Scenförändring

”Berätta din historia nu, använd din vanliga röst, inte den där tillgjorda stilen som du lägger dig till med när du är osäker. Berätta som du skriver, om du kan.”

”Ja, jag ska försöka”, sade han och ruskade på axlarna liksom för att komma igång. ”Låt mig bara fundera lite till, på hur jag ska lägga upp det, jag vet inte ens var berättelsen ska börja.”

”Det vet du visst det, sätt igång nu.”

Han suckade och harklade sig och började med låg röst tala.

”Det var en gång en en ung man, som inte var mer än en pojke, som befann sig i ett land där det var svårt att leva och där det var lättare att existera om du var död.

Så han hade varit det länge, död sedan födseln, död för sin omgivning, död i själen och död för sina egna värderingar och åsikter. Han var som en död grävling efter en väg i skogen, någon du passerar, konstaterar att den ligger där, och fortsätter förbi utan att låta det döda djuret bekomma dig nämnvärt.”

Han gjorde en paus och drack lite vatten.

”Döden hade blivit hans naturliga tillstånd, en mental död, som var menad att utplåna allt som hade några personliga drag, egna initiativ och självständigt beteende. Han var en död fisk som följde med strömmen, och det var precis vad han ville vara. Hans ögon var som djupa brunnar, oseende svarta hål som bara registrerade det mest basala, sådant som kunde hjälpa honom att smälta in. Det som var hans personlighet hade han gömt undan, grävt ner som skatt och raderat minnet av var den låg. Det som var han, utan att vara det, bar andras signum, det var hans sätt att leva, fast han var död. Allt detta berodde med allra största sannolikhet på en osäkerhet, en oförmåga att tro på sig själv, som bottnade i en uppväxt med ett alltför hårt regelverk där den frihet som hos barn skapar ryggrad och kurage varit obefintlig, och som istället hos vår numera döde vän skapat en vindflöjelmentalitet, likt den trägubbe som med hjälp av andras vindar vevar en slipsten utan mål eller mening.”

Han såg nu på sin åhörare och kamrat för att kunna utröna hur hans ord, och hans berättelse, påverkat denne. Men kunde inte, genom att studera ansiktsuttrycket, avgöra om lyssnaren tyckte om det han hörde eller inte. Han ville fråga, men avstod, och fortatte istället där han slutat.

”Döden för honom var ett behagligt tillstånd. Den gav honom en frihet som han inte hade som en levande varelse och även om han för andra eventuellt inte uppfattades som död, så var det just det han var. Han befann sig i ett tillstånd som var svårt att förklara. Hjärtat slog, han kunde känna det, men det var omgivningen som för honom var annorlunda än för andra misstänkte han. Det var som att röra sig i rök och hans medmänniskor var som skuggfigurer utan några tydliga konturer men han var osäker på, som sagt, hur han uppfattades. Var han också som en vålnad för andra? Uppfattades han lika otydligt? Med största sannolikhet så var det nog så tänkte han, för ingen tog någon notis om honom.

Redan i skolan, när han var i åttaårsåldern, hade han sin plats, sin bänk, men den kunde lika gärna ha varit tom, gapande som ett hål av ensamhet och ouppfyllda drömmar. Han satt där, eller gjorde han verkligen det? Han uppfattade sin verklighet som obskyr och när han ibland reste sig och lämnade klassrummet så reagerade ingen. Inte hans lärare, inte hans klasskamrater, han bytte plats i en intighet som enbart var hans men han gick till skolan varje dag, och inte bara för att hans föräldrar ville det utan för att han hade en övertygelse om att det skulle vara på det sättet. Han förstod inte varför han kände så riktigt. Det var som det var bara. Han var sig själv närmast.

”Fascinerande!” Utbrast han som lyssnade och slog hänfört ihop sina händer. ”Fortsätt, du berättar jättebra.”

”Jag vet inte om jag orkar mera just nu, det är en mentalt påfrestande historia att berätta”, sade han och drack ur det sista vattnet.

”Jag förstår det, men snälla, bara lite till”, bönföll honom åhöraren.

Berättaren såg på honom ingående för att utröna om han menade allvar eller om vännen drev med honom. Han bestämde sig för att han troligen var uppriktig, och fortsatte därför.

”I sena tonåren, i puberteten, som var en plågsam upplevelse för alla inblandade, inte minst för hans stackars föräldrar som nu såg resultatet av sina så kallade försök att uppfostra sin son, skedde något banbrytande. De fick uppleva en scenförändring av guds nåde. Den som de i sin okunnighet om barns sätt att vara upplevt som en okomplicerad,om än något tystlåten kille, blommade nu ut till ett regelrätt monster och de häpnade över vad de såg. Han var inte längre lätt att handskas med och om han varit död förut så var han inte det längre. Han blev, på bara några månader, medveten om sig själv och andra på ett nytt sätt, och från att inte ha levat för någon annan än sin egen uppenbarelse och funnit en omedveten tillfredställelse i detta, fann han sig själv nu påtagligt i centrum av en tillvaro som för honom var som ett åskväder. Han red, likt en småstadsTor, på blixtar som han lät fara fram över det lilla samhället och han svor och levde rövare och fann ett språk och ett sätt att uttrycka sig på som varit honom främmande tidigare och han spred skräck och beundran och han bad sina föräldrar högaktningsfullt att dra åt helvete. Han sov som en stock om nätterna och halva förmiddagarna. Han gick till skolan om han hade lust och struntade fullständigt i de mail och varningar som skickades till hans föräldrars e-postadresser, och det gick så långt att när han väl dök upp på lektioner så önskade lärarna att han skulle gå hem. Flickorna älskade honom dock, en ny fascinerande upplevelse som var svår att handskas med, och hos pojkarna hade fötts en hjältedyrkan blandad med skräck, vilken var lättare att förlika sig med. Det var en kaotisk tid för den unge mannen. Han kände sig förvirrad och osäker på sig själv samtidigt som det kokade i honom av ilska och självförtroende. Och även om han tyckte det var skönt att ha lämnat sin bubbla, sin dimmiga tillvaro, och njöt av sin nyfunna popularitet så såg han fortfarande i spegeln, vilken han ofta stod framför, en pojke med otydliga konturer och han förstod att det här bara var ett skede i hans liv, att fler scenförändringar skulle komma, och ibland längtade han tillbaka till sin anonyma tid. Den där han var ett väsen, den vandrande vålnaden och, det är ingen hund, det är en varg, väste han åt sin spegelbild och kisade med ögonen och försökte se hård ut.”

”Jag vill höra mer”, sade åhöraren när han såg hur berättaren började resa på sig. ”Du kan inte sluta nu.”

”Vad är det som får dig att tro att det finns mer att berätta då?” Sade han flinande och sträckte på sig.

”Sluta nu! Du fortsätter i morgon va, lova?”

Berättaren nickade, drog sig i skägget och lämnade rummet.

