Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och på det enkla caféet satt han och stirrade ner i sin kaffekopp och utanför på gatan brusade morgontrafiken och människor sprang stressade fram och tillbaka på trottoaren och han satt i fängelse. Han fick kortet när han föddes och han hade suttit bakom galler sedan dess och stirrat ut på människor som var fria och han hade inte riktigt förstått att han satt där han satt förrän han blev vuxen. Kaffet blev kallt och bullen var degig och klockan slog tolv och det var dags för lunch så han reste sig och gick ut från det lysrörsupplysta konditoriet och gav sig i kast med hög puls och stirrande blickar och etanolstinkande bussar och hamnade till slut på Donken. Och han satt fortfarande i fängelse.

Han ville gå det raka spåret. Raka spåret rakt fram och rakt in i pudelns kärna utan omskrivningar och omvägar och bortförklaringar. Han ville vara rak som en spik och inte böja sig för hugg och slag. Spikrak som ett spjut som kastades nittiofem meter av den där tjeckoslovaken som hette Jan och han ville vara ett världsrekord och stå högt i kurs på börsen. Men i stället så satt han i fängelse för att han fått ett kort på sin födelsedag. Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och du får inte fyra tusen och du får inte se hur filmen slutar. Men det visste han redan. Han visste hur alla filmer slutade.

Det mentala fängelset med sina osynliga galler som höll honom borta från det normala livet. Och när han klättrade upp på den där järnvägsvagnen när han var femton och visste att om han bara tog tag i ledningen som gick ovanför honom så skulle allt vara över. Fängelsemurarna skulle rivas och det var en kittlande känsla av att vara så nära slutet och även om han inte visste varför han kände som han gjorde då vid så unga år, så förstod han det idag. Allt var förgängligt, som två strumpstickor i väggkontakten och farväl till jordelivet, som i en bil rakt in i en bergvägg eller ett hopp från Eiffeltornet och på radion sa de att krigen aldrig skulle ta slut. Och han åt sin Quarter pounder cheese och den var god och han tänkte på hur enkelt livet var för dem som inte satt i fängelse och han hade väntat i åratal på Du slipper ut ur fängelset kortet och om han hade tur nog att passera Gå så skulle han kanske dessutom få inkassera fyra tusen. Och kvinnan som han talat med i telefonen på video hade sett trevlig ut och hon hade haft halvlångt, blont hår och hon hade den där blicken som de har de där som förstår sig på fängelsekunder och han hade frågat henne när han skulle få sitt kort.

Han lämnade restaurangen och gick ner till stadsparken och satte sig vid dammen och matade änderna med den andra, degiga bullen som han hade i en påse och som han egentligen skulle ha till eftermiddagsfika. Och änder ska inte äta bröd det visste han men det märktes inte på dem för de åt ur hans händer och deras vassa näbbar nafsade hans fingrar så att det nästan gjorde ont. Deras ljud gjorde honom glad. Det var ett nöjt men samtidigt uppfodrande läte. Som om att ”ge mig lite mer annars så blir jag sur och det vill du väl inte.” Han skrattade och försökte härma dem vilket bara fick till följd att de drog sig skrämda tillbaka så han slutade. När bullen var uppäten så lämnade de kvackande kamraterna honom och sökte sig tillbaka till dammen.

Jag kanske är för normal tänkte han. Uppfyller inte knäppkraven riktigt. Fast å andra sidan så tyckte de flesta av hans vänner att han var en underlig filur. Charmig men underlig och allt ljus på mig var vad han ville och han tog plats och att dölja sitt ljus under en skäppa hade aldrig legat för honom. Han var ett geni i sina egna ögon, och han tyckte att de flesta andra var idioter och han älskade att synas men ville ändå dra sig undan när det blev för mycket och han spelade en roll för att överleva och han hade lärt sig att handskas med livet. Det var dock påfrestande att alltid behöva anstränga sig för att passa in och ibland ville han bara skrika rakt ut och rusa iväg. Men sådant gör du ju inte om du är vuxen tänkte han och reste sig upp och började gå hemåt.

Och bilarna for fram och tillbaka på den breda vägen och flygplanen flög i himlen och tågen rullade på rälsen och på teve sade de att alla krig fortfarande höll på och att det aldrig skulle bli fred. Väderleksprognosen förutspådde att det skulle bli regn i en vecka och i hans kyl stod tio kalla pilsner från den tid då han drack. De var fem år gamla nu och han hade dem kvar för att testa sin karaktär. Som var god, och han var stolt över sig själv. Och på nätterna sov han inte så bra och i hans hjärna var det kaos för det mesta och tusen tankar slogs om utrymme och han hade bara tid för en i taget och i morgon var det midsommarafton och han skulle inte supa och slåss och ragga brudar förstås det här året heller.

Och med natten kom åska och regn och blixtar och han stod på balkongen och rökte och tittade på skådespelet och tyckte att det var vackert. Och hon där i videosamtalet hade frågat om han ibland vill ta livet av sig men det ville han inte sa han. Däremot så önskade han livet ur andra ibland sade han skämtsamt. Inte så att han bokstavligt verkligen skulle ha ihjäl någon, men han hade tänkt tanken och han kunde se på hennes minspel att det inte var bra att tänka på det sättet. Han försökte förklara vad han menade men fastnade i sitt synapstrassel och gav upp. Men hon förstod sade hon och han tyckte att det var bra att hon gjorde det.

