Vattnet i bäcken porlade som vatten gör om våren men när det lämnade den branta sluttningen och kom ner till planare natur och rann ut i en mer stillsam del. Så övergick porlandet till tystnad och allt som hördes var surrande från mygg och taltrasten. I skogen var vinden näst intill obefintlig. En och annan vindil letade sig med jämna mellanrum dock in mellan trädstammar och sly och lyckades krusa vattenytan i den lagun vid vilken mannen satt och metade.

Det doftade av mull och vatten som stått för länge och det hängde grenar ut över vattnet från träd som stod nära kanten på bäcken. Han satt alldeles stilla. Andades genom näsan så lugnt han förmådde och såg på myggan som satt på hans hand och sög i sig av hans blod. Såg i ögonvrån hur den svällde och blev röd och stinn men hans verkliga fokus låg på flötet och på den stora öring som cirklade kring masken som han trätt upp på kroken. Flötet var egentligen onödigt då vattnet var så klart. Det var mer till för att hålla rätt djup och för att avlasta hans armar. Att hålla spöet så att betet kom tillräckligt långt ut utan flöte skulle vara alltför påfrestande. Det skulle visserligen vara mer effektivt, men han skulle inte orka att hålla det så.

Myggan lämnade hans hand och kunde knappt flyga så tung den var och han bet ihop käkarna när klådan nådde hans medvetande. Det krävdes behärskning och självkontroll för att inte klia sig. Svetten rann ner i hans panna och in i hans ögon och det sved men han satt stilla och öringen hade ännu inte bestämt sig. Den simmade sakta fram och åter och ibland så nära betet att flötet guppade till och han satt stilla. Andades knappt längre och han visste att det var nära nu. Han kunde känna fiskens hunger och jaktinstinkt och när den försvann ur hans synfält för några sekunder så visste han och han gjorde sig beredd. Mannen såg när den kom, såg hur den med några snabba slag med stjärten kom in från vänster och han såg den öppna munnen och hur masken försvann och han lyfte sitt spö och krokade fisken.

Han kände hur tung den var och han vågade inte hålla emot för hårt utan reste sig upp och följde fiskens väg och han höll den bara så att den inte gick utåt utan han tvingade den att följa kanten på bäcken. Spötoppen var nu under vattenytan och den stora öringen var stark och tänkte inte ge sig. Han lyckades få den att vända när det blev nödvändigt. När de hängande grenarna och slyet gjorde det omöjligt för mannen att komma fram. Hans hjärta slog hårt av spänning och ansträngning och han beundrade fisken, såg hur vacker den var och kände styrkan den hade i sin kropp och när den gick upp i ytan så skimrade färgerna i solen och till slut, efter en halvtimmes kamp, så gav den plötsligt upp. Lade sig trött på sidan och lät sig bogseras in till stranden och lyftas upp i gälarna. Han slog den över huvudet med baksidan av sin kniv och den sprattlade till och förblev sedan stilla. Han satte sig ner och beskådade den skimrande öringen. Drog med handen över dess kropp och den var både sträv och slät och han kände sig glad för att han lyckades fånga den. Det hade varit en bra kamp och han hade vunnit den här gången och han såg fram emot att tillreda den. Han tog ur och rensade fisken på plats, lade ner den i sin fångstkorg av bambu och den fick knappt plats. Stoppade sedan sin pipa och började gå hemåt.

Det var långt hem och han var trött och vägen gav honom värk i benen och hans rygg var sliten av många års arbete och han var tvungen att  vila. Han satte sig ner på en stubbe och han andades tungt och han tänkte på när han var yngre och inte var så trött. När det var enklare. När dagarna inte var så långa. När det var bråttom att leva. När det inte fanns tid till att tänka efter och det fanns ingen anledning att göra det heller på den tiden. Idag gick dagarna precis i den takt som han bestämde att de skulle gå i och när han stod på sin veranda och såg solen gå upp, vilket han gjorde varje morgon, och när han hörde koltrastar och taltrastar tävla om vilken som sjöng vackrast så saknade han inte sin ungdom. Det var längesedan han gjorde det.

Han reste sig till slut från sin stubbe och började gå igen. Stigen han gick på var väl upptrampad och han tänkte  på vilka som gick där när han inte gjorde det. Han tyckte om att tänka på att en björn hade gått där han gick, eller en räv, eller en älg, eller vilket djur som helst egentligen. Det gav honom en känsla av att han hörde till. Att han var en del i det stora mönster, det nät, som var tillvaron. Han kände sig glad när han tänkte så och fötterna gick lättare och han andning blev djupare och det var som det skulle vara nu. Och han var nöjd med det. Han lyfte blicken och genom grenverket såg han hur molnen började hopa sig och vinden tilltog i trädkronorna och snart skulle det regna men han skulle vara hemma innan dess. Hemma i fåtöljen framför en brasa med en kopp te såg han sig sitta och det vara bara den sista backen upp kvar och sedan förbi den stora stenen och över den smala träbron som han byggt själv och som bryggade över den lilla ravinen, som i själva verket var ett djupt dike, och sedan skulle han kunna se den lilla stugan som låg i ett skogsbryn och som var hans hem.

Han stod där nu. På den plats där han kunde se huset. Det rykte ur skorstenen. En tunn vit rök som letade sig upp mot de allt gråare skyarna och han kände glädje när han tänkte på sin fru som stod därinne och väntade på honom och de var äldre nu och det blev som de sagt att det skulle bli, som de sagt i så många år, att de skulle åldras tillsammans. Han blev varm i hjärtat när han tänkte på hur bra de haft det under alla dessa dagar som de haft ihop, de barn som de fått, sett, och som gått och som de uppfostrat till unga män som tycktes ha glömt var de kom ifrån de senaste åren. Han klandrade dem inte. Jo det gjorde han. men det var ingenting som han kunde göra något åt och han var glad när de sågs och när de fiskade tillsammans. Det var som det alltid var och han hade varit likadan själv och det var som det var menat att vara.

Han stannade på gräsmattan en stund innan han gick in och han tänkte på att det var bra att de köpt det här huset som de  bodde i nu. Att de lämnat det som var och att de insett att livet var mer värt om närmiljön var naturnära och där regn luktade regn och inte svavel. Han klev in.

”Vad sägs?” Frågade han och höll upp öringen.

”Stackars lilla fisk.”

”Den fick sin chans och det var nära att den tog den.”

”Du kunde väl släppt tillbaka honom?”

”Eller henne, men nej, vi kämpade väl både fisken och jag och båda visste att det var en kamp på liv och död.”

”I alla fall för öringen.”

Han log och tänkte att det inte var någon mening med att föra diskussionen vidare. Hon hade naturligtvis rätt. Det var inte särskilt troligt att han, fiskaren, skulle tagit sitt eget liv om fisken slitit sig.

”Vi får göra honom rättvisa på matbordet istället.”

När de ätit och disken var i diskmaskinen så tog de en promenad. De höll varandras händer som de alltid gjort och alltid skulle göra och hennes hand var varm och svettig och han visste var han var nu och han visste vad han hade henne. Det hade inte alltid varit så. Hon var ensam om att kunna se honom som han var och när han till slut skalat av henne alla hennes lager så stod hon naken framför honom.

Det hade tagit många dagar och många hårda ord hade lämnat deras läppar och det var först när han insåg hur han var och att sättet han tänkte på inte var förenligt med ett liv tillsammans med henne. Han valde rätt väg och det gjorde hon också och det var därför de gick tillsammans i ett lätt regn en sensommardag. Han kände det som om han var uppkopplad mot ett nätverk som var livet och han kunde knappt minnas den gnagande oro som han alltid haft i kroppen under sin förra vistelse  på jorden. Det var så det kändes. Som han landat på nytt efter att ha varit borta en lång tid. Han var lycklig och det var hon också, den numera något rynkiga flicka som han kände så mycket för och som gick hand i hand med honom.

”Varför tog det så lång tid?” Frågade han.

”Det tog den tid det behövde ta.”

Han såg på henne och log.

”Du vet vad jag pratar om ?”

”Det vet jag alltid.”

”Om jag fick önska något så skulle jag önska att det aldrig hade varit som det var när det inte var så bra.”

”Jag också, men det lönar sig inte att se bakåt Johan. Du om någon borde väl veta det.”

”Det är svårt.”

”Stäng den där dörren nu älskling och vet vad som händer  om du håller den  öppen.”

”Hjälp mig med det då.”

”Jag har redan gjort det, den är stängd nu.”

Och det var den.

Regnet ökade i styrka och det ställde sig under en gran tillsammans och hon kröp in i hans famn och han lade sina armar omkring henne och begravde sin näsa i hennes hår. Hennes säreget färgade hår som doftade av allt som var hon och han slöt sina ögon och det var så längesedan, och han bad en bön om att det alltid skulle vara längesedan som han kände sig olycklig och rädd.

”Jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Allt var stilla nu och regnet hade samlats till rännilar som blev till ett litet delta på grusvägen de gått på. Det stod fortfarande under granen och träffades då och då av tunga droppar av regn som letade sig igenom grenverket. De gick hem trots regnet. De gick sakta som de alltid gjorde och vägen var precis så lång som de ville att den skulle vara och det slutade att regna strax innan de kom fram. Det doftade friskt efter regnet och taltrasten tog lite tveksamt upp sin sång igen. Väl inne och inte längre i våta kläder tände de upp i öppna spisen och öppnade en flaska vin. Det var ett vin som de tyckte om, ett som de alltid drack och de hade smakat andra sorter som också var goda men det var det här vinet som de drack oftast. Erika, som hans fru hette, hämtade ost och kex. En Blue Stilton och de salta kex som hon visste att han tyckte om. De åt och drack av det som de hade och allt var så bra som de kunde förvänta sig att det skulle vara. Inte mer och inte mindre och de var tillfreds med det och öppnade en flaska till när den första var slut.

På natten när han gick ut för att göra det som äldre män gör oftare än unga så fortsatte han, när han var klar, ner till där bonden Anders åker började. Han tände sin pipa och hörde ur mörkret hur ett sträck med gäss passerade. Han kunde känna hösten i luften nu och han tyckte mycket om den årstiden. Han höll i fotogenlampan som han inte hade tänt för att det var lite bråttom förut, men han tände den nu och gick tillbaka till det lilla huset. han satte sig ner på verandan och rökte klart. Reste sig sedan upp, knackade ur pipan i askkoppen och gick in och kröp ner hos sin varma fru. Det skulle snart vara morgon.

Solen gick upp och det var en molnfri dag. Det stod ett rådjur på tomten med lyft huvud. Dess stora ögon var som brunnar att drunkna i och han stod i sovrumsfönstret och såg på det skygga djuret. Han hade skjutit rådjur när han var yngre. När han lät jaktinstinkten ta över förståndet och respekten för livet och han visste att ett straff var att vänta. Att fiska var annorlunda tyckte han och han hade inget dåligt samvete för att han tog upp och dödade kalla fiskar. Någon ansåg säkert att det inte var någon skillnad och att döda är att döda oavsett vad, men inte Johan Lilja. Rådjuret såg på honom och han visste att det var på det sättet rådjur alltid skulle se på honom. Hon såg honom i ögonen och kände hans skuld och visste vad han gjort och djuret lämnade honom kvar med de kval han hade och tog ett skutt över gärdsgården och försvann in i skogen. Han stod en stund och såg efter rådjuret. Bryggde sedan kaffe och dukade frukostbordet med allt som hon tyckte om och det han föredrog. Sedan gick han in i sovrummet och väckte henne.