Natten och sömnen som kom först vid fyratiden på morgonen blev lång och full av obegripliga drömmar som trasslade in sig i varandra till ett nät som fjättrade honom i sängen så att han inte kunde röra sig. Han svettades ymnigt och hade svårt att andas och när han vaknade så var det som att befinna sig någon annanstans. Han kände inte igen möbleringen i sitt sovrum och ljuset som strålade in genom fönstret ritade vägar i dammet, men det kom från fel håll tyckte han. Det var som om världen blivit spegelvänd, och när han tittade ner mot sina fötter så föreföll sängen gigantisk och han blev rädd, och slöt sina ögon i ett försök att ställa allt till rätta igen, och somnade om. När han åter slog upp sina ögon så var det mörkt ute. Han såg på sin väckarklocka och insåg att han sovit i fjorton timmar. När han tände lampan på nattduksbordet så kunde han konstatera att rummet nu såg normalt ut igen. Det var så pass betryggande att han steg upp.

Han tänkte på när han var liten, och kom nu ihåg liknande situationer och kände sig som ett barn igen och han tänkte på sin pappa och på hur bilden han hade haft av honom då, så drastiskt förändrades när sonen växte upp och blev den man som han var idag. Han önskade ibland att han fått leva kvar i sin låtsasvärld. Verkligheten är ibland alltför verklig, och han tänkte på hur den äldre generationen aldrig hade vågat vara sig själva, utan klivit in i en roll vid en viss ålder som skräddarsytts just för honom eller henne och sedan stannat kvar i den kostymen resten av sitt liv. Med utstyrseln följde också en rädsla för konflikter, en panisk skräck för sådant som var obehagligt och han fick se sin pappa hoppa från tuva till tuva som om han befann sig på en myr, när han talade med honom om saker som fadern ansåg var besvärande. Sonen, han själv, fann detta mycket irriterande och svårt att handskas med.

När han kom ner i vardagsrummet så satt hans vän och åhörare och tittade på teve. Han tittade upp när han klev in i rummet.

”Du har sovit?”

”Mmm.”

”Jag försökte väcka dig förut, men du var som en död ko där du låg”, skrattade hans vän. ”Vill du ha en kopp te?”

”Ja tack, det vore gott, mjölk och honung som vanligt”, sade han och log. ”Jag sätter mig i soffan då, och väntar, och låt det gå snabbt”, sade han och gjorde en grimas.

”Priset för servicen är att du fortsätter berättelsen”, skrattade hans kamrat.

Han svarade inte utan lutade sig tillbaka i soffan och strötittade på ett reprisavsnitt av morden i midsummer som han sett förut. Han tyckte om den serien med den mysige men ändå handfaste kommisarien. Han fick sitt te samtidigt som mord nummer tre begicks med en dynggrepe och han drack det långsamt och eftertänksamt, blev varm, nästan svettig och hungrig.

”Jag måste äta något”, sade han.

”Pizza?”

”Som musik för mina öron”, sade han. ”Sten, sax, påse?”

”Jag går”, sade hans ende vän.

När de ätit maten och slängt kartongerna och druckit mer te så satt de återigen i vardagsrummet.

”Jag kan fortsätta berätta nu om du vill”, sade den nu proppmätte berättaren. ”Om du fortfarande är intresserad?”

”Självklart, fortsätt nu.”

”Han skapade sig en ny värld att leva i”, fortsatte han. ”En tillvaro där han fick plats, fanns, var någon att räkna med, där hur han mådde var det enda som betydde något. Han tänkte ständigt på sin sinnesstämning och försökte hela tiden att förändra den oavsett om han mådde bra eller dåligt. Nöjd var han aldrig, det fanns ständigt något som oroade honom och han var rastlös. Kunde inte hitta någon tillfredsställelse i något som han företog sig och han avslutade inte det han påbörjat hur engagerad han än varit när han satte igång. Det dök alltid upp något nytt som var intressantare och i hans huvud surrade det som i en bikupa och han kunde inte sitta stilla mer än ett par minuter åt gången. Skolan, som nu hade blivit gymnasiet var ett avslutat kapitel sedan en tid tillbaka. Han var nästan aldrig hemma utom då han skulle äta eller sova. Han var som en varg utan flock. Drev omkring på gatorna, gick i affärer och stal det han behövde, till och med en dator, och han började skriva. Han hamrade ner sina tankar med en frenesi som gränsade till manisk och när han läste vad han skrivit så kändes det som om någon annan var författaren och han häpnade över sitt eget, som han ansåg, geni.”

Berättaren reste sig och gick på toletten. När han kom tillbaka så låg hans publik och sov i fåtöljen. Han tittade på klockan, såg att hon bara var närmare elva, gick fram till vardagsrumsfönstret och tittade ut över den lilla staden där han bodde. Han kände sig befriad, nästan svävande, en i fören på Titanic-känsla, när han från tolfte våningen såg de små gatorna som ringlade sig fram mellan höghus och låghus och villor och han ägde plötsligt ett lugn nu. Som att ha en varm sten i magen som spred harmoni i hela hans kropp. Han var inte trött, och bestämde sig för att gå en promenad ut i höstnatten, känna dofterna från multnande löv och fuktiga gräsmattor, känna efter vem han var, och vart han var på väg.

Nere på gatan, det var varmt fortfarande, tog han av sig sin jacka och slängde upp den över axeln, tänkte på att vara rak i ryggen, som att bära en kruka med vatten på huvudet, och gick planlöst gatan fram. Han tänkte på den tiden då när han var lycklig, sorglös, och struttade fram på lätta fötter. Det var inte på det sättet längre. Han släpade sig numera fram som en trött gnu över tillvarons savann och som alltid gick hans tankar, när han kände sig ensam, till henne med den perfekta överläppen och de blå ögonen. Han skulle alltid komma att sakna henne och han kunde fortfarande vakna ibland och känna värmen av hennes kropp i sängen, och doften, som alltid gjorde honom galen av åtrå. Han kände hur tårarna steg i hans ögon och han skulle gjort vad som helst för att få ha henne vid sin sida igen. Han satte sig ner under en björk på en parkbänk som stod där. Den hade varit grön en gång i tiden, men var nu sliten i färgen och var i stort behov av målning. Han satt där en stund med tårar som ritade spår på hans kind och plockade med färgflagorna. En katt kom fram och strök sig mot hans ben, jamade ljudligt och när han lyfte upp den så lade den sig tillrätta i hans knä och spann som en liten symaskin.

”Hej du lille kisse”, sade han och strök den över ryggen. ”Vad gör du här ute i den svarta natten? Var bor du någonstans?” Katten sade mjau, hoppade ner från knäplatsen och började gå gatan fram, stannade och vände sig om och såg på honom som att, följ med mig nu, jag har en plan. Så han reste sig och gick dit katten gick. Med jämna mellanrum så såg sig den orangea katten över axeln och han som följde tyckte sig skymta ett leende i mungipan på den.

Vid ett nedsläckt hus i slutet på gatan stannade katten. Den satt stilla tills han hunnit ikapp och gick sedan självsäkert och hemtamt in på grusgången och satte sig på förstutrappen och utbrast i ett ljudligt och uppfordrande jamande.

”Är det här du bor kissemiss? Är det ingen hemma hos dig?” Han stod villrådig och fck plötsligt en obehaglig känsla i kroppen. Något var inte som det skulle, som en skälvning i universum, ett knappt märkbart daller i nattluften och det blev plötsligt kallare tyckte han.

Han vände och gick med bultande hjärta därifrån. Han ryckte till när han kände hur katten strök sig mot hans ben igen.

