Han följde ett spår som gick genom Europa och hem igen och under tiden så fick han det han trodde att han behövde.

Han vaknade med en känsla av att ha dött. Klockan som stod på hans nattduksbord hade röda digitalsiffror och de visade fem på morgonen. Utanför fönstret, ute i livet, hade ljuset ännu inte hunnit ikapp mörkret och stjärnorna glimmade ännu mot det svarta. Det var kallt i rummet. Mannen som nyss kände det som om döden kommit låg kvar under täcket och tänkte på sin dröm.

Han hade stått på en balkong och ensamheten han känt hade varit påträngande. Det hade inte funnits plats för någon annan känsla där han stod, och nedanför på gatan marscherade en grupp soldater i plågsam takt och en ton av dysterhet svävade över bilden. En av soldaterna stannade plötsligt, klev ur ledet, och höjde blicken mot balkongen. Log glatt emot honom, lyfte sitt gevär och tog sikte och tryckte av. En svag rökpuff steg upp när hanen träffade slagstiftet och han kände i nästa sekund hur kulan slog in i bröstet på honom med ett sällsamt ljud. Det enda han upplevde var förvåning när han föll bakåt in i rummet. Sedan vaknade han.

Han steg upp när han tänkt klart och gick trots att han frös ut i köket och drack vatten och sedan tillbaka till sängen där han somnade om.

 

---

 

Han mindes när han kom in i Nice på det där varma tåget och hur sjuk han kände sig och hur törsten i hans kropp skrek efter vatten då den bara fått rödvin hela dagen. Vattnet på tåget hade tagit slut och allt han hade haft i ryggsäcken var en flaska med dåligt rödvin. Tågstationen var öde förutom ett café som var öppet och där det stod en arabisk man som sålde croissanter och vatten till honom. Han drack av vattnet och åt bakverken och mådde sedan lite bättre. Han hade feber.

Natten var het och utanför stationsbyggnaden kunde du känna brisen från havet uppblandad med avgaser och urin och han visste att han inte borde sova på stranden men som situationen var så hade han inget val. Säkert skulle det finnas fler som han som kommit sent till Nice och inte hittat någonstans att bo. Han hoppades på det.

Nere vid havet sedan så hängde månen som i ett snöre över vattnet och skapade en gyllene väg över dyningarna. Som han hade förutspått så fanns flera ungdomar med ryggsäckar där och några hade någon slags fest och det var flickor med i sällskapet. Han  sökte sig dit. Den unge mannen fick en flaska vin i sin hand och lekte med i spelet som handlade om pojkar och flickor som ville och inte ville och febern dunkade i hans kropp. I sovsäcken sedan på natten svettades han floder och när han vaknade stod solen högt och han fick panik. Han låg sedan i bar överkropp och shorts i vattenbrynet och lät vågorna skölja över hans huvud och axlar. Han talade sedan en stund med två flickor från Norge som han mött kvällen innan och den ena var blond och kortklippt och så brunbränd att hennes hår blev så vitt att det nästan var genomskinligt. Hon hade de blåaste ögon han sett och så långa ben att hon nästan svajade i morgonbrisen. Han sa att han var ensam. De såg på honom. Han frågade sedan om han kunde få resa med dem några dagar. De sa att det gick bra och den blonda blev glad och log och klappade honom på kinden. De åt lunch på en restaurang nära tågstationen och han fick Alvedon och han var inte sjuk längre.

De hade höll varandra i handen sedan, den blonda och pojken från Norden, och han var blyg och rädd som han alltid var och det var hon också. De gick som två skygga rådjur genom staden och de kysstes ibland och hennes väninna var inte glad åt detta som hände. De köpte vin sedan och de hittade ett hotellrum och när de tände ljuset i rummet så flydde kackerlackorna över golvet och de skrattade och drack mera vin och på natten, de sov i samma säng alla tre, så smekte han hennes små bröst och hon lekte med honom och han med henne.

