Pyramiden…

pyramid

Vattnet i bäcken porlade som vatten gör om våren men när det lämnade den branta sluttningen och kom ner till planare natur och rann ut i en mer stillsam del. Så övergick porlandet till tystnad och allt som hördes var surrande från mygg och taltrasten. I skogen var vinden näst intill obefintlig. En och annan vindil letade sig med jämna mellanrum dock in mellan trädstammar och sly och lyckades krusa vattenytan i den lagun vid vilken mannen satt och metade.

Det doftade av mull och vatten som stått för länge och det hängde grenar ut över vattnet från träd som stod nära kanten på bäcken. Han satt alldeles stilla. Andades genom näsan så lugnt han förmådde och såg på myggan som satt på hans hand och sög i sig av hans blod. Såg i ögonvrån hur den svällde och blev röd och stinn men hans verkliga fokus låg på flötet och på den stora öring som cirklade kring masken som han trätt upp på kroken. Flötet var egentligen onödigt då vattnet var så klart. Det var mer till för att hålla rätt djup och för att avlasta hans armar. Att hålla spöet så att betet kom tillräckligt långt ut utan flöte skulle vara alltför påfrestande. Det skulle visserligen vara mer effektivt, men han skulle inte orka att hålla det så.

Myggan lämnade hans hand och kunde knappt flyga så tung den var och han bet ihop käkarna när klådan nådde hans medvetande. Det krävdes behärskning och självkontroll för att inte klia sig. Svetten rann ner i hans panna och in i hans ögon och det sved men han satt stilla och öringen hade ännu inte bestämt sig. Den simmade sakta fram och åter och ibland så nära betet att flötet guppade till och han satt stilla. Andades knappt längre och han visste att det var nära nu. Han kunde känna fiskens hunger och jaktinstinkt och när den försvann ur hans synfält för några sekunder så visste han och han gjorde sig beredd. Mannen såg när den kom, såg hur den med några snabba slag med stjärten kom in från vänster och han såg den öppna munnen och hur masken försvann och han lyfte sitt spö och krokade fisken.

Han kände hur tung den var och han vågade inte hålla emot för hårt utan reste sig upp och följde fiskens väg och han höll den bara så att den inte gick utåt utan han tvingade den att följa kanten på bäcken. Spötoppen var nu under vattenytan och den stora öringen var stark och tänkte inte ge sig. Han lyckades få den att vända när det blev nödvändigt. När de hängande grenarna och slyet gjorde det omöjligt för mannen att komma fram. Hans hjärta slog hårt av spänning och ansträngning och han beundrade fisken, såg hur vacker den var och kände styrkan den hade i sin kropp och när den gick upp i ytan så skimrade färgerna i solen och till slut, efter en halvtimmes kamp, så gav den plötsligt upp. Lade sig trött på sidan och lät sig bogseras in till stranden och lyftas upp i gälarna. Han slog den över huvudet med baksidan av sin kniv och den sprattlade till och förblev sedan stilla. Han satte sig ner och beskådade den skimrande öringen. Drog med handen över dess kropp och den var både sträv och slät och han kände sig glad för att han lyckades fånga den. Det hade varit en bra kamp och han hade vunnit den här gången och han såg fram emot att tillreda den. Han tog ur och rensade fisken på plats, lade ner den i sin fångstkorg av bambu och den fick knappt plats. Stoppade sedan sin pipa och började gå hemåt.

Det var långt hem och han var trött och vägen gav honom värk i benen och hans rygg var sliten av många års arbete och han var tvungen att  vila. Han satte sig ner på en stubbe och han andades tungt och han tänkte på när han var yngre och inte var så trött. När det var enklare. När dagarna inte var så långa. När det var bråttom att leva. När det inte fanns tid till att tänka efter och det fanns ingen anledning att göra det heller på den tiden. Idag gick dagarna precis i den takt som han bestämde att de skulle gå i och när han stod på sin veranda och såg solen gå upp, vilket han gjorde varje morgon, och när han hörde koltrastar och taltrastar tävla om vilken som sjöng vackrast så saknade han inte sin ungdom. Det var längesedan han gjorde det.