”Men kattfan”, sade han. ”Följer du efter mig? Den såg på honom och log sitt konstiga leende ännu en gång och det såg ut som den blinkade åt honom. ”Vad vill du mig? Jag ska gå hem nu. Ge dig iväg! Han motade bort katten försiktigt med foten. Den tittade på honom med, som han uppfattade, sorgsna ögon, som om han svikit honom eller henne, han kunde förstås inte avgöra könet utan en mer ingående undersökning, som han inte ville utföra, och han struntade för övrigt i om katten var av hon eller hankön. Han ville bara bli av med den och gå hem och lägga sig. ”Ge dig iväg!” Sade han med hård röst. Katten väste åt honom och dess ansiktsuttryck förändrades, blev till en mask av ondska och skräck och den kröp ihop som om redo till språng. Mannen sprang därifrån, såg sig inte om, slet upp dörren till hyreshuset där han bodde efter att i desperation ha slagit fel kod tre gånger. I hissen flåsade han som en blåsbälg och han var tvungen att hålla sig i handtaget som i midjehöjd gick runt hissens väggar. Han stod i ett hörn och höll i sig på två ställen. Hjärtat bankade och svetten sprutade ur porerna på honom. När han väl kom in i lägenheten och låst dörren efter sig kunde han slappna av. Han satte sig i soffan och tryckte igång teven och stirrade på den kallt lysande skärmen utan att se vad som spelades. Hans vän vaknade.

”Vad har hänt?” Frågade han när han såg de stirrande ögonen som var en del av den desperata blicken. ”Men Gud! Berätta nu, du ser ut som ett lik.” Fortsatte vännen när han i soffan inte sade något.

”Rädslan låser dörren till mitt kungarike”, sade berättaren tyst. ”Hindrar mig från att komma in och jag är för evigt utelåst från mig själv.”

”Va?” Sade åhöraren.

”Ja, begriper du inte, det spelar ingen roll vilka nycklar du har om du inom dig bär på osäkerhet och skräck. Du kan under långa perioder må bra och tro att allt är väl men du är bara ett fingersnäpp ifrån avgrunden. När som helst kärgar låsen och du står i kylan igen utan möjlighet att komma in i värmen.”

Han berättade sedan om katten och huset och den plötsligt påtagliga ångesten som han inte kunde förklara. Hans vän såg på honom och ruskade på huvudet, lutade sig fram och lade sin hand på hans arm.

”Du borde inte gå ut själv om nätterna, inte än”, sade han och såg honom i ögonen.

”Jag är väl inget jävla barn heller”, fräste han otåligt.

”Ibland så är du det.”

Han tittade argt tillbaka men kände hur hans anletsdrag mjuknade efter en stund, lugnade ner sig som ett upprört vattendrag, blev slätt som en jäsande deg. Han log och sade,

”Jag kan fortsätta berättelsen nu om du vill, det är inte så mycket kvar, om du inte är för trött förstås?”

”Ja gör det, jag är inte så sömnig och dessutom så är det lördag i morgon och vi är lediga”, sade hans vän och log.

”Han skrev nätter och dagar nu, åt knappt, drack bara kaffe och rökte som en skorsten.” Började han. ”Hans kläder stank av gammal rök och hans ansiktshy började anta papyrusnyanser och det såg ut som om ett enda leende skulle få hela ansiktet att krackelera. Den risken var dock liten, leenden stod inte på menyn här, för det han skrev var tungt och blygrått och elakt. Föräldrarna fick veta vad han ansåg om dem, han fingrar hamrade ner allt som han tyckte sig komma ihåg och han vältrade sig vällustigt som ett svin i den dynga han vräkte ut över sina dagars upphov och han frossade i den självömkan som bara riktigt, som han själv upplevde sig vara, missförstådda individer kan upphäva. Han var utan skuld ansåg han, och i viss mån så var han välan det, men han undvek, medvetet eller omedvetet, att se den kärlek som trots allt funnits där.” Berättaren gjorde en paus.

”Jag vill ha ett glas vin”, sade han.

”Men, du dricker ju inte”, sade hans vän förvånat.

”Ikväll gör jag det.”

Vännen såg på honom med det där ansiktsutrycket som han så väl kände igen och som han tyckte om. En oro av tunna akvarellfärger över ett lätt småleende. De hade varit vänner länge nu tänkte berättaren, ända sedan han låg slagen till marken av svek och ofattbar okänslighet för många år sedan, då han var på flykt, som en fånge i randig dräkt med gläfsande hundar i bakhasorna och med spelande ficklampor mellan träden i skogen. Då han var som ett skyggt rådjur rädd för jägarens gevär. Då även hoppet var det sista som övergett honom och han stod som naken på ensamhetens fält och önskade sig inget mer av livet än den frid som döden eventuellt kunde skänka. Då fanns han där, hans vän, och för det var han honom evigt tacksam.

”Är du säker?”

Berättaren nickade.

”Bara ikväll jag lovar.”

Vännen reste sig och gick ut i köket och kom tillbaka med en flaska rödvin och två glas.

”Brothers in arms”, sade han och flinade. Ställde ner glasen försiktigt på bordet, öppnade flaskan och fyllde dem nästan fulla. Räckte över det ena och lyfte själv det andra. ”Skål min vän.”

”Skål.”

”Till slut så hade han, enligt word, en lunta på trehundra sidor som bestod av kris, ånger, självömkan, bråddjupa avgrunder och berg med toppar så höga att de var omöjliga att bestiga”, fortsatte han berättelsen. ”Det osade ångest om verket och han visste inte vad han skulle göra med det.”

Berättaren tog en klunk vin, lät det rulla runt i munnen som en våg över smaklökarna och han hade saknat smaken insåg han. Förstod dock i samma sekund som han tänkte tanken att det inte var hur det smakade som han längtat efter och han ställde ner glaset igen.

”Han läste igenom det han skrivit för tredje gången, korrigerade här och där, tog bort och lade till, och sparade till slut, och just då, när han tryckte på spara, kändes det som om han sparade sitt liv. Och det var då ett jävla liv tänkte han. Han såg sig själv i spegeln och från den stirrade tjugotvå år av meningslöst leverne, ansåg han, tillbaka på honom och han önskade för en sekund att han aldrig blivit född. Han stängde av sin stulna dator och gick ut. Han såg sina föräldrar sitta där de alltid satt, framför teven med varsitt glas med sprit i och han visste att han aldrig skulle sluta på samma sätt.

