Författare: Staffan Holmberg

Bland molnen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Den unge mannen stod med fötterna i jorden, bokstavligen. Stadigt förankrade i mylla och tarvligheter var hans fötter. Djupt nere i skiten bland förolämpningar och elakt förtal befann han sig och som en vindflöjel vände han kappan efter åsiktsvindarna i hopp om att kunna vända trenden. Han hade huvudet bland molnen dock.

Blott sexton år gammal så kändes det som om han hade levt klart. Som om han fått nog av det som livet hade att erbjuda och varje dag var en uppförsbacke som aldrig tog slut och när kvällen kom så satt han på sitt rum och stirrade in i väggen utan att se . Han levde emellertid i en fantasivärld där allt var som det skulle. En värld där han var populär och snygg och vältränad och alla flickors favorit. Han drömde sig någon annanstans. Seglade bort från den ogästvänliga verkligheten på sina vita ulliga moln. De isblå ögonen var fästade på horisonten och hans väderbitna skinn var brunbränt och han hade mössan på svaj där han stod i fören på skeppet och hans leende var lika bländvitt som Errol Flynns och han hade värjan i hand.

Fastän trots drömmar om hjältedåd och brusande hav och kvinnor med svällande behag, så grät han den ensammes gråt.

Bittra tårar föll på hans kinder och han snörvlade och snöt sig i tröjärmen och torkade av snoret på mattan på golvet. Ute i vardagsrummet satt hans föräldrar med några bekanta och tittade på teve. Det var något slag underhållningsprogram som gick eftersom det var lördag och både hans mor och hans far och gästerna var berusade på faderns apelsinkonjak som han hade köpt genom jobbet. Den levererades i enliters plastförpackningar och dracks med Coca Cola. Den unge mannen avskydde när hans dagars upphov var berusade. Speciellt hans mor blev som en annan människa. Plötsligt blev hon arton år gammal igen och uppförde sig som en kåt tonåring och flirtade med alla och envar även i hans fars åsyn och sonen höll sig undan. Stannade på sitt rum och vägrade gå ut trots att modern med jämna mellanrum kom och knackade på hans dörr.

Han hade lärt sig att avsky sprit. Men nyfikenheten var hur som haver stor på hur det skulle kännas om han drack. Så på grund av detta så gick han ut i köket och stängde dörren om sig. Öppnade kylskåpsdörren med öronen på helspänn och tog ut konjaksflaskan och i skydd av den öppna kylskåpsdörren fyllde han ett dricksglas till hälften med spriten och fyllde på med Coca Cola. Gick sedan in på sitt rum, satte på en skiva med Alice Cooper och hällde pö om pö i sig alkoholen. Detta förfarande upprepades ytterligare en gång och när han var påtagligt berusad så tog han på sig ytterkläderna, stack in sitt huvud genom dörren till vardagsrummet och sade kort.

”Jag sticker ut ett tag med moppen.” Han sluddrade en aning men ingen märkte något trodde han.

”Kör försiktigt bara”, ropade hans mamma och vinkade till honom. Hennes ögon lämnade inte teverutan där hon halvlåg i soffan med klänningen alldeles för högt uppdragen på låren och med ett fånigt flin på läpparna.

”Kom inte hem försent”, sade hans far myndigt och svepte i sig det sista av groggen.

Fast det skiter du i farsan tänkte han, och du med morsan, och ni kan dra åt helvete bägge två tänkte han med sin berusade hjärna och gick och slog igen ytterdörren efter sig.

Med fartvinden brusande i öronen och det långa lockiga håret fladdrande for han fram på vägarna på sin blå Push Dakota med Texasstyre. Den var trimmad till max med både ny, större, cylinder och ett jack i kolven, nya drev och ställbart munstycke och den gjorde sin modiga sjuttio kilometer i timmen på raksträcka och nästan åttio i nerförsbacke. Hjälmen hade inte uppfunnits ännu och det fanns inga trafikregler på den här tiden. Den unge mannen kände sig fri och han lade ner sin moppe i kurvorna och kände sig som om han tävlade i roadracing. Han kunde genom motorvrålet höra publikens entusiasm när han i sista kurvan dippade motorcykeln ännu mera och snuddade med knäna i marken och det slog gnistor om fotstöden när de skrapade emot asfalten. Racerhjälten gick ännu en gång i mål som segrare och stod högst upp på prispallen och sprutade champagne över de hänförda kvinnorna där nedanför som trånade efter hans kärlek.

Han tog en sväng förbi närbutiken efter prisceremonien och köpte sig några mellanöl av den inte så åldersgränsintresserade butiksinnehavaren. Hängde kassen med de sju ölen på sitt styre och fortsatte sin färd.

Han stannade sin moped vid det så kallade ballongtornet som var ett trätorn med en röd metallkula som hissades då det var militärövningar på det övningsområde som han tagit sig till. Han parkerade sitt fordon och klättrade upp och stod och såg ut över de vida gräsmattorna. Den unge mannen kände sig lycklig och upprymd av spriten, inte rädd och olycklig längre och när det kom ett par hand i hand nere på grusvägen som gick förbi tornet, så hojtade han och skrek och vinkade och skrattade hysteriskt. De unga tu vinkade osäkert tillbaka men han kunde höra hur de skrattade åt honom.

Han blev förbannad. Öppnade en öl och skålade med dem samtidigt som han skrikande hävdade att de var idioter. De skyndade förskräckt på sina steg och försvann bakom kröken. Pojken satte sig ner på golvet högst uppe i tornet och lutade ryggen mot plankorna som utgjorde en dryg meterhög vägg och var därigenom i skydd från omvärlden. Han drack upp sin öl och öppnade ytterligare en, tömde den också, och nu var han ordentligt full för första gången i sitt unga liv. Njutningen var fullständig. Aldrig hade han mått så här bra, varit så modig, så oövervinnerlig och vacker och han insåg att det här var hans melodi.

Han drack mera öl.

Nu började det snurra ordentligt i den unge mannens huvud och han hade problem med att ta sig ner från tornet. Höll sig krampaktigt i de impregnerade träledstängerna och lyckades efter en vådlig färd till slut att landa på marken.

Han mådde illa.

Ansiktet var kritvitt och det vände sig i magen på honom och till slut så var han tvungen att kräkas. När han var klar och torkat kallsvetten från pannan så mådde han bättre och han lade sig ner i gräset en stund och såg upp mot himlarna. Han kände doften ifrån den fortfarande varma mopeden, förbränt tvåtaktsbränsle, och han tyckte det luktade gott. Det värsta ruset hade lagt sig nu efter den ofrivilliga magtömningen så han satte sig upp och öppnade en öl till för att fylla på.

Han tänkte mellan klunkarna att det här ska jag aldrig sluta med. Jag får bara ta det lite lugnare i fortsättningen.

Med lite möda tog han sig till slut upp stående igen och satte sig på moppen, startade motorn och fortsatte som ett skepp i nöd vägen fram. Han hade först tänkt sig hemåt, men insåg trots att han mådde förträffligt att det säkert inte skulle ses med blida ögon om han kom hem berusad. Säker var det så att ingen av hans fulla föräldrar skulle märka något i alla fall men han tog det säkra för det osäkra och fortsatte sin roadtrip ett tag till.

Vid korvkiosken bara ett par kilometer hemifrån stannade han. Hon jobbade där, föremålet för hans ömma låga, så han tänkte köpa sig en korv med mos, som han brukade göra, bara för att få titta på henne lite grann . När det blev hans tur så såg han till sin stora förvåning henne i ögonen utan att slå ner blicken som en blyg viol, och istället för att bara göra sin beställning så konverserade han. Han var rolig också, och slagfärdig och faktiskt riktigt charmig och när han till slut tog mod till sig och frågade när hon slutade så stannade tiden. Hon såg på honom och det var som i en Disneyfilm med dansande ljusblå fjärilar och kulörta stjärnor när hon lade huvudet på sned och sade med ett leende i mungipan:

”Jag slutar klockan elva.”

Glad som en lärka tittade han på klockan, såg att hon var strax efter tio, sa att han skulle komma tillbaka och fräste iväg på moppen i ett moln av damm ety parkeringen framför kiosken bestod av grus. Han hade tre  öl kvar i kassen på styret och drog iväg till närmsta park där han satte sig ner för att styrka sitt mod, behålla sin verbala förmåga och sitt sinne för humor genom att i snabb takt dra i sig alla tre burkarna. När han sedan väl satt upp på sin blå Puch och tog ut kursen mot korvkiosken så slog det till i skallen på honom och han körde helt enkelt i diket. Den nu asfulle unge mannen for över texasstyret, slog skallen i en sten och dog på fläcken.

När ambulansen kom och personalen bara kunde konstatera faktum så satt han på en sten och tittade snopet på och tyckte att det var lite synd nu när han äntligen fått ett läge på den flicka som han älskade. När polisen en timme senare levererade det smärtsamma beskedet till hans mamma och pappa så stod han bredvid och observerade och betygsatte sorgen och kunde konstatera att de faktiskt blev ledsna. fulla var de visserligen, men de grät bägge två och hans mor som alltid hade haft ett sinne för det dramatiska, föll till golvet och kröp ihop som en boll.

Vid begravningen sedan så fortsatte teaterföreställningen när modern kastade sig över kistan, rev ner alla blomteruppsättningarna, och vrålade:

”Farväl min älskade son!”

Ja, eller hur, var allt sonen som satt i predikstolen bredvid prästen kunde tänka. Begravningskaffet var en tråkig historia tyckte den avlidne och satt mest och gäspade bredvid sin far som tryckte i sig det ena vinglaset efter det andra för att döva sorgen men det var nog mer för att få en anledning att supa igen, ansåg hans telning. Hans mor som verkade ha kommit över sorgen snabbt satt nu glatt och konverserade hans mosters man som på grund av situationen såg lätt förvirrad ut. Mostern som satt mitt emot såg sur ut.

”Nej du, vi skiter i det här nu va?” Sade han till sin ledsagarängel. ”Jag orkar inte med det här pekoralet längre, kan vi åka nu?”

Ängeln skrattade och ryckte på axlarna, lade armen om honom och de började gå mot utgången. Det sista han såg av jordelivet var hur hans far reste sig upp och skrikande bad hans mor att för helvete visa lite respekt över deras sons död.

”Bättre sent än aldrig” tänkte den förolyckade sonen och klev in genom en skimrande portal som förhoppningsvis skulle leda honom till ett bättre liv.

