min gråt.” Mumlade Jerker för sig själv och flinade och tänkte på Kalle Anka serien och på hur förvånad han hade blivit när han insåg att citatet i själva verket härstammade från en brittisk poet och inte var ett påfund av Carl Barks. Fast egentligen är jag ju lycklig tänkte Jerker, och jag skulle aldrig klara av att ha en familj som skulle ställa en massa krav på mig som jag inte kan uppfylla.

”Jerker och det stora havet”, sade han högt och reste sig upp och han hade alltid känt sig hemma med hav både vid sidan om och på och han mindes sina planer på att jobba på en oljeplattform i sin ungdom som hade gått i stöpet därför att han inte orkade med kraven på svetsarutbildningar och annat som skulle ta en evig tid innan han kunde komma ut på någon rigg. Det var nog tur för övrigt. Det låg många fingrar och tår i havet från plattformsarbetare och han behövde sina fingrar för att kunna spela gitarr och ukulele. Han var en fena på when I´m cleaning windows av George Formby och han brukade spela på kvarterskrogen intill där han bodde hemmavid och gjorde alltid en mindre succé när han avslutade med den låten. för övrigt så bestod repertoaren av Beatles och Bob Dylan och andra trubadurlåtar på både gitarr och som sagt ukulele. Jerker tänkte sig en liknande karriär här i Thailand på någon liten restaurang eller liknande för att dryga ut reskassan. Han reste sig upp, tog på sig skorna och började gå hemåt. Väl hemma så kände han sig trött och när han såg på klockan så var hon närmare åtta på kvällen och han hade varit igång sedan två på morgonen. Så han gick helt enkelt och lade sig.

Jerker vaknade tidigt utsövd och härlig så han skuttade ur sängen och tog på sig badbyxor och småsprang ner till havet. Han sprang som en galning rakt ut bland vågorna. Kutade tills han stupade och låg sedan på rygg och lät sig gungas av dyningarna och måsarna skrik kom och gick vartefter han hade öronen ovanför vattenytan eller inte. Han flöt till dess att fötterna nuddade botten. Reste sig då upp och gick in till land. Jerker satte sig på en gammal ilandfluten stock och stirrade ut över det vackra havet. Solen värmde påtagligt trots att det var tidigt på morgonen och han satt där han satt och tänkte att det var bra att sitta där. Det gjorde honom gott. Till slut så blev han hungrig och gick tillbaka upp till stugan och kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar med lufttorkad skinka som han köpt i snabbköpet i byn. Han åt dem utan smör för det hade han glömt att köpa men det spelade ingen roll för brödet var fett och gott och kaffet smakade som en dröm. När han ätit så lade han sig ner i solstolen som stod på verandan och somnade. Han drömde återigen om den där hunden som sprang på stranden och när han vaknade så tänkte han på Bosse och på hur han sett ut när han blivit överkörd. Sprucken mage och med tarmarna som hängde som tentaklerna på en bläckfisk ur honom och han levde en kort stund precis efter olyckan och Jerker skulle aldrig glömma ögonen som såg på honom så bedjande och ljudet som kom ur hans strupe. Han fick en chock då och grät hejdlöst och även nu när han tänkte på sin stackars vän så vällde tårarna upp i hans ögon och han tänkte på den där jävla Lennart och hatade honom han också precis som hans mor gjort och han undrade om fanskapet levde fortfarande. Han hoppades att han blivit överkörd.

Jerker såg på klockan och fann att den var elva och han öppnade dagens första öl. Satte sig sedan på verandan och spelade gitarr och han levde för att spela. Han blev liksom ett med musiken och även om det var en klyscha så var det så för honom. Han hade så mycket musik inom sig som han hade svårt att få ur sig sade han alltid och att ett vanligt arbete gjorde det ännu svårare var han övertygad om. Alkohol var en dörröppnare förstås och när han han var på rätt nivå av berusning så lyckades han glänta på dörren till musikhimlen och dofterna han kände genom dörröppningen gav honom mersmak. Tyvärr så slutade det ofta med att han drack för mycket och istället för att kunna öppna dörren helt och fullt och kliva in så smälldes den igen mitt framför näsan på honom. Han hade provat andra droger förstås men dessa gjorde honom bara förvirrad och han spelade sämre än när han var nykter. Jerker lade ifrån sig gitarren och hämtade ukulelen och klämde i med fönsterputsarsången och han sjöng för full hals och försökte låta som den gode George och när han tittade upp så stod det en gammal thailändsk kvinna med en åsna utanför hans tomt och hon log som en sol och viftade med händerna och skrek, ”Geoch Fomby! Geoch Fomby!” Och så skrattade hon så högt att åsnan blev rädd och ville dra henne därifrån. Hon höll dock hårt i tygeln och band fast djuret i staketet som omringade tomten. Klappade sedan händerna och visade på att han skulle spela mera genom att göra luftukulelerörelser. Jerker drog windows en gång till och kvinnan blev hysterisk av lycka och skrek något som han inte förstod men hon var uppenbarligen fascinerad och Jerker visste inte riktigt han skulle ta vägen så han vinkade glatt och gick in i huset och stängde dörren.

Framåt aftonen så strosade Jerker i strandområdet och tittade på folk. Tog sig en drink här och där och mådde allmänt bra. Han satte sig ner till slut på en bar med palmbladstak. Musiken som spelades där var sjuttiotalsrock av led Zeppelin, Deep Purple och liknande så han beställde in en gigantisk öl och njöt av värmen och situationen. Han hade sin snyggaste kakishorts på sig och en T-shirt med The Policetryck och han tänkte på låten so lonely och på hur bra Sting sjöng och på hur mycket han gillade Andy Summers gitarrspel och som av en händelse så spelades just den låten när han satt och tänkte på den. Han tog det som ett omen och beställde in en öl till. Inte lika stor denna gången för kvällen var lång.

Jerker var nu ordentligt berusad och hade dimmiga begrepp om var han befann sig. Folk runt omkring honom tittade misstänksamt och nedlåtande på honom fast om det var han omedveten. I Jerkers värld var det som vanligt och han var van vid det här tillståndet och även om då omgivningen såg ett fyllo så upplevde han sig själv som normal. Ja kanske inte normal direkt men inte särskilt berusad och så länge som han längtade efter en öl till så tyckte han att det var okej. Nu stod han på en pir längst ut och kisade mot den svarta horisonten. ”Jag förstår ingenting av det du erbjuder”, mumlade han och förstod inte var det kom ifrån. Tanken dök upp som ett sälhuvud i hans tankehav och han kände sig förvirrad. Men det var väl så, att han inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att han letade efter någonting som han inte visste vad det var och att han behövde ett ljus i mörkret eller att någon skulle visa honom vart han var på väg. Hade det inte alltid sett ut på det sättet för honom? När Jerker tänkte tillbaka på sitt liv så kändes det som om allt varit ett enda stort slöseri med tid. Ingen vidare känsla suckade han.

Jerker ruskade på huvudet och såg ut över det stora vattnet. Månen var stor och skenet från den var vackert och underbart och den speglades i havet och ritade en gyllene väg från månen till Jerker och han ville gå på den men satte sig istället ner och dinglade med benen. Och där satt han med ett osamlat men saligt leende på sina läppar och han varken hörde eller såg hur människor rörde sig bort från stranden i panik. Inte heller såg han hur himlen blev svart eller hur horisonten suddades ut förrän månen försvann bakom en svart vägg.

Jerker reste sig upp och stirrade framför sig. Ruskade på huvudet och blundade men när han öppnade ögonen igen så såg han fortfarande en stor svart våg som dånande närmade sig land. Han vände sig om och såg nu hur människor skrikande lämnade stranden och restaurangerna och han förstod trots sitt omtöcknade tillstånd vad det handlade om. Ju närmare vågen kom desto mer friskade vinden i och palmträden låg näst intill vågrätt i luften och båtar slets loss från sina förtöjningar och for som barkbåtar i den rytande stormen.

Jerker stod som fastfrusen på piren och höll sig hårt i en träpåle som stod längst ut på stenbryggan och konstigt nog var han inte rädd. Jerker tänkte att det här var kanske hans öde. Att det var hans våg av frihet som han längtat efter i hela sitt liv och som han nu skulle surfa på till det land av harmoni och total tillfredsställelse som han anade fanns någonstans. Så han stod där han stod och såg stormen i vitögat. Och natten blev svartare. Inget ljus syntes längre och allt som fanns var en dånande tystnad och ett totalt mörker och när vågen träffade piren som Jerker stod på så var han beredd.

Först blev allt svart och han tumlade runt som en trasa i en torktumlare och visste varken det ena eller det andra eller vad som var upp eller ner. Men sedan klarnade bilden och världen stabiliserades och nu stod Jerker på toppen av ett skummande raseri och han såg hur det han red på ödelade allt i sin väg och han kände sig som en Gud som styrde över människor och land och han kunde med små kroppsrörelser kontrollera frihetsvågen och han hade nått fram äntligen. Himlen ovanför honom var gnistrade klar igen och stjärnorna var hans ledfyrar och han var Neptunus med treudd i hand och vattnet var hans undersåte och vinden slickade hans hår bakåt och han surfade rakt in i evigheten.

Jerker var ett med universum och elementen och när han med full kraft red på vågen i den svarta natten så nynnade han på ”When I´m cleaning windows” och hans fönster mot universums kärna stod vidöppet och dörren till hans musikhimmel likaså och han kunde äntligen nå det han längtat efter. Hans uppenbarelse var en symfoni av harmoni och han skulle aldrig återvända till det som varit. Jerker lyfte sin treudd mot himlen och fångade in blixtarna från stormen som röt kring honom och likt en pil av himmelskt ljus klöv han natthimlen.

Allt stod stilla och allt var i rörelse i en och samma puls och det stora hjärtat som var livet självt skulle aldrig sluta slå.

Det var äntligen fullbordat.

Promenaden…

Jag tog mig själv i handen och gick på promenad. Det var en vacker dag i början av maj och sommaren stod bakom hörnet och lurade. Den kikade fram lite då och då och var tveksam till om den skulle våga kliva ut i världen eller inte. Jag gick i gräset och jag gick på grus och på asfalt och fåglarna sjöng och mitt hjärta slog lyckliga slag och det var varmt i solen men lite kyligt i skuggan under träden i den lilla skogen där jag vandrade. På en sten, en stor sten som låg intill sjön som fanns där jag gick satte jag mig ner och tittade ut över den glittriga vattenytan. Det simmade en gås där. Gåsen gled värdigt sakta framåt och i dess kölvatten kavade ett tiotal gässlingar och fiskmåsar i skyn skrek ut att det var vår och att sommaren var nära och jag tänkte att det var bra att det var på det sättet. En humla gjorde mig sällskap och satte sig på min röda jackärm och det var som om den tittade på mig där den trögt kravlade sig fram över tyget. Jag lyfte min arm och studerade den noggrant. Såg den i fasettögat och dess lurviga ben såg konstiga ut och den bulliga runda kroppen med sina ränder var nästan komisk och jag tänkte på varför den fanns. Vilken funktion i evolutionen hade en sådan otymplig flygande kluns?

Tog sedan stigen som ledde runt sjön och jag gick och jag visslade till och med och jag tänkte på hur det hade varit och hur det skulle komma att bli och jag såg tiden an med tillförsikt och önskade att jag hade varit då, i den andra tiden, den som inte längre var, som jag var nu. Och vinden som brusade i lövverket och fick löven att vinka till mig sade att den förstod. Men att det var meningslöst att tänka på sådant och så var det naturligtvis. Det låg dock inte för mig att inte vara efterklok. Jag var sådan, och hade varit så i hela mitt liv och jag kisade mot ljuset som silades mellan träden och tänkte att det var vackert.

På ängen när jag gått halvvägs stod ett rådjur vid bäcken och drack vatten. Vinden låg på åt mitt håll och jag kunde svagt höra sörplande och jag smög lågt hukande för att försöka komma så nära jag kunde. När jag bara var tjugo meter ifrån djuret, som stod med bakändan vänd mot mig så lade jag mig ner och kröp sakta framåt. Jag låg nu alldeles intill det vackra djuret och jag kunde höra hur råbocken andades och jag såg hur mulen sänktes ner i vattnet med jämna mellanrum och jag var så nära att jag nästan kunde röra vid det ena bakbenet och jag var förundrad och fascinerad och ville vara fri som rådjuret var men när jag låg där så kände jag fotbojorna som människan har och får vid vuxen ålder och jag suckade tungt och röjde mig därmed och skrämde bocken som tog ett skutt över den lilla bäcken och sprang mot skogen till.

Jag stod en stund och tittade på den vita bakändan som guppade iväg över ängen och kände vemodet skölja över mig. Men så tänkte jag på andra saker och blev glad igen. Det var sådan jag var. Humöret skiftade som ett norrsken förändras i färger. Blått som blues, rött som kärlek och hjärtat och svart som hat och vrede och det var på det sättet och jag hade lärt mig att leva med detta. Ibland kände jag mig som ett tåg som rusade fram genom landskapet utan att stanna vid några stationer och vid andra tillfällen som en sköldpadda som sakta kravlade sig fram genom sanden på en strand utan att kunna nå vattnet. Det hände också att när jag vaknat på morgonen satte mig på sängkanten och funderade på om jag verkligen skulle orka gå upp eller ens leva vidare. Fastän jag gjorde alltid det och de lyckliga stunderna övervägde nedstämdhet och idag mådde jag bra. Och jag borde må bra, det fanns ingen anledning till att jag skulle må dåligt men trots detta så hamnade jag i svackor och det stora mörkret omslöt mig och jag suckade och stönade och hatade mitt liv och så här i efterhand så var det patetiskt men då i det perfekta mörkret så fanns ingen nåd och något ljus var det inte tal om.

Det var dock som det skulle vara nu och jag tänkte att det skulle vara bra om det ville fortsätta på det sättet men vis av tidigare erfarenheter så hyste jag föga hopp om sådant. Och det var väl det som var problemet egentligen, att jag förutspådde olycka redan innan den inträffat. Jag kunde nästan alltid höra korpen kraxa i bakgrunden, olyckskorpen och den överröstade övriga vårfåglar. Men tack och lov inte idag. Jag njöt där jag gick och lövsångare och taltrastar och rödhakar och svarthättor tävlade om vem som kunde sjunga högst och det var ett högst angenämt kackalorum att vandra omkring i.

Jag tänkte på min fru och det gjorde mig glad att ha henne i mina tankar. Hon var som jag ville att hon skulle vara och hon var det alldeles av sig självt och hon hade kommit till mig som genom en uppenbarelse och allt som varit innan henne fick en underordnad betydelse och om det fanns någon Gud så hade den kraften ett finger med i det spelet att jag mötte henne. Hon var för mig och jag visste det från allra första början och till slut så förstod även hon att jag var för henne så vi förenade oss och det var något som jag aldrig ångrat. Vår kärlek till varandra tog aldrig slut. Den var som ett ymnighetshorn och det föddes nya känslor för varje år som gick och även om jag var en idiot och var det ofta så var det av andra orsaker och hon förstod det och jag grävde ner mig och hon grävde upp mig och vi hade det förbannat bra helt enkelt.

När jag gått varvet runt och kom ner till sjön igen så mötte jag ett gäng gräsänder och jag satte mig ner på en gammal trästock och pratade en stund med drakar och honor och jag tänkte tillbaka på den tiden då jag och min bror hade planer på att anordna en så kallad määkfest. Den skulle gå ut på att vi skulle fånga in ett stort antal gräsänder, stänga in dem i ett rum, bjuda in våra vänner, dricka en massa alkohol och ingen fick tala annat än andspråk. Det vill säga att alla ord skulle bytas ut mot määk och jag såg det framför mig och skrattade för mig själv där jag satt och tänkte att det var synd att det aldrig blev av. Det skulle blivit ett minne för livet.

Det började bli lite kallt för det var sent på eftermiddagen och jag hade för lite kläder på mig så jag tog farväl av mina andkompisar och anträdde promenaden hem och jag var hungrig. Det stod en gryta med högrev och puttrade på spisen hemma och min fru skulle komma hem om en timme. Jag tänkte på hur det var förr, för tio år sedan, då vinet till maten skulle varit viktigare än det som åts och jag var glad över att det inte var på det viset längre. Jag var frisk nu från den åkomman och jag tackade för den ynnesten varje dag. Det var andra värderingar som gällde idag, sunda och nyktra sådana och jag önskade att jag aldrig tagit det första glaset då i min ungdom för jag var övertygad om att när jag öppnade dörren till alkoholens land då vid femton års ålder så bestämde jag mig för att aldrig återvända till där jag varit innan. Det var tur att jag till slut kom på andra tankar.

Jag stannade och lyssnade på en fantastisk koltrast som satt på ett tak och rullade toner och jag fylldes till brädden av vår och hjärtat bankade och jag kände mig fri.

Det hade varit en bra promenad.

Insikt…

Det gistna skeppet krängde fram och åter i den stora stormen och vågorna sköljde över däcket och spolade bort det gamla för att ge plats åt det nya. Ingen saknade det som varit och fanns det någon mening med något nytt? Existerade det något som inte redan funnits i en oändlig mängd variationer? Var inte nuet och framtiden bara dåliga kopior av det som redan funnits och vad var det för mening med att återuppleva det som redan levts?

Robert ville ha något nytt tänkte han. Något som ingen haft tidigare eller om inte det gick, ta något gammalt som var bra och göra om det till något bättre. Han stod i fören på den stora båten och såg tillbaka mot aktern till. Höll sig hårt i relingen och kisade i den starka vinden, regnet piskade hans väderbitna skinn och han tänkte på hur det varit förr och på sådant han borde gjort annorlunda och insåg i samma stund att inget av det som han hade nu skulle existerat om han inte valt den väg han valde då. Frustrerande, att både vilja ha kakan och äta upp den. Världen för honom var en scen och som det kändes idag så var det som om han stod längst bak i publiken när han egentligen ville stå längst fram på den där scenen. Allt ljus på mig tänkte han. All uppmärksamhet åt hans håll. En spotlight mitt i ansiktet och publikens vrål av hänförelse över allt han gjorde.

Båten krängde till av en stor våg och han ställde sig bredbent och höll sig fast hårt och han kände sig plötsligt påtagligt gammal. Vände sig sedan om och såg framåt och han insåg att det han försökte se inte skulle komma att förändras. Att allt var skrivet i sten och att det inte fanns några möjligheter att slå in på någon ny väg. Han kände sig ledsen trots allt över att han inte förverkligade sina drömmar som han hade då när han var ung, att han till slut efter många om och men valde den trygga vägen istället för att balansera på klippavsatser och vassa eggar. Visserligen så hade hans liv varit okej. Egentligen inget alls att klaga på men det hade knappast varit någon berg och dalbana även om det hade böljat lite då och då. Robert suckade och försökte se horisonten framför sig men det var disigt och det regnade och han kände att även om vädret hade varit klart så hade det inte spelat någon roll. Hans väg var utstakad.

Att acceptera sin situation och försöka göra det bästa av den var något som han misslyckats med i hela sitt numera faktiskt långa liv. Att aldrig vara nöjd var hans lott. Han led av det men samtidigt så var det detta faktum som hade drivit honom framåt och även om han inte hade haft modet att kliva av från den trygga stigen så hade lusten att göra det alltid funnits där. Det hade varit tillräckligt för honom när han var yngre men nu när det inte längre fanns några valmöjligheter så kände han sig missmodig. Det fanns ingen plats för ålderstigna rebeller i den situation som han nu befann sig i. Svårt fall tänkte han och försökte få fyr på sin pipa. Robert misstänkte att det skulle bli svårt att kliva av trygghetsbåten han befann sig på för att istället ta hyra på ett piratskepp där inga lagar och ordning och reda fanns. Han tänkte länge och väl på detta. Till slut så fick han fyr på snuggan och satte sig ner i lä på skeppsdurken och rökte eftertänksamt. En trut satte sig på relingen och glodde på honom. Den såg arg ut.

Han klev iland sedan, lämnade minnenas och framtidens fartyg åt sitt öde och satte sig istället i soffan och lyssnade på sina inre röster som alltid plågade honom. De gick inte att stänga av, han hade försökt i många år men gett upp till slut och försökte lära sig att leva med de viskande stämmorna som påminde honom om sådant han inte ville bli påmind om. ”Hur kunde du göra det som du gjorde?” Var en ständig fråga som dök upp i hans inre och han hade som vanligt inget svar utan han grimaserade av mental smärta och försökte slå bort de elaka rösterna och han ville skada, slå hårt och tillfoga smärta och han morrade som ett djur och tänkte som han tänkt många gånger tidigare att det var meningslöst att fortsätta leva så som han levde. Men han gjorde det ändå, fortsatte oförtrutet på sin inslagna väg även om den alltmer ofta kändes innehållslös och enahanda. Han gick fram till spegeln och betraktade sig själv och han tyckte inte om vad han såg. Hade han någonsin gjort det egentligen, tyckt om sig själv? Inte vad han kunde minnas.

Ditt eländiga lilla kräk!” Sade han till sig själv och förstod egentligen inte varför då han i själva verket tyckte att han var bättre än de flesta. Men det här självföraktet som han hölls med hade blivit alltmer påtagligt ju äldre han blev och det spelade ingen roll att andra människor fann honom fördragsam och snäll. Innerst inne så var han elak och inte nog med att han föraktade sig själv. Han tyckte illa om andra också. ”Din förbannade idiot!” Brukade han muttra när han mötte män och kvinnor och för all del även barn som han av någon anledning tyckte uppfyllde de kriterier som var signifikativa för just idioter. Han ansåg sig kunna avgöra det på bara utseendet och hur de rörde sig och när de till slut öppnade munnen och talade så visade det sig nästan alltid att han hade rätt. Han brukade kalla det för sin idiotradar. Och den var enligt hans förmenande osviklig.

Robert gick ut i hallen och klädde sig i sin överrock och tog på sig grova skor och gick ut på promenad. Det var kallt och rått ute men det var skönt tyckte han. Det var december men ingen snö och det var som vanligt och som det hade varit de sista fem åren. Han saknade i och för sig inte vinter och snö, men han oroade sig för varför det var på det här sättet. Men vad spelade det för roll tänkte han sedan och sparkade till en sten som låg i hans väg. Jorden hade gjort sitt som avstjälpningsplats för de virus som var människorna. Moder jord hade fått nog helt enkelt och nu skulle de bort. Gränsen var nådd. Vi skulle döden dö och om tusen år skulle allt starta om med förhoppningsvis ett bättre resultat än detta flinade han. Människan som begrepp var verkligen en undermålig skapelse.

