Han hade brutit upp dörren och stod och höll sig i ledstången som ledde nerför en brant trappa. Det var mörkt och nästan omöjligt att se var han satte fötterna när han sakta tog sig neråt. Kofoten han använt för att få upp dörren höll han i vänster hand och ledstången i höger. Ett steg i taget, grus under skosulorna och fuktig, unken luft i näsborrarna. Utan ledstången så hade han ramlat och slagit halvt ihjäl sig vid det här laget. Ingen tvekan om det rådde.

Så småningom började ögonen vänja sig vid dunklet och det gick att urskilja konturer av väggar som var som uthuggna ur berget. Det satt lampor med jämna mellanrum och när han såg tillbaka från där han kom ifrån så kunde han ana en strömbrytare. Att tända lamporna var förstås uteslutet med tanke på hans uppsåt så istället lade han ner kofoten i sin axelväska och tog fram sin ficklampa som han hade avskärmat så att den bara lyste neråt och fortsatte sin väg nerför trapporna. Efter en i hans ögon evighetslång trappvistelse så stod han till slut i något som liknade en lagerlokal. Utefter väggarna stod i prydliga rader kartonger uppstaplade. Först en och en, sedan två och två, och tre och tre, och fyra och fyra, både på bredden och på höjden. Till slut, längre in i rummet, så var han tvungen att pressa in sin kropp mellan kartongerna för att ta sig framåt, mer plats fanns det inte och när han försökte vända om så var det stopp. Han stod till slut stilla på en kvadratmeter med pappkartonger runt om sig och överallt i hela rummet och han kom ingen vart. Allt som hördes var hans ansträngda andetag och när han höll andan för att lyssna efter livstecken, hjälp, i sin nöd, så var det knäpptyst. Men så hörde han en viskande stämma som liksom svävade fram mellan det lilla utrymmet som fanns kvar mellan taket och kartongerna och letade sig ner till honom där han stod.

”Erkänn! Erkänn! Erkänn! Det kommer att kännas bättre efteråt…” Väste rösten.

”Erkänna vad?” Skrek han skräckslaget. ”Inbrottet? Ja jag erkänner. Är det inbrottet du menar? Han hoppade upp och ner och försökte få grepp för att klättra upp. ”Jag erkänner vad du vill bara jag får komma ut härifrån!”

”Ekänn! Erkänn sa jag.” Sade den hesa rösten obevekligt.

Jerker vaknade kallsvettig med bankande hjärta. Satte sig upp och såg på sin fru som sov som hon brukade. På rygg och med armarna utefter sidorna. Hon var tryggheten personifierad och han avundades henne. Själv så låg han vaken i åtminstone ett par timmar innan han kunde somna, bara för att vakna igen efter en och en halv, och så fortsatte det natten igenom. Samma sak varje natt. Och så dessa mardrömmar, alltid samma tema, instängd, klämd, naken och blottställd, utmanad och provocerad. Han lugnade ner sig efter kartongdrömmen och gick upp och ut i vardagsrummet och satte sig ner i soffan och lade in en snus. Erkänn, tänkte han. Vad betydde det? Visserligen så hade han en del skelett i några garderober. Och det var tydligen så att hans undermedvetna ville att han skulle rannsaka sig själv. Som om han inte gjorde det redan fnös han. Hela hans liv var en enda lång bikt kändes det som. Jagad av demoner både dag och natt och böner om mod och frälsning hjälpte föga. Problemet var kanske att han höll det för sig själv tänkte han. Men vem skulle han erkänna för, sin fru? Kanske, han var osäker på om det skulle hjälpa honom med hans mentala brottningsmatcher som han hittills alltid förlorade. Kanske att det skulle kännas bättre att erkänna, kanske inte.

Jerker reste sig upp och höll på att ramla omkull för det snurrade som en karusell i hans huvud och när han försökte sätta sig ner igen så satte han sig på karmen och föll istället till golvet med ett brak. Han låg stilla och lyssnade efter om hans fru hade vaknat. Inte särskilt troligt dock för när hon sov, så sov hon så han reste sig mödosamt upp och vinglade tillbaka till sängen och lade sig ner och somnade snart. Snusen hade han fortfarande inne.

