Söndagar, som var mina värsta dagar, som hade en ram av ångest och var målade med mörka färger och som var en pina att genomleva, är idag en oas bestående av harmoni och lycka i väl tilltagna doser.

Vi gör inte så mycket, familjen. Vi hänger med varandra, åker och handlar och idag åt vi lunch på donken, bevistade huset IKEA och satt i soffor och drömde om ett nytt kök och sedan åkte vi hem. Utan att ha köpt en enda pinal.

Det vanliga livet, jag älskar det vanliga livet och som jag föraktade det en gång och jag förstår inte varför det ska ta sextio år innan du kan se dig själv i spegeln och säga att du är helt ok med vem du är. Att du inte är rädd längre. Att du är självsäker och bra för dig själv och din omgivning. Att du duger. Att du är trygg som en örn på uppvindar och att du har människor omkring dig som älskar dig. Och att du älskar dem tillbaka.

Varför tog det sextio år? Och säg nu inte att det bara gäller mig. Jag ser dagligen män och kvinnor i min ålder som bär kläder av samma material som jag gjorde en gång. Lögnens täta skaviga väv som varken värmer eller svalkar. Självbedrägeriets kostym eller klänning som ska försöka dölja rädslan för det liv som du inte kan acceptera.

Jag är naken idag. Jag står utan kläder. Alla kan se vem jag är och jag har ingenting att skämmas för längre. Och Gud vet att det finns människor som gjorde sitt bästa för att jag skulle göra just det.

Åt helvete med dem!

Jag behöver inte längre bry mig om lismare och charlataner. Jag är som jag alltid borde ha varit och jag undrar återigen. Hur kunde det ta sextio år?

God afton

Ibland är det långt hem till tacos och familj och oklippt gräsmatta. Men det är värt det för varenda minut som jag sitter på min flygande matta på väg dit där jag egentligen alltid vill vara så tänker jag att jag är fri. Fri att flyga eller gå eller till och med krypa precis vart jag vill.

I musiken, i orden finns det lätta, det svåra, det vemodiga och det lyckliga. Jag är utanför murarna. Jag har mitt liv i ett knyte på en pinne över axeln och ett grässtrå i mungipan. Jag är där jag vill vara när som helst och hur som haver så är jag rätt och fel och på väg hela tiden.

Somliga säger si och andra säger så men det är var jag säger som betyder något. Jag släpper aldrig taget och jag har inga sorger längre och allt vad jag behöver är där det ska vara och jag är också där.

Somliga säger nej. Jag säger alltid ja.

God afton

Det är så fint ibland, när allting stämmer och vägen är slät och jämn och torr och det sluttar lätt nerför och när en lätt bris från sydväst smeker din trötta kind som en barnahand. På den sista tiden så stämmer det mesta och även om det har varit ok förut så har det alltid funnits en liten orosunge i något hörn av mitt medvetande som suttit där och varit grinig och förstört stämningen. Visst, allt är inte perfekt alltid men det duger. Det duger för mig.

Nu pockar mina trötta ögon på en liten lur på det här Enköpingståget. Så jag stänger nu. Återkommer snart.

Tillbaka bland kajor och duvor på Enköpings torg och det är som det är i Enköping. Det händer inte så mycket här och vattnet från fontänen mitt emot mig fuktar mitt ansikte i den friska vinden. Mitt småstadshjärta studsar i mitt bröst och jag är nog och förblir en småstadsman. Behagligheten omsluter den här lilla staden och den förefaller till åttio procent bebos av äldre män. De sitter här på bänkar runt omkring torget tillsammans med mig, en ny gubbe i stan. Kvinnorna ses inte så mycket här omkring. De sitter kanske hemma och virkar eller förbereder middagen och bara för att jag skrev så vanvördigt och manschauvinistiskt så kommer det nu horder av kvinnor med grepar och brinnande facklor i händerna.

De skriker att jag ska brännas på bål.

Jag räknar duvor nu. De sitter på tegeltaken i värmen och vänta nu, etthundrafemton stycken är det, och det ser inte så dumt ut, lite blåsigt för dem kanske. Men är du duva så är du.

Dags att gå tillbaka till jobbet. Lunchen är slut. Sista brödbiten får kajorna.

God middag.

Sista dagen i veckan och idag ska det drickas så det står härliga till. Äntligen så får du kånka hem kartongerna och det är nog bäst att ta två vita, för du vet ju aldrig. Det kan ju ta slut.

Ja håhåjaja hur det var, och hur det fortfarande är för så många.

Men skit i det nu. Jag är glad för att det fredag av andra orsaker. Vi ska se på en bra film ikväll jag och Ulrika och Ludvig och kanske om vi har tur så ärar oss Harald med att sitta med. Vi ska äta popcorn och dricka läsk och vi är bra för varandra.

Idag är vintern långt borta och fåglarna har fått spatt och tror att det är vår de dumma fjäderbollarna. De far omkring i träd och buskage och det är ingen hejd på ysterheten.

Trötta ögon idag trots fredagsglädje och varma grader och jag hade önskat för mig och min vackra fru ett par timmar till i sängen efter att barnen gått till skolan. Fastän i morgon är vi lediga tillsammans och kanske att vi stänger dörren till vårt sovrum ett tag då på morgonen så att vi får sova en stund…

Jag ska försöka att lura ut familjen på fisketur i helgen om vädret blir bra, och Haralds moppe fungerar nu igen som den ska så jag slipper meka som det var tänkt. Hans kompisar är riktiga mekarproffs och jag är lite impad faktiskt. Men en fisketur med korvgrillning och kaffe och kanelbullar vid strandkanten, vem kan säga nej till det? Ok, jag vet flera stycken. Men vi får se.

God morgon.

Duvor överallt, vart jag än tittar så ser jag duvor. Inga andra spännande  fåglar som sparvhökar eller steglitser eller nötkråkor, utan bara dessa duvor som drar omkring som raggargäng i grannskapet och skitar ner och gapar och skriker och dricker öl. Nja kanske inte riktigt men de tar över och deras vingar klapprar och det där struttandet de håller på med. Vad är det för jävla sätt att gå på. Styltar fram som fågelrobotar utan en mjuk rörelse någonstans och så kurrar de hela tiden. Vad är det de vill egentligen?

Närgångna är de också, och tigger mat och om jag ska vara ärlig så är de lite skrämmande och det känns inte behagligt att de är så många. På Enköpings torg är det värst och då handlar det inte bara om duvor, utan kajor också, Vitögda, stirriga kajor som lierat sig med duvorna för att ta maten ifrån mig. Jag sitter där med min etthundrafemtiogrammare från Enköpingsgrillen och njuter, och runt omkring mig sitter åtminstone femtio duvor och kajor, ja tjugofem duvor och tjugofem kajor alltså, och tigger

Jävla duvor, och kajor.

Jag är svagare nu. Jag är inte svag, men jag är svagare nu.

Den här morgonen, när vinden blåste snålt och regnet gjorde sitt bästa för att dränka honom, och när det var september. Så slog det honom att det som var hans liv och som hade varit så en lång tid troligen inte skulle komma att förändras nämnvärt i framtiden. Han tänkte på vad han tyckte om det och kom fram till att det inte hade så stor betydelse. Han var nöjd med hur han levde sitt liv och han hade ingen önskan om att det skulle bli annorlunda, men detta att tanken slagit honom var ändå något att fundera över.

Han stod stilla i regnet och det vräkte ner men han var klädd för väderleken och de tunga regndropparna smattrade på hans sydväst och slog så hårt mot hans hjässa att det nästan gjorde ont. Himlen var nu så mörk att det var som om det vore kväll och sikten över sjön som en klar och solig dag gjorde det möjligt att se den motsatta stranden var idag i stort sett obefintlig. Allt var grått och disigt. Han hörde ingenting annat än vind och regn och han tänkte på att han hade cirka trettio år kvar att leva och han tyckte det var lite.

Han började gå utmed strandkanten och regndropparna slog upp små kratrar i vattenytan som bomber hade gjort i Berlin och han var fascinerad av naturens krafter. Han var inte lika fascinerad av människor ondska och dumhet dock. Motvinden var svår och han var tvungen att gå framåtlutad för att ta sig åt det håll som han ville och tankarna snurrade i hans huvud.

Var han för gammal för förändringar? Var det därför han intalade sig själv att han var så tillfreds med vad han hade och var han befann sig idag? Var det kanske feghet som hindrade honom att slå in på nya vägar och om det var fallet så var det dags att repa mod tänkte han och stannade till och såg ut över den upprörda sjön. Det föreföll dock som om tillvaron inte hade några överraskningar på programmet för Albert och han hade inrättat sig i ledet och det var enligt hans bank bara tio år kvar att arbeta för att han skulle få ut en dräglig pension. Inga äventyr på lut således för den något till åren komna herren i regnkläder och sydväst och oavsett om det handlade om bristande mod eller inte så var det så att även om han kände ibland att han borde ta tag i sitt liv och göra något nytt. Så var sanningen den att han inte hade någon lust.

Regnet tilltog ännu mera och nådde nya höjder och Albert var tvungen att ta skydd under ett träd och stod sedan där en lång stund och lyckade mirakulöst nog få eld på en cigarett. Han rökte och han tyckte att det var gott och under mössans skärm glödde cigaretten bra och han tände omedelbart en ny på den gamlas glöd och rökte sedan på det sättet tills det låg fem fimpar vid han fötter och hans hals sved. Regnet började nu avta och han anträdde sin väg hemåt.

Dagen efter den extremt regniga dagen var en vacker solig dag och han tänkte att det var skönt att det var söndag. Han åt frukost och lyssnade på klassisk morgon i P2 och det var Mozart och han tyckte mycket om Mozart och han tänkte alltid på vilka genier de här tonsättarna var som kunde få ihop alla dessa instrument och stämmor till en samklang. Var de verkligen från den här planeten? Hade de inte kommit från världsrymden till jorden för att skapa musik? Utsända av någon högre makt för att så musikens grödor i steniga åkrar för att de sedermera skulle gro och ge människor andlig spis. Albert ansåg att mycket väl kunde förhålla sig på det viset. Samma sak gällde the Beatles tyckte han.

Han tänkte på sitt jobb och kände att han inte ville jobba mer. Det var inget större fel på det som han höll på med och det var till och med inspirerande då och då men det kändes som om han utvecklat en allergi mot arbete över huvud taget och det enda som hjälpte var ledighet.

En solig söndag tänkte han och reste sig upp från köksbordet. Dukade undan frukosten. Slog upp lite mera kaffe och tog det med sig ut på verandan. Albert satte sig ner i rottingstolen och rökte en cigarett.

Han kände sig arg

Albert var alltid mer eller mindre ilsken och det behövdes inte någon särskild anledning till att han skulle bli förbannad. Det var som en naturlig känsla för honom att vara argsint och han hämtade på något sätt energi ur sin upprördhet. Han var en påfrestande människa för sin omgivning och han sa alltid vad han tyckte och ingen kom undan med lögner eller halvkväden visa. Hans kollegor var rädda för honom och han tyckte i sin tur att de var idioter som inte begrep att lögner och svek var en snara som långsamt drogs åt ju mer du ljög och var svekfull. Albert hade egen erfarenhet av detta. Han hade dock lätt för att andas idag.

Luften var hög och det kändes som om den var syrerik och röken i hans lungor kändes därför en aning malplacerad där den virvlade omkring efter varje bloss men han hade rökt sedan han var femton år och satt på moppen nere vid badplatsen och drog sina första halsbloss och han hade inga planer på att sluta nu. Albert kisade mot solen och fimpade sin cigarett och gick tillbaka in i huset. Han ställde kaffekoppen i diskmaskinen och gick sedan ut i hallen och tog på sig sina kängor, sin fritidsjacka, en keps och fingervantar. Sist så hängde han på sig sin kikare och sedan gick han ut. Han låste dörren med bägge låsen och drog några djupa andetag och började gå.

Han var ensam och han hade varit ensam i hela sitt liv. Albert trivdes inte bland människor och på jobbet höll han sig för sig själv och han tackade alltid nej till sprit efter arbetet och när ursäkterna för att inte vara med på allmänna aktiviteter tröt så sa han helt enkelt som det var. Att det mer än väl räckte med den tid de träffades på arbetet och att han hade bättre saker för sig på sin fritid än att sitta på krogen och hälla i sig alkohol med samma människor som han arbetade med. Detta fick naturligtvis till följd att han utestängdes från en gemenskap som han egentligen aldrig varit en del av. Och den enda verkliga förändring som det innebar var att han inte längre blev tillfrågad när det gällde gemensamma sysselsättningar. Albert tyckte det var skönt.

Han stod nere vid sjön och det blåste en lätt bris som förde med sig dofter av höst och han rökte igen när hon kom fram och ställde sig bredvid honom. Albert såg på henne och uppskattade att hon var i fyrtioårsåldern. Hon hade gröna Fjällräven-byxor på sig, en hederlig gammal anorak, också den grön, och ett par grövre kängor på fötterna. Hon bar glasögon och hade en kikare på magen.

”Hej!” Sade hon.

”Hej!” Svarade han.

”Bjuder du på en cigarett eller?”

Albert tittade på henne och tyckte om vad han såg och leendet hon hade var vackert och lyste upp hennes ansikte.

”Javisst!” Sade han och letade i fickan och hittade sitt paket med Marlboro. Han öppnade locket och sträckte fram paketet mot henne. Hon tog av sig sin ena fingerhandske av skinn och nappade försiktigt åt sig en cigg och satte den i munnen. Han tände den åt henne och de stod tysta och rökte bredvid varandra.

”Jag har egentligen slutat”, sade hon.

”Varför då?”

Hon skrattade till.

”Vad sa du?” sade hon sedan

”Varför har du slutat?”

Hon skrattade igen.

”Jo jag hörde frågan”, flinade hon. ”Men är inte det ganska uppenbart varför någon slutar röka.”

”Inte för mig.”

”KOL, lungcancer, har du hört talas om det?”

”Det gäller inte mig.”

”Nähä!”  sade hon märkbart irriterad.

Han såg på henne ingående och tänkte att han skulle berätta för henne hur det förhöll sig. Han tog ett djupt andetag och så sade han,

”Jag kommer aldrig att bli sjuk. Jag har inte varit sjuk en enda gång i mitt liv.”

Nu skrattade hon lätt hysteriskt. Samlade sig sedan och fimpade sin cigarett.

”Menar du allvar?”

Han nickade.

”Jag tror dig inte.”

Och det var verkligen så. Albert hade aldrig varit sjuk, inte ens förkyld, och så var det även när han var barn. Inga barnsjukdomar hade bitit på honom trots att hans föräldrar utsatt honom för alla smitthärdar som funnits i grannskapet och de läkare som de sökt hade inga förklaringar till hans onaturligt starka immunförsvar. I skolan så fick han vara hemma ibland trots att han inte var sjuk för att han skulle framstå som normal, vilket han naturligtvis inte var. Albert var ett under av friskhet. Som en gnistrande stjärna på hälsans natthimmel lyste han upp i sjukdomsmörkret och han gick likt en sundhetens fyrbåk genom sitt liv.

