Det duger.

Det är så fint ibland, när allting stämmer och vägen är slät och jämn och torr och det sluttar lätt nerför och när en lätt bris från sydväst smeker din trötta kind som en barnahand. På den sista tiden så stämmer det mesta och även om det har varit ok förut så har det alltid funnits en liten orosunge i något hörn av mitt medvetande som suttit där och varit grinig och förstört stämningen. Visst, allt är inte perfekt alltid men det duger. Det duger för mig.

Nu pockar mina trötta ögon på en liten lur på det här Enköpingståget. Så jag stänger nu. Återkommer snart.

Tillbaka bland kajor och duvor på Enköpings torg och det är som det är i Enköping. Det händer inte så mycket här och vattnet från fontänen mitt emot mig fuktar mitt ansikte i den friska vinden. Mitt småstadshjärta studsar i mitt bröst och jag är nog och förblir en småstadsman. Behagligheten omsluter den här lilla staden och den förefaller till åttio procent bebos av äldre män. De sitter här på bänkar runt omkring torget tillsammans med mig, en ny gubbe i stan. Kvinnorna ses inte så mycket här omkring. De sitter kanske hemma och virkar eller förbereder middagen och bara för att jag skrev så vanvördigt och manschauvinistiskt så kommer det nu horder av kvinnor med grepar och brinnande facklor i händerna.

De skriker att jag ska brännas på bål.

Jag räknar duvor nu. De sitter på tegeltaken i värmen och vänta nu, etthundrafemton stycken är det, och det ser inte så dumt ut, lite blåsigt för dem kanske. Men är du duva så är du.

Dags att gå tillbaka till jobbet. Lunchen är slut. Sista brödbiten får kajorna.

God middag.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s