De åt frukost i sängen på  morgonen. Rosévin och croissanter och han såg på henne med ögon som han aldrig haft förut och han viskade i hennes öra att hon var hans nu och hon nickade och lade sitt huvud på hans mage. Hennes väninna skrattade och ruskade uppgivet på huvudet. Hon klappade sin blonda flickvän på rumpan och böjde sig fram och kysste henne på munnen och han kunde se att det inte var första gången.

De lämnade Nice ett par dagar sedan och fortsatte till Cannes där det inte fanns några hotellrum överhuvudtaget. Så de fick bo på stranden igen och blev bortkörda varje morgon klockan fem av skrikande gendarmer och hans flickor från Norge ville till slut  bort därifrån för stora delar av den manliga befolkningen från Algeriet svärmade som enträgna spyflugor kring dem när de sov på stranden. Han mindes sin rädsla och att han inte sov för att han höll vakt. Han satt nätterna igenom med sina ben i sin sovsäck och rökte Marlboro och drack vin och havet lät som hav låter och han såg skuggorna som rörde sig fram och tillbaka mellan honom, hans skyddslingar och havet. De väntade på att han skulle somna. Han hörde viskningar och såg glimmande cigarrettglöd och han hörde ölburkar öppnas.

På morgonen innan poliserna kom var de redan på väg därifrån.

Han glömde henne aldrig och han ville inte heller och när han vinkade av henne på den där perrongen så grät hon och han också men inga tårar fanns. En vecka senare åkte också han hem. Han klev på tåget i Ventimiglia, lade sina sista pengar på en sovvagnsbiljett och vatten och sov hela vägen till München. Det fanns inget kvar för honom i Europa när han var ensam. Han satt på caféer och såg på människor och han tänkte bara på henne. På hennes vita, korta hår som spretigt låg i hennes panna och på hennes varma händer som han höll i sina när de gick tillsammans. Han tänkte på hennes läppar som hon kysst honom med och han saknade henne och ville inte vara ensam längre i Italien eller någon annanstans. Han var ensam bland tusentals människor i ett vilset Europa och därför reste han hem.

 

---

 

Han var tillbaka i Italien igen och han satt på sitt favoritcafé och han hade lämnat sin vän i vredesmod och han drack. Drack för att han var osäker och rädd. Han hade tagit på sig sin självsäkra min som han alltid hade med sig och han drack för att han saknade sin vän och han drack för att han tyckte om att dricka. På en vecka hade allt det som de talat om och varit överens om blivit en anledning till att de inte tyckte likadant om någonting längre och de blängde argt på varandra. På morgonen efter en natt av drickande på stranden och efter han ensam gått till deras rum på hotellet så packade han sin ryggsäck och gjorde sig beredd att gå. Han var arg och han visste att hans vän var arg och han såg en sista gång på honom innan han gick och han lämnade Frankrike för Italien. Hans vän skulle vakna och förstå att han gått och han skulle vara glad och han som satt på tåget på väg mot Rimini var varm och han svettades och hans vita skjorta klibbade mot hans hud och det luktade illa i hans vagn. Men han kände sig nöjd. Tillfreds med att han hade haft modet att lämna sin självsäkre vän och de skulle inte vara vänner mer. Inte på samma sätt, på något annat vis kanske och han skulle inte komma att sakna det de hade haft. För de hade gått vidare nu. Han hade gått vidare och han visste inte hur det skulle komma att bli mellan dem i framtiden. Fastän nu slog han upp vin i sin kopp och tände en cigarett och såg ut på det torra italienska landskapet som han färdades över.