Inget bet på honom. Inte ens droger eller alkohol hade någon nämnvärd effekt på honom. Visst, han blev både hög och berusad men det släppte snabbt och han hade aldrig varit bakfull och trots att han försökt så hade han inte lyckats med att utveckla något beroende. Han rökte för att han tyckte att det var gott och han hade hållit upp ibland bara för att kontrollera om det skulle uppstå något sug under avhållsamheten. Men inget hände. Han glömde bara bort att röka helt enkelt och när han sedan som av en händelse hittade ett paket i någon ficka eller i en väska så började han igen. Albert hade testat både marijuana och hasch och amfetamin och under en kortare period även kokain och allt hade haft eftersträvad effekt på honom under en mycket kort sund. Men inget beroende uppstod. Han hade funderingar på att prova heroin då han hade förstått att det var en av de mer potenta och beroendeframkallande droger som fanns. Det enda som hittills hade hindrat honom från att prova var problemet var att få tag i det vita pulvret och det faktum att han hade en aversion mot att sätta en nål i armen. Nu för tiden så fanns ju visserligen både rökheroin och crack på menyn och även om han trodde att resultatet skulle bli detsamma som med de andra formerna av stimulantia så ville han prova.

”Vad är det du inte tror på?” Han fimpade även han och tände genast en ny. Albert höll fram paketet mot henne men hon avböjde.

”Nämen, aldrig varit sjuk, alla har väl varit sjuka någon gång?”

”inte jag.”

”Inte ens förkyld?”

”Inte ens det.”

Hon skakade misstroende på huvudet.

”Hur ska jag kunna tro på det?”

Han såg sig omkring och svarade inte först. Gjorde sig beredd att gå men sa innan han gick,

”Ingen annan gör det heller så varför skulle du vara något undantag.”

Hon tog honom i armen och hindrade honom från att lämna henne.

”Vilken är din hemlighet?” frågade hon.

Han log och såg på henne.

”Ingen hemlighet finns, det är som det är bara.”

”Det finns ingen möjlighet att jag kan tro på vad du säger.”

”Gör som du vill, jag bryr mig inte.” Han tog bort hennes hand från sin arm. ”Jag tänker gå nu.”

”Jag heter Doris”, sade hon. ”Vad heter du?”

Han sade vad han hette och började gå därifrån.

”Kan vi ses igen?” ropade hon efter honom.

Albert stannade och vände sig om.

”Jag går här ofta.”

”Då ses vi”, sade hon och log och vinkade.

Det fanns verkligen ingen hemlighet. Han var född till att motstå all världens bakterier och virus och hans kropp kunde helt enkelt inte skadas av vad han än stoppade i sig. Han blev en enstöring på grund av detta. Han var i andra människors ögon onormal och omöjlig att umgås med. Än mindre ha någon slags relation med och de korta förhållanden han haft hade tagit slut på grund av att han var så motståndskraftig mot all form av yttre påverkan. Ingen stod ut med någon som var som han var.

För att ett förhållande ska kunna fungera så måste det finnas svagheter hos båda inblandade hade han lärt sig. Och en kropp som aldrig var sjuk och som var opåverkbar av droger och särskilt då den mest populära drogen alkohol blev också stark mentalt och därigenom omöjlig att leva med.

Han var egensinnig och envis och oerhört säker på sig själv och de som försökt leva med honom ansåg att han var mer eller mindre mentalt störd, så även hans kollegor.

Han var som sagt ensam och det som gjorde att han trivdes med att vara det var att han ansåg att de flesta andra människor var idioter. Få män och kvinnor och barn med för den sakens skull uppfyllde hans högt ställda krav på hur du skulle bete dig för att han skulle stå ut med dem. Han ansåg sig besitta en osviklig förmåga för att kunna avgöra vem som var en idiot och vem som inte var det. Det räckte med att han mötte någon på gatan för att han skulle kunna bestämma det tyckte han. Det var något med deras uppsyn, sättet de såg på honom eller på världen, eller hur de gick som visade på vad de var för slags människor. Rösten var en annan faktor. Hur de talade, intonationen, och hur högt de pratade. Idioter var oftast gaphalsar. Det var som om de försökte maskera sin dumhet genom att nästan skrika när de vill göra sig hörda.

Doris var ingen idiot. Han visste det redan när han räckte fram cigarettpaketet mot henne. Sättet hon tog cigaretten på, det var svårt att förklara, men det var något i själva rörelsen och hur hon höll huvudet när hon nappade till sig rökverket. Albert tänkte en stund på henne och mådde bra när han gjorde så. Han ville träffa henne igen kände han.

Och en vecka senare så mötte han henne igen på samma ställe som förra gången och om det var en tillfällighet eller inte kunde han inte avgöra men de här gången hade hon egna cigaretter. Hon stod och tittade ut över sjön och solen satt lågt och det låg ett svanpar en bit ut i vattnet och Doris rökte frenetiskt.

”Vackra fåglar”, sade hon när han kom fram och ställde sig bredvid henne. Hon pekade.

”Sångsvan”, sade han. ”Mindre sångsvan till och med.”

”Va?”

”Ja, gul näbb ger sångsvan. Mycket svart i kombination med det gula då är det mindre sångsvan”, sade han och räckte över kikaren han tittat i. ”Titta själv så får du se.”

När hon tittaklart så visade han henne skillnaden i sin fågelbok och hon verkade uppriktigt intresserad.

”Är du en sådan där ortilog?” Frågade hon och räckte tillbaka boken

”Ornitolog”, skrattade han. ”Det heter ornitolog. Och nej, jag brukar säga att jag är fågelskådare. Det låter mindre pretentiöst.”

”Men det är väl samma sak?”

”Visserligen, men jag är ingen jävla ornitolog i alla fall. Jag tittar på fåglar, och så är det bra med det”, sade han irriterat.

”Varför blir du så arg?”

”Jag är alltid arg.”

”Aldrig sjuk men alltid arg?”

”Precis.”

Hon log.

”Vilken fin kikare förresten”, sade hon och bytte samtalsämne.

”Javisst är den bra. Funkar jättefint även om du har glasögon på dig.”

”Ha! Det tänkte jag inte ens på”, sade hon och fingrade på sina brillor.

”Var är din kikare då? Du hade ju en förra gången vi sågs.”

”Hemma, jag brukar inte ha den med. Jag är ju ingen ortilog som du”, flinade hon.

”Du har börjat röka igen?”

”Ja inspirerad av dig. Jag tänkte att om inte du blir sjuk så blir inte jag det heller.”

”Varför tror du det?”

”Jag vet inte, vill väl bara röka antar jag.”

”KOL, lungcancer?”

”Vi ska alla en gång dö.”

”Inte jag.”

”Så du ska inte dö heller.” Hon skrattade. ”Jag vet inte vad jag ska tro om dig Albert. Antingen så är du helgalen och jag borde väl antagligen springa för mitt liv härifrån. Eller också så är du någon form av Gudom som jag borde tillbe. Vilket är det?”

”Jag är en Gud.”

”Misstänkte det.” Hon bugade sig. ”Ska vi gå en promenad min mästare?”

”Gärna det.”

De fortsatte att ta promenader tillsammans och Albert upptäckte nya sidor hos henne varje gång de sågs och de började gå arm i arm och Albert tyckte om det och den aversion han alltid kände visavi människor kom aldrig igång riktigt med henne. Doris och Albert började äta lunch tillsammans på helgerna och efter en tid även middagar. De kom bra överens och de kunde tala med varandra och Albert respekterade hennes åsikter och hon var ingen idiot. Han var säker på det nu och hon verkade stå ut med hans ilska som fanns där hela tiden och som riktades mot vad som helst som kom i hans väg. Dock aldrig mot henne vilket förvånade honom.

Hon var frånskild sedan ett år tillbaka och de hade setts i sex månader nu så separationen var relativt ny när de träffades och hennes sår var fortfarande öppna kunde han märka och han gjorde sitt bästa för att läka dem och det gjorde han med goda middagar och gott vin. Hon tyckte om vin och det gjorde Albert också och hon blev nästan alltid berusad när de drack tillsammans men inte Albert. Och som alltid så blev detta till ett problem.

”Varför blir aldrig du berusad?” Frågade hon en kväll i februari när de ätit middag och satt framför braskaminen och drack upp det sista av vinet.

”Jag blir det”, sade han. ” En liten stund.”

”Hur länge då, fem minuter eller?”

”Tio kanske.”

”Och sedan blir du nykter igen?”

”Ja.”

”Men hur går det till, jag fattar inte. Du dricker ju mer än jag och det märks aldrig på dig.” Hon suckade. ”Varför dricker du ens?”

”För att jag vill bli full.”

”Och det har alltid varit på det sättet?”

Han nickade.

”Men jag tycker om att se dig på kanelen”, sade han.

Doris gjorde en min.

”Jag vet inte om det är en komplimang eller er förolämpning men det får mig att känna mig som en apa i en bur.” Hon reste sig upp, något ostadig, och gick ut i hallen. ”Det är dags för mig att gå hem tror jag.”

Albert sade inte emot då han kände igen händelseförloppet och han ville verkligen inte ha något gräl,

”Ses vi i morgon?” frågade hon försiktigt när Albert hjälpte henne på med vinterkappan. ”Apan är sugen på att göra nya konster för dig förstår du.” Hon lutade sig fram och plutade med läpparna för att få en puss. ”Kyss apan nu och var så snäll.”

Han kysste henne lätt och gav henne en kram.

”Vill du att jag går med dig en bit?” Frågade han.

”Ja gör det är du gullig.”

Och då gjorde han det.

Han låg i sin säng på morgonen och tänkte på kvällen innan och han hörde sången som han hört så många gånger tidigare. Varför blir det alltid på samma sätt tänkte han? Vad var det som gjorde det så svårt för människor att acceptera att alkohol inte påverkade honom? Var det tvunget att vara full för att umgås med fulla? Ja, konstaterade han. Det var omöjligt att prata med en man eller kvinna som var berusad om du själv var nykter. Även om du själv inte hade några problem med att acceptera berusningen hos den du talade med så hade den fulle stora dito med att din yrsel inte var som hans eller hennes och tiden stod stilla och ingen förstod den andre och till slut så tog det slut. Det paradoxala med det hela var ju att han ville vara på samma nivå som de där andra och under korta sekvenser så var han där. I det omtöcknade tillstånd som alkohol gav och som var så eftersträvansvärt. Men aldrig tillräckligt länge för att några band skulle knytas, för att några förtroenden skulle utbytas, för att den gemenskap som vin och öl och annan alkohol gav skulle uppstå.

Han gick ut i köket naken. På diskbänken stod glasen kvar från gårdagskvällen. Han slog ut det som var kvar i hans glas och ställde in båda i diskmaskinen. Satte igång kaffebryggaren och gick in i duschen. Albert lät de heta vattenstrålarna studsa mot han hud och det var skönt och han slöt sina ögon och lät det vara som det var en lång stund. Han rakade sig sedan och smorde in sin hud i ansiktet men någon livgivande salva och han såg sig i spegeln och försökte sig på ett leende som mer blev till en grimas. Albert suddade bort bilden i spegeln och ersatte den med en ny som han var mer nöjd med och lämnade sedan badrummet. Han klädde sig och lade sig i soffan framför teven och tittade på något som han inte kunde avgöra vad det var för hans tankar levde ett annat liv och det fanns inte rum för något annat än hans egna funderingar i hans huvud. Och han mindes den där konserten han varit på när det kändes som om han blev ett med musiken bandet spelade och det var som om hans hjärna gjorde revolt mot allt annat än den upplevelsen som han hade just då. Han ville dit igen men han kände att det inte skulle komma att hända för det hade blivit som ett hål i honom där den känslan hade suttit och det hade varit där sedan dess. Det fanns inga enkla svar nu och frågorna som han ställde förstod han knappt själv och det var så svårt ibland och det kändes ofta nu för tiden att allt var försent

Han tänkte på Doris och han såg dem tillsammans och han höll hennes hand alldeles för löst och han tappade taget. Albert satte sig upp i soffan och han längtade efter ömhet och tröst plötsligt och det var så längesedan han höll om en kvinna på det sättet som du håller i kvinnor och han ville så hemskt gärna göra det igen. Kallsvett bröt fram i pannan på honom och han mådde illa och han såg sig själv i ensamhetens öken och han var en flykting i det här kalla landet och hade varit det så länge nu.

Han reste sig och gick ut i köket och tog fram sin whiskyflaska ur skafferiet och han slog ett dricksglas fullt och drack ur det i tre svep och gick tillbaka till soffan i vardagsrummet. Han satte sig tungt ner och väntade.

Från bakhuvudet kom ruset som en tsunamivåg och välte honom över ända och han famlade med händerna efter någon form av grepp men han tumlade omkring som i vattenmassor och han släppte taget och njöt av ruset som han visste skulle bli kort och inte som han ville ha det. Det var över snart och det som var kvar var svedan i magen efter spriten och som alltid kände han sig övergiven. Han stod ensam kvar som i de sista minuterna av ett liv och klockan i köket tickade sina tick och tack och det var som det var när han bodde hemma plötsligt.

Han stod på verandan med en av sina eviga cigaretter när han såg henne komma uppför grusgången. Hon gick långsamt och det såg ut som om hon tvekade och han gick henne till mötes för att ta bort tveksamheten och utan att säga något så tog han henne i handen. De gick tillsammans till hans sovrum och han var inte rädd men lite desperat. Han klädde av henne och hon lät honom göra det och de älskade försiktigt och det var varmt och innerligt och ingen av dem sade ett ord under akten.

”Jag vill inte vara rädd”, sade hon.

”Du behöver inte vara det heller”.

Hon såg på honom.

”Är du aldrig rädd?”

”Bara hela tiden”, log han.

”Nä, men på riktigt, är du aldrig rädd för någonting?”

”Jag var det förr men inte så mycket nu, idag.” Han smekte hennes kind försiktigt. ”Men det behöver inte betyda att allt är som det ska. Det finns annat än rädsla som styr.”

”Vad?”

”Oförmåga, att inte kunna det du vill klara av till exempel.”

”Mer då?”

”Inte fan vet jag! Lägg av nu!” fräste han och vände henne ryggen. ”Förlåt”, sade han sedan och vände sig tillbaka igen och höll om henne. ”Förlåt Doris, men jag vet inte allting.”

”Du blir så arg.”

Albert sade ingenting mer utan reste sig upp ur sängen och ställde sig naken vid sovrumsfönstret. Det var kallt ute. Hans lem krympte i draget från det otäta fönstret och han frös och det var som om vintern tagit sig in i hans sovgemak. Så han återvände till sängen och kröp intill Doris och hennes bröst var varma när han höll om dem med sin ena hand och han pressade sig mot henne bakifrån och blev långsamt varm igen. De somnade så tillsammans och han kände sig trygg precis innan han gjorde det och det var bra.