 

 

En dikt…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

Han gav sig av och gav sig själv ett ultimatum
det finns en tid
så sade han
som lämpar sig för mig
följ med mig mitt hjärtas slag
gör mig sällskap du min själ
låt oss färdas både natt och dag
både lågt och högt och mitt emellan

När vinden ven och himlen stod i val och kval
och gräset låg och träden stod
och löven höll sig stadigt fast i grenarna
då gick den krumma ryggen rakt
och tiden stod i stram givakt vid ödevägens kant
med blicken fast och övergiven
och såg hur åren kom och gick

Och tiden var ett vagt begrepp för krumma ryggars kval
vem som gav och vem som tog
och vad var det för en tid han sökte
som saknades och fanns
finns det något slut på tideräkning och
när började den ens
är tiden slut när natten kommer
han trodde inte det

I nattens säck som var så surrad med dubbla knutars rep
där satt vår man med sorgsen själ
och med ett hjärta utan slag
inget ljus och inget ljud
han ville inte ha dem ens
han frodades i mörkret
växte inåt för var dag
och grodde som en rot i jorden

Och klockans slag i mörka tornet på torget där han bott
de kändes som hans andetag
de var som stegen som han gick
med sin böjda trötta rygg
han hittade sin tid till slut
och den tar aldrig slut det såg han
tiden är en anledning och inget mått
på liv
på död
på någonting

Ett högre plan…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

arg

Han stod på ett högre plan. Han hade alltid gjort det ansåg han. Förmer, det var vad han var. Som en Karlsson på Hemsö, såg sig som mer betydelsefull än andra och därför var han naturligtvis också bättre.

Världen var full av idioter menade han. Människor som ljög, både för sig själva och andra, som spelade ett spel och kände en panisk skräck för att vara sig själva. Huruvida de nu hade en aning om vilket som var deras rätta jag vill säga.

”Du ljuger så du tror dig själv.” Sa alltid hans mor när han var liten och stod med mössan i hand i hallen och ljög sig blå.

Han undrade om inte så var fallet för de flesta människor. Inte när du ljög första gången kanske, och inte andra heller, eller tredje, men när du upprepat samma lögn i evigheters evighet så förvandlades osanningen till sanning. Åtminstone för dig själv, och till slut även för andra mindre begåvade män och kvinnor än han själv. Varför ska det vara så svårt att vara sanningsenlig undrade han? Vad vinner du på att lura dig själv och försöka föra andra bakom ljuset? Ingenting var hans åsikt och han längtade hett efter en värld där alla tog ansvar för sina handlingar och såg det fula konsekvensanletet i ögonen utan att slå ner blicken. Ingen kunde lura honom. Han tyckte sig se igenom alla förklädnader och rökridåer och han rensade alltid luften genom att säga vad han tyckte och han blev heligt förbannad på alla som försökte, i hans ögon, lura honom.

Det var inget lätt liv han hade valt att leva. För om du istället accepterade att alla människor for med osanning samt  att de vägrade se sanningen i vitögat och hymlade och låtsades på sin väg genom livet så blev allt mycket enklare, det visste han ju. Emellertid, det var omöjligt för honom. Visserligen så hade även han hört till den skaran en gång i tiden som lurades och fingerade en verklighet som inte hade någonting med sinnevärlden att göra, men det livet hade lett honom på villovägar. Han hölls inte längre med sådant.

De som teg, som aldrig sade vad de tyckte och som ansåg att alla problem försvann om du inte talade om dem var en annan typ av män och kvinnor som han hade svårt för. Osäkra typer ansåg han att de var. Som gömde sig bakom tystnad och slöt sig inom sig själva och även om du använde tång och kofot så gick det inte att öppna deras slutna rum. Sådana människor gjorde honom galen och han begrep inte hur de stod ut med sig själva och just den sortens individer var de som hade svårast också att stå ut med honom hade han märkt. Antagligen berodde det på att han aldrig gav sig utan hamrade på med mejsel och hammare för att ta sig igen de metertjocka betongväggar som de gömde sig bakom. Tyvärr utan att lyckas särskilt ofta och till slut så tog de till flykten och det var skönt när de gjorde så tyckte han. Han ansåg att de fick skylla sig själva, de var bortom all hjälp, och han kände medlidande med dem.

De få som han ändå lyckats nå fram till och in till bakom murarna var de som han högaktade mest. De som kunde inse att falskhet och spel för galleriet, begäret att ljuga, inte hade något med mänskliga relationer att göra och att de till slut gladeligen rev sina murar, öppnade sina dörrar och släppte in sanningen och bjöd den att sitta i bästa fåtöljen, var något som gjorde honom lycklig och nöjd. De var få, men de var som alla andra missbrukare, och även om det i det här fallet  handlade om missbruk av sanning och ärlighet, inte sprit och droger, så var det viktigt för honom att håll koll på dem för att undvika att de fick några återfall. Han vakade över dem som en lejoninna sina ungar.

Han satt i sitt lilla rum och stirrade ut genom det enda fönstret. Därute seglade vita moln på en blå himmel och han kunde höra hur trutar och måsar skrek i sommaren. Han var en säregen man det tyckte han själv i alla fall. Om alla var som jag brukade han säga, så skulle det vara färre krig i världen. Färre skilsmässor skulle lämnas in till kommuner. Färre otroheter skulle begås och de barn som föddes till världen skulle bli uppfostrade av moraliskt begåvade män och kvinnor och därigenom inte vara predestinerade till att bli svagsinta eftersom bara imbecilla människor begår äktenskapsbrott. Ingen skulle älska utan kärlek och alla barn skulle avlas av just kärlek och inte av kättja.

Äktenskapsbrott, eller otrohet överhuvudtaget, var för honom en helt obegriplig handling. Hur någon kunde gå från en otillåten säng till en tillåten, lägga sig ner bredvid sin partner, hålla om henne eller honom och viska kärleksord med vetskapen om att hon eller han just begått det värsta svek som kan begås övergick hans förstånd. De är idioter tänkte han. Fullständiga idioter och lika känslokalla som fiskar och de borde avlivas. Det borde vara dödstraff på otrogenhet, eller livstids tortyr.

Var den här moraliska ryggraden kom ifrån kunde han inte förklara riktigt. Han hade alltid varit sådan, även som ung, och när hans vänner lade den ena flickan efter den andra på rygg och kallade det erövringar och skröt om det så led han och han avskydde promiskuitet hos bägge könen. Sex var för honom kärlek, och det gick inte att separera de båda. Emellertid så hade han upptäckt att det inte fanns plats för en sådan sedlig hållning som han hade i den här världen. Allt för många tänkte bara på sig själva och såg sex som en bekräftelse på att de dög, att de var attraktiva, att de räckte till. Vad de inte insåg var att de grävde en grop åt sig själva och att sex för dessa kopulerande stackare aldrig skulle bli vad det var menat att bli, och sa du känslor? Du måste skämta. Kärlek, vad är det för något?

”Och jag är en idiot säger de”, sade han högt och reste sig och vankade runt i cellen. Den kritvita jackan och byxorna frasade när han rörde sig. Han lade sig ner på sin säng och slöt sina ögon.

Det rasslade i låset och han satte sig blixtsnabbt upp och stirrade mot dörren.

”Det är dags för din medicin”, sade den kvinnliga sjuksystern och gick in och stängde dörren bakom sig. Han kunde höra hur den låstes utifrån.

”Varför sitter jag här egentligen syster Karin?” Frågade han och tog emot den lilla plastkoppen med tabletterna i. Han svalde dem tillsammans med ett glas vatten. ”Jag är ju inte sjuk eller galen eller hur?” Han lade huvudet på sned och försökte se snäll och ofarlig ut.

”Det blev ju lite jobbigt för dig sist Robert. På din arbetsplats, du föreföll en aning aggressiv. Minns du inte det?” Frågade hon med mild och professionell stämma

Robert reste sig upp och gick runt i rummet. Han mindes mycket väl vad som hade hänt och han ångrade inte en sekund. Han fick helt enkelt nog av alla idioter och horor som kom och gick på hans jobb. Han orkade inte längre hålla tand för tunga utan han talade om vad han tyckte och tänkte och visst, han gick till handgripligheter, fastän inte så farligt tyckte han. Hans uppfattning var att han tog tag i en eller två och ruskade om dem en aning samtidigt som han sa sitt hjärtas mening.

Det var först när polisen kom som det slog lite slint.

Han hade känt det redan på morgonen när han cyklade till sitt arbete, hur han var på väg över någon slags gräns. Varje människa som han mötte muttrade han halvhögt till och sade något om vilken idiot han tyckte att den var utan att ha någon särskild anledning där till. Han tyckte sig känna av i luften vilken mental nivå den som han mötte hade. Kunde avgöra på uppsynen att han hade med en förljugen stackare att göra. Såg i ögonen och på kroppshållningen att  personen i fråga var ett svin. Att hon eller han var en rädd liten stackare som genom att spela rollen av självsäker försökte övertyga sig själv och omgivningen om att här rådde minsann inga tveksamheter. När han väl kom fram till sin arbetsplats så var han långt ifrån harmonisk. Liknade mer en tunna med krut som befann sig farligt nära en  tändande gnista och när den gnistan vandrade in i form av hans bakfulle kollega som med spritdoftande andedräkt fällde en sexistisk kommentar om hans fru, så small det. Fördämningarna brast, spärrarna släppte och tio års frustration kulminerade och han var som en tsunami som slog ner allt i sin väg.

Och nu satt han här för att världen var ond. Det var den slutsats han hade kommit till. Dårarna vann det här slaget. Sanningen blev besegrad, fick stryka flagg, och redbarhetens skepp gick i kvav och som kapten så följde han naturligtvis sitt fartyg till botten.

Han såg på Karin och log. Hon log tillbaka och sträckte fram handen som  för att smeka honom på kinden men hejdade sig.

”Det kommer att bli bra Robert.” Hon samlade ihop sina pinaler och gjorde sig redo att gå.

”Jag vet det”, sade han och följde henne till dörren. Stannade vid den stipulerade enmetersmarkeringen från dörren  som han inte fick passera och vinkade till vakten genom gluggen. Den uniformerade mannen besvarade inte gesten.

Du kan ge dig fan på att det kommer att bli bra din lilla nazist, tänkte Robert och visade vakten tänderna i ett förbindligt leende.

 

God morgon…

 

 

 

 

 

 

Ur askan…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

ångest

Ur askan av det förkolnade klev någon annan. Han reste sig och gick ut i världen som ett nyfött barn och ville se hur den såg ut innan filtren lades på.

Solen hade gått upp för några timmar sedan och spred nu sitt milda ljus över landskapet. Det hade regnat i två dagar och doften när jorden värmdes upp var berusande. Det luktade vår fastän det var höst och han stod på gräsmattan framför sitt hus och njöt. Vinden var ljum och smekte hans kropp och hade rufsat hans hår om det inte varit snaggat.

Han var naken. Han höll en kaffekopp i handen.

