Jag är vilse tänkte han. Vart är jag på väg? Och var det hit jag ville, där jag står idag? Var det här meningen med mitt liv? Ska jag känna mig nöjd eller ska jag ångra mig? Eller var mitt öde att vara den jag är idag och skulle det ha spelat någon roll vilka val jag gjorde? Skulle slutresultatet blivit detsamma med bara olika vägar hit om jag istället gjort andra vägval än de jag gjorde?

Han satt och dinglade med benen från en träbro som gick över en strid fors någonstans i Dalarna. Han formade händerna till en tratt och skrek för att överrösta forsens brus. ”Jag är fan i mig inte nöjd!”

Och det var han inte. Fast å andra sidan så hade han aldrig varit riktigt nöjd med någonting. ”Och så har jag bara en fjärdedel kvar att leva”, skrek han vidare. ”Och hur fan ska jag hinna bli nöjd på bara tjugofem år när jag inte har lyckats hittills”, sade han sedan mer för sig själv. Och så tänkte han på vad han skulle gjort annorlunda för att inte vara den han var och det enda han kom att tänka på var att han skulle velat ha varit rockstjärna, eller författare. Han reste sig upp och gick in i skogen som låg på andra sidan bron. Rockstjärna? Ja varje gång han var på konsert, eller på den tiden då han gick på konserter, så önskade han att det var han själv som stod på scenen istället för den som gjorde det. Att stå där och få publikens oreserverade dyrkan som den värsta Jesus måste ju vara en egotripp utan like och något som jag lätt skulle kunna stå ut med tänkte han. Om jag vore tillräckligt musikalisk tillade han.

Han gick vidare på stigen längre och längre in bland tall och gran och det luktade friskt och fuktigt och det var september och sommaren var slut. Författare skulle han faktiskt ha kunnat bli, funderade han vidare. Han skrev bra och de som läst det han skrivit tyckte att han skulle ge upp det han till vardags höll på med och istället satsa på skrivandet. ”Skriv en roman”, sades det. Och han hade försökt men aldrig lyckats få någon kontinuitet i det han skrev. Noveller hade han skrivit ett antal, en del bra och en del utmärkt bra till och med ansåg han själv och de som var riktigt bra skulle säkert ha kunnat bli publicerade om han bara skickat in manuset, vilket han aldrig gjorde. Varför visste han inte. Jo det gjorde han egentligen om han skulle vara ärlig. Det var den förbannade rädslan som styrde som vanligt. Skräcken för att bli refuserad, och nu var det försent.

Jerker kom fram till gläntan dit han varit på väg. Klättrade upp och satte sig på sin favorit-sten som stod mitt i grönskan. Plockade fram påsen med gräs och rullade en joint. Rökte den eftertänksamt och lät livet ta ut svängarna. Världen blev vackrare helt enkelt, dofterna intensivare, färgerna starkare och älgen som klev ut på ängen var det mest graciösa djur som någonsin spatserat på Guds gröna ängar tyckte han där han satt på sin sten. Tills han fick klart för sig att det verkligen var en älg. När det gick in att den var verklig. Den fanns ju där, men i det tillstånd Jerker befann sig i så var den till en början inte riktigt reell. Som om den stod där den stod utan att göra det på något sätt. Och det var först när det gick upp för honom att det på riktigt stod en älg inte mer än tre meter ifrån honom som synapserna började koppla impulserna rätt så att varningsklockorna började ringa.

Vad grå den är, tänkte Jerker, och vacker. Hjärtat slog hårda slag i hans bröst nu och han satt alldeles stilla. Vinden låg tydligen rätt för älgen reagerade inte på att han satt där på sin sten och rökte gräs. Den böjde sitt stora huvud med snöskovel till horn och betade av gräset. Jerker räknade till sexton taggar och den var så nära att han såg när den blinkade. Han blinkade tillbaka. Älgen kom ännu närmare och när den lyfte sitt huvud från betandet så fick djuret syn på honom. Älgen vred huvudet på sned och sneglade på honom. Frustade lätt och lade öronen bakåt. Jerker blundade och bad en stilla bön om nåd och fri passage därifrån och som han satt där blickstilla så kände han hur mulen på älgen vidrörde hans ena ben. Jerker slog upp ögonen och stirrade på älgtjuren. ”Hallå där!” Sade han impulsivt. ”Vad tror du att du håller på med?” Älgen tittade på honom och sade, ”jag nosar på ditt ben, hurså?” Nåja, så sade älgen naturligtvis inte, men det såg ut som om han gjorde det tyckte Jerker i sitt omtöcknade tillstånd. Och i nästa sekund så ryckte det till i älgens kropp och han satte av i galopp därifrån och plöjde som en bulldozer in bland träd och buskar och ett gäng kajor som satt i en trädtopp lyfte i panik och flög därifrån.