Förändringens vind började med att ynglingen med den vilda och ostyriga blicken, som en fågel vid ett fågelbord,ständigt vaksam och förskräckt, blick tog ett steg ut i en ny världsbild. Den gamla hade han ĺåst in i ett moln och där skulle den få stanna tänkte han. Det susade i hans öron och han såg ut som att han var på väg att kräkas, som om ett svårt magknip plågade honom, men i själva verket så mådde han bra. Det förvridna ansiktsutrycket var troligen ett uttryck för att han var på väg att vrida ur den sista droppen ångest ut sin kropp. Hans själ däremot gjorde krumsprång men hade svårt att handskas med de ovanliga känslor som nu bodde i hans kropp och hans gång såg en aning krystad ut på grund av detta. Han var blekare än någonsin, hans händer skakade när han tände ytterligare en cigarett. Han såg på sina nikotingula fingrar och tänkte på kineser, på att de egentligen inte var gula. Han skrattade till och fortsatte gatan fram. Utan mål och utan mening gick han och han hade svårt att kanalisera hur han mådde men någonstans så började en tanke att vakna, sträckte på sig som en katt framför en öppen spis. Tanken viskade i hans öra att det som han trott varit så viktigt, måendet, att varje sekund känna sig säker på vilken sinnestämning han befann sig i och sätta det i relation till hur han skulle kunna må, att sådana funderingar inte längre skulle få styra hans liv. Övertygelsen om att han alltid varit tvungen att rannsaka sig själv insåg han nu hade subsiderat den olust han för det mesta kände inför sig själv. Och även om han hade en lång väg kvar att gå, och att det förakt han kände för andra människors tankar och manér, och som borde försvinna, så insåg han att det skulle ta mycket kraft och tid i anspråk innan han kunde acceptera att de flesta faktiskt inte hade samma värderingar som han. Det fanns två vägar att gå nu sade han till sig själv. Antingen så gav han upp här och nu i en övertygelse som han var van vid, att alla människor var idioter förutom han, och då skulle han gå genom återstoden av sitt liv som en morrande hund. Eller också så skulle han inte göra det. Han valde det senare.”

Berättaren slutade tala och såg på sin vän.

”Är den slut nu?” Frågade vännen.

”Japp! Snipp snapp snut, nu är sagan slut.

”Lite rumphugget slut kanske, men bra.”

”Ja, ja, nu kollar vi på film och just det, tro det eller ej, du får välja.”

Vännen skrattade.

”Vilken ära.”

”Ingen romantisk smörja bara.”

Hans vän flinade och kastade en kudde på honom.

I min faders hus.

När du står under stjärnorna, och det är mörkt, när hösten är här, och du till sist förstår varför vår galax heter vintergatan. När solen ensam har gått ner bakom träden och litenheten är påtaglig och allt är synkroniserat och du kan höra tickandet i universum från tiden som aldrig tar slut. Det är då du knackar på dörren till din faders hus och undrar om någon är hemma.

I vinden som letar sig fram genom trädtopparna, där är jag som barn och tonåring, i suset hör jag allt som jag sagt och ser det som jag ville göra, och den man som jag till slut växte upp till och som har en del kvar att lära sig står med blicken mot himlen och undrar, tvivlar, vill göra om men orkar inte.

Det finns ett vemod i att leva, en sorg, en eftertänksamhet och även om du har ett liv som är gott och du är tillfreds med så finns en sorgkant intill guldkanterna, moll i durskalorna och en dissonans i de för det otränade örat, till synes perfekta melodierna. Denna disharmoni kommer med åren, när du börjar se tillbaka, och den tid du har kvar är kortare än den du levat. Du tänker kanske, har jag använt min tid väl? Har jag gjort det som förväntades av mig? Har jag uppfyllt kraven? Men vad eller vem är det som sätter normerna frågar du dig. Och varför ska jag låta min uppfattning om hur jag levt mitt liv, styras av andras värderingar? Varför ska det vara så svårt att släppa taget om konvenansen? Mina värderingar borde ju vara allena rådande.

Men det är inte så, du går som en strykrädd hund i det sociala regelverkets ledband genom dina dagar på jorden. Och när du försöker ta dig loss, drabbas du inte bara av samhällets onda öga utan du slås även till marken av det dåliga samvete som är inhamrat i din hjärna som en stålspik, och som har funnits där sedan du var liten, inspikad av den osynliga hand som är tillvaron, det liv du tvingas att leva, handen som gungar vaggan så att säga, levnadsvaggan.

Även de som hävdar att de vandrar frihetsleden, som med beskäftiga kommentarer i skrift och tal föraktfullt uttalar sig om de vanliga, de som inrättat sig i leden, och med en fnysning avfärdar ett inrutat liv som om vore det något illaluktande, och med ett överlägset leende lägger ut texten om att de aldrig skulle kunna leva ett sådant liv. Även dessa till synes, enligt hur de uppfattar sig själva, sorglösa och schosfria människor, de finns överallt, är slavar under ett ok av outtalade krav. Och när de säger att de är fria, står över så att säga, är de ändå medvetna om att kraven finns, och att de låter sig påverkas av dem, för vad är det annars, som de hävdar att de gjort sig fria ifrån?

Den verkliga friheten, (finns den ens?) Är den där du utifrån ett opåverkat sinnelag tar dig an livet. Där varje steg är något nytt, varje tanke en revolution, varje synaps en explosion, en big bang i din hjärna, från vilka ett nytt universum skapas varje gång. Ett liv där du inte behöver göra dig fri från något, där varje dag är ett oskrivet blad, och där dagen innan raderats innan du låtit dig påverkas av den. Låter det snurrigt? Det är det också.

Men kom ihåg en sak alla ni som tror att ni är fria, det är ni inte. Friheten ligger inte i att avstå från något, oavsett om det är droger, alkohol, eller ett förhatligt, vanligt liv. Frihet är att ta sig an varje dag utifrån sina egna, opåverkade, tankar, inte att tänka att du är fri ifrån något och basera ditt liv på ett avståndstagande.

Jag inser ju förstås att det är omöjligt. Jag är inte galen, än, och den frihet som jag ibland längtar efter, den som jag kan känna doften av en kväll under stjärnorna, som får mina nerver att darra behagligt. Den friheten kommer först när jag vid slutet av vägen, står vid min faders hus och knackar på och undrar om någon är hemma.

God morgon.

Det är inte en dröm.

”Berätta sanningen nu, erkänn, det kommer att kännas bättre efteråt.”

Det var så han sa och dum som jag var så öppnade jag mitt hjärta och lät allt forsa ur mig som vatten ur en brandslang i hopp om att släcka alla bränder som brann i min själ.

Det kändes inte ett dugg bättre efteråt och det enda som släcktes var mitt hopp, och det sa jag till honom. Han log och sa,

”Det kommer det att göra.”

”Vilket då?”

”Bättre, det kommer att kännas bättre.”

”Det här känns som en ond dröm.”

Han skrattade och lovade mig en blå himmel, blåare än någonting jag tidigare sett, och en sol så varm så att den skulle räcka en evighet.

”Jag känner mig blind.”

Han sa att det var jag inte, och det är ingen dröm heller tillade han.

”Jag kan knappt gå.”

”Det kan du visst det.”

Jag hade ingenting mer att säga om det och såg på mannen som satt mitt emot mig. Han såg ut som om han var mätt, fullproppad, inte ett veck fanns i hans ansikte, slät som en sommarbulle och han hade ett ansiktsuttryck som om han nyss vunnit en stor summa pengar. Hans uniform satt tätt, den var som sydd på hans kropp, som om någon hällt ner honom i den, som om den var gjord av ett elastiskt material som gav efter för vilken kropp den än innehöll.

”Kan jag gå nu?” Frågade jag.

Han ruskade på huvudet och skruvade samtidigt på sin lekamen så att hans stol som han satt på gnällde som plågad.

”Varför?”

Han sträckte sig efter något slags formulär, fäste det på en bräda med en fjäder och räckte över det till mig med en penna.