Det blev mars och våren kom och Doris och Albert var nu ett par och det gick riktigt bra att vara det. De åkte samma buss till staden och sina jobb och de höll varandras händer och de väntade på att dagen skulle ta slut och de såg till att hamna på samma buss hem. Även om det innebar att någon av dem fick vänta.

”Albert”, sade Doris på bussen hem en fredagskväll,

”Ja.”

”Vet du en sak?”

”Nej.”

Och hon hade vant sig vid att han var som han var med sin korta, kärva svar och hans eviga irritation och hon hade lärt sig att tyda tecknen, på gott och ont.

”Jag har inte varit sjuk en endaste dag sedan jag träffade dig.”

Han tittade på henne och log.

”Så nu tror du att du har blivit som jag?”

Hon skrattade till.

”Hoppas kan du väl alltid.” Hon lutade sitt huvud mot hans axel och slöt sina ögon. ”Jag tycker så mycket om dig Albert.”

”Bra.”

Hon flinade där hon satt och ruskade lätt på huvudet.

”Vad?” Frågade han.

”Du är rolig du.”

”Ja, ja, jag tycker jättemycket om dig också”, sade han och pussade henne på håret. ”Du doftar gott också.”

”Tack så mycket.”

”Varsågod.”

De gick av bussen när de var framme och koltrastarna avlöste varandra under deras promenad hem till honom och de lagade middag tillsammans och de drack vin och Doris ville inte ha mer än ett glas. Hon hade slutat med att vara berusad och inte för att hon inte tyckte om det utan för att hon inte ville att Albert skulle se henne full mera. Det var bra för henne och hon såg att Albert också tyckte det.

Hon rökte igen och det var hon glad för. Cigaretter var inte bara nikotin och beroende. De var som träden för en skog. De var någonting som höll dem ihop och de hade en samhörighet när de stod och rökte tillsammans som alla rökare har. Att stå tysta tillsammans och dra in och blåsa ut rök och aldrig behöva uppleva någon påfrestande tystnad som icke-rökare ofta fick dras med. Ingen påtvingad, krystad konversation behövde föras. Höja och sänka handen bara tills det var dags att fimpa. En gemenskap för brukare av tobak, exklusivt och mytomspunnet, och hon skulle aldrig sluta.

De såg på teve och de tittade på engelsk kriminalserie och det var långsamt och tyst och regnet var där hela tiden och det var spännande och i pauserna i dialogen fanns tid för egna tankar och spekulationer.

Under kvällspromenaden senare sa Albert,

”Var du olycklig förut?”

Doris tittade på honom och log och hon tyckte om hans rättframma sätt. Det slog hål på hennes försvar

”Ja det var jag väl. I alla fall de sista åren.”

”Var han elak?”

”Ja.”

Albert nickade och tände en cigarett.

”Det där är en sjukdom som män har”, sade han och drog ett djupt bloss.

”Att vara elaka?”

Han nickade igen och såg ut över sjön.

”Är du också elak?”

Han skrattade.

”Men Doris, jag är ju aldrig sjuk vet du väl.” Han lade armen om hennes axlar och det föreföll naturligt att göra det och det kändes så bra att det var på det sättet. ”Ja det är jag”, fortsatte han och blev allvarlig igen. ”Alla män är elaka mot kvinnor och jag har funderat mycket över varför det är på det sättet.”

”Har du kommit fram till något?”

”Vi är rädda tror jag.”

”Det är min åsikt också”, sade hon och såg på honom. Hon kände en beundran för den här mannen som hon aldrig känt för någon man förut. ”Men vad är ni rädda för? Vi vill er ju inget ont.”

”Det är just det”, sade han. ”Det är där problemet ligger.”

”Vad? Jag förstår inte.”

”Ja jag har som sagt funderat en hel del på det här fenomenet och jag är mer eller mindre övertygad om att det handlar om en självsäkerhet som ni kvinnor har men som vi män inte besitter.”

”Jag förstår”, sade Doris.

”Gör du?”

”Ja jag tror det i alla fall men berätta hur du tänker.”

Han betraktade henne och tänkte att han tyckte om att vara med den här kvinnan. Han kände sig som hennes jämlike.

”Jo ni kvinnor har en naturlig tro på er själva”, fortsatte han. ”Jag tror att ni föds med den.” Han drog det sista blosset på cigaretten och fimpade den. ”Män föds till en värld som kräver så mycket av dem att ingen orkar leva upp till kraven och vi blir därför till slut rädda och osäkra, många av oss i alla fall.” Han såg på henne och försökte utröna vad hon tänkte. Det gick inte.

”Och det går ju inte”, sade han och såg på sina fötter. ”En man kan inte vara osäker och därför så måste vi låtsas.”

Han gjorde en paus

”Fortsätt.”

”Vi måste spela ett spel i vilket vi är självsäkra, orädda, slagfärdiga och charmiga för att ni naturligt självsäkra kvinnor ska stå ut med oss och beundra oss. Det är vår övertygelse att det spelet måste spelas.” Han tände ännu en cigarett. ”Det är när vi upptäcker att våra påklistrade självsäkerhetsmanér står sig slätt gentemot ert medfödda mod som vi blir elaka och försöker sätta oss på er.” Han flinade. ”Ganska patetiskt när du tänker på det.

”Så ni känner er underlägsna?”

”En del av oss ja.”

”Det är ni också”, skrattade hon

”Eller inte”, sade han och log.

De kom verkligen bra överens och det var så som det skulle vara och han var förvånad över att det var på det sättet. Det hade aldrig känts så här förut och han mindes sitt självförakt och hur han knappt stod ut med sig själv och än mindre andra människor och det var så många år som det hade varit på det sättet. Men nu var våren här och Doris fanns här för honom och han mådde bättre än vad han gjort på mycket länge. Han tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne.

Det var maj och det satt en gulsångare i björken på tomten och han överträffade sig själv i varje strof och solen sken som en spotlight på honom där han satt i toppen. Albert var ensam för Doris hade rest till sin mamma i Dalarna. Hon hade varit borta i en vecka och det hade varit de ensammaste dagarna i Alberts liv. På jobbet gick det an men hemma var en ocean av ensamhet och klockan släpade sig fram och han gick och lade sig tidigt för att få tiden att gå. I sängen så låg han och tittade på sprickorna i taket och lyssnade på ljuden av mössen i väggarna och kunde ändå inte somna.

Hur blev det så här? Han kunde inte förstå det. Från att ha varit en stolt riddare i klanen för de ensamma och känt sig nöjd med det, så hade han blivit en ömhetstörstande och kärleksberoende luffare utan andra mål i livet än en kyss och en kram och en varm kropp att ligga intill om nätterna. Gulsångaren tog i så han blev blå och han upphörde att synas mot de sommarblåa skyarna men sången fanns kvar och den hängde som ett färgglatt draperi i björkens grenar och ikväll så skulle hon komma hem, hans Doris, och han kände sig obeskrivligt glad.

”Det var kallt innan du kom”, sade han när de stod tillsammans på tomten och lyssnade på näktergalen som tagit över efter att gulsångaren gått av sitt pass. ”Inte ens i min vildaste fantasi så såg jag det här komma. Det känns som om det är dig jag har väntat på i hela mitt liv och det är så skönt att jag hittat någon som behöver mig.”

Doris tittade förvånat på Albert. De hade ätit middag och de hade älskat och hon hade förstått att han hade saknat henne, det var uppenbart, men han hade fram till nu varit sitt vanliga tystlåtna jag och det han nu sade till henne var så främmande och så långt ifrån den vanlige Albert att hon inte visste vad hon skulle säga.

”Tack”, sade hon bara och det lät helt idiotiskt förstås men det var allt hon fick fram.

”Varsågod”, sade han och log. ”Väl bekomme.”

Hon tog hans hand och kramade den hårt och hon kände att det här var någonting som hon inte tänkte låta försvinna och hon visste fortfarande inte vad hon skulle säga eller om hon skulle säga något över huvud taget.

”Jag har fortfarande inte varit sjuk”, sade hon till slut.

”Jag vet det.”

”Tror du att jag börjar bli som du?”

”Kanske, jag hoppas det.”

”Gör du?”

Och det gjorde han verkligen.

Juni kom och de var på semester tillsammans. Albert hade köpt en bil för att han tyckte att han behövde en. För att de behövde något att resa i och de var på turné genom Sverige och nu var de på Öland i Beijers hamn och de tältade. De tittade på fåglar och Doris hade köpt en ny kikare och de var uppe tidigt på morgnarna och gick och lade sig sent. De lagade mat på primuskök och de hade sett ovanliga fåglar och sommarkvällarna tillsammans vid eldstaden var något de båda uppskattade och Doris blev inte längre berusad. Hon hade försökt en kväll när vin var, som hon tyckte, något som behövdes och hon ville ha ett rus för att det kändes nödvändigt. När hon druckit nästan en hel flaska själv och inte blev påverkad så började hon förstå vad som var på väg att hända och det första hon upplevde var besvikelse. Så hon fortsatte att dricka i panik och när hon avslutat flaska nummer två och i s tort sett inte känt mer än lite yrsel i fem minuter så visste hon. Men hon visste inte vad hon skulle tycka om det.

När hon ställde ifrån sig glaset och det var tomt och inget fanns kvar i flaskan så tittade hon på Albert som satt mitt emot henne och rökte och han hade ett svårtolkat leende över läpparna och hon log också och hon skakade förvånat på huvudet och bad honom om en cigarett. De sade inget mer om det hela den kvällen och ute på stenpiren sedan så hörde de en hornuggla och en vattenrall och innan de somnade på natten så höll de varandras händer och hon visste att tiden var hennes och hans att göra med vad de ville.

På morgonen när de vaknade så satt det en duvhök på gräsmattan utanför tältet och åt på en koltrast. De låg bredvid varandra med huvudena i tältöppningen och tittade på måltiden och de hade ingen kamera utom den i telefonen och de visste att ljudet från den skulle skrämma fågeln och det ville de inte. Höken lättade till slut och det var något särskilt med rovfåglar tyckte de båda och de pratade om det länge.

Vid frukosten sade Doris,

”Är jag som du nu?”

”Det verkar så.”

Hur har det gått till?”

”Jag vet inte.”

Albert drack sitt kaffe och åt på sin smörgås och tänkte att det var konstigt men att verkligen föreföll som att det var på det sättet. Kaffet var gott och smörgåsen. Doris åt som vanligt sin yoghurt och drack sitt kaffe med mjölk och hon var så fin där hon satt med sitt morgonrufsiga hår och pliriga ögon och det var bra att hon var som han var nu tyckte han. Albert såg upp mot träden som silade solljuset ner över dem och han såg på skuggorna som dansade över tältduken och han kände sig kärleksfull och varm så han lutade sig fram och kysste henne lätt på munnen och hon log när han gjorde så.

”Så jag kommer inte att bli sjuk mer?”

”Nej inte om du är som jag.”

”Du sade ju att jag var det.”

”Jag sade att det verkar så och att det känns som att det är på det sättet.”

”Känns?”

”Ja.”

”Hur då känns?” Sade hon skeptiskt.

Han tittade på henne och tänkte att det var lite svårt att förklara.

”Det är som en vibration, eller vibrationer snarare, runt omkring dig”, sade han

”Jaha som energier då, kan du se dem också?”

Han såg på henne för att kontrollera att hon inte drev med honom men det verkade inte så.

”Ja ibland”, sade han.

”Nu?”

”Ja.”

”Häftigt!” utbrast hon. ”Jag har läst om sådant där men alltid tyckt att det var flummerier. Är det färger också, på det som du ser, som auror?”

”Inte alltid.”

”Hur är det nu?”

”Röd.”

”Så jag har en röd färg, det tycker jag om.”

”Röd är bra.”

Kärlek är enkelt tänkte han och studerade Doris. Kärlek är att ha någon som du kan lita på, som din kropp accepterar och tar in som en mjukgörande salva. Eller som en drog som får ditt hjärta att slå lugnt och eftertänksamt. Kärlek är att kunna vara dig själv och att bli älskad för den du är. Kärlek är att kunna se dig som du är därför att du är den du vill och var ämnad att vara tänkte han.

”Jag ser dig”, sade han. ”Jag ser dig därför att du inte har några skal.”

Hon tittade på honom och log.

”Skal?” Frågade hon.

”Ja du är ren och du är som den innersta figuren i de där ryska dockorna du vet, och jag trodde inte att det fanns sådana människor som du.”

Doris fick tårar i ögonen.

”Det är du som gjort mig till den som du ser”, sade hon till slut.

Och hon sade ingenting mer för hon kunde inte. Hon vill kunna säga någonting bra och något som han kunde komma ihåg om flera år när han såg tillbaka på den här tiden. Men det enda som kom från henne var mer tårar.

”Förr om åren ville jag alltid vara någon annan än den jag var och mitt huvudsakliga mål var att vara alla som kom i min väg till lags.” Hon lutade sig tillbaka i solstolen och slöt ögonen bakom sina solglasögon.

”Jaha”, sade Albert och väntade på en fortsättning som inte kom. ”Hur är det nu då?” Frågade han till slut.

”Det är inte så.”

”Nähä”, sade han och tänkte att, hon börjar verkligen bli som jag nu.

Och solen vräkte sig över dem där de satt i sina Ikeastolar och solade och de var kvar på Öland men hade lämnat Beijers hamn för lite normalare semesterliv på sandstrand och vid hav och det var varmt i vattnet och i solen. Det var mycket folk på stranden och barnen skrattade och skrek och bikiniflickorna exponerade sina unga kroppar för lika unga män i för stora badbyxor och Albert såg allt det där och kände sig moralisk och Luthersk och tänkte att han nog bara var avundsjuk.

”Var du sådär när du var ung?” Frågade han Doris.

”Hur då?”

”Sådär”, sade han och gjorde en gest åt de kråmande flickorna i bikini till. ”Sådär utmanande och sexuellt utstuderad?”

Doris tittade upp och såg kanske inte vad Albert såg men hon förstod vad han menade.

”Kanske inte fullt så uppenbar som de där flickorna men det hör väl till spelet gör det inte?”

”Jag gillar inte det spelet.”

Doris sade ingenting mer för hon kände att ämnet var som gungfly och hon anade något i periferin som hon inte kunde sätt fingret på vad det var.

”Vill du ha kaffe?” frågade hon istället.

I bilen på väg över bron in till fastlandet igen var stämningen god och de var på väg hem och de tyckte om att vara hemma och det var tur att båda var av samma åsikt. Doris tog en bild genom vindrutan och visade Albert som nickade och tyckte att bilden var bra för det var solnedgång och allt var guld och vackra färger och Doris kysste Albert på kinden.

Halvvägs hem stannade de vid ett motell och tog in där över natten och de åt middag i matsalen och satt sedan i baren och tittade på en fotbollsmatch som det röda laget vann. Och sedan kom det en pianist som spelade och sjöng och de beställde en varsin gin och tonic faktiskt för smakens skull och de drack den och åt jordnötter till.