Utanför huset, nere på gården bland Rododendron och Pioner huserade råttor och möss och vinden ven och löven virvlade för det började bli höst. Det satt en man på en av bänkarna där. Han hade en solkig trenchcoat på sig och en stor mössa nerdragen över öronen., Grova skor på fötterna och snickarbyxor under rocken. Han rökte Marlboro oavbrutet. Tände en ny på den gamla när den var slut och det låg ett oräknelikt antal fimpar runt omkring honom för han hade suttit där en lång tid.

Mannen satt och muttrade för sig själv. ”Han ska inte tro att han kommer undan, gruset knastrar och gräset växer och regnet tilltar men jag tänker inte ge mig”, sluddrade han. ”Jag har ont i pumpen också och kommer väl snart att dö, eller också inte, det spelar ingen roll egentligen.” Han satte ena fingret på sidan av näsan och gjorde en riktig bondfräsning av först ena näsborren och sedan den andra. ”Den där jäveln, han kommer att ångra sig, det ska jag se till”, morrade han och tände en cigarett till. Hostade fruktansvärt och spottade ut ett gulaktigt slem. ”Det kommer och det går och snart är det slut och så kommer det nytt hela tiden.” Han tittade upp. ”Håll dig borta från mig sa jag!” Skrek han till och sparkade ut med ena benet. ”När skeppen kommer in då räknas det ner, när skeppen kommer, jag säger bara det”, mumlade han tyst sedan och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Jag hade en jävligt konstig dröm inatt”, sade Jerker till sin fru vid frukostbordet. Och så berättade han. ”Men du får väl göra det då”, sade hans fru och log. ”Göra vad då?” Sade Jerker och smuttade på sitt heta kaffe. ”Erkänna förstås, det kanske känns bättre efteråt, du brukar ju säga det till mig”, sade Lena och lade armbågarna på bordet och sitt huvud i handflatorna och såg ingående på sin man. ”Så kom igen nu älskling, lätta ditt hjärta för mig.”

Jerker skrattade till nervöst och visste inte om hon menade allvar eller om hon skämtade. Valde att ignorera hennes raljerande. Drack upp kaffet och reste sig och gick fram till köksfönstret och såg ner på gården. ”Han sitter kvar än den där gubben”, sade han utan att vända sig om. ”På riktigt?” Lena reste sig upp och kom fram och ställde sig bredvid honom och lade armen runt hans midja. ”Ja titta”, sade hon. ”Han måste ju ha suttit där hela natten.” De stod bredvid varandra och såg ner på vraket som krängde som ett skepp i nöd mellan träbänkarna. Eller krängde var väl att överdriva, han satt och sov lutad till höger med hakan nere mot bröstet och regnet strilade lätt ner över landet och han måste vara genomblöt tänkte Jerker. ”Fatta vad blöt han måste vara”, sade Lena. ”Någon borde hjälpa honom”, sade Jerker. ”Någon?” Sade Lena och vände sig emot sin man. ”Vi kanske skulle kunna hjälpa honom Jerker. Vi, du och jag”, sade hon och såg sin man i ögonen. Jerker stirrade tillbaka och visste inte vad han skulle säga. Jo han visste, men inte hur han skulle förmedla budskapet utan att Lena skulle bli upprörd. Han visste nämligen hur hon var, att när hon fått något i skallen så var det näst intill omöjligt att få henne att ändra sig. ”Men Lena, inte nu igen, inte den barmhärtige samariten en gång till. Minns du inte hur det gick förra gången”, sade han uppgivet.

Det som han rubricerade som förra gången var när Lena varit full och på hemväg från krogen och det regnade även vid det tillfället, och hon hade stött på en uteliggare som låg och sov i det plaskande regnet. Hennes hjärta hade svämmat över och hon hade släpat hem honom till deras lägenhet och lagt honom i vardagsrumssoffan. Sedan gick hon och lade sig. Och när hon vaknade på morgonen så hade hon glömt bort allting och fick en chock när hon hittade en främmande man i deras soffa. Hon skrek som en vettvilling på Jerker som fick komma och kasta ut honom. Och när den stackars uteliggaren i förtvivlan påstod att kvinnan där, han pekade på Lena, var den som hade bjudit in honom så hånskrattade hon och hotade med Polis om han inte försvann ögonaböj. Den stackars mannen tystnade inför det hotet och dröp iväg nerför trapporna. När Jerker stängt dörren och mer eller mindre i chock frågade sin fru hur fan det kunde komma sig att det låg en luffare och sov i deras soffa. Så kom hon plötsligt ihåg, men ljög och sade att hon inte visste. Kanske att hon glömt att låsa dörren när hon kom hem, hon hade ju varit full, och att han, trashanken, på eget bevåg gått in och lagt sig där, försökte hon. Det var så uppenbart att hon inte talade sanning så Jerker skakade bara tvivlande på huvudet