Han tyckte om att åka tåg. Det gav honom en känsla av att han reste på riktigt. Dunket från skenorna som var ett tecken på att han färdades framåt och det att kunna göra i stort sett vad du ville göra under resans gång var tillfredsställande och han tänkte på sin vän igen och på hur olika de var. För honom var resan ett nödvändigt ont för att komma till den plats som var förutbestämd som resmål och ju fortare du kom fram desto bättre. Den unge mannen som nu satt och drömde vid fönstret på tåget var inte sådan. För det mesta så vill han inte komma fram överhuvudtaget. han följde ett spår som han ibland tappade och då stannade han tills han hittade det igen och just nu hade han förlorat sin väg och därför så reste han planlöst. Han hade klivit på första bästa tåg och gett sig iväg och han skulle komma att hitta spåret igen men om han inte gjorde det så letade han inte. Spåret fanns där och om det ville att han skulle finna det så gjorde han det. Det var så det var och han hade förlikat sig med det.

Flickan från Norge, hon från Nice förra sommaren, låg i hans plånbok i form av ett tummat fotografi och han såg på henne ibland och det var lätt att återskapa känslorna han haft då men de var inte där just nu. Han hade inte försökt att träffa henne igen men han hade tänkt att göra det. Han funderade ofta på varför det inte blivit av men spåret hade inte lett honom dit helt enkelt och han hade bestämt sig för att låta det vara så.

Han kände hur tåget bromsade in inför en station och han gjorde sig beredd att köpa vatten av de pojkar och flickor som alltid sålde vatten och frukt till resenärer genom tågfönstren. Han betalade alltid bra men han var noga med att kolla plomberingen på vattenflaskorna innan han handlade. Frukten var alltid av god kvalitet och apelsinerna i synnerhet. Han såg på pojkarna och flickorna och såg deras solkiga kläder och hur de var trasiga och hur deras hår och ansikten var smutsiga och han tänkte på sin egen rentvättade barndom och han undrade om han haft det bättre. Han visste inte.

När han klev av i Rimini så gick han till det hotell som han bott på vid två tidigare tillfällen och portieren kände igen honom och han tog honom i hand och log välkomnande och gav honom samma rum som förra gången. Den unge mannen kände sig glad och tog nyckeln och trapporna till sitt rum. Han klädde av sig och duschade och tvättade sig grundligt. Han lade sig sedan på sängen i bara underkläder och kände havsbrisen genom fönstret och såg hur den lekte med de vita gardinerna som hängde där. Han tänkte på flickan från Norge igen.

 

---

 

Han satt i vardagsrummet och tänkte på den dröm som han haft. Det var inte en dröm som han vill drömma igen och ändå hade han gjort det. Han tänkte på om det betydde något, om det var något han skulle tänka på vidare, om det var någon slags föraning. Men han trodde inte det och för övrigt så var han inte rädd för att dö. Det hade funnits en tid visserligen då döden var något skrämmande för honom men det var då livet inte var som det var idag. Då dagarna var osäkra dagar och det var som om han inte själv rådde över huruvida han skulle leva eller dö. Som om yttre omständigheter, vilka i viss mån ändå var hans skuld, hade besluten i sina händer och hans liv hade känts som ett tärningsspel. Rätt antal prickar gav liv. Fel gav död. Det var naturligtvis inte så men han ville nog att det skulle förhålla sig på det sättet. för att än en gång slippa ta ansvar och han hade alltid varit rädd men ingen i hans närhet hade märkt något av den rädslan. Den unge man som han var då gömde sig bakom allt som gick att gömma sig bakom och han gömde sig även idag. Så var det.  Även om han försökte att inte göra som då så tedde det sig lätt att göra om samma misstag och han tog på sig sin mask ibland utan att tänka på vad han gjorde. De där dagarnas som han tänkte så ofta på. Då han var ensam bland alla. Då han trodde att han visste vad han ville ha. Då allt stod så klart för honom men hur det självförtroende han hade då bara var ett korthus som föll varje kväll och som var tvunget att byggas upp igen vareviga morgon.