De gick och lade sig sedan och de älskade stillsamt och eftertänksamt och det var på det sättet mellan dem. En mjuk men ändå passionerad samvaro och Albert var fascinerad av hur Doris var och han ville aldrig sluta med att få henne att känna som hon gjorde.

”Så, det räcker nu”, flämtade hon. ”Nu är det din tur.”

Och det var det.

Och så kom hösten och molnen och regnet och Albert blev dyster som han alltid blev när sommaren var slut och det enda som höll honom uppe var Doris och hennes odödliga, positiva inställning till honom och det som de hade.

Dysterheten släppte när september kom och luften var hög och löven vackra. De fiskade tillsammans och de hade köpt en båt och satt i regn och solsken och de fick stora fiskar och Albert som aldrig tyckt om gädda fick ändra åsikt för Doris kunde det som ingen annan dittills hade kunnat. Hon tillredde den vedervärdiga fisken så väl att han inte kunde sluta att äta.

Båten hade ruff och ibland sov de över på sjön och det var fint att sitta på akterdäck under stjärnorna när måsarna ropade sina kvällsrop och det slog i vassarna och vattnet kluckade mot båtens sidor och Doris sa,

”Nu önskar jag att jag kunde bli berusad.”

”Gör du?”

”Ja det här är ett sådan tillfälle då jag inte skulle ha något att bli lite yr”, sade hon förläget och skrattade till. ”Fast å andra sidan, när jag tänker efter, så är det skönt att det inte är på det sättet längre.”

”Men du önskar dig det fortfarande?”

”Ja”, sade hon och såg olycklig ut. ”Är det inte bra att känna så?”

”Det kommer att försvinna.”

”Så det är inte bra med andra ord?”

Albert svarade inte. Han drack av sitt te och tände en cigarett.

”Vill du ha?” Frågade han och räckte fram paketet.

Hon nickade och tog en och Albert tände den åt henne.

”Jag förstår vad du menar i alla fall”, sade han sedan.

”Så du längtar aldrig?”

”Det är klart jag gör, eller gjorde snarare. Jag längtar inte längre som förr, det har försvunnit.” Han tänkte efter en stund, rannsakade sig själv och kom fram till att det verkligen var på det sättet att han inte längre kände något sug efter att berusa sig. Och han visste varför.

”Det är tack vare dig”, sade han.

”Menar du det?”

Han nickade och drog ett bloss på sin cigarett.

”Men varför längtar jag då?”

Han tittade på henne med låtsat allvar.

”Du älskar mig helt enkelt inte tillräckligt mycket”, flinade han.

Hon måttade en högerkrok mot honom.

”Om du bara visste”, sade hon.

Under vintern förändrades mycket och de höll sig hemma hos Albert för det mesta och de svetsades samman och de behövde bara varandra och i braskaminens sken och bland de levande ljusen slog deras hjärtan i takt och de andades in säregenhet och den steg dem åt huvudena och de var inte längre de som de varit, och det var bra för det mesta.

Under året som följde klev Doris och Albert in i något slags högre medvetande och lämnade utan att vara medvetna om det själva den vanliga världen bakom sig. De blev till skuggfigurer och allt gick väldigt snabbt och Albert framstod plötsligt för sina arbetskamrater som mer eller mindre osynlig och när han till slut bestämde sig för att inte längre gå till sitt arbete eftersom ingen tog någon notis om honom. Så var det ingen som märkte att han inte längre var där. Det var som om han aldrig existerat och allt var mycket underligt

För Doris däremot så föreföll Albert bara bli klarare och klarare och hans konturer var så skarpa för henne att det var plågsamt att titta på honom. Hon kände sig hel bara i hans närhet och även hon var på väg att upplösas och förlora sin identitet i den ordinarie tillvaron och när likaså hon beslutade sig för att inte längre gå till sitt arbete så blev det som det hade blivit för Albert. Ingen tänkte längre på att hon inte var där och för henne var likaledes allt mycket besynnerligt.

Doris hade sedan en tid ingen egen lägenhet utan hon bodde hos Albert och när de satt tillsammans ute på tomten så kom djur och fåglar fram till dem utan att visa någon rädsla. Det var som om för djuren Albert och Doris inte var människor längre och därför inte utgjorde någon fara.

På promenader de tog och när människor som de var bekanta med kom i deras väg så existerade de inte om de inte ville det. De var som i en tillvaro som visserligen fanns men som ändå inte gjorde det. Som att finnas till fast på egna villkor. De var som spöken, fast på deltid.

”Finns vi eller finns vi inte?” frågade Doris Albert en dag.

”Jag vet inte” sade Albert. ”Allt är mycket mystiskt nu och jag förstår inte varför det här händer.”

”Är vi döda kanske? Det är måhända så här det är att vara död.?”

”Känner du dig död?

”Jag vet inte, jag har aldrig varit det.”

De log mot varandra och de var som spökskepp på väg mot en avlägsen horisont och seglen fladdrade i vinden och solen var på väg ner.

Och tiden gick och allt blev mer och mer obskyrt och naturvetenskapens lagar upphörde att gälla och de vandrade i ett universum som var något helt annat än det som de tidigare hade uppfattat, eller försökt uppfatta, och det var inte längre någon idé att försöka förstå vad det var som hände dem, eller varför. De följde med en ström, seglade på vibrationer som överensstämde med deras egna inre dito och de höll varandras händer och de hörde ihop, var som ett. Och de var förvirrade.

En morgon i maj vaknade Doris före Albert och satte sig upp i sängen. Hon gnuggade sig i ögonen och såg sig själv i spegeln på garderobsdörren och hon tyckte om vad hon såg. Hennes bröst var fasta trots hennes år och hennes mage platt och visserligen så fanns det lite rynkor i ögonvrårna men ingenting som störde henne. Hennes ben hade alltid varit långa och slanka och när hon sprang, och det gjorde hon ofta, så var de som fjädrar och hon studsade fram. Hon väckte Albert.

”Vart skall det här leda egentligen”, sade hon när han vaknat till. Hon såg på honom med intensiva ögon.

Albert gäspade och sträckte på sig i sängen.

”Jag tror att det leder till något bra”, sade han lojt.

”Men, det känns som om vi håller på att lämna något väsentligt, tycker du inte det?

”Jag vet inte riktigt”, sade han. ”Är det så väsentligt då? Det vi gör eller har gjort. Jag är inte så säker på det.”

”Jag känner mig lite rädd.”

”Det gör jag också.”

”Varför händer det här?” suckade hon. ”Äh! Jag orkar inte bry mig.” Hon ryckte på axlarna och log.

Albert såg på henne och han kände hur han på något sätt sögs in i hennes ögon och han var där hon var och kände hur hon kände det och han kunde känna hur hennes hjärta slog och han såg sig själv med hennes ögon samtidigt som han såg henne med sina. Det var en omtumlande upplevelse och han förstod att det var dags att lossa förtöjningarna för att ge sig ut på en resa, en resa med ogripbara mål och luddiga konturer på kartan.

”Jag vet inte varför det här händer, det som sker med oss, men jag vet att det inte är någon idé att kämpa emot”, sade han. Och han hörde sin egen röst på ett underligt sätt. Som om det var någon annan som sade det han sade.

”Ok”, sade Doris. ”Jag litar på dig.”

De började resan med en promenad ner till sjön och det kändes som ett avsked och de stod länge och såg ut över det spegelblanka vattnet och det var varmt i solen och de sade ingenting. De behövde knappast prata med varandra längre och de började gå hemåt igen.

När de kom tillbaka till huset var ingenting som det hade varit när de lämnade det. Det var som om väggarna på byggnaden var genomskinliga, som om hela byggnaden hade lättat från marken och svävade fritt och det som tidigare varit gräs och grus var nu knappt förnimbart och det var som om de gick på glas.

Under dem var ett bråddjup av svårfattliga mått och de kände att det som en gång varit ett hus, ett hem, en plats att bo på, nu var överflödigt.

Hela den värld som de levt i så länge var onödig nu och de höll varandras händer när allt runt omkring dem upplöstes och de var inte längre vad de en gång brukade vara. Vad de var gick inte att förstå och det var inte längre nödvändigt att göra det insåg de och de lät allting hända utan att fundera så mycket över det.

De såg på varandra och vad som varit anletsdrag som de känt igen var nu något annat. Det var mer en känsla, som en igenkännande dallring i luften tyckte Albert och han försökte tala om för Doris vad han såg och upplevde men hon var någon annanstans och där hon var där var också han och tal var överflödigt.

Det som varit tid och som gick att mäta var inte längre det och alla begrepp som varit så självklara fanns inte längre kvar och det var inget konstigt med det. Ingen rädsla förekom och de var, existerade, fast på ett annorlunda sätt och det var som Albert alltid hade misstänkt.

Det fanns inget universum.

Och Albert och Doris upphörde att finnas till i det kosmos som de funnits i tidigare. En port stängdes efter dem och det var som de aldrig hade trampat på jordens yta. Alla intryck de gjort på andra människor raderades och det var som om de varit en sten som kastats i vattnet och nu hade ringarna från plumset lagt sig och allt var stilla och tyst och den sinnevärld som varit deras en gång fortsatte att existera som om inget hade hänt.

Solen gick upp och den gick ner och vindarna fortsatte att blåsa och huset som Albert och Doris bott i stod tomt och övergivet och det satt en koltrast på staketet på verandan och den gula näbben var som av guld och den sjöng om saknad och förtröstan och dess vemodiga toner satte färg på våren och det fanns moll och det fanns dur i koltrastens sång och det var som det var och skulle vara och sommaren kom fort det här året.

Det skulle komma nya människor till huset och de skulle bo där Albert och Doris bott och kanske skulle de känna att något utöver det vanliga hade hänt här, eller också inte.  Och frågan var, hade det verkligen hänt? Fanns det några spår kvar av händelserna som skulle kunna verifiera att Doris och Albert verkligen hade existerat? Och spelade det någon roll? Skulle det hända igen? Hade det banats en väg för nya resenärer i evigheten?

Någon skulle så småningom komma att minnas fragment av Albert och av Doris och det skulle ställas frågor. Så var det. Så måste det bli och det skulle gå att hitta öppningen igen och fler skulle följa i deras fotspår och världen skulle till slut bli det som den var ämnad att vara. Det skulle ta tid bara, och tiden är ett abstrakt begrepp och något som finns och som vi skapat för att få någon ordning på det som vi tror på. Låt oss glömma tiden. Den är ett hinder för framåtskridande.

Om vi tar bort tidsbegreppet så kommer vi aldrig att bli sjuka, vi kommer aldrig att bli gamla och vi kommer aldrig att dö.

Det är så det är. Det är en annan väg att gå.

Elden ville inte ta sig. Han skar smala stickor från vedklabben han höll i sin hand och den var lite fuktig och det glödde och flammade till ibland men den tog sig inte. Han försökte med näver, lite i taget eftersom han hade en begränsad mängd och nu gick det bättre. Han satt stilla och stirrade på lågorna och sakta men säkert fick elden fart och han lade på fler stickor, lite grövre nu, och till sist när det verkligen brann lade han på själva klabben och efter ett tag när den värmts upp så fick lågorna tag även i det grövre trästycket och värmen som elden gav var precis vad han behövde. Efter en stund lade han på en klabbe till, och sedan ännu en och efter ett tag så omfamnade lågorna varandra och dansade en yster dans i gläntan där han slagit läger och även skuggorna tog sig en svängom bland träden till den knäppande musik som elden spelade.

Han lade sig ner på sitt liggunderlag så nära elden som han vågade. Drog upp sin jackas blixtlås så högt det gick och drog huvan över huvudet och snörde till och kröp sedan ner i sovsäcken. Det var en bra jacka med dunstoppning och vattenavstötande tyg och han hade haft den länge och han skötte om den bra och han använde den bara när det var nödvändigt.  Jackan var varm men inte sovsäcken och elden var bara vid överkroppen och han frös om fötterna. Sömn, det var tvunget att han fick lite sömn. Han hade sovit dåligt den sista tiden och halsen kändes som om han hade taggtråd i den. Mannen drack vatten. Han hörde ett rådjur skälla långt borta i skogen, hörde knäppandet i skogen och temperaturen var under noll trodde han. Han lade ifrån sig vattenflaskan sjönk ner på liggunderlaget och slöt sina ögon och somnade till slut.

När han vaknade kände han inte sina fötter. Elden hade slocknat sedan länge och det var frost i gräset runt omkring honom och han frös. Mannen tog sig ur sin sovsäck och satte igång med att vicka tårna fram och tillbaka för att på så sätt få igång blodcirkulationen och till slut så började det sticka lätt i fötterna. Han reste sig upp och började vanka fram och åter i gläntan och efter en stund så började det i stället att värka i fötterna vilket var ett gott tecken och han började jogga lätt. Han blev varm. Det var den tredje dagen nu och i skogen var det frid och ro och det var som det skulle och som han hade hoppats på och förväntat sig att det skulle bli. Han hade lämnat äntligen. Till slut så blev det av och han tänkte på hur länge han hade planerat för det här men aldrig kommit iväg och han ångrade ingenting som det var nu. Hur det skulle bli sedan ville han inte fundera på. Han fick fart på elden igen och kokade kaffe och tuggade på en bit rökt renkött tills han kände sig någorlunda mätt. Han packade ihop sin utrustning och hängde den på sig och började gå söderut. På kartan hade han sett att han om han gick i den riktningen i cirka två mil så skulle han komma fram till en bred älv, en älv som skulle leda honom rätt i livet, eller inte, det fick framtiden utvisa.

Så många år sedan de såg varandra och hon var ännu en del av hans tankar tänkte han. skulle han någonsin bli fri? Han trodde inte det. Hon var någon han aldrig bordet träffat, och det var så han rubricerade henne. Kvinnan han aldrig borde träffat och det var svårt att leva med vetskapen om att han förlorat så många år på en tvångstanke. Varför? Han visste inte och han borde sluta att tänka på det och varför var en idiotisk frågeställning när han mycket väl visste just varför. Envishet. Det handlade om hans förbannade envishet. Det att aldrig ge upp, aldrig acceptera ett nederlag för än han låg död på slagfältet och inte ens då ibland kunde han ge upp. En parodi på kampvilja som bara var dum och som renderat honom många onödiga skador under åren. Det var han i ett nötskal tänkte han och hängde på sig sin utrustning och började gå.

Hans liv blev inte vad han hade hoppats på att det skulle bli.

Han knogade på uppför en brant backe och stannade på krönet och pustade ut. Så fri en gång, så underbart fri i både tanke och handling och han gav sig ut på resor på egen hand och blev ansedd som modig och självständig och han tyckte det själv också men på senare år så hade han insett att det ofta bara handlade om att hålla tillbaka en osäkerhet som alltid lurade i hans sinne.

Tänkte han och slog sig ner på en stubbe.

