Den är odödlig. Jag vet det för jag finns i tiden. Som en sekund eller minut i en oöverskådlig eon av tid.

Jag är ett fragment av det som vi kallar universum. En molekyl i en kemisk förening av alla känslor som finns. En del av en anrättning som smakar som du vill att den ska smaka.

Jag är en man i en raket utan mål.

Min själ är min borg. Jag är som en val i ett hav med ett oändligt djup och jag svävar mellan hopp och förmodad förtvivlan och jag lever för en förvissning om att det någonstans finns en säkrare plats för oss kolosser som klampar fram i ett delikat landskap. Någonstans där vi kan sätta ner fötter och bopålar utan att förstöra och förgöra.

Det känns idag som om vi är förvisade från paradiset men att vi vägrar gå härifrån. Vi sitter ner och vi sitter där vi sitter och vi hatar och älskar utan att riktigt förstå varför vi gör det. Vi minns, tror vi, bättre tider. Men inser inte att det är förvanskade visioner och att det egentligen aldrig varit annorlunda än så som det ser ut idag. Eller snarare att vägen hit var ofrånkomlig.

Jag kan då och då se något som jag uppfattar som sanningen men bara en kort sekund. Den fladdrar sedan bort som en fjäril i en storm och det var som den aldrig funnits. Men jag står trots detta kvar och stirrar utan att kunna fästa blicken. Som en vandrare utan mål, en själ fritt svävande. En man med vindarnas armar runt om mig och jag landar så mjukt och så lätt som ett dun från en gås.

Jag står vid vattnet nu och de frusna gräsänderna slåss om en bit bröd och det ligger fortfarande båtar förtöjda vid kajen. Det är kallt och det stiger ånga från vattenytan och julen närmar sig. Min själ känns lätt idag. Igår var den tyngre men jag har lärt mig att det är på det sättet och att jag inte behöver bry mig så mycket om hur jag mår och om jag på något sätt kan må bättre. Jag mår som jag mår tänker jag och så är det med det. En annan dag mår jag kanske bättre, eller inte.

Vattnet är grumligt här, brunt, som lervälling och det flyter därefter. Trögt och motvilligt och träden reflekteras i den bruna soppan och det är inte vackert. Men i det fula, det ohyggliga, det föga tilltalande så finns spår av skönhet. Du måste bara använda en annan typ av ögon. Att se det du behöver se och ignorera det andra. Min bror har ett sätt att se på människor som jag avundas honom.

”Hon är vacker i själen.”

Säger han alltid om flickan som alla andra tycker är ful. Det är en sak att säga, men en annan att mena, och ytterligare en att se det. Men jag tror att han gör det, både ser och menar, min mystiske bror.

Det finns ett starkt ljus i människors själar. Att se det är inte lätt. Det krävs ett tränat öga och det är lätt att missa i storstäders neonblänk och irrbloss. Jag försöker men misslyckas ofta och går vilse i ilska och rädsla och dömer utan att tänka efter.

Förvirring finns i min själ som i de flestas men jag har som mål att lösa mina band till oro och att bena ut det som gör mig vilsen och förskräckt. Jag är nu idag en man som jag borde varit för längesedan och jag är faktiskt vacker i själen och det syns, om du orkar titta.

God afton.

Allt som jag ville göra, alla mina drömmar och önskningar, alla leenden och alla tårar, alla besvikelser och lyckliga snurr i min hjärna, allt finns här, överallt. De försvinner aldrig. De är marken jag går på, luften jag andas och de pulserar i blodet hos mina barn och hos mig och henne som jag älskar. Överallt, och de är påtagliga och i bakgrunden och i alla hörn av mina rum och förändringar sker hela tiden och jag har stått så nära kanten ibland och svajat som ett träd i stormen. Jag har seglat som en papperssvala i vinden och överallt har jag varit och jag har fallit och rest mig upp.