”Vad vill du göra idag?” Frågade hon.

”Är det något vi behöver göra?”

”Du behöver klippa dig. Du börjar se ut som han den där tennisspelaren, vad heter han nu igen?” Hon skrattade till när hon kom på det. ”Anders Järryd, så heter han. Du ser ut som Anders Järryd.” Hon gapskrattade.

Johan tittade på henne förvånat.

”Anders Järryd?”

”Ja förlåt, men vänta, jag ska googla.”

Och han såg verkligen ut som Anders Järryd i håret såg han när hon visade honom bilder. Han insåg att en klippning var nödvändig.

De tog bilen in till staden och de hade på sig fina kläder. Han hade byxor med pressveck och välputsade bruna skor, vit skjorta och en blå kavajliknande jacka med slag som slutade där låren började. Hon bar en svart klänning som var halvlång med lång ärm och hon hade svarta tights under klänningen och en jeansjacka. Hon hade boots på fötterna.

De var mycket snygga tillsammans.

Frisörsalongen de gick in på var modern och föreföll vara en sådan som levererade vad den lovade. Frisören som mötte dem var en förtroendeingivande och ung man. Mycket välklädd och med en modern frisyr och trots att han verkade vara kunnig inom sitt skrå  så kände sig Johan osäker. Han såg vädjande på Erika men hon log och skakade på huvudet.

Den blev mycket kort, hans frisyr, men han kände sig nöjd när han såg sig i spegeln och Erika drog sin hand utefter hans nacke.

”Det känns skönt, både mjukt och strävt.” Och hon tyckte också om vad hon såg. ”Nu är det min tur”, sade hon. ”Jag vill också se ut som Johan.”

Frisören såg på henne. Såg hennes halvlånga röda hår som slutade vid hennes axlar och han tyckte att hon var så vacker och han ville inte klippa henne så som hon ville bli klippt. Erika satte sig i stolen och sade,

”Klipp mig nu.”

”Jag vill inte.” Den unge förtvivlade frisören såg på Johan. Sökte stöd.

Johan ryckte på axlarna och gjorde en min som du gör när du befinner dig i en situation som den här. Han log.

”Gör som damen vill, du kommer ingen vart med henne, hon har bestämt sig.”

Den unge mannen började och han var mycket försiktig och väldigt tveksam till en början men såg sedan hur det skulle komma att bli och han kände sig glad och blev noggrann och inspirerad. När han var klar så var hon klar och båda var nu glada och när de lämnade salongen, Johan och Erika, så kände den unge frisören att han inte ville klippa mer idag.

De gick som bror och syster, eller som bröder, och att de var man och hustru kunde du också se och de var annorlunda. De var inte som de var förut och annorlunda var bra för dem. Att handla mat var annorlunda när du var det, och de stannade framför varje spegel och varje fönster som gick att spegla sig i och de höll huvudena intill varandras och de skrattade tillsammans.

”Varför?” Frågade han när de kommit hem.

”Tycker du inte om det?”

”Jag tycker mycket om det.”

”Att se ut som du gör mig glad.”

”Du ser inte ut som jag.”

”Vi är så lika du och jag.”

Han såg på henne.

”Vi är inte lika.”

”Jag vill att vi ska vara det, säg att du också vill det.”

”Du tycker att vi är lika?”

Hon nickade.

”Vi har lika kort hår.”

”Och vi liknar varandra?”

”Ok, vi liknar varandra om du vill att vi ska göra det.”

”Bra, då pratar vi inte mer om det.”

”Jag funderar på att bygga en pyramid”, sade han vid frukosten en dag.

”En pyramid?”

”Ja, en pyramid, en egyptisk pyramid, här på tomten, vad tror du om det?”

”Varför en pyramid?”

”För att jag tycker om pyramider. Jag har alltid varit fascinerad av pyramider och redan som barn tyckte jag om att titta i böcker som hade bilder av pyramider. De ger mig en känsla av att mirakel finns och jag skulle vilja ha ett mirakel här i vår värld.”

Hon såg på honom.

”Ett till menar jag”, sade han.

”De var vackra egyptierna. Deras palats var vackra och deras kläder”, sade hon.

”Deras gudstro var väldigt speciell och hur de ens kunde bygga pyramiderna är ju något ofattbart.”

”Det var ju inte egyptierna som byggde dem, inte de som vi pratar om.”

”De fick dem byggda, och de står där än.”

”Och nu ska du bygga en egen?”

”Du kan få hjälpa till.”

”Kanske, vi får se, det beror på hur stor du tänker bygga den.”

”Inte så stor, och inte så liten, jag bygger den som jag bygger den.”

”Vad ska du kalla dig?”

”Vad menar du?”

”Ja du kan ju inte heta Johan Lilja om du ska bygga en egyptisk pyramid. Du måste ju heta något som en Farao skulle ha hetat, håller du inte med?

”Skojar du med mig?”

”Lite kanske, men lite allvar menar jag.”

”Kan jag få återkomma om det.”

Erika skrattade och reste sig.

”Bygg en pyramid älskling. Bygg den bra så den står i tusen år.”

Han gick ut och satte sig på verandan och tände sin pipa och såg ut över gräsmattan för att få en känsla av var hans pyramid skulle stå. Han ville att solens första strålar på morgonen skulle träffa byggnadsverket och de sista, som en början och ett slut på dagen och allt däremellan. Han tänkte sig pyramiden som en vision, en hyllning till solen och dagen alla dagar om året. Han insåg att han skulle bli tvungen att fälla några träd.

Johan ägnade sedan resten av förmiddagen åt att på internet söka information om mått och hur en pyramid skulle byggas. Vilken form byggnadsstenarna skulle ha och hur många som skulle komma att behövas. En vinsch skulle bli nödvändig, och taljor. När han var klar presenterade han sitt projekt för Erika.

”Du tänker genomföra detta?”

Han nickade.

”Men träden Johan, är det verkligen nödvändigt?”

”Vi får mer sol på tomten, och vi  får ved.”

Hon såg på honom och log och hennes korta frisyr var vad hennes ansikte ville ha insåg han och han tyckte om att se henne så.

”Ett monument över oss och våra barn?” Frågade hon.

”En hyllning till att vi finns till och att vi träffades.”

”Jag tycker om det. Låt oss göra det tillsammans.”

”Vi gör allt tillsammans.”

”Kan vi då gå och lägga oss en stund tillsammans oh store Farao? Jag vill behaga dig.

Han kände att det var något som han verkligen ville och han lät henne föra sig till sängen. Han kände även att det fortfarande fanns en tveksamhet hos henne men han insåg att det inte var rätt tillfälle att ta upp det nu.

En vecka senare var byggnadsstenarna levererade. De låg under en presenning på tomten och Johan hade gjort underarbetet på den plats där pyramiden skulle stå. Träden var fällda, två större björkar var borta och det hade blivit ljusare och Erika hade trots allt sett att det var bra. En kran av trä med vinsch och taljor stod där den skulle stå och det återstod mycket arbete.

Han tänkte på Erika, och så slutade han med det. De var oftast överens men inte nu. Hon var på hans sida men ändå inte och han ville bygga pyramiden men inte till vilket pris som helst. Han tänkte inte mer på det just nu och han gick ut till sina stenar och sin grund som han anlagt och han ville börja någon gång. Johan drog med handen över de fyrkantiga stenblocken och kände strävheten och doften av sågad sten och han såg hur  tunga de var och han kunde inte sluta tänka på Erika.

”Jag behöver inte bygga den. Det går att lämna tillbaka stenarna och gräsmattan går att återställa. Det är lite värre med björkarna bara.”

Hon såg på honom. De åt lunch.

”Pyramiden, det är inte nödvändigt.” Han sade det igen.

”Vill du inte bygga den längre?”

”Jo, men inte du.”

Hon var tyst och tittade ute genom fönstret och drog handen genom det korta röda. Hon tänkte på hur hon ville ha det. Hon skulle komma att se byggnaden där hon nu såg Anders åker och pyramiden skulle vara stor och ödesmättad och deras plats skulle inte vara sig lik när den var klar. Men hon kände att det var försent att ändra sig nu och hon både ville och inte ville och istället för att stänga dörren, så öppnade hon den.

”Nu vill jag bygga den igen. Jag ville inte det förut men nu har jag bestämt mig. Vi bygger en pyramid.”

”Det kommer att bli fantastiskt.”

”Det vet jag.”

De stod på verandan tillsammans. Grundlagret var lagt och i mitten var lämnat ett hålrum där något skulle läggas. Vad visste de inte men det borde vara något som betydde mycket för dem båda. Ett dokument, en text skriven av dem tillsammans eller en bild borde ligga där. Så mycket var klart.

”Du måste tillverka en sarkofag”, sade hon.

”En sarkofag av trä i så fall, jag har inte tillgång till någon kalksten tyvärr”, sade han och log. ”Jag börjar imorgon. Jag är trött nu och vill bara äta och gå och lägga mig.”

Hon nickade allvarligt och höll hans hand.

Hon låg länge bredvid honom innan hon somnade. Hon tänkte på dem tillsammans. På alla år, på barnen som fanns men kändes avlägsna och som var det också. Erika kunde sakna tiden då de bodde tillsammans i deras andra hus som de lämnade när pojkarna flyttade. Deras tvillingar som var som stöpta i samma form men ändå så olika. Strävandet de gått igenom tillsammans, denna ständiga uppförsbacke de första åren när barnen var små och hur det så småningom vände och hur harmonin flyttade in och bestämde sig för att stanna.

Hon såg på sin man i hans korta frisyr, det gråa håret, rynkorna i hans ögonvrår och hon kände en värme som var kärlek och det skulle aldrig ta slut för henne. Hon hade aldrig älskat någon annan innan hon mötte Johan. Det var som om hennes känslor hade sparats för den här mannen. Hon kände det som om hon ville gråta.

Johan vaknade tidigt som vanligt och gick ner till sjön. Det var en lagom promenad. Erika sov när han gick och han hade lutat sig fram och lyssnat på hennes lätta snusningar. Hon andades som en liten mus. Som om hon ville spara på syret i världen och bara använda precis så mycket som hon behövde för att syresätta blodet. Återigen så tänkte han att han tyckte mycket om hennes korta frisyr. Varje gång han såg på henne så insåg han att sättet hon var klippt på fick hennes utpräglade , feminina drag att bli än mer påtagliga och den unge frisören hade också sett det och lyckats bra med sin klippning.

Han gick ut på bryggan när han kom fram. En ranglig träbrygga som bonden byggt till sin eka som nu låg där stilla som ett stilleben. Bryggan lutade efter ett flertal hårda vintrar och det var bara en tidsfråga innan isarna skulle ta den. Han satte sig längst ut och såg ut över den lilla sjön. Den var blank som en spegel och skräddare promenerade på ytspänningen och sländor for upp och ner i en evig hiss och den som kom för nära vattenytan och fastnade där slukades av vakande öringar. Han ångrade att han inte tagit med sig flugspöet.

