En stad i världen…

Där fanns han som målade tavlor och grävde i myllan efter motiv och han var en ledfyr och han var ett grund och han fanns där och det hade han alltid gjort. Det sades att han var ett missförstått geni och det var sant för många men inte för andra som inte begrep ett endaste dugg. Och dit hörde jag, ett tag. Sedan så när jag hörde vad han sa så slutade jag med det, att inte förstå. Och jag såg honom med andra ögon, såg hans bilder, såg vem han var, fast det visste han nog inte själv ens. Jag minns hans leende.

Och det fanns en man som sades vara sjuk och som såg på barn som man inte ska. Men bakom de där tomma ögonen så sågs det inte så mycket överhuvudtaget och han gick den långa vägen och ljuset var släckt och aldrig ens tänt. Och så var det där med takten, som var svår att hålla. Han gick så att säga i otakt, fram och tillbaka på gågatan och han var som en plog. Plöjde sin väg fram genom folkmassan på lördagseftermiddagarna och hans mun var som halvöppen och det sades att det hänt att han visade saker som helst inte skulle visas offentligt.

Ibland så kom prinsessan och hon svävade fram som prinsessor gör. Hon var Törnrosa och Snövit och Rapunzel och hon talade aldrig med någon och hon kastade med håret och fångade världen däri och det fanns inte en enda bland oss pojkar som inte älskade henne. Och jag minns att jag skrev ett brev till prinsessan på ärten som jag aldrig skickade och tänker ibland på vad som skulle hänt om jag gjort det. Jag vet inte vad som hände med henne sedan. Vart hon tog vägen. Det var som om hon bara försvann. Och jag tänker på henne då och då. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Tingeling kanske, jag minns inte.

Och slottet på kullen där vi alla checkade in både fredag och lördag och där fanns hon som frågade om jag ville borra och jag fattade inte vad hon menade så hon ryckte på axlarna, log och gick därifrån. Hon hette Gunilla det minns jag och hon var så söt och var bara sjutton år och hon hade slitna blåjeans från Gul och Blå som hon åkt till Stockholm och stått i kö i tre timmar för att få köpa berättade hon för alla som ville höra. När jag väl förstod vad hon hade menat så hade hon gått därifrån med den där tennisspelaren och jag söp mig full och kräktes på gräsmattan utanför och gick slokörad hem och det hade aldrig varit längre hem till mamma och pappa än den kvällen.

Och en natt så mötte vi en älg på cykelbanan invid ån och den stannade och stirrade på oss och det var precis efter som du min vän slagit sönder nävarna mot fönstren i den där arbetarbaracken och jag minns inte längre varför du gjorde det. Men polisen kom och du fick sitta i baksätet hos de arga gendarmerna och älgen blängde på oss en lång stund och lunkade sedan vidare. Och vi gick ner till vattnet och satte oss på en bänk och vi rökte gräs och solen gick upp över staden i världen och tiden stod stilla och vattnet i ån flöt stilla som Amazonas.

I den här staden som vi bodde i och där vi skapades till vad vi blev senare var för de flesta som en oas i en  öken av missförstånd och regler som ingen förstod. Vi var där vi var och vi ville bort och vi kom ingen vart och vi bodde i både höghus och villa och vi älskade samma människor och en del blev kvar medan andra till slut kom iväg till den stora staden och jag minns te-orgierna och oskulden och musiken som var jazzrock och vi kunde alla namnen och det var vackert och inte som det är idag.

Den där festen sedan som jag aldrig glömmer. Då allt hände och jag klev in i en annan värld än den jag varit i innan och det var som jag var med i en film den här kvällen då alla bitar föll på plats. Och natten ville aldrig ta slut och jag har inte den blekaste aning om var festen hölls men att det var i den här staden, i den här världen, det vet jag med bestämdhet. Och nere vid vattnet vid den här ån igen där svor jag att aldrig, vad som än hände, bli den jag varit innan och hon såg på mig och undrade vad jag menade och jag förstod inte frågan. Sedan kom den sista bussen som jag missade så istället så gick vi hon och jag hand i hand hem till henne och hon kysste mig utanför sin dörr av mahogny och jag fick inte komma in för hennes onde far skulle slå ihjäl mig sade hon. Om han kom på oss. Och nästa dag så tog hon flyget till det stora landet i väster och jag såg henne aldrig igen. Himlen var mörkblå av sorg när jag gick hem och natten blev till dag i den här staden i världen.

Det är många år sedan jag var där sist och jag har ingen längtan tillbaka. Men jag tänker ofta på tiden i den staden och jag tror att jag var lycklig, då och då. Och det var så mycket som hände där och jag sydde min kostym där och jag bär den än, vare sig jag vill eller inte. Och jag önskar att jag kunde sova om nätterna, bara en natt, kanske två, en hel natt. Det skulle betyda en del, att få slippa den här tröttheten. Och jag tänker på henne. Hon som dog där i den här staden. Dog ung och ofördärvad och han repade sig aldrig, han som älskade henne.

Men vinden fyller mina segel nu och jag låter stjärnorna visa mig min väg. Och du, jag vill bara säga en sak till. Du är det bästa som jag vet och så länge som du finns så orkar jag andas, gå framåt, och allt som jag sagt och gjort har tagit mig hit där jag är idag. Och allt finns här och jag går runt runt i cirklar som ändå trots allt blir vidare för varje varv. Och jag blir långsamt äldre och i den där staden i världen börjar allt om igen.

Stackars jävlar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s