”Jag måste ha det skriftligt.”

”Vilket då?”

Han flinade och lutade sig tillbaka och drog handen genom det tunna håret.

”Ditt erkännande förstås?”

”Kommer det att kännas bättre då?”

Han suckade djupt och såg på mig med sina djupt liggande, ljusblå ögon.

”Definitivt, det lovar jag. Så sätt igång och skriv nu grabben så att vi kommer hem någon gång.”

God eftermiddag.

Puckon!

Det finns så många, ett oräkneligt antal, fler än det borde finnas rum för på den här platsen där vi bor. De är inpå mig, de är överallt och de har så mycket åsikter och de ser inte, de hör inte och de står inte ut med att andra mår bra och de har funnits jämt och de rättfärdigar sitt eget genom att nedvärdera andras, och de förstår inte. Har inte förmågan att se det andra ser, eller är det så att de inte vill se? Att de trampar på andra för att få sin egen näsa över vattenytan och inte ens är medvetna om att de gör det? Att de måste för att stå ut med sig själva?

Så är det säkert och jag kan i mina bästa stunder tycka synd om dem och till och med försöka förstå hur de tänker, men för det mesta så fylls jag av ilska och förakt, och är inte bättre än de då inser jag, utan stannar upp och försöker rannsaka mig själv och vara sann och ärlig, men hur det än är, så kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Att de är puckon, och att jag inte är det.

God morgon.

Bakom kulisserna.

Han hade alltid, nej inte alltid, men en väldigt lång tid, känt att något doldes för honom, var gömt bakom en förlåt som han inte fick titta bakom, som ett barn som vet att julklapparna finns bakom den låsta dörren, och som vet var nyckeln finns men inte kan komma åt den. Det oupptäckta fanns i en förnimmelse, en känsla, en vibration i fibrerna i hans muskler, en tyst viskning från någon i hans öra när han sov, eller när han var riktigt trött. Han kunde förnimma den i musiken, bortom det som var uppenbart, det som var lätt att ta in och som var för alla, invävt i detta, som en hemlighet, avsedd för dem som förstod. Ibland trodde han att han inbillade sig allting, att det var något som han ville känna, höra, för att stå ut och därför gav sig ut på strövtåg i en oupptäckt värld. Som en sjuk som fått höra talas om en medicin som skulle kunna hjälpa honom att bli frisk, men som var osäker på om den fanns på riktigt eller om det bara var ett rykte, men som ändå ägnade sitt liv åt att leta. Han drogs med tvivel således, men grundkänslan var ändå den, att bortom det som var uppenbart för alla och envar, och som tolkades fritt av var och en på sitt eget sätt förstås, existerade en annan värld, en tillvaro fri från allt det som störde honom i den han nu befann sig.

Eller var det ett fåfängt hopp? En önskan om, att han en dag eller en annan skulle bli överraskad, stå inför något nytt och kippa efter andan likt en sprattlande fisk på botten av en båt? Att förlåten till slut skulle dras undan, som en ridå på teatern, och att den pjäs som skulle spelas upp enbart var för honom, var det bara inbillning? Han hoppades att det inte var så, att det inte var spöken i hans hjärna och medvetande som fick honom att känna som han gjorde. I trädens lövverk kunde han höra, tidiga morgnar, under sina promenader i parken, hur det tisslades och tasslades om underbara ting och färgerna som växlade som i ett kaleidoskop i solglittret mellan bladen i träden var för honom tecken i skyn och han kunde stå i timtal och låta sig berusas av naturens skådespel, och han ville se. Han ville ha koden, nycklarna, till livet bakom kulisserna.

Bland de andra, som tillsammans med honom vandrade i det vackra grönområdet där det fanns små pittoreska, konstgjorda sjöar med orangea karpar i som simmade tyst och majestätiskt fram och åter i det grumliga vattnet. Hos dessa kvinnor män som likt vålnader från en svunnen tid som gick där han gick kunde han han inte se något av det som han tyckte att träden och blommorna och den viskande vinden förmedlade till honom. Nej, de människorna var som gjorda av papier mache med målade, konstgjorda, ansiktsuttryck som antingen återspeglade glädje, sorg, eller någon annan lättförståelig känsloyttring. Ingenstans hos dessa, som han ansåg, livlösa personer var det möjligt för honom att se en levande och utforskande själ. De var som robotar, och det de sa, i deras konversation med varandra, fanns ingenting som var värt att ta fasta på och han sökte sig därför till tystnaden, gav sig i kast med den, och endast där, i stillheten, var det möjligt för honom att finna frid. Han ville upptäcka rofylldheten, tränga in i den, ta den på sig som ett klädesplagg, för han var övertygad om att det var vägen in igenom den osynliga vägg som dolde det han ville uppnå.

Han hade känslor som han idag inte förstod, men som för honom tidigare, då han inte var, som han ansåg att han var nu, upplyst, var fullständigt klara och lättförståeliga och hur han kunde tro att det var så enkelt var svårt för honom att förstå. Det var inte så att han komplicerade tillvaron tyckte han. Det handlade mer om att söka förstå, och när du väl började nysta i tankar så var det omöjligt att sluta och ju mer du nystade desto trassligare blev det och han gick vilse, hittade tråden igen, och fortsatte sitt sökande.

Han satt nu på en parkbänk invid en av dammarna och studerade de loja karparna som då och då med ett sörplande ljud sög i sig något osynligt från vattenytan. Det lät som när hans gamla farmor sörplade kaffe från fat och han tänkte på henne, på hennes lukt, hennes vänliga ansikte som alltid ville honom väl och på hur mycket han hade tyckt om henne. Hon var borta sedan många år och på slutet hade hon levat i sin egen värld och inte längre känt igen sin egen son, hans far. Han mindes när hon spelade på det gamla ostämda pianot och sjöng. Hennes skönt korpulenta kropp med en rumpa som täckte hela pianostolen, som en klänningsbeprydd mjuk massa som vällde över kanten, den vaggade i takt med hennes musik och hennes runda mjuka fingrar som dansade fram över tangenterna som små goda korvar, och han kunde inte förklara känslorna han hade då, en varm kärlek till en kvinna som var mor till hans dagars upphov och den fanns i hela lägenheten där hon bodde. Bodde i den guldfärgade pendylklockan på väggen, fanns för evigt inbäddad i den knöliga dubbelsängen och den stod skriven i travarna av veckotidningar som han låg i bädden och läste. Han kom ihåg lukten, skulle aldrig glömma den.

Sorgen kom över honom och han reste sig och började gå hemåt med huvudet sänkt, och duvorna på taket till kyrkan han passerade böjde på sina nackar i vördnad och omtanke, och när han lyfte blicken och såg på dem, så lättade alla samtidigt och han stannade. Lät sin blick följa det smäckra kyrktornet och spiran med den gyllene korset och hela omgivningen, och den lilla staden han bodde i, var beroende av den bilden. Det höga tornet, korset, högt över alla låga hus och de gränder som löpte emellan dem. Han kunde ligga i sin säng om kvällarna, på sommaren, och innan han somnade, precis innan solen gick ner, så färgades tornet rött som blod och det var när det hände som han kunde somna. Han sov oftast bra på sommaren. Men den här kvällen skulle bli lång. Han hade mycket att tänka på och han längtade efter den dagen då dörren till det han så hett eftertraktade skulle öppnas.

