Huvudet bland molnen och fötterna djupt nere i lera. Händerna nerkörda i byxfickorna och tunga steg, blytunga steg sakta framåt. Hans humör satt i en bergochdalbana och det åkte än upp och än ner och han ville inte ha det så längre. Hellre ville han sitta i en öppen bil med vinden i sitt hår på en raksträcka utan slut. Tråkigt, tillfreds och tryggt var vad han önskade sig och han ville ha en tanke i taget i sitt huvud.

Och Googlemaps tog honom hem igen, ända ner på gatunivå och han sprang återigen på den gamla grusplanen i fotbollsmatch efter fotbollsmatch med Bullen, mini-Bullen, Peter och Nisse och Lofen och Lille och Åke som lekte engelsman sade han, med sin glidtacklingar. Och Peter Bonetti stod i mål om det inte var Gordon och Johan Cruyff slog sina yttersidor även här. Och ännu en gång så ramlade han ner från strömhuset och höll på att bryta nacken. Och sedan kom brandkåren och släckte gräsbranden som han och hans bror startat och som belöning för det fick han en risbastu av sin far.

Det var en omtumlande upplevelse. Att återigen se sin barndoms gator och ingenting föreföll ha förändrats. Det var som om tiden stått stilla. Full broms och uppförsbacke hela dan och en stiltje och inte ett fladder i framtidsseglen överhuvudtaget. Han kände sig vemodig. Det var så förtvivlat längesedan och som han kom ihåg så var det på det stora hela en lycklig barndom men att inse tidens förlopp fyllde honom med sorg. Han stängde av datorn.

Ibland hög och ibland trög och vid vissa tillfällen både hög och trög, det var så han levde sitt liv. Hans humör skiftade som färgerna i bensin och var lika flyktigt. Då och då så dansade han fram och alla dörrar som han öppnade var som att komma hem och vid andra tillfällen så var det låst, förbommat och stängt på obegränsad tid. Han ville ha allt igår och ibland så ville han ingenting och hans läppar rörde sig men han sade inte någonting som var värt att säga och han ville så mycket men fick inte något gjort. Han satt fast med fötterna i betong och sjönk djupare för varje dag som gick.

Men plötsligt gick solen upp och han red på en våg av tillfredsställelse och glömde bort varför han varit låg och han kände sig lycklig rent av och de vita tunna gardinerna fladdrade i sommarvinden i det öppna fönstret där han satt och dinglade med benen och han spelade musik för grannarna och drack vin. Och han satte på sig vingar och flög högt några dagar och världen var hans estrad och vinden ven och var hans och han svävade. Och han lovade sig själv att aldrig mer landa. Men det gjorde han förstås. Gick i backen som ett nedskjutet, tyskt bombplan över London. Och det var blod och eld igen. Och djupa sår och bandage över hela kroppen och han var mumien, och zombien, den odöda, och han blev en medlem i gangstergänget och kastade ner Pelle Svanslös i en potatissäck och stod och hånskrattade när den fraktades bort från land på ett lastfartyg.

Han var således en demon när han var trög och en ängel när han var hög och det föreföll som om det ena tillståndet var beroende av det andra för att kunna fungera och han var osäker på om han verkligen skulle stå ut med att inte ha motpolerna. Lika mycket som han njöt av att vara lycklig som en katt vid middagsmjölken, lika mycket frossade han i elakhet och det verkade som om han var tvungen att ha det ena för att kunna få det andra. Och han tänkte på om det alltid varit så, om han var likadan när han var barn? Och han tänkte på att det inte var så mycket att göra åt det nu. Förlåta sig själv och gå vidare och inse att du ibland varit en skitstövel och ibland riktigt snäll var rätt väg att gå ansåg han.

Han tog fram gitarren och spelade låtarna han kunde, och tappade tråden för att han tänkte på annat och han svor så det osade och lade i från sig instrumentet bara för att fem minuter ta upp det igen och han var sådan. Envis som synden men att lära sig en ny låt tog en evig tid nu för tiden. När han var yngre så gick det mycket lättare. Allt gick för övrigt lättare när han var yngre och det kändes som att uppförsbackarna var fler än nerförs-dito idag och klockan klämtade någonstans långt ifrån. Ekade över åkrarna och rågen svajade som ett hav och den bruna kärrhöken svävade över stråna och letade efter mat. I skogskanten stod ett rådjur och vinden var ljum och solen var fortfarande tänd och brann hett och innerligt för den jord som den värmde. Han suckade djupt och lade sig ner på sängen och somnade.

När han vaknade var solen på väg ner. Han låg kvar på rygg och stirrade i taket. Hörde tickandet från pendylklockan i vardagsrummet och det lät ödesmättat. Som om hans tid räknades ner sakta och obevekligt, tick, tack, tick, tack och tack för den här tiden sade klockan och slog åtta på kvällen. Han reste sig upp och gick ut i hallen och tog på sig jackan för att gå en promenad.

Han gick över bron nere vid ån och stannade en stund och stirrade ner i det flytande vattnet. Räknade löven som flöt förbi och försökte se vilken sorts löv det var men de enda han kände igen var lönnlöv och björk. Det fanns andra runda löv också, antagligen asp eller al, men det var omöjligt att avgöra vad som var vad i det skumma ljuset och till slut så kändes det som om det var han som färdades uppströms och löven låg stilla och han var tvungen att gå därifrån. Han gick uppför en trapp och hamnade i den lilla parken som han ofta besökte. Satte sig ner på en parkbänk och slöt sina ögon och lyssnade till en lågmäld koltrast som sjöng in skymningen. Det var varmt och skönt trots att klockan var nio på kvällen och han kunde höra ungdomar som skrek och skrattade nerifrån fotbollsplanen som låg ett stenkast därifrån och han mindes återigen fotbollsmatcherna från förr.