Den nakne hade precis klivit ur duschen efter sitt träningspass i skogen och han eftersvettades. Han hade ett lugn i kroppen som bara fanns där efter fysisk ansträngning och stora mängder kaffe och han tänkte att det är nog så här, som jag känner mig nu, som de flesta människor mår hela tiden. Den medelålders mannen var annars som en armerad bomb och det krävdes inte mycket för att den skulle brisera. Humöret var hans akilleshäl och han skulle ge mycket för att slippa bli så förbannad som han allt som oftast var. Antagligen var det därför som han levde ensam tänkte han.

”Det är ingen som står ut med en grinig gubbe som jag”, muttrade han för sig själv och drack av sitt kaffe.

Han såg ner på sina fötter och det var ingen mage i vägen. Det hade det varit en gång i tiden och han mindes de åren som svåra. Att aldrig kunna se sig själv i spegeln och tycka om vad du såg. Att försöka hitta en vinkel som gjorde att du inte såg allt för jävlig ut. Att stå på vågen på ett visst sätt för att nålen inte skulle skena iväg åt fel håll. Han hade avskytt det och till slut gjort något åt det. Han led numera av att se andra överviktiga människor för han visste hur det kändes och han blev ledsen för deras skull.

Han gick in igen och klädde på sig. Valde ett par lediga kakishorts och en snygg T-shirt i en mörkblå färg med vita sjöjungfrur på. I hallen satte han på sig sandaler i skinn med stötdämpande kuddar för hälen och sedan tog han cykeln ner till Lidl för att införskaffa lunch. Utanför dörren satt tiggaren som vanligt och vår man morrade inombords och svor och önskade att den stackaren kunde hålla käften. Jag är inte din jävla ”amigo” tänkte han och gick förbi utan att se på den i lump klädda kvinnan. Som vanligt fick han dåligt samvete för att han reagerade som han gjorde och kunde inte förklara varför riktigt. Uppenbarligen så var det synd om henne. Ingen normalt funtad människa skulle ju sätta sig utanför en port till ett snabbköp och be om pengar och mat om du inte behövde, eller hur? Nej, så var det naturligtvis. Och varför blir du så arg då frågade han sig själv? Han suckade och såg ett rasistspöke i fönstret när han gick in så när han kom ut med den mat han köpt så lade han en tjugokronorssedel i hennes lilla korg. Han lovade sig själv att alltid ge en litens slant i fortsättningen men visste att det inte skulle bli så. Det var ju så sällan du bar på kontanter nu för tiden, ursäktade han sig själv.

Han låste upp sin cykel och lade matvarorna i korgen som satt vid sidan av bakhjulet. rullade tvåhjulingen så att trampan kom i rätt läge och satt upp. Det här var mannens sista dag i livet, men det hade han inte en aning om där han cyklade med solen i ansiktet. Han mådde bra. Han var hungrig och det flöt en strid ström av liv genom hans ådror.

Hans granne låg på knä och rensade bort tistlar ur rabatten. Det var en kvinna i hans ålder trodde han, kanske något äldre. Hon var läkare. Mannen med Lidl-påsen parkerade sin cykel, gick tillbaka till henne och stannade en stund och småpratade om katter, vädret och semester som varit och som skulle komma igen. Sedan gick han in och lagade lunch. Efter att han ätit satte han sig framför datorn en stund och spelade. Han älskade dataspel och speciellt så kallade RPG spel. Roll Playing Games, hade han lärt sig att det betydde. Han blev som ett barn när han spelade och tiden flög iväg, skuttade som en hare på ängen nedanför hans hus, och utan att han märkte det så hade mitt på dagen blivit eftermiddag.

Han hade spelat i fyra timmar.

Han låg i soffan när han vaknade. Slog upp ögonen och stirrade upp i taket totalt förvirrad och utan den minsta aning om var han befann sig. Soffkudden han låg på luktade illa och han förstod att han hade kräkts. Inte mycket, men han kände mot kinden att den blå sidenkudden var blöt och det förklarade för honom att det troligen förhöll sig på det sättet och han kände igen stanken av spyor. Han försökte sätta sig upp men hela rummet dansade runt honom i en vansinnig dans bara av att tänka tanken så han avstod och låg stilla och försökte samla tankarna. Långsamt och försiktigt kom minnet tillbaka. Det kröp över vardagsrumsgolvet som en slemmig snigel, kom fram till soffan och tog sig sedan mödosamt uppför tyget och upp på hans bröst och lyckades till slut pressa sig in i hans öra. Det sista han mindes var att han slutat spela dataspel för att han blev för trött i skallen. Att han gått till soffan och lagt sig ner för att vila en stund. Sedan var det svart.

Han mådde illa.

Huvudet värkte också och även om han låg ner så kändes yrseln. Han började bli rädd nu och slöt sina ögon och försökte ligga stilla och somna om i hopp om att vakna besvärsfri. Det var inte mycket annat han kunde göra. Han kunde nämligen inte röra sig.

Att sova gick inte.

Han hade tusen nålar i skallen och i skinnet och han kunde omöjligt slappna av och förstod att han var tvungen att få hjälp. Altandörren stod öppen, han mindes det nu och när han sakta vred på huvudet så såg han att minnet inte svek honom. Grannen, tänkte han, jag kan ropa på grannen.

Han kom inte ihåg vad hon hette.

”Grannen! Grannen!” Ropade han men hans röst var inte mer än en viskning och suset i björklöven i björken intill huset dränkte allt. Det satt en vansinnig skata i trädet också som grusade allt hopp om att läkargrannen skulle höra honom och han började gråta. Tårarna rann nerför hans kinder och han hulkade lätt för han förstod nu. Hans tid var inne och han fick inte ens spela schack med Bengt Ekerot för att försöka skjuta upp det oundvikliga. Mitt i all panik och skräck över att han skulle dö så blev han arg.

Det var ju nu allt skulle tydliggöras tänkte han. På den yttersta dagen så var det ju meningen att förklaringen skulle spikas upp på väggen i form av ett handskrivet dokument undertecknat av Gud. Var det inte så överenskommelsen löd? Ett dokument där varje handling du utfört under dina dagar på planeten jorden skulle härledas, granskas under lupp, och du skulle äntligen få en  förklaring till varför du levat. Det var inte meningen att du skulle dö så här. Ensam och övergiven, illamående och rädd och gråtande, ovetande, fortfarande.

”Var är förklaringen?” Skrek han, eller viskade snarare. ”Var är klargörandet för helvete?” väste han och han grät nu hejdlöst.

Han kände döden komma krypande från fötterna och uppför hans ben. Hur hans kropp gradvis dog. Hur livet försvann ur hans begreppsvärld. Döden var vid midjan nu och tycktes stanna där en stund. Som om den ville ge honom lite tid till eftertanke och han försökte hejda sin skenande andning. Mannen i soffan fick för några minuter en strimma av hopp, som om han trots allt fått ett parti schack med liemannen och att han gjort ett bra drag som tvingade döden till eftertanke.

”Löparen till C 6.” Den kåpklädde lyfte sin hand och flyttade pjäsen.

Han såg slutet komma nu. Kände hädanfärden närmare sitt hjärta och han slutade gråta. Mörkret sänkte sig sakta som för Marie Curie i den där filmen med Spencer Tracy om hennes liv, och som han grät när han såg den filmen som barn. Fastän ingen tid för tårar nu tänkte han. Tid istället för rannsakning och försoning, räkenskapens tid är här log han trots allt och han skyndade sig igenom sina synder som en kanin på flykt undan räven, och han hann. När dödens kalla hand kramade hans hjärta och fick det att stanna så var han förlåten. Åtminstone så hoppades han det.

Det sista han såg av detta livet var hans katt som hoppade upp på hans bröst, jamade och lade huvudet på sned. Som om den undrade vad han höll på med. Han hade gärna velat klappa den en sista gång.

”Schack och matt”, sade den svartklädde.

 

 

Vad fan är meningen…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

räls

Jag frågar mig det ibland. Vad är meningen med allt det här? Jag vet att det är en rätt fånig fråga men när du som jag vankat omkring i samma hjulspår i så många år, och jag börjar faktiskt närma mig pensionsåldern, så tycker jag att frågeställningen är berättigad.

Vad har jag åstadkommit? Vad har jag tillfört? Har jag varit viktig för några människor? Är jag nöjd med vad jag skapat på planeten jorden?

Naturligtvis så har jag åstadkommit en hel massa saker, fem barn till exempel och jag hoppas att jag varit viktig för dem. Jag inbillar mig att jag är viktig för min fru och att mitt ex i alla fall någon gång funnit något hos mig som hon kunde uppskatta. Jag har tillfört både glädje och sorg till mina medmänniskor, mest glädje föreställer jag mig, men även en hel del sorg tyvärr och jag ältar dessa missgärningar än idag.

Härom kvällen så stod jag framför badrumsspegeln och såg på mitt skäggiga, rynkiga ansikte och tänkte: Räcker det inte nu? Är jag inte klar med den här typen av liv som jag lever snart? Det tar emot, tänkte jag. Det är inte roligt längre och jag har svårt att hitta motivation till att fortsätta som jag håller på.

Det handlar inte om att jag är trött på att arbeta. Eller ens att jag  är otillfredsställd med min familjesituation. Tvärtom, ibland är det riktigt roligt att gå till jobbet och jag älskar min familj och vårt hus och vår bil och jag blir helt hög på den kärlek som jag känner för min fru och alla! mina barn, även de vuxna. Jag har blivit farfar också, bara en sådan sak skulle ju vara nog för att vara nöjd.

Men jag är ju inte det. Jag är fan i mig inte nöjd!

Jag är inte tillfreds med att inte veta vad allt det här leder till. Det känns ibland som att vandra omkring i en tjocka som gör att allt jag sysslar med inte har några skarpa konturer. Jag saknar krispigheten i en kristallklar tes. Den syrliga sötman från ett tydligt och klart mål. Jag vill se vad som döljer sig i stjärnornas glitter och jag vill känna att min närvaro i den här världen har en signifikant betydelse. En större betydelse än att vara äkta man, far och farfar. Än att bara vara någon som fortplantar sig. Än att ingå i det stora kretsloppet.

Jag vill helt enkelt vara unik. Enastående och underbar vill jag vara och jag vill  vara säker på vad mitt liv har för betydelse i det stora hela. Jag vill se vad som gömmer sig bakom de här kulisserna som jag tror att vår tillvaro är. Jag vill veta det nu! Så att jag får tillbaka den lust till liv som jag till en del förlorat.

Och ja, jag vet att jag tidigare predikat om vikten av att vara nöjd med det ringa. Att inse att det stora ligger i det lilla och till viss mån så tror jag det fortfarande. Det kanske rent av är så att när du till fullo lär dig uppskatta de små detaljerna i livet så dras ridån upp och livets mening står där på en scen som nyputsat kyrksilver. Fastän jag känner mig så otålig. Jag kan inte vänta längre det måste uppenbaras för mig nu känner jag innan det är för sent.