En rädd ung man, det var vad han hade varit, och han var fortfarande rädd men hade lärt sig att acceptera sin egen rädsla och bejaka den istället för att trycka undan. ”Jag är rädd”. Kunde han säga och det var som om när han sade det så försvann rädslan och han fick mod någonstans ifrån. Han såg på skogen runt omkring sig, de höga tallarna och de täta granarna och han kände hur det spirade i jorden. Kunde känna det som en vibration i sin kropp och han var beredd. Redo för det som han hade framför sig även om det var osäkert vad det var. Jörgen, som han hette, hade lämnat det som trots allt hade varit tryggt och gett sig iväg. Han stod i skogen. Han stod ensam och det var något han kände igen. Ensamhet var det som hade varit hans liv i många år och han var van vid att vara det och det hade blivit så att han inte stod ut i andra människors närhet och det var en av anledningarna till att han befann sig där han nu var. Han var hungrig också och plockade fram sitt primuskök, tände det, öppnade en konservburk med lapskojs och slog upp innehållet i en kastrull, värmde, och åt direkt ur tillagningskärlet. Det smakade bra.

Kroppen var trött men det kändes som om hans huvud hela tiden gick på högvarv och det hade de senaste åren varit svårt att sova på nätterna. Han hade provat alla möjliga preparat, både receptbelagda och icke dito men ingenting fungerade tillfredsställande. De utan recept var inte tillräckligt starka, och de som han fått på recept av hästdoktorn som var hans husläkare var alldeles för potenta så att han gick omkring som i en ständig dimma utan att kunna tänka klart när han tog dem. Men nu, efter tre dagar i skogen så hade surret i skallen lagt sig en aning och han var nöjd med att det var på det sättet. Han gick vidare och efter en timme nådde han en tjärn som han rastade vid. Det var en vacker tjärn, den var frusen men bar inte och han tog upp en sten och kastade den ut på isen. Den fastnade och en lite vatten skvätte upp där den satt fast i isen. Jörgen var hungrig och tog upp ett äpple ur ryggsäcken och åt det men var fortfarande hungrig. Det här med maten var ett problem insåg han och hade planerat dåligt. Han studerade kartan och fann att om han ändrade sin kurs en aning och gick västerut så skulle han hamna i ett litet samhälle där han skulle kunna proviantera. Han började gå och han gick nu bra och var framme snabbare än vad han hade räknat med.

”Vart är du på väg?” Frågade en gammal man när han kom ut från ICA affären.

Jörgen tittade på honom och såg vilken typ av man han var och svarade inte

”Du vet inte va?” Skrattade mannen och visade sina dåliga tänder. ”Det syns på dig.” Han skrattade igen och hostade.

Jörgen stannade och tittade på honom. Han gick fram och satte sig bredvid honom på bänken där mannen hängde som en hösäck. Han lade armen om hans axlar och kände hur han luktade.

”Du har fel”, sade han. ”Jag vet faktiskt vart jag är på väg den här gången. Så var det inte förut men det är så nu.” Han klappade honom på axeln som han höll i och reste sig och började gå därifrån.

”Det skiter väl jag i!” Ropade mannen efter honom.

Jörgen höjde handen utan att se bakåt och vinkade farväl. Han kände sig glad. och nöjd och ryggsäcken var tyngre nu och han hade köpt bra saker.

Det var skönt att åter vara ute i skogen, och han var på väg söderut igen. Hans ben kändes starka efter att han ätit en smörgås som han köpt och han gick med kraft i stegen och aprilkvällen var behaglig och det var inte längre kallt. Han slog läger i skymningen och tände en eld och lagade mat på sitt Primuskök och åt och blev sömning och gick och lade sig. Han somnade och sov för första gången sedan han lämnade det liv han levt tidigare en hel natt.

Han kom hem från sitt arbete och det var det han gjorde. Kom hem, åt, tittade på teve, sov, och gick till jobbet igen. Han ville inte hålla på så längre och det hade stått klart för honom att det var på det sättet länge nu. Det var inte en sådan människa han ville vara och han hade varit det alldeles för lång tid. På aftonen den här kvällen tog det slut och det som han hade tänkt på så länge vaknade och fick liv och stapplade till en början omkring i rummet på ostadiga ben. Efter stund så stabiliserades allt och han stod vid fönstret och så hur ljusen i staden blinkade och han hörde hur klockan i kyrktornet slog för honom och hans nya liv som ännu inte börjat men som skulle göra det snart. Han lade sig den här kvällen utan att känna sig ledsen. Inte glad men inte sorgsen och det kändes bra att ha den känslan och när han sov så drömde han om hundar som sprang fria på en äng och det var en fin dröm att ha och den hade fått honom att vakna med ett leende.

På morgonen efter frukost så ägnade han sig åt att förbereda allt och planera närmare och hans telefon ringde oupphörligen och han stängde av ljudet och vibrationen och försvann för omgivningen och världen. Vid lunch var han klar och stod och såg på sin packning och han läste på sin packlista och han såg på bockarna i kanten på papperet. Han lade den ifrån sig och han var på väg.

Efter tre timmars bilfärd parkerade han sin bil på stora torget i en mellanstor stad. Han lämnade telefon och bilnycklar i förarsätet och gick till tågstationen och tog tåget. Klev av efter att ha rest i ytterligare tre timmar vid sin förutbestämda destination. Gick sakta igenom den lilla staden tills han nådde slutet där skogen började och han hade köpt förnödenheter i en mataffär och han bar sin ryggsäck och han gick med rak rygg. Gick för att få tillbaka sitt liv och för att slippa längta efter döden vid så unga år och högt över trädtopparna svävade en Kungsörn och Korpar ropade sitt namn och han drog ner frisk luft djupt i sina lungor och han kände sig fri för första gången på många år.

Hans liv hade varit krokigt och brokigt och en del hade varit bra och gått hans väg och då var det mesta fint och han hade till och med varit lycklig några år. Annat hade inte varit fullt så bra och han hade grävt där han stod och försökt att ta sig ur svackorna, men grävandet resulterade bara i en allt djupare grop som blev till en grav som han låg i alltför många år. Nu hade han tagit sig upp. Nu levde han igen tyckte han. Nu var timmen slagen. Han tog sina första steg mot något som han inte visste vad det skulle sluta i men just nu så spelade inte det någon roll. Det var som det skulle vara och som det eventuellt skulle blivit om han inte träffat den där kvinnan. Om han inte blivit förälskad. Om han inte förlorat sitt förstånd.

Han vaknade och frös inte. Fötterna var tillförlitliga och han kunde stå upp utan obehag. Elden brann bra när han fått fart på den och han kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar av brödet han köpt. Smöret var hårt så han skar det i tunna skivor med sin kniv och han hade Salami. Det smakade utmärkt och han kände sig glad. Det var här han ville vara och nu var han här och han ville stanna härute så länge det var möjligt.

När han väl lämnat henne för fem år sedan och det hade inte varit ett lätt beslut. Så kom en ny tid. En tid av självömkan och nedvärdering av sig själv och han hade haft det svårt. En känsla av att inte vara där han ville vara blev påtaglig och han såg sitt liv, som det hade blivit, som meningslöst och onödigt och all hans strävan efter att få ett förhållande som var dödsdömt från början att fungera kändes fåfäng. Han ägnade mycket tid åt att förbanna den dag han mötte kvinnan som han lämnade.

Skogen var gles där han satt. Tallar som en pelarsal och om det fanns en Gud, vilket han var övertygad om att det gjorde, i form av en universell kraft, så var den närvarande här. Han fylldes av hopp som var en känsla som han saknat och det var hopp han behövde. Det stod klart för honom. Tillvaron hade varit hopplös länge utan att han visste om, eller insåg det snarare och han hade intalat i sig själv en hoppfullhet som var falsk men som under flera år, större delen av hans vuxna liv, varit det som hållit honom på fötter. Det var deprimerande att inse det och han sjönk i humöret igen. Men det var dags att sluta chikanera sig själv för även om det liv han levt inte blev som han hade tänkt att det skulle bli så fanns det inte vinning i att ångra något. Men han gjorde det varje dag. försökte att låt bli men hamnade lågt ofta och hade svårt att nå några höjder och han längtade efter att sväva.

Jörgen bröt lägret och fortsatte sin vandring och han räknade med att nå den breda älven vid middagstid. Han följde de stigar som gick åt rätt håll. Sneglade då och då på sin kompass och ju mer han gick desto längre ifrån sina dystra funderingar kom han. Koltrastar och Taltrastar och Rödvingedito ackompanjerade hans väg och det var en fin dag i april och han var varm och det gick uppåt men enligt kartan så skulle det snart bära av nedåt. Skogen var hans och lugnet, och det som varit oro övergick i harmoni och när han till slut stod på krönet och långt söderut skymtade älven som till synes makligt flöt genom landskapet så var han tvungen att sätta sig ned och ta in det han såg. Han satt en lång stund och det var bra för honom att sitta där.

Neråt var lättare tänkte han när han började gå igen och det gick fort fram och vädret var aprilväder och det snöade nu när det för tio minuter sedan hade varit sol och angenämt. Han tog skydd från snön under en klipphylla och han mådde fint. Snöflingorna var vackra och de dalade som små vita löv ner genom grenverket och på tio minuter var marken vit och det som varit vår var nu vinter. Det var hans månad, april, hans egen månad och han tyckte om att han var född på våren då allting vaknade och satte igång. Det var något särskilt med människor födda på våren ansåg han. De kom till när året vaknade och var därför alltid i fas med naturen. Våren hade alltid varit något extra för honom och de enda som förstod hans känslor var andra som var födda i april. Han hade alltid blivit som förryckt när vintern släppte sitt grepp om landet där han befann sig och han var ett tåg som rusade fram och han kunde inte få nog av intryck och impulser. Han var med när flyttfåglarna kom och han fanns där när Vintergäcken och Snödropparna blommade och när den första Koltrasten satt på taket och sjöng, så sjöng den bara för honom. Jörgen lutade sig tillbaka mot klippväggen och längtade efter en cigarett. Han borde köpt några paket på ICA och i det andra livet så hade han slutat men han insåg nu att i det här så var han rökare igen. Han drack inte i sitt andra liv och han tänkte på hur det var nu. På om han ville dricka igen? Han visste inte. Han ville inte trodde han, men det var nya tider nu och kanske att han skulle vilja det igen. Han hoppades att det inte skulle bli så.

Jörgen tittade på kartan och såg att nedströms så låg ännu ett litet samhälle, eller en by snarare, och han förstod att det skulle dröja innan han kunde röka igen. Han suckade och studerade snön som föll. Väntade och blev sömning och lade ner sin haka mot bröstet och kom att tänka på henne som han aldrig borde mött. Sedan slutade han med det och somnade sittande.

Det hade slutat att snöa. Solen sken återigen och från sin plats under klipputsprånget såg han hur en räv följde såsom en snitslad fram och tillbaka väg bara tjugofem meter ifrån honom. Det var en vacker räv. Ingen skabbräv med plågat utseende utan en räv med tät, röd päls och yvig svans med vit topp och Jörgen satt helt stilla och såg på räven som kom närmare och närmare och till slut så fick den syn på honom. Stannade, frös i sitt steg, lyfte sitt smala, spetsiga huvud och såg in i hans ögon. Räven upplevde tydligen ingen direkt fara utan fortsatte sin jakt på gnagare. Jörgen kände sig upprymd av detta. Som om han blivit accepterad, upptagen i en krets som bara var för speciellt utvalda. Likt att även han var en räv, eller ett annat djur i naturen, och inget att vara rädd för. Det kändes bra.

Han började gå igen. Var trött nu och stegen började bli tunga och nu på de fjärde dagen i ensamhet i skogen så började han tvivla på vad han tagit sig för. Varför var han härute egentligen? Vad ville han uppnå? Frid i själen? Bort från bekvämlighet och inrutat liv som hade känts så mentalt förödande? Så var det, och det var så det hade varit och en förändring hade varit nödvändig och beslutet han tagit, om än något drastiskt, var fortfarande i grund och botten rätt. Även om han nu kände en viss tvekan. Att han var tvungen att återvända så småningom stod någonstans skrivet men han försökte att inte tänka på det nu och även om han nu gjorde det så skulle allt vara annorlunda. Det var hans förhoppning.

När han nu stod vid kanten av älven och tänkte på vad han gjort, på sin flykt, på paniken han känt, på de konsekvenser som hans handlande skulle få så kände han sig rädd och osäker å ena sidan, men även modig och självständig å den andra. Det fanns ju ett mål någonstans och älven var en väg hem och hur lång tid det skulle ta spelade mindre roll. Han var tvungen att göra det här ansåg han och han var tvingad att släppa taget om tvivel och rädsla och gå in i den känsla han strävade efter. Men nu frös han och han behövde äta och sova och han började bygga en hydda av slanor och granris och mossa. När han var klar hade han blivit varm igen och när han kröp in i den grandoftande bostaden och bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner ovanpå det i dunklet så kändes det bra. Han låg så en stund och samlade kraft men reste sig sedan och gick ut och tände en eld och grillade korv. Åt korven, drack vatten och återvände till hyddan när skymningen kom. Kröp ner i sin sovsäck och drog huvan på jackan över huvudet och elden brann fortfarande och gjorde det någorlunda varmt och han tänkte att han borde ha köpt en bättre sovsäck men nu var det som det var och han låg länge och stirrade i grantaket men somnade till slut. Älven flöt stilla bara några meter ifrån honom. Lugn och kall och självsäker och uråldrig hade den flutit där i evigheter och skulle fortsätta att göra så tills tiden stannade

Jörgen borde ha förstått att det var en omöjlig situation. Att allt som hände, hans blinda kärlek och övertro på att det skulle sluta väl, bara var tecken på en förestående katastrof. Men han var hopplöst förälskad i en kvinna han aldrig borde mött. Hans förstånd var förlorat och hur gärna han än ville, och han ville så mycket att det gjorde ont, så skulle hon aldrig bli hans. Han bet sig fast dock. Gav aldrig upp och han fann en pervers glädje i att må dåligt och han blev i sin misär och tänkte att det här var priset han fick betala för att få vara nära henne och det var ett pris som han av någon outgrundlig anledning mer än gärna betalade.

I så många år levde han på det sättet och han hade börjat att acceptera att inte få vara älskad och han var nöjd med att få finnas till för henne även om det med tiden blev uppenbart att han var försumbar. På något sätt så stod han ut. Han förstod inte varför idag för när han väl lämnat den bubbla av förnekelse som hans liv blivit och klev ut i en verklighet som var klar och kall som en vinterdag och såg hur det hade varit så blev det inte lättare, men han kunde börja ta sig tillbaka till ett liv där han var viktigast och inte relationen. Visserligen så var ensamheten svår och det enahanda som var arbetsliv och singelliv var inget att stå efter men alternativet var värre och som sagt, han förstod inte hur han tänkte under den tid som var då. Och så småningom så ledde det till en frigörelse och ett drastiskt beslut och han gav sig av. När han tänkte på henne nu så sved det i hans inre och han förbannade sin egen flathet.