Nere vid kanalen på den stenlagda gången som gick intill vattnet och där han ofta promenerade fanns oftast frid och ro och så även idag. Han satte sig ner på en bänk och tittade på frusna gräsänder som låg stilla i det kalla vattnet. Det låg ett lätt dis över vattenytan och i det bleka solskenet så var det vackert. Han tog fram sin pipa och stoppade den och tände. Det var ett privilegium som män i hans ålder hade. Att kunna röka pipa utan att någon höjde på ögonbrynen. När ungdomar rökte så var ofta piphuvudet stoppat med andra saker än tobak visste han av egen erfarenhet. Och kvinnor använde överhuvudtaget inte denna typ av rökdon. Han undrade varför.

Medan han satt där i godan ro och puffade på sin pipa så kom en äldre dam och satte sig bredvid honom. Lite för nära för att han skulle tycka att det var bekvämt och han flyttade sig därför lite åt sidan. Då stirrade hon på honom och sade. ”Fy fan vad det luktar illa om den där jävla pipan!” Han ryckte till och stirrade tillbaka. ”Va?” Sade han och skrattade till. ”Din pipa luktar skit”, sade hon igen och rynkade på näsan. Han flinade, drog ett djupt bloss och blåste ut röken åt hennes håll och hon viftade med armarna och såg högst indignerad ut. ”Det är farligt! Jag har kol! Jag kan dö!” Vrålade hon. Den piprökande mannen synade henne i sömmarna och såg en kvinna med någon slags ryssmössa på huvudet med öronlapparna hängande som öronen på en cockerspaniel. Djupt liggande stickiga ögon och det du såg av håret var grått och spretigt. På fötterna hade hon håriga Moon boots från åttiotalet och en lång, sliten täckkappa i brunt. Han blåste mera rök på henne. ”Sluta! Vad gör du gubbe!” Skrek hon med gäll stämma och hostade. Han skrattade rått och blåste än mer piprök på henne. ”Men sluta någon gång för guds skull. Är du inte riktigt klok”, tjöt hon ”Men dra åt helvete då käringjävel, jag satt här först. Det finns fler bänkar än den här”, morrade han och vände bort blicken och slöt sina ögon. Han gick in i sig själv och sög hårt på sin pipa.

Plötsligt reste hon sig upp och fiskade ur täckkappans innandömen fram en käpp och gav sig vildsint på honom med den. Men han var snabb och for upp på fötter och tog tag i käppen när hon slog mot honom och slet den ur hennes händer och returnerade slaget. Slog med full kraft och träffade henne hårt i huvudet i den högra tinningen och hon föll som en säck potatis till marken och rörde sig inte.

Robert stod med käppen i hand och såg perplex på kroppen som låg på stengången och han väntade på att hon skulle resa sig. Men den gamla damen låg kvar och rörde sig inte överhuvudtaget. Vad fan nu då! Tänkte han och böjde sig ner över henne. Försökte höra om hon andades men det var omöjligt. Tog istället tag i hennes handled och kände efter puls men ingen fanns. Fan! Hon är död tänkte han. Käringen är död! Vad i helvete ska jag göra nu? Han reste sig upp och såg sig omkring för att kolla om någon sett vad som hänt. Men inte för att få hjälp utan av helt andra anledningar. Han tänkte inte åka fast för att ha slagit ihjäl en elak käring. Nej, nej, det gick bort.

När han öppnade ögonen så satt fortfarande den gamla damen och bjäbbade som en ilsken hund och han önskade att det han föreställt sig hade varit sant. Han reste sig och skakade uppgivet på huvudet och gick därifrån. Den trötte Robert strosade sedan efter ån och härmade de bräkande änderna och lyckades få dem med sig ungefär som råttfångaren i Hameln som spelade på sin flöjt och som lyckades få råttorna att följa honom. Änderna förväntande sig antagligen att få mat men när ingen kom så tröttnade de och gav honom fingret och simmade därifrån. Han böjde sig ner och plockade upp en sten som han slängde efter de otacksamma kräken. ”Far åt fanders era jävlar!” Skrek han och skrattade högt. En man och en kvinna som hand i hand var på väg emot honom tog en omväg förbi den skrikande vettvillingen och stirrade förskräckt. Och när han glodde tillbaka så slog de ner blicken och ökade på stegen. ”Det gäller er också, hör ni det!” Vrålade han. ”Era förbannade idioter”, muttrade han sedan.

Väl hemma igen så tog han fram gitarren och spelade de låtar han kunde om och om igen och sjöng för full hals och drömde om berömmelse och framgång och evigt liv tills han tröttnade och gick och lade sig på soffan för att titta på teve. Han såg en fotbollsmatch och det tyckte han om. Fotboll var alltid fascinerande och för honom fanns ingen annan idrott som var värd att följa ansåg han. Han stängde av teven sedan och gjorde sig klar för natten. Läste en stund i sin bok som låg på nattduksbordet. Lade den ifrån sig efter tre sidor och somnade sedan och drömde om en hund som sprang på en strand. Dess tunga svängde fram och tillbaka som en våt slips och hundens ögon såg lyckliga ut och vattnet skvätte om dess stora tassar och solen sken och det glittrade som av diamanter i vattnet. När han vaknade efter en timme, som han alltid gjorde, så ville han tillbaka till sömnens land men istället så var han tvungen att gå upp och kissa som så många andra män i hans ålder.

Istället för att gå och lägga sig igen efter förrättat värv så tog han på sig sin morgonrock och tofflor och gick ut och satte sig på sin balkong och tände upp pipan. Han började så småningom närma sig något som han valde att kalla för insikt kände han. Hela hans liv hade varit en upptäcksförd och det kändes som om han aldrig riktigt hittat vad han sökte. Det var så många drömmar som han haft men aldrig fick se uppfyllda. Och så många liv som han ville ha men aldrig fick leva och han kände inom sig att han hade så mycket mer att ge än det som han lyckats åstadkomma. Men nu var det ju slut snart och vad skulle man tro, hade han tio eller femton år kvar? Han visste inte men han hoppades på att i nästa liv kunna uppfylla det som han inte förmått i det nuvarande. Problemet var ju bara att om nästa liv var en ny start på blankt papper så var ju sannolikheten för att hans mål för det nya livet inte längre skulle existera och det ville han ju inte. Insikten, eller snarare förståelsen för det liv han levt blev mer påtaglig ju längre han levde och han tänkte att om han verkligen fokuserade på de mål han hade satt upp för framtiden i detta liv som han levde så skulle det påverka det kommande nya. Om det nu fanns förstås.

Han kratsade ur pipan och gick och lade sig igen. Låg vaken med snurrande tankar i huvudet och stirrade i taket i två timmar och lyckades till slut somna om och vaknade lagom till lunch.

Robert stod nu i sitt sovrum och packade en resväska. Han hade fattat ett beslut, ett beslut att resa bort på obestämd tid. Det hade kommit över honom där under natten att han avskydde sitt liv som det var och att det inte fanns någon anledning att hålla fast vid det inrutade liv som han levde. Han hade levt ensam nu i många år efter att hans fru lämnat honom för en annan och han hade sår från det uppbrottet som aldrig skulle läka. Robert förstod inte varför det hände. Det kom som en blixt från klar himmel och den iskyla som hans fru visade upp när hon gick satt som ett häftplåster i hans hjärna och han gled då ner i ett hat som höll på att förtära honom och hamnade sedan i en djup depression. Det gick så långt att han hade planer på att ta sitt eget liv men han vågade inte och idag så var han glad över att han inte tog det så definitiva steget. Men nu var det nog. Det var dags att öppna dörren till ett nytt liv. Hans mage pirrade vid tanken.

När han ätit en stadig lunch bestående av isterband och stuvad potatis så ringde han upp sin hyresvärd och meddelade att han skulle resa bort på obestämd tid. Att han inte sade upp lägenheten berodde på det lilla uns av feghet som han hade kvar och han tänkte att det var bra att ha en plats att återvända till om det skulle bli nödvändigt och dessutom så var det ju det här med möblerna. Hans planer var diffusa. Det fick ge sig med tiden. Efter detta så ringde han upp sin chef på arbetet som han arbetade deltid på och sade upp sig med omedelbar verkan. Chefen föreföll lättad till Roberts förtret och han bad honom tyst i sina tankar att dra åt helvete. Dock så avslutade han konversationen så hövligt han kunde och tryckte bort samtalet.

När han sedan gick över sina besparingar så såg det bra ut. Han kunde börja ta ut sin pension i vår, i slutet av februari till och med, och som det verkade så skulle han kunna leva gott i åtminstone tjugo år till. Den något till åren komna mannen ringde en Taxi och när den kom så klev han in i baksätet och kände hur hjärtat bankade när han bad om att få åka till tågstationen. Väl framme där så köpte han en biljett till Stockholm och därifrån så tänkte han sig vidare till Köpenhamn och han kände sig som när han var tjugo igen och gav sig ut i Europa på egen hand för första gången. Och han tänkte på Jonny, grabben som han aldrig glömt. Den vilda, galna finska rockaren som han träffat i Frankrike och slog följe med under några veckor då på den tiden. Och som han sedan åkte för att träffa i Helsingfors ett antal år senare vilket var ett av hans många misstag i livet. Allt som de haft tillsammans under de veckor då det begav sig då de reste ihop var som om det aldrig hade existerat och de var som främlingar för varandra och en morgon innan Jonny hade vaknat packade han sin trunk och åkte hem. Han hade aldrig hört från honom igen men han fanns kvar i hans tankar och han hade bilder i ett gammalt fotoalbum som han tog fram ibland. Han undrade hur mannen från landet i öster såg ut i dag.

Jonny som knarkade. Det fanns bilder på honom på ett hotellrum i Paris där han leende sköt upp sitt amfetamin i armen och den gamle mannen mindes hur den galne finländaren tjatat på honom att han skulle prova. Men han hade avstått. Höll sig till vin och öl och sin påse med gräs som han tillsammans med hög puls vid varje gräns fraktade runt i Europa. Vid återträffen hade Jonny tagit sig samman, slutat knarka och skaffat sig en fästmö som men oblida ögon såg på gästens besök och de drack fina viner till middagarna i måttlig mängd. Det var en ohållbar situation men Robert tyckte sig då och då se glimtar av den gamle Jonny djupt inne i hans ögon och han försökte tala om det som varit för att locka fram den gamle rockaren i honom men det var ett hopplöst företag så han åkte hem som sagt. Robert var djupt bedrövad en lång tid efter den resan. Sedan träffade han Helene och gifte sig och så gick det som det gick.

Men nu stod han på perrongen och väntade på sitt tåg som skulle ta honom ut i världen och han önskade att Jonny och hans andra fåtaliga vänner hade kunnat se honom nu. Hade de velat vara med? Eller skulle de bett honom ta sig samman och stillatigande vänta på döden? För det var alternativet för Robert. Av detta bestod hans insikt och det var nu dags att försöka glömma det som varit och från och med nu så gott det nu gick att ta vara på den tid han hade kvar istället. Robert hade låtit onda minnen och förmodade lögner från hans exfru förstöra så mycket och han grämde sig över detta sorgliga faktum. När han såg tillbaka på sitt liv så kändes mycket av det han gjort meningslöst och detta var ett tragiskt faktum och han undrade hur andra människor kände. Var de nöjda och tillfredsställda och skulle de dö med frid och ro i själen och med en känsla av att de hade gjort avtryck genom sin existens på jorden? Vad det gällde honom själv så kände han sig som ett öde rö på slätten som han den där rockpoeten skrev och han skulle knappast bli ihågkommen som någon epokavgörande personlighet när han slutat existera. Det hade dock ingen större betydelse nu försökte han intala sig och när tåget kom så klev han på och när han lämnade centralen och såg ut genom fönstret så fylldes han av tillförsikt.

Det skulle bli bra det här.

Under ytan

Solen gick upp till en ny dag. Det skulle komma att bli varmt. En katt låg på verandan till det lilla huset och njöt i morgonsolen. Snart skulle den tycka att värmen blev plågsam och istället lägga sig i skuggan men nu var det skönt och den kisade mot solen.

Stugan var en med sommarstugemått mätt stor röd trästuga med vita knutar och fönsterbågar som var utformade av en snickare med glatt humör. Gardinerna som hängde på traditionella, okomplicerade gardinstänger var ljusa och genomskinliga och dansade som älvor i sommarvinden då fönstren stod öppna. Det fanns inget rinnande vatten i huset men el var indraget och det stod en gammal vedspis i köket och en vanlig dito. En öppen spis fanns i vardagsrummet. Veden som eldades förvarades i ett vedförråd inköpt på Bygg Max och som var monterat av husägaren själv.

I det rymliga sovrummet låg denne och sov tungt. Det var en ung man, några och trettio med ett skägg som var längre än hans hår. Skägget var rött, illrött, och välansat fast det var långt. Håret gick också i en röd nyans, men var snaggat och hans glasögon som låg på nattduksbordet hade tjocka kanter och vittnade om att han inte såg så mycket utan dem. Men nu sov han som sagt och där han var behövde han inga glasögon eller andra hjälpmedel för att se de hemskheter som han för tillfället upplevde. När mannen till slut vaknade satte han sig kapprak upp i sängen och andades tungt. Pyjamasen var genomsvettig och han hade svårt att orientera sig. Den unge mannens dröm hade varit mörk med suddiga konturer och marken han gick på var som gungfly. Drömmen var fylld av människor som han älskade, hans fru i synnerhet, som svek och skrattade åt honom i hans elände och när han försökte slå och skada så var slagen verkningslösa. Det var således en klassisk mardröm. Tillika så var den vidrig och det var inte första gången han hade haft den och det hade gått så långt att han började ta drömmarna på allvar och grodde en misstro mot sin partner som visserligen var ville han tro, ogrundad men det var ändå en källa till oro både för honom och henne. Hon, hans fru, skulle för övrigt komma ut till deras lantställe där han befann sig som i morgon och han längtade efter henne. Han hade städat, skurat alla golven, klippt gräset och gått med grästrimmer efter alla kanter och det såg snyggt och prydligt ut. Han hade gjort rent grillen. Skrubbat gallret med något mirakelmedel från LIDL så att det blänkte i solen. Grillbriketter hade han köpt och i jordkällaren låg både kycklingfiléer och fläskkarré. Den unge mannen hade också köpt vin och öl och en dyr flaska tioårig whisky och morgondagen hette lördag och de två, Ulla och Robert, hade tre veckors semester tillsammans.

Robert klev ur sängen, tog av sig sina fuktiga nattkläder och slängde dem i tvättkorgen och gick naken ner till sjön. Han kastade sig i från bryggan och simmade några tag innan han tog sig in på grundare vatten igen. Tog tvålen som han lagt på en sten invid strandkanten och tvålade in sig noga och gick sedan ut till djupare vatten igen och sköljde av sig tensiderna. Vattnet var kallt. Det blev aldrig varmt i den här sjön hur vackert väder det än var och han kunde inte begripa varför. Robert hade funderingar på att under ytan djupt därnere någonstans så fanns en kall källa ur vilken det hela tiden strömmade iskallt vatten.

Det var gott om fisk i sjön och den smakade utmärkt och Robert ansåg att det var tack vare att vattnet var så friskt och som sagt kallt. Han gick upp ur vattnet och satte sig i en solstol för att soltorka. Det var vackert där de bodde. Sjön var liten och kantad av barrskog och på andra sida låg en lada på en äng och där kunde du se älgar och rådjur på kvällarna som stod nere vid strandkanten och drack vatten. Robert och Ulla hade en tubkikare stående på verandan för naturupplevelser av den sorten. Stugan låg i en glänta med stora gräsmattor. Det fanns flaggstång och två potatisland, jordgubbsland och en kryddodling samt en häck med hallonbuskar. Vid dessa stod en hammock som var en fin plats för tupplurar eller för att ligga och läsa en bok i. Robert tyckte mycket om deras lantställe och han längtade dit så fort det blev sommar. Han var visserligen där på vintrarna också för att fiska, angla, och de gäddor han fick var av det större slaget och även om han inte tyckte om gädda i vanliga fall så var de som han fick i den här sjön fullt ätbara. Han reste sig och gick in i stugan för att koka kaffe och äta frukost.

Ulla vaknade i lägenheten i den lilla staden och kände sig trött. En dag kvar tänkte hon. En dag av tröttsamt arbete på kontoret som hon arbetade på och sedan semester. Hon satt på sängkanten i sin sidenpyjamas som hon fått av sin man och gäspade stort. Ulla var trött på att arbeta. Hon kände det som om hon kastade bort sitt liv på arbete för någon annan och ofta så tänkte hon att livet måste vara något mer än det som det var. Var det verkligen meningsfullt att varje dag gå till sitt arbete för att göra samma saker dag ut och dag in. Komma hem, äta middag och sedan glo på teve för att när klockan började närma sig elva gå och lägga sig för att orka upp till en ny dag av samma sysslor? Hon tyckte inte det och de, Robert och hon, hade ofta talat om att försöka förändra sina liv men det hade stannat vid prat och det var svårt att hitta någon lösning.

När hon var yngre och inte ännu hade träffat Robert så levde hon det sorglösa livet och att ha en fast partner och ett ordnat liv låg långt fram i tiden för henne. Livet var en fest och krogbesöken många och hennes eskapader skulle av Robert ha betraktats som osedliga om han hade vetat om hur hon var då. Själv så hade hon inga större problem med hur andra såg på henne. Hennes liv var hennes eget och så länge hon mådde bra så var det väl okej ansåg hon. Hon var dock lite tveksam till att vara för öppenhjärtig med livet som ung för Robert och hade lite dålig smak i munnen på grund av detta undanhållande av ungdomens vår för honom.

Men som det var nu i den här äktenskapssituationen som hon var i och trivdes väl med. Så föreföll det som att de trasslat in sig i en härva av utgifter som de var tvungna arbeta för att kunna betala. Visserligen så var det skönt att ha två bilar, en stor fin lägenhet på fyra rum och kök, ett underbart sommarviste och en liten båt med motor. Men den tid de hade för att kunna utnyttja sina attribut var för kort och de hade hamnat i en situation som kändes som ett ekorrhjul och det var svårt att acceptera att det skulle vara så här i många, långa år till. Ulla suckade och tänkte på att hon måste prata med sin man om det här igen. Hon visste att han var av samma åsikt som hon men det hjälpte ju föga när livet såg ut som det gjorde. Hon avundades människor som fann en tillfredsställelse i att arbeta. Som såg sitt arbete som viktigt och inte kunde tänka sig att sluta med det eftersom arbetet var deras liv och ingenting som de ansåg som betungande. Det var obegripligt tyckte hon. Det kunde inte vara så att tillvaron på den här planeten skulle till åttio procent skulle bestå av måsten. Först gå skola i många år som var obligatorisk. Sedan ännu mera utbildning som var självvald för att bli något som du skulle hålla på med resten av din tid på jorden. För att sedan när du var trött och gammal och utarbetad gå i pension. Ulla ruskade på sitt väna huvud, reste sig upp och tog av sina pyjamasen och ställde sig framför spegeln naken. Hon tyckte om vad hon såg. Hennes kropp var vältränad och hennes mage platt. Hennes rumpa var fyllig och hon visste att Robert älskade den. Brösten var inte stora men fasta med uttalade bröstvårtor och hon älskade att se hur Robert påverkades av dem när hon bar tunna blusar eller T-shirt utan någon behå. Hon kände sig plötsligt kåt och längtade till i morgon när hon skulle få åka ut till sin man. Men först arbete, ja först detta jävla arbete och sedan frihet i tre långa veckor. Hon gick in i duschen, åt frukost och klädde sig i en gul sommarklänning och tog hissen ner till garaget. Satte sig in sin lilla men snabba bil och åkte till jobbet. Ulla kände sig hyfsat tillfreds med tillvaron trots sina deppiga tankar på morgonen.

Robert satt i båten och fiskade. Han hade redan fått tre fina abborrar som han skulle tillreda till middag och katten skulle också få smaka. Den satt i fören och jamade och stirrade på fiskarna som låg i båten. Bosse, som katten hette, hade varit framme och petat på de randiga firrarna men han tyckte inte om rå fisk och återvände därför till sin plats längst fram i båten men fortsatte att jama ynkligt då och då. ”Du får vänta lite kissemiss”, sade Robert. ”Det är långt till middag ännu och jag måste nog ta ett par till för att det skall räcka till oss båda.” Samtidigt som han sa det så högg det igen och att det var en gädda den här gången rådde det inget tvivel om. Det kändes på tyngden och på sättet den rörde sig när den satt på kroken och efter en kort kamp så landade han en sjökrokodil på minst tre kilo uppskattade han vikten till. Han släppte tillbaka den. Det var abborre han var ute efter. Det fanns visserligen både harr och öring i sjön och ibland så högg de på spinnare men han tog dem oftast på fluga. Men idag var han som sagt på jakt efter abborre. Robert lade ifrån sig spöet och plockade upp upp en kall öl ur nätkassen han hade hängt vid sidan av båten. En iskall, immande Carlsberg av stark typ, han öppnade den och drack njutningsfullt. Tömde nästan halva burken i ett drag och ställde den ifrån sig i det lilla ölställ av trä som han själv byggt och monterat i båten. Öl var verkligen gott och han kände redan hur hans sinne blev lätt när alkoholen fick fäste i synapserna. Roberts mungipor drogs uppåt och han log fånigt. Han tog burken igen och drack upp resten också, lade ifrån sig burken på durken och fortsatte sitt fiske. Efter att ha fångat ytterligare tre fina abborrar så gick han i land på sjöns enda ö som mer var en lite kobbe med en tall på. Där rensade han fisken och drack kaffe och åt en medhavd macka med ost och skinka på. Bosse fick lite skinka och var nöjd så ett tag. När han ätit så tände han en cigarett och satt och rökte ett tag och tittade ut över det stilla vattnet. Robert hade druckit ytterligare ett par öl och kände sig lite yr. Fastän det var ju så, att det var yrseln du ville åt så allt var som det skulle. Han hade blicken inställd på evigheten och således inte fixerad på något speciellt när han i ögonvrån uppfattade något i vattnet. En böljande rörelse som om något stort var upp till vattenytan utan att bryta den och när han vände blicken åt det hållet så var den försvunnen. Robert satt på helspänn och väntade på att få se det igen men när inget hände så började han tvivla på vad han sett och skyllde på värmen och ölen. Vad skulle det ha varit tänkte han. För stort för en fisk och tillika för en säl och sälar fanns ju knappast i en insjö så vad var det? Inbillning säkert, han hoppades det i alla fall.