Det kändes behagligt nu. Tankarna höll sig i skinnet och han andades lugnt och drog in doften av sommaren i sina näsborrar. Hägg och Syrén, nyklippt gräs och jord och den stickande doften av nässlor, allt fanns där och han njöt där han satt och han tänkte på alla somrar som passerat och på hur få han hade kvar. Sommarloven, när han gick i skolan, var evighetslånga och ju äldre han blivit desto kortare blev sommaren som verkade låna sin tid till vintern som här där han bodde höll landskapet i ett järngrepp och vägrade släppa taget. Våren var alltid kort och intensiv och för det mesta så blev det sommar direkt. Våren var hans. Han ägde den, hade alltid gjort det, och han tänkte inte släppa den ifrån sig för även om det var upp och ner och hit och dit och mörka nätter och svårmod och ibland svindlande lycka, så hade han vår i sitt sinne. Han var född på våren och han ansåg att människor födda i april var bättre människor än andra. De var frukten av semester och ledig tid och frihet för de som avlat dem och det återspeglades i hur de blev som människor. Han var övertygad om att det förhöll sig på det sättet.

Det blev svalare och det hördes i träden att blåsten tilltagit och koltrastens drillar blev kortare och ljudet från trafiken nere på den stora vägen som gick inte så långt härifrån och som ledde bort från den här lilla staden där han bodde hördes tydligare nu när allt lade sig till ro. Och han såg sig själv som långtradarchaufför på väg mot kontinenten med countrymusik och en bratwurst med mos och pucko vid något gatukök och vita piller i en burk i fickan för att hålla sig vaken. Det hade varit hans dröm när han var ung. Att köra stora bilar ner mot Europa och få betalt för det. Varför det inte blev så visste han inte. Han reste sig upp och började gå hemåt. Stora svarta moln seglade upp på himlen och regnet kom och han ställde sig vid ingången på ett hyreshus för att få skydd men vinden var emot honom och blåste regnet in i öppningen. Han försökte öppna dörren för att komma in och få skydd men det var ett kodlås så han stod där han stod och blev så småningom blöt men tänkte att det hade varit värre därute.

Det var alltid värre därute tänkte han, och han tänkte också på alla drömmar som gått i kras och på de som uppfyllts och ensamhet var för det mesta okej för honom för han stod inte ut med människor längre och han ville sitta på en ö i havet ibland men den ensamheten skulle bli för påfrestande trodde han. När det inte fanns några alternativ. Det måste alltid finnas en annan väg att gå. Korsningar, och val att göra, och det slutade regna plötsligt och han valde att gå på restaurang. Han satte sig i ett hörn i ett bås och han åt, och han drack en Coca Cola och han studerade män och kvinnor som var där och han log. Och han tänkte på hur idiotiskt män betedde sig för att förföra kvinnor och han tänkte på Brushanars skuttande dans för att få para sig och han mindes resorna till Öland med sin far och han tänkte på att pappan var död och på att han trots allt fick ett lyckligt liv.

När han gick hem så mötte han två kvinnor som skrattade och rökte och han blev röksugen igen när han kände doften trots att det var tjugo år sedan han slutade. Vid Seven Eleven som låg alldeles intill där han bodde köpte han cigaretter och han kände sig som en tjuvrökande tonåring när han tände sin första cigarett på mycket länge. Han stod på balkongen för att han inte ville att det skulle lukta rök i lägenheten och han såg bort mot kyrkan med sin spetsiga spira och korset på toppen avtecknade sig mot den mörka himlen och det kändes ödesmättat och om inte Gud fanns. Så skulle det ju vara ett förbannat slöseri med tid och arbetskraft och människors liv för att bygga monument som en hyllning till något som inte existerade tänkte han. För att inte tala om all musik som skrivits till Guds ära. Det måste ju ligga någon sanning i att det existerade en Gud funderade han. Annars skulle ju det vara lätt löjeväckande med all denna tro som fanns i världen. Hur det stod till med hans egen visste han inte riktigt. Ibland när han var riktigt trög så bad han till en kraft som fanns i något som vi kallar för universum, brukade han säga. För det var också en teori som han hade. Att det som vi benämner som universum inte existerar utan bara är en metafor för något som vårt förstånd ännu inte kan handskas med. När han bad till den här förmodade kraften så kändes det bättre. Om det var självsuggestion eller inte spelade ingen roll för honom. Det tog honom upp ur hans hål som han ramlade ner i ibland och det räckte för att han skulle fortsätta.

Han var således hög och trög om vartannat. Det var hans epitet. Hans signum så att säga, och han hade vant sig vid att det var på det sättet. Men när han nu stod på sin balkong och såg ut över sin lilla stad och tänkte på Gud som haver barnen kär och på att han aldrig fick några sådana så kändes det inte så illa trots allt. Barn var ansvar och han kunde knappt ta ansvar för sig själv ibland och han var osäker på om han skulle klarat av att vara pappa. Och istället för att vara trög, så kände han sig nu ganska hög faktiskt. Om det var nikotinet eller något annat hade ingen betydelse. Han tände en till cigarett direkt efter den första och det kom en fiskmås och satte sig på taknocken mitt emot där han bodde. Den såg så vit ut mot den mörka bakgrunden. Som en herrens ängel tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro.

Livet är rätt okej ändå tänkte han och knäppte iväg cigaretten ut det som han kallade för universum. Gick in och satte sig i soffan och slog på teven. Och där blev han sittande tills han somnade.