För sent för vadå? Ja inte vet jag om jag ska vara ärlig. Det är ju inte så att jag tror att jag ska dö inom en snar framtid men när jag till slut gör det så vill jag inte göra det iklädd ovisshetens mantel. Jag vill helt enkelt leva de sista åren upplyst, informerad, så att jag lugnt och stilla, utan stress, kan uppgå i evigheten. Är det för mycket begärt?

Jag inser nu att det är det som kallas för att vara religiös. Att ha en tro på något, att vara så övertygad om att det finns ett liv efter detta att du inte behöver vara orolig. Att du lugnt kan luta dig tillbaka i trons skinnfåtölj. Lägga upp fötterna på trygghetens fotstöd och låta dig svepas iväg på salighetens flygande matta och jag önskar att jag kunde vara så övertygad som de här religiösa människorna är. Så fantastiskt skönt det måste vara att vara så obändigt övertygad om att den kristna, muslimska, judiska eller vilken religiös livsåskådning som helst egentligen är sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen.

Jag tror på en kraft. Eller snarare, jag är väldigt villig att tro på en kraft som kan hjälpa mig, lyfta mig, stötta mig när jag har det svårt. Dock så är jag inte övertygad ännu om att det finns någon sådan. Ibland så tycker jag mig känna att jag har någons slags kontakt och jag blir en Jodie Foster på resa i universum vid de tillfällena. Emellertid, lika ofta så tvivlar jag och jag vill inte tvivla. Jag vill vara säker, och utan att behöva anamma de heliga skrifterna så bokstavstroget, och ibland enfaldigt bokstavstroget måste jag säga, som mina troende medresenärer på planeten.

Så, slå upp portarna! Visa det dolda budskapet för mig! Ge mig en större anledning att gå vidare än den jag har. Jag anser att jag har förtjänat det.

God morgon…

Om sommaren…

/ Staffan Holmberg / 2 kommentarer

Det är på sommaren allt ska hända. Då alla dina drömmar skall uppfyllas, alla dina lustar förverkligas och den ro i sinnet som du eftersträvat hela hösten, vintern och våren äntligen skall komma och lägga sig som bomull kring ditt hjärta.

Fastän blir det så? Har du egentligen någon sommar när juni, juli och augusti passerat och du stått där vid porten till hösten  känt att: Ja! Allt som jag förväntade mig har blivit precis så som jag ville att det skulle bli?

Skulle inte tro det va?

Alltid är det någon skit som dyker upp. Är det inte vädret så är det frun och om det inte är hon som ställer till det så är det ungarna. Eller också så går bilen sönder och om den håller så blir du bestulen. Någon gör inbrott i ditt hus och stjäl allt guld som du hade och på vägen in så bryter tjuvarna sönder dina nyinstallerade fönster. Någon släkting dör kanske eller också så blir du sjuk, du kanske bryter benet, får diabetes. En hjärtinfarkt kanske hälsar på och gör tillvaron till ett mindre helvete eller också så sätter sig en fästing i ljumsken på dig och du får en ansiktsförlamning eller i värsta fall Borrelia. Din katt blir eventuellt överkörd och även om du innerst inne tyckte att det var skönt så lider du med barnen som gråter sig till sömns varje kväll.

Eller också dör du.

Det kanske inte är så farligt då du inte lider så mycket av det men det kan ju vara så att någon eventuellt skulle sakna dig en aning och lida av ditt frånfälle men om du har tur så vet du inte om det. Dock om det nu skulle vara på det sättet att det finns ett liv efter det som du har levt och du faktiskt kan se konsekvenserna av det du uträttat på planeten jorden. Så är det ju rätt jobbigt att dö också.

Så visst är det alltid  någon skit som dyker upp.

Om du nu förhoppningsvis slipper alla dessa mardrömsscenarior som jag målade upp ovan så handlar det om att inte förvänta sig för mycket anser jag. Det är då du undviker besvikelser. Den bästa formen av ledighet är att ta dagen som den kommer. Vakna på morgonen, sträcka på dig, klappa din fru på hennes utsökta rumpa och sedan fundera på vad ni – du och frun och barnen – skall hitta på den här dagen. Kliva upp, kanske baka scones och äta en lång och härlig frukost. Läsa tidningen från i förrgår. Ta en cykeltur och lyssna på hur jobbigt den yngste tycker att det är. Genomleva detta med tålamod och gott humör och sedan är det dags för lunch. Och på den vägen är det.

Jag vet att det låter förbannat präktigt och duktigt detta men det är så enkelt. Det är min åsikt i alla fall. Resor både inom och utom landets gränser är väldigt trevligt och spännande men det finns alltid en stressfaktor att ta med i beräkningen. Är vädret vackert där du befinner dig? Är hotellrummet bra? Smakar maten och slipper du magsjuka? Hur är servicen på hotellet? Måste du klaga och argumentera? Blir du blåst på pengar av servitörer och taxichaufförer? Fungerar AC:n? Tusen saker som kan gå fel men naturligtvis också annat som är underbart med att åka bort. Dock så upplever åtminstone jag ett prestationskrav när jag är bortrest. Allt måste klaffa. Du måste uppleva så mycket som möjligt och få valuta för pengarna och jag blir som en Sunes farsa on all inclusive känner jag och speciellt när jag är utomlands

Hemma är bäst, alltid. Både jag och min fru är överens om detta och vi är säkert i andras ögon oerhört tråkiga och trångsynta och helt utan visioner och drömmar. Icke desto  mindre så trivs vi i varandras sällskap och vi reser varje dag bara genom att vara med varandra och barnen. Det är vackert. Det är tillfredsställande. Det är underbart och den resa som jag är på tillsammans med U och H och L och som aldrig kommer att ta slut, den kan inte köpas för pengar eller beställas på någon resebyrå.

”We won´t get sick. We won´t get old, and we won´t ever die.”

Hoppas att er sommar varit som ni hade förväntat er den kära vänner

 

 

 

 

 

Ingenting…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

spöke

Ingenting tänkte han. Jag känner ingenting. Han satt tidig morgon nere vid sjön och blickade ut över det ännu stilla vattnet och rannsakade sina känslor. Den ena cigaretten avlöste den andra och han tänkte på sin far som var död och på sin mor som också var avliden och så tänkte han på sin äldre bror som var försvunnen sedan två månader tillbaka. Han försökte hitta lite sorg och förtvivlan inom sig. Ville gråta en skvätt. Få ett kvitto på att han hade känslor men inget rörde sig inom honom. Han kände sig som en öde hed. Den känslomässigt handikappade medelålders mannen reste sig när han kände regnet komma.

Eftermiddag sedan och ljuset drog sig försiktigt tillbaka över landskapet och vågorna började gå höga på den lilla sjön vid vilken han slagit upp sitt tält. Det knaprade hemtrevligt på tältduken och vinden slet i tyget men han visste att han varit noggrann när han reste tältet, vilket han alltid var, så han var inte orolig. Boken som han låg och läste var visserligen bra men han kände hur trött han började bli. Ögonen gick i kors och han kunde inte hålla ordning på raderna i pocketboken så han lade den ifrån sig och rättade till kudden och lade sig ner för att sova en stund. Han var hungrig kände han men middagen fick vänta tills regnet lagt sig. Det ska fan stå och laga mat när det vräker ner, tänkte han innan han somnade.

När han vaknade hade det tack och lov sluta regna för han var utsvulten. Den hungrige mannen  plockade därför fram primusköket och en av  kastrullerna, stekpannan och vattendunken och tog sig ut till den lilla köksplatsen som han med hjälp av stenar och nedfallna träd tillverkat och satte igång med middagen. Det var fortfarande relativt ljust ute och det hade slutat blåsa och himlen var inte grå längre utan mörkt blå och det var vackert.

Efter maten kokade han kaffe och drack det nere vid sjön. Det vakade på den spegelblanka vattenytan och han funderade på om han skulle hämta sitt flugspö och försöka lura en öring eller två. Han orkade dock inte, kände sig fortfarande trött efter den långa vandringen och bestämde sig för att låta fisket bero till i morgon bitti.
Ett sträck med gäss flög i v-formation norrut och han tänkte på Nils Holgerson och han mindes hur spännande han hade tyckt att den boken var när var liten då hans far läste den för honom. Hur gammal hade han varit? Tio elva år trodde han.

”Du fattar ingenting!” Hade hans äldre bror skrikit när han stod på perrongen. ”Du är så jävla full av dig själv att du inte begriper att andra människor har känslor!”
”Jag! Fattar inte jag? Är du helt förryckt eller?” Sade han till sin storebror som stod där lindrigt nykter och höll sig i dörren till tåget. ”Du! Sabbade min lägenhet. Du! såg till att jag förlorade hyreskontraktet den där gången och det är du som bara drar och skiter i allting för att du ställt till det för dig ännu en gång. Skuttar iväg som en rädd liten kanin som du alltid har gjort.” Han tände en cigarett och kämpade för att hålla sig lugn. ”Och du har mage att prata med mig om att vara självisk.” Han drog ett djupt bloss på cigaretten och fimpade den sedan. Tog ett steg närmare sin bror och stirrade honom i ögonen. ”Du ska ha en sak klart för dig”, sade han väsande. ”Jag har alltid tyckt att du har varit en feg liten skit som aldrig någonsin har tagit ansvar för vad du gjort. Alltid ansett att den där bilden av dig själv som en djup och insiktsfull människa som svävar på ett högre plan som du skapat och som du inbillat folk är äkta och ditt rätta jag. Bara är en livrädd liten stackares skydd från verkligheten.” Hans bror ryggade tillbaka en aning. ”Det krävs mer mod att stå kvar vid hemmets härd när vindarna viner och försöka rida ut en storm än att som en krukaktig liten stackare sitta på Himalayas bergssluttningar och röka hasch anser jag.” Hans ögons sköt blixtar nu. ”Om du åker nu så behöver du inte komma tillbaka. Fattar du det. Jag kommer inte att vara din skyddsängel en gång till.” Han tände en ny cigarett och vände på klacken och gick därifrån.
”Du!” Ropade hans broder.
Han stannade och vände sig om.
”Du tycker att du är jävligt bra du va?”
Det kan du ge dig fan på att jag tycker, tänkte han och vände sig om och gick med bestämda steg därifrån.

