En ung mans vedermödor…

Han satt i en gisten eka som läckte som ett såll. Var trettionde minut så var han tvungen att ösa den och han var så blåst som du kunde bli. Ekan köpte han på annons osedd och han hade bara fått en angivelse var den låg förtöjd och när han kom dit så låg den under vatten. Mannen som han köpte den av hade han mött på stan, betalat trehundra kronor och försäljaren hade sett ärlig ut och trevlig var han också. Men den unge mannen, som hette Jerker, blev lurad och han svor så det osade där han satt och försökte hålla båten flytande. Till slut så gav han upp och rodde iland och drog upp flytetyget på land, vände den och tittade under. Den var lagad med plåt och någon slags gulaktig massa och han insåg där han stod vid strandkanten i sommarsolen att den aldrig skulle komma att flyta som det var tänkt och han kände sig ledsen. Tårar brände i hans ögon och han packade ihop sin fiskegrejer och tog moppen hem och berättade för sin pappa vad som hänt. Pappan ryckte på axlarna och mumlade något om att han hade i alla fall lärt sig något, att du aldrig ska köpa något osett. Jerker stirrade på honom och visste inte vad han skulle säga. Han hade hoppats på några tröstande ord och kanske hjälp med att hitta svindlaren men hans pappa verkade inte bry sig ett spår om hans problem och att han var ledsen. Han gick bara ut i trädgården och fortsatte med sitt ogräsrensande.

”Skitfarsa”, tänkte Jerker och gick upp på sitt rum. Han skulle minsann själv hitta den där grisen som sålt båten till honom. Det kunde väl inte vara så svårt. Staden var liten och alla kände väl inte alla, men inte långt ifrån och om han bara strosade omkring där nere på gågatan i city så skulle han förr eller senare stöta på honom, det var han säker på, och då jävlar skulle han ha sina pengar tillbaka. Han gick ner igen och satte sig på uteplatsen under plast taket och tittade på sin far som låg på knä i rabatten. Okänsliga gubbe tänkte han. Pappan hade alltid haft svårt för att visa känslor tyckte Jerker. Hade stora problem med att tala om problem som uppstod. Huvudet i sanden och skygglappar på var hans melodi. Men det var synd om honom också. Han var en förskrämd liten man. Konflikträdd som få och hade aldrig vågat stå upp mot sin chef som utnyttjade honom till max och det var väl därför som han var som han var hemma trodde Jerker. Han älskade sin pappa, det var inte det, men han skulle önskat att han hade varit någon som han kunde se upp till istället för tvärtom. Jerkers äldre bror hade flytt fältet, lämnat landet och bodde någonstans i Tyskland. Oklart var, han flyttade hela tiden och vad han pysslade med hade Jerker ingen aning om och och inte hans pappa heller. Men att det inte höll sig inom lagens råmärken hade åtminstone lillebror klart för sig, och säkert pappan också. Men förnekelsens makt var stor och varje gång som han försökte prata med sin far om sin bror, eller om sin mor som dött av en hjärtattack hastigt och olustigt så bytte han samtalsämne. Jerker reste sig upp och gick ut i trädgården.

”Jag åker ner på stan ett tag”, sade han. Pappan svarade inte först men mumlade efter ett tag. ”Vad ska du göra där då?” Han tittade inte ens på honom. ”Jag ska slå ihjäl en gubbjävel”, sade Jerker och började gå därifrån. ”Var hemma till middagen bara, vi äter klockan sex.” Sade pappan med blicken ner i grönsakslandet. Kul att du lyssnar på mig tänkte Jerker men sade, ”ok, vad blir det?” Inget svar. ”Vad blir det till middag?” Frågade han igen med högre röst. Pappan vände sig om och stirrade på honom. ”Vad sade du?” Och det var då det gick upp för Jerker att hans pappa kanske hörde dåligt. Eller också så brydde han sig inte. ”Vad ska vi äta” Frågade han igen välartikulerat och gjorde äta-gesten med pekfingret in i munnen. ”Jaha”, log pappan. ”Jag tänkte pölsa med färska rödbetor”, sade han och slog ut med handen över landet. Jerker nickade, han gillade pölsa, hade alltid gjort det och när det serverades den rätten i skolan så åt han alltid för mycket. Hans kompisar ansåg honom som lite konstig för att han älskade den norrländska specialiteten så mycket. De tyckte att han var underlig av andra anledningar också men det struntade Jerker i.

”Jag tar moppen”, sade Jerker så tydligt som möjligt. Hans pappa nickade. ”Kör försiktigt.”