Han gick och lade sig och somnade till slut. Och han drömde om den där hunden igen. Den som sprang i strandkanten med sin långa tunga hängande ur munnen som en rosaröd slips och vattnet sprutade om dess tassar och det var sol och varmt vid havet. Han tittade på klockan när han vaknade och den var fyra på morgonen och det var ljust och solen lyste från en klarblå himmel och var höll regnet hus? Han gick ut på sin balkong och såg ut mot havet och långt därute där han ibland kunde se tankbåtarnas ljus var det som en svart ridå men han kunde inte avgöra om den var på väg bort eller hit. Antagligen bort tänkte han och mindes nattens åskväder. Nere på gatan såg han tidningsbudet och det var längesedan han hade haft en papperstidning och han kunde sakna det ibland. Det var något särskilt att sitta med en riktig morgontidning till frukosten. Det trevliga prasslandet och vikandet för att få plats med den på bordet utan att välta kaffekoppen. Det var inte riktigt samma sak att ha nyheterna i mobiltelefonen. Men det var billigare och mer praktiskt.

Och den här stora staden där han levde som bar en stor tyngd på sina axlar. Vacklade ibland under den tyngden och dess innevånare likaså och ute bland öarna som snart skulle dränkas av sprit och tårar rullade vågor av lycka och sorg om vartannat. Och det satt en havsörn på en torr gren intill strandkanten den där gången då han var därute ute och fiskade och när den fick syn på honom så lyfte den och flög rakt emot honom och den var så stor och han hukade sig och den var inte mer än en meter ovanför honom och vingarna, vingarna var som två ladugårdsväggar och han hörde bruset från vingpennorna och han såg den gula näbben och den vita kanten längst ut på stjärten och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Och livet var som det var tänkte han då och han hade levt det länge nu och förhoppningsvis så skulle han fortsätta leva ett tag till.

Men han borde ge sig ut och fiska igen. En sysselsättning som gav honom lugn och ro. Det monotona kastandet och vevandet gjorde honom avspänd och han vill egentligen inte ha någon fisk. Han tyckte inte ens om fisksmaken. Men det var spännande när det högg och kampen var rolig och han satte alltid tillbaka fångsten men han tänkte på om han skadat fisken, och på om den skulle överleva, och på att det var barbariskt att kroka en en fisk bara för sitt höga nöjes skull. Trots detta så fortsatte han med sitt fiskande, för att det gav honom smörjning av spända nervtrådar. Han gick och lade sig igen och hade som vanligt svårt att somna för den där örnen flaxade omkring i hans skalle och rörde upp en massa gammalt damm som han var tvungen att ta hand om och när allt var städat och klart så hade klockan blivit sex på midsommarafton och då kunde han sova.

Raka spåret. Han hade gått det raka spåret när hon ringde och nu satt de och stirrade på varandra i varsin telefon och han hade sagt vad han ville säga och hon hade lyssnat och de där ögonen såg rakt igenom honom tyckte han. En dörr hade öppnats på glänt sade hon och han förstod inte vad hon menade till en början men sedan så gjorde han det, när hon förklarade. Det var vardag igen. Måndag, och det var skönt för även om han inte firat midsommarhelgen som han gjorde förr så låg det över honom att det ansågs att du var tvungen att göra något speciellt. Att det skulle vara så jävla perfekt och underbart och hysteriskt somrigt och romantiskt och det skulle grillas och drickas och vädret skulle vara fint och även på den tiden då han verkligen tog i och firade ordentligt och följde mallen så var han aldrig bekväm med detta. Likadant med alla andra stora helger också för den sakens skull var det. De pratade om detta en stund och de skrattade tillsammans hon och han i detta videosamtal och så lade de på och han kände sig tillfreds med tillvaron.

Och sommaren friskade på och värmen var tropisk där han satt nere på gården under ett träd. Det var helt vindstilla och till och med duvorna som gick omkring och pickade efter osynliga frön såg medtagna ut. Han hade shorts och linne på sig och när han såg sig i spegeln innan han gick ner så tyckte han om vad han såg. Nu satt han i en solstol och drack kaffe och den där galna käringen på tredje våningen skrek som vanligt högt och på finska åt någon i lägenheten. Antagligen så var det hennes man som han bara sett vid några få tillfällen och då som en krum, grå skugga som gick i ledband till sin fru. Hon skrek på nätterna ibland också, eller sjöng, han var osäker på vad, och spelade finsk tango på stereon. Han ruskade uppgivet på huvudet, drack upp det sista kaffet och tände en cigarett. När han rökt klart så hämtade han sin cykel ur cykelrummet, fäste sin badväska på pakethållaren och tog raka spåret till badstranden.

Tankarna gick åter till det där videosamtalet och han kände, att kanske, eventuellt så skulle ett nytt liv börja nu. Du slipper ut ur fängelsekortet var under tillverkning. Han hoppades det i alla fall.

På sin begagnade blå cykel som han döpt till gåsen och med vinden i sitt korta hår så svängde han efter att han lämnat stadens byggnader bakom sig till först vänster, och sedan till höger och sedan nerför en ganska brant backe och han kunde höra hur barn skrattade och skrek nere vid bryggorna och han längtade efter det svalkande vattnet. Raka linjer nu, håll hårt i styret, inga avvikelser tänkte han. Nu jävlar rymmer jag!