När han kom hem till sitt hus så kokade han fortfarande av ilska. Han gick ut på baksidan av huset och vankade omkring på sin lilla tomt och funderade över varför han av alla människor, han som borde älska honom mest, avskydde och föraktade sin bror när de flesta andra avgudade honom. Naturligtvis var det så att han älskade sitt kött och blod, allt annat vore ju konstigt tänkte han. Men jag hatar honom också, nja kanske inte hatar, men näst intill.
För det mesta så kändes det som om han var den enda som kunde se igenom storebroderns påklistrade maner tyckte han. Se bakom fasaden som brodern byggt upp och som med grälla färger målade upp för omvärlden hur till synes speciell han var. Vilken intressant och mystisk person som stod framför dig.
”Lyssna bara på mina kryptiska uttalanden här så förstår du säkert ingenting”, tycktes storebrodern säga, och det var precis det som var meningen.
Allt han gjorde var en enda stor chimär var lillebroderns åsikt. Hans äldre bror var en drömmare utan verklighetsanknytning som hellre flydde, antingen via flaskan, eller via resor, än stannade upp och accepterade att livet var det vardagliga, det enkla menade han. Tillvaron är inte det fantastiska uppskruvade låtsasliv som finns i jakten på kickar och fantasier om stordåd som aldrig skulle komma att utföras var lillebroderns åsikt.
Eller också är jag bara avundsjuk tänkte han men slog bort tanken så fort den dök upp. För så var det verkligen inte. Varför skulle han som gått den rätta vägen vara avundsam på en som aldrig brytt sig om de regler och förordningar som det här samhället satte upp? Vara missunnsam mot någon som hellre packade väskan och gav sig ut på en resa utan slut än att stanna hemma och skaffa sig – som han tyckte i alla fall – ett normalt liv istället för att fly hela tiden.
”Jag har ju också rest”, sade han högt och fortsatte sitt planlösa vankande på den lilla gräsplätten. ”Och jag har också supit av olika anledningar fastän jag har ju även skaffat mig en utbildning och ett jobb som jag trivs med, i alla fall för det mesta, och jag har någonstans att bo och jag har barn som är vuxna nu och jag hade en fru tills cancern tog henne. Och jag har slutat supa”, mumlade han och kände i alla fall en antydan till hur sorg kan upplevas.

Han satte sig ner och svepte apelsinläsken och tände en cigarett.
”Jag är inte bitter”, sade han och härmade Robert Gustafsson som den förfördelade speedwayåkaren.
Men någonstans inom honom så gnagde den lilla råttan som kallades svartsjuka på hans självkänsla, och han var tveksam var han tyvärr tvungen att medge.
Var det inte så att han egentligen innerst inne skulle vilja leva det liv som hans bror levde? Eller snarare ha den inställning till tillvaron som han hade? Att slippa tänka så mycket och om något gick dig emot bara slå bort det, boka en biljett till Långtbortistan, tömma en flaska vin eller två, plöja nya fåror i glömskans åker, och sedan vara redo för nya uppgifter utan en tanke på det som hände igår?
Kanske ibland tänkte han. Inte hela tiden, det skulle jag inte klara. I lillebroderns fall så hade vinet varit en tillfällig lindring och det vara bara i berusat tillstånd som hans hjärna tillät honom att radera obehagligheter. Allt hamnade tyvärr i en ”backup” som genast återställde allt till ”default” när han nyktrade till och det enda sättet att slippa tänka var att fortsätta dricka.
I storebrorsans fall så handlade det mer om en permanent radering vad det verkade. Eller kanske en total förnekelse var nog närmare sanningen.
Säkert var det så att längst ner i källaren så fanns demonerna kvar även hos hans storebror, men dörren ner dit var låst med dubbla lås och nyckeln bortkastad.
Hos lillebror var det mer som en svängdörr ner till marorna så de kom och gick som de ville vare sig han var berusad eller inte. Enda skillnaden var att när han var full så kunde han handskas med dem på ett någorlunda normalt sätt. När han var nykter så var det inte lika lätt.

Den yngre brodern drack upp sitt kaffe och tog sig en sista titt på den nu spegelblanka sjön. Reste sig sedan och gick upp till tältet och plockade där undan matattiraljerna, diskade kastrull och stekpanna, tände en sista cigarett och kröp sedan in i tältet. Tog av sig sina fjällräven byxor och stövlar och satte istället på sig ett par mjukisbyxor. T-shirten behöll han på. Sedan kröp han ner i sin sovsäck, tände lampan och läste i sin bok igen en stund, släckte och somnade.

I den ljusa sommarnatten utanför tältet slog en räv sina lovar fram och tillbaka. Kände väl antagligen lukten av korven och makaronerna som blivit över men de låg i en väska som var låst med en gammal livrem av läder så räven kom inte åt dem. Räven satte sig ner och såg ut över sjön han också. slickade sig om munnen, stelnade till då han hörde en mus i gräset och smög sig sakta åt det hållet.

Solen låg på tältduken när den yngre brodern vaknade och det var hett som i en bakugn. Han kippade efter luft, fick nästan panik innan han tog sig ur sovsäcken och ut i det fria. Han stapplade ner till sjön och lade sig vid strandkanten och stoppade huvudet i vattnet. Efter en stund så kvicknade han till och satte sig upp. Det var kallt i fjällsjön och hans huvud kändes nedfryst efter doppet och vattnet rann från hans halvlånga hår ner över T-shirten men han brydde sig inte om det. Nu så kändes morgonen underbar. Han kisade mot solen och mådde bra. Ingen oro, inga stickigheter i hans huvud och det var så här som han trodde att de flesta människor mådde för det mesta. De enda gångerna som han kom i närheten den känslan var efter hård fysisk ansträngning, en god natts sömn, eller efter tillräckligt mycket intag av alkoholhaltiga drycker och eftersom han inte drack längre så var hans liv ett oroligt sådant och det var som att alltid ha sockerdricka i skallen. Han reste sig upp och gick tillbaka till tältet. Tände primusköket och satte på vatten för att koka kaffe. Under tiden vattnet kokade upp bredde han sig ett par smörgåsar, skar ostskivor med sin kniv som han lade på det osötade fullkornsbrödet och väntade. När kaffet var klart åt han med god aptit. Tände när allt var uppätet en cigarett och drog ner röken djupt i lungorna och njöt av smaken. Han hade försökt att sluta röka vid ett flertal tillfällen men aldrig haft motivationen riktigt. Det var för gott ansåg han, och han blev lugn av nikotinet.

Han tänkte på sin bror.
De hade ingen kontakt längre men var vänner på Facebook och han kunde se postade inlägg från än här och än där. Sist så var han i Grekland framgick det och han var solbränd, smal och berusad, föreföll det, på de flesta bilderna som lades upp. Han såg bra ut. Det hade han alltid gjort.
För två månader sedan så upphörde all kommunikation och hans andra vänner började diskutera sinsemellan om vad som kunde ha hänt. Ingen var direkt orolig. Alla visste ju hur han var och han är ju lite speciell och han klarar sig ju alltid men ändå? Och varför hade han ingen telefon?

Den yngre brodern visste att han var död.

Han hade vaknat en morgon och känt sig helt tom inombords. Som om något dött i hans själ. Han klev ur sängen och gick in på toaletten och såg sig själv i spegeln och bakom honom, som en suddig skugga, stod hans bror och log. Han vände sig om men ingen var där förstås och det var då han förstod att hans bror inte längre levde. Han blev inte ledsen, kände ingen sorg, upplevde i stort sett ingenting annat än en viss tomhet som sagt. Ingenting som sagt, han kände ingenting.
Efter frukost den här morgonen så ringde han till sitt jobb och tog ut två veckors semester som han hade sparat. Ringde till de kunder som varit inbokade hos honom och bad om ursäkt och skyllde på familjeangelägenheter, vilket i viss mån var sant. Bokade om dem och lade på luren. Sedan gick han ut i förrådet och hämtade ryggsäcken, tältet och liggunderlag samt primuskök med tillbehör. Packade ner de kläder han trodde att han skulle komma att behöva. Stuvade in allt i bilen och körde norrut.

Det kanske var lika bra tänkte han där han satt vid strandkanten med vått hår. Nu behövde han inte oroa sig längre. För hur det nu än var i relationen mellan honom och hans bror så var den alltid ett orosmoment och det var smärtsamt och jobbigt att leva med den irritation och ilska som grubblerierna visavi hans bror alltid födde. Att slitas mellan kärlek och hat och aldrig känna att du nådde fram riktigt. Att han inte förstod det du sa och ville förmedla. Samt att du var lika trög och ovillig att försöka förstå det han troligen ville säga till dig.
Nåväl, det är som det är tänkte han. Ingenting att göra åt nu. Vi förstod aldrig varandra och för vissa människor är det så spekulerade han. Jag älskade honom och han älskade mig ändå det tror jag nog fortsatte han sitt funderande.
Men att han var en idiot som aldrig vågade se sanningen i vitögat det är något jag alltid kommer att tycka och jag är säker på att han tyckte detsamma om mig tänkte han.
Fastän han är död och jag lever, det måste väl ändå säga något om vem som hade rätt.
Han log, reste sig upp och tittade upp mot de framrusande lätta molnen mot den ljusblå bakgrunden.
”Fan vet vilket som är bäst!” Sade han sedan.

En tripp till stjärnorna…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

stjärnor

Ut genom den lilla gluggen, förbi det tunna och buckliga fönstret, ut i världsrymden sökte sig hans blick. Glimmer och glitter överallt i det stora, svarta ofattbara som omgav honom  och han var tvungen att sluta sina ögon en stund.
Stjärnorna tänkte han. De är en del av min själ. De är ljuset i mitt sinne och mina orienteringspunkter i denna ogripbara värld där jag befinner mig.

Han reste sig upp från trälaven där han satt på utedasset. Drog upp sina fritidsbyxor och gick ut i försommarnatten. Sedan strosade han sakta ner emot träbryggan som han renoverat för bara en vecka sedan. Slog sig ner på den lilla träbänken längst ut, tände sin pipa och såg ut över sjön. På andra sidan, nere vid bondgården kunde han höra storlommens klagande och ovanför hans huvud brummade enkelbeckasiner fastän det var sent om kvällen.  När han suttit en stund och sugit på sin pipa så kom den som han väntat på. Hans vän Morkullan flög som dragen på ett snöre över hans lilla stuga och knorpade och knipsade och vid knipset så riste hela dess lilla kropp till som om den fått en elektrisk stöt.

Återigen stjärnorna, han badade bland dem som vore han i en skål fylld med diamanter och han kunde nästan höra det tysta klirrandet från himlavalvet när han rörde sig. Så ofattbart långt borta befann de sig och det han såg idag var historia och så vitt han förstod så kunde vissa stjärnor redan ha slocknat. Så på något sätt tänkte han, så kunde han se tillbaka i tiden.
Som barn hade han legat på rygg hemma i trädgården och stirrat upp i den svarta natten och liksom svävat bort, lyfts upp till där de glimmande himlakropparna bodde och han ville inte tillbaka. När hans mor eller far kom och – som de trodde – väckte honom så blev han alltid irriterad och när han försökte förklara att han inte sov så såg han oron i deras ögon

En tripp till stjärnorna bara, det var det jag tog, sade han vid något tillfälle för att försöka förklara varför han kunde ligga ensam på en filt på gräsmattan så länge som han gjorde. Det blev inte bättre av det direkt och hans mamma grät av ängslan. Hans pappa sa som vanligt ingenting men hans tystnad var talande i sig.