Det skulle inte dröja länge tänkte han när han stod på sin gata. Han kunde känna det i sommarens dofter och i ķlängväxterna som klättrade på hans hus och som ramade in hans fönster med sin frodiga grönska och han suckade och gick in. Kyrkklockorna ringde till kvällsbön, men han skulle inte gå till kyrkan ikväll. Han skulle ligga på sitt rum, i sin säng, och läsa en stund, äta en sen middag, och sedan sitta vid sitt fönster och låta kvällen bli till natt.

Det hade varit en bra dag.

Under just den linden…

Han mindes Berlin, ja inte så mycket själva staden, utan mer tågstationen. Han hade aldrig lämnat stationsområdet, hade bara köpt korv och öl, och sedan bytt tåg och rest mot Italien. Han hade dock velat gå på stadens så kallade Champs Elysee under de vackra lindarna som han läst om och sett bilder på. Uppleva hur solen strilade ner genom lövverket, stå under just den linden i ett regn av guld, den lind som var hans, som han visste fanns trots att han aldrig varit där. Han såg sig själv som en ung gentleman, välbärgad, nästan onödigt vacker, på slutet av sextonhundratalet, flanerandes ner emot Brandenburger tor bland vackra kvinnor i flor och stora hattar och blomsterarrangemang i håret. En aning högdragen förstås, von oben, så att säga och han putsade, mer som en gest, noggrant sin monokel och tände en cigarill. Den ljumma vårvinden rörde upp damm och han höll sin hand över näsan och log samtidigt åt en ung dam som passerade i en öppen hästdroska dragen av en vacker chaval med lemmar slanka som sulfider. Hon log tillbaka och slog sedan blygt ner blicken.

Han skrattade till och tänkte att han skulle passat in där, i kråsskjorta och skräddarsydd utstyrsel. Han var dock osäker på vad modet föreskrev vid den här tiden, sent sextonhundratal, då den berömda paradgatan uppfördes, men det spelade inte så stor roll, han tyckte att han hade någorlunda klart för sig hur män och kvinnor klädde sig vid den här tiden, och även om han hade fel så var det tillfredsställande att leka med fantasin. Han googlade trots allt och insåg att en adelsman från den tiden knappast skulle gjort bort sig på en scen som medlem av ett hårdrocksband på åttiotalet. Samma typ av långa, löst sittande rockar och rysch och pysch och allt du skulle ha behövt göra var att hänga på vår man från sextonhundratalet en elgitarr, så skulle succen varit ett faktum. Fast å andra sidan, en luta var inte så illa det heller, det fungerade ju för Bellman, även om det var hundra år senare.

Under en lind således, det är där han befinner sig tänker han, och han sitter på en bänk av trä och tittar på barn som leker tafatt och han ser den gamla damen i sin svarta utstyrsel som säljer konfekt som skulle kunna vara förgiftad med tanke på hur hon ser ut. Men hon är säkert vänlig och har egna barn som hon måste försörja och hennes man jobbar på någon fabrik och kommer hem smutsig och hungrig och förväntar sig mat på bordet. Barnen, det är kanske de som leker tafatt, är alltid hungriga och föräldrarnas liv består av detta, att få in pengar till mat och kläder och inget har förändrats tänker han.

Det är, bortsett från fattiga familjedramer, vackra damer som promenerar här och deras män är högdragna och hälsar på bekanta genom att lätt lyfta på hatten, eller att avmätt nicka, allt beroende på den status som den mötande besitter. Häst och vagn är vanligt, både öppna och stängda, och allén är aldrig folktom, inte ens på vintern.

Men nu var det nutid, och han var kvar i sina tankar i Berlin och han kom ihåg hur han stått på den balkong som löpte runt bangården på stationen där affärer låg tätt intill varandra och hur han öppnat en öl och satt tänderna i en korv då den, som han tyckte då, medelålders kvinnan, hon var väl runt trettiofem och ett halvt, knackade honom på axeln och frågade vart han var på väg. Han hade sagt det och hon sade att hon också skulle dit. Det var en underlig situation tyckte han då som tjugoåring med långt hår och osäkra ögon, men hon ville ha hans sällskap och då fick hon det, hela vägen till Italien.

Hon berättade för honom under tågresan om Berlin, där hon bodde, och om Unter den linden, och han önskade att han stannat där för hon beskrev allt med inlevelse och passion och hon ville visa honom Berlin när han kom dit nästa gång sade hon och smekte honom över kinden. Sedan hade hon kysst honom och han hade biljett till en sovvagn. Det hade inte hon. I florens sade de farväl och han fick hennes telefonnummer och han hade slarvat bort det redan innan nästa dag, men han tänkte på henne ibland, även idag.

Jag kanske kommer att träffa henne en dag tänkte han, under just den linden, den som är min och det kommer att vara vår och lindarna kommer att blomma och jag kommer att kyssa henne först den här gången, och hon kommer att hålla min arm när vi går mot triumfbågen vid Brandenburger tor.

Men han hade aldrig varit i Berlin, mer än på tågstationen.

Återtåget.

I samma stund som vinden friskade i och krusade vattenytan på den lilla sjön där jag satt i min båt, så visste jag att det var slut. Det är över tänkte jag och lade ner mina vapen, höjde min blick mot skyn och bad tyst och stilla om nåd, likt en munk som lämnat det världsliga för att kliva in i det andliga och därigenom försöka hitta det som han saknat, och ringarna på vattnet från de vakande fiskarna syntes inte mer. Det fanns ett vemod här, och det var som om sommaren drog sin sista suck, och jag tänkte på henne som jag såg på tåget häromdagen, och som så gärna ville bli sedd, men föremålet för hennes ömma låga såg stelt rakt fram, och jag kunde känna hennes osynliga tårar, varma, mot min kind. På samma sätt så upplevde jag det som hur något togs ifrån mig och jag kände en saknad, som ett barn långt ifrån sina föräldrar, ensam vid ett fönster med blicken i det blå, och det hål som jag bär i min själ blev lite större och djupare. Jag rodde sakta hemåt och de mörka molnen blev fler och fler och de vällde in från horisonten som svart rök, skymde solen, gav en känsla av övergivenhet, och som en gammal dam som vid fönstret vattnar sina pelargoner och ser ut på sin omgivning med gamla ögon, upplevde jag hur tiden försvann och jag tänkte på den bitterhet som jag fått mig slängd i ansiktet för inte så länge sedan, och som jag inte förstod, fastän jag försökte.

I skogen, där det för inte så lång tid sedan rått febril aktivitet, var det nu tyst och du kunde känna fuktigheten i mossan, doften, som ur en källare, fast friskare på något vis och jag stod en lång stund för att analysera vad jag kände när det gick upp för mig att det som stack mig i mina näsborrar var hösten. För längesedan, när jag gick i skolan, var sommarledigheten en eon av tid, dagar som aldrig tog slut och allt var en euforisk känsla av frihet och när skolan väl började så var det inte med någon större ruelse du gick in genom portarna till kunskapens salar för återseendet av kamrater som du inte sett på hela sommaren var något glatt och Eva, när Eva kom så var hela jag en dallrande asp och jag kunde inte längre tala.