Solen stod lågt ännu och daggen satt som diamanter i grässtråna och det började bli varmare vartefter solen steg. Han reste sig upp och gick in till land igen. Han började gå hemåt och han gick snabbt för han ville komma hem innan Erika vaknade för hon tyckte inte om att vara ensam och inte han heller för den saken skull. En timme eller två i ensamhet var ibland bra för honom, men inte mer.

De hade gett varandra så mycket. Mer än vad som var möjligt, men nödvändigt, och de var starka tillsammans och han hade varit ensam så länge, så även med henne den första tiden. Det var när han slutade att försöka vara någon annan och vågade lita på att den han var, den som hon såg innanför hans sköldar, var den som hon letat efter. Då blev det som han ville att det skulle vara. Han var tillfreds efter detta och han vägrade släppa taget om sina känslor och till slut så blev det som han kände. Den som han var idag. Han hade insett nere vid sjön att allt som han upplevde ensam, hade mycket mindre värde än om hon var med.

Han klev in i stugan.

Hon sov fortfarande. Han satte på kaffe och bakade scones och tog in allt till henne i sovrummet på en bricka. Där fanns marmelad och ost och smör och en liten chokladbit och han kände sig nöjd med sig själv för han visste att hon skulle tycka om det, vad han gjort. Klockan var tio på förmiddagen.

”Har du varit ute?” Frågade hon mellan tuggorna.

”Nere vid sjön”

”Skönt?”

”Ensamt men vackert, jag tycker inte om att vara ensam.”

”Varför gick du själv då?”

”Jag vill inte väcka dig, och jag kunde inte sova och kroppen hade ingen ro så jag tog en promenad. Jag mår bättre nu.”

”Vi måste komma igång.”

”Med pyramiden?”

”Ja, jag vill ha den klar snart”, sade hon och klev ur sängen och gick in i duschen. Han satt kvar och tittade efter henne och tyckte om vad han såg.

När dagen var slut  så stod den färdig. Ett två meter högt monument över ett liv som fortfarande pågick. Det var så han såg det och det var magiskt och Erika var tagen av både det hårda arbetet och av att se slutresultatet. Hon höll om sin man. Stod bakom honom med armarna om hans midja och hon såg på pyramiden över han axel.

”Är du nöjd?” Hon pussade honom på kinden.

”jag är mycket nöjd. Den är som jag hade tänkt mig att den skulle vara.”

”Sarkofagen blev fin.”

”Ja det blev den.”

”Jag är nöjd med vad vi lade i den.”

”Det är jag också.”

De klättrade upp på sitt mirakel sedan och tog en selfie med den nedåtgående solen i bakgrunden. De såg sammanbitna ut. Som storviltjägare med ett nedlagt byte under sina fötter och solguden log och deras allvarliga miner avspeglade hur de kände sig.

Den passade in. Hur du än såg på det så passade en pyramid på en gräsmatta vid kanten av en skog med en åker alldeles intill. Varför inte egentligen? Den svenska idyllen behövde ett inslag av egyptisk mystik. Det stod klart för dem där de befann sig. På toppen av sitt egenhändigt konstruerade åttonde underverk.

”Vi har kontakt nu.” Han vände sitt ansikte mot himlen och höll om henne hårt.

”Jag känner vibrationerna.” Hon log och tryckte sig emot honom

Och solen gick ner bakom tallskogen och de klättrade ner och gick in i stugan och öppnade en flaska mousserande vin. De skålade och drack och de skålade igen och snart skulle de sitta i soffan och titta på teve som vanligt.

Pyramiden stod därute och den var mycket bra  byggd och den skulle stå i tusen år och budskapet i träsarkofagen skulle kanske aldrig avslöjas. Men de visste. Och det räckte. Och det var deras hemlighet.

Han följde ett spår som gick genom Europa och hem igen och under tiden så fick han det han trodde att han behövde.

Han vaknade med en känsla av att ha dött. Klockan som stod på hans nattduksbord hade röda digitalsiffror och de visade fem på morgonen. Utanför fönstret, ute i livet, hade ljuset ännu inte hunnit ikapp mörkret och stjärnorna glimmade ännu mot det svarta. Det var kallt i rummet. Mannen som nyss kände det som om döden kommit låg kvar under täcket och tänkte på sin dröm.

Han hade stått på en balkong och ensamheten han känt hade varit påträngande. Det hade inte funnits plats för någon annan känsla där han stod, och nedanför på gatan marscherade en grupp soldater i plågsam takt och en ton av dysterhet svävade över bilden. En av soldaterna stannade plötsligt, klev ur ledet, och höjde blicken mot balkongen. Log glatt emot honom, lyfte sitt gevär och tog sikte och tryckte av. En svag rökpuff steg upp när hanen träffade slagstiftet och han kände i nästa sekund hur kulan slog in i bröstet på honom med ett sällsamt ljud. Det enda han upplevde var förvåning när han föll bakåt in i rummet. Sedan vaknade han.

Han steg upp när han tänkt klart och gick trots att han frös ut i köket och drack vatten och sedan tillbaka till sängen där han somnade om.

Han mindes när han kom in i Nice på det där varma tåget och hur sjuk han kände sig och hur törsten i hans kropp skrek efter vatten då den bara fått rödvin hela dagen. Vattnet på tåget hade tagit slut och allt han hade haft i ryggsäcken var en flaska med dåligt rödvin. Tågstationen var öde förutom ett café som var öppet och där det stod en arabisk man som sålde croissanter och vatten till honom. Han drack av vattnet och åt bakverken och mådde sedan lite bättre. Han hade feber.

Natten var het och utanför stationsbyggnaden kunde du känna brisen från havet uppblandad med avgaser och urin och han visste att han inte borde sova på stranden men som situationen var så hade han inget val. Säkert skulle det finnas fler som han som kommit sent till Nice och inte hittat någonstans att bo. Han hoppades på det.

Nere vid havet sedan så hängde månen som i ett snöre över vattnet och skapade en gyllene väg över dyningarna. Som han hade förutspått så fanns flera ungdomar med ryggsäckar där och några hade någon slags fest och det var flickor med i sällskapet. Han  sökte sig dit. Den unge mannen fick en flaska vin i sin hand och lekte med i spelet som handlade om pojkar och flickor som ville och inte ville och febern dunkade i hans kropp. I sovsäcken sedan på natten svettades han floder och när han vaknade stod solen högt och han fick panik. Han låg sedan i bar överkropp och shorts i vattenbrynet och lät vågorna skölja över hans huvud och axlar. Han talade sedan en stund med två flickor från Norge som han mött kvällen innan och den ena var blond och kortklippt och så brunbränd att hennes hår blev så vitt att det nästan var genomskinligt. Hon hade de blåaste ögon han sett och så långa ben att hon nästan svajade i morgonbrisen. Han sa att han var ensam. De såg på honom. Han frågade sedan om han kunde få resa med dem några dagar. De sa att det gick bra och den blonda blev glad och log och klappade honom på kinden. De åt lunch på en restaurang nära tågstationen och han fick Alvedon och han var inte sjuk längre.

De hade höll varandra i handen sedan, den blonda och pojken från Norden, och han var blyg och rädd som han alltid var och det var hon också. De gick som två skygga rådjur genom staden och de kysstes ibland och hennes väninna var inte glad åt detta som hände. De köpte vin sedan och de hittade ett hotellrum och när de tände ljuset i rummet så flydde kackerlackorna över golvet och de skrattade och drack mera vin och på natten, de sov i samma säng alla tre, så smekte han hennes små bröst och hon lekte med honom och han med henne.

De åt frukost i sängen på  morgonen. Rosévin och croissanter och han såg på henne med ögon som han aldrig haft förut och han viskade i hennes öra att hon var hans nu och hon nickade och lade sitt huvud på hans mage. Hennes väninna skrattade och ruskade uppgivet på huvudet. Hon klappade sin blonda flickvän på rumpan och böjde sig fram och kysste henne på munnen och han kunde se att det inte var första gången.

De lämnade Nice ett par dagar sedan och fortsatte till Cannes där det inte fanns några hotellrum överhuvudtaget. Så de fick bo på stranden igen och blev bortkörda varje morgon klockan fem av skrikande gendarmer och hans flickor från Norge ville till slut  bort därifrån för stora delar av den manliga befolkningen från Algeriet svärmade som enträgna spyflugor kring dem när de sov på stranden. Han mindes sin rädsla och att han inte sov för att han höll vakt. Han satt nätterna igenom med sina ben i sin sovsäck och rökte Marlboro och drack vin och havet lät som hav låter och han såg skuggorna som rörde sig fram och tillbaka mellan honom, hans skyddslingar och havet. De väntade på att han skulle somna. Han hörde viskningar och såg glimmande cigarrettglöd och han hörde ölburkar öppnas.

På morgonen innan poliserna kom var de redan på väg därifrån.

Han glömde henne aldrig och han ville inte heller och när han vinkade av henne på den där perrongen så grät hon och han också men inga tårar fanns. En vecka senare åkte också han hem. Han klev på tåget i Ventimiglia, lade sina sista pengar på en sovvagnsbiljett och vatten och sov hela vägen till München. Det fanns inget kvar för honom i Europa när han var ensam. Han satt på caféer och såg på människor och han tänkte bara på henne. På hennes vita, korta hår som spretigt låg i hennes panna och på hennes varma händer som han höll i sina när de gick tillsammans. Han tänkte på hennes läppar som hon kysst honom med och han saknade henne och ville inte vara ensam längre i Italien eller någon annanstans. Han var ensam bland tusentals människor i ett vilset Europa och därför reste han hem.

Han var tillbaka i Italien igen och han satt på sitt favoritcafé och han hade lämnat sin vän i vredesmod och han drack. Drack för att han var osäker och rädd. Han hade tagit på sig sin självsäkra min som han alltid hade med sig och han drack för att han saknade sin vän och han drack för att han tyckte om att dricka. På en vecka hade allt det som de talat om och varit överens om blivit en anledning till att de inte tyckte likadant om någonting längre och de blängde argt på varandra. På morgonen efter en natt av drickande på stranden och efter han ensam gått till deras rum på hotellet så packade han sin ryggsäck och gjorde sig beredd att gå. Han var arg och han visste att hans vän var arg och han såg en sista gång på honom innan han gick och han lämnade Frankrike för Italien. Hans vän skulle vakna och förstå att han gått och han skulle vara glad och han som satt på tåget på väg mot Rimini var varm och han svettades och hans vita skjorta klibbade mot hans hud och det luktade illa i hans vagn. Men han kände sig nöjd. Tillfreds med att han hade haft modet att lämna sin självsäkre vän och de skulle inte vara vänner mer. Inte på samma sätt, på något annat vis kanske och han skulle inte komma att sakna det de hade haft. För de hade gått vidare nu. Han hade gått vidare och han visste inte hur det skulle komma att bli mellan dem i framtiden. Fastän nu slog han upp vin i sin kopp och tände en cigarett och såg ut på det torra italienska landskapet som han färdades över.