Nere på gatan hördes människor tala med varandra och han förstod inte vad de sa även fast han kunde språket. Det var inte lätt att bo här tänkte han och även om det var lättare i den här staden andra så ville han inte tillbaka till det alltför enkla liv han haft förut. Det enkla gjorde honom svag och trött och hindrade honom från att tänka bra. Och när han inte tänkte bra så kunde han inte göra det han ville göra bra och allt blev till en enda röra av ofullständiga tankar och handlingar. Han reste sig upp och gick ut från sin lägenhet och nerför de slitna marmortrapporna och ut på gatan och till sitt favoritställe där han beställde lunch. Vinden hade ökat i styrka och de rutiga dukarna på de runda borden fladdrade och servitörerna var snabbt framme med metallklämmor som skulle hålla dem på plats. Han var förvånad över att de inte alltid användes då vädret var nyckfullt här och drog slutsatsen att de helt enkelt glömt bort det. Han hade ätit klart och beställde en drink när hans bord togs om hand, en whisky med Perrier, och när den kom så drack han den snabbt. Han beställde en till och drack den långsammare och han ville ha ytterligare en men det skulle komplicera saker och ting och han ville inte ha det komplicerat så han avstod. Mannen, som hette Robert, gick sedan tillbaka till sin våning och han kände sig levande och han mådde bra, två drinkar bra, och han ville inte må bättre än så och han ville få något gjort. Så han satte sig ner vid sin dator och under de närmaste timmarna så fick han det.

När han senare mötte Theresa nere på Svends bar som de hade bestämt så var allt som det skulle vara.

”Har du arbetat? Frågade hon.

”Bra?”

”Jag fick det jag ville göra gjort och på ett bra sätt”, sade han.

”Det gör mig glad”, sade flickan.

”Det var svårt dock. Det tog tid innan jag hittade rätt sätt att säga det jag ville ha sagt.”

”Kommer du att låta någon läsa det?”

”Jag vet inte.”

”Du borde det.”

Han visste inte vad han skulle säga och sade därför inget. Han tog henne under armen och de gick tillsammans till hamnen för drinkar och middag. Skagens hamn var varm och vinden hade avtagit och det vitklädda folket på sina segelbåtar och motordito drack champagne på akterdäcken. Robert och flickan beställde en flaska cava på en bar med bord som vette mot havet och de fyllde sina glas och drack utan att skåla. Theresa sa,

”Vi måste skåla för något.”

”Måste vi?”

”Ja det måste vi. Se dig omkring Robert, är inte allting precis som du vill ha det? Du har en vacker flicka vid din sida och du har havet vid dina fötter. Stränderna är vita som alabaster här och ljuset så intensivt och underbart och när vi simmade tillsammans den där morgonen och när vi klädde på oss efteråt och vi var alldeles ensamma på stranden så visste jag att jag älskar dig.”

”Då skålar vi för det”, sade han och höjde sitt glas.

”För att jag älskar dig?”

”För att vi älskar varandra.”

Han satt vid strandkanten och såg solen gå upp. Den gick upp med tveksamhet tyckte han. Som om den ifrågasatte dagen, föredrog nattens vila och dunkel före dagens skarpa och avslöjande konturer. Han såg ut över havet och långt därute tankbåtar som dallrande konturer i horisonten. Robert tänkte på natten som gått. På Theresas kropp emot hans under det tunna täcket och  på sin oförmåga till en början, på sin förmåga till slut och han tänkte på hur vacker hon var och hur lycklig han var som hade henne i sitt liv. Måsar seglade över vattenytan och vågorna slog rytmiskt och letade sig olika långt upp på stranden. En del nådda hans fötter andra inte och vattnet var kallt och han ville inte simma idag. Det var redan augusti och sommaren hade varit lång och han hade tagit vara på den. Tids nog skulle hösten komma och han skulle inte längre kunna sitta där han satt i shorts och kortärmad skjorta. Han skulle inte ens vara i Skagen. Han skulle vara där han inte ville vara, där han var tvungen att vara några månader om året men han ville inte tänka på det nu.

