Jag praktiserar tystnaden. Det finns mycket att hämta i den. Pratet används för att slippa tänka. Öppna munnen och låt orden flöda bara. Använd inte hjärnan utan säg bara vad som faller dig in. Säg vad som helst. Det viktigaste är att det inte är tyst tycks vara den gängse uppfattningen idag.

Det pratas så mycket överallt. Var du än befinner dig så låter människor munnen gå och det förväntas av dig att du ska lyssna uppmärksamt och du ska nicka lite då och då, rynka pannan och göra grimaser och lägga huvudet på sned och le fastän du i själva verket tänker, håll käften din idiot!

Jag kommer att tänka på den fantastiske Christofer Walken som vid något tillfälle gav ett råd till någon av sina skådespelarkollegor som frågade vad han/hon skulle göra om du stod handfallen och inte visste vad du skulle ta dig till. Om du glömt repliken eller regin till exempel. Och rådet var, var bara tyst, titta rakt fram på din motspelare eller ut i evigheten men framförallt, var bara tyst.

Så var tysta människor. Upplev tystnaden och gör den till din vän. Det behöver inte låta hela tiden och om du rannsakar dig själv, hur mycket av det du säger på en dag har någon verklig relevans? Hur mycket är floskler och utfyllnad? Gör dig själv och andra en tjänst och gå in i det tysta rummet. Sätt dig ner där en stund. Slut dina ögon och gå inåt. Var inåtriktad istället för motsatsen. Tystnaden är inte farlig. Den är din vän och din trogne bundsförvant.

Så kör den tysta stilen. Jag gör det så ofta jag kan. Tänk istället för att prata.

Shhh!

God morgon.

Mina ögon svider och fingrarna är kalla som is. Jag sitter på min beniga bak och tänker på allting i hela världen. Det tjuter som en ångvissla i mitt huvud när tankarna far fram och åter och jag behöver sortera och analysera men det går för fort och det känns som att stå vid fronten med kulorna visslande runt mitt huvud.

Rostfärgade löv och regn och rusk och trötta ögon, där är jag. Jag är en flagga i vinden också och ibland känns det som det är ett hål i mitt liv och jag vill helst krypa in där och gömma mig för mig själv.

Lugn och ro, jag behöver verkligen lugn och ro och jag vill vara en elefant i skuggan under ett cederträ på savannen. Jag vill stå där tyst och stilla och plira mot den nedåtgående solen och natten kommer att bli sval tack och lov. Det var verkligen varmt idag tänker jag och gnider mig mot trädstammen.

Lägg in mig på sjukhus. Ge mig dropp och låt mig sova tills det blir vår. Som björnarna gör i sina ombonade iden. Jag är så trött och åren känns nu. Jag kommer knappt ihåg hur det kändes när jag var ung och det kanske är tur det för annars så skulle jag väl bryta ihop. En del män och kvinnor i samma ålder som jag kämpar som ettriga illrar för att hålla åldern i schack, men inte ens det orkar jag längre. Jag står som en trött gnu i ledet för att få dricka vatten ur vattenhålet och jag väntar så snällt på min tur. Unggnuerna få slåss om förstaplatsen bäst de vill. Jag har varit där redan behöver inte den kicken längre.

Det finns dock lite krut kvar i den här gubben och himlen får nog vänta ett tag till på mig. Jag är som Muhammad Ali mot repen under ett slagregn och jag väntar bara på en lucka, sen smäller det direkt. Livet såg inte ens slaget komma.

God afton.

 

 

”Vem är du?” Sade han och såg frågande ut. ”Du ser ut som henne jag kände en gång, men det du gör och säger är inte hon.” Han vände sig förskräckt bort.

Hon tog tag i hans arm och hindrade honom från att gå.

”Lägg av!” Sade hon och försökte le som hon brukade le, men något höll henne tillbaka och det blev mer till en grimas. Hon kände det men gav inte upp utan sade.

”Varför gör du så här?” Hon kände hur ilskan steg i henne mot hennes vilja. ”Det är som om du vill bråka.” Fortsatte hon. ”Ingenting är fel eller konstigt, jag är precis som jag brukar vara och jag förstår inte vad du håller på med.”

Han stod och såg på henne och kände hur hon kämpade mot sina demoner och han förbannade sin överkänslighet mot förändringar i närmiljön och att hon förnekade vad som var på gång.