Robert lade sig ner i på de släta stenarna och slöt ögonen. Förträngde böljande vattenytor och tänkte istället på hur skönt det var att vara ledig. Och han halkade återigen in på det spår som han och Ulla tuffat fram på så länge nu, det som handlade om att göra en förändring. Det slutade dock alltid med att de resignerade inför de praktiska problem som det skulle innebära att sluta jobba. Alltid dessa pengar, Robert svor för sig själv och suckade när han insåg hur långt det var till pensionen och den förmodade frihet som den skulle innebära. Om du inte blev sjuk och dog förstås innan sextiofemårsdagen. Han satte sig upp och öppnade en till öl, den femte. Han började bli lite full nu och han kisade ut över det glittrande vattnet och återigen så såg han hur vattenytan bågnade kraftigt bara hundra meter ifrån strandkanten. Och den här gången var det ingen inbillning och han kom snabbt på fötter med bankande hjärta och han kände hur kallsvetten bröt ut i pannan och på ryggen. Han blev helt enkelt skitskraj. Robert rotade i fickan efter sin telefon och ringde sin fru. Hon svarade inte. Precis som vanligt således och han kände hur han blev irriterad. Hur fan skulle han ta sig hem frågade han sig själv sedan. Robert hade verkligen ingen lust att sätta sig i båten när det lurade odjur under vattenytan så han stod där han stod och hjärtat fortsatte att dunka och han försökte på något sätt förstå vad det var som lurade under ytan. Det kanske kom från hans förmodade underjordiska källa. Eller var det någon form av gasbubbla resonerade han och han lugnade sig en aning. Så måste det naturligtvis vara, en gasbubbla förstås tänkte han i förnekelsens sanna anda. Men det hade verkligen sett ut som om något simmade under den lugna, glittrande, vattenytan men förnuftet talade naturligtvis emot detta men han satte sig ner och spanade ut över den lilla sjön för säkerhets skull. Robert satt i gott och väl en halvtimme utan att något hände så till slut så kallade han på katten och satte sig i båten. Startade motorn, en gammal tvåtaktare av märket Evinrude, och började sakta med hjärtat dunkande i bröstet puttra hemåt. Telefonen ringde när han var mitt på sjön.

”Hej älskling!” Sade hans fru när han svarat. ”Du hade ringt?” Katten jamade och kom fram och strök sig mot Roberts ben den hörde antagligen att det var matte i luren. ”Ja, och du svarade naturligtvis inte”, sade han surt. ”Men sötnos”, hon suckade uppgivet. ”Du vet ju hur det är på mitt jobb. Varför måste vi ha den här diskussionen varje gång?” Robert kliade katten under hakan. ”Bosse hör att det är dig jag pratar med”, sade han. ”Han står här och kråmar sig.” Han skrattade. ”Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna tro att han faktiskt tycker om mig.” Ulla fnittrade i luren. ”Men han gör det Robert, det är bara det att han förstår att jag är en bättre människa än du. Sitter du i båten förresten?” ”Japp!” Sade Robert och försökte rapa diskret samtidigt som han spanade ut över vattenytan. ”Och du dricker öl förstår jag”, sade Ulla. ”Japp!” Sade Robert igen. ”Varför ringde du förresten, var det något särskilt?” Hon lät lite stressad och Robert bestämde sig för att inte säga något om vad han sett. ”Nej, jag ville bara höra din röst. Förlåt om jag störde”, sade han. ”Det gör ingenting det är roligt när du ringer men du vet som sagt hur det är det är här. Vi ses i morgon älskling, jag längtar.” ”Det gör jag också”, sade han och tryckte bort samtalet.

Solen stod lågt och den lilla sjön var vackrare än någonsin med dimslöjor och vakande fiskar och dansande sländor. Naturens storslagenhet blev påtaglig om sommarkvällar och lätt spöklik när storlommens ödesmättade läte ekade över vattenytan. En morkulla flög över det lilla huset. Samma stråk hela tiden fram och tillbaka och dess knorpande och knixande läte var på något sätt overkligt för att komma från en sådan liten fågel. Robert satt på sin hemsnickrade veranda och drack whisky. Bosse hade gått och lagt sig på deras säng. Han var trött och sliten efter båtturen och abborrarna som han fått till middag och han sov som en stock. Klockan var elva på kvällen. Vinden hade friskat i och det hade börjat susa i grantopparna och det blev plötsligt lite kallare. Robert reste sig då och gick in och hämtade en tröja som han satte på sig och sjönk återigen ner i rottingfåtöljen. Även han var trött. Dagens drama, om du nu kunde kalla det ett drama hade gjort honom mentalt uttröttad och även om färden hem med båten hade gått bra så var han på helspänn hela tiden och även när han kom iland. Han slutade dricka öl för att komma i balans och drack kaffe istället och när han lagade maten så hade han hela tiden ett öga åt sjön till för att kolla så inget sjömonster kom kravlande upp över gräsmattan för att sluka honom och katten. Det var något konstigt med det här som hade hänt och hur han än försökte hitta naturliga förklaringar till vad han hade sett så slutade det alltid med att han såg ett sjöodjur under ytan. Robert tänkte att det var något ont som lurade därute och som vaknat till liv av någon anledning. Han önskade att Ulla hade varit här. När han talat med henne i telefon för ett par timmar sedan och berättat vad han varit med om och vad han sett så hade hon bara skrattat och trott att han skämtade och han behövde hennes glada skratt nu. För när skymningen kom så småningom och Lommen tutade och grantopparna ödmjukt böjde sig för den allt starkare vinden och mörka moln tornade upp sig vid horisonten så grep rädslan tag i honom. Den förbannade rädslan som han levt med hela sitt liv och som aldrig lämnade honom helt och fullt. Rädsla och ångest över saker han gjort för längesedan samt en oförklarlig ilska mot världen i allmänhet, och ibland även gentemot hans hustru. En hatkärlek mot sin fru som han trodde bottnade i ovisshet och ett missnöje med sig själv främst men som han tog ut på henne. Nu var de känslorna här igen och det var därför han hade gått och hämtat whiskyflaskan.

Ulla sov tungt och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Vattnet skvätte om tassarna och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och ögonen var vilda av glädje. Hon vaknade med ett leende på läpparna. Klockan var tio på morgonen och hon hade redan packat allt som hon skulle ha med sig. Det mesta hade Robert redan tagit och det som återstod var hennes personliga saker som underkläder lite extra sommarkläder och toalettartiklar. Hon skuttade upp ur sängen och in i duschen. Klädde sig sedan, åt frukost, och bar ner sina saker till bilen. Ulla gick tillbaka upp i lägenheten och tog ett sista varv för att kontrollera så hon inte glömt något. När hon var nöjd så larmade hon på. Stängde dörren och väntade på att pipandet från larmet skulle sluta och när det gjorde så tog hon trapporna ner till parkeringen. Satte sig i bilen och började sin resa mot semestern. Hon tänkte på vad Robert berättat om fenomenet i sjön som han sett och hon log åt sin virrige man. Han drack lite för mycket, det tyckte hon nog, men han var charmig och snäll när han gjorde så och hon såg inte hans drickande som något problem, ännu. Synvillor var kanske inte något gott tecken, om det nu var en sådan, och hon skulle nog ta och prata med sin man när hon kom fram. Fast å andra sidan så tyckte hon också om att dricka och vid närmare eftertanke så bestämde hon sig för att avstå från allvarliga samtal. Hon sjöng med i låten hon lyssnade på, en gammal dänga från åttiotalet som hon älskade men som hon skämdes lite för att hon gjorde så. Hon log och var glad över att ingen hörde henne. Robert hade alltid ett och annat att säga om hennes musiksmak men hon brydde sig inte om det. Hon var den hon var och musik var inte lika viktigt för henne som det var för hennes make.

När klockan närmade sig lunch så svängde hon i på en avtagsväg som utlovade att det skulle finnas en McDonalds restaurang vid slutet av den och så var det. hon parkerade bilen och gick in och beställde menyn Big Mac & company. Drack Coca Cola zero till och var mätt och belåten när hon ätit klart. Ulla hade alltid varit svag för hamburgare och McDonalds i synnerhet. Det kallades för skräpmat men hon åt hellre sådant än satt rakryggad med näsan i vädret och petade i avancerade middagar. Matsnobbar var det värsta hon visste och hon var glad åt att Robert delade hennes preferenser. De passade så bra ihop och de hade beröringspunkter som gränsade till osannolika. De var bägge födda i augusti. Deras mödrar hade dött i förtid och de hade samma värderingar om hur livet skulle levas. Det fanns naturligtvis saker som de inte var överens om men på något sätt så förenade dessa istället för att söndra. Ulla älskade sin Robert och han älskade henne tillbaka även om hon ibland inte förstod honom riktigt. Han kunde bli så arg och hon visste inte om det var på henne han var irriterad och i så fall varför. Han brukade dock säga att de var stöpta i samma form fast till olika kön. Hon var inte riktigt säker på om det var på det sättet och det oroade henne.

Robert hade sovit dåligt. Dels för att den förbannade Bosse hade jamat halva natten och ville ut Och när han väl blivit utsläppt så tog det tio minuter innan kattskrället skulle in igen och så där hade det hållit på och varje gång som Bosse kom in så betedde han sig underligt. Strök sig efter väggarna och jamade ynkligt som om han var rädd. Robert hade tänt utebelysningen för att kolla om det fanns något därute som skrämde katten men hade inte sett något och han tänkte återigen på den bågnande vattenytan därute i den kalla sjön och även han blev rädd och satt med katten i knäet och stirrade ut över gräsmattan och ner mot stranden. Och ljuset var sparsamt för solen gömde sig bakom horisonten men skulle snart titta fram för klockan var tre på morgonen. Till slut så tog tröttheten över och både katt och man gick och lade sig. Bosse sov vid hans fötter och det kändes tryggt när han hörde kattens snusande och till slut så somnade han. När han klev upp så mådde han illa av trötthet men det blev bättre efter frukost. Klockan var nio på förmiddagen. Vädret var återigen vackert och han övervägde om han skulle ringa sin fru för att väcka henne men avstod. Tids nog skulle hon komma och han ville inte stressa henne på hennes första dag på semestern. Robert gick ut i bara pyjamas och barfota och gräset var fuktigt av dagg men solen redan varm och det skulle bli ännu en fin dag. Sjön kändes mindre skrämmande i dagsljus och han funderade lite över att han varit så rädd på natten och även om han inte kunde förklara det som han sett så valde han att negligera det hela. Han gick ut på bryggan och såg ut över vattnet. Det glittrade i solen och han kunde höra storlommen och nere i viken, vid vassarna, skränade skrattmåskolonin. Robert kände sig glad och nu glasklar i sinnet och när han tänkte på att hans fru skulle komma så pirrade det i hans mage. Han tog av sig sin pyjamas och hängde den på en av stolparna som höll bryggan och kastade sig i vattnet. Det var iskallt men uppfriskande och hela hans kropp vaknade till liv. När han klivit upp på bryggan igen så lade han sig naken i solen på de hårda bryggbrädorna och njöt.

När Ulla hade två mil kvar till lantstället så ringde hon sin man. Han svarade inte så hon avslutade samtalet och förstod plötsligt irritationen som Bosse kände när han var i samma situation. Hon gasade på lite extra för hon ville komma fram nu och den här vägen hade inte sett skymten av en polis någonsin och fartkameror existerade inte överhuvudtaget i den här delen av landet tänkte hon och log. Hon tyckte om att köra fort. Det gav henne en känsla av frihet och att köra i etthundratjugo kilometer på en väg som hade åttio som hastighetsbegränsning triggade hennes sinnen och hon kände sig superskärpt och pulsen ökade och hon var ett med farten och musiken hon spelade. Träden vid sidan av vägen blev till en grön massa när hon i hög fart for fram och hon tänkte på Formula-ett förarna som hon och Robert tittade på när det var race på teven. Att de körde i trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken. Det var omöjligt för henne att sätta sig in i detta vansinne och hon var övertygad om att de där unga männen som körde saknade en viktig del i sin verklighetsuppfattning och var så kallade adrenalinknarkare hela bunten. När hon kom fram till avtagsvägen som ledde till deras stuga så var hon så fartblind att hon höll på att missa den och fick ställa sig på bromsen för att kunna svänga. Om hon kört bara lite snabbare så hade hon hamnat i diket, och för att kompensera så körde hon överdrivet långsamt ända fram. Hon parkerade bilen och klev ur och ropade på sin man.

Robert sov som en stock och hörde inte hennes rop och det var inte förrän hon klev ut på bryggan som han vaknade och satte sig yrvaket upp. ”Hej älskling”, sade Ulla och log och lät sin blick glida upp och ner över hans kropp. ”Ligger du här till allmän beskådan? Du borde skämmas”, sade hon när han inte svarade. Robert stirrade på henne och försökte få ihop det splitter som var hans hjärna till en enhetlig bild som gick att förstå. Han lyckades till slut någorlunda och log mot sin fru när hon satte sig ner bredvid honom och kysste hans solvarma läppar. ”Du är vacker min sötnos”, sade hon. ”Och jag har längtat så efter dig.” Robert såg henne i ögonen och kände sig fortfarande lätt förvirrad. Om det var solen eller det hastiga uppvaknandet eller något annat visste han inte. I vilket fall som helst så kändes det som om han stod bredvid och tittade på, som om han både var åskådare och mitt i skeendet. En underlig upplevelse var det dock och han ville att det skulle ta slut. ”Jag har längtat efter dig också”, sade han med grötig röst. Ulla tittade ingående på honom, var han full? Nej hon trodde inte det men han föreföll lite borta men det var väl inte så konstigt tänkte hon när han legat och sovit i solen i Gud vet hur länge.

Robert försökte samla tankarna. Tittade ut över sjön och sedan tillbaka på sin hustru. Kliade sig i skägget och ruskade på huvudet och började så småningom hitta sig själv. Konturerna klarnade och han reste sig upp och omfamnade sin fru. ”Hur mår du Robert?” Frågade Ulla och tittade ingående på honom. ”Har du druckit?” Sade hon fast hon visste att han inte gjort det. ”Nej jag tror inte det, men det känns som om jag hade gjort det. Min värld förefaller lätt dimmig”, sluddrade han teatraliskt och log. ”Jag har ont i huvudet också.” Han rynkade ögonbrynen och grimaserade. ”Du har fått solsting”, sade Ulla bestämt. ”Kom, vi går upp till stugan så du får dricka vatten och lägga dig i sängen ett tag.” Robert nickade och gick naken bredvid sin fru bredvid grusgången. Ulla bar pyjamasen. ”Jag såg den där grejen igen”, sade Robert tyst. ”Bara tjugofem meter ut från bryggan. Det såg ut som en mindre val, du vet sådär som det ser ut när de går upp och andas med bara ryggen synlig, på teve.” Ulla tittade oroligt på honom men sade ingenting.

I stugan så mådde Robert lite bättre, men han gjorde som hon sa, drack vatten och tog på sig mjukisbyxor och en T-shirt och lade sig för att vila en stund, fast inte på sängen utan i soffan. Ulla tittade på honom. ”Jag hade förstås tänkt göra dig sällskap i sängen”, sade hon. ”Men du kanske inte vill?” Hon tog på sig en låtsad, ledsen min. ”Du har tröttnat på mig, du älskar mig inte längre”, sade hon raljerande. För hon visste att Robert var hennes och att hon var hans och de hade sitt språk och sina manér och de förstod varandra för det mesta och även denna gång. För han reste sig och de gick till sängen och han klädde av henne som hon tyckte om att han gjorde och han lade henne på sängen och tittade på henne och hon tyckte om hans blickar och när han tog av sig sina kläder så såg hon att han var redo och hon visste att han snart skulle känna att hon också var det.

Efteråt så låg de tillsammans och småpratade och Ulla frågade försiktigt om de visioner eller upplevelser snarare, av något oförklarligt i sjön som Robert haft. Han tittade på henne och såg att hon tvivlade. ”Du får tro vad du vill”, sade han indignerat. ”Men jag såg det jag såg och jag fattar inte varför du inte tror mig, men jag ska visa dig.” Han satte sig upp i sängen. ”När vi ätit lunch så ska jag ta dig med ut i båten och sedan så hoppas jag att det där som jag sett visar sig igen så att du slipper tro att jag blivit knäpp. Om du törs förstås”, sade han och lutade sig fram och pussade henne på hennes rosiga, varma läppar. ”Jag tror inte att du blivit galen min älskling, men öl, värme och glitter på vattenytan kan lura det mänskliga ögat, det säger min optiker i alla fall”, sade Ulla och såg viktig ut. Robert gjorde en grimas. ”Du menar den där beskäftiga idioten med guldring i örat som tror att han är något? Jag fattar inte vad du ser hos honom!” Morrade han. ”Vadå, han är jätteduktig, jag har aldrig fått så bra glasögon som de som han provade ut.” Hon skrattade till. ”Är du svartsjuk Robert? Betänk då att han är över sextio år.” ”Är han?” Sade Robert förvånad. ”Han ser då bra mycket yngre ut det får jag ju ge honom ändå. Men dryg är han i vilket fall som helst oavsett ålder.” Ulla svängde sin långa slanka ben över sängkanten och sträckte på sig när hon stod upp. ”Jag tycker att han är trevlig jag”, sade hon och tog på sig sin morgonrock. ”Jag tycker att du är snygg jag”, sade Robert och såg på henne. ”Det är du också”, sade Ulla.

De satt där i båten tillsammans sedan. Båda hade fiskespön i händerna och de sade inte mycket utan koncentrerade sig på både fiske och eventuella fenomen i den kalla sjön. Ulla fick en stor gädda på kroken. Drillade gäddan vant och fick upp den med håven. Krokade loss det slemmiga monstret och satte tillbaka fisken. Den stora, grönskimrande mördarmaskinen tvekade ett tag i vattenytan innan den med två kraftiga slag med stjärten försvann ner i djupet. ”Hur mycket tror du att den vägde?” Frågade Robert. Ulla tvättade av fiskslemmet från händerna i vattnet och log mot sin man. ”Jag vet inte riktigt, mellan fyra och fem kilo kanske, den var ju stor, eller hur?” ”Du har en bit kvar till mitt rekord”, sade Robert. Ulla gjorde en grimas och lipade åt honom. ”Tio kilo va?” Muttrade hon. ”Tio komma tjugofem”, flinade Robert. Och de var vackra tillsammans där de satt i sina byxor från Claes Ohlsson, hon i ceriserosa och han i gröna, och de hade flytvästar och kepsar och de var en bild av hur det borde, men sällan var, för gifta par. Världen var för det mesta en lugn plats för Robert och Ulla. Få stormar eller jordbävningar störde deras tillvaro. De fann lugn och ro i varandra och den ena närde den andra och de såg fram emot att åldras tillsammans och det var så trots att de inte var särskilt lika till vare sig sätt eller utseende. Vilket var tur för de var verkligen varandras motsatser i många avseenden. Men de kompletterade de varandras olikheter och de blev till en helhet tillsammans. Som två pusselbitar som gjorde hela bilden av deras liv tillsammans färdig, klar och inramad och den satt där på väggen i deras gemensamma slott och symboliserade det som var bra och hur det skulle vara. Ulla såg på sin man och kände sig glad och hans röda hår och skägg gav honom ett robust och hederligt utseende och han var en ärlig man. Han ljög aldrig och det var ibland plågsamt att han han aldrig gjorde så och han var ofta arg. Men hellre det tänkte hon, än halvkväden visa och undflyende beteende. Hon var, innan hon träffade Robert, en sådan som sällan tog ställning och som trippade på tå på den smala stig som erbjöds den villrådiga och som utan att ljuga hellre var tyst än talade. Robert hade lärt henne att räta på ryggen och stå för de tankar hon bar på och att aldrig säga att saker och ting var bra om det inte var det. Hon var en bättre människa idag, och det hade hon sin man att tacka för. Om Robert förstod vad han gjort för henne visste hon inte, men det spelade ingen roll för henne. Hon var bara glad att de träffats. Ulla hade i sin tur fått honom att ibland, om än inte ljuga, åtminstone nyansera ärligheten en aning. Det bar honom emot. Ulla var medveten om detta men en balanserad attityd till världen gjorde saker och ting lite lättare i deras liv ansåg hon. Och Robert förstod att det var så och det fick henne att må väl och hon spann som en katt i hans närhet. Apropå katt så hade de lämnat Bosse på landbacken och Ulla visste att han skulle stå på bryggan och spana ut över vattnet ända tills de kom tillbaka till bryggan. ”Vad säger du älskling, ska vi ta och bege oss hemåt. Bosse saknar oss säkert?” Frågade hon och lade ifrån sig sitt spö. Robert tittade på henne och ruskade sakta på sitt huvud. ”Nä inte förrän vi har sett det vi kom hit för att se”, sade han och kastade ut sin spinnare igen. Ulla suckade och visste att det inte var någon idé att argumentera. ”Om det nu finns något att se”, mumlade hon tyst. ”Vänta du bara”, sade Robert. Som hade väldigt bra hörsel när det behövdes.

De fortsatte sitt fiskande och sade inte så mycket. Kastade ut och vevade in sömngångaraktigt och det var rogivande för själen. Som att skärma av sig från världen runt omkring. Sitta i en bubbla av harmoni och låta tankarna flyga vart helst de ville. Deras hjärtan slog lugna slag och det enda som hördes var skrapandet av fötter mot durken i båten, vinandet från linor som hasplades av rullen och det mjuka plasket av betet som slog ner i vattnet. Allt hade varit precis som det skulle vara om det inte hade varit för det okända som lurade i djupet.