”Jag kan prata med djur!” Utbrast Jerker där på sin sten med hjärnan fylld av rök. ”Jag är Dr Doolittle”, skrattade han högt och såg sig omkring efter andra djur att inleda en konversation med. Han såg dock inga fler älgar, och ingen grävling, ingen räv, inte heller ett endaste litet rådjur, det enda han såg var skräniga Kajor. Men de verkade tala ett språk som han inte lärt sig ännu för han förstod inte vad de sa. Jerker klättrade ner från stenen och satte sig i gräset med ryggen mot stenbumlingen och rullade en cigarett till. Kanske ytterligare en tagg skulle göra att han förstod även kajorna. Han önskade att han haft ett gäng gräsänder här för dem hade han förstått tidigare och var säker på att nu, med sin nyvunna kunskaper, så skulle de kunna ha haft en givande konversation.

Han somnade där han satt, och när han vaknade så visste han inte längre var han var. Världen var plötsligt främmande och han kände hur paniken sakta steg i honom. Så han reste sig snabbt och började gå. Tänkte att hans inbyggda kompass snart skulle kicka in och leda honom in på rätt väg. Men den snurrade runt, runt som om träden i skogskanten var magneter. Det började skymma och allt var upp och ner så till slut när han inte visste varken ut eller in så slog han in på första bästa stig och ökade tempot. När han gått ivrigt i en timme och fortfarande inte hade en aning om var han befann sig så gav han upp. Det var mörkt nu och det började bli kallt och han hade för lite kläder på sig. Jerker satte sig under en gran och väntade. Väntade på att världen skulle bli normal igen, på att väderstrecken skulle återgå till norr, söder, väster och öster så att han skulle kunna ta ut en kompassriktning som skulle ta honom hem. Men ingenting hände. Allt var fortfarande förvirrat och så när han satt där under de hängande grenarna så kom där en grävling spatserande på stigen. Den stannade och glodde på honom.

”Varför sitter du där?” Frågade den och satte sig på bakbenen. Jerker glodde på den och sade, ”skit i det du, sköt ditt du så sköter jag mitt” sade han otrevligt för han frös och kände sig olustig och rädd. Men så ångrade han sig och sade istället med vänligare röst. ”Jag är lite vilse, hittar inte hem förstår du.” Grävlingen nickade eftertänksamt. ”Mm, jag vet hur det känns. En gång så hittade jag inte hem till mitt gryt, gick i två dagar innan jag fann det. En hårresande upplevelse var det.” Jerker var fortfarande häpen över att han verkligen kunde tala med djur och stirrade på den randiga uppenbarelsen som satt där mitt på stigen och konverserade. ”Tror du att du kan hjälpa mig hitta hem?” Frågade han sedan. ”Jag gick över en bro som ledde över en fors, och nu kan jag inte ens finna forsen. Känner du till någon fors?” Log han förläget. Grävlingen lade huvudet på sned och såg ut som om den funderade. ”Kanske”, sade den sedan. ”Men det är långt härifrån, du är verkligen lost grabben.” Grävlingen grymtade till. Det lät som om den skrockade. ”Men det är mörkt nu så jag tror inte att jag hittar, även om jag ser hyfsat i mörkret jämfört med dig du stackars människa.” Det såg ut som om den log. ”Så om du inte ska snubbla och slå ihjäl dig så tror jag att vi väntar tills de dagas”, sade den randige och började vanka därifrån. ”Försök att sova en stund. Jag kommer tillbaka”, sade grävlingen och när den gick därifrån så lät det nästan som om han visslade.

Jerker gjorde som han blivit tillsagd. Vem bråkar med en talande grävling liksom? Men han kunde inte sova för världen var ur led och det kändes som om han höll på att bli galen. Ena sekunden så var det helt normalt att han kunde tala med djur men i den andra helt befängt och han visste inte längre vad som var verkligt. Jerker befann sig i ett gränsland mellan galenskap och det där andra som kallades normalt tillstånd. Han var oförmögen att avgöra vilket land han bodde i.

I gryningen kom grävlingen tillbaka.