Jag har hållit i livet och jag har sett det komma och gå och jag kommer att få göra det igen för det är så det är och det är så överallt. Jag är ett barn i en vuxen kropp ibland och jag har ett gammalt hjärta men det slår bra och jag kan fortfarande se årstiderna växla och jag kan ännu klättra upp i ett träd och sitta bland löven och njuta av utsikten. Överallt finns sanningar och lögner och kärleken lever överallt och och om du visste hur jag tänker ibland så skulle du tappa andan och dina kinder skulle bli rosa och du skulle vara ännu vackrare än du är nu. Om det går.

Jag är ursprunget och den som har gett liv. Jag är också den som tar och har tagit och några lever tack vare mig och mitt liv har jag inte bett om men fått ändå. Och så är det överallt. Hade jag valt att leva om jag fått välja? Och vad hade varit alternativet? En tanke blott, en vag vision om en form, en önskan om liv eller bara en kraftkälla i ett tomrum. Ett väntrum för de som skall leva, för de som skall väljas eller ratas. En tid som inte är, eller är överallt och mina fönster är öppna idag men det fanns en period då de var stängda och jag kunde inte höra vinden då. Det var tyst. Idag blåser det friskt och jag hör och ser allt som sker, överallt.

Godmorgon.

Han kallades så min bror. När vi var små och bodde i Falun och för er som har åldern inne så kom namnet ifrån ett barnprogram som hette ”I Fablernas värld” i vilken en figur som hette Janne Korp figurerade. Och eftersom min bror heter just Jan så var kopplingen naturlig. Vad jag kallades minns jag inte men jag är inte så säker på att mitt öknamn var lika fränt och coolt som min brors och jag har nog valt att inte komma ihåg det. Vad stackars Stefan kallades för var det ingen som glömde. Ett fruktansvärt namn och han fick heta det i hela sitt liv och den andra Janne i grannskapet, han med horn och svans, som var den som hittade på vad vi skulle kallas för. Han var nog nöjd. Elaka ögon hade han, och ett sataniskt flin och han var ond som sagt och hans pappa var tevehandlare och hade amerikanska bilar och det vilade något farligt och skrämmande över hela hans familj.

Korpen är idag min favoritfågel. Den är svart som kol och lika glänsande och dess blick tränger igenom vilka barriärer som helst. Den sägs vara klok också men hur det är med den saken låter jag vara osagt.

Jag minns dock korparna som svävade över Kobåset i Hemavan när jag var liten grabb. Jag gick i fyran och vi var där på lägerskola och Kjelle, som sedermera blev en idiot, visade för första gången varför han blev det. Vår lärare var lite för frän för sitt eget bästa upptäckte jag också. En djävul som gillade att göra sig rolig på andras bekostnad. En skenhelig fan med skägg som favoriserade favoriter och låtsades värna om de svaga. Han satte upp en snygg fasad inför föräldrar och förnekade med ett leende kritik från oss barn som kände oss kränkta av skitstöveln och han kom undan med det, svinpälsen.

Fastän Donald var cool. En kille vi lärde känna som bodde där och hade egen snöscooter. Hans ögon låg djupt och hans dialekt var mystisk och han gjorde som han ville. En fri själ på sin scooter i full fart över vidderna under de eviga himlarna. Han luktade bensin och kåda och han hade en hemstickad luva och hemgjorda näbbstövlar. Vi älskade honom.

Vår lärare förbjöd oss att umgås med Donald. Men vår hjälte sade till mig att skita i det. Och då gjorde jag det.

Som tack för det, och andra saker om jag ska vara ärlig, så utnämnde vår Lismande magister mig till lägerskolans slarvigaste elev.

Jag har aldrig glömt det din fan, bara så du vet.

Godkväll.

Månar och stjärnor och minuter som går. Allt i himmelsk förening och sagolika figurer i nattens och morgonens mörker. Jag står i vind och rusk och väntar. Väntar så länge du vill och kan och jag är där jag ville vara och borde ha varit för länge sedan.