Robert hörde när hon kom, det lätta frasandet av fötter i sanden, och han vände sig om och såg henne komma gående i  linnebyxor och en tunn blus som trycktes mot hennes bröst i vinden och han såg att hon frös lite.

”Kunde du inte sova?” Frågade hon och satte sig ner bredvid honom och lutade huvudet mot hans axel.

”Det var mycket att tänka på.”

”Bra tankar?”

”Både bra och dåliga men mest bra.”

”Du borde inte tänka dåliga tankar.”

”De är nödvändiga ibland för att de bra ska bli bättre.”

”Det är för kallt för att simma”, sade flickan och reste sig.

”Kanske senare”, sade han och reste sig även han. ”Ska vi promenera lite?”

De promenerade länge och det blev varmare när solen steg och hon hade en sjal över sitt hår och solglasögon och han tyckte som alltid att hon var vacker och han sade det till henne. Hon log lyckligt och knöt upp sin sjal och släppte ut sitt bruna  hår som böljade i vinden som vore det tacksamt för sin frihet och hon blev ännu vackrare.

Han drog henne intill sig och kysste henne.

”Vi går hem”, sade Theresa.

De låg nakna i sängen tillsammans och hon sov och nästan han också men det var dags för lunch och han var hungrig. Han gick upp ur sängen och klädde på sig och satte sig på balkongen och tände en cigarett och det var människor nere på gatan som alltid och restaurangernas uteserveringar var välfyllda. Det var varmt och han var törstig och gick till köket och hämtade en kall öl ur kylskåpet. Den var verkligen kall och det var en Carlsberg och han drack bara Carlsberg och han drack direkt ur flaskan. Han mådde bra och han tänkte på Theresa som han lämnat i sängen och han längtade tillbaka dit och till vad de hade gjort men han visste att det inte gick att göra om just nu. Kanske senare tänkte han. Kanske ikväll om det fortfarande var så att längtan fanns kvar. Vi får se tänkte han och drack upp det som var kvar i flaskan. Robert gick tillbaka till sovrummet och satte sig ner på sängkanten och tittade på sin flicka. Han smekte henne lätt på kinden utan att hon vaknade och han såg hennes läppar och kindknotor, hennes nordiska kindknotor och han ville väcka henne för han var hungrig och han visste att hon var det också och att om han gick och åt själv så skulle hon inte tycka om det. Hon skulle inte ha något emot det, men inte tycka om det. Han väckte henne.

De åt skaldjursgryta och drack kallt, vitt vin och de beställde in en flaska till när den första var slut och de fick ny is i kylaren och nya glas. Servitören log mot Theresa för att hon var vacker och för att hon var vänlig och inbjudande och för att hon ville vara det. Han log mot Robert också men av en annan anledning. Robert log tillbaka för att han visste något som kyparen inte visste och det kändes bra för honom att kunna le på det sättet.

”Han tycker att du är vacker”, sade han.

Hon log och tog hans hand och ruskade på huvudet.

”Han är ung”, sade han

”Han är för självsäker.”

Robert lutade sig tillbaka och drack ur sitt glas.

”Han är ung, han är vacker, och han är självsäker och han är som han bör vara och han tycker att du borde vara hans istället för min.”

”Men nu är jag inte det utan jag är din, eller hur?”

”Du är min Theresa och jag älskar dig.”

”Och jag älskar dig.”

De åt glass till efterrätt och han ville ha en whisky och då ville hon det också och de valde en bourbon som de tyckte om och det var ett bra val för de mådde fint av den. De gick tillsammans mot stranden där de simmat och det var varmt men det hade blåst upp en aning och vindarna var en aning kyliga och det skulle bli regn på natten.

”Jag har druckit lite för mycket”, sa flickan och skrattade. ”Det känns som jag vill göra något dumt.”

”Gör det då.”

”Jag vet inte vad jag vill göra bara, vad ska jag hitta på?”