Icke desto mindre så fortsatte han med sina stjärnresor och  han lärde sig att bakom sina ögonlock kunna skapa en egen stjärnhimmel när han ville oavsett om han befann sig inomhus eller utomhus. Han gjorde så än idag.

Ljudet när han knackade ur sin pipa, och fräsandet när glöden nådde vattenytan var i stillheten nästan öronbedövande. Han reste sig upp och lösgjorde  träekan som låg intill bryggan. Klättrade sedan ner i den, lade årorna i sina tullar och rodde försiktigt ut på sjön. När han kommit cirka hundra meter ut så lade han upp årorna igen, fällde upp den lilla solstolen som alltid låg i fören till viloläge och satte sig ner i den med fötterna uppe på sittbrädan i mitten. En väl utprovad viloställning som var förvånansvärt bekväm och han såg upp mot sina stjärnor. Efter en stund stängde han sina ögonlock och skapade efter ett ögonblick en perfekt replika av den riktiga stjärnhimlen. Han började sin resa.

Hela båten lyftes. Kluckandet från de små vågorna mot båtens sidor försvann. Nattens ljud upplöstes som i en dimma och han svävade upp mot de svarta skyarna i sin stjärngondol som en Elias som for till himmelen i sin brinnande vagn. Bortsett från det faktum att hans  eka inte brann så var liknelsen inte så dum tänkte han och log. Han tog sikte på den mest lysande stjärnan, lutade sig lätt åt sidan och båten svängde lugnt och stilla i rätt riktning. Allt glittrade runt omkring honom och ju närmare sitt mål han kom desto mer skimrande blev det. Till slut så var hans fritidsbyxor och tröja en strålande stjärnkostym och likt en silversurfare lämnade han sin båt och med ena handen sträckt framför sig färdades han fram genom rymden.

Uttrycket i en högre rymd hade aldrig passat bättre tänkte han när han som en silverpil passerade den ena stjärnhopen efter de andra. Andningen hade för längesedan upphört. Han var inte längre en kropp av kött och blod utan en energi. En vibrerande, silvrig kraftansamling som hade lämnat vanlig tidsuppfattning och gängse fysiska regler bakom sig. Han hade uppgått i något annat. Slutits in i kosmos eviga famntag och han kände sig trygg där. Som att äntligen få ligga i sin egen säng efter att ha varit på en lång resa och till slut fått komma hem.
Farten ökade. Stjärnan som han tagit sikte på var inte längre en himlakropp i ordets vanliga bemärkelse utan ett vibrerande, lysande membran. Det liknade mer en port. En öppning till något som han ville till och han behövde inte göra något längre. Allt skedde automatiskt, som styrt av någon annan och ju närmare porten han kom desto mer försvann det som han uppfattat som ett universum  och ersattes av något som han inte kunde förklara. Han var inte längre någon i något annat utan en del av något oförklarligt, underbart och han ville inte tillbaka.

Alla älskar dig tänkte han och det har de alltid gjort. Alla dina våndor har varit i onödan och kom ihåg att aldrig se tillbaka om det gör dig arg. Din själ är ren och ditt samvete har inte några fläckar och du är bara ett offer för missriktad kärlek och oförstånd från dina medmänniskor.
Allt stod klart för honom nu och ljuset som omgav honom var så gnistrande och skinande att det gjorde allt genomskinligt och det var som att vara ljuset. Inget annat existerade och nu! Tänkte han. Nu sker det som jag har väntat på. Det är i den här sekunden som universum slutar att finnas till och jag kan äntligen få se hur allt hänger ihop. Jag är redan där. Jag har egentligen alltid varit där och det har egentligen bara handlat om tid. För livet är tid och hur du handskas med den och i slutändan så finns heller inte begreppet tid som vi ser det och vad är liv? Vad är död?

Han såg hur porten gled upp och det såg precis ut som en hjärtklaff och den öppnades och stängdes i samma takt som hans pulsar slog. Närmare och närmare sögs han och tystnaden överröstade alla ljud som inte fanns och allting började stängas ner kändes det som. Ljuset falnade snabbt och precis när han sögs in igenom den gigantiska hjärtklaffen så slocknade allt och det blev mörkt.

Plötsligt så låg han i båten igen. Vattnet var stilla och klart som en svart spegel. Han öppnade sina ögon och såg att solen var på väg upp. Han kisade och såg ner emot vassruggarna i söder där fiskgjusen seglade över vattenytan. Allt kändes overkligt men ändå fullt begripligt och en fridfull, enkel känsla fanns i honom och det kändes som om han visste något nu. Något som han egentligen alltid vetat. Han stod på marken så att säga, fast han låg i båten. Med knakande leder satte han sig upp och vek ihop solstolen och lade den tillbaka på sin plats. Slog sig ner på sittbrädan och fattade årorna och började ro hemåt. Efter halva vägen stannade han och stoppade pipan. Han tände den och sög girigt i sig röken och sände en röksignal mot himlarna. Solen värmde fastän det var så tidigt på morgonen och han visste att det skulle bli en fin dag. Han flyttade pipan till mungipan och tog tag i årorna igen. Han kunde verkligen ro, det hade hans far lärt honom. Båten flöt fram på vattenytan och det var som om den var i symbios med det mörka vattnet. Skräddarna sprang leende bredvid ekan och skäggdoppingen som låg framför hans brygga lyfte på huvudet när han såg honom komma och nickade välkomnande.
Han klev iland till slut, förtöjde båten och gick upp emot stugan. Vid jordgubbslandet satte han sig ner på huk och såg att det skulle bli gott om bär i år.

Vedspisen var lite motspänstig men till slut så fick han fyr och satte på kaffepannan, doserade kaffe och väntade på att vattnet skulle koka upp. När kaffet var klart så hällde han upp en stor kopp som han tog med sig ut på verandan. Han satte sig ner och skrev i sin anteckningsbok. Försökte beskriva vad han varit med om men språket tröt och det kändes som orden för att på rätt sätt återge upplevelsen inte hade blivit uppfunna ännu.

Han log trots sin bristande litterära förmåga. Lutade sig tillbaka i stolen och knäppte händerna bakom sin nacke. Lyssnade till härmsångaren som satt uppe i lövverket på andra sidan gräsmattan där koltrasten hoppade omkring och letade mask, förnärmad över att ha blivit överträffad av den gula mästersångaren. Den medelålders mannen kände sig en aning vemodig och en tår trillade från ögonen. Varför visste han inte men han hade lärt sig att leva med det vemod som han alltid bar på, och det handlade inte längre om att vara lycklig utan han kände sig nöjd om han fick skratta då och då. Nu var det visserligen länge sedan han skrattade fastän det var ju inte så underligt tänkte han. Lever du som en eremit så får du skylla dig själv.

Han reste sig och gick ner till sjön igen och tänkte på nattens händelser. Han ställde sig längst ut på bryggan och vände sitt ansikte mot himlen och bad tyst för sig själv.

”For Thine is the kingdom, the power, and the glory for ever and ever.

Varför han bad på engelska hade han ingen aning om men han hade alltid tyckt att den där sista strofen i fader vår på det engelska språket lika gärna kunde ha varit en textrad i en Oasislåt.
Oasis var ju alltid Oasis tyckte han och det enda rockband som han alltid kom tillbaka till och nattens resa hade ju verkligen gått till en Champagne supernova så det passade ju bra då ansåg han.

Han skrattade till. Jag kanske skulle skriva en låt om det och kalla den för ”A trip to the stars.” Han fortsatte skratta och gick upp till stugan igen.

Han kände sig hungrig.

Markliv…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

vattensork

Morrhåren darrade och de pepparkornssvarta ögonen spanade oroligt där han satt gömd i havren intill den lilla bäcken. Han kunde höra hur vinden susade i åkern men där han befann sig kändes inte blåsten. Hjärtat slog snabbt och de små musklerna i bakbenen var spända som hårt utdragna gummiband. Han såg den alldeles nyss som en mörk skugga och han visste vad det var så han höll sig blick stilla. Döden var på jakt. Han tänkte inte bli dess offer idag heller.

Den lilla vattensorken vädrade glatt i luften med sin känsliga nos. Det luktade gott av jord och gräs och han förflyttade sig sakta fram emot vattnet som han kunde höra porla alldeles bakom sig. Nu gällde det bara att hitta rätt. Det hade alltid varit ett problem för honom att hitta till det hål som ledde till den plats som han kallade för hem. Hans vänner hade någon slags inbyggd kompass som han tydligen saknade så det tog en evig tid för honom innan han fann rätt ställe där han grävt sitt hål. Han suckade och irrade fram och tillbaka på kanten till bäcken, hela tiden med ett öga mot himlen och runt omkring sig.
Det var inte lätt att vara vattensork.
Till slut hittade han rätt och dök ner i vattnet, fann sitt lilla ingångshål alldeles intill den vita sten som han hade som landmärke, kröp in och tog sig upp över vattennivån och lade sig till ro i jordhålan. Det kändes tryggt här om än lite mörkt. Tack och lov så var det varmt och värme var något han tyckte om. Han stod inte ut med kyla. Vintern var hans värsta tid och även om snön, när det nu var snö, utgjorde ett visst skydd mot faror så avskydde han att frysa. Sorken slöt sina ögon och somnade.

Vinden blåste varmt över landskapet i Skåne. Havet glittrade i periferin som en matta av diamanter och de böljande åkrarna stod i paritet med vågorna på vattnet. Sommaren var här och värmen fick luften att dallra som en gelé. Naturen levde och andades.

Vattensorken vaknade abrupt av att marken darrade.

Förskräckt slog han upp sina ögon och började springa runt, runt i sitt lilla rum med bankande hjärta. Jord föll från taket ner över honom och han kände hur paniken steg.
Vad är det som händer! Tänkte han. Jag måste ut!
Fast vid närmare eftertanke, vad väntade utanför? Var det inte bättre att hålla sig här i tryggheten istället för att ge sig ut till det okända hot som skakade hans tillvaro? Han kunde inte tänka riktigt klart, stressen var för stor så han tryckte sig hårt mot golvet och väntade.
Det föll mer och mer jord och till slut så insåg han att hans hem höll på att raseras och att han inte hade något annat val än att ta sig därfifrån. Alternativet var att bli levande begravd.
Någonstans så hade den utsatte gnagaren i alla fall ett hum om vad det var som förstörde hans hem. De hade varit här förut och dödat många av hans vänner och släktingar. Unga pojkar med något i händerna som sköt vassa pinnar, alternativt små kulor som skoningslöst borrade sig in i din kropp. De stampade in ditt hem, tvingade dig ut i vattnet och sedan stod de där med sina vapen i händerna utefter kanten på bäcken. De var förintelsen på parad
Dödens budbärare var ute efter att för nöjes skull ta ditt liv och de gav sig inte förrän de kunde trä upp din döda kropp på en påle som någon slags trofé och sedan bära dig till en myrstack där de lade ner dig för att – som de trodde – myrorna skulle äta upp sorkliket.