För under den blanka vattenytan seglade en mörk, stor cirka tio meter avlång skugga omkring som ett moln på en klarblå himmel. Den liknade en onormalt stor rugbyboll och den närmade sig båten långsamt. Cirklade runt den lilla plastekan med en diameter på ungefär tjugofem meter och det var Ulla som upptäckte den först. Hon grabbade tag i relingen på båten med en handen och i Robert med den andra, spinnspöet föll till durken men det brydde hon sig inte om. Ulla nickade ivrigt åt där skuggan gled omkring. Hon såg skräckslagen ut. Tiden tycktes stanna och hennes hjärta slog så hårt att det kändes i hela kroppen och hon kunde inte ta sina ögon från det som hon såg. Allt förändrades plötsligt. Det som varit en normal sommardag på sjön med fiske och en älskad make och med alla semesterattribut du kunde tänka dig förvandlades som genom ett trollslag till något som liknade en skräckroman av Stephen King där du själv hade huvudrollen. Hela hennes kropp skakade som om hon frös och hon kunde inte få ett ord över sina skälvande läppar. Hon satt stelt stirrande och höll krampaktigt i Roberts arm. Ulla vågade knappt andas och hennes ögon sved och tårades av att hon inte blinkade mer än nödvändigt och det såg ut som om hon grät

”Vad var det jag sa”, väste Robert. ”Vad var det jag sa, OH! Du klentrogne.” Han följde tingesten med blicken och vred hela tiden kroppen så att han inte skulle tappa ögonkontakt med vad det nu var som simmade, eller snarare flöt omkring därute Ulla sade ingenting utan satt stel och stirrade på det som hade visat sig. En skugga, något utan skarpa konturer som sakta rörde sig runt, runt i allt snävare cirklar. Så uppfattade hon det. Tiden stannade tyckte hon, och det föreföll som en evighet tills det obegripliga utan ett ljud, inte ens ett plask, försvann ner i djupet. Hon kände sig på gränsen till panikslagen och bara väntade på att det svarta där ute skulle välta båten och sluka henne och Robert

”We need a bigger boat”, sade Robert och flinade mitt i allt det som var kaotiskt och skrämmande och någonstans så var han nöjd med att han hade haft rätt och att det inte var hjärnspöken. ”Herregud! vad var det där”, sade Ulla. Robert skakade nekande på huvudet. Ryckte på axlarna och gjorde en jag-vet-inte min och smekte sin fru på kinden. Ulla satte sig ner med huvudet mellan knäna och kände sig yr och lätt illamående. ”Kan vi åka hem nu, snälla?” Sade hon sedan och var kritvit i ansiktet. Robert nickade och drog igång motorn och de sade ingenting till varandra under den korta båtturen. Tio minuter senare så gick de iland. Ulla stod på bryggan medan Robert förtöjde båten. Hon såg honom i ögonen när han stod på bryggan mitt emot henne och sade ännu en gång. ”Vad var det där egentligen?”

Hennes man svarade inte utan lade armen om hennes axlar och tryckte henne intill sig. När de kom upp till stugan så gick Ulla och hämtade whiskyflaskan och de satte sig tillsammans på verandan och drack. De pratade länge och väl om det de sett och de försökte på alla möjliga sätt att förklara det logiskt men utan framgång. Det närmaste de kom var att det var en onormalt stor säl, men båda insåg ju att det var osannolikt så till slut så slutade de prata om det och ägnade sig istället åt att skratta och dricka sprit. Båda hade dock en känsla av både rädsla och nyfikenhet. Ulla var mest bara rädd. Robert hade blivit tapper av alkohol och pratade om att ge sig ut igen och försöka få klarhet i mysteriet. Det här kunde ju vara början på något stort ansåg han ”En sensation utan dess like och vi skulle vara upptäckarna”, sade han exalterat. ”Och få hit en massa turister, är det vad du vill älskling? Jag tror inte det va.” Hon suckade djupt. ”Är inte du rädd ett dugg?” Frågade hon sedan. Robert tänkte efter och var visserligen rädd erkände han för sig själv men han kunde inte släppa tanken på att möta odjuret, om det nu var ett odjur, öga mot öga och han gjorde i sin berusning upp en plan i tysthet. ”Nej inte speciellt”, ljög han.

Ulla gick och lade sig. Pussade sin man som såg besviken ut men hon förklarade att hon var trött av spriten och hon ville bara sova för att komma bort ifrån världen en stund. Robert sade att han förstod men att han ville sitta uppe en stund till sade han. Så då gjorde han det och lyssnade på vinden som viskade tyst och hemlighetsfullt i träden om allt som hade hänt den här dagen, och om det som skulle komma att hända. Och det var mörkt ute, mörkare än det brukade vara så här års och Robert tänkte på det en stund, på att det var underligt.

Han reste sig upp en halvtimme efter att hans fru gått och lagt sig och gick ner till bryggan där han satte sig och tände en cigarett. Han funderade länge, tände ytterligare en cigg, fimpade och bestämde sig till slut. Gick ner till båten och rodde ut till kobben, satt i båten en stund och spanade ut över vattnet och gick sedan iland och väntade.

På andra sidan sjön stod en älg och drack vatten, lyfte med jämna mellanrum på sitt stora hornbeprydda huvud och såg ut över det stilla vattnet. Myggornas vinande ljud kring honom gjorde det stora djuret irriterat och han klippte med öronen. Något en bit ut från stranden i vattenytan fångade älgtjurens uppmärksamhet och han drog sig förskräckt tillbaka. Stirrade en stund på det som stört honom och sprang sedan till skogs. Det brakade och knakade när det stora djuret forsade fram genom vegetationen och sovande fåglar lyfte i panik och det uppstod ett smärre kaos en kort stund. Efter cirka fem minuter återgick skogen till sitt sommarnattslugn igen och älgen stod stilla med höjt huvud och lyssnade. Lade sig sedan ner i det tjocka gräset i den lilla gläntan där han befann sig och andades tungt. Det som stört älgtjuren flöt omkring i vattenytan ett tag och drog sig sedan stillsamt tillbaka till djupet och gled vidare ut mot den lilla ön där den unge mannen med rött skägg satt och halvsov.

När Robert sakta rodde hemåt så tänkte han på vad som hänt ute vid den lilla ön. Det var vackert och stillsamt nu och det var välbehövligt för honom efter upplevelsen han haft och stjärnorna syntes nästan plågsamt tydligt mot den svarta himlen. Du kunde urskilja vintergatan och det svindlade när han tänkte på att planeten de bodde på ingick i den konstellationen av stjärnor. Det var svårt att förstå storheten i det som kallades för universum och hur liten jorden var i jämförelse. Han slutade ro och satt tyst och drog sig i skägget som han alltid gjorde när han funderade.

Robert trodde att han visste vad han gjorde när han hade klivit ut i vattnet för att möta det som kommit till honom där han satt. Det hade flutit upp till ytan och låg bara ett par meter ut från strandkanten och tycktes vänta på honom. Han satt och glodde på den mystiska uppenbarelsen ett par minuter och bestämde sig sedan. Robert hade gått som i trans och det var något ogripbart som drev honom framåt. En strävan efter att till slut få veta vad det var som han och Ulla hade sett tidigare på dagen. Var det ett djur, en organisk varelse, eller var det något annat? Han föreställde sig å ena sidan när han gick ut i vattnet en himlastormande upplevelse, någon slags metamorfos, ett uppgående i evigheten och en tripp i en medvetandetromb som skulle sluta i ett crescendo och en pånyttfödd man. Å andra sidan så tänkte han på möjligheten att han skulle bli slukad av ett sjömonster. Robert valde att bortse från det senare.

Han stod där stilla till midjan i kvällskallt vatten med halvslutna ögon och väntade medan den mörka skuggan, som knappt var förnimbar i natten, upplöstes och blev till något som liknade en oljefläck som omslöt honom. Sedan hände inget mer. Robert försökte gå in till land igen men kunde inte röra sig en meter ens hur han än försökte. Han stod där han stod och en underlig upplevelse var det för kylan i vattnet försvann plötsligt och det blev varmt och han kände hur det svarta på något sätt införlivades med hans kropp, och han kände sig först lugn och behaglig till mods. Som den där känslan du har i kroppen precis innan du somnar. Gränslandet mellan söm och vakenhet, ett rike utan skarpa konturer som du befinner dig i en kort stund före resan över till sömnens land. Allt kändes overkligt som om han drömde och han tänkte att det var bra att det var på det sättet.

Men just när allt kändes så behagligt och fint så kom ångesten utan förvarning. Hamrades in i hans kropp som ett glödhett armeringsjärn och den mentala smärtan var plågsam och han vred sig som en mask på en metkrok och ville skrika men fick inte ett ljud över sina läppar. Alla onda tankar han gick och bar på i hemlighet kom upp till ytan. Idiotier han gjort som ung och den oresonliga illvilja han kände gentemot sin fru, allt dansade framför hans ögon och han ville inte se men det var omöjligt att komma undan. Efter en stund avtog allt helvete och lugnet han känt innan kom tillbaka. Robert kände sig helt färdig där han stod som en staty i vattnet. Som om han sprungit fort och långt och han andades tungt och det var svårt att få luft. Processen hade pågått i tio minuter, inte mer, upptäckte han när han såg på klockan men det hade känts mycket längre. Och medan han stod där och försökte hämta sig efter den smärtfyllda upplevelsen så försvann det svarta runt omkring honom men han stannade kvar i vattnet tills det började bli kallt igen. Gick sedan sakta in till land och satt där under den blågrå himlen med våta kläder men han frös inte konstigt nog. Han kunde höra storlommen igen och klockan var mitt i natten men det var fortfarande mörkt och stenen han satt på kändes grov och obekväm och det var vackert med en ton av vemod och han kände det som han ville gråta.

Nu var han i båten och kände sig som i sin ungdom när han hade rökt på och låg i gräset uppe vid frisbeegolfbanan tillsammans med sina vänner från förr och stirrade upp i himlen. Allt föreföll klarare, renare, och han hade ett lugn i kroppen som olja lugnade ett upprört hav, precis som då, och hans hjärta slog ett slag i minuten kändes det som. Det som tidigare under hans liv plågat honom och ofta gjort honom så oresonligt arg kändes inte längre och han hoppades att den här känslan skulle hålla sig. Robert satte ner handen i det kalla vattnet och rörde på sina fingrar fram och åter. Det kändes skönt, för han var varm. Hade som en kamin i sin kropp och han ville sitta där i båten länge och uppleva sin nya känsla. Men han tänkte på Ulla, och på hur hon mådde så till slut så fattade han årorna och började med mycket lugna årtag att ta sig hemåt.

Robert gick in i sovrummet där hans fru låg och sov. Han satte sig ner på sängkanten och tittade på henne. Känslan som han fick när han såg på henne var som den alltid var och han var glad att det var på det sättet. Han ville aldrig att det skulle förändras. Robert ville alltid när han var i hennes närhet känna så här som han kände sig just nu. Han smekte hennes kind med baksidan av sin hand och hon gnydde i sömnen.

När hon vaknade så berättade han för henne om vad han varit med om.

”Det här känns så overkligt”, sade hon. ”Det är knappt att jag tror att det här händer oss. Vi skulle ju bara fira semester tillsammans och ha det som vi vill ha det, skönt och okomplicerat, och så blir det så här.” Hon gömde ansiktet i händerna. ”Är det här verkligen på riktigt? Är det inte bara en ond dröm som vi kommer att vakna ur snart, och skratta åt?” Hon såg på honom, händerna föll ner utefter hennes sidor och hon stirrade tårögt på honom. ”Säg att det inte är sant älskling. Säg att det bara är en mardröm.” Hon såg förtvivlad ut. Liknade en liten en flicka som var rädd för vargen. Hennes ögon var stora som tefat och underläppen darrade och hon sträckte ut sin hand mot Robert men han tog den inte.

Robert visste inte vad han skulle säga. Orden stockade sig i hans mun och han kände det som om hans tunga klibbade fast vid gommen och det var fortfarande som om han var hög. Han började tvivla på sitt förstånd. Ulla hade rätt. Det som hände dem var absurt. Hade det verkligen hänt? Eller var det så att de inbillat sig allting? Båda två samtidigt? Nej han trodde inte det. Någonting underligt pågick här där de befann sig och även om landskapet i morgon skulle se likadant ut som igår med sina surrande bin och glittrande vatten och gröna skogar och svalor som högt upp i skyn fångade osynliga flygfän så fanns det en störning, påtaglig men ändå på något sätt overklig i det universum som var deras. Robert lade sig ner bredvid henne och lyssnade på sin frus frågor men var så trött att han inte orkade svara mer än kortfattat och till slut så somnade han vid hennes sida. Ulla låg länge vaken och tänkte på vad han berättat. Efter en timma utan att kunna somna så reste hon sig och gick ner till sjön. Väl där så lade hon ifrån sig sina nattkläder på bryggan och ställde sig vid strandkanten.

Och i den förvånansvärt dunkla sommarnatten gick Ulla ut i det kalla vattnet, naken, vacker och alldeles utlämnad. Hon frös och höll händerna i kors över brösten. Stod alldeles stilla med halvslutna ögon och väntade och hon kände sig dum och var på väg att gå upp till stugan igen men stod tappert kvar. Och det som hon full av tvivel hade väntat på kom till slut smygande som en varm våg och omslöt hennes kropp som en hinna av olja och hon kände sig plötsligt varm och behaglig till mods. Som att ligga i en kuvös antog hon och hon tänkte konstigt nog på att människor sade det, att det var som att ligga i en kuvös, trots att ingen egentligen kunde han någon uppfattning om hur det var. Hon stod blickstilla och det hände inte så mycket mer än att hon kände sig trygg. Precis som Robert berättat. Som att vila i en mors famn och att alla hennes synder var förlåtna upplevde hon det som. Hon lät sin blick svepa över vattenytan och såg upp mot huset där Robert låg och sov. Hon hade lagt en extra filt över honom innan hon gick och hon älskade honom så mycket och att tänka sig ett liv utan sin man var plågsamt och hon ville inte ha det så. Han skulle stanna hos henne, det fanns inget annat. Det hade varit så ända sedan de träffades. En stor känsla av att de hörde ihop. Så nu stod hon här, avklädd. Inte bara för att Robert antytt att han ville att hon skulle göra som han gjort, utan för att det var hennes önskan också. ”Ett möte med mina demoner”, hade Robert sagt att det var. och hon undrade om han visste något om hennes egna och hon tänkte en stund på det där hon stod och väntade på den obehagliga delen av upplevelsen som Robert motvilligt upplyst henne om skulle komma.

Och till slut så kom då demonerna. Vällde över henne som en armé av ångest och elände och hon hade inget försvar längre. Det trygga gardet flydde hals över huvud och hennes sinne fylldes av ånger och panik och allt tvivelaktigt som hon gjort kom tillbaka och spelades upp för henne som på film. Ulla ville fly men kunde inte röra sig. ”Förlåt, förlåt, förlåt då för fan”, viskade hon och det kändes som om hon skulle gå sönder och hon knäppte sina händer och vände sitt ansikte mot den ovanligt mörka sommarnattshimlen och bad hett och innerligt till någonting som hon egentligen inte trodde på och till slut så släppte det. Som genom ett fingerknäpp så var allt det hemska borta och hon stod stilla och kände på den nya känslan. Den kändes bra. Ulla upplevde sig förunderligt ren och fläckfri som ett stärkt lakan och hon kunde inte minnas att hon känt så här någon gång tidigare i sitt unga liv. Det svarta i vattnet var borta och hon kunde gå upp till huset igen. Hon frös inte längre. Var istället varm som om hon hade ett kärnkraftverk inom sig och hon satte sig naken på sängkanten och såg på sin man som sov och hon tänkte att hon inte förstod vad som hade hänt dem. Inte heller om det var bra eller dåligt för hur hon och Robert skulle leva sitt liv tillsammans i fortsättningen, men det kändes tillfredsställande, Visserligen så tyckte hon att det hade varit bra tidigare också och egentligen så hade hon inte sett någon anledning till någon förändring när hon stod därute i sjön. Allt det här var ett mysterium och ofattbart tyckte hon och varför det hände var lika obegripligt. Men hon hoppades att det som var bra skulle bli bättre, bättre för båda. Som en nystart. Hennes pyjamas låg kvar på bryggan och i den tilltagande vinden blåste den ner i vattnet och försvann. Seglade under ytan som ett spöke i vit särk ett tag och sjönk sedan till botten. Och storlommen sjöng sin klagande sång och allt andades frid och ro.

Hon lade sig ner intill sin Robert och tvekade om hon skulle väcka honom eller inte. Avstod dock och pussade honom på kinden och drog täcket över sig och tänkte att det skulle bli fint att vakna så här i imorgon bitti, naken och varm intill sin man. Katten kom in i sovrummet och hoppade upp i sängen och lade sig vid hennes fötter och spann ljudligt.

Imorgon skulle bli en bra dag.

En drömresa

Nicke körde, Robert satt bredvid och hans fru och Maja, en väninna, satt i baksätet, och längst bak, eftersom det var en minibuss satt tvillingarna Joel och Edvin. Det var förvirrat i bussen, liksom suddigt, som om någon blåst ut rök i kupén och rösterna lät som sordinerade. Nicke var stressad, han hade kört fel fyra gånger nu och det spelade ingen roll hur många gånger han studerade kartan, han hamnade alltid på fel avtagsväg och målet de hade, en affär som sålde begagnade saker, föreföll alltmer avlägsen ju längre de körde. Maja, väninnan, brydde sig föga, hon satt med sin vinbox i knäet och för varje gång som hon slog upp ett nytt glas så sa hon skrattande, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Frun, Ulla, var förbannad mest hela tiden för att det inte fanns några skyltar som visade vägen. Robert var tyst, för det var så han var, och tänkte bara på vad han skulle köpa när de väl kom fram, om de nu gjorde det. Tvillingarna i baksätet ropade hela tiden att de ville bada och att det var varmt i bilen.

Landskapet de körde omkring i var platt som en pannkaka och låg nära havet och när kameran panorerade ut, för det gjorde den, så kunde du se hur branta klipporna var som stupade ner i havet. Deras väg var bred men från den slingrade sig otaliga småvägar som alla ledde mot havet och Nicke körde fort och gav upp kartläsandet och svängde gång efter annan in på första bästa väg som dök upp, vände när det visade sig att det var fel och svor så det osade och det gick får och betade innanför stängsel som aldrig tycktes ta slut och Maja skrattade och drack och sa, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Till Majken Niklas Ulrika och Johan och Erik…. En dröm jag hade igår…

Gammal som gatan

Han såg sin spegelbild i vattenytan på den lilla sjön högt uppe på det stora berget, och tillbaka stirrade en gammal förvrängd gubbe med suddiga konturer. Det slet och drog i ansiktet när vattnet rörde sig och han såg ut som en målning av Picasso ena sekunden och relativt normal i den andra. Han var där han var för att fiska, flugfiska och han band sina egna flugor och spöet var gjort av bambu och han var en snobb i det avseendet. Han hade gått uppför fjällets brant, och det tog fyra timmar, i detta förbannade Norge som han under vägen upp kom att hata innerligt för dess branta stigar, och för dess stickande flygfän av alla de slag som for runt hans huvud och kröp in under hans kläder. Men nu älskade han landet där han stod vid kanten av detta trolska vatten och han såg trollsländor som likt bombplan svävade fram tätt över den krusiga och ibland spegelblanka ytan och han såg och hörde sörplande från fiskar som vakade och sög i sig en mindre sorts sländor som i oförstånd tagit en paus på ytspänningen.

Han satte sig ner och studerade ett exemplar av dessa flygfän och han letade i sin fluglåda och hittade en som liknade den verkliga uppenbarelsen Men innan han satte igång fiskafänget så slog han läger. Reste sitt tält, ett litet tvåmans som en kupol och som var lätt och behändigt att montera. Lade in sitt liggunderlag och sovsäck. Gick ut och samlade stenar och byggde en eldstad samt tände en eld i avsikt hålla borta mygg och knott. Det fungerade inte. Klockan var nu närmare sju på kvällen och solen var fortfarande uppe som den nästan alltid var på de här breddgraderna, men det kändes en aning svalare och han riggade sitt spö och gick ner till strandkanten i sjöstövlar och hela utrustningen. Mannen vadade ut till lårhöjd och började svinga sitt spö. Linan ritade svepande mönster i den klara luften och den utvalda flugan gjorde så småningom en buklandning alldeles intill ett vak. Fiskaren väntade och skärpte blicken och plötsligt så öppnade sig ett litet hål i ytan och flugan sögs ner i en hungrig fiskmun och så satt den fast på kroken. En kort kamp senare så landade han en fin röding på strax över kilot. Middagen var räddad, eller supén snarare tänkte han när han såg på klockan.

Den gråhårige, snaggade, mannen hette Robert och var från Sverige och Vallentuna utanför Stockholm men hade sitt ursprung i Västmanland och Dalarna. Han var gammal, egentligen alldeles för till åren kommen för att ge sig ut på sådana här strapatser som att klättra i berg för att komma till en fiskeplats, men han hade känt att det var nu eller aldrig och han hade gett sig av. Fylld av förväntan och äventyrslusta och även fast knäna knakade som fjädringen på en gammal vagn så tog han sig fram. Sakta men säkert och noggrann med var han satte sina fötter var han, och svetten rann som rännilar ner över hans ansikte och på ryggen och han svor men kände att han orkade och han tog sig fram och det fanns en glädje i detta.

Robert hade ätit nu och låg på rygg och tittade på molnen som seglade fram över himlen. Han hade öppnat en flaska vin som han druckit hälften av redan och han ville ha mer. Det ville han alltid. Det var så med hans drickande, att han aldrig ville sluta, och det var tur att hans moral och självinsikt var på en så hög nivå att han förmådde sig till att sluta innan det bar iväg allt för mycket. Trots att han befann sig långt ifrån civilisationen och vakande ögon från sin närmaste omgivning och han egentligen skulle kunna göra som han ville så låg Luthers skugga över honom och han hukade sig och ställde ifrån sig glaset och satte korken i flaskan. För att i samma sekund öppna den igen och ställa frågan till sig själv, ”vad håller du på med egentligen?” Han svarade att han inte visste, ryckte på axlarna och slog upp ett glas till. Det var kanske dags att släppa taget nu tänkte han. Lossa på greppet om de strama tyglarna och släppa fyllesvinet löst. Som det var förr i tiden. Det pirrade till i magen och den känslan kände han igen, visste vad den innebar. Han reste sig upp och tog med sig sitt spö och några flugor för en promenad mer än en fiskesejour. Sin kikare hängde han runt halsen och började gå utmed strandkanten. Det var obeskrivligt vackert, en lätt dimma låg som en sidenslöja över vattnet och solen stod lågt och ljuset var magiskt. Den lilla sjön låg spegelblank och sländorna dansade sin mystiska dans, upp och ner, upp och ner, som dansande dervischer och när någon av de långvingade individerna landade på vattenytan så tog det inte lång stund innan den slukades av de lurande monstren i den svarta vätan. Robert stannade och provade några kast, fick genast hugg och tog upp ännu en röding, som han släppte tillbaka då han inte hade sin fiskekorg med sig. Den får växa till sig tänkte han och satte sig på en sten och tände en cigarett. Visserligen så hade han slutat för många år sedan men han unnade sig en cigarett då och då vid sådana här tillfällen och det var underligt att det alltid smakade så gott. Det spelade ingen roll hur länge han hållit upp med rökandet. Varje gång han tände en av sina eviga Marlboro så njöt han och nikotinkicken gjorde honom säll. Det kanske var dags att börja på riktigt igen funderade han. Det var ju inte så många år han hade kvar på jorden så varför inte ta steget fullt med både cigaretter och alkohol. Han skulle säkert kunna hålla det under kontroll ljög han för sig själv. Och visste innerst inne att han gjorde just det, ljög som en häst travade.