Han tyckte om att åka tåg. Det gav honom en känsla av att han reste på riktigt. Dunket från skenorna som var ett tecken på att han färdades framåt och det att kunna göra i stort sett vad du ville göra under resans gång var tillfredsställande och han tänkte på sin vän igen och på hur olika de var. För honom var resan ett nödvändigt ont för att komma till den plats som var förutbestämd som resmål och ju fortare du kom fram desto bättre. Den unge mannen som nu satt och drömde vid fönstret på tåget var inte sådan. För det mesta så vill han inte komma fram överhuvudtaget. han följde ett spår som han ibland tappade och då stannade han tills han hittade det igen och just nu hade han förlorat sin väg och därför så reste han planlöst. Han hade klivit på första bästa tåg och gett sig iväg och han skulle komma att hitta spåret igen men om han inte gjorde det så letade han inte. Spåret fanns där och om det ville att han skulle finna det så gjorde han det. Det var så det var och han hade förlikat sig med det.

Flickan från Norge, hon från Nice förra sommaren, låg i hans plånbok i form av ett tummat fotografi och han såg på henne ibland och det var lätt att återskapa känslorna han haft då men de var inte där just nu. Han hade inte försökt att träffa henne igen men han hade tänkt att göra det. Han funderade ofta på varför det inte blivit av men spåret hade inte lett honom dit helt enkelt och han hade bestämt sig för att låta det vara så.

Han kände hur tåget bromsade in inför en station och han gjorde sig beredd att köpa vatten av de pojkar och flickor som alltid sålde vatten och frukt till resenärer genom tågfönstren. Han betalade alltid bra men han var noga med att kolla plomberingen på vattenflaskorna innan han handlade. Frukten var alltid av god kvalitet och apelsinerna i synnerhet. Han såg på pojkarna och flickorna och såg deras solkiga kläder och hur de var trasiga och hur deras hår och ansikten var smutsiga och han tänkte på sin egen rentvättade barndom och han undrade om han haft det bättre. Han visste inte.

När han klev av i Rimini så gick han till det hotell som han bott på vid två tidigare tillfällen och portieren kände igen honom och han tog honom i hand och log välkomnande och gav honom samma rum som förra gången. Den unge mannen kände sig glad och tog nyckeln och trapporna till sitt rum. Han klädde av sig och duschade och tvättade sig grundligt. Han lade sig sedan på sängen i bara underkläder och kände havsbrisen genom fönstret och såg hur den lekte med de vita gardinerna som hängde där. Han tänkte på flickan från Norge igen.

Han satt i vardagsrummet och tänkte på den dröm som han haft. Det var inte en dröm som han vill drömma igen och ändå hade han gjort det. Han tänkte på om det betydde något, om det var något han skulle tänka på vidare, om det var någon slags föraning. Men han trodde inte det och för övrigt så var han inte rädd för att dö. Det hade funnits en tid visserligen då döden var något skrämmande för honom men det var då livet inte var som det var idag. Då dagarna var osäkra dagar och det var som om han inte själv rådde över huruvida han skulle leva eller dö. Som om yttre omständigheter, vilka i viss mån ändå var hans skuld, hade besluten i sina händer och hans liv hade känts som ett tärningsspel. Rätt antal prickar gav liv. Fel gav död. Det var naturligtvis inte så men han ville nog att det skulle förhålla sig på det sättet. för att än en gång slippa ta ansvar och han hade alltid varit rädd men ingen i hans närhet hade märkt något av den rädslan. Den unge man som han var då gömde sig bakom allt som gick att gömma sig bakom och han gömde sig även idag. Så var det.  Även om han försökte att inte göra som då så tedde det sig lätt att göra om samma misstag och han tog på sig sin mask ibland utan att tänka på vad han gjorde. De där dagarnas som han tänkte så ofta på. Då han var ensam bland alla. Då han trodde att han visste vad han ville ha. Då allt stod så klart för honom men hur det självförtroende han hade då bara var ett korthus som föll varje kväll och som var tvunget att byggas upp igen vareviga morgon.

Nere på gatan hördes människor tala med varandra och han förstod inte vad de sa även fast han kunde språket. Det var inte lätt att bo här tänkte han och även om det var lättare i den här staden andra så ville han inte tillbaka till det alltför enkla liv han haft förut. Det enkla gjorde honom svag och trött och hindrade honom från att tänka bra. Och när han inte tänkte bra så kunde han inte göra det han ville göra bra och allt blev till en enda röra av ofullständiga tankar och handlingar. Han reste sig upp och gick ut från sin lägenhet och nerför de slitna marmortrapporna och ut på gatan och till sitt favoritställe där han beställde lunch. Vinden hade ökat i styrka och de rutiga dukarna på de runda borden fladdrade och servitörerna var snabbt framme med metallklämmor som skulle hålla dem på plats. Han var förvånad över att de inte alltid användes då vädret var nyckfullt här och drog slutsatsen att de helt enkelt glömt bort det. Han hade ätit klart och beställde en drink när hans bord togs om hand, en whisky med Perrier, och när den kom så drack han den snabbt. Han beställde en till och drack den långsammare och han ville ha ytterligare en men det skulle komplicera saker och ting och han ville inte ha det komplicerat så han avstod. Mannen, som hette Robert, gick sedan tillbaka till sin våning och han kände sig levande och han mådde bra, två drinkar bra, och han ville inte må bättre än så och han ville få något gjort. Så han satte sig ner vid sin dator och under de närmaste timmarna så fick han det.

När han senare mötte Theresa nere på Svends bar som de hade bestämt så var allt som det skulle vara.

”Har du arbetat? Frågade hon.

”Bra?”

”Jag fick det jag ville göra gjort och på ett bra sätt”, sade han.

”Det gör mig glad”, sade flickan.

”Det var svårt dock. Det tog tid innan jag hittade rätt sätt att säga det jag ville ha sagt.”

”Kommer du att låta någon läsa det?”

”Jag vet inte.”

”Du borde det.”

Han visste inte vad han skulle säga och sade därför inget. Han tog henne under armen och de gick tillsammans till hamnen för drinkar och middag. Skagens hamn var varm och vinden hade avtagit och det vitklädda folket på sina segelbåtar och motordito drack champagne på akterdäcken. Robert och flickan beställde en flaska cava på en bar med bord som vette mot havet och de fyllde sina glas och drack utan att skåla. Theresa sa,

”Vi måste skåla för något.”

”Måste vi?”

”Ja det måste vi. Se dig omkring Robert, är inte allting precis som du vill ha det? Du har en vacker flicka vid din sida och du har havet vid dina fötter. Stränderna är vita som alabaster här och ljuset så intensivt och underbart och när vi simmade tillsammans den där morgonen och när vi klädde på oss efteråt och vi var alldeles ensamma på stranden så visste jag att jag älskar dig.”

”Då skålar vi för det”, sade han och höjde sitt glas.

”För att jag älskar dig?”

”För att vi älskar varandra.”

Han satt vid strandkanten och såg solen gå upp. Den gick upp med tveksamhet tyckte han. Som om den ifrågasatte dagen, föredrog nattens vila och dunkel före dagens skarpa och avslöjande konturer. Han såg ut över havet och långt därute tankbåtar som dallrande konturer i horisonten. Robert tänkte på natten som gått. På Theresas kropp emot hans under det tunna täcket och  på sin oförmåga till en början, på sin förmåga till slut och han tänkte på hur vacker hon var och hur lycklig han var som hade henne i sitt liv. Måsar seglade över vattenytan och vågorna slog rytmiskt och letade sig olika långt upp på stranden. En del nådda hans fötter andra inte och vattnet var kallt och han ville inte simma idag. Det var redan augusti och sommaren hade varit lång och han hade tagit vara på den. Tids nog skulle hösten komma och han skulle inte längre kunna sitta där han satt i shorts och kortärmad skjorta. Han skulle inte ens vara i Skagen. Han skulle vara där han inte ville vara, där han var tvungen att vara några månader om året men han ville inte tänka på det nu.

Robert hörde när hon kom, det lätta frasandet av fötter i sanden, och han vände sig om och såg henne komma gående i  linnebyxor och en tunn blus som trycktes mot hennes bröst i vinden och han såg att hon frös lite.

”Kunde du inte sova?” Frågade hon och satte sig ner bredvid honom och lutade huvudet mot hans axel.

”Det var mycket att tänka på.”

”Bra tankar?”

”Både bra och dåliga men mest bra.”

”Du borde inte tänka dåliga tankar.”

”De är nödvändiga ibland för att de bra ska bli bättre.”

”Det är för kallt för att simma”, sade flickan och reste sig.

”Kanske senare”, sade han och reste sig även han. ”Ska vi promenera lite?”

De promenerade länge och det blev varmare när solen steg och hon hade en sjal över sitt hår och solglasögon och han tyckte som alltid att hon var vacker och han sade det till henne. Hon log lyckligt och knöt upp sin sjal och släppte ut sitt bruna  hår som böljade i vinden som vore det tacksamt för sin frihet och hon blev ännu vackrare.

Han drog henne intill sig och kysste henne.

”Vi går hem”, sade Theresa.

De låg nakna i sängen tillsammans och hon sov och nästan han också men det var dags för lunch och han var hungrig. Han gick upp ur sängen och klädde på sig och satte sig på balkongen och tände en cigarett och det var människor nere på gatan som alltid och restaurangernas uteserveringar var välfyllda. Det var varmt och han var törstig och gick till köket och hämtade en kall öl ur kylskåpet. Den var verkligen kall och det var en Carlsberg och han drack bara Carlsberg och han drack direkt ur flaskan. Han mådde bra och han tänkte på Theresa som han lämnat i sängen och han längtade tillbaka dit och till vad de hade gjort men han visste att det inte gick att göra om just nu. Kanske senare tänkte han. Kanske ikväll om det fortfarande var så att längtan fanns kvar. Vi får se tänkte han och drack upp det som var kvar i flaskan. Robert gick tillbaka till sovrummet och satte sig ner på sängkanten och tittade på sin flicka. Han smekte henne lätt på kinden utan att hon vaknade och han såg hennes läppar och kindknotor, hennes nordiska kindknotor och han ville väcka henne för han var hungrig och han visste att hon var det också och att om han gick och åt själv så skulle hon inte tycka om det. Hon skulle inte ha något emot det, men inte tycka om det. Han väckte henne.

De åt skaldjursgryta och drack kallt, vitt vin och de beställde in en flaska till när den första var slut och de fick ny is i kylaren och nya glas. Servitören log mot Theresa för att hon var vacker och för att hon var vänlig och inbjudande och för att hon ville vara det. Han log mot Robert också men av en annan anledning. Robert log tillbaka för att han visste något som kyparen inte visste och det kändes bra för honom att kunna le på det sättet.

”Han tycker att du är vacker”, sade han.

Hon log och tog hans hand och ruskade på huvudet.

”Han är ung”, sade han

”Han är för självsäker.”

Robert lutade sig tillbaka och drack ur sitt glas.

”Han är ung, han är vacker, och han är självsäker och han är som han bör vara och han tycker att du borde vara hans istället för min.”

”Men nu är jag inte det utan jag är din, eller hur?”

”Du är min Theresa och jag älskar dig.”

”Och jag älskar dig.”

De åt glass till efterrätt och han ville ha en whisky och då ville hon det också och de valde en bourbon som de tyckte om och det var ett bra val för de mådde fint av den. De gick tillsammans mot stranden där de simmat och det var varmt men det hade blåst upp en aning och vindarna var en aning kyliga och det skulle bli regn på natten.

”Jag har druckit lite för mycket”, sa flickan och skrattade. ”Det känns som jag vill göra något dumt.”