Vi ska alla en gång dö tänkte han när han på morgonen satt med en kopp kaffe vid älvkanten. Dagen var vacker igen och solen värmde och kaffet var gott även om det var snabbkaffe. Döden skrämde honom inte och han såg då och då till och med fram emot den sista dagen även om längtan efter den just idag inte var direkt påtaglig. Han var nyfiken på vad som skulle komma att hända när han drog sitt sista andetag och ju längre han levde desto mer övertygad blev han om att liv inte var en slump som så många hävdade. Det var till och så att han ansåg att det som vi såg som vår värld, vårt universum, bara var en bild av något annat som vi ännu inte förstod. En del, ett fragment av något mycket större, en universell kraft att hämta styrka ur och döden var för Jörgen förståelse och insikt, därav hans nyfikenhet.

Det var dags nu. Planen skulle sättas i verket. Han var nu äventyraren, Huckleberry Finn, Robinson Crusoe och han tog fram yxan och repen och han började hugga och han var noggrann och han insåg att det var svårare än han hade trott och han började om flera gånger och svor och gick an och var nära att ge upp. Flera timmar senare, och det hade varit ett hårt arbete, så låg hans farkost klar. En flotte, en Kontiki, och han hade varit tvungen att lägga trädstammarna i två lager nittio grader emot varandra för att den skulle flyta bra. Men den flöt och han ställde sig på den och han hoppade och den fortsatte att flyta och han var nöjd och den hade tak.

Jörgen förtöjde flotten och lagade middag och kvällen doftade vår och när han ätit och satt på sin flotte igen och såg ut över den stilla älven så ropade en Pärluggla djupt inne i skogen och ljudet bars över vattnet och han hörde Skäggdoppingar och visste hur de såg ut och hur de kastade sina huvuden bakåt och det var en aprilkväll han aldrig skulle komma att glömma. I morgon skulle han ge sig av och han skulle få svårt att sova i natt men han hade det fint där han satt och han ville sitta så och han kände sig lugn och han satt kvar länge tills det började bli kyligt och då gick han och lade sig.

Stjärnorna på vårhimlen speglades i det stilla vattnet och en blekgul måne gav natten ett sagolikt skimmer. En Bäver plaskade med sin platta svans och det small som ett pistolskott men det hörde inte Jörgen. Han sov. Inte heller hörde han när en älg drack vatten ur älven bara några meter ifrån hans hydda och han fick inte heller se de stora horn som den bar och det var en vacker syn och något som borde ses av alla. Jörgen sov och han drömde något som inte var angenämt. Han gnydde i sömnen och vred sig oroligt i sin sovsäck och han var varm och han svettades. Älgen stannade framför öppningen på Jörgens boning och vädrade i luften. Dess näsborrar vibrerade och den sänkte sitt stora huvud och försökte få syn på vad det var som luktade så vedervärdigt. I dunklet inne i hyddan såg den ingenting. Älgen skrapade med den ena klöven, frustade som om den vill få bort den obehagliga lukten och lyfte sedan på huvudet och drog sig eftertänksamt tillbaka till sin skog.

Det snöade lätt igen när Jörgen kastade loss och s takade ut flotten i strömfåran. Det var ungefär tre plusgrader och himlen var lätt grå och det var näst intill vindstilla. Flotten låg lågt i vattnet men han kunde hålla sig torrskodd tack var det dubbla stocklagret och det kluckade lätt när flytetyget sakta gled nedströms. Jörgen satt på sin ryggsäck mitt på flotten och spanade föröver och han var kapten nu. Det var det här han hade sett. Allt omkring honom, det lugna vattnet, den mörka skogen som inramade älven, Grågässen som avvaktande sam bara tjugo meter ifrån honom, och den sorgliga Rödvingetrasten vars sång studsade mellan trädstammarna och dansade som en flat sten på vågorna ut till Jörgens öron. Allt detta hade han sett när han dagdrömde och tiden stod stilla och allt var det vanliga livet. Och han hade planerat länge och nu stod han här äntligen. Kapten Jörgen den oövervinnerlige stod bredbent och fast och log och tänkte på henne som han aldrig borde träffat. Och han tänkte på astrologen som var hans vän och som var en underlig men intressant man och på vad han sagt om henne och hur rätt han hade haft. Flotten var hans värld nu tänkte han också, och älven som den flöt på, och han ville att hans vän stjärntydaren skulle visa honom hur det skulle gå men det var inte så det var. Det hade inte varit så på länge och han tänkte att det var synd att han inte hade lyssnat på vad han sagt. Jörgen frös lite och drog jackans huva över huvudet och gömde sig i dunet och satte på sig vantar och slog en åkarbrasa som skrämde gässen och han kisade när han såg framåt. Han såg på vattnet och hur vackert det var och han ville vara en del av det som fascinerade honom och han var det också, nu. Kanske inte om en timme eller om en dag men just nu i det här ögonblicket var han i världen och världen var i honom och det var så han ville ha det. Han ville äga den här känslan. Den var hans.

Tiden var inget problem längre. Den var där den var och den följde flottens gång och när han kokade kaffe på sitt Primuskök så var tiden hans vän och den gick precis så fort eller sakta som han ville att den skulle gå. Och efter kaffet när han lagt sig ner på sitt underlag so somnade han och då gick tiden fort och när han vaknade så var det mörkt och han såg ljus långt borta och han förstod att det var den lilla byn som han sett på kartan. Det skulle dröja länge innan han var framme insåg han för älven flöt långsamt som älvar som är breda flyter. Det hade slutat att snöa och det hade det gjort för länge sedan och det hade blivit stjärnklart och det var varmare tyckte han. Vårens dofter var i hans näsborrar och han drog ner dem djupt i lungorna och han kände sig som berusad. Jörgen var hungrig och han skar tjocka skivor av salamikorven som han köpt och han åt dem på det grova bröd som han också inhandlat. Det smakade utmärkt. Han drack det kalla kaffe som blivit över sedan han drack tidigare och han mådde bra.

Han ville inte sova. Han ville sitta på sin flotte och flyta fram i tillvaron och just nu så var det enda mål han hade de förmodade cigaretterna i byn nedströms och det var förstås banalt och lite dumt och naturligtvis ohälsosamt men han brydde sig inte om det. Han tittade på Orions bälte och han såg Stora björn Och Lilla björn och han såg varför galaxen han bodde i kallades Vintergatan och han kände sig liten och obetydlig. Han mindes när han satt ensam på det där fjället den där nyårsaftonen och att han haft samma känsla då och att han och hon som han aldrig skulle ha mött hade grälat och hur han hade gråtit och tyckt synd om sig själv. Han hade halsat ur champagneflaskan han hade med sig och förbannat henne och livet och någonting dog den där natten. Dagen efter hade varit en annan dag och ett annat liv hade börjat och han var förgiftad och skulle aldrig leva på riktigt igen och det var som det var med det hade han tänkt och innan dagen, den där nyårsdagen, var slut så hade han kysst hennes väninna och det hade känts bra. Varför visste han inte men hon hade kysst honom tillbaka och då hade det känts ännu bättre.

Sedan följde några år utan betydelse och sedan lämnade han henne, hon den där han aldrig borde ha mött, och nu satt han här under stjärnorna och han lade sig till slut ner på liggunderlaget under det glesa taket där stjärnljuset letade sig in mellan slanorna och han lyssnade på vattnets skvalpande och han hörde Pärlugglan igen och somnade trots allt.

När det blev morgon hade flotten strandat och Jörgen såg på kartan och försökte utröna var han var men blev inte klok på någonting. Han klev iland och försökte hitta några landmärken i form av en höjd, en kraftledning eller en bäck och han visste hur lätt allt hade varit med en GPS som han hade i sin telefon och han tänkte att han kanske borde tagit den med sig men slog bort tanken. Till slut så löste det sig ändå med karta och kompass och byn låg, enligt hans beräkningar, bara ett par kilometer västerut ifrån där han befann sig. Jörgen band flotten vid en rot med rep, hängde på sig sin ryggsäck och började gå.

Det var tyst i byn. Det är det i sådana här byar tänkte han. Han kunde inte se en människa på gatan som gick rakt igenom byn och han fick lust att hålla sig intill väggarna för att inte väcka uppmärksamhet. Det fanns en liten ICA butik som var öppen och han bad om tio paket Marlboro och affärsinnehavaren såg på honom med stora ögon. Det var bara konserverna och brödet som han också lade på bandet som hindrade butiksknodden från att ringa polisen trodde Jörgen. Han lade även till ett par chokladkakor och då log han till och med och nickade när han gick. Han sade ingenting. På väg ut ur det lilla samhället så mötte han två personer som ingående studerade vägbeläggningen och såg fyra ansikten i fönster som stirrade på honom men han brydde sig inte om andra människor i nuläget så det bekom honom inte. Han ville tillbaka till skogen. Till älven och flotten och han längtade efter att få tända en cigarett.

Väl framme lossade han flotten och stakade ut en bit. Satte sig sedan ner i fören och satte fyr på en underbar Marlboro. Det smakade himmelskt. Fascinerande tänkte han. Det spelar ingen roll hur länge du håller upp det är alltid lika gott när du börjar igen. Han tänkte att han aldrig mer skulle sluta. Jörgen fimpade och studerade kartan igen och uppskattade att han hade cirka två dagar kvar på flotten om han skulle följa sin plan, som var en löst skissad plan, men ändå en plan trodde han. Den där staden som var hans mål men ville han verkligen dit? Skulle inte allting bli som vanligt igen? Tillbaka till tristess och håglöshet var det något att stå efter? Men nu var det som det var och han hade det här så kallade målet och det var som det skulle vara antog han. Du var ju tvungen att ha ett mål i den här världen var det inte så? Han ville inte ha det men han hade det ändå vad det verkade och han tyckte inte om att han hade det för han ville vara en fri själ nu och för alltid.

”Det är inget definitivt mål”, sade han högt. ”Jag behöver inte fullfölja det här. Jag kan stanna i skogen eller på älven för evigt. Bli som en flottare från förr eller en eremit som bor i en grotta”, resonerade han med sig själv. ”Det är ett alternativ, ingen tvekan om det. Jag finns ju inte längre. Är försvunnen och ingen vet var jag är om nu någon ens märkt att jag är borta”.

Jörgen bestämde sig för att inte tänka mer på det just nu utan tände istället ännu en cigarett.

Vinden friskade i och han flyttade in under taket och rökte klart där. Han kände sig orolig. Om vinden tog i ytterligare så var han osäker på om flotten skulle hålla ihop. Han kröp runt till alla fyra hörnen och kollade knoparna han slagit och såg att de fortfarande var som de skulle vara och han kände sig lugnare. Men det började gå vågor som var höga och flotten gungade oroväckande och han beslöt sig för att försöka ta sig in till land igen. Vattnet var för djupt för att pålen som han använde för att staka skulle nå botten så han försökte använda den som paddel istället. Det fungerade inte. Han gav upp efter att ha försökt i tio minuter och satte sig sedan ner och hoppades på det bästa. Det började snöa igen. Regnblandad snö som klistrade sig på honom och blötte ner hans jacka och byxor och det kändes inte så bra och han ville inte att det skulle vara så som det var just nu. Till slut så fick han en idé och tog fram sitt rep. Knöt sin yxa i änden och ställde sig vid kant på flotten och väntade på rätt tillfälle, på när flotten skulle komma tillräckligt nära land för ett kast. Tillfället kom när älven smalnade av en aning och gjorde en krök och plötsligt så befann sig hans farkost bara fem meter från land, sedan tre meter. Problemet var att strömmen blivit starkare i den smalare passagen och även om han fick fäste med yxan i land så var han osäker på om han skulle orka hålla emot och verkligen få in flotten till stranden.

Det gick för fort. Han tvekade, insåg att han troligen bara skulle få en chans och att var tvungen att vara säker på att få fäste när han väl kastade yxan. Tvekan, denna förtvivlade tvekan som hindrat honom hela livet hindrade honom nu likaväl och nu var det nästan för sent men han kastade och yxan fick fäste i en gren och han höll emot och repet brände hans fingrar och handflator men han släppte inte. Sakta, oändligt långsamt närmade sig flotten land och repet gled i hans händer och det sved som eld och han blödde men flotten var nu helt nära land. Han släppte repet och högg tag i sin packning, han fick tag i allt, och hoppade.

Jörgen nådde precis strandkanten men halkade på en hal sten, föll och slog huvudet hårt i en annan, större sten. Det blixtrade framför hans ögon, sedan blev det svart och han tuppade av. Ryggsäcken och liggunderlaget hamnade i vattnet och flöt iväg, guppade nästan retfullt iväg bort från Jörgen men han brydde sig inte. Han var någon annanstans och att vattnet i vilket han låg var kallt märkte han inte.

Ljuset letade sig långsamt in Jörgens medvetande och blinkade till som en trasig glödlampa. Slocknade sedan igen och han flöt tillbaka in i det behagliga mörker som var medvetslöshet. Han låg fortfarande med benen ner i vattnet men han kunde inte ligga där så länge till så nu tändes ljuset på riktigt och han slog upp ögonen. Det sprängde i hans huvud och han hade vaga begrepp om varför han låg där han låg. Det stod dock klart för honom att han låg i vatten och att han var iskall. Han tänkte att han måste ur vattnet. Bort från kyla och död och hans kropp kröp mer eller mindre på instinkt ur älven och upp på land. Där låg han på rygg och flämtade av utmattning och såg att det fortfarande var ljust ute men att det inte var mitt på dagen och han registrerade att det slutat snöa som han hade ett svagt minne av att det gjort förut. Han var blöt från låren och neråt. Hans jacka var torr vilket var tur och han reste sig på skakiga ben och tog sig längre upp i skogen. Det blåste inte längre.

Han kände med handen utanpå tyget på sin jacka och kunde konstatera att tändstickorna låg i hans innerficka och fortfarande var torra. Jörgen reste sig upp och började samla ihop torra kvistar som han fann under tjocka grenar från granar intill stammen.

Han fann en plats i någorlunda lä och byggde en eldstad av stenar och konstruerade ett litet miniatyrbål av det tunnaste kvistarna. Under tiden som han låg på knä och pysslade med sina små kvistar för att få bålet så luftigt som möjligt, så mindes han yxan och det stod plötsligt klart för honom hur han hamnat i vattnet.

Han gick tillbaka ner till älven och hittade efter ett visst letande huggverktyget och repet som den satt fästad vid. Han lossade repet och samlade ihop det som du samlar ihop ett lasso och gick tillbaka till sin eldstad med det och yxan. Han ägnade sedan den närmaste timmen åt att hugga tjockare, men lika torra, grenar för att så småningom få fart på en större eld. Han frös fortfarande och hans huvud höll på att gå i bitar och han hade en konstig smak i munnen och han mådde lätt illa. Vedsamlandet hade dock fått igång kroppen något och när han till slut fick fart på elden så mådde han lite bättre.