Men nu i skogen med båten förtöjd med en rostig kedja och låst med ett hänglås vid en knotig tall vars grenar påminde mig om fingrarna på min morfar som varit snickare i hela sitt liv, så kändes tiden utmätt som med tumstock, noggrant noterad och bokförd för framtida bruk. Jag gjorde ett avsteg från stigen och gick nu på den mjuka mossan och jag ville ta av mig skorna, få kontakt med det gungande underlaget, känna hur växtligheten letade sig in mellan tårna, bli ett med marken men det var vått och obehagligt och mina skor blev blöta och jag var snart tillbaka på stigen igen. Molnen hade nu hopat sig och det var som om de nästan nuddade trädtopparna och snart så kände jag de första regndropparna träffa mitt ansikte. Jag stannade och lät det ske, och regnet kom och det forsade ner mellan träden och det som varit tyst var nu inte det längre. Och jag stod där och lät vätan ta mig, såg på vattnet som i strida strömmar rann utefter bladen och barren och hur det bildades floder på stigen och långt borta, som ett lågt muller ifrån underjorden, hördes åskan. Sedan sågs blixten som en spretig silvergren över den blåsvarta bakgrunden, en ny åskknall och marken skälvde, och det kändes som om jordskorpan skulle rämna. Jag stod stilla, rörde mig inte ur fläcken, och jag var en del av universum och såg och kände återtåget vara ett faktum.

Jag tog av mig på överkroppen, hud mot mark tänkte jag och lade mig på rygg mitt på stigen, slöt mina ögon, och vattnet rann utefter mina sidor, inramade mig, jag var en vågbrytare, jag grävde ner mina fingrar i jorden och höll mig fast, min jeansjacka och t-shirt låg som ett vått bylte på marken och jag öppnade mina ögon och såg upp mot himlen mellan regndropparna och jag låg där tills det slutade. Såg hur molntäcket delade sig och hur solens strålar letade sig ner mot jorden igen, och så kom regnbågen som en sprakande färgkaskad, och jag reste mig igen. Tog på mig jacka och tröja och gick fuktig och upprymd och jag var varm trots vätan, och det var över, och livet började om igen och skogens sal var stor och doften däri var upplyftande och vällustig och jag mindes skogarna från min barndom och kunde känna hur liten jag var då, och var fortfarande. Jag stannade och försökte hitta en väg att gå, den rätta vägen, den som skulle leda mig hem men allt var snårigt, stigen var smal och gick knappt att urskilja och jag ville se, men var blind för sanningen och fick nöja mig det som jag förmådde uppfatta, och jag var nöjd med det, för tillfället.

Till slut hade jag hittat rätt. Skogen låg bakom mig och husen vid sidan om vägen jag gick på ingav trygghet och jag ville vara trygg. En sådan trygghet du känner som barn, eller borde känna, ville jag ha men insåg att det var ett fåfängt hopp. När jag stängde dörren bakom mig och var hemma, hängde jag upp mina kläder i badrummet för att torka. Stod sedan i duschen länge och såg på barren från skogen som virvlade omkring i vattnet på kakelgolvet, runt, runt som i en karusell for de och jag kände mig en aning yrslig.

När natten kom och jag hade suttit ute på balkongen länge och stirrat ut över hustaken så hördes åskan fortfarande, men avlägset nu, som ett dovt mumlande, en konversation där det inte gick att uppfatta några ord, men en undermening var tydlig, som en underström som skulle dra ner mig om jag inte var på min vakt. Det var kyligt nu, hösten var påtaglig och sommaren drog sig tillbaka och så även jag. När jag somnat så drömde jag om hunden igen, den som sprang utefter en öde strand. Sanden sprutade om dess tassar och havet var kallt och ogästvänligt, men hunden såg lycklig ut.

När jag vaknade nästa dag var himlen blå med ulliga moln med konturer av svart och återtåget var fullbordat och accepterat. Livet gick vidare. Allt var som det skulle vara och jag kände mig tillfreds, vilket var tillräckligt.

Fantasi och verklighet…

Så vacker, så oemotståndligt underbar och fri som få, och hon har luft under vingarna och seglar tyst genom nätterna som en skugga. Och tiden är ingen faktor för henne, hon är tidlös som en vind över den ryska tundran en isig vinterkväll. Hon håller blicken rakt fram och ser allt och hon behöver inte be om någonting för allt är henne givet. Och det hon säger är självklart som en källa i bergen och hon gnistrar som stjärnorna på himlen hon seglar i. Hennes sinne är lätt som en sidenklänning och kroppen hon bor i är ett tempel för dyrkan och häpnad och hennes skönhet är lika ofattbar som livet vi lever och vargarna ylar om nätterna till hennes ära. Hon har en säregen rytm i sina rörelser och hon svänger som en långsam blues söderifrån och hennes röst när hon sjunger är som en smekning över en solvarm kropp efter en dag på stranden. Lika svalkande som den är eggande. Lika het som den är mjuk. Hon är gräset som böljar som mjuka vågor över sommarängen, som de mäktiga vetefält som fyller horisonten med sina guldgula ax och det finns inget slut och ingen början. Likt havet som stillar sig efter år av stormar är hon, och lika spegelblank som ytan är hennes ögon och lika blåa som oskulden. Hon är både madonnan och skökan och den åtrå hon väcker kan både döda och förlösa och hennes kärlek är som ett ymnighetshorn. Lycklig den som får dricka därur. Hon vet hur du spelar spelet, för det är hon som satt upp reglerna och ger du dig in i leken så får du tåla den för det finns ingen återvändo. Hon är som tårarna du fäller för en kärlek som dog och även leendet av tillfredställelse och lugn efter ett oväder som bedarrat är hon. Som en vals över ett skimrande marmorgolv, det är hon, och om du har tur, även du. Som böljande tyg och svallande hår och du håller henne som du håller en tunn porslinsvas och om du tappar henne är allt förlorat och inget skulle längre ha någon betydelse. För att ha hennes kärlek är som att ha skydd när stormarna ryter, som att ha ett avtal med både Gud och djävulen, som att vara både trygg och rädd, som att våga darra som ett asplöv, och likväl som att kunna sluta ögonen och somna utan flimrande orosmoment, och att vakna i armarna på harmoni. Hon är som en mörk granskog i Dalarna i skymningen med den djupblå himlen som bakgrund, som en morkullas knorpande och knixande flykt över trädtopparna. Hon är en huldra och en ängel i en och samma kropp. Och jag är en man med en pojkes blick, och jag är här nu, och har inga planer på att gå någonstans.

Håll mig i handen älskling när vi går över vägen. Jag är förlorad utan dig.

Förändrad…

Han kände sig förunderligt annorlunda, och det jämfört med hur det var för bara några månader sedan. Det var som om det som var viktigt för honom en gång inte längre var det. Och det handlade egentligen bara om småsaker, triviala handlingar, men som för honom hade betydelse, och var skönt att vara av med.

Det var ingen medveten kursändring, inget han bestämt sig för vid köksbordet vid frukosten, ingenting som hänt i hans liv som, medvetet, ledde till att han skulle genomgå en förvandling. Det skedde av sig självt upplevde han det som, och när han såg tillbaka på sitt beteende då, för som sagt en kort tid tillbaka, så var det som om det var någon annan han observerade, någon som han inte kände igen, och han förstod det inte. Och kände sig förvirrad.