”Gör det då.”

”Jag vet inte vad jag vill göra bara, vad ska jag hitta på?”

”Du behöver inte göra något annat än det du gör nu.”

”Så det jag gör nu är dumt?”

Han skrattade.

”Det är det kanske.”

”Det är det inte! Du får inte säga så Robert. Det är inte dumt att gå här med dig.”

”Vad är dumt då tycker du?”

”Jag vet inte, vi glömmer det bara.”

”Det är nog bäst. Vad vill du göra istället för dumma saker då?”

”Jag vill älska på stranden.”

”Det är dumt.”

”Vi gör det ändå.”

Efteråt låg de i sanden som fortfarande var varm efter dagens solsken. Hon var också varm, och han och de var ensamma och han kände lukten av havet och av henne och även hon var ett hav. Till slut så klädde de sig och satt tysta bredvid varandra och såg stjärnorna på himlen som var vintergatan och de gick på den och var hemma till slut.

”Sover du?” Frågade hon.

”Inte än.”

”Kommer du att göra det snart?”

”Jag antar det.”

Hon låg tyst en stund.

”Jag vill inte sova.”

”Gör inte det då. Gör det något om jag sover?”

”Om du vill så går det bra. Jag tänker inte sova.”

”Vill du att jag ska vara vaken?”

”En stund bara, och om du vill hålla om mig ett litet tag.”

”Du har sand i håret Theresa.”

När han vaknade var hon inte där. Han trodde att hon var i köket så han låg kvar och lyssnade efter köksljud men det var tyst. Theresa var inte i våningen konstaterade han när han gått upp. Han duschade och klädde sig men åt inte frukost. Han tänkte att hon skulle vara tillbaka snart och han drack bara en kopp kaffe på balkongen. Han hörde henne nere på gatan och blev glad. Hon skrattade och han log för han tyckte om hennes skratt och han lyssnade på vad hon sade och det var ingenting viktigt. Inget som han behövde höra men han tyckte om hennes röst och speciellt när hon talade det här språket.

”Du har inte ätit frukost ännu, eller hur?” Frågade hon när hon kom in i vardagsrummet. Hon hade träningskläder  på sig och var rosig och svettig. ”Jag tog en joggingtur bara.”

”Var den bra?”

”Underbar! I morgon kan vi väl springa tillsammans?”

Han sa ingenting men tänkte att det kunde de kanske.

”Duscha nu! Vad vill du ha till frukost?”

”Bestäm du, jag är hungrig som en varg bara, tänk på det.”

”Vad vill du göra idag?” Hon satt i bara underbyxor och en av hans skjortor. Hon var inte hungrig längre och inte han heller.

”Jag tänkte arbeta lite.”

”Skriva?”

Han nickade.

”På det som ingen får läsa?”

Robert tänkte en stund.

”Du kan få läsa det jag skrivit nu om du vill.” Han reste sig och gick fram till skrivbordet.

Hon tittade på honom.

”Menar du det?”

”Varsågod”, sade han efter att han slagit på datorn och loggat in. ”Jag går ner till Svend och dricker lite öl så länge. Kom ner när du har läst klart.”

”Du är säker på det här?”

”Om du vill läsa så är jag det.”

”Kommer jag att tycka om det?”

”Jag vet inte, men jag tror det. Det visar sig ju snart eller hur?”

Svend hann servera tre flaskor Carlsberg och två skålar med hemgjord pickles och han tog sig igenom fyra kapitel i sin bok som han läste innan Theresa kom ner. Det var ingen vidare bra bok. Hon satte sig mitt emot honom och vinkade till Svend och tecknade att hon också ville ha öl. Hon hade på sig en tunn klänning och fortfarande hans lite för stora skjorta. Hon fick sin öl och en komplimang av barägaren och hon drack en stor klunk och tittade länge på sin man.

”Det är underbart Robert.”

”Du tyckte om det?”

”Fler än jag måste få  läsa det.”

”Det är inte klart ännu.”

”Men gå och arbeta då och sitt inte här längre.”

”Senare kanske, för många Carlsberg gör mig ofokuserad

”Så ska vi dricka på allvar istället, för att fira menar jag?”

”Fira vad?”

”Att en fin flicka som jag har sällskap med ett geni och att jag tycker om att det är på det sättet.”

Robert drack ur sitt glas och kände sig som han helst av allt ville känna sig. Han såg  på Theresa.

”Tyckte du om ämnet?”

”Ämnet var mycket bra valt och du skriver om det precis som du borde göra och ingen hade kunnat göra det bättre.”

Han såg på henne och sade,

”Fastän vi dricker redan.”

”Låt oss fortsätta med det.”

”Vi borde äta lunch först.”

”Svend kan nog ordna smörrebröd åt oss tror du inte det?”

Robert nickade och vinkade till barägaren som kom fram till deras bord och en liten stund senare så serverade han några utmärkta smörrebröd och en flaska röd bourgogne som han sa skulle lyfta maten till en högre sfär och han hade rätt.

De tyckte om att dricka tillsammans. De var alltid snälla mot varandra och tappade aldrig koncepterna och höll ordning på humöret och när de till slut var tillbaka i lägenheten och låg på sängen med kläderna på så var allt bra.

”Det är dags att sova en stund”, sa Theresa.

”Jag är inte trött.”

”Vi kan väl sova ändå. Jag är säker på att du somnar om du sluter dina ögon. jag kan ligga och titta på dig så att du inte öppnar dem och om du inte fuskar så kommer det att  fungera.”

”Lovar du? För jag känner mig verkligen inte sömning.”

”Jag lovar.”

Han gjorde som hon sa och låg och lyssnade på hennes andetag och synkroniserade sina med hennes och till slut så måste han ha somnat. För när han vaknade så låg hon bredvid och det kändes fantastiskt att hon gjorde det och han såg på henne en stund när hon sov och somnade sedan om.

Han skrev varje följande dag nu. Hon mer eller mindre tvingade honom och det gick så lätt och han fann stort nöje i att den ena meningen följde den andra utan att de släppte taget om varandra och till slut så fanns det inte mer att skriva. Han var klar insåg han. Han sparade och stängde av datorn och gick ner till Svends bar där Theresa satt. Han stannade i dörren precis innanför entrén. Det regnade lätt. Han såg henne sitta vid bardisken med ett glas vitt vin framför sig och när han gick fram emot henne så såg hon honom i barspegeln och vände sig om. Det var inte hennes första glas vin och det var inget konstigt med det. han hade arbete länge och nu när han var klar så förstod han hur länge hon hade väntat och ett enda glas hade inte räckt så länge som han hade varit borta så han kysste henne och sa,

”Förlåt, du borde kommit upp.”

”Jag ville inte störa. Hur har det gått?”

Robert satte sig på stolen bredvid henne och när bartendern kom fram så beställde han en bourbon med Perrier och när den kom så satt han en stund och såg på bubblorna som steg i den bärnstensgula vätskan och briserade på ytan.

”Jag är klar.”

”Och du är nöjd?”

”Det finns inget mer att skriva om det här och när jag läste igenom det så korrigerade jag en del småsaker men det fanns inget som gick att ändra så det är bra som det är och ja, jag är nöjd.”

”Då är jag glad.”

”Tack älskling! Utan dig, ja du förstår.”

”Det är inte jag som skrivit berättelsen.”

”Jag  vet inte vem som ska ge ut den bara.”

”Det tar jag hand om”, sade hon och lade handen på hans. ”Lita på mig och låt mig göra det här för det är det här jag är bra på. Jag med mina kontakter i kulturkretsar och med mina världsvana manér.” Hon skrattade.

”Journalisten?”

Hon nickade och hällde i sig det sista av vinet som hon hade kvar i glaset och lutade sig fram och kysste honom.

”Skjutjärnsjournalisten om jag får be.”

I palestinasjal och sliten militärjacka, sladdriga byxor av ett filtlikt material och grova skor stod han och höll sig i en vägskylt. Han hade ett mål sade han alltid. Till skillnad från andra människor i den här staden som i jämförelse med honom, ansåg han, var som vindflöjlar i en växlande vind.

Det knirkade svagt ifrån årorna på ekan när den spenslige mannen sakta, roende närmade sig stranden. Solen hade gått ner sedan länge och det var svårt att se hur långt det var kvar. Han kisade och bedömde att det kunde röra sig om ungefär tjugo meter och reste sig därför upp för att se bättre och höll på att falla i vattnet när båten gick i botten. Det skramlade när han klev på öskaret av plåt i sina försök att hålla balansen och i natten blev ljudet öronbedövande tyckte han. Mannen svor tyst och satte sig ner igen för att lyssna om någon hört honom. I tio minuter satt han blickstilla och allt som hördes var kluckandet ifrån vågor mot båtkanten. Han drog en suck av lättnad och klev ur båten, hans stövlar räckte nätt och jämt till, tio centimeter till godo, och han började sakta att dra båten mot land. Väl uppe på stranden så förtöjde han ekan i ett till vattnet närstående träd och började tyst ta sig upp emot det mörka huset. Den gamla trävillan låg på en höjd knappt tvåhundra meter ifrån strandkanten med branta klippväggar som vette mot viken . Mannen kom in till vänster om den stora båtbryggan från vilken en trätrappa slingrade sig upp mot husentrén. Ett område där den låga alskogen växte tät nere vid vattnet och han var näst intill osynlig från huset om nu någon skulle få för sig att titta efter inkräktare. Det var snårigt och svårframkomligt och när han kom fram till klipporna slog hans hjärta hårt och svetten rann ifrån hans kamouflagefärgade keps ner i hans ögon och det sved som eld. Mannen klättrade dock oförtrutet vidare. Hela tiden med ett öga mot fönstren för att hålla koll på om någon i huset vaknat och tänt en lampa. Han kollade klockan och såg att den var halvtre på natten och satte sig sedan ner på en klippavsats och hämtade andan. Nere vid båtbryggan kunde han se konturerna av inte en, utan tre stora båtar varav en var en segelbåt.

”Förbannade kapitalistsvin”, väste han.

Mannen rotade i fickan och fick till slut tag i sin snusdosa. Öppnade den och lade in en rejäl prilla med lössnus. Portionssnus var för käringar tyckte han. Dessutom så smakade det bara parfym. När snusen var på plats så plockade han fram sin svarta rånarluva. Han tog av sig kepsen och drog den stickade huvan över huvudet och fortsatte sitt klättrande. Kepsen stoppade han ner i en benficka på sina militärbyxor modell femtioåtta.

Det blåste snålt på Storgatan. Vinden slet i mannens palestinasjal och det fladdrade i byxbenen. Vägskylten han höll i visade åt ena hållet Köpmannagatan och åt det andra Västmannagatan och mitt emellan gick nämnda Storgatan. Det var månaden september och hösten hade kommit. Det var kallt och hans näsa rann och han var förkyld och hade, trodde han, feber. Han stod där han stod dock, och väntade. Hans hjärtas dam var försenad.

”Jag fryser och jag är sjuk”, sade han när hon äntligen kom gömd i en beige duffel, tights med benvärmare på långa slanka ben som fortsatte ner i ett par korta, fodrade, svarta curlingkängor. På huvudet hade hon en glest stickad mössa i regnbågens alla färger och  på händerna lovikavantar.