Han hörde ljud på andra sidan sjön och höjde sin kikare. Och till sin förtret så såg han två människor, en kvinna och en man, som var i färd med att slå upp ett tält, större än hans, med ett förtält och han tänkte att det måste ha varit ansträngande att frakta den boningen uppför fjället. Robert svor stilla över att hans dröm om att vara för sig själv i naturens sköte kommit på obestånd och han hoppades att de inte skulle stanna länge. Han suckade djupt och tänkte att det naturligtvis hade varit en fåfäng dröm. Det här vattnet var beskrivet i tidningar på och på nätet och att han skulle få vara själv var naturligtvis dumt att tro. Icke desto mindre så kändes det surt och hans frihetskänsla fick sig en kraftig törn. Robert blev helt enkelt förbannad, gick hem till sitt tält och började dricka ”Jag ska ta mig fan se till så de försvinner härifrån”, tänkte han när alkoholen började kicka in. ”De ska få ångra att de kom hit och störde.” Han gick ner och satte sig vid strandkanten och funderade och blev surare och surare. Han kände det som om det var hans sjö, hans tid här och han hade kämpat för att komma hit till stillheten och upplevelsen och ingen skulle förstöra detta och han blev fullare och bestämde sig för att rekognosera vad det var för typer som skändade hans heliga plats och han gav sig ut i den ljusa sommarnatten. Klockan var två.

Robert smög som en ande i den låga vegetationen intill vattnet. Det var varmt tyckte han och han svetten rann och om det var alkoholen som öppnade porerna eller om det verkligen var så varmt tänkte han inte på. Han kände sig som en kommandosoldat på uppdrag men det var längre runt sjön än han uppskattat och han började tappa fokus när han blev trött och spriten började gå ur kroppen. Men det var försent att avbryta nu tänkte han, uppdraget måste slutföras och till slut så befann han sig bara tio meter från tältet. Det var tyst, de två verkade sova och han hade inte en aning om vad han skulle göra nu. Han lutade sig mot en sten och slöt ögonen för att fundera och somnade naturligtvis.

Han vaknade av att någon ruskade hans axel och han slog upp ögonen och stirrade in i ett par blåa ögon som satt tätt ihop på en kvinna som var blond och hade pageklippt hår. Hon såg arg och lite rädd ut men var söt och hade någon slags pyjamas på sig och när hon stod framåtlutad som hon gjorde så såg han, när han sänkte blicken, hennes bröst. Och det var visserligen trevligt, men ännu trevligare om förutsättningarna varit annorlunda, och Robert trettio år yngre. Nu glodde han alltså på ett par vackra bröst och hörde knappt när hon lågt sade. ”Vad i helvete gör du här?” Roberts huvud dunkade där han satt i solen lutad mot sin stenbumling och det tog några sekunder innan han kom ihåg varför han var där han var, och ytterligare tid innan han kunde komma på ett bra svar. ”Jag gick vilse igår kväll”, sade han och kisade mot solen. ”Och så såg jag ett tält och tänkte att jag skulle sätta mig här och vänta på att ni vaknade”, ljög han och försökte se trovärdig ut. Damen, som var i trettiofemårsåldern trodde han, reste sig upp och såg misstänksamt på honom. ”Du luktar sprit”, sade hon. Robert flinade. ”Ja det var väl därför jag gick vilse antar jag”, sade han. ”Men jag fattar var jag är nu när det är ljust. Jag har mitt tält på andra sidan sjön”, flinade han och pekade. ”Hur fan kunde jag gå så fel?” Han skrattade till nervöst. Den blonda damen tittade skeptiskt på honom och sade, ”det är ljust dygnet runt här.” Robert reste sig mödosamt upp, rätade på ryggen och sade tyst, ”mhm, det är bara i min hjärna som det är mörkt, det blir det när jag dricker.” Och när han sade det så insåg han att det var sant. Hon tittade medlidsamt på honom. ”Du kanske inte skulle göra det då.” ”Vadå?” Frågade han dumt för han visste ju svaret. Hon började gå mot sitt tält. ”Dricka förstås”, sade hon över axeln.”

Precis innan hon skull dra ner dragkedjan till tältet så öppnades det inifrån och ut klev en manhaftig kvinna med ett hår som ett yrväder och armar som en flottare med färg och med en rörlig byst som stod i alla väderstreck under en gul, stor T-shirt. Alltså ingen man som Robert kvällen innan trott att det var. ”Godmorgon älskling”, sade den blonda och kysste den bastanta kvinnan på munnen. ”Vi har fått besök inatt.” Den stora kvinnan glodde på Robert och morrade rentav, ”Vad fan har han här att göra?” Hon såg vrång ut. ”Ja han säger att han gick vilse för att han var full, han bor på andra sidan sjön”, sade den blonda sarkastiskt. ”Jag vet inte vad jag ska tro, men han luktar sprit och han verkar snäll så jag antar att han talar sanning.” Hon log nu.

Robert tittade försiktigt på det omaka paret som nu stod och höll varandra om axlarna och skärskådade honom. Hon den stora verkade farlig och lite aggressiv, tänkte han. Men den blonda är ju både söt och snäll och vad hon ser i den där ohyggliga skapelsen som hon håller om begriper jag bara inte. Han skakade lätt på huvudet åt situationen och gjorde sig beredd att gå hem till sitt. ”Vill du ha frukost?” Frågade den manhaftiga när han reste sig upp och hon såg plötsligt väldigt snäll ut. ”Du ser ut som om du behöver det. Svart kaffe och hembakt rågbröd med ost, kan det vara något?” Det lät som musik i Roberts öron och han fann att han var väldigt hungrig och de tankar han haft kvällen innan försvann och han såg istället möjligheter till en trivsam samvaro med två lesbiska kvinnor. Han kände sig på något sätt stor som så lättvindigt accepterade att de var just det, vilket i sig var idiotiskt eftersom i den bästa av världar så skulle han inte ens ha reagerat på att de var avvikande, vilket han innerst inne tyckte att de var, utan istället sett dem som medmänniskor utan etikett och stämpel. De åt en trevlig frukost tillsammans och utbytte fiskeerfarenheter och det visade sig att dessa två kvinnor var långt mer avancerade än vad Robert var vad det gällde fiskeresor. De hade varit över i stort sett hela världen och även, vilket var Roberts våta dröm, fiskat blue marlin på Key West. De visade bilder både på fångster och på hur de festade loss på Sloppy Joes bar, som egentligen var en turistfälla och långt ifrån det dryckeshål som Hemingway bevistade en gång, men Robert kände sig avundsjuk trots detta. För han insåg att han aldrig skulle få uppleva vad de varit med om. Det var försent, han var gammal som gatan och skulle snart dö kändes det som. Han uttryckte sin besvikelse och sina tankar för dessa kvinnor och de sa som alla andra, att du aldrig skulle säga aldrig och att det alltid fanns tid för det som du verkligen ville. Det handlade om att lägga manken till sade de och sedan kom förstås det klassiska uttrycket att ålder är bara en siffra. Robert visste att så inte var fallet. Ålder är orörlighet, trötthet, impotens och förstorad prostata och en till viss del saknad av det som var en gång. Det var inte så att han skulle vilja leva om sitt liv, nej det handlade mer om att han tyckte att de här sista åren han hade kvar kändes meningslösa och han led av att inte orka men främst av att han tappat motivationen till att finnas till. Som att han var försumbar, både för sig själv och andra. Han hade verkligen fått ta sig i kragen för att komma iväg på den här resan och in i det sista hade han tvekat. Tänkt som om att det inte var värt besväret, att det var skönare att gå hemma och påta i trädgården, sitta i soffan och glo på teve, att låta dagarna gå och komma som de ville. Men nu när han var här så kändes det bra, och han var glad över att det var på det sättet och han bestämde sig för att inte dricka mer. Det gjorde honom bara än mer deprimerad och han vill inte vara det. Han ville göra det bästa av det som han hade framför sig och han kände sig glad plötsligt över att han träffat dessa två faktiskt behagliga människor trots att de var lesbiska, tänkte han med glimten i ögat.

Astrid och Helena hette de två och Helena var den söta. De kom från Värmland och deras dialekt var som att lyssna på ett rallyreferat på teve eller radio. De hade levt tillsammans i tio år, var fyrtio och fyrtiofem år gamla, Astrid var förvånansvärt nog yngst. Bodde och arbetade i Värmland, båda inom sjukvården och de älskade att fiska och möttes i Älvkarleby under det årliga laxfisket och de hade varit oskiljaktiga sedan dess. Robert fick sig till livs deras liv tillsammans med frukosten och han hade lärt sig att lyssna. Han var bra på det nu. Det hade inte varit så förr om åren då han istället för att lyssna på vad den andra hade att säga förberedde sin nästa kommentar, vilket gjorde att han alltid hamnade i dispyt. Men nu var han som sagt en lyssnare av rang och människor tyckte bättre om honom som sådan. Så han satt tyst och leende och lyssnade på deras livs historia och ju mer de berättade desto mer kom han att tycka om dessa tu och när de föreslog att han skulle slå läger på deras sida av sjön istället så tackade han ja och känslan av att vilja vara ensam dog, och ersattes av en trängtan efter samvaro. Robert kände sig förunderligt tillfreds.

Under en vecka så fiskade de tillsammans. Lagade mat tillsammans. Badade nakna tillsammans och Robert fick uppleva två totalt oblyga kvinnor som inte skämdes för sin nakenhet, och till slut så skämdes inte han heller för sin slappa mage och något modesta penis. Inte för att någon av kvinnorna brydde sig om huruvida han var välutrustad eller inte men det kändes skönt att inte behöva fundera över sådant. Vissa kvällar kunde han höra hur kvinnorna förlustade sig i tältet, hans eget var uppslaget bara några meter ifrån deras, men det var längesedan han slutade bry sig om köttsliga begär så det bekom honom föga. Det hade funnits en tid då han var väldigt amorös, då hans fru levde, men när hon dog så försvann alla sådana tankar och han inträdde i gubbelivet med allt vad det innebar och han hade tänkt då, på den tiden, att det skulle kännas hemskt när lusten försvann. Men så blev det inte. Snarare så upplevde han en lättnad över att det var över, att inte längre behöva prestera, att slippa bejaka en manlighet som sakta, likt luft ur ett däck med pyspunka, pyste ur honom. Han kunde dock fortfarande känna ett visst pirr i vissa delar av kroppen när han såg Helenas nakna bröst och hennes ganska snygga rumpa gunga fram över gräsmattan där tälten stod, och det var ju ett friskhetstecken förstås, men det gick över när Astrid med sin inte lika behagfulla kropp gjorde entré. Han flinade och kunde fortfarande inte förstå vad Helena såg hos sin partner, men hon var ju snäll, och föreföll dyrka sin söta flickvän och sådant kan ju också vara attraktivt tänkte Robert.

Sista kvällen innan de for så hade de en liten avskedsfest och Robert gjorde avsteg från sitt löfte att inte dricka och de hade det mycket trevligt fram till det att Astrid och Helena i sitt rus började hångla. Då tyckte Robert att det fick vara nog och drog sig tillbaka till sitt tält och somnade som klubbad.

När han vaknade långt in på förmiddagen så hade de två damerna lämnat platsen och hans första tanke var besvikelse för att de inte tagit farväl, tills dess att han upptäckte en lapp fästad med häftstift på ett av de låga träden som växte intill platsen där deras tält stod. Robert tog ner lappen och läste att de försökt väcka honom, men att han varit som död och de uttryckte sin glädje över att ha träffat honom och de hade bifogat telefonnummer och adress i Värmland om han hade vägarna förbi. Robert kände sig varm inombords men trodde väl inte att han skulle komma till skott med en visit. Det var ju så oftast, att det var trevligt och otvunget på neutral mark och på semester, men nästan aldrig samma sak i efterhand, det var åtminstone hans erfarenhet och han mindes sin visit till Oslo när han var ung för att återse en flicka som han träffat på en resa. Det visade sig att det var ett fatalt misstag och de var som främlingar för varandra och han åkte hem igen med svansen mellan benen och svor att han aldrig skulle göra om det misstaget igen.

Robert tog av sig sina kläder och tog sig ett bad. Flöt som en gråsäl på rygg och studerade himlen som var blå med luddiga moln här och där. Det var varmt i luften, men vattnet var kallt så han var snart på land igen. Lade sig naken i solen och tänkte på hur det var, hur det skulle bli, och han kände att det inte var så illa när allt kom omkring. Det hade gjort honom gott att träffa de här, ja han kallade dem flickorna, för de var flickor för honom. De hade gett honom en ny syn på livet. Han visste inte riktigt hur det gått till, men att umgås med dem och skratta tillsammans med dem och att fiska sida vid sida och tävla om vem som tog den största fisken, vilket Robert gjorde, hade gjort honom gott och han hade känt sig yngre än vad han gjort på länge. Det kanske var så att det inte var dags att dö riktigt ännu, att det ännu fanns tid kvar innan maskarna skulle kalasa på hans kropp, eller snarare så att lågorna skulle slicka hans lekamen tills bara aska återstod. Att det fanns en del saker kvar att göra innan det var dags att mata duvorna från parkbänken vid strömmen. Det kändes så nu, och Robert var nöjd med att han kände på det sättet och han bestämde sig för att det var dags att åka hem.

Hem till vadå tänkte han sedan? Hem till den lilla lägenheten, ikeasofforna och ryamattan och det slitna vardagsrumsbordet och den eviga teven som alltid stod på, mer för sällskap än något annat. Men sängen i sovrummet var skön och hans kropp tog stryk av att ligga på ett liggunderlag, som visserligen var av den tjockare typen, men han hade ont i ryggen så han längtade efter resårmadrassen. Robert klädde på sig och gick ner för att fiska en stund och tog upp ännu en röding som han rensade och fyllde med kryddor, virade in den i folie och lade den i skuggan. Gjorde sedan upp en eld och när den började falna så lade han i fiskpaketet i glöden, vände det då och då och efter en halvtimme så åt han den tillsamman med pasta som han kokat på primusköket. Det smakade mycket bra och han tänkte på att det var nyttig mat för en gammal man men att han började tröttna på fiskdieten nu och längtade efter en rejäl köttbit, pommes frites och bearnaisesås, ett gott rödvin och en bra film på teve. Han fattade sitt beslut.

Efter att han packat ihop allting och monterat det som skulle monteras på ryggsäcken så började han sin långa färd nerför bergssidan ner mot där han parkerat bilen. Google mapps var verkligen en fantastisk uppfinning tänkte han där han gick med telefonen i handen som visade honom vägen. Lugnt och försiktigt gick han. Höll sig i de låga björkslyn som växte där, eller i vilka buskage som helst egentligen, han var ingen trädexpert, och det hade mindre betydelse vad det var han grabbade tag i bara det räddade honom från att falla handlöst nerför flinade han. Vådligt var det och hjärtat bankade av ansträngning och rädsla och mygg och knott var sända från helvetet för att plåga honom. Han vilade sig var femtionde meter, satt ner bland ormbunkar och fästingar och det var tunt med luft och han drack av sitt vatten som snart var slut och han kände sig yr i huvudet som ett barn på en karusell och det var som att ha sockervadd i skallen, dimmigt och kletigt och Robert var på gränsen till att svimma av.

Han lade sig ner och det snurrade i hans huvud och han mådde illa så han reste sig upp igen och då slog det till. Det svartnade för hans ögon och han föll handlöst ner utmed bergssidan, slog i en klippavsats, studsade ut en meter och fortsatte sitt fall till han till slut fastnade i en tall som växte ur en klippskreva och där hängde han, i ena bärremmen till ryggsäcken, hade fruktansvärt ont i höften där han slagit i och det var fortfarande femtio meter ner till plan mark. Robert var halvt medvetslös av både chock och smärta och det tog en lång stund innan han kunde förstå vilken prekär situation han befann sig i och när det väl gick upp för honom på riktigt så förstod han att hans sista stund mycket väl kunde vara kommen nu. Han försökte nå trädgrenen ovanför sig men så fort han sträckte sig det minsta så smärtade höften och låret och han tänkte att han hade brutit lårbenshalsen, och det vore ju fint grinade han. Ens klassisk fraktur för en man som var gammal som gatan. Det knakade i grenen han hängde från och han tänkte att just det var en fraktur som skulle ha mer fatala följder för honom än en bruten lårbenshals och därför gjorde han ett nytt försök att nå upp till tallgrenen och få tag för att kunna klättra in mot klippväggen och därefter förhoppningsvis ner till marken. Det gick inte.

Robert hängde där han hängde och han tänkte på sin hädangångna fru och på sina barn som var vuxna sedan länge och han tänkte på att han kunde ha varit en bättre far men också på att han varit en trogen och bra äkta man och på att hans fru älskat honom och att han älskat henne tillbaka. När hon dog så dog även en del av honom och han hade sår som aldrig skulle komma att läka. Han hade utsatt sina barn för en onödig smärta genom att skilja sig från deras mor när de var små och det var något som de aldrig hade förlåtit honom för även om de sade motsatsen. Och han tänkte på att om han skulle gjort det annorlunda om han hade vetat vad det skulle leda till? Han var övertygad om att så inte var fallet. Det han gjort hade han gjort för sin egen skull det rådde ingen tvekan om det men som det var då så hade han att välja på ett liv i olycka tillsammans med en kvinna som inte älskade honom, eller att vara med någon som gjorde det och inte var rädd för att leva tillsammans med en man som redan hade tre barn med en annan. Valet hade varit enkelt och han hade aldrig ångrat sig, inte för en sekund. De hade gift sig och hans barn hade varit med på bröllopsfotot och de hade sett glada ut och han hoppades att de inte farit alltför illa.

Robert lyfte blicken när han hörde hur knakandet i grenen tilltog och han såg hur den sakta höll på att brytas. Han blundade och knäppte sina händer och bad i desperation ”fader vår” så många gånger han hann. Sedan föll han. Och han föll, föll som en gråsten genom år av självförnekelse och självömkan. Föll genom eoner av rädsla och osäkerhet. Men han föll också genom obeskrivlig lycka och stolthet över sina barn och över det som han åstadkommit i sitt liv. Och han föll genom kärlek och tillit och genom en känsla av att äntligen ha hittat sin hemmahamn efter att ha kryssat som ett skepp i nöd över en rullande ocean av illvilja och utan nåd. Och han föll och föll och föll genom ljus och mörker, värme och kyla, tills han till slut landade hårt och obevekligt och slog skallen i en sten och allt ljus försvann.

Robert låg där sedan still och fridfullt på en gräsplätt mellan två stenblock och hans ögon var oseende men hans mun log. Som genom en slump så hade hans fiskespö landat i hans ena hand efter fallet. Det var visserligen brutet men det var det mesta i Roberts kropp också så det följde på något sätt ett gudomligt mönster. Och om du böjde dig riktigt nära Robert där han låg så kunde du se ett svagt skimmer av grönt runt hans kropp. Det var hans aura. Robert hade alltid haft en grön aura det hade hans schaman till vän sagt och nu kunde du se att hon hade haft rätt.

Det landade en Korp intill hans kropp. Det var hans fru. Det var tydligt. Hon var där för att hämta hem honom.

Den stora fågeln så skimrande svart satt intill kroppen och lade huvudet på sned, än hit och än dit. Liksom den pratade med mannen som låg där. Understundom så satt den alldeles still, till synes som om fågeln lyssnade. Den fortsatte sedan den tysta konversationen tills den till slut med kraft upphov sitt karakteristiska ljudhärmande läte: korp, korp, korp, och bredde ut sina breda, svarta vingar och svingade sig uppåt till uppvindar och framtidstro och lämnade kroppen som en gång varit en Robert kvar på marken.

Skalet av Robert, med ett brutet fiskespö i handen. Skalet av ett liv. Skalet på en man som varit med om det mesta. Skalet, som julklappspapper slängt i ett hörn i vilket det varit en vacker present inslagen. Och det vara bara ett skal, det som var värt något var nu någon annanstans och korpen högt uppe i det blåa med vita molntussar skrek ut sin glädje över att vara fri. Och det var Robert också.

Verkligen fri var han, för första gången i sitt liv.

Resan

Morgonen var tidig och dimman låg som ett duntäcke över den steniga heden. Det var kallt och olustigt och fuktigt och att ge sig ut tog emot. Lederna knakade när han tog sig ur sängen, speciellt knäna, de var som om vore de rostiga och orörliga, som styrlederna på en gammal folkvagn, och det tog sin tid innan de började fungera. Han satt vid frukostbordet och såg ut genom fönstret. Daggen glittrade i gräset i det bleka solljuset och en koltrast hoppade omkring och letade mask. Lade huvudet på sned, pejlade in avståndet och dök som en svart pil ner i gräset och drog upp en fet daggmask. Den gula näbben öppnade sig och svalde. Mums tänkte mannen vid bordet och tog en tugga av sin limpmacka med ost. Kaffet var starkt och gott, precis som han ville ha det och han kände hur kroppen började vakna till liv.

Han var tillbaka på den avlånga ön igen. Det var längesedan sist och då hade han varit här med sin far. Han mindes hur de bott i tält den första gången de var här för ännu längre sedan och hur det var så kallt på morgnarna att de var tvungna att knacka hål på en isskorpa på vattenhinken utanför tältet innan de kunde koka kaffe på det gamla klassiska primusköket som gick på fotogen. Han log åt minnet. Allt var förgängligt tänkte han sedan och han kände ett sting av saknad trots att det var flera år sedan hans far tog till himlarna och förenade sig med sina älskade fåglar. Han hoppades att hans pappa kunde se honom nu då han var en äldre man med grånat hår och skägg. Han skulle ha varit nöjd tänkte han, att han fortsatt att titta på fåglar. Även om han inte var lika inbiten som sin far så tyckte han att det var roligt. Inte på långt när så duktig som han, som kunde avgöra på ett pip eller två vilken art det rörde sig om, var han. Men han var bättre än de flesta  tyckte han nog. Hörseln hade varit problem för fadern på slutet, när han inte längre kunde höra fågelsången. Det hade varit sorgligt att se uppgivenheten i hans ansikte den sista gången de var här. De hade diskuterat hörapparat men det blev aldrig av. Mannen med det gråa skägget som satt vid fönstret och drack kaffe hoppades att han kunde höra nu i alla fall där han var. Han reste sig upp och hängde handkikaren runt halsen, tog sin tubdito på axeln och gick ut till bilen.