”Sluta!” Sade han och glodde på henne. ”Du vet ju, eller hur? Du vet ju hur du egentligen känner så varför inte bara säga som det är.” Han suckade djupt och tog bort hennes hand från sin arm.

”Varenda gång är det samma sak”, sade hon efter stund. ”Samma djävla visa och du sjunger förbannat falskt också vet du det?” Hon stirrade på honom och fastän hon misstänkte att han hade rätt så fanns det ingenting som skulle kunna få henne att erkänna det. Det var som om hon var besatt men inte av någon ond ande, utan av en känsla av att vara verklig och att det här var hennes riktiga jag. Att hon äntligen vågade släppa fram den hon var och att hon fram till idag burit en mask. Hon kände sig förvirrad.

”Jag förstår inte varför du gör så här mot mig.” Plötsligt så kände hon sig ledsen och missförstådd och hon ville bara gråta. All hennes ilska var som bortblåst och hon upplevde bara en stor besvikelse. Över vad var hon osäker på men det spelade inte så stor roll. Han som stod framför henne förstod henne inte och om han inte gjorde det så kunde han dra åt helvete. Hon sade trots den insikten med så mild stämma hon kunde uppbringa.

”Kan vi inte sluta nu?”

Han såg på henne och log. Han visste ju, han var fullständigt medveten om vad som hände här. Han hetaste önskan var bara att hon också kunde bli det. Men han visste att det var omöjligt. Han var bara rädd för att sådan som hon var idag och med jämna mellanrum var sådan som hon var utan mask. Att det här var hennes riktiga jag. Han sade.

”Ok älskling, vi gör så.”

Han flinade. De kramades och allt var frid och ro men båda tänkte och önskade sig något annat men de hade lärt sig något i alla fall efter alla år och både hon och han visste att allt skulle vara som vanligt igen om några dagar.

Han gick till jobbet.

God morgon ♥️

 

 

Söndagar, som var mina värsta dagar, som hade en ram av ångest och var målade med mörka färger och som var en pina att genomleva, är idag en oas bestående av harmoni och lycka i väl tilltagna doser.

Vi gör inte så mycket, familjen. Vi hänger med varandra, åker och handlar och idag åt vi lunch på donken, bevistade huset IKEA och satt i soffor och drömde om ett nytt kök och sedan åkte vi hem. Utan att ha köpt en enda pinal.

Det vanliga livet, jag älskar det vanliga livet och som jag föraktade det en gång och jag förstår inte varför det ska ta sextio år innan du kan se dig själv i spegeln och säga att du är helt ok med vem du är. Att du inte är rädd längre. Att du är självsäker och bra för dig själv och din omgivning. Att du duger. Att du är trygg som en örn på uppvindar och att du har människor omkring dig som älskar dig. Och att du älskar dem tillbaka.

Varför tog det sextio år? Och säg nu inte att det bara gäller mig. Jag ser dagligen män och kvinnor i min ålder som bär kläder av samma material som jag gjorde en gång. Lögnens täta skaviga väv som varken värmer eller svalkar. Självbedrägeriets kostym eller klänning som ska försöka dölja rädslan för det liv som du inte kan acceptera.

Jag är naken idag. Jag står utan kläder. Alla kan se vem jag är och jag har ingenting att skämmas för längre. Och Gud vet att det finns människor som gjorde sitt bästa för att jag skulle göra just det.

Åt helvete med dem!

Jag behöver inte längre bry mig om lismare och charlataner. Jag är som jag alltid borde ha varit och jag undrar återigen. Hur kunde det ta sextio år?

God afton

 

Ibland är det långt hem till tacos och familj och oklippt gräsmatta. Men det är värt det för varenda minut som jag sitter på min flygande matta på väg dit där jag egentligen alltid vill vara så tänker jag att jag är fri. Fri att flyga eller gå eller till och med krypa precis vart jag vill.

I musiken, i orden finns det lätta, det svåra, det vemodiga och det lyckliga. Jag är utanför murarna. Jag har mitt liv i ett knyte på en pinne över axeln och ett grässtrå i mungipan. Jag är där jag vill vara när som helst och hur som haver så är jag rätt och fel och på väg hela tiden.

Somliga säger si och andra säger så men det är var jag säger som betyder något. Jag släpper aldrig taget och jag har inga sorger längre och allt vad jag behöver är där det ska vara och jag är också där.

Somliga säger nej. Jag säger alltid ja.