Han reste sig till slut från sin stubbe och började gå igen. Stigen han gick på var väl upptrampad och han tänkte  på vilka som gick där när han inte gjorde det. Han tyckte om att tänka på att en björn hade gått där han gick, eller en räv, eller en älg, eller vilket djur som helst egentligen. Det gav honom en känsla av att han hörde till. Att han var en del i det stora mönster, det nät, som var tillvaron. Han kände sig glad när han tänkte så och fötterna gick lättare och han andning blev djupare och det var som det skulle vara nu. Och han var nöjd med det. Han lyfte blicken och genom grenverket såg han hur molnen började hopa sig och vinden tilltog i trädkronorna och snart skulle det regna men han skulle vara hemma innan dess. Hemma i fåtöljen framför en brasa med en kopp te såg han sig sitta och det vara bara den sista backen upp kvar och sedan förbi den stora stenen och över den smala träbron som han byggt själv och som bryggade över den lilla ravinen, som i själva verket var ett djupt dike, och sedan skulle han kunna se den lilla stugan som låg i ett skogsbryn och som var hans hem.

Han stod där nu. På den plats där han kunde se huset. Det rykte ur skorstenen. En tunn vit rök som letade sig upp mot de allt gråare skyarna och han kände glädje när han tänkte på sin fru som stod därinne och väntade på honom och de var äldre nu och det blev som de sagt att det skulle bli, som de sagt i så många år, att de skulle åldras tillsammans. Han blev varm i hjärtat när han tänkte på hur bra de haft det under alla dessa dagar som de haft ihop, de barn som de fått, sett, och som gått och som de uppfostrat till unga män som tycktes ha glömt var de kom ifrån de senaste åren. Han klandrade dem inte. Jo det gjorde han. men det var ingenting som han kunde göra något åt och han var glad när de sågs och när de fiskade tillsammans. Det var som det alltid var och han hade varit likadan själv och det var som det var menat att vara.

Han stannade på gräsmattan en stund innan han gick in och han tänkte på att det var bra att de köpt det här huset som de  bodde i nu. Att de lämnat det som var och att de insett att livet var mer värt om närmiljön var naturnära och där regn luktade regn och inte svavel. Han klev in.

”Vad sägs?” Frågade han och höll upp öringen.

”Stackars lilla fisk.”

”Den fick sin chans och det var nära att den tog den.”

”Du kunde väl släppt tillbaka honom?”

”Eller henne, men nej, vi kämpade väl både fisken och jag och båda visste att det var en kamp på liv och död.”

”I alla fall för öringen.”

Han log och tänkte att det inte var någon mening med att föra diskussionen vidare. Hon hade naturligtvis rätt. Det var inte särskilt troligt att han, fiskaren, skulle tagit sitt eget liv om fisken slitit sig.

”Vi får göra honom rättvisa på matbordet istället.”

När de ätit och disken var i diskmaskinen så tog de en promenad. De höll varandras händer som de alltid gjort och alltid skulle göra och hennes hand var varm och svettig och han visste var han var nu och han visste vad han hade henne. Det hade inte alltid varit så. Hon var ensam om att kunna se honom som han var och när han till slut skalat av henne alla hennes lager så stod hon naken framför honom.

Det hade tagit många dagar och många hårda ord hade lämnat deras läppar och det var först när han insåg hur han var och att sättet han tänkte på inte var förenligt med ett liv tillsammans med henne. Han valde rätt väg och det gjorde hon också och det var därför de gick tillsammans i ett lätt regn en sensommardag. Han kände det som om han var uppkopplad mot ett nätverk som var livet och han kunde knappt minnas den gnagande oro som han alltid haft i kroppen under sin förra vistelse  på jorden. Det var så det kändes. Som han landat på nytt efter att ha varit borta en lång tid. Han var lycklig och det var hon också, den numera något rynkiga flicka som han kände så mycket för och som gick hand i hand med honom.

”Varför tog det så lång tid?” Frågade han.

”Det tog den tid det behövde ta.”

Han såg på henne och log.

”Du vet vad jag pratar om ?”

”Det vet jag alltid.”

”Om jag fick önska något så skulle jag önska att det aldrig hade varit som det var när det inte var så bra.”

”Jag också, men det lönar sig inte att se bakåt Johan. Du om någon borde väl veta det.”

”Det är svårt.”

”Stäng den där dörren nu älskling och vet vad som händer  om du håller den  öppen.”

”Hjälp mig med det då.”

”Jag har redan gjort det, den är stängd nu.”

Och det var den.

Regnet ökade i styrka och det ställde sig under en gran tillsammans och hon kröp in i hans famn och han lade sina armar omkring henne och begravde sin näsa i hennes hår. Hennes säreget färgade hår som doftade av allt som var hon och han slöt sina ögon och det var så längesedan, och han bad en bön om att det alltid skulle vara längesedan som han kände sig olycklig och rädd.