”God morgon! Sovit gott?” Frågade det randiga rovdjuret glatt. Jerker stirrade med glasartad blick på det fryntliga djuret. ”Du kan inte prata, eller hur?” Sade han med svag röst.” Det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt.” Grävlingen skrattade till. Åtminstone så lät det som om han skrattade. ”Ok, men då kan du ju fråga dig varför jag kom tillbaka. För jag var ju här igår också, det minns du va?” Jerker sade ingenting. Tittade bara länge på den fyrbenta krabaten med sin spetsiga nos. ”Jag hade en bror en gång”, sade han sedan av någon outgrundlig anledning. ”Det hade jag också”, sade grävlingen. ”Vad hände med din?” Jerker suckade. ”Jag vet inte faktiskt, han försvann när jag var ung. Ibland så undrar jag om han verkligen fanns eller om jag bara inbillat mig det. Jag har fragment av minnen tillsammans med honom men som sagt, det kan bara vara önsketänkande.” Grävlingen började gå. ”Hänger du på eller? Det är ganska lång väg till den där forsen.” Jerker följde tveksamt efter djuret. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, sade han sedan. ”Pratar jag verkligen med dig, en grävling? Det känns som jag håller på att bli galen. Är det så, är jag från mina sinnen, har jag tappat det nu?” Grävlingen sa ingenting utan vaggade bara på ett par meter framför honom. De gick under tystnad en lång stund och skogen var tät och stigen smal och blåsten susade i trädtopparna. Regnet hängde i luften. ”Min bror blev överkörd”, sade grävlingen sedan. ”Av en av era jävla bilar. Fattar du hur många av mina släktingar som blivit mosade under bil hjul.” Jerker nickade. ”Jag vet”, sade han sedan. ”Döda grävlingar överallt efter vägarna. Varför är det så tror du?” ”Vi är för långsamma, och så ser vi lite dåligt, och så finns det för mycket bilar och vägar som förstör vår skog.” Grävlingen morrade till. ”Jävla människor, ni tror att ni äger världen, men ni är bara som ett virus som slukar allt i er väg.” ”Jag vet”, sade Jerker. Han accepterat att han kunde prata med djur nu, att han till slut blivit knäpp men det kändes okej. Det var inte så dumt att ha förlorat förståndet på det här sättet. ”Är det långt kvar?” Frågade han sedan. Grävlingen lunkade på i maklig takt. ”Som sagt, en lång väg för mig. Kanske inte lika långt för dig, jag vet inte riktigt”, sade den randige. ”Det är ganska snyggt det där randiga, svartvita som ni har”, sade Jerker för att vara trevlig. ”Vi är snyggast i skogen, bara så du vet”, flinade grävlingen och visade sina skarpa tänder.

Efter tvåtimmars promenad enlig Jerkers tideräkning så kunde han höra forsens brus långt borta. Grävlingen stannade, höjde sin högra tass och pekade. ”om du följer stigen ett tag till så kommer du fram till en korsning, där tar du till vänster och sedan är du snart framme vid bron som du kom hit över”, sade grävlingen lite andfått. ”Du känner fortfarande inte igen dig?” Jerker skakade på huvudet. ”Det känns som om jag är på en annan planet”, sade han och gjorde en grimas. ”Vem vet, du kanske är det”, sade den randige följeslagaren. De skiljdes åt efter det och Jerker ville ta upp grävlingen i famnen kände han det som, men avstod. Tog honom istället i tassen och sade tack för hjälpen. ”Ingen orsak grabben”, sade den svartvita. ”Kul att kunna hjälpa till.”

Jerker stod en lång stund och såg efter sin nyfunne vän när han sakta vaggade iväg. Gick sedan rakt fram ett tag och tog till vänster i stigkorsningen och satt snart på bron och dinglade med benen och plötsligt kom allt tillbaka, som om någon dragit bort en gardin framför hans ögon och han mindes. Som man minns en dröm, och han undrade vad som hänt honom. Om det hänt överhuvudtaget? Han tog fram påsen med marijuanan, tittade på den och ruskade på huvudet och reste sig upp och hällde ut det i det framrusande vattnet. Aldrig mer tänkte han, farliga saker det där.

Han började gå hemåt och när han kom ner i samhället där han bodde så tog han en sväng förbi ICA för att köpa sig lite mat till kvällen. Utanför dörren var en stor golden retriever parkerad och för att testa så sade han till den lurvige ”hej på dig du, hur är läget?” Hunden viftade på svansen och skällde glatt och Jerker drog en suck av lättnad men blev samtidigt besviken. Det hade ju varit fantastiskt om han verkligen hade kunnat tala med djur tänkte han och log. Han kliade vovven bakom ena örat och klappade den på huvudet och gick förbi för att gå in. ”Kan du säga till min matte, hon har en gul kappa på sig, att snabba sig på lite. Det börjar bli kallt om tassarna här”, sade hunden. ”Visst”! Inga problem, gul kappa sa du?” sade Jerker utan att tänka sig för. ” Och så slog det honom så han vände sig om och stirrade på den gyllene hunden. Den flinade och sade, ”gul kappa, blond och ganska söt faktiskt. Singel är hon också.” Jerker kände sig helt perplex och förmådde bara nicka, och så började han att gå in. ”Glöm inte, gul kappa, söt och singel!” Ropade hunden efter honom.

Föreståndaren för ICA affären mötte honom i dörren och skrek till Jerker. ”Är det din hund eller? Kan du se till att få tyst på honom. Han skrämmer bort kunderna. ”Nej det är inte min hund”, sade Jerker. Men sade sedan till den lurvige rackaren att vara lite tystare. ”Ja, ja”, sade hunden. ”Säg till matte bara. Och du, lägg in en stöt vetja. Hon behöver en kille.” Vi får se”, sade Jerker och flinade. ICA-killen glodde på Jerker, skakade på huvudet och gick tillbaka in i affären. Hunden skrattade. ”Vilken idiot va, eller hur?”

Jerker nickade, gick in och siktade in sig på en söt kvinna i gul kappa som stod vid köttdisken. Han tog mod till sig och gick fram.