”Du behöver inte göra något annat än det du gör nu.”

”Så det jag gör nu är dumt?”

Han skrattade.

”Det är det kanske.”

”Det är det inte! Du får inte säga så Robert. Det är inte dumt att gå här med dig.”

”Vad är dumt då tycker du?”

”Jag vet inte, vi glömmer det bara.”

”Det är nog bäst. Vad vill du göra istället för dumma saker då?”

”Jag vill älska på stranden.”

”Det är dumt.”

”Vi gör det ändå.”

Efteråt låg de i sanden som fortfarande var varm efter dagens solsken. Hon var också varm, och han och de var ensamma och han kände lukten av havet och av henne och även hon var ett hav. Till slut så klädde de sig och satt tysta bredvid varandra och såg stjärnorna på himlen som var vintergatan och de gick på den och var hemma till slut.

”Sover du?” Frågade hon.

”Inte än.”

”Kommer du att göra det snart?”

”Jag antar det.”

Hon låg tyst en stund.

”Jag vill inte sova.”

”Gör inte det då. Gör det något om jag sover?”

”Om du vill så går det bra. Jag tänker inte sova.”

”Vill du att jag ska vara vaken?”

”En stund bara, och om du vill hålla om mig ett litet tag.”

”Du har sand i håret Theresa.”

När han vaknade var hon inte där. Han trodde att hon var i köket så han låg kvar och lyssnade efter köksljud men det var tyst. Theresa var inte i våningen konstaterade han när han gått upp. Han duschade och klädde sig men åt inte frukost. Han tänkte att hon skulle vara tillbaka snart och han drack bara en kopp kaffe på balkongen. Han hörde henne nere på gatan och blev glad. Hon skrattade och han log för han tyckte om hennes skratt och han lyssnade på vad hon sade och det var ingenting viktigt. Inget som han behövde höra men han tyckte om hennes röst och speciellt när hon talade det här språket.

”Du har inte ätit frukost ännu, eller hur?” Frågade hon när hon kom in i vardagsrummet. Hon hade träningskläder  på sig och var rosig och svettig. ”Jag tog en joggingtur bara.”

”Var den bra?”

”Underbar! I morgon kan vi väl springa tillsammans?”

Han sa ingenting men tänkte att det kunde de kanske.

”Duscha nu! Vad vill du ha till frukost?”

”Bestäm du, jag är hungrig som en varg bara, tänk på det.”

”Vad vill du göra idag?” Hon satt i bara underbyxor och en av hans skjortor. Hon var inte hungrig längre och inte han heller.

”Jag tänkte arbeta lite.”

”Skriva?”

Han nickade.

”På det som ingen får läsa?”

Robert tänkte en stund.

”Du kan få läsa det jag skrivit nu om du vill.” Han reste sig och gick fram till skrivbordet.

Hon tittade på honom.

”Menar du det?”

”Varsågod”, sade han efter att han slagit på datorn och loggat in. ”Jag går ner till Svend och dricker lite öl så länge. Kom ner när du har läst klart.”

”Du är säker på det här?”

”Om du vill läsa så är jag det.”

”Kommer jag att tycka om det?”

”Jag vet inte, men jag tror det. Det visar sig ju snart eller hur?”

Svend hann servera tre flaskor Carlsberg och två skålar med hemgjord pickles och han tog sig igenom fyra kapitel i sin bok som han läste innan Theresa kom ner. Det var ingen vidare bra bok. Hon satte sig mitt emot honom och vinkade till Svend och tecknade att hon också ville ha öl. Hon hade på sig en tunn klänning och fortfarande hans lite för stora skjorta. Hon fick sin öl och en komplimang av barägaren och hon drack en stor klunk och tittade länge på sin man.

”Det är underbart Robert.”

”Du tyckte om det?”

”Fler än jag måste få  läsa det.”

”Det är inte klart ännu.”

”Men gå och arbeta då och sitt inte här längre.”