Under tiden som det brann samlade han ännu mera ved och släpade fram en stor stock med utstickande grenar som han lade intill elden. Han högg granris som han lade som en isolerande matta som han kunde stå på för att komma bort från den kalla marken. Jörgen tog nu av sig sina byxor och skor och strumpor och kalsonger. Skorna ställde han så nära elden han vågade och resten hängde han på de utstickande grenarna sedan stod han där med lemmen, rumpan och benen bara och värmde sig så gott det gick. Han vände sig då och då som du vänder ett köttstycke och han kunde konstatera att det inte var någon större fara med honom då hans lem växte en aning i värmen från elden. Han log åt detta absurda faktum.

Han matade kontinuerligt den hungriga elden med ved och till slut så var kalsonger och strumpor torra och han tog dem på sig och det var gott om ved kvar vilket var tur för byxorna var långt ifrån användbara och skorna, eller kängorna snarare, eller kängliknande skor om du skulle vara noggrann var fortfarande genomfuktiga. Han skulle snart vara tvungen att sätta på sig byxorna i vilket fall som helst för det började bli kyligt men han ville vänta så länge som möjligt. Han vände på dem igen och kände att det fanns ett visst hopp om att få ta på sig torra byxor snart.

Jörgen drogs fortfarande med luddiga begrepp om hur han hamnat i vattnet egentligen. Han mindes att han kastat yxan och att han försökt hålla tag i repet för att flotten skulle närma sig land och han mindes den tilltagande vinden och snögloppet och att han fått en smäll i huvudet förstod han eftersom han hade ont i skallen men just hur det hade gått till hade han inget minne av.

Det spelade visserligen mindre roll och han var tacksam för att han stod där han stod och inte flöt omkring som ett lik i en älv som var kall som is. Han kände på sin bula i pannan och det gjorde ont och han tyckte synd om sig själv och kände på byxorna igen. De får torka en halvtimme till tänkte han och slog sig en åkarbrasa där han stod. Han kunde höra Pärlugglan igen långt borta och det som då han hörde den förra gången känts lite mystiskt och nära intill magiskt, kändes nu lite ensamt och övergivet och lite skrämmande.

Han huttrade och det började skymma och han var tvungen att hugga mer ved innan det blev mörkt så han flyttade byxorna närmare leden och vände på dem en gång till. Han tänkte på sin packning och var den blivit av och på vattendunken för han var törstig och han tänkte att när morgonen kommit så skulle han ta sig nedströms för att försöka hitta utrustningen. Han var tvungen att dricka snart förstod han och han tänkte på älvens vatten och att det nog var tillräckligt rent vatten i den för att kunna drickas.

Byxorna var nu användbara men skorna var det inte men han tog på sig dem ändå och det var som att stoppa ner fötterna i disktrasor och hans strumpor blev blöta igen men det kunde inte hjälpas.

Han var tvungen att få i sig vätska.

Han lade mer ved på elden för att den inte skulle slockna när han var borta och tog sig i det tilltagande mörkret ner till älven. Han lade sig på knä vid strandkanten och drack djupt med ansiktet nere i vattnet och han kände hur det var bra för honom. Huvudvärken släppte en aning och han gick tillbaka till elden och hämtade yxan och började hugga mer ved för det skulle bli en lång natt insåg han.

Han vågade inte somna för han trodde att han kanske hade fått en hjärnskakning och han hade hört att du inte skulle sova då. Säkert en myt men han ville inte ta några risker och dessutom så var han tvungen att hålla sig varm och elden brann inte utan ved. När han huggit tillräckligt med torra grenar och trodde att veden skulle räcka hela natten så satte han sig ner på stocken på lite granris och tog av sig skor och strumpor igen för nu skulle de bli torra gav han sig den på.

Så blev det. När det blivit det mörkt och skenet från elden spelade i hans ansikte tog han på sig skor och strumpor och det var skönt att vara torr igen.

Natten blev lång och plågsam och han somnade trots sina föresatser och trots huvudvärk och kyla några gånger och han välkomnade ljuset som sökte sig trevande igenom grenverket när det kom och han lade den sista veden på elden och han var hungrig och törstig igen.

När elden brunnit ut och han var varm så lindade han repet runt midjan och tog sin yxa i handen och begav sig nedströms för att leta efter sin packning. Han drack vatten igen liggandes på en sten och han tvättade av sig i ansiktet på samma gång. När han druckit kände han sig mindre hungrig och vattnet var riktigt gott tyckte han och han tänkte att dög det åt skogens djur så dög det åt honom. Jörgen funderade på vad han skulle göra om han inte hittade sin ryggsäck. Var allting över då? Var det stora uppbrottet som skulle förändra hans liv ett minne blott? Hade han blivit besegrad av naturen så enkelt och skulle han ge upp så lätt? Det låg nära till hands var han tvungen att medge för sig själv och han kände att även om han hittade sin packning så hade han fått sig en känga av naturen och huvudet värkte ju faktiskt fortfarande och det kunde ju vara farligt. Hjärnblödningar hade han ju hört talas om och om han fick en sådan härute så var det slut det förstod han. Han begrep också att han höll på att ge upp. Han suckade åt sin egen svaghet, drog ett djupt andetag och började gå. Jag fattar ett beslut senare tänkte han. Jag orkar inte med mig själv just nu.

Han låg på rygg i sängen och funderade. Hans kropp kändes sliten och såren i handflatorna sved fortfarande trots salvan som han köpt på apoteket. Han hade verkligen gett upp. Trots att han hittat packningen och han hade tagit sig till civilisationen igen tack vare sin inplastade karta och sin kompass. Där hade han tagit in på ett vandrarhem. Han hade tvättat och torkat kläderna, duschat och ätit middag och nu låg han här och allt kändes bra, förutom huvudvärken och känslan av att vara en svag natur.

Jörgen reste sig och gick fram till spegeln i rummet. Bulan var kvar och den var stor som en halv potatis som satt som fastklistrad i pannan på honom och den var röd och den ömmade. Hade han hjärnskakning eller inte? Det spelade ingen roll emedan det att gå till en läkare var uteslutet för honom då han tillhörde de anonyma nu. De som inte fanns, som levde sitt eget liv, som avsvurit sig det ordinära och även om han inte tänkte bli som en flottare eller eremit så hade han inga planer på att återvända till det liv han haft tidigare. Det beslutet var fattat och det var ett bra beslut. När han var i skogen och på flotten var det som det skulle vara och som han hade tänkt att det skulle bli och han hade lämnat det som han ville lämna och det naturnära hade känts riktigt men så var det inte längre

Det hade varit obekvämt. Det gick inte att komma ifrån men det hade han bortsett ifrån då när han var där han var. När han nu låg här i en säng med rena lakan varm och ren och mätt och oerhört bekväm med detta så var det inte så att han längtade tillbaka till hyddor av slanor och mossa, granrisbädd, liggunderlag och sovsäck direkt. Han tänkte att han kunde vara fri ändå även om han hade tak över huvudet och åtnjöt det moderna livets bekvämligheter. Dessutom så hade han ont i huvudet.

Han gick ner till vandrarhemmets reception och bad att få låna en telefon. Flickan bakom disken tittade underligt på honom.

”Vill du låna min mobiltelefon?”

”Nej”, skrattade han. ”En vanlig telefon, en fast.”

”Vi har ingen sådan.”

”Ingen fast telefon?”

”Nej.” Hon stirrade på honom. ”Har du ingen mobiltelefon?” Frågade hon osäkert

”Jag har tappat den”, ljög han.

Flickan såg genast lugnare ut.

”Ok, jag fattar, jobbigt, men du kan få låna min om du inte ska ringa utomlands.”

”Jag lovar”, sade han och tog emot en Samsung med rosa skal ifrån en hand med långa naglar och lika rosa lack som telefonens färg. ”Jag sätter mig här borta en stund, är det ok?”

Hon nickade och log välvilligt

Han satte sig ner i en fåtölj som stod i hörnet av rummet och ringde till sitt jobb för att få lite info om vad som hänt sedan han lämnade. Han ringde bara av bekräftelsesjäl. Han ville helt enkelt vara saknad.

”Ja hej! Jag söker Jörgen Åstrand”, sade han när Johanna i växeln svarade. Han förställde rösten lite. Det var tyst i luren. ”Hallå”, sade han. ”Är det någon där?”

”Du söker Jörgen Åstrand?” Frågade Johanna.

”Ja, är han där?”

”Vem kan jag hälsa ifrån?”

Jörgen tvekade.

”Hans bror”, sade han utan att tänka sig för.

”Som heter?”

”Karl.”

”Karl Åstrand?”

”Japp!” Sade han glättigt. ”Kan jag få tala med brorsan nu?”

Det uppstod en paus och sedan sade hon,

”Vi vet inte var han är.” Hennes röst lät mycket osäker tyckte Jörgen. ”Han är försvunnen och polisen letar efter honom.” Johanna drog djupt efter andan. ”Jag visste inte ens att han hade en bror”, sade hon misstänksamt.

”Jodå jag är hans äldre bror. Har han aldrig nämnt mig?” Jörgen kände att han var ute på hal is nu.

”Nä”, sade Johanna. ”Vet inte du var han är då? Han har varit försvunnen i en vecka nu och ingen vet var han befinner sig. Du borde kanske ringa polisen och berätta att du finns, brorsan, sade hon syrligt.

Jörgen lade på luren.

Så jag är efterlyst nu tänkte han och flinade. Det här börjar ju bli spännande. Han lämnade tillbaka telefonen till flickan vid disken och tackade så mycket för lånet och gick tillbaka till sitt rum. Väl där slog han på teven och tittade på nyheterna och blev som vanligt på dåligt humör av att se vilka idioter som tilläts styra världen så han stängde av. En halvtimme senare knackade det på dörren. Han öppnade och utanför stod flickan med de rosa naglarna.

”Polisen ringde och ville prata med dig.”

”Va?”

”Ja, och jag fick ett nummer som du skulle ringa, helst idag.”

”Sade du vad jag hette?”

”Nä han frågade efter någon som hette Karl som ringt från det här numret och jag kom inte ihåg vilket namn du skrev in dig under men jag förstod att det måste vara du eftersom du lånade min telefon. Heter du inte Karl?”

”Nej, jo jag heter Karl. Karl Jörgen Åstrand. Jag använder mig av bägge namnen, kan inte bestämma mig för vilket jag gillar bäst”, ljög han och flinade dumt.

”Jag gillar Jörgen”, sade den rosa flickan

”Ja, fast här på vandrarhemmet så heter jag Karl, om polisen ringer igen. Fattar du Miriam”, sade han och läste på hennes namnskylt.

Hon såg förskräckt ut.

”Jag heter Karl Miriam.”

”Ja, ja jag förstår, men här har du numret i alla fall”, sade hon och räckte fram en gul post it lapp.

Han tog emot lappen och hon vände på klacken så snabbt att klänningen inte hann med.

”Jag tänkte checka ut ikväll”, ropade han efter henne

”Okej!” Ropade hon och vinkade med handen utan att vända sig om.

Jörgen stod i ett telefonbås på Scandic hotell och höll luren i ena handen och numret han fått av Miriam hade han klistrat upp på den gröna telefonen. Ryggsäcken stod på golvet vi hans fötter. Han tvekade. Skulle han ringa eller inte? Om han inte ringde vad skulle hända då? Jo då skulle polisen ringa stackars Miriam igen och hon skulle berätta vad hon visste och så skulle de komma hit och de skulle vara misstänksamma och de skulle kunna ta reda på vart han hade åkt och han ville inte det. Det ingick inte i hans planer. Om han ringde så skulle han vara tvungen att ljuga om att han verkligen var Jörgens bror och säkert så skulle de ha tagit reda på att Jörgen inte hade någon sådan och så skulle de undra varför han for med osanning och om han hade något med Jörgens försvinnande att göra.

”Hur kunde jag vara så in i helvete dum att jag ringde jobbet”, svor han och slog luren han höll i lätt emot telefonapparaten. Han bestämde sig dock för att ringa.

”Ja hej! Jag heter Karl Åstrand och jag ringer angående min bror Jörgen Åstrand”, sade han.

”Ett ögonblick”, sade en kvinna. Jag kopplar in dig till den polisman som har hand om fallet. Det gällde ett försvinnande eller hur?”

”Ja det kan man kanske kalla det”, sade Jörgen och visste nu precis vad han skulle göra. Han flinade brett.

”Andersson”, svarade en man med myndig stämma.

Jörgen harklade sig och tog till orda med förställd röst.

”Ja hej, det är Karl Åstrand, Jörgen Åstrands bror, den tidigare försvunne Jörgen Åstrand.”

”Jaså du”, sade polismannen.

”Just det. Jag skulle ringa det här numret sade hon som tog emot ert förra samtal, vad gäller saken?”

”Så du är Jörgens äldre bror”, sade polisen med finurlig stämma.

”Just det”, fortsatte Jörgen.

Det blev en paus och Jörgen hörde hur polisen bläddrade bland några papper.

”Enligt mina uppgifter här så har inte Jörgen Åstrand någon bror”, sade polistjänstemannen med skarp röst. ”Så vem i helvete är du egentligen?”

Jörgen Åstrand gjorde en konstpaus.

”Det borde jag naturligtvis ha räknat ut”, sade Jörgen. Att sådant missar ju inte den svenska polisen.” Han skrattade till. ”Du har naturligtvis alldeles rätt, jag är inte Jörgens bror.”

”Vem är du då?”

”Jag är Jörgens pojkvän.” Han suckade. ”Och Jörgen är inte längre försvunnen, han sitter här med mig i soffan och tittar på teve.

Det blev tyst i andra änden av luren.

”Jag förstår inte”, sade den stackars polisen.

”Nej jag förstår det, det är en krånglig historia det här.” Han suckade teatraliskt. ”Jörgen fick helt enkelt nog och bestämde sig för att säga upp sig själv från livet och det var meningen att han helt enkelt skulle försvinna tillsammans med mig och vi hade bestämt att han skulle anlända hemma i min lilla lägenhet för en dag sedan och sedan så skulle vi båda gå upp i rök.”

”Jaha”, sade polisen

”Ja och nu var det ju så att Jörgen inte kom.”

”Nähä.”

”Och då blev ju jag lite orolig och trodde att han i sista stund fått kalla fötter och inte tänkte komma hem till lilla mig.” Jörgen konstpausade igen. ”Det var då jag ringde till hans jobb min dumsnut och förstörde allting.”

”Så han är inte försvunnen?”

”Nej, kan du tänka dig. Två timmar efter att jag ringt det där dumma samtalet så knackar den lille slarvern på min dörr.” Jörgen smackade med tungan. ”Han hade hälsat på sin mamma för att säga hejdå och glömt att berätta det för mig. Så nu sitter han här med mig den lille sötnosen och i morgon så försvinner vi på riktigt.”

”Ni försvinner?”

”Ja.”

”Kan jag få tala med Jörgen?”

”Självklart.”

Paus med slammer med telefonen och,

”Polisen vill tala med dig älskling.”

”Jörgen Åstrand”, sade Jörgen Åstrand med sin vanliga röst.

”Den här historien”, sade poliskonstapel Andersson. ”Stämmer den verkligen?”