”Jag älskar dig.”

”Jag älskar dig också.”

Allt var stilla nu och regnet hade samlats till rännilar som blev till ett litet delta på grusvägen de gått på. Det stod fortfarande under granen och träffades då och då av tunga droppar av regn som letade sig igenom grenverket. De gick hem trots regnet. De gick sakta som de alltid gjorde och vägen var precis så lång som de ville att den skulle vara och det slutade att regna strax innan de kom fram. Det doftade friskt efter regnet och taltrasten tog lite tveksamt upp sin sång igen. Väl inne och inte längre i våta kläder tände de upp i öppna spisen och öppnade en flaska vin. Det var ett vin som de tyckte om, ett som de alltid drack och de hade smakat andra sorter som också var goda men det var det här vinet som de drack oftast. Erika, som hans fru hette, hämtade ost och kex. En Blue Stilton och de salta kex som hon visste att han tyckte om. De åt och drack av det som de hade och allt var så bra som de kunde förvänta sig att det skulle vara. Inte mer och inte mindre och de var tillfreds med det och öppnade en flaska till när den första var slut.

På natten när han gick ut för att göra det som äldre män gör oftare än unga så fortsatte han, när han var klar, ner till där bonden Anders åker började. Han tände sin pipa och hörde ur mörkret hur ett sträck med gäss passerade. Han kunde känna hösten i luften nu och han tyckte mycket om den årstiden. Han höll i fotogenlampan som han inte hade tänt för att det var lite bråttom förut, men han tände den nu och gick tillbaka till det lilla huset. han satte sig ner på verandan och rökte klart. Reste sig sedan upp, knackade ur pipan i askkoppen och gick in och kröp ner hos sin varma fru. Det skulle snart vara morgon.

Solen gick upp och det var en molnfri dag. Det stod ett rådjur på tomten med lyft huvud. Dess stora ögon var som brunnar att drunkna i och han stod i sovrumsfönstret och såg på det skygga djuret. Han hade skjutit rådjur när han var yngre. När han lät jaktinstinkten ta över förståndet och respekten för livet och han visste att ett straff var att vänta. Att fiska var annorlunda tyckte han och han hade inget dåligt samvete för att han tog upp och dödade kalla fiskar. Någon ansåg säkert att det inte var någon skillnad och att döda är att döda oavsett vad, men inte Johan Lilja. Rådjuret såg på honom och han visste att det var på det sättet rådjur alltid skulle se på honom. Hon såg honom i ögonen och kände hans skuld och visste vad han gjort och djuret lämnade honom kvar med de kval han hade och tog ett skutt över gärdsgården och försvann in i skogen. Han stod en stund och såg efter rådjuret. Bryggde sedan kaffe och dukade frukostbordet med allt som hon tyckte om och det han föredrog. Sedan gick han in i sovrummet och väckte henne.

”Vad vill du göra idag?” Frågade hon.

”Är det något vi behöver göra?”

”Du behöver klippa dig. Du börjar se ut som han den där tennisspelaren, vad heter han nu igen?” Hon skrattade till när hon kom på det. ”Anders Järryd, så heter han. Du ser ut som Anders Järryd.” Hon gapskrattade.

Johan tittade på henne förvånat.

”Anders Järryd?”

”Ja förlåt, men vänta, jag ska googla.”

Och han såg verkligen ut som Anders Järryd i håret såg han när hon visade honom bilder. Han insåg att en klippning var nödvändig.

De tog bilen in till staden och de hade på sig fina kläder. Han hade byxor med pressveck och välputsade bruna skor, vit skjorta och en blå kavajliknande jacka med slag som slutade där låren började. Hon bar en svart klänning som var halvlång med lång ärm och hon hade svarta tights under klänningen och en jeansjacka. Hon hade boots på fötterna.

De var mycket snygga tillsammans.

Frisörsalongen de gick in på var modern och föreföll vara en sådan som levererade vad den lovade. Frisören som mötte dem var en förtroendeingivande och ung man. Mycket välklädd och med en modern frisyr och trots att han verkade vara kunnig inom sitt skrå  så kände sig Johan osäker. Han såg vädjande på Erika men hon log och skakade på huvudet.

Den blev mycket kort, hans frisyr, men han kände sig nöjd när han såg sig i spegeln och Erika drog sin hand utefter hans nacke.