”Det var du som släpade hem honom hit, eller hur?” Sade Jerker, och det var ingen fråga egentligen. Lena tittade på honom. ”Jaha, och du vill förstås att jag skall erkänna, för att det ska kännas bättre efteråt. Ärlighet framför allt Jerker, var det inte så” ”Tala sanning bara, det räcker,” sade Jerker.

Lena tvekade men nickade till slut skuldmedvetet. ”Men varför?” Frågade Jerker. ”Vad tänkte du på?” Lena satte sig ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. ”Jag vet inte älskling. Jag var full och fick väl någon Florence Nightingale känsla, eller moder Theresa syndrom när jag såg honom ligga där i regnet.” Hon tystnade. Jerker satte sig bredvid henne. ”Men herregud Lena, hur full var du egentligen? Fattar du inte vad som kunde ha hänt?” Han reste sig upp igen och gick upprört omkring i rummet. ”Det känns inte ett dugg bättre”, sade Lena. ”Vad menar du?” Muttrade Jerker. ”Att erkänna, det känns inte ett dugg bättre efteråt.” Hon såg på honom med tårfyllda ögon. ”Det känns snarare sämre”, hade hon snyftat.

”Men då var jag ju full”, protesterade Lena. ”Titta bara på den stackaren där han sitter på sned och sover och regnet bara öser ner. Hur kan du bara stå där och inte bry dig?” Sade hon upprört ”Tänk om det var du som satt där, skulle inte du uppskatta att få hjälp då?” Fortsatte hon. Jerker suckade och fortsatte att titta på mannen på bänken. ”Men det är ju säkert bara ett gammalt fyllo och hur många sådana finns det inte i den här staden. Ska du hjälpa alla eller?” Lena stirrade argt på honom. ”Ja om jag kunde så skulle jag faktiskt det och har du tänkt på att det kanske inte är ett gammalt fyllo som du så vackert uttrycker dig. Tänk om han är sjuk.”

Det skiter jag i tänkte Jerker. Jag skiter så jävla mycket i om han är sjuk eller full eller sinnesrubbad. Jag orkar inte bry mig om andra människor. Jag har nog med mig själv. Men det sa han inte. Ibland så hatade han alla människor, Lena inkluderad, och han fattade inte varför.

”Men gå ner och kolla då, om han är sjuk eller full”, sa han istället. ”Jag fixar lunch åt honom under tiden och lägger fram rena kläder. Är det ok om han tar min nya kostym? Den är ju ändå lite för liten påpekade du ju sist jag använde den.” Jerker kände sig skitsur nu.

Nere på gården så tittade mannen på bänken upp och fäste blicken på en ung kvinna som stod framför honom. Hon var av medellängd, var blond, hade en röd regnjacka på sig och på fötterna bar hon ett par tillika röda stövlar konstaterade han. Hon var söt tänkte han luddigt. Han sänkte blicken igen och kände sig fruktansvärt trött. och nickade till igen där han satt. Trenchcoaten han bar var som en disktrasa men han märkte det knappt. Det var som han hade huvudet i en glasburk och när han andades så var det som någon annan gjorde det åt honom. En mycket märklig känsla var det.

Han ryckte till när han kände att någon tog tag i hans axel och ruskade på honom. När han lyfte huvudet så såg han den blonda flickan igen. Hennes läppar rörde sig och hon sade något men han uppfattade inte vad. ”Har skeppen kommit in?” Frågade han för säkerhets skull. Han ville ju vara säker. Flickan satte sig ner på huk framför honom och fällde upp ett paraply över dem båda. ”Skeppen? Vilka skepp?” Frågade hon vänligt. ”Jag heter Lena”, sade hon sedan. ”Hur mår du egentligen? Och vad är det för skepp du pratar om?” Mannen flackade med blicken fram och tillbaka. ”Är de här?” Han såg sig runt omkring. ”Nej, inte än”, mumlade han. ”Men säg till när de kommer, då ska han få se på fan.”