God afton

Det är så fint ibland, när allting stämmer och vägen är slät och jämn och torr och det sluttar lätt nerför och när en lätt bris från sydväst smeker din trötta kind som en barnahand. På den sista tiden så stämmer det mesta och även om det har varit ok förut så har det alltid funnits en liten orosunge i något hörn av mitt medvetande som suttit där och varit grinig och förstört stämningen. Visst, allt är inte perfekt alltid men det duger. Det duger för mig.

Nu pockar mina trötta ögon på en liten lur på det här Enköpingståget. Så jag stänger nu. Återkommer snart.

Tillbaka bland kajor och duvor på Enköpings torg och det är som det är i Enköping. Det händer inte så mycket här och vattnet från fontänen mitt emot mig fuktar mitt ansikte i den friska vinden. Mitt småstadshjärta studsar i mitt bröst och jag är nog och förblir en småstadsman. Behagligheten omsluter den här lilla staden och den förefaller till åttio procent bebos av äldre män. De sitter här på bänkar runt omkring torget tillsammans med mig, en ny gubbe i stan. Kvinnorna ses inte så mycket här omkring. De sitter kanske hemma och virkar eller förbereder middagen och bara för att jag skrev så vanvördigt och manschauvinistiskt så kommer det nu horder av kvinnor med grepar och brinnande facklor i händerna.

De skriker att jag ska brännas på bål.

Jag räknar duvor nu. De sitter på tegeltaken i värmen och vänta nu, etthundrafemton stycken är det, och det ser inte så dumt ut, lite blåsigt för dem kanske. Men är du duva så är du.

Dags att gå tillbaka till jobbet. Lunchen är slut. Sista brödbiten får kajorna.

God middag.

 

Sista dagen i veckan och idag ska det drickas så det står härliga till. Äntligen så får du kånka hem kartongerna och det är nog bäst att ta två vita, för du vet ju aldrig. Det kan ju ta slut.

Ja håhåjaja hur det var, och hur det fortfarande är för så många.

Men skit i det nu. Jag är glad för att det fredag av andra orsaker. Vi ska se på en bra film ikväll jag och Ulrika och Ludvig och kanske om vi har tur så ärar oss Harald med att sitta med. Vi ska äta popcorn och dricka läsk och vi är bra för varandra.

Idag är vintern långt borta och fåglarna har fått spatt och tror att det är vår de dumma fjäderbollarna. De far omkring i träd och buskage och det är ingen hejd på ysterheten.

Trötta ögon idag trots fredagsglädje och varma grader och jag hade önskat för mig och min vackra fru ett par timmar till i sängen efter att barnen gått till skolan. Fastän i morgon är vi lediga tillsammans och kanske att vi stänger dörren till vårt sovrum ett tag då på morgonen så att vi får sova en stund…

Jag ska försöka att lura ut familjen på fisketur i helgen om vädret blir bra, och Haralds moppe fungerar nu igen som den ska så jag slipper meka som det var tänkt. Hans kompisar är riktiga mekarproffs och jag är lite impad faktiskt. Men en fisketur med korvgrillning och kaffe och kanelbullar vid strandkanten, vem kan säga nej till det? Ok, jag vet flera stycken. Men vi får se.

God morgon.

 

Duvor överallt, vart jag än tittar så ser jag duvor. Inga andra spännande  fåglar som sparvhökar eller steglitser eller nötkråkor, utan bara dessa duvor som drar omkring som raggargäng i grannskapet och skitar ner och gapar och skriker och dricker öl. Nja kanske inte riktigt men de tar över och deras vingar klapprar och det där struttandet de håller på med. Vad är det för jävla sätt att gå på. Styltar fram som fågelrobotar utan en mjuk rörelse någonstans och så kurrar de hela tiden. Vad är det de vill egentligen?

Närgångna är de också, och tigger mat och om jag ska vara ärlig så är de lite skrämmande och det känns inte behagligt att de är så många. På Enköpings torg är det värst och då handlar det inte bara om duvor, utan kajor också, Vitögda, stirriga kajor som lierat sig med duvorna för att ta maten ifrån mig. Jag sitter där med min etthundrafemtiogrammare från Enköpingsgrillen och njuter, och runt omkring mig sitter åtminstone femtio duvor och kajor, ja tjugofem duvor och tjugofem kajor alltså, och tigger

Jävla duvor, och kajor.