Måndagsblues…

Han sov inget på hela natten, för vargarna ylade och vinden ven och det var som om snön låg vågrätt i luften och han hade gått igenom sina misstag i livet ända från det han var barn tills idag.

Det var måndag. Inte för att det spelade någon roll vilken dag det var för alla dagar var bluesdag för honom. Så idag var det måndagsblues således och solen var på väg upp, stjärnorna var släckta, och hans skalle kändes som en explosion och han ville sova men kunde inte. Natten hade varit kall och fruktansvärd och långsammare än ett godståg på väg över ett öde landskap och han hade varit instängd i en av vagnarna. Där hade han vankat fram och åter som ett djur i en bur medan dunkandet från rälsen slog i takt med hans hjärta och han svettades och frös och det var kallt och varmt om vart annat och livet föreföll överflödigt.

Nere vid floden nu, och vattnet flöt stilla och det låg löv här och där som fallit från träden som växte intill. En och annan fisk vakade och han hade metspö med sig och satte sig på sin fiskesten där han alltid satt. Agnade med mask och lade ut flötet och det var inte förrän han höll på att tappa spöet i vattnet som han märkte att han fått napp. Han satt och stirrade på fisken som satt på kroken och kämpade för att komma loss. Det där är jag tänkte han. Jag sitter också fast.

Han lyfte upp öringen och slog ihjäl den mot stenen och lade den i sin korg. ”Du är död och jag lever. Fan vet vad som är bäst”, viskade han och fick dåligt samvete. Det fastnade en till på kroken senare och mannen gjorde om proceduren och den enes död den andres bröd tänkte han. Den inte längre så unga mannen gäspade stort och lade ifrån sig fiskespöet och satt och stirrade på det långsamt flytande vattnet. Träden speglade sig i vattenytan och han fick känslan av att det fanns två världar och just där han satt, i just den här stunden, så visste han inte vilken av dem han levde i. Det kändes som om han var på väg att falla och han höll sig med båda händerna mot den släta stenytan och han andades i lugn takt tills svindelkänslan försvann. Lugn och ro, det var vad han letade efter tänkte han, och han mindes bilderna från den där stranden i Nice som hade tagits på honom och den där flickan ifrån Norge som hade varit både måne och sol dag som natt och hon hade varit som han var och de fann någon slags kaosliknande nirvana i varandra. Ett lugn i stormens öga så att säga. Han log.

Och den där Jaggerlåten, han kunde inte lyssna på den längre. Den hade varit deras låt då och havet hade varit svart och underbart och de badade utan kläder och låg nakna i sanden och drack vin och hon berättade om sin väninna som blivit våldtagen. Han trodde att det i själva verket var hon för hon grät när han frågade men hon svarade inte. Och Nice var en jävla stad full av oärlighet och svek och svartmuskiga män från Algeriet och de två, hon och han, hade lika långt, blont hår och de var grymt vackra tillsammans.

Och molnen kom, och regnet, och blåsten och han hörde suset från trädtopparna och han satt under en tät gran och rökte Marlboro och han tänkte på att han var ensam, och på att han ville vara det och han tänkte på alla år som gått och på de som han hade kvar. Och han såg framför sig de som inte längre fanns och han tänkte på att han inte saknade dem. Vilket var konstigt. Mannen kände sig ledsen och han tänkte på att hans hjärta hade blivit kallare med åren och på att det var hans sätt att klara sig. Och han hade blivit något som han både ville och inte ville vara och han hade följt någon jävla manual som någon annan skrivit och ofta kändes det som om han ville bli av med sig själv. Som att, ”Gud det räcker nu, jag orkar inte mer. Tack så mycket för den här tiden.”

Han ville lämna och stanna kvar och hans hjärna var alltid på väg och han såg sig själv på en flotte flytande på den bredaste flod som fanns. En meter i taget, två, två och en halv, tre, och så vidare. Långsamt framåt utan några mål och tankarna långt borta från bluesen som han sjöng varje dag och han var som en vacker stad i ruiner. Regnet hade slutat nu och han tog sig på alla fyra ut på stigen igen. Reste sig mödosamt och började gå hem. Den här dagen tänkte han, måste bli den sista. Den här dagen måste allt få ett slut. Och han gick förbi ödetorpet som stod där intill gläntan där han hittade en död räv en gång. Och han skar av svansen på den då och den hade fortfarande varit varm. Och han letade efter skotthål men fann inga och han undrade hur den dött. Mickels yviga, röda stolthet hängde på väggen på hans hus nu.

Och solen gick ner bakom trädtopparna, och månen steg som en ballong och trädens konturer avspeglade sig mot den gula rundeln och det satt en kattuggla och hoade borta vid torpet någonstans. Han hade stängt ner dagen nu och han hade tillagat och ätit sin fisk med nyupptagen potatis med dill och smör och druckit en kall öl därtill och han satt och försökte skriva någonting men det blev ingenting och det var visserligen ord, men ord som inte betydde något. Han ville skriva i blod, så att det togs på allvar. Som det var nu så var det bara floskler och inspirerat av andra och det var inte så han ville skriva. Det måste komma från hjärtat tänkte han, som att riva orden ur kroppen och få ner dem på papper och det hände ibland. Att han kunde skriva så.

Och dagen då allt skulle få ett slut ändade utan att något hände. Visaren tippade över så att det blev tisdagsblues istället och allt var som förut. Han satt där sömnlös vid sitt köksbord och stirrade ut i sommarnatten och kände nånstans att det var något på gång. Och han ville verkligen det, att något omvälvande skulle vara på väg för det sista han ville var att sakta tyna bort, som inlandsisarna. Han tog fram en kortlek och lade en patiens som mot alla odds gick ut och han tog det som ett omen och hjärtat slog hårda slag nu och han var tvungen att gå ut på verandan för att hämta luft. En morkulla passerade över hans hus. Och ugglan hoade. Och vinden blåste och det kom moln som skuggade månen. Och han tände en cigarett. Och tisdagen sjöng en blues och just där han satt så var den inte lika blå som den brukade vara. Det kändes som om han stod i ett öppet fönster och han lät sin blick svepa fram och tillbaka och han kände lukten av havet.

Han gick in och lade sig och han tänkte på att han var ensam och på att han varit där länge nu, i ensamhetens öde slott. Och han tänkte på att det var dags att lämna nu. Och på att långsamma dagar kunde få gå lite fortare. Och han somnade sedan och drömde om en hund som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna med en lycklig tunga slängande ur dess mun. Och stormen kom och det föll ett träd någonstans i skogen och ugglan tystnade och tog skydd intill stammen på trädet som den satt i. Och morgonen kom. Och det var tisdagsblues igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s