”Det känns skönt, både mjukt och strävt.” Och hon tyckte också om vad hon såg. ”Nu är det min tur”, sade hon. ”Jag vill också se ut som Johan.”

Frisören såg på henne. Såg hennes halvlånga röda hår som slutade vid hennes axlar och han tyckte att hon var så vacker och han ville inte klippa henne så som hon ville bli klippt. Erika satte sig i stolen och sade,

”Klipp mig nu.”

”Jag vill inte.” Den unge förtvivlade frisören såg på Johan. Sökte stöd.

Johan ryckte på axlarna och gjorde en min som du gör när du befinner dig i en situation som den här. Han log.

”Gör som damen vill, du kommer ingen vart med henne, hon har bestämt sig.”

Den unge mannen började och han var mycket försiktig och väldigt tveksam till en början men såg sedan hur det skulle komma att bli och han kände sig glad och blev noggrann och inspirerad. När han var klar så var hon klar och båda var nu glada och när de lämnade salongen, Johan och Erika, så kände den unge frisören att han inte ville klippa mer idag.

De gick som bror och syster, eller som bröder, och att de var man och hustru kunde du också se och de var annorlunda. De var inte som de var förut och annorlunda var bra för dem. Att handla mat var annorlunda när du var det, och de stannade framför varje spegel och varje fönster som gick att spegla sig i och de höll huvudena intill varandras och de skrattade tillsammans.

”Varför?” Frågade han när de kommit hem.

”Tycker du inte om det?”

”Jag tycker mycket om det.”

”Att se ut som du gör mig glad.”

”Du ser inte ut som jag.”

”Vi är så lika du och jag.”

Han såg på henne.

”Vi är inte lika.”

”Jag vill att vi ska vara det, säg att du också vill det.”

”Du tycker att vi är lika?”

Hon nickade.

”Vi har lika kort hår.”

”Och vi liknar varandra?”

”Ok, vi liknar varandra om du vill att vi ska göra det.”

”Bra, då pratar vi inte mer om det.”

 


 

”Jag funderar på att bygga en pyramid”, sade han vid frukosten en dag.

”En pyramid?”

”Ja, en pyramid, en egyptisk pyramid, här på tomten, vad tror du om det?”

”Varför en pyramid?”

”För att jag tycker om pyramider. Jag har alltid varit fascinerad av pyramider och redan som barn tyckte jag om att titta i böcker som hade bilder av pyramider. De ger mig en känsla av att mirakel finns och jag skulle vilja ha ett mirakel här i vår värld.”

Hon såg på honom.

”Ett till menar jag”, sade han.

”De var vackra egyptierna. Deras palats var vackra och deras kläder”, sade hon.

”Deras gudstro var väldigt speciell och hur de ens kunde bygga pyramiderna är ju något ofattbart.”

”Det var ju inte egyptierna som byggde dem, inte de som vi pratar om.”

”De fick dem byggda, och de står där än.”

”Och nu ska du bygga en egen?”

”Du kan få hjälpa till.”

”Kanske, vi får se, det beror på hur stor du tänker bygga den.”

”Inte så stor, och inte så liten, jag bygger den som jag bygger den.”

”Vad ska du kalla dig?”

”Vad menar du?”

”Ja du kan ju inte heta Johan Lilja om du ska bygga en egyptisk pyramid. Du måste ju heta något som en Farao skulle ha hetat, håller du inte med?

”Skojar du med mig?”

”Lite kanske, men lite allvar menar jag.”

”Kan jag få återkomma om det.”

Erika skrattade och reste sig.

”Bygg en pyramid älskling. Bygg den bra så den står i tusen år.”

Han gick ut och satte sig på verandan och tände sin pipa och såg ut över gräsmattan för att få en känsla av var hans pyramid skulle stå. Han ville att solens första strålar på morgonen skulle träffa byggnadsverket och de sista, som en början och ett slut på dagen och allt däremellan. Han tänkte sig pyramiden som en vision, en hyllning till solen och dagen alla dagar om året. Han insåg att han skulle bli tvungen att fälla några träd.

Johan ägnade sedan resten av förmiddagen åt att på internet söka information om mått och hur en pyramid skulle byggas. Vilken form byggnadsstenarna skulle ha och hur många som skulle komma att behövas. En vinsch skulle bli nödvändig, och taljor. När han var klar presenterade han sitt projekt för Erika.

”Du tänker genomföra detta?”

Han nickade.

”Men träden Johan, är det verkligen nödvändigt?”

”Vi får mer sol på tomten, och vi  får ved.”

