Han stod vid ett vägkors. Hade stått där för länge, utan att veta vilken väg han skulle ta. Det hade skymt vid horisonten och en sol hade gått upp. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Skorna han bar var slitna och snedgångna, kostymen var omodern och skjortan hade sett sina bästa dagar. Han luktade eau de Cologne. Håret var långt och en aning ovårdat och med gråa stänk. Han var i många avseenden en lätt sorglig figur om du bara såg till utseendet men hans själ var av guld och han gjorde ingen människa förnär och hans sinne var halt och glatt men hans steg var tunga. Han var en blandning av glädje och sorg och han hade lyssnat till änglarnas sång och hört morrande från demoner och han hade utstått spott och spe och han hade hyllats som en kung och blivit avsatt och kastad i exil och nu stod han som sagt vid ett vägskäl. Och han hade stått där för länge.

Och den osynliga vinden ven över fälten och det var som vågor på ett hav och det satt en ormvråk på en gärdsgård och längre österut fanns havet och allt var stort och outgrundligt och att inte ta livet på allvar var en synd tänkte han där han stod. Han hade varit både här och där. I Indien och Nepal och i Grekland och på dess öar hade han gjort sina avtryck men ingen visste vem han var och han hade inget intresse av att göra sig bemärkt men blev märkt av detta. Som en skugga var han, som en chimär, och han hade gått den långa, krångliga vägen. För det fanns ingen annan väg att gå för honom. Ingen rak linje existerade i hans värld och i Spanien hade han suttit på tjurfäktning och han hade lärt sig att förstå och han tyckte inte synd om tjurarna utan såg det som ett skådespel. En kamp mellan man och best och han tyckte det var vackert och han hade slagit halvt ihjäl en man på en strand i Italien och det var han eller honom då. Och på tåget från Ventimiglia till Tyskland hade han sovit hela vägen och vaknat i München av att tågsoldaten ruskade honom. Och han hade tänkt att nu var det färdigt och han såg sig själv sitta i ett italienskt fängelse för resten av sitt liv.

Han hade blivit drogad i Nice och nästan dött på en strand och han drack vin istället för vatten på tåget från Biarritz till Paris och blev sjuk och låg och skakade på ett billigt hotellrum i två dagar och han köpte en gitarr och satt på Montmartre och spelade Bob Dylanlåtar, de han kunde, och han höll sig vid liv. Och han skrev dikter och noveller på kvällarna när han satt på caféer och han ville vara som han var för han var speciell ansåg han. Av en särskild sort, något slags geni, och han passade inte in någonstans riktigt och han läste Marcel Proust för att han ville göra det även om det gick trögt att kryssa fram mellan alla bisatser och parenteser, men han framhärdade och lyckades.

Nu stod han vid ett vägskäl som sagt, och det var som en blues i South Carolina och det satt kråkor vid vägkanten och de var tysta och avvaktande och vinden friskade i och temperaturen sjönk ett par grader och det var skönt för dagen hade varit varm och påfrestande. Det luktade tång från havet och han kunde höra måsarna skrika och en gång i tiden så hade han fiskat krabbor nere i en liten hamn med sin pappa och bror men han ville helst inte tänka på den tiden just nu. Så då gjorde han inte det. Och skeppen hade lagt ut och försvunnit vid horisonten och vågorna som slog mot stranden lovade bot och bättring och han tänkte på allt han hade gjort och på det som han inte kommit fram till och hans drömmar fanns där hela tiden och han tänkte på att snart, snart skulle de slå in. Så han stod där vid vägskälet och han velade fram och tillbaka och kråkorna glodde på honom och han suckade och så gick han, till vänster, mot havet och han kände att det spelade ingen roll vilket håll han styrde kosan. Han tog av sig kavajen och slängde upp den över axeln och kände sig tillfreds med att han till slut valt väg. Men när han väl gick där han gick så insåg han att det inte hade spelat någon roll vilket håll han gått åt. Alla vägar var långa och krångliga för honom. Det var så det var och det fanns alltid något annat. Något som inte var det som han hade och som lockade och pockade på uppmärksamhet och han var som en mänsklig vindflöjel som följde dit vindarna blåste och han kunde finna sig vilsen i en miljö som för honom tidigare varit välkänd.

Hans steg var långsamma och eftertänksamma och han gick på stranden nere vid havet och strandskatorna for som svartvita polisbilar med sina röda näbbar hit och dit och vinden ven i hans öron och dagen började lida mot sitt slut och han hade ingenstans att ta vägen. Han tog sin tillflykt till under en båt, för regnet kom, och han låg där på rygg och hörde regndropparna slå mot skrovet på båten och det började bli mörkt och han blev sömning av det rytmiska ljudet och han somnade och drömde om ett rum, ett väldigt stort rum, och han stod ensam mitt på golvet och det var som en lagerlokal insåg han. Det var kallt och kalt och han kunde höra hur en järnstång slamrade mot stengolvet långt borta och han gick åt det hållet, men kom aldrig fram till ljudets upphovsmakare. När han vaknade frös han. Det regnade bara lätt nu, knappt märkbart, men vinden var stark och letade sig in under båten och han kunde höra hur vågorna slog mot stranden och det var ett mörker därute och han kröp ut från under båten och han såg fyrens ljus svepa över vattenytan långt därute på udden som var början på viken där han befann sig. Och han hörde mistluren från en båt i mörkret och stjärnornas ljus letade sig då och då ner genom molnen som stickande spjut och det var vackert tänkte han. Han tog av sig sina skor, kavlade upp byxorna, och gick ut bland vågorna i natten och vattnet var varmt och han tänkte på sina maskeringar, de som han alltid bar för att dölja vad han egentligen tänkte och han önskade att han varit ärligare i sitt liv. Att han skulle vågat säga vad han hade haft på tungan istället för att gömma sig bakom floskler och lismande leenden. Ensamheten var ett medvetet val för honom för att han kände sig obekväm bland människor. När han stod där i vattnet och lät vågorna smeka hans fötter så kändes det som att det var ett bra beslut, att leva ensam. Dansa mol allena under stjärnorna, som i sången, och han lyssnade på ejdrarna därute i vattnet som fanns där utan att synas, och han kände sig trygg plötsligt. Vilket var ovanligt. Han drog en djup suck och gick tillbaka upp på stranden och tog på sig sina skor och återupptog den vandring som han påbörjat och som inte skulle sluta än på några år.