Nere vid hamnen, som skulle blivit en hamn, men som visade sig bli en kapital missräkning och istället blev ett fågelparadis, satt han och tänkte på hur det var en gång och på hur det blev och det var inga roliga saker att tänka på så han slutade med det och koncentrerade sig istället på de svartvita skärfläckorna som gick fram och åter i dyn och svepte med sina uppåtböjda, långa näbbar på jakt efter småkryp i det dyiga vattnet. Dessa vackra fåglar som hans far beskrivit som japanska tuschteckningar och så träffande det var tänkte han. Solen var varm och skön nu och morgondimman bortblåst av en skön vind från sydväst. Han kisade mot solen och fylldes av en sällsam känsla av att höra ihop med naturen. Att vara en del av det glittrande vattnet, de långsamt som i dans vajande vassarna och sävsångarens raspiga sång slog an en ton i hans själ och det var skönt att leva just nu där han på en bänk av trä upplevde våren. Och han önskade att han kunde flyga som tofsviporna som gjorde akrobatiska manövrar i luften, som konstflygare, och dofterna från havet förde med sig visioner om länder långt borta men han längtade inte bort. Istället var han nöjd med att vara där han var och han längtade efter sin fru som han lämnat. Ja, inte lämnat i den bemärkelsen att de skiljts åt för evigt, utan det var så att han gjort den här resan för att det var nödvändigt ansåg han. De var nästan aldrig ifrån varandra och att vara så långt bort från henne kändes ovant och ensamt och han undrade om det var värt det. Hon är sanningen och livet för mig och hon gjorde att han kände sig fri tänkte han. Livet innan henne kändes ibland meningslöst. Allt hade förändrats när han träffade den här kvinnan. Han hade färdats på en motorväg till helvetet och när hon en dag stod där vid sidan av vägen med tummen i vädret och frågade om hon fick följa med så hade han aldrig tvekat och hon fick honom att ta den avfart som han borde tagit för många år sedan.

Han lyfte blicken och följde med kikaren den bruna kärrhökens glidflykt över den guldgula vassen. Så vacker den var sade han högt till sig själv och han kom att tänka på sin bror som han inte träffat sedan han for till ett annat land, till sitt efterlängtade paradis, och han hoppades att han skulle finna vad han sökte. Mannen sänkte kikaren och funderade på varför han aldrig hade förstått sig på honom. Men det gjorde detsamma nu och visst saknade han honom ibland men han hade varit en spillra, en vilsen själ, när han for. Som ett pussel utan de bitar som skulle fullbordat motivet och det hade varit tusen tårar mellan dem när han reste, som regnvatten på en ruta, och han önskade hett att brodern skulle hitta sitt shang ri la. Att gräva där han stod hade aldrig varit något för hans bror och han hade tyckt synd om honom då, då han var kvar. Antagligen låg problemet med att de inte nådde fram till varandra i att han applicerade sina egna värderingar på honom och ville att brodern skulle tänka som han gjorde. Mannen förstod idag inte varför han envisats men det berodde på att han inte kunde acceptera det destruktiva liv som hans drömmande bror levde. Vilket säkert hade att göra med att han själv varit likadan en gång i tiden och nu såg tillbaka på det livet med en avsky som gränsade till förakt. Han visste inte ens om hans bror fortfarande levde. De hade ingen kontakt.

Han reste sig och gick över spången som ledde in i den glest bevuxna skogen på andra sidan hamnen. väl framme där så slog han sig ner i gräset på sitt liggunderlag och tog fram sitt medhavda kaffe och sina eviga limpmackor med messmör och ost. Efter att han ätit lade han sig ner i solen och somnade. Han drömde som vanligt om hunden som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och vaknade utvilad och kokande varm efter två timmar. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade sömnen ur ögonen och ägnade sig sedan en stund åt att lyssna på härmsångaren som satt i ett buskage bara några meter ifrån honom. Vilken storsångare den fågeln var. Vävde in alla skogens fåglar nästan i sin sång och med en stämma som överröstade till och med näktergalen. Han tog fram sin mobiltelefon, spelade in och skickade ljudfilen till sin fru som nästan genast svarade att hon tyckte om sången, och att hon älskade honom.

Den grånade mannen tänkte att han älskade henne tillbaka och skrev det och sände iväg meddelandet. Han plockade ihop sina saker och stoppade ner dem i ryggsäcken och började gå därifrån, hem till sin stuga som han hyrt i fyra dagar. Väl framme så lagade han lunch och åt den och gick efter ytterligare en stunds vila ut på den kalkplatå som kallades Alvaret. Där såg han en ängshök och kände sig glad över det, en ovanlig fågel som nästan enbart fanns på Öland och han stod länge och studerade den blå fågeln med sina svarta streck på undersidan av vingarna. Runt omkring honom på marken växte en orkidé som hette Adam och Eva som också var väldigt speciell, den växte i stort sett bara här och på ett fåtal andra platser på jorden, om han mindes rätt av vad hans växtkunnige släkting sagt. Han som var naturens McGyver och mannen kom ihåg när de var här en gång tillsammans och det blåste halv storm och de tog skydd bakom en stenmur och hur den multibegåvade släktingen inom fem minuter hade kokat upp vatten, gjort kaffe, och brett smörgåsar och skurit upp skinka med sin kommandokniv. Allt var fascinerande och det faktum att han var en av de snällaste och mest ödmjuka människor han någonsin mött gjorde att minnena han hade av den resan stod i ett särskilt skimmer. Dessutom så var han ytterligt vänlig mot hans far vilket gjorde att den här mannen tyckte mycket om sin släkting. Han böjde sig ner och tog ett foto av den rara blomman som även det fick gå genom cyberrymden till frun tillsammans med en förklaring om vad det var för något. Han kände sig välvilligt inställd till livet nu, härute under himlarna, och det var så här människan var ämnad att leva tänkte han.

Nu kände han sig lite trött igen, han var ofta det nu för tiden, så han bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner på rygg och tittade på de framrusande molnen. Han hörde ljungpiparens klagande vissling och han visste var de fanns. Senare tänkte han ta sig en tur till det vatten där de bodde längre ut på Alvaret men nu ville han vila sig. Det kändes bra att göra det, att kunna rå sin egen tid och inte behöva känna sig stressad att ta sig hem för att laga mat till sina tonåringar som ofta var fallet var när han gjorde sina exkursioner på hemmaplan oavsett om det gällde fågelskådning eller fiske, och när han tänkte på dem så saknade han sina söner. Mannen på liggunderlaget var en hemkär man och han var glad åt att få åka hem imorgon. Den här resan hade varit bra för honom. Han hade behövt lite tid för sig själv för att få ordning på sina tankar men nu ville han hem och han såg fram emot bilresan. Att köra bil var för honom en njutning, ju längre desto bättre. Det var en frihetskänsla att få ligga på vägen och att få vara på väg någonstans. Att flyga var för honom inte att resa på riktigt. Att kliva in i ett flygplan och sedan tre timmar senare vara på en plats flera hundra mil ifrån den han for ifrån lämnade alltid en känsla av tomhet i honom. Att vandra, cykla eller att köra bil och känna att resan var värd något och inte bara målet var något han föredrog. Han reste sig upp och bestämde sig för att redan nu gå ner till den lilla vätan där han visste att de vackra ljungpiparna fanns. Det var bara här på Öland, på våren, som du kunde se de svartvita dräkterna, sedan flyttade de långt norrut och när de återvände så hade tappat sin stiliga kostym och såg vardagliga ut. När han kom fram så riggade han sin kamera till tubkikaren och tog några riktigt bra bilder som återigen frun fick ta del av, och även Facebook faktiskt.

Mannen med det gråa skägget gick nu hem och vädret slog om och gråa skyar kom in från öster och vinden friskade i och det blev kallare och så kom regnet. Himlen öppnade sig och han blev blöt ända in på kroppen och frös så han skakade. Han hängde upp sina kläder på en torkställning framför den öppna spisen, tände en brasa och klädde sig i mjukiskläder, bryggde mer kaffe och satte sig framför elden tills han blev varm igen. Då lagade han middag och åt med god aptit. Tittade på klockan och såg att hon var över nio på kvällen. Kläderna var någorlunda torra nu och han packade sin väska och gjorde allt klart för hemfärd på morgonen. När han gick och lade sig var klockan över tio och han somnade relativt snabbt för att vara den han var.

På morgonen städade han, åt frukost och bar ut sakerna i bilen. Låste dörren när han var klar och placerade nyckeln i det hemliga nyckelskåpet med kod. Sedan satte han sig i bilen, ställde in GPS,en och såg att resan hem skulle ta sex timmar. Han lät blicken svepa över Alvaret en sista gång och började sedan sin långa resa hem. När han passerade bron så återvände den svindlande känsla han haft när han kom och han såg ut över havet och tänkte att det varit en bra resa. Han sade hejdå till sin far eftersom han trodde att det var där på ön han fanns i någon slag metafysisk uppenbarelse. När han svängde av och kom in på E20 så kände han sig lycklig. Dels därför att han varit där han varit och dels för att hans själ var i balans. Han ringde till sin fru som var glad över att han var på väg hem.

Det hade varit en bra resa. Den demon som han alltid hade i sig och som såg till att han aldrig riktigt kunde slappna av hade hållit sig på sin kant och han hoppades att det skulle bli så i fortsättningen också. Han visste dock att det var ett fåfängt hopp men han njöt av att det var så nu och han var beredd att slåss när den onde återvände.

Mannen bakom ratten valde musik och bestämde sig för Jeff Lynne,s Armchair Theatre som var, ansåg han, en av världens bästa plattor. ”I`m blown away, like a boat out on the ocean.” Sjöng han och tänkte på sin fru.

Det skulle bli skönt att komma hem.

In i ljuset.

Tåget rullade in på stationen och det fanns fortfarande lite ljus kvar av det som funnits under dagen. Det hade varit varmt och tåget hade stått stilla i två timmar mitt ute på ett slättlandskap vid tolvtiden  av okänd anledning och solen hade varit obeveklig och det hade sprungit barn vid sidan av vagnarna med vattenflaskor till försäljning. Han hade inte köpt något, han visste av tidigare erfarenhet att du skulle bli sjuk om du drack av det de sålde. Han drack vin istället, och blev full. Konduktören hade inget att säga honom när han på engelska frågade om anledningen till stoppet. Jo han hade en massa saker att förtälja på obegriplig franska och konduktören hade varit irriterad och länge och noggrant synat hans biljetter. Trots att han som reste hade läst franska i skolan i fem år så kunde han bara säga två eller tre meningar på språket, och det var fraser ur skolboken som handlade om var Monsieur Duval var någonstans, och att han var i badrummet. Samt var Pierre och Monique höll hus, och det visade sig att de var på place de la Victor Hugo. Inga meningar som var särskilt användbara i verkliga livet men han brukade köra dem när någon frågade om han kunde franska. Det var inte så långt ifrån att han använde dem när den vresiga konduktören började lägga ut texten, men han hade hejdat sig i sista stund och det var nog tur det hade han tänkt och drack istället djupt ur flaskan.

Han hade somnat sedan och vaknat med en dunkande huvudvärk. Rödvin i stekande sol och värme var inte att rekommendera och det hade känts som han skulle kräkas och inget vatten hade han. Hela kroppen hade skakat och det var som om han hade feber. Klockan var då fem på eftermiddagen och det återstod två timmar innan de skulle komma fram till Nice, och då hade han räknat med förseningen. Han hade stapplat ut i korridoren och fick till slut tag på den skärmmössebeprydde gentlemannen och lyckades med gester och något enstaka ord här och där på franska förklara att han var våldsamt törstig och det var säkert som amen i kyrkan att han skulle han dö om han inte fick vatten. Tågsoldaten hade flinat till slut åt hans tafatta försök och sade till honom att vänta. Efter fem evighetslånga minuter så kom han tillbaka med en flaska vatten, en en och en halvliters flaska med mineralvatten och att det var äkta vara visade plastplomberingen på korken. Han ville ha tjugo franc hade han sagt och höll för tydlighetens skulle upp tio fingrar två gånger. Den törstige skulle gladeligen gett hundra och halade snabbt upp två tiofrancssedlar som konduktören hastigt nappade åt sig. Väl tillbaka i sin kupé så drack han nästan upp allt vatten i ett svep och det kändes som om någon lyfte ett draperi som hängt framför hans ögon och han började se klart igen. 

Resenären klev av tåget på svaga ben. Nice, där hade han varit förut och att säga att han kände igen sig var en kraftig överdrift då det var åtminstone tio år sedan han sist stod på den här perrongen. Det kändes fortfarande som om han hade feber då han svettades och frös om vartannat och han behövde någonstans att sova. När han var här förra gången så fanns en hotellförmedlingsfirma alldeles intill stationen och han hade vaga aningar om var den låg. Till hans glädje så fanns den kvar där han hade trott att den skulle finnas och han gick in och tack och lov så talade kvinnan bakom disken engelska. Han förklarade vad han var ute efter, ett billigt hotellrum för två nätter, och hon, en parant kvinna på några och fyrtio i knytblus och röda läppar gav honom en adress och en karta och han gav sig ut i skymningen med sin ryggsäck på ryggen och med ett dunkande huvud och det doftade storstad och smuts och gatorna var fyllda av folk på väg mot restauranger och kvällsliga nöjen ety det var lördag kväll men han såg dem inte. Fokus låg på att hitta hotellet. Kartan ledde honom bort från de fina gatorna in till stadens baksida med trånga gator och prång och han såg en råtta stor som en katt och till slut så stod han framför hotellets port. Det var en varm kväll och han svettades som sagt, och frös. Hans T-shirt och shorts var smutsiga efter den långa resan och han luktade inte gott. På något sätt så passade han in i den här miljön. Brisen som svepte fram genom gatorna luktade hav och bensin och sopor och han såg en svart man med gula ögonvitor som stirrade på honom från bara några meter bort. Mannen med ryggsäcken blev rädd och skyndade sig in genom dörren och stod sedan i en förvånansvärt prydlig hotellfoajé med palmer i stora krukor här och var och en snygg orientalisk matta på golvet. Trädisken var gjord av ett mörkt träslag och det stod en vinklad, inplastad skylt som hälsade dig välkommen på fyra språk. Mannen bakom hotell disken var också svart men såg vänlig ut och han log brett och sade något på franska som han, gästen, inte förstod så han svarade på engelska att han inte talade franska. Hotellportieren svarade då på bruten dito att han var glad över att just han som stod framför honom valt hans hotell och han hoppade på att vistelsen här skulle bli angenäm. Mannen med ryggsäcken svarade ansträngt att det var han säker på att den skulle bli och sedan föll han till marken som en säck potatis.

När han vaknade så låg han i en säng och huvudet värkte fortfarande och när han såg sig omkring så förstod han att han befann sig i ett typiskt hotellrum. Hans kläder hängde prydligt hopvikta på en stol och när han kände efter så han hade bara kalsonger på sig. Hans ryggsäck stod lutad mot väggen till vänster om dörren och det luktade lavendel i rummet. Lakanen kändes fräscha och nytvättade och att det var morgon eller förmiddag förstod han eftersom det var ljust i rummet och solen lyste och dammet dansade i dess sken och att han tittade på klockan. Möblemanget var sparsamt, ett bord, två stolar en garderob, allt i furu, ljusa, vita, nästan genomskinliga gardiner som vajade i vinden eftersom fönstret stod på glänt. Bilar tutade nere på gatan och människor samtalade högt och ljudligt på vad han antog var arabiska, franska var det inte i alla fall, möjligtvis en blandning. Mannen i sängen hade vaga begrepp om hur han hamnat där han var. Han mindes allt fram till det att han gått in genom dörren till hotellet, men sedan var allt höljt i dimma. Han försökte sätta sig upp men huvudet kändes som om det höll på att sprängas så han lade sig ner igen. Det knackade diskret på dörren.

”Kom in”, ropade han på svenska. ”Entré”, sedan när han fick hjärnan att fungera. Den svarte portieren satte försynt in huvudet genom dörröppningen och frågade, ”how are you today sir?” Han såg uppriktigt orolig ut. ”Feeling better?” Den sängliggande tvingade sig själv upp på en armbågen och lyckades åstadkomma ett leende. ”Much better thank you, what really happened last night, I dont´t seem to remeber much of it?” Portieren skakade bekymrat på huvudet. ”You fainted sir, and the doctor came. He told us not to worry and to put you to bed, so we did.” Portieren klev in i rummet och lade en bit papper på furubordet. ”Here is his bill, he gave you an injection of some kind and said that you would be ok in the morning.” Han log vänligt. ”It seems that he was right, nec´st pas?” Mannen i sängen gav honom ett leende tillbaka. ”In spite of a headace I´m fine i guess”, sade han. Portieren bugade sig och lämnade honom åt sitt öde.

En injektion, tänkte han oroligt, vad då för jävla injektion? Han reste sig mödosamt upp ur sängen och gick fram till bordet för att kolla på räkningen. Det första han såg var summan. ”Sjuhundra jävla franc, vad i helvete är det jag har fått för någonting”, sade han högt. Men när han läste vidare så var arvodet det som stod för större delen av summan, och det kunde han väl fatta. Ett läkarbesök sent en lördagskväll var inte billigt, inte i Sverige heller, och vad det gällde innehållet i sprutan som han fått så gick det inte att läsa vad läkaren skrivit, inte heller fattade han vad problemet hade varit, samma kråkfötter där. Han försökte använda sig av Google men det var omöjligt att få någon rätsida på vad han lidit av eller vad som injicerats. Att han fått sprutan i rumpan gick inte att ta miste på dock, han var öm i halva högra skinkan. Men sjuhundra franc, det var en missräkning, hans reskassa skulle bli reducerad och det var en vecka kvar tills dess att lönen från hans arbetsgivare skulle gå in på kontot. Han ryckte på axlarna, nåväl det var inget att göra åt. Det var bara att betala och se glad ut, hur nu det skulle gå till, vem skulle ha pengarna, var fanns läkaren, hade någon betalat åt honom? En tanke slog honom plötsligt, så han rusade fram till ryggsäcken och slet upp påsen med pass, plånbok och värdesaker och kollade kontanterna. Mycket riktigt, det fattades sjuhundra, och han kände hur förbannad han blev. Det hettade i ansiktet och det kändes som om han skulle svimma igen. Han gick tillbaka till sängen och lade sig ner och slöt ögonen och då bar det iväg. Han kände sig som i ungdomens dag i Loffes källare och hans viskande stämma som sa när han räckte över pipan, ”nu ska vi bli höööga.” Han flinade åt minnet och seglade iväg på ett silverkantat moln.

När han slog upp ögonen för andra gången  det här dygnet så var det mörkt ute. Det var ett fortfarande ett jävla liv nere på gatan. Han såg på klockan och den var sex på kvällen och huvudvärken var försvunnen och han var hungrig och törstig och han längtade efter en kall öl och pasta. Han tog sig upp ur sängen på förvånansvärt pigga ben, gick in i duschen, rotade i ryggan efter rena kläder och hamnade i ett par beigea linnebyxor och en vit kortärmad skjorta. Gick nerför trapporna och nickade åt en helt annan portier än tidigare. Han konfronterade honom och försökte förklara att han ville tala med den andre portieren, hans kollega, men mannen bakom disken satte upp ett förvånat ansikte och sade ”je ne comrend pas” samt slog ut med händerna och så mycket franska förstod mannen i de beigea byxorna så att han gav upp, gick därifrån med en axelryckning, och stod sedan på gatan. Han drog djupt efter andan och började gå åt höger. Han kunde lika gärna gått åt vänster för han hade ingen aning om var han befann sig och han halade därför fram kartan som han fått kvällen innan och tog ut ut, trodde han, kursen mot stan. Gränderna var mörka här och husen höga och det kändes som att gå i en labyrint. Han hörde steg bakom sig och vände sig om, det var ingen där. Han fortsatte. Till slut kom han fram till en restaurang som såg hyfsad ut med en liten uteservering bestående av rottingstolar och vita marmorbord på blanka, kromade stålställningar. Han satte sig ner och efter bara ett ögonblick kom en ung kvinna i förkläde fram och frågade, på franska förstås, vad hon kunde hjälpa till med. Som vanligt förklarade han på engelska att han inte förstod franska och eftersom hon var ung så bytte hon språk och hon talade engelska i stort sett perfekt. Han beställde pasta Carbonara och en stor öl, lutade sig tillbaka och njöt. Kvällen var varsam och ömsint och vindarna luktade salt och storstad och det smög sig in i hans medvetande en rädsla för allt som var stort och inte så tryggt som det var hemma. Han var tvungen att tvinga sig till sådana här saker, för att övervinna sig själv på något sätt. Detta att resa ensam var för honom något som var mer farligt än njutningsfullt även om det fanns en tillfredsställelse i att vara rädd ansåg han, och antagligen var det detta som drev honom ut i världen på egen hand.

Maten kom in och den var god, ingen kulinarisk upptäcktsfärd, men helt acceptabel och ölen var kall och frisk och det var starkt och glaset var i pint storlek och redan efter halva kände han sig yr i mössan. Och när han druckit upp hela och ätit maten så lyckade han med nöd och näppe att betala så påverkad var han och han började förstå att saker och ting inte stod rätt till när allt blev dimmigt och han knappt såg vart han gick. Det var som att hjärnan kopplats ur, som om någon dragit ur kontakten mellan ben och medvetande och han kunde knappt stå upprätt utan att hålla sig i väggarna på husen intill vägen. Han var tvungen att sätta sig ner med huvudet mellan knäna och där satt han och kunde inte resa sig upp och han var som en sådan där du tycker synd om, eller blir förbannad på, och allt som fattades var en behållare framför honom för folk att lägga pengar i. Det var knappt att han var vid medvetande men han förnam ändå att någon eller några lyfte honom i armarna och drog iväg med honom med benen släpandes som lealösa köttklumpar och han kastades till slut in i en bil och han kunde känna att den körde iväg innan ljuset släcktes helt.