Jerker kände sig fri på sin trimmade Push Dakota med Texasstyre. Den gjorde lätt åttio kilometer i timmen på raksträckor. Han hade bytt cylinder och jackat kolven och bytt drev så den gick som ett spjut. Näst snabbaste moppen i grannskapet var den lätt. Det var väl bara Peckas jävla Zündapp som kunde matcha honom egentligen. Hans långa hår flaxade i vinden när han låg framåtlutad över tanken. V-jeansen fladdrade i fartvinden och jeansjackan likaså och de vita basketdojorna var inte vita längre. Han kände sig som Peter Fonda i Easy Rider och han lade ner moppen farligt lågt i kurvorna så det skrek i däcken och fotstöden nästan tog i marken. Han älskade sin moped som han fått av sin pappa när han fyllde femton. Den var visserligen begagnad men en bekant till hans far som kunde mycket om motorer hade gått igenom den och den var nytvättad och kromen var putsad så den såg nästan ny ut där den stod och blänkte i vårsolen på uppfarten till parkeringen. Det var ingenting han hade väntat sig och hans lycka hade varit obegränsad och han önskade att hans mamma hade kunnat se honom när han tog premiärturen.

När han kom fram till stan så parkerade Jerker på stora torget. Låste noggrant med en tjock kedja. Stängde av bensinkranen och gick ner på gågatan och började strosa med vaksam blick och rynkade ögonbryn. Han kände sig som en detektiv. När han kom fram till det lilla torget som låg mittemot Tempo och vid sidan av Lek och Hobby så satte han sig ner på fiket som låg där och beställde en Coca Cola. Han drack den med tre sugrör i olika färger och det var fortfarande varmt fast det var augusti. Det var just här som han mött gubben som sålde ekan till honom och han kände sig lite nervös. Vad fan skulle han säga om han såg honom? I en timme satt han där och spanade och ju mer han stirrade desto osäkrare blev han på hur han hade sett ut men han mindes att han haft relativt långt hår och att det var grått och att näsan varit ganska stor. Precis när han bestämt sig för att dra sig ner mot EPA och köpa en mjukglass så såg han honom. Han stod och tittade i skyltfönstren till bok och pappersbutiken. Jerkers hjärta började dunka hårt och andningen blev ansträngd men han reste sig och gick med bestämda steg fram till mannen och knackade honom på axeln.

”Hej!” Sade Jerker när mannen vände sig om. Den förmodade båtförsäljaren såg frågande på honom. ”Ja, vad är det om?” Sade han fientligt. Jerker drog ett djupt andetag och sade så artigt han förmådde. ”Ja hej som sagt, jag heter Jerker och du sålde en båt till mig, en eka, kommer du ihåg det?” Mannen stirrade på honom. ”Båt?” Han skrattade till. ”Nä du grabben jag har inte sålt någon jävla båt. Nu har du allt tagit fel på person.” Han gjorde sig redo att gå. Men Jerker gav sig inte så lätt. Han kände även igen rösten. ”Jo du, försök inte. Du sålde en jävla eka till mig som läckte som ett durkslag och nu vill jag ha mina pengar tillbaka.” Han lät inte lika artig längre. Mannen stannade och vände sig om. ”Hörru du din lilla spoling! Nu ska du ta och lugna ner dig lite grann.” Han satte händerna i sidorna. ”Jag säljer inte båtar, och ingenting annat heller för den sakens skull och om du har köpt en eka som inte flyter så inte var det av mig i alla fall. Är det klart?” Jerker stod på sig. Han var tvärsäker på att han hade rätt. ”Tre hundra spänn snodde du mig på och jag ska ha dem tillbaka fattar du?” Sade han lågt och han kunde se så förbannad ut. Ingen av hans vänner vågade sig på honom när han såg ut på det sättet.

”Jag kommer att se till att du ångrar dig om du inte betalar tillbaka pengarna”, väste han. Jerker tog hotfullt ett steg närmare. Båtsvindlaren ryggade tillbaka och såg plötsligt rädd ut. ”Okej, okej, nu tar vi det lite lugnt här va”, sade han. ”Inget våld tack. Våld är väldigt onödigt tycker jag.” Han tog ner händerna ifrån sidorna och såg inte så stursk ut längre. ”Pengarna!” Morrade Jerker. ”Fram med pengarna!” Mannen fumlade med något i sin innerficka på kavajen han bar och tog fram en plånbok, drog fram tre hundralappar och räckte dem till Jerker. ”Jag visste faktiskt inte att den var i så dåligt skick”, sade han. Jerker norpade till sig pengarna och sade, ”men varför ljög du då om att du ens sålt någon eka till mig?” Mannen log urskuldande. ”Jag vet faktiskt inte, försvarsinstinkt antar jag.” Han stoppade tillbaka plånboken i innerfickan. ”Du är inte intresserad av att köpa en kanot då för hundrafemtio kronor?” Jerker glodde på honom och kunde inte annat än skratta och ruska på huvudet. ”Du skulle inte göra bort dig på Kiviks marknad, vet du det?” Sade han och började gå därifrån. ”Jävla nasare, helt otroligt.” mumlade han för sig själv. ”Jag har faktiskt jobbat på Kiviks!” Ropade båtförsäljaren efter honom. Jerker lyfte uppgivet händerna över huvudet och gick tillbaka till stora torget och tog moppen hem igen. Väldigt nöjd med sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s