Den dödsförskräckte sorken beaktade detta och bestämde sig trots allt för att ligga kvar.

Efter en stund så slutade skakningarna och jorden upphörde att falla från taket. Sorken drog en djup suck av lättnad men hjärtat fortsatte att trumma på i samma takt och han var oförmögen att röra sig. han kunde höra hur pojkarna skrek och tjoade upphetsat utanför och han förstod att någon annan av hans likar inte haft lika stor tur som han.

När skymningen kom efter många timmar i skräck och vånda vågade han sig ut igen för att äta. Hungern var svår och sorken hade tur för det var gott om insekter den här kvällen. Några skalbaggar senare och efter några färska havrerötter så kände han sig tillfreds och mätt och dåsig och nästan som berusad strosade han omkring i gräset som växte intill vattnet. Han åt alldeles för mycket, han visste det och han gjorde alltid samma misstag och han blev orörlig och däst och ville helst bara sova.
Efter en stund vågade han sig längre upp i åkern. Det var skönt om kvällarna tyckte han. Du kunde slappna av lite och njuta av tillvaron och inte behöva vara så på din vakt hela tiden. Han njöt av dofterna runt omkring sig och han lyssnade till näktergalen som satt i dungen borta vid bondgården. Hörde hur korna råmade i ladugården och han förstod att det var dags för mjölkning. Vinden susade i havrefältet och det var varmt och skönt. solen hade ännu inte sänkt sig helt bakom horisonten och när han klättrade upp på en sten så kunde han se guldfältet i havet och han tyckte det var så vackert.
Han såg en mask ringla sig över marken nedanför stenen och kastade sig över den som ett rovdjur nästan och slukade den i ett enda nafs. Han gillade mask och nu skulle han kunna sova gott tänkte han. En full mage lovade detta och han gäspade och kände sig trött och brast i uppmärksamhet.
Han mer förnam än såg den hotande fara som kom från ovan och på instinkt så började han gräva intensivt för att komma undan och hade kommit halvvägs ner i den bördiga jorden då den lille sorken kände hur vassa klor hakade tag i hans skinn. Han pep till hjärtskärande och var övertygad om att nu var hans sista stund kommen.
Gnagaren lyftes rakt upp i luften och någonstans mitt i paniken och smärtan och dödsångesten så registrerade han att det var en uggla som tagit honom.
Sorken sprattlade hysteriskt så mycket han kunde och på något mirakulöst sätt så lyckades han ta sig loss och föll cirka två meter innan han slog i marken. Hade tur dock och landade på en plats med nedtrampade havrestrån som låg som en ö i havrehavet och klarade sig utan några brutna ben.
Snabbt, så snabbt som det gick efter den vådliga färden, kröp han i skydd under stråna och låg stilla. Det lilla hjärta som han bar på kändes som om det satt utanpå kroppen och andningen kom stötvis och han förbannade sin oaktsamhet.

”Ugglorna, hur kunde jag glömma ugglorna?” Viskade han tyst för sig själv och det gick en rysning genom hans lilla kropp när han tänkte på händelsen.
Sorken kände att han blödde och han förstod att han var illa ute.
Åh! Vad han ångrade sitt beteende.
”Hur kunde jag vara så dum?” Sade han tyst. ”Jag åt för mycket igen. Att jag aldrig lär mig”, stönade han. Han bad till den Gud som han visste vakade över alla vattensorkar i världen. ”Snälla låt mig överleva det här. Jag vill inte dö riktigt än. Hör du mig du sorkarnas Gud?” Mässade han hett och med känsla fast med mycket tyst röst. ”Jag lovar att jag aldrig mer ska äta så mycket insekter igen om jag får leva.”
Fastän det blir ju svårt förstås tänkte han sedan när han kände hur det kurrade i magen. Kryp var det bästa han visste och det var inte mycket som slog en varm mask när du var riktigt hungrig.
”Jag lovar att inte äta så mycket insekter om du låter mig leva.” Omformulerade han det till. ”På en vecka”, lade han till när det ännu en gång sög i maggropen.

En timme senare när han åter låg i sitt bohål och slickade sina sår så hade han glömt sina löften.
”Du måste ju äta.” Sade han till sig själv. ”Om du inte äter så dör du ju av svält istället.” Argumenterade han. ”Och nu när jag är så här skadad så krävs det ju att jag äter mina skalbaggar för att mina sår skall läkas.” Han suckade. ”Varför ska jag avstå från något som jag tycker om egentligen, det kan du väl inte begära av mig min Gud?” Han linkade omkring i sitt bo och kände sig lite bättre nu. ”Jag lovar att vara lite mer måttfull, det räcker väl?” Sade han, men visste att det inte skulle bli så.

På morgonen nästa dag när han vaknade var alla krämpor som bortblåsta. Nja, lite ont gjorde det väl men inte så farligt. Ingenting som inte några skalbaggar och en mask eller två kunde råda bot på och rätt som det var så låg han där och pustade igen med magen i fyra hörn. Den lille gnagaren stånkade och stönade och tog sig till slut mödosamt ner till vattnet och efter en liten stund och efter lite mer irrande än vanligt så hittade han fram till där hans bohål fanns.
Han försökte dyka, men det gick inte. Som en kork flöt han upp varje gång han försökte och till slut så återstod det bara att ta sig in till stranden igen, hitta ett bra gömställe, och smälta maten.
Han skrattade åt sig själv där han låg och rullade i gräset under en liten buske. Vad det var som han tyckte var så roligt kunde han inte sätta tassen på. Han kände sig glad helt enkelt och det räckte för honom och ett fånigt flin satt klistrat över hans lilla sorkmun. Solen värmde hans päls och välbefinnandet var hans och allt som hänt kvällen innan var raderat från sorkminnet.
”Från och med nu ska jag vara mer vaksam”, sade han och rullade när det blev lite för varmt ner i vattnet för en uppfriskande simtur. Han lät sig flyta med strömmen, låg på rygg och tittade upp på de framjagande molnen på sommarhimlen och njöt av tillvaron. Lyssnade till tofsvipornas klagande sång och sånglärkans sorglösa drillande i skyn. Han kunde höra hur maskinen som bonden skötte brummade på avstånd och högt däruppe ritades ett vitt streck över hela den blå bakgrunden. Vattnet var varmt och skönt och grodornas sång ackompanjerade det svaga kluckandet från den strömmande bäcken. Han slöt sina ögon och njöt.

Han kände skuggan över sig och dök.

I sista sekunden visade det sig för Gladans klor rispade vattenytan och en sekund senare så hade han suttit fast. Sorken simmade in till strandkanten och eftersom han var långt ifrån sitt hem så smet han upp bland havrestråna och satt där med darrande morrhår och vibrerande nos. Hans muskler var hårt spända och han tänkte inte låta sig fångas en gång till.
Döden på vingar svävade över honom och svor över att han missat. Fram och tillbaka seglade Gladan och lät sina skarpa ögon svepa som osynliga stråkastare på jakt efter sitt missade byte. till slut så gav den frustrerade fågeln upp och flög vidare.

Ha! Tänkte sorken och skuttade till av glädje.

”Jag klarade mig!” ropade han högt och kastade sig ner i vattnet igen full av högmod och han var svårt euforisk. Han tumlade runt som en säl blind för allt runt omkring honom. Uppfylld av sin egen tur och lycka kände han sig oövervinnerlig och såg inte de mörka skepnader som sakta närmade sig kanten på bäcken.

Det kändes som ett hårt slag i magen. Först ingen smärta men sedan var det som om en eld spred sig i hela den lilla sorken kropp och han for runt och dök ner till botten. Han kände hur blodet vällde ut ur hålet som den lilla projektilen skapat och han letade desperat efter ett bohål att krypa in i för att gömma sig. Han hittade inget och var till slut tvungen att ta sig upp till ytan igen.
Ännu en gång slog en kula in i sidan på honom. Den skadade sorken dök snabbt igen men han insåg att nu så var det över. Slutet på dagen var här. Ridå, pjäsen är slut, lamporna släcks och publiken går hem. Han gav upp, slutade simma och öppnade sin mun och lätt vattnet strömma ner i lungorna.
Han flöt sakta uppåt och i de sista flimrande sekunderna av sitt liv såg han hur vattenytan glittrade och när hans kropp bröt ytspänningen så slog omedelbart ännu en kula in i honom men han kände det inte längre. Han hade seglat vidare. Till sorkhimlen hade han farit. Där inga faror finns och där allt är gott och väl.

Döden på parad i form av tonåriga pojkar med luftgevär och pilbågar hurrade när sorken till slut flöt upp till ytan till synes död och de satte ytterligare några skott i honom innan de lyfte upp den ur vattnet. Trädde sedan under högtidliga former upp kroppen på en pinne och gick i någon slags procession till myrstacken där de lade ner den stackars sorken.
Alla var glada och uppfyllda av jaktiver och dumdristig stolthet över att ha dödat.
Alla utom en som visste att han skulle gråta sig till sömns den här kvällen. Hans mamma skulle komma in och fråga hur det var fatt och han skulle säga att det inte var någonting och han skulle aldrig berätta för sin naturälskande pappa vad han och hans kompisar gjort.
Han skulle heller aldrig glömma hur sorkens kropp darrade när han lyfte upp den ur vattnet. Hur varm den kändes och hur dess blod runnit mellan hans fingrar när han höll det stackars djuret.
Föga anade han att han i vuxen ålder skulle skriva en novell om detta. Inte heller hade han en aning om att han skulle känna sig lika ledsen när han skrev om det fyrtiosju år senare som när det verkligen hände och han funderar fortfarande på vilket straff han kommer att få när han tar skeppet över floden.
Tids nog får han veta, tids nog.

Retrospektiv…

/ Staffan Holmberg / Lämna en kommentar

äppelsträd

Mönstret på tyget som hängde för sovrumsfönstret påminde honom om när han var sjuk. När han var liten och låg på sjukhus. Hur rädd han kände sig, och hur stor sängen verkade och rummet. Han hade varit så övergiven då och han bad sjuksköterskan att stoppa om honom så hårt hon kunde så att han knappt kunde röra sig när han skulle sova. För att han skulle känna sig trygg.