Lena satte sig ned bredvid honom och lutade sig närmare för kolla hans andedräkt, om han luktade sprit. Men det enda hon kunde känna var unken tobakslukt och han verkade inte full. Men han var uppenbart förvirrad tyckte hon och där de satt under hennes paraply så drabbades hon av ömma känslor igen och ville ta med honom upp i lägenheten men vågade inte för hon visste att Jerker skulle bli galen om hon gjorde så. ”Hur känner du dig?” Frågade hon igen. ”Behöver du hjälp? Mannen lyfte blicken och stirrade på henne. ”Hjälp, med vadå?” Han såg arg ut. Lena räckte honom förskräckt paraplyet. ”Här, ta det här så slipper du bli blötare än vad du är”, sade hon och reste sig hastigt upp. Mannen tog paraplyet och höll det med båda händerna. ”Än är det det ena och än är det det andra, och det räknas ner, tio, nio, åtta, sju, och så börjar det om igen och domens lampa lyser med ett fast sken på den skyldige” muttrade han. ” Och om du inte har erkänt din jävel så ska jag nog få dig på andra tankar det lovar jag”, fräste han sedan som en ilsken katt.

Lena, som börjat gå därifrån stannade till och vände sig om. ”Vad sade du?” Hon gick tillbaka. ”Vad var det du sade om att erkänna?” Mannen reste sig upp och kisade mot henne. ”Är det du, har du äntligen vågat dig hit?” Nästan skrek han. Lena tvekade. Hennes hjärta slog volter och hon var på väg att fly men sade sedan av outgrundlig anledning. ”Ja, det är jag, vad vill du mig?”

Mannen i den blöta trenchcoaten stod svajande framför henne och viftade med paraplyet, höll det framför sig som en sköld, svängde det fram och åter. ”Tio, nio, åtta, sju, sex, nu räknar det ner säger jag. Det har börjat nu!” Skrek han. ”Nu är du här och nu ska du få se på andra bullar. Erkänn! Erkänn!” Vrålade han

Lena kände sig sig skräckslagen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Om hon skulle ta till benen eller stå kvar men hon stod där hon stod och sade lågt. ”Jag erkänner.”

Den förvirrade mannen tystnade och stirrade på henne. Paraplyet höll han stilla nu. Han vaggade huvudet fram och tillbaka men höll blicken fäst på Lena. ”Han var en hon, och hon var en han och skeppen lade till och kanonerna hade mullrat i femtio dagar och när hon erkände så känns det bättre”, mumlade han om och om igen. Lena lyssnade på hans gallimatias och försökte förstå vad han menade men det enda som hon hörde var att det skulle kännas bättre om man erkände. ”Men det gör ju inte det”, sade hon till slut.

Regnet fortsatte att falla, tunt, tunt, som ett flor och Jerker stod sex trappor upp och tittade på skådespelet nere på gården och undrade vad fan som pågick. När han såg hur mannen reste sig upp och började vifta med paraplyet så hade han öppnat fönstret och försökt skrika åt Lena att komma upp. Men hon hörde honom inte i regnet och blåsten och han var på väg ner men bestämde sig för att hålla koll på situationen ifrån sitt upphöjda läge istället feg som han var och gubben var gammal och Lena var vältränad och skulle nog klara sig själv, urskuldade han sig. Dessutom så var han fortfarande irriterad.

Gubben slutade sitt malande och tittade upp på Lena. ”När man erkänner så känns det bättre!” Sade han högt och tog ett steg närmare Lena. ”När man erkänner så känns det bättre”, sade han igen något lägre och sänkte blicken. ”Hon erkände och skeppen kom in och kanonerna slutade dåna och han var en hon och nu känns allt bättre så måste det vara”, sade han och satte sig ner på bänken igen under paraplyet. Lena satte sig bredvid och lade armen om honom. ”Lyssna nu på mig” sade hon. ”Det känns inte alls bättre när du erkänner, tro mig, jag har försökt. Det är bättre att försöka komma undan så länge det överhuvudtaget går.” Hon kramade hans axel. ”Det finns de som försöker få dig att erkänna men det är bara för att få dig under tummen.” Han tittade på henne med vattniga ögon. ”Men du har ju erkänt nu”, sade han. ”Och seglen på skeppen hänger slaka och allt är som det ska.” Lena tog bort armen från mannens axlar och lutade sig tillbaka. ”Det är lätt att erkänna när man inte har något som behöver erkännas”, sade hon. ”Skuld ska förträngas, hållas borta från din dörr som pesten”. Hon reste sig igen och ställde sig på huk framför honom och lade händerna på hans knän. ”De här skeppen som du yrar om hela tiden förstår jag inte men jag hjälper dig gärna om du vill, så att du får prata med någon som förstår bättre än jag.” Hon lade huvudet på sned och tog på sig sin sjuksysterutstyrsel från förr och log intagande.