”Senare kanske, för många Carlsberg gör mig ofokuserad

”Så ska vi dricka på allvar istället, för att fira menar jag?”

”Fira vad?”

”Att en fin flicka som jag har sällskap med ett geni och att jag tycker om att det är på det sättet.”

Robert drack ur sitt glas och kände sig som han helst av allt ville känna sig. Han såg  på Theresa.

”Tyckte du om ämnet?”

”Ämnet var mycket bra valt och du skriver om det precis som du borde göra och ingen hade kunnat göra det bättre.”

Han såg på henne och sade,

”Fastän vi dricker redan.”

”Låt oss fortsätta med det.”

”Vi borde äta lunch först.”

”Svend kan nog ordna smörrebröd åt oss tror du inte det?”

Robert nickade och vinkade till barägaren som kom fram till deras bord och en liten stund senare så serverade han några utmärkta smörrebröd och en flaska röd bourgogne som han sa skulle lyfta maten till en högre sfär och han hade rätt.

De tyckte om att dricka tillsammans. De var alltid snälla mot varandra och tappade aldrig koncepterna och höll ordning på humöret och när de till slut var tillbaka i lägenheten och låg på sängen med kläderna på så var allt bra.

”Det är dags att sova en stund”, sa Theresa.

”Jag är inte trött.”

”Vi kan väl sova ändå. Jag är säker på att du somnar om du sluter dina ögon. jag kan ligga och titta på dig så att du inte öppnar dem och om du inte fuskar så kommer det att  fungera.”

”Lovar du? För jag känner mig verkligen inte sömning.”

”Jag lovar.”

Han gjorde som hon sa och låg och lyssnade på hennes andetag och synkroniserade sina med hennes och till slut så måste han ha somnat. För när han vaknade så låg hon bredvid och det kändes fantastiskt att hon gjorde det och han såg på henne en stund när hon sov och somnade sedan om.

Han skrev varje följande dag nu. Hon mer eller mindre tvingade honom och det gick så lätt och han fann stort nöje i att den ena meningen följde den andra utan att de släppte taget om varandra och till slut så fanns det inte mer att skriva. Han var klar insåg han. Han sparade och stängde av datorn och gick ner till Svends bar där Theresa satt. Han stannade i dörren precis innanför entrén. Det regnade lätt. Han såg henne sitta vid bardisken med ett glas vitt vin framför sig och när han gick fram emot henne så såg hon honom i barspegeln och vände sig om. Det var inte hennes första glas vin och det var inget konstigt med det. han hade arbete länge och nu när han var klar så förstod han hur länge hon hade väntat och ett enda glas hade inte räckt så länge som han hade varit borta så han kysste henne och sa,

”Förlåt, du borde kommit upp.”

”Jag ville inte störa. Hur har det gått?”

Robert satte sig på stolen bredvid henne och när bartendern kom fram så beställde han en bourbon med Perrier och när den kom så satt han en stund och såg på bubblorna som steg i den bärnstensgula vätskan och briserade på ytan.

”Jag är klar.”

”Och du är nöjd?”

”Det finns inget mer att skriva om det här och när jag läste igenom det så korrigerade jag en del småsaker men det fanns inget som gick att ändra så det är bra som det är och ja, jag är nöjd.”

”Då är jag glad.”

”Tack älskling! Utan dig, ja du förstår.”

”Det är inte jag som skrivit berättelsen.”

”Jag  vet inte vem som ska ge ut den bara.”

”Det tar jag hand om”, sade hon och lade handen på hans. ”Lita på mig och låt mig göra det här för det är det här jag är bra på. Jag med mina kontakter i kulturkretsar och med mina världsvana manér.” Hon skrattade.

”Journalisten?”

Hon nickade och hällde i sig det sista av vinet som hon hade kvar i glaset och lutade sig fram och kysste honom.

”Skjutjärnsjournalisten om jag får be.”