Han låg stilla och tittade på hur de tunna gardinerna rörde sig i vinden från det glipande fönstret och han hörde fåglarna. Kände doften från rosorna som växte precis utanför och han mindes när han kom hem från lasarettet. Hur hans pappa bar honom upp för trapporna och katten som låg vid hans fötter och sov samt hur hans far utan att fråga varför stoppade om honom så att han låg stadigt när han bad om det.

Klockan på nattduksbordet visade åtta på morgonen men han kunde inte somna om. Tankar snurrade i hans huvud, runt, runt som i ett svart hål.
Det var sommar ute och han kunde höra hur humlor och bin och getingar samlade pollen från blommorna i trädgården. Fönstret svängde sakta fram och tillbaka utan att gnissla och den blekblå färgen på gardintyget gick ton i ton med den tidiga morgonens himmel och han fraktades tillbaka till den lilla sommarstugan där hans farmor och farfar bodde om somrarna. Han såg för sin inre syn hur han och hans syster smög sig barfota ut tidigt för att plocka jordgubbar direkt från landet. Hur de sedan satt i hammocken och åt av sitt stöldgods och hur gigantiska hallonen i hallonhäcken var. Getingarna var stora som trollsländor den sommaren och om du blev stucken så blev du sjuk.
Hans farfar bryggde vin i uthuset och var där ofta och doften ur hans mun när han kom därifrån och ville kramas skulle han aldrig glömma.

Han reste sig upp ur sängen och gick fram och öppnade fönstret på vid gavel. Såg ut i trädgården. Beundrade häggen som bara för ett par dagar sedan exploderat och nu var som en vit kaskad alldeles intill grusgången. Doften var förförande och han drog in den genom näsborrarna och han blev nästan yr så stark var upplevelsen.
I köket stod allt kvar från kvällen innan, smutsiga tallrikar, tomma, smutsiga glas och matrester i karotter stod på träbordet och på klinkergolvet låg katten och plirade. Den lade sig på rygg och ville bli kliad på magen. Sömnigt böjde han sig ner och gjorde den till viljes och tänkte på hur skönt det var att inte vara bakrusig.
Han gick ut på tomten i bara kalsongerna och lyssnade till fågelsången. Trädgårdssångaren pratade på i buskarna och svarthättan med sin liknande men något långsammare sång satt en bit bort och försökte lugna ner tempot. Högt uppe mot den blå himlen seglade fiskmåsar och solen värmde hans ansikte trots att det var relativt tidigt på morgonen.
Jag måste ha kaffe tänkte han och gick tillbaka in i huset och malde kaffebönor och tillagade sig en kopp cappucino, bredde sig en hård macka med västerbottenost som han älskade och gick tillbaka ut och slog sig ner vid trädgårdsmöbeln och njöt. När kaffet var urdrucket och smörgåsen uppäten och han kände sig mätt och tillfreds gick han bort till brevlådan och hämtade tidningen. Var tvungen att gå in igen för att hämta sina läsglasögon, återvände sedan till sin stol. Fällde innan han satte sig ner upp parasollet och slog sig sedan ner och läste en lång bra artikel om Laleh. Om hennes flykt från Iran, om hennes far som drunknat och lillebror som dött i en hjärtsjukdom och hennes avlidna mor och om hennes kontakt med sina känslor och förmåga att förmedla dem via sin musik och sina texter. Han älskade Laleh och han grät alltid när han hörde henne sjunga och om det fanns änglar på jorden så var hon en av dem ansåg han.
Kvällen innan hade varit trevlig. Han hade bjudit på vin trots att han inte drack själv och diskussionens vågor hade gått höga och ämnena hade varierat. Allt från musik till politik och livets mening och hans och middagsgästernas nuvarande livssituation hade avhandlats och det hade varit angenämt trots att hans syster hade blivit full och gråtit över att hennes man lämnat henne. Hatet mot honom tog överhanden och till slut så var han tvungen att ta henne på en liten promenad för att hon skulle få en chans att nyktra till lite och lugna ner sig.
Han förstod henne men försökte så gott han kunde få henne att förstå att ältandet inte ledde till något annat än djupare avgrunder och större sorg.
Han berättade om hur han själv kände efter det att hans fru dött och hur han sökte tröst i flaskan. Hur han satt på botten av buteljen och hamrade sina nävar blodiga mot glaset och hur han till slut lyckades klättra ur sitt fängelse och hur mycket bättre allt hade blivit efter att han slutat dricka.

Sorgen, hade han sagt, försvinner aldrig. Du bär den som en mörk skugga inom dig dag ut och dag in och den förmörkar ditt sinne hade han berättat men att han nu för tiden kunde se ljuset igen. Hon hade kramat honom hårt och bedyrat sin kärlek till honom. Han hade smekt henne över håret som han alltid hade gjort när de var små när hon var ledsen och när han gjorde henne uppmärksam på näktergalen som sjöng i björkdungen nedanför hans hus så hade hon vänt sitt ansikte emot honom och kysst honom på munnen.
Han älskade sin syster och hennes förtvivlan var hans och han tänkte göra allt som stod i hans makt för att hon inte skulle hamna i samma situation som han gjort.
Hennes bästa väninna och hennes man som var de andra gästerna hade också stöttat henne och kvällen hade avslutats med kaffe och det blev ingen avec denna aftonen. När han stod ut på gården och vinkade av dem, väninnan körde trots två glas rödvin tidigare på kvällen, så kände han sig glad över att hon hade så goda vänner. I köket sedan så slog han ut vinet som blivit kvar och även den lilla flaskan med konjak som han köpt kvällen till ära. Inte för att han var rädd att han skulle trilla dit igen, men han kände sig inte bekväm när alkohol fanns i huset.

Han mindes sin mor och hur han när han var liten och sedermera som tonåring och som ung man skämts över henne när hon blev berusad. Hur hennes hjärna på något sätt kopplades ur och hur hon blev en annan människa. Förvandlades till någon som han inte kände igen och han svor då högtidligt en ed att han aldrig skulle bli som hon och han var så arg. Så heligt förbannad och han skällde på henne och på sin far som inte verkade fatta hur illa däran hon var, eller sedermera blev snarare.
Idag så förstod han vilket helvete hon hade haft och han ångrade sitt beteende och tänkte ständigt på om han kunde gjort något annorlunda för att hon inte skulle slutat sina dagar berusad i ett badkar.

Han lade tidningen ifrån sig och gick in och satt på datorn och startade Spotify. Höjde volymen till en hög nivå. Klädde sig i shorts och T-shirt gick ut igen och lyssnade på sin spellista med Lalehsånger medan han påtade i trädgården.

Medan han låg på knä i trädgårdslandet och rensade ogräs så kom han ihåg hur han och hans far hade gjort samma sak på den lilla kolonilotten som de hade en bit utanför den lilla stad som han bott i som barn och ungdom. Hur hans pappa satte en ära i att lyckas med de växter som planterade och hur de satt vid det skrangliga träbordet utanför det lilla röda huset. Hur hans pappa drack kaffe och han och hans syster sörplade hemgjord jordgubbssaft. Det hade varit lyckliga dagar som han mindes dem i alla fall.
Han log när han tänkte på den grå folkvagnsbubbla som de hade haft och hur han och systern fick sitta på kofångaren därbak medan deras far körde omkring på de smala grusvägarna i området.
Abborrarna de metade upp i den lilla tjärnen som låg inte långt ifrån kolonilotten tillagade hans far i folie i vedugnen. Alltid pappa tänkte han. Var befann sig hans mor vid den här tiden i hans liv egentligen?
Han slutade rensa och tänkte efter. Emellertid så var det enda han kunde komma ihåg hur hon låg på en solstol i en sextiotalsbikini med stora solglasögon och solade. Hans pappa hade älskat henne, det mindes han. För hon var vacker och liknade, sade många, en ung Ingrid Bergman.
Solstrålarna letade sig ner igenom grenverket i äppelträdet som växte mitt i trädgårdslandet. Han hade tillverkat en ring av trä vid foten av trädet och en spång som ledde dit för att du skulle kunna plocka äpplena. En stege stod alltid lutad mot trädstammen.
Han hade glömt vilken sort det var och för honom var det inte viktigt. Vad som spelade någon roll var att de var goda, och de var de. Röda som rubiner och söta som socker och nästan lika stora som honungsmeloner hängde de och tyngde ner grenarna så att han hade varit tvungen att sätta upp stöttor, och de smakade himmelskt. Hans fru hade älskat dem.

Han tittade på klockan och såg att den hade blivit elva redan så han slutade rensa ogräs, gick in köket och hämtade en plastskål och gick sedan till hallonhäcken och plockade den full med bär som var de största i grannskapet. Han sockrade dem sedan och ställde in dem i kylskåpet. Skalade potatis och lade dem i en kastrull och fyllde på vatten och salt och placerade den på plattan och satte den på nivå sex. Ur kylskåpet tog han sedan fram två tjocka isterband som han sedan när potatisen blivit mer klar skulle steka på svag värme. Det var dags för en tidig lunch.

Jag är en del av allt tänkte han där han stod i altandörren och rökte. Låt mig få leva några år till, det är min önskan. Jag har gjort mig förtjänt av det tycker jag för jag är snäll mot barn och djur. Jag älskar min katt och jag sörjer min fru för hon var det bästa som hänt mig och jag var egentligen aldrig värd henne. Låt mig hitta ett sätt att på något förmedla alla saker som jag inte sa till henne och förlåt mig för mina synder om jag begått några.

Min syster är ledsen nu och jag tröstar och älskar henne och jag kommer alltid att finnas till för min lillasyster och jag ska skydda henne det lovar jag. Jag hoppas att hon lär sig att leva med sin sorg och inse att även om hon inte fick några barn så finns det änglar på jorden.
Mina drömmar gick i kras och jag stod länge bland skärvorna och skar mig halvt fördärvad men jag lär mig sakta hur jag kan skapa nya visioner och låt mig leva tillfreds idag i alla fall.
För i morgon är en annan dag.

I äppelträdet landade en koltrast och upphov sin stämma bara några meter ifrån honom och han tog det som ett svar på sina böner. Han satte sig ner på gräsmattan och fimpade sin cigarett i den upp och nervända blomkruka som han använde som askkopp. Han hörde i köket hur vattnet till potatisen hade kokat upp och hur det fräste när vattnet träffade kokplattan. han reste sig upp och gick in och sänkte värmen och gick tillbaka.

Det är så grönt och vackert tänkte han och koltrasten sjunger underbart och jag lever och jag andas och även om jag inte kan vara lycklig så är jag förnöjd.
Jag saknar visserligen min fru svårt och jag har ett sår i min själ som aldrig läker men jorden är en underbar plats och jag är glad som får leva här.
I några år till hoppas jag.

Han reste sig upp och gick in i köket och tog fram stekpannan och ställde den på en av plattorna på svag värme. Lade i smör och väntade på att järnet skulle bli tillräckligt varmt.
Och Laleh sjöng om ”vårens första dag.”