Hon såg på honom och log och hennes korta frisyr var vad hennes ansikte ville ha insåg han och han tyckte om att se henne så.

”Ett monument över oss och våra barn?” Frågade hon.

”En hyllning till att vi finns till och att vi träffades.”

”Jag tycker om det. Låt oss göra det tillsammans.”

”Vi gör allt tillsammans.”

”Kan vi då gå och lägga oss en stund tillsammans oh store Farao? Jag vill behaga dig.

Han kände att det var något som han verkligen ville och han lät henne föra sig till sängen. Han kände även att det fortfarande fanns en tveksamhet hos henne men han insåg att det inte var rätt tillfälle att ta upp det nu.

En vecka senare var byggnadsstenarna levererade. De låg under en presenning på tomten och Johan hade gjort underarbetet på den plats där pyramiden skulle stå. Träden var fällda, två större björkar var borta och det hade blivit ljusare och Erika hade trots allt sett att det var bra. En kran av trä med vinsch och taljor stod där den skulle stå och det återstod mycket arbete.

Han tänkte på Erika, och så slutade han med det. De var oftast överens men inte nu. Hon var på hans sida men ändå inte och han ville bygga pyramiden men inte till vilket pris som helst. Han tänkte inte mer på det just nu och han gick ut till sina stenar och sin grund som han anlagt och han ville börja någon gång. Johan drog med handen över de fyrkantiga stenblocken och kände strävheten och doften av sågad sten och han såg hur  tunga de var och han kunde inte sluta tänka på Erika.

”Jag behöver inte bygga den. Det går att lämna tillbaka stenarna och gräsmattan går att återställa. Det är lite värre med björkarna bara.”

Hon såg på honom. De åt lunch.

”Pyramiden, det är inte nödvändigt.” Han sade det igen.

”Vill du inte bygga den längre?”

”Jo, men inte du.”

Hon var tyst och tittade ute genom fönstret och drog handen genom det korta röda. Hon tänkte på hur hon ville ha det. Hon skulle komma att se byggnaden där hon nu såg Anders åker och pyramiden skulle vara stor och ödesmättad och deras plats skulle inte vara sig lik när den var klar. Men hon kände att det var försent att ändra sig nu och hon både ville och inte ville och istället för att stänga dörren, så öppnade hon den.

”Nu vill jag bygga den igen. Jag ville inte det förut men nu har jag bestämt mig. Vi bygger en pyramid.”

”Det kommer att bli fantastiskt.”

”Det vet jag.”

De stod på verandan tillsammans. Grundlagret var lagt och i mitten var lämnat ett hålrum där något skulle läggas. Vad visste de inte men det borde vara något som betydde mycket för dem båda. Ett dokument, en text skriven av dem tillsammans eller en bild borde ligga där. Så mycket var klart.

”Du måste tillverka en sarkofag”, sade hon.

”En sarkofag av trä i så fall, jag har inte tillgång till någon kalksten tyvärr”, sade han och log. ”Jag börjar imorgon. Jag är trött nu och vill bara äta och gå och lägga mig.”

Hon nickade allvarligt och höll hans hand.

Hon låg länge bredvid honom innan hon somnade. Hon tänkte på dem tillsammans. På alla år, på barnen som fanns men kändes avlägsna och som var det också. Erika kunde sakna tiden då de bodde tillsammans i deras andra hus som de lämnade när pojkarna flyttade. Deras tvillingar som var som stöpta i samma form men ändå så olika. Strävandet de gått igenom tillsammans, denna ständiga uppförsbacke de första åren när barnen var små och hur det så småningom vände och hur harmonin flyttade in och bestämde sig för att stanna.

Hon såg på sin man i hans korta frisyr, det gråa håret, rynkorna i hans ögonvrår och hon kände en värme som var kärlek och det skulle aldrig ta slut för henne. Hon hade aldrig älskat någon annan innan hon mötte Johan. Det var som om hennes känslor hade sparats för den här mannen. Hon kände det som om hon ville gråta.

Johan vaknade tidigt som vanligt och gick ner till sjön. Det var en lagom promenad. Erika sov när han gick och han hade lutat sig fram och lyssnat på hennes lätta snusningar. Hon andades som en liten mus. Som om hon ville spara på syret i världen och bara använda precis så mycket som hon behövde för att syresätta blodet. Återigen så tänkte han att han tyckte mycket om hennes korta frisyr. Varje gång han såg på henne så insåg han att sättet hon var klippt på fick hennes utpräglade , feminina drag att bli än mer påtagliga och den unge frisören hade också sett det och lyckats bra med sin klippning.