Den luggslitne mannens ögon smalnade och han spände blicken i henne. ”Det är nedräknat nu”, sade han. ”Fem, fyra, tre, två och du har erkänt. Skeppen ligger för ankar på redden och du ska få ångra dina synder”, väste han olycksbådande. Lena skrattade till. ”Men det är ju det jag säger, ångra mina synder hävdar du. Så även om jag hade haft något att erkänna, vilket jag inte har, så inte fan skulle det kännas bättre av att medge min skuld när jag skulle få betala för mina missgärningar.” Lena drog efter andan. ”Då hade det ju varit bättre att inte erkänna alls, eller hur?” Mannen slöt sina ögon. Tycktes tveka ett ögonblick, men sade sedan. ”Domens lampa lyser starkt och obevekligt på syndaren. Domens lampa är obeveklig. Sanningen renar, sanningen renar. Det svider och det bränner, men sanningen gör dig ren.” Efter det uttalandet så var det som om mannen stängde ner butiken och det gick inte längre att få kontakt med honom. Lena satt en stund framför honom fortfarande på huk. ”Du har fel din stackare”, sade hon tyst.

Det hade slutat regna nu och det började klarna upp och blå himmel skymtade mellan molnmassorna. Till slut så reste hon sig upp och gick in genom porten och tog hissen upp till Jerker. Paraplyet lämnade hon kvar.

”Jaha Florence, hur gick det där då? Det var bara en full gubbe eller hur?” Jerker flinade försmädligt. Lena svarade inte utan tog av sig sina stövlar, hängde upp regnrocken i badrummet och gick in i köket och ställde sig vid fönstret och såg ner på gården. Mannen hade gått.

Lena hämtade en flaska vin ur kylen, skruvade av korken, tog ner ett stort glas ur ett av skåpen och slog upp vin till brädden. Satte sig sedan ner vid köksbordet och drack djupa klunkar tills glaset var tomt. Fyllde sedan på och tog en klunk till och ställde ifrån sig glaset.

Jerker stod och tittade på henne och visste inte vad han skulle säga. ”Jaha, och det där skulle vara bra för?” Frågade han till slut. Lena såg på honom. ”Du vet det där som du säger, att man ska erkänna för att det känns bättre efteråt”, sade hon och kände hur vinet steg henne till huvudet. ”Det är bara skit! Jag kommer aldrig att erkänna någonting i framtiden. Bara så du vet.” Jerker satte sig ned vid bordet mitt emot henne. ”Nähä, ok”, sade han bara. ”Den där drömmen du hade i natt”, fortsatte Lena. ”Med den där rösten som sa att du skulle erkänna.” Jerker nickade. ”Lyssna inte på den. Erkänn aldrig någonting för det känns inte bättre när du gjort det.” Hennes man såg förvånat på henne. ”Vad hände egentligen där nere?” Frågade han.

Lena tog två djupa klunkar till av vinet. ”Ingenting särskilt, det var bara en full gubbe som du sa. Jag sa till honom att gå härifrån, och då gjorde han det.”

Jerker hämtade ett glas och slog upp vin till sig själv. ”Ok om du säjer det så. Ska vi ta och bli fulla nu då, en söndagsförmiddag?” Lena såg på honom och log. ”Ja tack, och du Jerker sötnos, om du får för dig att erkänna något för mig, någonting som ger dig dåligt samvete. Gör aldrig det, lova mig, det kommer inget gott av sådant och det känns inte bättre efteråt.” Jerker satt tyst och funderade en stund. ”Leva i en lögn alltså, är det vad du menar?” En lögn uppstår först när du säger något som inte är sant”, sade Lena. ”Om du håller tyst så ljuger du inte och om du erkänner något för att lätta ditt samvete så gör det mer skada än gott, tro mig. ”Så det känns inte bättre efteråt?” Sade Jerker och log. ”Definitivt inte”, sade Lena.

De skålade. Drack upp det sista ur flaskan och Jerker gick och hämtade en till.