Solen gick upp och kastade sina ännu bleka strålar över stranden i Nice. Det fanns ännu inga badande på plats, bara en och annan hund som letade efter matrester och svarta män med soppåsar som städade efter rika vita människor som utan sans eller vett lämnade sin skit, vana att någon annan plockade upp efter dem, och det var ju så i samhället. Att pengar styrde och ställde och att hudfärg hade betydelse och när de rika vaknade och gick ner för att bada så var stranden ren och fin och de som städat var försvunna och vågorna slog lojt och eftertänksamt mot den kritvita stranden. Idag var dock en annorlunda dag. Det låg något, en kropp, en manskropp, i strandbrynet med huvudet åt vattnet till och varje gång som vågorna slog in så slog de de även över hans blonda hårsvall. För det var en han, det gick att se på skägget om du stod nära, men var han död eller inte? Det gick inte att avgöra. Ingen av städarna hade vågat sig fram för att kolla om livet flytt eller hur det förhöll sig, hundarna höll sig också på behörigt avstånd av någon anledning och han som låg där visste inte heller hur det var med den saken. Var han död? Levde han? Och om han levde, var befann han sig? Varför är det så ljust tänkte han. Det var mörkt tidigare men nu är det alldeles för skarpt ljus för att jag ska stå ut med det här, och varmt. Han försökte att röra sig men det som var hans kropp var som en död säl och den reagerade inte på några impulser från huvudkontoret. Synapserna var släckta, kortslutna, men han hade lärt sig när vågorna kom och uppskattade den svalka som de gav och för varje våg som slog över hans huvud så kom han närmare och närmare ett tillstånd där kroppen kunde tänkas fungera. Hans hörsel var det dock inget fel på och han kunde efter som han tyckte en lång, lång tid höra hur människor närmade sig och framförallt hur barn skrattade runt omkring honom. Att han var på en badstrand gick då upp för honom. Ljuden slog an en sträng från hans barndom, dessa glada skratt och plaskandet och han såg sig själv bli kastad av sin far högt och farligt i luften och ett kittlande av skräck när han for som en raket i sitt eget universum och slog i vattnet för många, långa år sedan. Långt ifrån barnaåren, långt ifrån ungdomsåren, och närmare döden än födelsen var han idag där han låg som ett kolli i ett strandbryn utan att veta hur han hamnade där.

Till slut så tog han sig upp från sitt prekära läge och vandrade som en levande död förbi solbadande, brunbrända och obeskrivligt rika människor som såg på honom med illa dold avsky. Han en gång så rena och fina beigea linnebyxor var smutsiga, den vita skjortan en katastrof och hans huvud  befann sig i en glasburk som han bar under armen. När han kom ifrån stranden och stod på boulevarden där bilarna for fram och åter så stod han stilla och såg glasartat rakt fram. Det kändes som om att vara med i en film, ingenting av det som skedde föreföll vara verkligt och han ville bara försvinna, upplösas som en Treo i ett vattenglas. På något sätt så tog han sig över vägen utan att bli överkörd och han lyckades genom överlevnadsinstinkt ta sig upp till tågstationen och därifrån  tillbaka till hotellet. Väl framme så hittade han konstigt nog nycklarna till hotellrummet i sin ficka, gick upp för trapporna och in i sitt rum. Duschade, bytte kläder, rakade sig på halsen, ansade skägget en aning och tog sin ryggsäck och gick ner i hotellfoajén igen. Betalade för sina två nätter, portieren glodde misstänksamt på hans sargade ansikte men tog emot pengarna utan kommentarer.

Nu satt han på tåget igen. På väg bort från onda män i bilar som misshandlar och rånar och han tackade sin lyckliga stjärna för att han lämnat sin värdepåse i ryggsäcken på hotellrummet annars hade han blivit av med allt. Det luktade banan i kupén och det var konstigt tyckte han, att det alltid gjorde det. När tåget lämnade Nice så kom han att tänka på den gången då han och hans enda riktiga vän i livet bodde i ett tält på en campingplats utanför Cannes den gången. Och hur det en kväll kom en Van full av galna tyskar och tyskt öl och hur de på aftonen tänt en eld och dansat runt densamma med armarna om varandra och de hade sjungit ”wir sind alle kartoffeln,” på hans initiativ. Polisen kom till slut och tvingade dem att släcka elden och när de skulle gå och lägga sig så gick hans vän in i fel tält och störde en svart storvuxen man i färd med att skjuta upp, antagligen heroin, i armen. Den svarte mannen blev fullständigt galen över att bli störd och slet fram en pistol och siktade på hans vän. Vännen hade kastat sig ut ur tältet och sprungit runt i panik länge innan han hittade deras tält och han hade betett sig som en vettvilling och tvingat honom att riva tältet och ge sig av därifrån, mitt i natten. Dagen efter denna kaotiska kväll blev de osams och skildes åt. Men det var en annan historia.

Han lutade sig tillbaka och tittade ut över landskapet när tåget lämnade staden bakom sig och han såg berg och fält och hästar som galopperade i en hage. Han kände på sitt ömmande ansikte och tackade sin lyckliga stjärna över att han fortfarande var i livet. Vad hade hänt egentligen? Allt kändes som en ond dröm och han var fortfarande omtöcknad. Han hade svimmat, blivit behandlad av en obskyr läkare och fått någon slags spruta som han inte visste vad det var. Någon hade tagit pengar ur hans ryggsäck och betalat doktorn och han hade aldrig fått någon möjlighet att ställa den skyldige till svars och det var ovisst om han skulle kommit någon vart, alla visste ju att turister var till för att blåsas, och speciellt om du inte kunde språket. Det kändes dock som ett mindre problem nu.

Och vad hade hänt på restaurangen? Hade han blivit drogad? Eller var det en biverkning av injektionen han fått kvällen innan? Eller led han av någon sjukdom? Svårt att veta, men vad han misstänkte var att han blivit bortförd av innevånare från samhällets baksida och att de fått utlopp för sin frustration genom att slå en medvetslös man samt att råna honom på hans pengar. Det kändes inget vidare för att uttrycka sig milt och han borde naturligtvis gått till polisen men han såg sig själv framför en barsk poliskonstapel som var dålig på engelska och full av fördomar mot berusade turister och säkert inte skulle lagt två strån i kors för att hjälpa honom så det var nog lika bra att han låtit bli. Mannen på tåget ville bara bort nu, och han var på väg mot Italien och han hade köpt vatten och baguetter och lufttorkad skinka och sätena i kupén gick att skjuta ner så att de hamnade plant och på så sätt bildade en säng. Så han såg fram emot en behaglig resa. Han hade vin också, men tänkte ta det lugnt med den varan, vis av tidigare erfarenheter. Det luktade banan som sagt.

In i ljuset, jag är på väg in i ljuset tänkte han. Från mörkret in i den klara okomplicerade tillvaro där inga mörka skuggor finns och jag är ett skarpt sken i mitt eget liv. Min lampa lyser klar och jag har min bana utstakad och stranden som jag sitter på är evighetslång och det glittrar i vattnet som av diamanter och det känns som om jag dansar with one hand waving free, och Gud! Låt mig leva tills jag dör. Mannen i badbyxor lutade sig bakåt i solstolen och mådde bra. Kroppen kändes ung fast den inte var det men han var smal, inte vältränad, men relativt fast i hullet. Hans ansikte ömmade inte längre och blåtiran hade lagt sig en aning och han hade fått lön och var vid stadd kassa igen. Rimini, det var där han var, och bodde ovanpå Zeppos bar och det var antipasti och pasta och frikadeller för hela slanten och gott rödvin att dricka till och Zeppo själv hade han träffat förr och att denne kände igen honom efter så lång tid var ett mirakel. Hello my fräänd, hade han utropat när han klev in i baren första kvällen och resenären trodde först att det var hans sedvanliga sätt att hälsa sin gäster. Men det visade sig att han verkligen mindes honom så det blev ett kärt återseende och han hade bilder kvar från det förra besöket för länge sedan och de skrattade åt vad åren gör med män och han fick träffa Zeppos familj och det var som i en italiensk film och han hade känt sig lycklig.

Han hade levt strandliv sedan han kom hit och han var brunbränd och hans halvlånga blonda hår med gråa stänk var lockigt igen som om även håret fått nytt liv och hans skägg var längre nu än någonsin och han promenerade längs strandkanten och studerade människor som var där och han kunde sitta långa stunder och bara betrakta havets skiftningar och himlens färger och i värmen horisontens dallrande linje. För första gången på mycket länge så kände han sig fri, men friheten var begränsad av att han visste att han så småningom skulle tillbaka till sitt Sverige. Det sved i själen när han tänkte på allt vad det innebar och han vill krypa ur sitt liv som en ödla ömsar skinn, byta sitt liv mot ett annat, och det slog honom plötsligt att, varför inte? Vad hindrade honom från att aldrig återvända. När han tänkte närmare på sin situation i hemlandet så var det inget som höll honom kvar. Han hade ingen familj och även om han längtat efter en partner och kanske barn så hade aldrig möjligheten dykt upp, och nu var det försent. Omedvetet så hade han säkert sett till så att ingen kom honom för nära. Han var en självcentrerad figur och hade svårt att bry sig om andra och någon hade vid något tillfälle kallat honom för sociopat, och det låg nog något i det. Att lämna Sverige för gott? Tanken kändes svindlande.

Sociopaten gjorde sig redo för att lämna Zeppos. Hans tid här i Italien var över och nu stod Tyskland på Tur. Unter den linden, den berömda avenyn i Berlin såg han fram emot att få beträda och att få sitta vid en bar och dricka öl ur stora glas som förhoppningsvis inte skulle vara spetsade. När han betalade för sin vistelse så såg hans vän bartendern och tillika ägaren lite ledsen ut och de omfamnade varandra och han med ryggsäcken gick sedan därifrån till busshållplatsen för att ta sig till tågstationen. Han kände sig tillfreds men samtidigt lite vemodig. Italien hade varit fint och Zeppo hade varit gästvänlig men det var dags att lämna nu och benen gick av sig självt och utmärglade katter följde hans väg och jamade både ynkligt och skrämmande och han tänkte att det var typiskt i de här länderna att det fanns hundar och katter utan ägare och hur annorlunda det var i Sverige. Vid busshållplatsen som i stort sett var en skylt med flagnande färg och en turlista som var riven itu och som i vilket fall som helst var obegriplig stod han och väntade på rätt buss. Den kom till slut och han betalade och klev på och var efter en skumpig tur på trettio minuter framme vid stationen. Hans tåg skulle gå om en timma och han kostade på sig en sovvagn. På ett café beställde han kaffe och en baguette med ost och skinka och kaffet var gott som alltid i Italien men kopparna var för små och servitören luktade svett och så arg ut. Ett par bord bort satt en kvinna som hade ett nordiskt utseende. Han såg på henne och hon vinkade och reste sig upp och kom fram till honom och frågade om hon fick sitta ner. Resenären log och svarade ja. Hon bar en intagande bomullsklänning som både satt åt och svajade löst kring hennes former. Hon var vacker.

Hon var från Sverige, och det var uppenbart att hon var det. Det gick att se på något sätt, även innan hon hade tilltalat honom, han visste inte hur men det gick att avgöra om kvinnor var från Sverige, Norge eller Danmark tyckte han och han hade sällan misstagit sig. Det låg i luften på något sätt, på sättet de rörde sig, kastade med håret, hur de log, hur de gick, hur de höll blicken och framförallt ögonen. Det var något med skimret i deras ögon som talade om var de kom ifrån. Den danska kvinnan hade något simmigt i blicken ansåg han. En förföriskt, sensuell och lite loj blick som talade om att det inte var så allvarligt, att det mesta var ok om du tog det lite lugnt och inte hetsade upp dig så mycket. Han tyckte mycket om den danska blicken. Norska kvinnor hade fjäll och fjordar i blicken, en skuttande vårbäck nerför en fjällsida, en narval i havet, en krispigt klar och oupphörligt positiv blick som aldrig vek undan och som kunde vara rätt så påfrestande om du inte var på det humöret. Den svenska kvinnans blick var kall och beräknande, oerhört självsäker men med inslag av koketteri och skamlöst leverne. Jag vet vad jag vill och hur jag ska få det sade den blicken, och han var lite rädd för svenska kvinnor och var därför på sin vakt när hon slog sig ner vid hans bord. 

Hon skulle också till Tyskland visade det sig, men utan sovvagnsbiljett, de var slutsålda och hon avundades honom, resenären, som hade en sådan och hon kastade ut krokar och fiskade målmedvetet men fick inget napp. Han tänkte inte dela säng med en okänd kvinna. Dels därför att han visste hur smala sängar på tåg är och dels för att han inte tänkte komplicera sitt liv med den typen av umgänge. Tåget kom till slut och de hade haft riktigt trevligt där vid caféet och fortsatte sitt samkväm ombord. Till slut så blev han trött när kvällen kom och ursäktade sig och gick till sin kupé, krånglade av sig kläderna och lade sig ner på den nedre bädden. Lakanen kändes fräscha och det var svalt och skönt och han somnade omgående.

Tåget rusade fram genom natten som en svart orm och mörkret vek för den framrusande kraften. Långt där framme väntade ljuset som en välkomnande famn eller som en mun som svalde allt som var svart och spottade ut solen som värmde planeten och människorna som bodde där. Men ännu härskade det mörka och farliga och det skulle dröja länge innan det gav sig, sträckte vapen och kapitulerade villkorslöst. Han som sov gjorde det gott, och kvinnan från Sverige hade varit in och försökt väcka honom men inte lyckats. Hon satt nu i sin kupé och våndades i sin ensamhet, trött och törstig och hon kände sig ledsen utan att ha någon riktig anledning därtill. Allt kändes ensamt i en tågkupé tänkte hon och slöt sina ögon. Hon bad en stilla bön om att det skulle bli bättre i framtiden för det hade inte varit på det sättet en lång tid och hon önskade sig hett ett tillfredsställande liv och hon hade behövt någon att prata med nu. Men han som hon ville tala med sov hårt och obevekligt och brydde sig inte om hennes bekymmer. Hon log åt sina dumma tankar och tänkte att, han vaknar nog snart.

När tåget efter många långa, ensamma timmar för henne från Sverige gled in i Berlin så klev hon av och började omedelbart att speja efter sin vän från caféet i Italien men hon såg honom ingenstans. Hon ställde sig med sin packning vid en pelare i slutet av perrongen och väntade, men han kom aldrig. Det var en viss uppståndelse vid en av vagnarna upptäckte hon efter en stund, gestikulerande konduktörer och ordningsvakter och någon skrek på tyska att det skulle ringas efter ambulans. Kvinnan från Sverige blev helt kall och det kändes som om hon skulle tuppa av. Hon var säker på att det kaotiska läget hade med hennes vän att göra så hon gick sömngångaraktigt fram emot där allt hände och kom lagom dit när han, resenären, bars ut på bår. Någon undersökte honom, kanske en läkare, tittade upp och såg orolig ut. Återupplivningsförsök tog vid och han bars iväg bort från perrongen och en ambulans hade på något sätt tagit sig in stationsbyggnaden. Han lyftes in i den och den for iväg med tjutande sirener. Kvinnan från Sverige stod kvar och visste inte vad hon skulle tro. Hon frågade en av ordningsvakterna hur det var med honom, och han tittade medlidsamt på henne och frågade om hon kände honom. Hon sade nej, för det gjorde hon ju inte, men hon sade att de hade talats vid på tåget. Vakten lade då handen på hennes axel och sade att det verkade allvarligt, han var vid liv men medvetslös, kanske hjärtat, han visste inte sa han.

Den svenska kvinnan gick därifrån med tungt hjärta. Var det inte typiskt tänkte hon själviskt, att så fort hon träffade någon som hon tyckte om så rycktes han bort ifrån henne. Hon skämdes lite över sina tankar och borde väl egentligen ha tagit reda på vilket sjukhus de for med honom till. Fast å andra sidan, vad skulle hon ha sagt; ”jo jag träffade honom i Italien och vi talades vid ett par timmar och nu skulle jag vilja veta vad som hänt.” Verkade ju helknasigt tänkte hon. Men, ja varför inte förresten, hon stannade upp. Jag kanske skulle gå tillbaka. Men, nej jag struntar i det och den stora velighet som var hennes signum firade åter igen en triumf och hon valde den lätta vägen.

I ambulansen påbörjade resenären sin sista resa och det ljus som han varit på väg in i tycktes nu klart och inom räckhåll. Han hade trätt in i ett högre medvetande upplevde han det som. För yttervärlden, ambulanskvinnor och män, så var han så gott som död. Hans liv hängde på en skör tråd och den syrgas som han fick och det adrenalin som injicerats tycktes inte hjälpa nämnvärt. Det handlade om en hjärtattack, det var man ense om och möjligheterna att rädda hans liv var små det var man också överens om. Han som låg där i den framrusande ambulansen brydde sig dock föga om det. Han ville inte tillbaka. Det som låg framför honom tycktes spännande, mer så än någon av alla de resor han gjort i sitt liv, både fysiska och psykiska. Han tänkte på sin bror plötsligt och det gjorde honom inte ledsen längre och det var bra. Han kände sig lugn, och var inte heller rädd. Det kändes som om han äntligen var framme och det föreföll som att drivet, det som fått honom att alltid vara på väg och att aldrig vara nöjd med det som han hade, äntligen var försvunnet och han såg den febrila verksamhet pågick runt omkring honom som en slags dans och han ville säga till dem att sluta. Låt mig vara ifred tänkte han och han ville slita nålarna ur sina armar och till slut börja sin sista resa in i ljuset och han hörde sirenerna från ambulansen i dopplereffektmode och det luktade det inte längre banan. Hunden, med den slängiga tungan som han kände från sina drömmar satt bredvid honom och väntade. Och han såg sina misstag i livet, och han såg alla lösaktiga kvinnor och han såg de löjeväckande leenden som män lägger sig till med i kvinnors sällskap, och han såg koketteriet och lust utan kärlek och han kunde se det utan att kväljas eller vilja köra ner huvudet i skämskudden och det var en befriande upplevelse och han reste sig upp från båren och såg på sig själv. Skakade på huvudet och log åt det som varit han i så många år. Satte sig ner på huk och kliade hunden bakom örat. ”Kom så går vi”, sade han. Hunden viftade på svansen lyckligt, och så gick de

Och i ambulansen dog det som varit en orolig själ i hela sitt liv. Saknad av ingen. Men det hade mindre betydelse just nu.

Tid för avgång…

Det luktade banan, det gjorde ofta det i tågkupéer tyckte han. Bananskal i överfyllda papperskorgar som tömts för sent och bananlukten hade därför fått fäste i klädseln på sätena. En tung doft som kunde kännas lite kvalmig till en början, men du vande dig snabbt och tänkte inte mera på det sedan. Han slängde upp ryggsäcken på bagagehyllan och satte sig ned och såg ut genom fönstret. Hans tungsinne var svårt. Obegripligt svårt, och han hade tänkt länge på att det var på det sättet, för det fanns ingen verklig anledning till att han skulle må som han gjorde. Han hade hoppats på att det skulle gå över, men det blev bara värre.

Det hade börjat med att han inte såg fram emot något överhuvudtaget längre. Allt var honom likgiltigt oavsett om han var ledig eller jobbade. Det var nästan så att det var bättre att arbeta. Att vara hemma med familjen, frun och katterna, lämnade för mycket utrymme till tankeverksamhet och fick honom att bli trött och han började längta efter att klockan skulle bli sovdags så att han fick ta sina tabletter och somna och sova bort oron. För det var en oro, en ogripbar, ångestliknande oro som inte lämnade honom ifred och han tyckte inte om den känslan. Han hatade den.

Det var svårt att dra efter andan, det var första tecknet, som om att han inte fick ner syre i lungorna och det var värst när han skulle sova men även under dagen. Han förstod ju någonstans att det satt i huvudet, att det inte var något fysiskt fel på honom, som hans fru trodde, och att hon av den anledningen rått honom att söka en vanlig läkare. Men han visste att hon visste innerst inne men att hon förträngde det. På något sätt så var det lättare för henne att acceptera en lungåkomma än en psykisk dito. En vuxen man med psykiska problem var ingen riktig man och även om hon gav sken av att ha ett öppet sinne, för de hade diskuterat hans predikament, och sade att hon förstod så gjorde hon inte det. Eller ville inte förstå snarare. Det spelade ingen roll egentligen vad hon trodde tänkte han. För han hade lämnat nu och steget han tagit var slutgiltigt och han visste att när hon läste brevet han skrivit, avskedsbrevet, så skulle hon bli ledsen, sedan arg, och sedan skulle hon förtränga det och gå vidare med sitt liv. Det skulle vara för henne som att han aldrig existerat och det skulle aldrig finnas någon väg tillbaka, därtill var hon alltför stolt. Han älskade henne och skulle alltid göra det men han var tvungen att få ordning på sitt liv, reda ut synapstrasslet, och det kunde han bara göra själv, på egen hand.

Han öppnade tågfönstret för att försöka vädra ut doften av banan, vilket fick till följd att cigarettrök från rökande medpassagerare som tog en sista rök innan resan drog in i kupén. Han visste inte vad som var värst, unken banan eller använd rök från cigaretter. Visserligen så hade han varit rökare och tyckte inte att det var helt oangenämt med tobaksrök, det gjorde honom röksugen bara, och det beroendet ville aldrig släppa taget. Ibland när han såg på teve, och någon rökte så kunde suget sätta in och det var tur att han hade sitt snus. Det kunde inte tillnärmelsevis ersätta fröjden av att tända och hålla en cigarett i sin hand och njutningsfullt inhalera röken, men risken att dö i lungcancer var mindre med en prilla under läppen, så han hade inget val.

Du är en fegis tänkte han. Du skulle naturligtvis ha tagit farväl ansikte mot ansikte istället för att som en strykrädd hund dra iväg efter husväggarna med ett hastigt nedklottrat avskedsbrev som enda förklaring. Det hade varit omöjligt att förklara vad han kände brevledes, det förstod han när han började skriva så det blev mycket kortfattat. Sedan var det ju inte bara feghet utan naturligtvis tveksamheten också som han kände, att stå där och säga till någon som han levt med så länge att han skulle lämna henne skulle han inte ha klarat av, och det var väl fegt, ja det var det, men det fanns ingen annan väg. Han hade gjort sig onåbar även genom att lämna sin telefon hemma och han hade planer på kontantkort och anonymt abonnemang, allt för att slippa ta ansvar och stå till svars för sina handlingar. Han stängde kupéfönstret och satte sig ner igen och suckade. Tåget lämnade perrongen och dunk, dunk, han var på väg.

Utanför rusade landskapet förbi, åkrar och skogsdungar och bebyggelse och han älskade verkligen det svenska. Dessa öppna fält, den svarta, doftande myllan som innehöll så mycket kraft och som förmedlade tillväxt och snart skulle sädesfälten vaja, och rågen och kärrhöken skulle segla över den böljande växtligheten på jakt efter gnagare och grodor och det skulle blåsa ljumma vindar och hans problem skulle vara försvunna, hoppades han. Han öppnade fönstret igen och satte ut huvudet i vinden, hans halvånga hår klistrades efter hans huvud och den slappa huden i ansiktet drogs bakåt som någon satt en klädnypa i nacken på honom och tårarna rann, men han grät inte. En lycklig våg drog genom hans kropp när han stängde fönstret, en frihetskänsla han inte haft på länge och han mindes i ungdomen när han gett sig ut på tågluffning och den stora världen låg framför honom. När han var rädd och modig och tuff på samma gång. Inget av det hade förändrats nämnvärt, det var fortfarande så att han bar på en rädsla som han försökte maskera genom att vara tuff och låtsasmodig men han var inte lika rädd längre för att erkänna att han faktiskt var osäker på sig själv. Det värsta var att om du blottade strupen så var de flesta människor benägna att hugga dig där och därför var han restriktiv med att lämna ut sig och berätta vem han egentligen var, det var bara några få utvalda som visste att han inte var den världsvana typ som han gav sig ut för att vara. Men lite tuff var han trots allt det tyckte han nog och flinade. I alla fall mer nu än förr, så var det, och han var nöjd med att det var så.