Han gick ut på bryggan när han kom fram. En ranglig träbrygga som bonden byggt till sin eka som nu låg där stilla som ett stilleben. Bryggan lutade efter ett flertal hårda vintrar och det var bara en tidsfråga innan isarna skulle ta den. Han satte sig längst ut och såg ut över den lilla sjön. Den var blank som en spegel och skräddare promenerade på ytspänningen och sländor for upp och ner i en evig hiss och den som kom för nära vattenytan och fastnade där slukades av vakande öringar. Han ångrade att han inte tagit med sig flugspöet.

Solen stod lågt ännu och daggen satt som diamanter i grässtråna och det började bli varmare vartefter solen steg. Han reste sig upp och gick in till land igen. Han började gå hemåt och han gick snabbt för han ville komma hem innan Erika vaknade för hon tyckte inte om att vara ensam och inte han heller för den saken skull. En timme eller två i ensamhet var ibland bra för honom, men inte mer.

De hade gett varandra så mycket. Mer än vad som var möjligt, men nödvändigt, och de var starka tillsammans och han hade varit ensam så länge, så även med henne den första tiden. Det var när han slutade att försöka vara någon annan och vågade lita på att den han var, den som hon såg innanför hans sköldar, var den som hon letat efter. Då blev det som han ville att det skulle vara. Han var tillfreds efter detta och han vägrade släppa taget om sina känslor och till slut så blev det som han kände. Den som han var idag. Han hade insett nere vid sjön att allt som han upplevde ensam, hade mycket mindre värde än om hon var med.

Han klev in i stugan.

Hon sov fortfarande. Han satte på kaffe och bakade scones och tog in allt till henne i sovrummet på en bricka. Där fanns marmelad och ost och smör och en liten chokladbit och han kände sig nöjd med sig själv för han visste att hon skulle tycka om det, vad han gjort. Klockan var tio på förmiddagen.

”Har du varit ute?” Frågade hon mellan tuggorna.

”Nere vid sjön”

”Skönt?”

”Ensamt men vackert, jag tycker inte om att vara ensam.”

”Varför gick du själv då?”

”Jag vill inte väcka dig, och jag kunde inte sova och kroppen hade ingen ro så jag tog en promenad. Jag mår bättre nu.”

”Vi måste komma igång.”

”Med pyramiden?”

”Ja, jag vill ha den klar snart”, sade hon och klev ur sängen och gick in i duschen. Han satt kvar och tittade efter henne och tyckte om vad han såg.

När dagen var slut  så stod den färdig. Ett två meter högt monument över ett liv som fortfarande pågick. Det var så han såg det och det var magiskt och Erika var tagen av både det hårda arbetet och av att se slutresultatet. Hon höll om sin man. Stod bakom honom med armarna om hans midja och hon såg på pyramiden över han axel.

”Är du nöjd?” Hon pussade honom på kinden.

”jag är mycket nöjd. Den är som jag hade tänkt mig att den skulle vara.”

”Sarkofagen blev fin.”

”Ja det blev den.”

”Jag är nöjd med vad vi lade i den.”

”Det är jag också.”

De klättrade upp på sitt mirakel sedan och tog en selfie med den nedåtgående solen i bakgrunden. De såg sammanbitna ut. Som storviltjägare med ett nedlagt byte under sina fötter och solguden log och deras allvarliga miner avspeglade hur de kände sig.

Den passade in. Hur du än såg på det så passade en pyramid på en gräsmatta vid kanten av en skog med en åker alldeles intill. Varför inte egentligen? Den svenska idyllen behövde ett inslag av egyptisk mystik. Det stod klart för dem där de befann sig. På toppen av sitt egenhändigt konstruerade åttonde underverk.

”Vi har kontakt nu.” Han vände sitt ansikte mot himlen och höll om henne hårt.

”Jag känner vibrationerna.” Hon log och tryckte sig emot honom

Och solen gick ner bakom tallskogen och de klättrade ner och gick in i stugan och öppnade en flaska mousserande vin. De skålade och drack och de skålade igen och snart skulle de sitta i soffan och titta på teve som vanligt.

Pyramiden stod därute och den var mycket bra  byggd och den skulle stå i tusen år och budskapet i träsarkofagen skulle kanske aldrig avslöjas. Men de visste. Och det räckte. Och det var deras hemlighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s