”Jag fryser också”, log hon och ställde sig på tå och pussade honom  på munnen. ”Förlåt att jag är sen.” Hon tog sin fästman under armen och drog honom med sig. De undgick med en halvmeter till godo att bli överkörda av en buss men kom till slut lyckligt och väl över Storgatan och in på Konditori Centrum. De beställde kaffe och ett varsitt wienerbröd vid disken och gick sedan och satte sig vid ett bord nära ett element. Det var ett klassiskt konditori som fortfarande praktiserade bordsservering.

”Du är söt”, sade han när hon tog av sig mössan och henne långa röda, lockiga hår föll som en färgkaskad ner över hennes axlar. ”Nej förresten, du är vacker.” Och det var hon.

”Du är snäll du”, sade hon och de höll varandras händer över bordsskivan. De hade fortfarande på sig sina ytterkläder. ”Du känns varm, har du feber?”

”Jag tror det”, sade han. ”Men det gör inget. Du är här nu.” Han skrattade till. ”Det är väl det som ger mig feber.”

Hon log och släppte hans händer och krängde av sig sin duffel och hängde upp den på stolsryggen. Hon drog sina händer genom sitt hår och skakade på huvudet så att det skulle falla snyggt. Hennes fästman såg på henne fascinerat. Hon var den vackraste kvinna han någonsin sett och att hon svarat ja när han bad om hennes hand såg han som en ynnest. Det var en gåva från högre makter ansåg han. Han började bli varm nu och tog även han av sig sin rock och hängde den på samma sätt som sin fästmö. Kaffet och wienerbröden kom efter en stund. Serverades av en söt flicka i blå axelbandsklänning med en vit blus med krås på under. Hon log och lade huvudet på sned och hoppades att det skulle smaka sa hon och gick med vippande höfter därifrån. Evert, som fästmannen hette, kunde inte låta bli att titta efter henne.

”Hallå!” Utbrast Elenor, som var fästmöns namn. ”Håll ögonen i styr nu om jag får be.” Hon skrattade. ”Det är bara mig du får titta på.”

Evert log skuldmedvetet. Drack av sitt kaffe och tog en stor tugga av sitt wienerbröd.

”Vad sa pappan som jag aldrig träffat då?” Frågade han. Och det var sant. Han hade aldrig träffat sin fästmös föräldrar. Han ställde frågan med halva bakverket kvar i munnen. Elenor rynkade på näsan åt, som hon tyckte, hans dåliga bordsskick och gjorde tuggrörelser med sin egen mun för att visa vad hon tänkte. Evert tuggade klart och såg sedan frågande på henne.

Elenor ryckte på axlarna uppgivet.

”Äh! Han är ju som han är och jag skiter snart i hans idiotiska idéer  och förutfattade meningar”, sade hon och tog en liten tugga av sitt bakverk och tuggade försiktigt och med stil. Tyckte hon själv i alla fall. ”Han är en gammal gubbe som tror att han har något att säga till om och jag tänker inte fråga honom igen.” Elenor spände ögonen i Evert. ”Och du skulle bara våga gå bakom min rygg. Du får absolut inte krypa för den där översittaren. Hör du det!”

Evert tittade på sin arga fästmö och tänkte att det var värst. Han log mot henne men hon lät sig inte bevekas utan fortsatte att stirra argt på honom. Hon slutade inte förrän han lovat.

De gick därifrån en halvtimma senare och väl hemma i hans lägenhet så låg de med varandra. Elenor somnade efteråt och han reste sig försiktigt ur sängen, lät henne sova, och gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan naken. Den här lägenheten måste vara det jordiska förstadiet till helvetet tänkte han. Det är så jävla varmt och ändå så är elementen avstängda. Visserligen så är det väl skönt så här på hösten och under vintern men på sommaren. Fy fan! Han reste sig och gick ut i köket och hämtade en öl som var så kall att metallen immade i den varma miljön. Han drack direkt ur burken trots att Elenor hatade när han gjorde det. Överklassbrud, flinade han, och drack ur nästan hela ölen utan att ta den från munnen. Vänsterorienterade Evert Sundell dricker öl ur burk och fiser i soffan tänkte han. Medan fröken fin i kanten Elenor Falk sover den tillfredsställdas sömn och kommer senare att dricka pärlande vin ur ett högt glas på fot flinade han och ställde ifrån sig sin Pripps Blå klass III

”Evert!” Ropade Elenor från sovrummet och lät lite orolig på rösten. ”Är du där?”

”Det är klart jag är”, svarade han och reste sig och gick in till henne. ”Jag lämnar väl aldrig dig.” Han satte sig på sängkanten och smekte sin flickvän över hennes hår och rygg och stjärt. ”Hade du det bra min älskling?”

”Det vet du väl att jag hade”, skrattade hon. ”Du går med håven sötnos.”

”Även en erotisk mästare behöver lite bekräftelse ibland”, flinade han. ”Vill du ha en öl?”

”Nej hellre lite mousserande vin tack.” Hon sträckte på sig i sängen och lade sig på rygg. Evert såg på henne en stund,  åt henne med blicken, och flyttade sin hand från magen där han höll den ner emellan hennes ben och lät sina fingrar halka omkring där en stund och det var som att ha sina fingertoppar i en skål med varma mandarinklyftor i fruktsaft. Elenor särade på benen, gömde ansiktet i kudden, och tog emot det han gav och stönade tyst. När hon var klar drog hon ner honom över sig och kysste honom  ömt.

”Du tar livet av mig”, viskade hon.

Ett staket, konstaterade han. Det var det djävligaste. Vem fan har ett staket runt omkring sitt hem. Det vore väl en sak om det var ett litet pittoreskt, vitt trästaket som du skötte om och målade en gång vartannat år. Den här jävla inhägnaden var något helt annat. Ett två och ett halvt meter högt järnstängsel med den övre halvmetern i fyrtiofem graders vinkel ut bort från huset stod där i kanten av gräsmattan alldeles intill den mörka skogen och gav mannen i huvan en känsla av koncentrationsläger. Sieg Heil tänkte han och tvekade en aning om huruvida han skulle klättra över eller inte. Fram till nu så hade detta varit ett spännande projekt, ett äventyr med pojkboksförtecken, men nu började det mer och mer likna en kriminell handling och trots förbrytarluvan han bar så var han ingen förbrytare. Tallarna som växte utanför metallstängslet gav ett fördömande intryck. Stod där som på kolonn och varnade honom för att fortsätta. Om du klättrar över nu så kommer vi att spärra in dig för tid och evighet på vatten och bröd, tycktes de säga. Böjde sig fram i vinden med vassa skärmmössor och glodde på honom. Spände sina hårda svarta kvistögon i hans ljusblå, vattniga, oskyldiga, och morrade. Han lyfte på nedre delen av luvan och spottade ut sin snus. Satte sig ner och lutade sig mot staketet och tänkte att ni skrämmer inte mig för jag är stor och stark och vet vad jag vill. Hans ansikte var svettigt under det stickade helvetet han bar så han såg sig omkring. Lät blicken glida över husets fasad. Det var fortfarande svart i vartenda fönster så han tog risken och drog av sig det som plågade honom. Den svala nattvinden smekte hans bleka nuna och han kände sig befriad. På andra sidan viken tyckte han sig höra en uggla och trots sitt mod så kändes det en aning skrämmande att sitta där han satt så ensam och övergiven i skogen. Skulle han verkligen genomföra detta tänkte han. Han tvekade.

Han drog handen genom sitt fuktiga hår och kände sig som en liten grabb på en vinglig cykel och han kunde nästan höra sin pappas varnande rop för bussen som kom nerför gatan. Mannen reste sig upp och drog på sig luvan igen och började klättra. Krokade tag med fingrarna i ståltråden och lyckades på något sätt krångla in tåspetsarna på stövlarna i öglorna och tog sig på det sättet decimeter för decimeter uppåt. Det svåraste var vinkeln på toppen, men han hade bestämt sig nu och lyckades till slut ta sig över. Väl på andra sidan så kändes det, trots tidigare tveksamheter och ett harhjärta som slog dubbelslag, helt rätt. Han var nu kommandosoldaten på hemligt uppdrag och äventyrsmusiken låg som en svag, grå bakgrundsfärg till det spännande som var på väg att hända. Smygande, låg som ett lågtryck flöt han fram över gräsmattan och han stövlar lämnade fuktiga avtryck i det välklippta gräset. Hans andetag var ytliga som på en fågelunge i fara och han var lika rädd. Till slut så var han framme vid porten. En stor jävla trädörr tornade upp sig framför honom och den skulle inte varit där om inte han som bodde där hade trott att han var kung. Den var gjord i mörk mahogny med skurna, utsirade mönster med metallinlägg som såg ut som renaste guld och mycket väl skulle ha kunnat vara det. Osannolikt var det förstås, men inte otroligt tänkte han.

Någonstans satt det någon på en annan planet och sände ut signaler till honom. De trummades in i hans hjärna som någon slags morsekod. Gör det inte! Gör det inte! Sa de och han gjorde sitt bästa för att stänga av sin mottagare men lyckades dåligt. Trots detta så kändes det som någon slog an en trumvirvel i hans skalle när han hakade av sig ryggsäcken,  öppnade den och tog fram burkarna med sprayfärg och sin pannlampa vilken han satte på sig, justerade ljusstyrkan, och började måla. När han var klar slog hjärtat som en bastrumma och när han plockat ner alla sakerna i sin ryggsäck igen så tog han några steg tillbaka och beskådade sitt verk. Han var nöjd. Men förändrad nu kände han. Det han gjort var förfärligt det  visste han och konstnären kände det som om han stod på en perrong och väntade på ett tåg som skulle ta honom därifrån och det fanns ingen återvändo nu. Dit där jag ska den här gången, där har jag aldrig varit tänkte han. Mannen log under sin svarta maskering och började gå därifrån.

När han återigen satt i sin eka och började ro över viken så såg han himlen ljusna och det var som om någon tänt på bensin vid horisonten. Den spenslige mannen slutade ro och kände sig plötsligt fruktansvärt ensam och som om runt hörnet stod evig förbannelse och hjärtat sjönk i hans bröst som en gråsten i vatten. Tårar rann nerför hans kinder och han visste varför. Jag borde tänt på det där förbannade huset istället tänkte han. Stått på gräsmattan sedan och skrattat åt det där aset när han förtärdes av helvetets eldar. Det skulle känts fint. Han började ro igen och kom så småningom i land och förtöjde båten vid sin hemliga båtplats och gick tillbaka till sin cykel. Med fumliga fingrar fick han till slut upp det krångliga bygellåset. Satt upp som på en häst sedan och red efter en halvtimmes cykeltur in i den lilla staden i gryningen som en cowboy med hatten på nacken och ett grässtrå i mungipan.

Elenor var fantastisk där hon dansade med sitt glas i handen i bara sina stringtrosor. Hon var berusad av allt som fanns, av allt, av Evert, av vin, av musiken och hennes hår ramade in hennes ansikte som glimmade av upphetsning. Hennes fästman satt som trollbunden av hennes uppenbarelse och att hon dansade bara för honom. Musiken följde hennes rörelser istället för tvärtom föreföll det och vinet som var i glaset stannade där. Nere på gatan kom polisen i Dopplerfart och blåljusen lyste upp vardagsrummet när hon slutade dansa och ställde sig framför honom och räckte fram glaset.