Han tänkte på sin fru som nu troligen läst brevet han skrivit. Det var lätt att se henne framför sig, hennes ansiktsuttryck, hennes kroppshållning, och hennes mun och läppar som från att vara halvöppna i förvåning, sakta hårdnade till smala streck och hur hennes ögon som i vanliga fall var vänliga och intagande, nu blev till svarta hål av ilska och förnedring. Eller var det inte så? Kanske hon skulle sörja honom och sakna? Hans ego ville att det skulle vara på det sättet men troligtvis så skulle det nog bli det motsatta tänkte han och suckade återigen. Nåväl det fick vara som det ville med den saken, det fanns ingen anledning till att ångra något. Det som var gjort var just det och när han väl kom hem igen, om han nu gjorde det så var den dagen den sorgen då, inte nu. Han lutade sig tillbaka, tog av sig skorna och lade upp fötterna på motsatta sätet, slöt sina ögon och vaggades till sömns av tågets rörelser och ljud.

Han drömde om en hund som sprang i strandkanten på ett hav. Det skvätte om tassarna och öronen flaxade och tungan hängde lyckligt ur dess mun och havet glittrade som diamanter och solen sken och vågorna slog lojt och nöjaktigt mot stranden. Allt andades frid och ro och han log i sömnen.

När han vaknade så visste han att allt skulle bli bra. Livet var bara en akt i en gigantisk teateruppsättning tänkte han, och han hade spelat sin roll väl och publiken applåderade när ridån drogs igen. Han drog sin en hand genom håret och gick på toaletten. Och tåget rullade vidare in i akt två.

Sälj din själ

Det var så han viskade, han som stod där i dörren. ”Du måste sälja din själ för att få komma in här.” Han hade en bister uppsyn och såg inte alls förtroendeingivande ut. Tatuerade armar hade han också, i något underligt mönster som mest liknade telefonkladd. Sådant som du klottrade ner utan att tänka på vad du ritade medan du talade i telefon. För övrigt var han klädd i slitna jeans och en vit åtsittande T-shirt som var lite solkig i halslinningen. Han bar svarta boots och på huvudet hade han en bakåtvänd keps. ”Sälja vad?” Frågade den unge mannen. ”Din själ, hör du illa eller? Stoppa inte upp kön, bestäm dig eller kliv åt sidan”, fortsatte den nu något vresige mannen och såg demonstrativt över hans axel. Den unge mannen vred på sitt huvud och såg åt samma håll och han blev förvånad. Var hade alla dessa människor kommit ifrån på bara några minuter? En flera hundra meter lång kö ringlade sig som en orm bakom honom och det gick inte att se slutet. Han hörde hur det knorrades bland de som stod närmast efter honom. Gnälligt och irriterat var det men han frågade igen, ”min själ?” Han skrattade till. ”Och hur skulle det gå till då?” Mannen i T-shirt tittade vredgat på honom, vände sig om och rotade bland några papper som låg på ett skrivbord intill honom, hittade vad han sökte och räckte fram ett formulär. ”Fyll i den här bara, sedan är det klart. Glöm inte att skriva under.”

Han tog emot papperet och klev åt sidan och läste igenom vad där stod. Det var inga konstigheter egentligen. För att få komma in så var du tvungen att sälja din själ och så något om att själen måste vara din, att den inte var uthyrd eller såld till någon annan instans och att du avsade dig alla rättigheter till det som tidigare varit din själ. Den skulle efter undertecknandet tillhöra den institution som du sålde den till och det fanns inga möjligheter att ångra försäljningen. Den unge mannen tittade upp och stod en stund och såg på raden av människor som villigt lämnade över undertecknade formulär, fick någon slags stämpel på insidan av handleden och gick sedan med ett saligt leende in genom en magnifik mahognyport med träsniderier och porten slog igen efter varje person som passerade in, och öppnade igen för nästa.

”Hur ska du ha det?” Frågade mannen vid dörren. ”Det finns inte hur mycket tid som helst att stå där och vela. Tänker du inte gå in så måste jag be dig att dra. Vi kan inte ha en massa löst folk som står här och dräller bredvid kön, det ser inte bra ut.” Han ruskade indignerat på huvudet och rynkade pannan. ”Men jag vet inte riktigt vad jag gör här”, sade den unge mannen med svag röst. ”Vad är det här för ställe egentligen, och varför är det så många som vill in?” Mannen i kepsen glodde på honom. ”Du måste skämta”, sade han och log. ”Vad det är för ställe? Det var det roligaste jag hört på länge”. Han vände sig till den som stod längst fram i kön och upprepade vad som sagts. Denne brast ut i ett gapskratt och utsagan, som tydligen var helt absurd, fortsatte längre och längre bak i kön tills alla gapskrattade åt honom som ställt den ofattbara frågan: Vad är det här för ställe? ”Skriv under nu eller gå härifrån”, sade den kepsförsedde mannen och såg bestämd ut. Den unge mannen drog handen genom det kortklippta håret och kände sig nästan gråtfärdig. ”Men kan du inte berätta vad som finns där innanför dörrarna, alla andra verkar ju veta vad de ger sig in på, varför gör inte jag det?” Han kände hur tårarna vällde upp i ögonen. ”Jag vet inte varför jag är är”, snyftade han.

”Det måste ha blivit något fel här”, sade dörrvakten. Och i samma sekund som han sade det så fortplantade sig uttalandet genom hela kön tills alla mumlade samfälligt: ”Det måste ha blivit något fel här.” Mumlandet ökade till högre nivåer och till slut tog alla till brösttoner och ett enat ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade över nejden.

Nejden var för övrigt en väldigt vacker nejd med böljande kullar av gräs och skogsdungar och en och annan bäck som porlade hemtrevligt. Det fanns gott om fåglar och andra djur och den mystiska porten stod fristående på en av de vackraste kullarna. Både porten och kullen var översållad med blomster och vid sidan av den utsirade dörren växte en stor ek. Kön med människor följde en dalgång mellan två mindre kullar och solen sken och det var precis så idylliskt som det låter. Hela bilden andades harmoni och lycka, männen och kvinnorna i den långa raden av människor hade lätta färgglada sommarkläder, och den enda som inte passade in var den sjaviga väktaren av porten. Nu stod han och lutade sig mot skrivbordet och såg irriterad ut. ”Det måste ju för helvete råda någon ordning här”, sade han ”Hur kan du inte veta varför du är är?” ”HUR KAN DU INTE VETA VARFÖR DU ÄR HÄR?” Upprepade kön unisont. Den unge mannen stod med gapande mun och visste inte vad han skulle tro om det som hände och han hade inga begrepp om hur han hamnat där han var. Alla stirrade på honom nu, i alla fall de som han kunde se, de som stod längst fram i kön. Han kände sig besvärad och ville helst krypa under en sten och gömma sig som en rädd liten mus. Men han stod kvar och visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Mannen med kepsen kom fram till honom och viskade i hans öra. ”Du vi tar det lite lugnt här va, man vet aldrig vad de där”, han nickade åt kön till, ”kan ta sig till om något inte stämmer. Det brukar gå väldigt smidigt det här och aldrig något krångel. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande förut.” Han suckade och såg villrådig ut. ”Du vet alltså inte varför du är här?” Den unge och nu väldigt osäkre mannen nickade. ”Men du vet att alla de där i den där jättelånga kön är döda va?” Fortsatte kepsen. ”Döda?” Den unge mannen kände sig som om om han fått ett slag i huvudet. Det snurrade runt som om han satt på en karusell och han var tvungen att hålla i sig hårt för att inte ramla av. ”Döda, alltså döda på riktigt, som i att sluta leva?” Sade han när karusellen stannat av en aning. Han trodde knappt sina öron. ”Finns det någon annan död?” Fnös kepsen.

I något slags chocktillstånd så började den förskräckte nu att fundera på dödsbegreppet”Ja det finns ju hjärndöd till exempel”, spekulerade den unge mannen. Den tatuerade såg på honom under lugg och undrade om den unge man han hade framför sig drev med honom. ”Och halvdöd finns det ju också faktiskt. Och skendöd.” Nu såg den kepsförsedde riktigt förbannad ut. ”Ja, ja, men i det här fallet så är begreppet stendöd alltså, inget annat ok? Så frågan är, är du död eller inte?” Den unge gentlemannen, han var klädd som en gentleman förresten i tweedkavaj och matchande byxor och blanka skor, såg honom i ögonen och sade. ”Inte vad jag vet. Det måste ha blivit något fel här.” ”DET MÅSTE HA BLIVIT NÅGOT FEL HÄR!” Ekade kön i kör

Den unge mannen i tweed tittade först på människorna som stod på rad, och sedan på mannen i keps och så knackade han sig i tinningen och böjde sig sedan fram mot honom och viskade i hans öra för att undvika ytterligare ekon. ”De verkar inte riktigt kloka de där alltså.” Kepsen glodde oförstående på honom och sade. ”Men hallå! De är döda, vad hade du väntat dig?”, Sade han och flinade.

Den unge mannen fick sedan tillåtelse att stå bredvid och titta på när en efter en av leende män och kvinnor gladeligen lämnade över sina själar till en sjavig man i slitna jeans och keps som i sin tur släppte in dem genom den stora porten. Det var omöjligt att se vad som fanns innanför och kepsen sade att han inte hade en aning. ”Men är det himmelriket eller helvetet?” Frågade tweedkavajen nyfiket. ”Jag vet inte sa jag ju, men jag antar att det är kvaliteten på din själ som avgör vart du tar vägen.” Han såg lurig ut. ”Om det nu bara är de två alternativen förstås, det kan ju finnas fler”, sade han och blinkade med ena ögat.

Den tweedklädde satte sig till slut ner och lutade sin rygg emot den stora eken och slöt sina ögon. Hela den här situationen var ju alldeles uppåt väggarna tänkte han. Vad gjorde han här? Var detta verkligen på riktigt eller var det en dröm som han snart skulle vakna ur? Eller var det så att han verkligen var död, utan att veta om det? Sannolikheten för det var ju liten tyckte han och ville fråga någon i kön om saken. Men kepsen sade blankt nej, de fick inte störas.

”Men om jag inte är död då, vad händer då om jag säljer min själ och går in där?” Sade han oroligt. ”Och hur kan jag vara här då egentligen?” Kepsmannen stirrade på honom. ”Du måste helt enkelt vara död, det finns ingen annan förklaring.” Han ryckte på axlarna. ”Det enda sättet tycks ju vara det att du får din stämpel och att du försöker gå in, så skriv under nu och sluta konstra.” ”JA SLUTA KONSTRA!” Upprepade kön.

Den unge mannen i tweed reste sig upp, bestämde sig, bad om en pennna, skrev under, sträckte fram sin arm för att bli märkt och var nu beredd att gå in genom porten. ”Nä, nä”, sade dörrvakten oväntat. ”Du får allt ställa dig sist i kön.” ”DU FÅR STÄLLA DIG SIST!” Ropade alla i den långa raden av människor. Så han argumenterade inte utan suckade uppgivet, vek ihop kopian på sitt papper och stoppade det i innerfickan på sin kavaj och började gå.

När han kommit ur hörhåll från den bestämde kepsmannen så tänkte han att han trots förmaningarna skulle fråga någon som stod i kön om hur det förhöll sig med vetskapen om huruvida personen var död eller inte. Han valde ut en kvinna som han bedömde vara i hans egen ålder. Hon såg trevlig och snäll ut och han stannade intill henne och försökte få hennes uppmärksamhet men hon stirrade bara rakt fram utan att ta någon notis om honom. Så han knackade henne på axeln och frågade abrupt och utan omsvep; ”Hej är du död?”

Hon glodde på honom med kalla ögon men sade ingenting. Han frågade igen och då började hon gråta. Hennes tårar trillade sorgligt nerför hennes kinder och hon såg fruktansvärt olycklig ut. Mannen i tweed med matchande byxor och blanka skor bad om ursäkt och hastade vidare. Han kände sig som ett svin. Allt blev mer och mer obegripligt och han kände hur han började tappa koncepterna. Kanske var han död trots allt. Han kände sig ledsen.

Till slut efter promenad som tycktes oändlig stod han sist i kön. Han försökte återigen konversera den som stod framför honom men han undvek frågan som orsakat gråten tidigare. Han fick inget gensvar trots detta och han gav upp. Inrättade sig i ledet och höll tyst. Det fylldes på med människor bakom honom utan att han förstod hur det gick till. De kom inte från någonstans, inte gående som han, de bara fanns där, uppstod ur ett intet och stod stilla, såg rakt fram och såg varken ledsna eller glada ut. Det kändes efter en stund riktigt behagligt att stå där han stod. Som om han sögs in i en gemenskap, en tillfredsställande mentalitet i en kö för de som slutat leva, på väg till slutstationen, checkat ut från tillvaron, och han började motvilligt vänja sig vid tanken på att det kunde vara så att han inte levde längre.

Kön förflyttade sig förvånansvärt snabbt framåt och solen sken hela tiden och fåglarna sjöng och det var som vilken sommardag som helst, med den skillnaden att solen aldrig förflyttade sig. Den stod på samma plats hela tiden och molnen, ja de var som målade på himlen, rörde sig inte, och det var som om hela den vackra sommarnejden var en kuliss med levande aktörer. För fåglarna levde ju uppenbarligen, och hjortarna likaså, de skred majestätiskt omkring och betade av det frodiga gröna gräset som tydligen var äkta och gick att äta. Vattnet rann i bäckarna med ett ljudligt plaskande och även om han inte såg dem, så visste han att det fanns fiskar däri, det var så på något sätt bara. De män och kvinnor som stod i kön levde också, fast de var döda, så hela bilden var en enda stor motsägelse, där liv och död och konstruerad miljö existerade tillsammans.

Som livet är på riktigt egentligen tänkte han, förutom att solen flyttar sig och molnen seglar på himlen i den vanliga världen. Och den tankebanan blev ju mer rätt än vad han hade tänkt från början. För en del människor i den verkliga världen, för den här som han nu befann sig i ville han rubricera som overklig, var ju faktiskt mer döda än levande. Han log åt sina egna funderingar och kisade mot solen, plockade ett grässtrå och satte det i mungipan, och så var han Huckleberry Finn med halmhatt på huvudet och mådde riktigt bra och rätt var det var så var det hans tur framme vid porten.

”Jaha! Du är här nu igen?” Sade den kepsförsedde dörrvakten och flinade brett, han hade gula tänder. ”Och du har skrivit på nu då? Ja det hade du ja, så var det ju, och insett att du måste vara död?” Mannen i tweedkavaj nickade lite tveksamt, som om han inte visste riktigt, men kanske var övertygad. ”Ja inte vet jag, men det visar sig väl snart antar jag, när jag ska gå in. Jag lär ju inte komma in om jag inte är död eller hur?” Han räckte fram blanketten, kepsen tog emot den och sträckte sig efter stämpeln och bad om hans handled. fuktade stämpeln med bläck och tog tag i hans hand och vred den så att insidan på handleden kom uppåt. ”Men va fan! Den fäster ju inte, det går inte att stämpla dig”, sade han och tryckte hårdare. ”Aj!” Sade tweedmannen. Kepsen stirrade på honom och släppte sedan hans hand. ”Det måste vara något fel här”, sade han uppgivet. ”DET MÅSTE VARA NÅGOT FEL HÄR!” Upprepade kön unisont.

Det började bli lite oroligt bland människorna som väntade på sin tur. Det trampades och byttes fot och det suckades och var allmänt irriterat och kepsen blev alltmer stressad och visste inte vad han skulle ta sig till. ”Men kan jag inte försöka gå in ändå”, försökte mannen i tweed. Kepsmannen såg chockad ut. ”Utan stämpel! Du måste skämta, det skulle aldrig fungera.” ”Men du sa ju förut att du aldrig hade varit med om något sådant här tidigare, så hur kan du veta det? Det kanske går alldeles utmärkt”, sade Tweedkavajen.

”Det står i mina instruktioner att ingen under några som helst omständigheter får passera utan stämpel”, sade han och suckade djupt ”Jag kanske inte är död när allt kommer omkring då?” Sade mannen utan stämpel. Kepsen stirrade på honom. ”Men varför är du här då, minns du ingenting?” Frågade han oroligt. Den unge mannen i tweed, med matchande byxor och blanka skor skakade nekande på huvudet. ”Ingenting, helt blankt, jag stod bara här plötsligt.”

Det mumlades i kön och kepsen föste den unge mannen åt sidan och återupptog sitt arbete med att släppa in människor i något som han inte hade en aning om vad det var. Han sneglade på tweedmannen där han stod och såg villrådig ut och det såg ut som om han, dörrvakten, funderade på vad han skulle ta sig till. Efter en timmes arbete så bestämde han sig och ställde upp en bock i vägen framför ledet och förklarade att det skulle bli en liten paus i insläppet och att han alldeles strax skulle vara tillbaka. Han vände sig till tweedkavajen och sa; ”Jag tror så här”, han drog efter andan. ”Att jag tar och släpper in dig ändå. Vad ska du annars ta vägen, du kan ju inte stå här och hänga i evigheters evighet. Men skyll inte på mig om det går åt helvete”, flinade han. ”Eller åt det andra hållet”, sade tweedkavajen och flinade även han.

Nåväl, vår tweedklädde man lämnade över sitt papper till kepsen och ställde sig framför dörren och väntade. Långsamt öppnades den och han tog prövande ett steg framåt. Dörren fortsatte att öppnas och till slut så stod den på vid gavel. Det gick inte att se något av vad som fanns på insidan för det hängde vad du skulle kunna kalla ett energidraperi i dörröppningen. Ett vitt flimrande kraftfält som pulserade och det hördes ett hummande ljud. ”Ska jag verkligen gå in där”, frågade den unge mannen kepsen. ”Det förefaller rätt skrämmande faktiskt. Den kepsförsedde dörrvakten viftade avvärjande med händerna. ” Seså, gå in med dig nu.”

Innan han med de blanka skorna gick in så sträckte han fram handen mot dörrvakten. Han tog den och kramade till hårt, önskade lycka till och stod sedan och såg på när kraftfältet svalde ännu en människa, fast för första gången en utan stämpel och som faktiskt kanske inte ens var död. Porten stängdes bakom honom och inget annorlunda än det vanliga hände. ”Han var väl död då”, mumlade han för sig själv och tog bort bocken för att fortsätta släppa in folk. Och på den vägen fortsatte det, ingen förändring i det arbete som han utfört så länge han kunde minnas och han tyckte att det var skönt att incidenten var över. Det hade varit påfrestande och han tyckte inte om när saker och ting var just det. Nej, det skulle vara som det alltid varit, alla typer av förändringar var av ondo ansåg han men han kunde inte låta bli att bli lite nyfiken på hur det hade gått. Den tatuerade hade aldrig förut fäst någon vikt vid vad han släppte in de köande till. Men en tanke hade väckts och han försökte nu varje gång någon gick in att se vad som fanns innanför det skimrande vita. Det var dock omöjligt så han försökte släppa det så gott han kunde. Men fröet var sått och det växte oroväckande snabbt. ”Jag kanske skulle försöka mig på att gå in själv”, tänkte han. Men vem skulle sköta hans arbete då? Och hur skulle det gå för alla som väntade? Nej det fick nog vara, bättre kanske att leva i ovisshet? Övertygad var han dock inte.

På andra sidan gick solen ner. Det blev mörkt och lite svalare och fuktiga skyar drog över ett landskap höljt i dunkel. Tystnaden var den som var mest påtaglig. Ingen fågelsång, inga porlande bäckar, inga hjortar som med högburna huvuden, som stolta prinsar, svävade fram över landskapet som där han kom ifrån. Allt var öde men bedövande vackert i det blåa ljuset. Böljande kullar fanns det och långt borta knappt skönjbart ett vattendrag, en sjö, eller ett hav och det var som det satt ihop med landskapet. En suddig övergång, som en akvarell och han stod hänförd. Han kände sig lugn trots allt och förvånad över att ingen av de som passerat barriären syntes till. Porten var stängd, det var omöjligt att ta sig tillbaka, han hade försökt och det var som att när den öppnades så fick var och en sin egen väg tänkte han. Eller var det så att det var annorlunda för honom? Han visste inte och han var fortfarande osäker på om han hörde till de dödas skara eller inte.

Från den stängda porten ledde en väg. Han stod på den och det och det var som att han var tvungen att följa dess sträckning. Så han gick och hans blanka skor var fortfarande skinande och pressvecken på hans matchande byxor oklanderliga. Han hade kavajen uppknäppt för trots fukten så var det inte kallt. Vägen slingrade sig som ett utlagt snöre och den föreföll vara utan slut men det verkade som den ledde mot havet. Hans steg var lätta, det var som om ingen trötthet fanns här, han flöt fram och det var som det skulle vara tyckte han och om det här var platsen han skulle stanna på så hade han ingenting emot det. Det skulle antagligen bli lite ensamt trodde han. Men hade å andra sidan alltid varit ensam, även tillsammans med andra människor, och han började minnas nu, hur det hade varit innan han hamnade där han hamnat. Fragmentariska minnen av ett liv som han var osäker på på om han ens levat. Var det hans liv? Eller var det minnen som planterats i hans hjärna för att han skulle känna sig lugn. Som om han faktiskt hade haft ett förflutet. Han kunde inte få ordning på de tankar som surrade i hans huvud som bin i en bikupa så han slutade försöka. Tog istället av sig kavajen och slängde den över axeln med fingret kvar i hängaren. Han log och fortsatte sin evighetslånga, vad det verkade i alla faĺl, färd mot något, eller någon kanske? Det kändes inte så viktigt hur det förhöll sig med den saken. Förr eller senare, det var han övertygad om, skulle han få klart för sig hur allt hängde ihop. Och om det inte skulle bli på det viset så kunde han ändå leva här trodde han. Och i morgon när solen gick upp. Om den gjorde det, så skulle allt bli ännu vackrare än det var nu. Han såg fram emot det, och mörkret skrämde honom inte längre när det nu sänkte sig över det vackra landskapet.

Något sade honom att det inte alltid varit så.