Som det här med det där glaset till exempel. Han hade, vid varje tillfälle då han befann sig i affärer, oftast på seondhand dito, aktivt letat efter det perfekta glaset att dricka Coca Cola eller annan läsk ur. Och varför det var så viktigt gick inte att begripa. Det hade gått så långt att till och med hans barn, som då var tonåringar, och nu någonting annat, aktivt deltog i sökandet och till och med fann glädje däri, och gladdes, eller gjorde sken av att vara glada, med honom när funnit vad han sökte. Det var som att likt en korsriddare vara på jakt efter den heliga graal och han snokade runt bland glashyllorna som en detektiv och han visste precis när han hittat rätt. Det var tyngden som avgjorde, och formen, hur det kändes när han höll glaset i handen och allt detta letande, på gränsen till maniskt beteende, kändes absurt idag. Och han ville inte att det skulle ha varit på det sättet. Andra liknande beteenden, det fanns många, som till synes inte var så mycket att reflektera över, men som när han såg på dem idag, var onödiga och för honom oroväckande och som inte stod i relation till den han var nu. Att han ibland hade problem med just sin identitet valde han att bortse ifrån för det mesta.

Han upplevde sig själv som en rysk trädocka, en sådan med flera skal, och han kom närmare och närmare kärnan av sig själv för varje dag som gick. Allt ovidkommande skalades av, alla tvångsmässiga beteendemönster sorterades undan under rubriken idiotier och kasserades och han såg på sina medmänniskor på ett annat sätt också. Han kunde tydligt se deras skal och det var lätt för honom att avgöra hur långt de kommit i sin utveckling tyckte han. Hur stor vikt de lade vid petitesser var en avgörande faktor, kanske den största, och han kunde grimasera som vid illamående när han var tvungen att genomlida konstlade konversationer, i dagligt tal skitprat, och han ville helst vara en Tusse Batong, polisen i Pelle Svanslös, och kliva fram och banka, fast på ett vänligt sätt, vett i de som hölls med sådant prat. Han såg sig själv som en ordningsman, i uniform och skärmmössa, som med rak rygg och stenhård blick vandrade genom livet och som hade som enda uppgift att hålla ordning på sina medmänniskor. Han log vid tanken. Mjau, tänkte han och hytte med näven.

Han var således annorlunda idag och även om han upplevt sig själv som normal, och det annorlunda beteende som var han då, och som vid den tiden inte känts anmärkningsvärt, och underligt nog inte upprört honom, så häpnade han över att han varit så som han var, och han ville inte tro att han betett sig på det viset och uppfört sig, ja han tvekade inte att använda ordet, konstigt. Han gjorde dock sitt bästa för att försöka glömma det han han inte kunde förändra och fokuserade istället på att han gjorde precis det, förändrades.

I vilket fall som helst så hade han en ren känsla dessa dagar, en tvättad upplevelse, likt att han varit smutsig och nu renat sig själv, tallbarrsdoft och mysk, som att precis ha klivit ur duschen, hela tiden. Han var fjärran från den, som han ansåg, smutsiga tiden då han var styrd av outgrundliga, onda, krafter som fick honom att utföra de mest avskyvärda handlingar. Som till exempel att, med flåsig andedräkt på kvällen gå runt hela huset och kolla alla kranar inte bara en gång, utan minst tre. Känna på alla lås ytterligt nogsamt samt kolla så att barnen inte, av någon obskyr anledning, slutat att andas. Han hade lyckats att arbeta bort allt detta, och var nöjd. Han bäddade dock fortfarande omsorgsfullt åt sin teddybjörn innan han själv gick och lade sig. Såg till att den hade stöd för nacken och en filt över sig. Ett utryck för någon uppdämd drift han hade att ösa ömhet över någon som inte brydde sig ett spår antog han. En kärlekshandling utan krav att få något tillbaka, vilket annars ofta komplicerade hans kärleksyttringar. Var det så de som köpte kärlek för pengar tänkte? Han visste inte, men tänkte att det kunde vara på det sättet. Nallen klarade sig nog utan hans omsorger skrockade han för sig själv, och bestämde sig för att lägga ner även detta beteende, även om det skulle komma att bli svårt.

Våldsamt lycklig och befriad, som en gnu på savannen som undkommit de elaka lejonens jakt på honom, var hans upplevelse där han befann sig nu, och när han såg sig omkring i det spartanskt möblerade rummet och lyssnade på mumlet ifrån sina vänner i vita rockar som satt i soffor och fåtöljer utspridda efter väggarna, och när han såg solen genom de gallerförsedda fönstren så drog han en djup suck av lättnad. Han tog gladeligen emot den lilla koppen av plast med piller i som den söta sjuksystern räckte fram till honom och med en knyck med handleden som påminde honom om hur det var en gång, svalde han alla på en gång och sköljde ner med ett glas vatten, också serverat av systern som han glömt namnet på. Hon log, och han log tillbaka och lutade sig tillbaka i sacosäcken och lät sig förflyttas till en annan värld.

Han kände sig verkligen förändrad.

Botten upp!

Hallå där käre vän, ta ett glas till vetja. Det är ju för guds skull semester. Luta dig tillbaka i solstolen med din halmhatt på huvudet och dina solglasögon på näsan, bli ett med den artificiella världen och låt oss arbeta tillsammans, som ett lag, mot nykterhetens förlamande grepp. Friheten finns ju i vinet och ölet och alla typer av alkohol och hur du än ser på det så kommer du inte ifrån att berusningen, bevisligen, är det du lever för. För vad skulle du ta dig till utan dina fredagsöl, lördagsvinet, ditt eftermiddagsrose’, och vad skulle det vara för semester käre vän, utan den så skönt avslappnade och, jag tvekar inte att skriva det, underbara känsla som ett riktigt bra alkoholrus ger? Se dig själv i spegeln bara, där har du beviset, ser du hur lycklig du ser ut? Dina ansiktsdrag är visserligen en aning osammanhängande men herregud! Vad gör det? Inte en rynka så långt ditt öga kan nå och har du någonsin varit vackrare och din kärlek till dina barn och din man eller hustru, har den verkligen varit starkare? Ditt hjärta svämmar över av tillgivenhet och ömma känslor och det du säger är så genomtänkt, utsökt, så att det känns som att du är direktkopplad till den kunskapsbank som finns i universum, och tänk att det bara behövdes några öl, några glas vin eller ett par tre whisky för att du skulle bli så oerhört intelligent. Och så charmig sedan, du slänger med håret och tittar under lugg och ditt skälmska leende är både sexigt och outgrundligt och att kjolen glidit upp ett par meter på dina lår gör absolut ingenting, och knäpp upp en knapp till i skjortan min gode man och visa din manliga, håriga bringa. Jesus! Du är verkligen makalöst snygg. Och ditt skratt! Så hjärtligt och otvunget och framförallt självsäkert och att du låter en aning arrogant när du pratar har absolut ingen betydelse, du din alfahanne, hur skulle du kunna hålla tillbaka det? Är du en naturlig ledare så är du, finns ingen anledning till att lägga band på det. Ta ett glas till nu!