”Jag vill ha mer”, sade hon med hög röst och lade huvudet på sned. ”Och sedan vill jag gå ut och dansa.”

I taxin kysste hon honom hett och ohämmat och de hamnade på diskotek och de dansande och dansade och ibland var hon i sin egen värld i ett strålkastarljus som bara lyste på henne. Alla i lokalen såg Elenor, och enbart Elenor. Det fanns inga andra flickor där och Evert såg hur hon älskade det och han föll ner i ett dike där svartsjukemonstret grep honom hårt och obevekligt om halsen och han fick svårt att andas. Elenor såg det som tur var och tog hans hand och drog in honom i spotlighten och musiken kunde inte göra något åt att de dansade långsamt tillsammans. Det har aldrig varit lättare än nu tänkte han och alla onda tankar som jag haft är som vindar som blåser igenom den här lilla staden och jag tror att jag börjar fatta vem jag är nu.

De tog en promenad hem sedan längs lyckliga gatan och det var kallt i hösten så med knäppt rock höll Evert kvar värmen inom sig och sin arm om sin flicka och nere vid vattnet, vid kanalen som rann som en pulsåder genom deras stad, så stängde han dörren till sitt förflutna. Hon lutade sitt huvud mot hans axel och höll hans arm hårt och hon nynnade på en melodi som han inte kände igen. De satte sig ned på en parkbänk och tittade på frusna gräsänder som simmade än hit och än dit och de kväkte. Kväkte att det inte var så jävla roligt att vara gräsand faktiskt. Inte alls kul att simma i det här skitiga vattnet. På sommaren går det väl an ropade de, när människor ger oss bröd och när det är varmt. Evert reste sig och tog Elenors hand och de gick vidare. Lämnade änderna åt sitt öde. Det började regna.

”Mitt hjärta är öppet min älskling”, sade hon plötsligt. ”Öppet bara för dig och det har varit stängt så länge att jag knappt fick upp dörren.” Hon stannade och ställde sig mitt emot honom och begravde sitt ansikte i hans bröst. Evert sade ingenting utan stod bara och höll om henne. ”Jag älskar dig”, sade hon in i hans fuktiga rock. ”Jag har aldrig älskat någon annan.”

”Jag älskar dig också” sade han men förstod att det skulle komma en fortsättning så han sade ingenting mer.

”Evert”, sade hon.

”Ja”, sade han

Och så sade hon något som fick luckan som han stod på, och som han alltid stått på, att öppna sig och han började falla och förstod att han aldrig mer skulle sluta med det.

När mannen som målat sov den skyldiges oroliga sömn i svettfuktiga lakan i sin Batmanpyjamas så vaknade en annan i sidendito. Klockan var närmare tio på förmiddagen och en doft av kaffe och målarfärg stack sidenmannen i hans näsborrar och han satte sig upp. Det var tungt i huvudet som bly och enmanscirkusen från igår hade lämnat huset och nere på bordet i salongen stod glasen kvar och gnistrade i höstsolen. När han tittade ut genom fönstret så såg han höstlöven och när han öppnade detsamma för att släppa in frisk luft så blev färglukten än mer påtaglig. Dimmiga minnen  av gårdagskvällen innehöll ingenting av värde kände han. Bara en känsla av ånger för någonting han inte kunde sätta fingret på men han var säker på att det inte fanns någon verklig grund för ångest idag heller. Vem som hade målat kunde han inte begripa dock.

”Är det du som målat Gunnel”, frågade han sin fru när han stödd på sin käpp stapplade in i köket.

”Målat?” Frågade Gunnel. ”Nä, det tror jag inte.

Bertil, som sidenmannen hette, stirrade argt på henne.

”Tror, är du helt dum käring? Du måste väl för fan veta om du har målat något eller inte.” Han ruskade uppgivet på huvudet och gick och satte sig vid bordet. ”Kan man få något kaffe någon gång?”

Ondska huserade i rummet. Den gick att ta på. Dallrade som om luften övergått i fast form. Svävade som värmen över sanddyner i öknen. Flimrade som hettan i den öppna spisen när den brann om kvällarna. Gunnel fick svårt att andas när hon kände den igen. Hon vande  sig aldrig så när hon serverade honom kaffet i hans favoritmugg så skakade hennes händer och hon spillde. Bertil lade bägge händerna på bordet och vände sitt ansikte snett bakåt, uppåt, och stirrade på henne.

”Har du fått Parkinsons nu också?” Väste han. ”Inte nog med att du är mer förvirrad än en höna med Alzheimers, ska du nu börja skaka som ett gammalt tröskverk ovanpå all annan skit jag måste stå ut med från dig? Fy fan säger jag bara.” Han skrattade och slog sina handflator hårt i bordsskivan  så kaffemuggen välte. Gunnel visste vad som krävdes av henne och slet snabbt åt sig disktrasan och böjde sig fram över köksbordet och började torka. Bertil reste sig långsamt och ställde sig bakom henne och lyfte upp hennes klänning. Drog ner hennes trosor och körde in handen mellan hennes ben och greppade könet. Gunnel lät honom hållas. Var mycket medveten om konsekvenserna om hon protesterade. Hon visste att han skulle tröttna snart när inget hände vare sig mellan hennes ben eller hans. Han slutade mycket riktig efter ett par minuter. Svor en svavelosande ed och gick i vredesmod in i salongen. Satte sig efter att ha slagit upp en rejäl maltwhisky i en skinnfåtölj framför den öppna spisen och drack djupt och glömde för en stund bort både fru och kaffe och färglukt. Ytterligare två whisky senare så mindes han och tog sig på vingliga ben farm till ytterdörren och gick ut. Bertil stängde dörren utifrån och vände sig om och trodde knappt sina ögon. Han backade sakta ut på gräsmattan och ställde sig och stirrade.

Istället för det mörka, ädla träslaget med sober stil och en rik mans förtvivlade försök till att göra ett intryck på omvärlden. Skrek nu en målning i grälla färger ut sanningen, hela sanningen och inget annat än den oförblommerade sanningen om mannen, demonen, som bodde bakom dörren. Inte bara porten för övrigt utan även en stor del av väggen som utgjorde entrén hade fått agera canvas för konstverket.

Bertil stod som en staty och kände hur livet sögs ur honom. Som han var en Coca Colaflaska med ett sugrör i som tömdes obevekligt av en sugande mun. En rättskaffens mun, en dödligt allvarlig mun som inte slutade suga förrän allt som  återstod av Bertil Falk var ett sorgligt och ödsligt sörplande.

När ambulansen kom stod grannskapet och tittade på. Intresset låg dock mer på dörren och väggen är på herr Falks sista färd. Och i sorlet och ljudet av i häpenhet indragna luftmassor tog mobiler bilder och filmer som skickades genom rymden till vänner och bekanta och en del mindre nogräknade mottagare lade till och med upp bilderna på Facebook. Allt var en makaber dans i moll och tvivel och ”jag visste väl att det var något konstigt med den där mannen”, mumlades och det nickades och ruskades på huvuden och höstsolen var blek.

Evert föll hela vägen hem och han fick uppbåda all sin kraft för att orka stå upp. Det Elenor berättat var så tungt att bära och att hon burit detta i nästan hela sitt liv och aldrig yppat det för någon var ofattbart. Hur mycket sorg och förtvivlan ryms i ett hjärta egentligen? Alla dessa morgnar, alla dessa kvällar och nätter där hon alltid var på sin vakt och skammen som åt henne. En skam som var onödig men ofrånkomlig och hon stuvade undan, grävde ner, tuggade och svalde och grät när ingen såg och när hon till slut, ikväll, vågade öppna den fullpackade garderoben så formligen vällde all skit ut. De gick och gick och hon slutade aldrig prata och det var som om ljuset försvann ur hennes ögon. Han  såg på henne och hon tittade tillbaka och han undrade vad hon såg, vem hon såg? Till slut så tystnade hon och de gick utan att säga någonting tills de till slut stod utanför hans port, då sade hon:

”Jag hatar honom!” Hon fattade Everts händer och höll dem hårt i sina och de var så kalla, så övergivet frusna och ensamma. ”Fattar du älskling? Jag hatar honom så mycket att det gör ont. Jag skulle vilja döda allt som är han och att han är min far får mig att vilja kräkas. Evert såg henne i den där skogen där barn går vilse. Han såg skuggorna och han hörde vinden i träd och buskar. Han kände rädslan och det dunkande hjärtat och såg de stora, rädda ögonen och han visste att hon aldrig skulle hitta hem igen.

Han höll om henne hela natten och hon var som en fågelunge med snyftande röst och slokande vingar och inget bar ikväll. Hon hade inget kvar sade hon, hon kunde lika gärna dö, och han sa att så var det inte alls det för även om du är vek och rädd nu så kommer du att flyga igen för du vet väl att änglar flyger viskade han i hennes öra. Hon höll honom hårt och hon försvann in i honom till innanför hans hud och deras hjärtan blev till ett en stort dunkande muskelpaket som slog i den tidiga, regniga morgonen när koltrasten satt på taket och frös och längtade efter våren.

Till slut så somnade hon och han såg på henne och tyckte som alltid att hon var vacker. Nu så sårbar och hennes hud var som genomskinlig och han visste att han skulle dö om han inte fick vara med henne. Evert låg och stirrade i taket och den sorg som han kände började så sakteliga att bytas ut mot ilska och det var som om han tänkte med hennes hjärna och såg med hennes ögon. Han sträckte ut sin hand och smekte hennes kind och hon vaknade inte och han visste att på något sätt så skulle han få henne lycklig igen. Kosta vad det kosta ville och han började planera där i mörkret intill henne. Han kände doften av sin flicka och hennes värme och hennes ena bröst mot hans arm och trots situationen så kände han som han känt så många gånger tidigare med sin Elenor.  Precis innan han somnade så visste han vad han skulle göra.

I kyrkan var det kallt och rått trots alla ljusen och vad tänkte hon undrade Evert? Hennes ansikte var lika uttryckslöst och planlöst som han kände sig. Det visade varken sorg eller anklagelse och hon stod stilla vid kistan och såg på blommorna och läste alla hycklande beklaganden och hon var som glas. Kall och genomskinlig med båda fötterna på det hårda marmorgolvet stod hon och änglarna av förgyllt trä högt uppe  på väggarna förstod, inga andra.

Det föll inte några tårar idag från hennes ögon, inte heller från hennes mors och Evert stod vid sidan om sin Elenor och hon höll hans hand hårt. Hon vände sitt ansikte mot hans och lade sin andra han runt hans nacke och drog ner honom mot sig och kysste med öppen mun. Hon såg på honom länge sedan och hennes läppar drog till ett försiktigt leende och hon visste vad han visste och munnen formade sedan ett tyst, tack.

Ljusen framme vid altaret flämtade till av förskräckelse. Gud vände bort sitt ansikte i tyst samförstånd och prästen mumlade ett fader vår för sig själv.

Ingen skulle komma att sörja Bertil Falk. Och världen skulle vara en bättre värld utan honom.

Jag ber allt som oftast. Det ger mig fri lejd genom nätter och dagar och jag slipper oroa mig så mycket. Jag ber till något som jag inte vet vad det är och jag skräder inte orden och är inte blyg. Jag ber om vad som helst som faller mig in. Inte vet jag om någon lyssnar, men det hjälper mig som sagt och det händer, det vete fan hur det går till förresten, att jag får vad jag ber om. 

Jag är inte troende, eller religiös som många fördrar att kalla det. Religion har ingenting med mina böner att göra och att jag vänder mina ögon mot den svarta natten och understundom böjer min nacke samt knäpper mina händer är ingenting annat än inlärt beteende. Sådant som du hålls med i kyrkan. Jag skulle lika gärna kunna dansa jänka när jag ber och det händer faktiskt att jag sänder en tanke ut i till stjärnorna när jag tränar.  För det mesta dock, så står jag på min gräsmatta med blicken mot skyn och knäppta händer. Det känns värdigare på något sätt, mer på riktigt.

Det är skönt att lasta av sig dagens bördor. Ge tyngden till någon som inte har något emot att bära den, som ler och nickar uppmuntrande, tar på sig den framsträckta ryggsäcken och rycker på axlarna för att få den att sitta rätt och sedan går vid min sida för att talas vid en stund. När jag sedan får tillbaka min rygga så känns den lättare, nästan som tom. En säck nu redo att fyllas med nya bekymmer och det finns mycket i mitt liv som går ner i den säcken. Med så många barn och nu även barnbarn så finns det gott om oro och ängslan som är tunga att bära själv och jag är nu tyvärr sådan att om det finns något att bekymra sig över, så står jag först i kön. Skulle det nu vara så att det inte föreligger några bekymmer så är jag istället snar skapa ett scenario där jag oroar mig över vad som skulle kunna hända. Det är bra att vara förberedd på eländet anser jag, och får väl därför skylla mig själv.

Ju äldre jag blir desto mer grämer jag mig över saker som jag gjort i mitt tidigare liv. Jag har inte längre förmågan att förtränga. Vilket i och för sig är bra tycker jag. Att stoppa undan leder ingen vart utan förorsakar bara än mer problem längre fram. Det är i alla fall min övertygelse. Trots detta så tycker jag ändå att grämelsen borde släppa någon gång. Att jag skulle slippa att gömma mitt ansikte i mina händer och grimasera när minnena kommer över mig. En av min vanligaste böner är att jag ska få sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Det verkar dock som om just den bönen inte når fram riktigt. Det är som om den studsar mot ett bollplank, som en av Björn Borgs tennisbollar mot den berömda garageporten, och jag är trött. Så in i helvete trött och jag glömmer saker från den ena sekunden till den andra. Någon i min närhet säger att jag är stressad, att jag arbetar för mycket, och det ligger säkert mycket i det, men det hjälper inte att vara ledig heller. Med tunga steg går jag till jobbet varje dag och en strof som kommer till mig allt oftare är den som Brian Wilson skrev, I just wasn´t made for theese times. Allt är för mycket för mig just nu. För mycket arbete framför allt, men också för mycket ledighet. Ety ledigheten gör bara att det blir än mer plågsamt att gå tillbaka till arbetet. För mycket grubblerier och jag analyserar och benar fisken som är mitt liv till det inte finns något kvar och jag försöker fylla min tillvaro med fysisk aktivitet och roliga saker att göra men det där förbannade regnmolnet hänger fortfarande kvar över mig.

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt och det finns så många som kommer med snusförnumstiga kommentarer och goda råd som egentligen bara går ut på att negligera problemet för mig, men främst för dem. Så att vi istället kan börja prata om någonting trevligare. Människor är fega över lag. Vill inte höra talas om sådant som är jobbigt och påfrestande. Vill prata om väder och vind och grillkvällar och vin och sprit och semesterplaner och jag kommer att tänka på den där sketchen med Janne Forsell och Kjell Alinge. Om han som ringer in till det mysiga, pysiga familjeprogrammet och vill prata om sina personliga problem istället för att svara på frågan om vad den köttätande växt som vid mässan i Hannover med hull och hår slukade den då ditresta gosskören hette.

Ha, ha, ha, så känner jag mig ibland.

Så jag håller masken. Flinar och ler och sätter upp ett oklanderligt ansikte för världen och står varje kväll med samma oro i kroppen och ber himlarna om nåd.

Jag får säga en sak dock, och det är att det bra mycket bättre nu för tiden än då jag försökte släcka orosbrasan i min själ med bensin.

Med det vill jag säga:

Jag är i alla fall nykter. Det är bra. Det är inte alla som är det tyvärr.

Så är det kanske. Ingen är nöjd. alla strävar efter något annat, något nytt, en annan situation än den de befinner sig i. Så även jag har jag märkt, trots att jag vid flera tillfällen med bestämdhet hävdat motsatsen.

Det är därför sprit finns anser jag, och droger, och andra substitut för vanligt liv för att så många av någon underlig anledning inte är tillfreds med den ordinära livslunken.

För vissa så är visserligen drogen motion, nyttig kost och överhuvudtaget en giftfri tillvaro och det är väl bra och sunt och bra och hälsosamt i normala doser. Andra dock, sätter sin tillit till religion och Gud eller andra övernaturliga väsen för att nå sina mål. Emellertid för många av oss andra, vanliga människor som inte orkar med att jogga, gå på gym, eller simma var och varannan dag eller gå i kyrkan eller på annat sätt tillbe gudar vi tror på. Där handlar det istället om att vi tar till vinet, spriten, de kalla ölen eller kanske till och med marijuana eller andra tyngre droger för att hitta det där lilla extra i livet, eller hur? Håller ni med?

Jag undrar bara varför? Vad är det för slags skapelse vi är som måste ha andra stimuli än det som naturen föresett oss med. Varför är ingen tillfredsställd med att bara vara mitt i livet, finnas till, existera? Stå på jorden och låta vindarna vina, solen skina, regnet strila och snön falla behagfullt en vinterdag, ska inte det räcka?

Eller att gifta sig till exempel, skaffa barn, ha ett trevligt arbete att gå till det borde väl för helvete var nog för att människan ska må bra. Visst, jag kan förstå att de som inte har ett jobb eller en tillvaro som av olika anledningar inte uppfyller normkraven tar till sprit och droger. Det är inte så konstigt. Osunt och dumt visserligen, men inte särskilt förvånande.

Vad jag dock har svårt för att förstå är varför så många av oss andra som till synes verkar ha det bra med våra familjer och vår livssituation måste häva i oss sprit och vin och öl för att stå ut. Vad är det som är så jobbigt i vardagen att vi måste koppla av med några glas vin, eller en whisky, eller några kalla pilsner på uteplatsen så fort vi kommer hem en fredag, eller vilken annan dag som helst förresten? Vad är det i den mänskliga hjärnan som gör att vi måste berusa oss?

Som jag till exempel. Jag gjorde likadant. Satt där med mina burkar eller glas och tyckte att livet inte var värt att leva om jag inte fick bli lite yr. Det var inte helg om inte kylskåpet var laddat med allehanda alkoholhaltiga drycker. Det var som om solen sken behagligare, vinden blev ljummare och regnet var inte längre nedslående utan uppfriskande när kroppen och skallen var bedövade. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alkohol, inte ens när den inte var ett problem utan bara någonting som jag tyckte att jag behövde för att sätt guldkant på tillvaron. Jag pratade om hur gott det var med en kall öl. Hur ytterst välsmakande en rökig whisky kunde vara och hur just det här rödvinet var som en våt dröm tillsammans med maten du åt. Det kalla krispiga, vita vinet i det immiga kristallglaset, hur skulle jag kunna leva utan den dans som det bjöd upp smaklökarna till.

Hå, hå, ja, ja, vilket kvalificerat skitprat det var, och är fortfarande.

Varje gång jag hör någon lägga ut texten om hur fantastiskt gott det är med en Gin och Tonic till exempel så småler jag och vet att det inte är smaken han eller hon är ute efter utan ruset. Oavsett hur många GT du dricker, om det är en halv eller en eller fem, så är min övertygelse att det i slutändan bara är yrseln du är ute efter. Stor eller liten yrsel? Det spelar ingen roll. Det handlar i alla fall definitivt inte om hur det smakar. Smaken är bara något du hävdar att du älskar för att få tillåtelse att ta dina hjärnceller på en liten svängom anser jag, och jag vet att det många därute nu som tycker att jag är en idiot och som med bestämdhet hävdar att jag har fel.

Ok då, vi gör ett litet experiment. Vi säger att vi kan blanda två GT som smakar exakt likadant. Det är omöjligt att skilja dem åt smakmässigt, och säg nu inte att det är omöjligt, vi ponerar helt enkelt att det ligger inom möjligheternas gräns, och så serveras de under samma premisser, fredag kväll till exempel. Med samma isbitar och samma höga glas och med samma citronskiva, varsågod! Vilken väljer du, den med alkohol eller den utan?

Svaret är ganska givet eller hur?

Hur som haver, jag struntar i det nu och frågar mig istället varför det är på det sättet. Varför är vi människor så benägna att berusa oss? Är det samhällets fel? Nja det stämmer ju inte för redan när vi gick omkring i djurhudar så sökte vi ju efter droger. Fann vi en växt som vi åt och som gav ett rus så blev den ett givet inslag i den tidens kostcirkel. Ta vikingar och deras mjöd som ett annat exempel på människors vurm för ruset.  Romare och vin hör ju ihop, det vet ju alla. Ryssar och vodka går ju hand i hand och vi svenskar har ju alltid gillat att dricka sprit. För att inte tala om våra grannar finnarna. Således, det finns tusentals exempel på hur viktiga droger har varit för människors så kallade utveckling. Inte minst inom musiken och det hävdas ju att musik upplevs starkare och djupare om du har en sinnesförändrande substans i kroppen. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men även jag har suttit i dunkla rum med svarta glaskulor till ögon och skickat en pipa fram och tillbaka och viskat ”asflummigt” En Pink Floyd platta var ingen Pink Floyd platta utan lite puff i pipan så tyckte vi alla och många tycker så även idag.

Hur det nu än är. Människan förefaller helt enkelt klart och tydligt drogbenägen. Allt som kan berusa bör intagas och allt är bättre än att behöva leva i den eländiga verklighet som ett liv utan det där lilla extra tycks erbjuda och återigen, varför förhåller det sig på det sättet?

Borde det inte vara så att om vi kan uppnå en högre nivå i vårt medvetande med hjälp av droger. Är det inte då rimligt att tro att det läget finns slumrande i våra hjärnor och att det går att nå dit utan konstgjorda medel? Att våra fåfänga försöka att nå ett högre medvetande med hjälp av sprit eller hasch bara är ett uttryck för att vi inte är framme ännu? Att det som vi kallar för rus bara är något vi nosar på? Ett tillstånd som kommer att vara vårt naturliga när vi klättrat tillräckligt högt på utvecklingsstegen.

Min övertygelse är den att om alla sinnesförvirrande epitet, såsom droger, religion och aktiviteter som övergår i överdimensionerad form såsom maniskt tränande av alla former förbjöds eller snarare övergick till en djupare insikt om vad livet egentligen handlar om. Så skulle det som vi kallar vårt universum plötsligt framstå som något helt annat. Vad? Har inte en aning. Tids nog så får vi se.

Vi människor är en produkt som helt klart är i stort behov av en uppdatering och har varit så länge.

När kommer människan 2.0?