”Ja tyvärr konstapeln. Jag är ledsen att behöva säga det, men den stämmer till punkt och pricka.”

”Du är inte försvunnen?”

Jörgen skrattade.

”Nej inte egentligen, inte nu i alla fall, men i morgon så är jag ju det, Och min lille, ja vi kan ju kalla honom för Karl kommer också att gå upp i rök.”

”Men varför vill ni försvinna?”

”Det min käre polis är en mycket lång historia så den får vi ta en annan gång.” Jörgen skrattade manligt. ”Fastän det blev ju riktigt bra det här ändå trots Kalleponkens dumma samtal. Nu slipper ni leta efter mig.”

Jörgen lade på luren och kände sig fruktansvärt nöjd med sig själv. Han lyfte upp sin ryggsäck och bar den i bärremmarna ut från hotellet. Väl utanför hängde han den på sig och började gå mot tågcentralen. Det skulle gå ett tåg mot Köpenhamn om en timme. Han tänkte ta det tåget. Och sedan ett annat tåg, och en flygmaskin, och sedan tänkte han ta en buss eller ett tåg till. Det spelade ingen roll. Han skulle aldrig komma tillbaka och han skulle aldrig lämna eller ångra något igen.

Han vände sitt ansikte mot den blåa kvällshimlen och tänkte att nu var han fri. Först nu släppte han taget, öppnade alla dörrar som fanns och han skulle aldrig stänga in sig igen och hon som han aldrig skulle ha mött skulle han sällan tänka på igen och ingen annan människa skulle stoppa honom på det sättet ånyo. Det var det här han strävat efter. När alla band och bojor föll till marken med ett ljudligt rasslande och när han gav sig av så visste han inte vad han visste nu och han hade inte vetat vad han ville. Nu stod allt klart för honom och stegen han tog var lätta och han tänkte på flotten och på älven och hur han nästan dött och han tänkte på Pärlugglans vemodiga visslande därute i den stora skogen. Han tänkte på Miriam och på hennes rosa naglar och han tänkte på hennes klänning som föll så vackert över hennes kropp och han tänkte på om han skulle gå tillbaka till vandrarhemmet en stund och han log för sig själv och tänkte att det nog skulle komma fler Miriam och att han skulle passa sig noga i framtiden och inte låta impulserna styra.

Jörgen Åstrand stod utanför entrén till tågstationen och sedan gick han in och det gick människor om och omkring honom och alla hade ett mål och han lyssnade på speakerrösten som förkunnade avgångstider och han gick längre in och stod och tittade på ljustavlan och han såg sitt tåg och varifrån det skulle gå och han fick den där känslan tillbaka. Den som han hade haft som ung och stått på samma sätt som han stod nu på väg ut i Europa. På väg bort från sig själv och existentiella problem då och bara för att finna nya. Det var annorlunda nu. Han var på väg till någonting men upplevelsen var densamma. Det där lätta pirret i magen av förväntan och lite skräck och om du skulle våga.

Han såg sig omkring och såg biljettluckorna och han gick dit och han köpte sin biljett och han gick ut på perrongen och satte sig ner på en bänk och han tände en cigarett och för första gången på många år så kände han sig lugn och han hade tänkt att det skulle förbli på det sättet.

Han kände inte längre någon oro eller längtan. Han hade ingen lust att ha de känslorna längre och det som han kände nu var bra. Det andra, det som han känt förut och det som han haft gemensamt med så många ville han inte känna längre. Han hade ingenting med det att göra. Han visste att det var över och han saknade det inte längre. Han såg sig själv i spegeln och beskådade en man som fått nog av ursäkter och bortförklaringar och han tänkte inte längre acceptera sådant. Faktum var detta, och det var bra för honom.

Det var tidig morgon och det satt en korp i den stora björken utanför deras sovrumsfönster när han vaknade. Han väckte sin fru försiktigt.

”Titta”, viskade han. Som om korpen skulle ha kunnat höra honom igenom väggarna. ”Titta vad stora de är. Mycket större än kråkor.”

Hans trötta hustru tittade, nickade, gav honom en blöt puss och lade sig ner igen.

”Får jag sova lite till, snälla?”

Han såg på henne, och hon sov redan och han var glad över att han älskade henne och att hon älskade honom. Han lade sig ner på rygg och studerade den stora, svarta fågeln och tänkte på att han mådde bra, bättre än någonsin, och han skulle fortsätta att må så här bra. Han behövde bara henne, hon som sov, och han hade förstått det nu. Han var inte längre intresserad av konstlat umgänge med människor som levde i en värld som han inte hade någon nytta av. Orkade inte lyssna på fraser och formuleringar som var lika affekterade som mannen eller kvinnan som uttalade dem var. Tillvaron utanför hans lagmärken var förljugen ansåg han. Ingen vågade längre vara sig själv. Han vågade det dock och hade varit sig själv länge. Och det var hon som sov också.

Amsagor och annat trams, fåfänga drömmar om guld och diamanter och sorglöst liv var inte längre något för honom. Han visste nu vad det innebar att leva. Att det handlade om hårt arbete och rening av själen utan lögner, utan svek, utan bara en rak och ärlig inställning. Inget mer behövdes.

Allt han kände förr, och det hade varit omöjligt att inte känna så, var nu ett minne som han inte längre ville ha. Han hade bestämt sig för att inte ha de känslorna längre. De var inte bra för honom. De gjorde honom till någon som han inte ville vara. Han ville vara den han var nu. Han hade alltid velat vara som han var idag och nu när han var sådan så tänkte han inte sluta med det.

Korpen lättade och seglade iväg och den var så svart  tänkte han. Inte som en kråka med inslag av grått utan svart, glänsande svart, som ebenholts.

”Vad tänker du på älskling?”

”På att korpar är svarta.”

”Det är de verkligen. Inte alls som kråkor är.”

Hon lade sömnigt sin hand på hans mage och smekte honom där och han tyckte om det. Hon smekte honom mera efter en stund och hittade till slut ett annat ställe som hon tyckte om att smeka honom på och då ville han leka med henne också och gjorde det. De lekte en stund med varandra och det var en bra lek och den varade länge.

Efteråt så låg de på rygg och höll varandras händer. Deras kroppar var varma och de låg utan täcke.

”Vad tänkte du på mer än korpar?”

”På bra saker.”

”Hur bra?”

Han vred på sitt huvud och såg på henne.

”På hur bra det är att jag inte behöver längta längre.”

”Det är bra.”

”Jag var så arg.”

”Du är det fortfarande.”

”Fastän jag är arg på ett bättre sätt.”

”Arg är inte så bra.”

”Men jag måste vara arg. Det är sådan jag är.”

”Det finns andra bättre känslor.”

”Arg kan vara bra ibland.”

”Jag vet inte.”

”Du är också arg. Jag tror att om du inte är arg, så som vi blir arga, så blir du till slut arg på ett dåligt sätt.”

”Så vi fortsätter att vara arga då?

”På vårt sätt.”

”På vårt sätt.”

De gick upp och det var en bra dag att gå upp på och havet låg tyst och stilla och det var en molnfri dag och det hade inte blivit höst ännu. De satt på en restaurang nere i hamnen sedan och åt lunch och de hade beställt kycklingsallad och de drack vitt vin till. Han såg en man som förtöjde sin båt och han tänkte på sin far. Han hade haft en sådan båt som mannen på kajkanten hade och fadern hade tyckt om att vara på sjön och han tänkte på att hans mor också tyckt om det men hur allt hade försvunnit när hon dog och hur hans pappa försvann ifrån honom då när det hände. Han var fortfarande borta och det som de hade haft tillsammans en gång fanns inte längre.

Det var för  länge sedan nu och det var svårt att komma ihåg hur han kände för sina föräldrar då och det han trodde att han känt hade han reviderat idag och det var så det var. Han ville tro att det hade varit som det skulle vara, men ju äldre han blev desto mer gick det upp för honom att det inte hade varit så.

”Är det så för dig?” Frågade han

”Vilket då?”

”Att du ser annorlunda på dina föräldrar idag än hur du såg på dem när du var ung?”

”Så är det väl för de flesta.”

”Jag har alltid tänkt att det jag hade som ung var bra och att jag hade en bra relation med mamma och pappa.”

”Var det inte så då?”

”Jag är inte så säker på det längre.”

”Tänker du på något särskilt?”

Han drack en klunk vin och åt en bit av kycklingsalladen innan han svarade.

”Nej egentligen inte, jag har bara en känsla av att det som jag trodde var en lycklig ungdom inte var det.”

”Men din bror då, pratade du aldrig med honom om det här, mindes inte han hur det var?”

”Nej vi diskuterade aldrig det och dessutom så föredrog han att inte tänka på sådant som var ansträngande, precis som pappa. Det var nog därför som han var den omtyckta sonen.”

”Var det så?”

”Som jag minns det idag, ja. Det var inte så populärt alltid när jag var ärlig och sa som jag tyckte att det var.”

”Är du säker på att det du ansåg var rätt verkligen var det då?”

”Du menar när jag kom hem klockan tre från skolan och min mor var kraftigt berusad och jag sade det till henne?”

”Nej.”

Han skrattade.

”Nej det kan jag ju inte vara men det vilade någon slags see no evil, hear no evil, say no evil-känsla i vår familj och jag var apan som aldrig kunde hålla tyst.”

”Och din bror?

”Som jag minns det så var han tyst och om han var tyst och led vet jag inte, men i min värld, den som jag levde i, så flydde han redan då.”

”Det kanske inte var så konstigt, om det var som du säger att det var.”

De åt och drack en stund under tystnad och sedan sade han,

”Jag var avundsjuk på honom när vi bodde hemma, visste du det?”

”Var du?”

”Ja, det känns ju konstigt idag, men jag var avundsjuk på hans bollsinne, hans musikalitet, hans popularitet och på hans förmåga att alltid framstå som så jävla intressant. Jag tyckte att det där sista var särskilt jobbigt.”

”Varför då?”

”För att det fick mig, som ju faktiskt var storebror, att framstå som mindre intressant.”

”Allvarligt talat”, sade hon och rynkade pannan och gjorde en min av oförstående.

”Nej, men jag tyckte att han gjorde sig till. Försökte vara någon som han inte var. Men det visade sig att jag var den enda som tyckte det, den ende som ansåg det gick att se igenom den mask som jag var säker på att han bar. Alla andra såg min bror som en högintressant och mystisk person.” Han log. ”Det säger kanske mer om mig än om honom.”

”Så du menar att han egentligen var mystisk och högintressant.”

”Han  förstärkte nog den mystiska delen av sin personlighet en hel del. Du har ju träffat honom, vad tyckte du?”

”Inte så intressant, mest konstig, och lite mystisk.”

”Ja, där ser du.”

Hon drack upp det sist av vinet och såg på honom länge.

”Varför har du aldrig sagt något om det här förut?”

”Jag vet inte.”

De avslutade lunchen och beställde in ytterligare ett glas vin för att det var så gott och satt och småpratade en stund. Betalade sedan och gick därifrån.

”Vill du gå och bada?” Frågade hon.

”Nej, inte direkt, vill du?”

”Nej.”

”Varför frågade du då?”

”Jag tänkte kanske att du ville.”

De kom hem och de tyckte att det var skönt att vara hemma och det var så för dem. Hemma var bekvämt och tryggt och det var allt de behövde.

”Vill du ha kaffe?” Frågade hon.

”Det vore gott.”

”Whisky till?”

”En liten kanske, om du ska ha?”

”Jag tar gärna en liten en.”

”Då dricker vi whisky till kaffet då?”

”Det verkar så.”

När de druckit upp kaffet och spriten så läst de en stund. Satt i var sin ände av soffan och läste sina böcker och han tyckte om sin men hon suckade.

”Är den inte bra?”

”Jo men påfrestande.”

”Läs den inte då.”

Hon såg irriterat på honom.

”Den är ju bra sa jag, bara lite jobbig i intrigen. Saker och ting blir inte som jag vill att det ska bli.”

Hon fortsatte att läsa. Efter en stund så lade hon boken ifrån sig.

”Min syster var avundsjuk på mig också när vi bodde hemma.”

”Gjorde du dig också till?”

Hon skrattade.

”Nä, jag hade det bara lätt för mig i skolan och så hade jag fler kompisar än hon.”

”Du gjorde dig till alltså.”

”Nej sa jag ju.”

”Fjäskade för lärarna.”

”Jag var utåtriktad och social och naturligt begåvad. Jag behövde inte spela något spel.”

Han läste vidare i sin bok. Log och läste vidare. Han sade ingenting mera.

”Din bror kanske inte låtsades vara någon annan. Han var kanske sådan som han uppfattades, av alla utom av dig.”

”När han var ung var det nog så. Tills han insåg fördelarna han fick av att spela lite teater.” Sade han utan att se upp från boken.

”Och när han blev äldre?”

”Så började han tro på sin egen rollfigur och blev den som han skapat. Glömde nog bort vem han egentligen var tror jag.”

”Men är det inte så för alla? Vem går omkring och är sig själv hela tiden? Det gör inte jag i alla fall, och knappast du heller.”

Han suckade och lade ifrån sig boken.

”Men du och jag har väl i alla fall kvar en hel del av det jag som gör oss till unika människor inbillar jag mig. Att det sedan finns en hel del skal utanpå kärnan är väl helt naturligt men vi har åtminstone en kärna som vi kan relatera till. Jag är osäker på om min bror hade det. Men som jag nämnde tidigare, det är kanske jag som är dåren här”

”Det är klart han hade en identitet.”

Han var tyst en stund och tänkte efter.

”Naturligtvis hade han det, men jag tror att han var rädd för att erkänna för sig själv vem han var, att han i dagsljus var lika vanlig som alla andra trots alla kryptiska uttalanden som han knappt förstod själv och som skulle få oss att förstå att han var mystikern, den underlige, den som såg förbi. Men han skulle bli ledsen om han kunde höra mig nu, och jag vill inte göra honom ledsen”, sade han, suckade, och gjorde en paus och fortsatte sedan. ”Jag är övertygad dock om att det i grund och botten handlade om att han inte ville bli som de som han såg trötta gå till jobbet varje morgon och ännu tröttare komma hem igen på kvällen. Min bror såg det som ett nederlag i att vara vanlig, och vem kan klandra honom egentligen?”

”Det här kan du ju inte vara säker på?”

”Det är klart att jag inte kan vara det. Vad jag ville var ju bara att han skulle vara som jag så att vi skulle kunna vara bröder igen. Som när vi var små.” Han flinade. ”Jag var också rebell när jag var ung, det var vi alla och en del fortsätter att vara det i hela sitt liv på bekostnad av trygghet och lugn och ro.”

”Så du är vanlig nu?”

”Fruktansvärt vanlig.”

”Saknar du honom?”

”Fruktansvärt mycket.”

De satt nere vid stranden och såg solen gå ner. Det var vackert, ovanligt vackert den här kvällen och havet var så stilla, så lugnt och dyningarna knappt märkbara. Det sprang några strandpipare fram och tillbaka utefter vattnet och det var som om de rullade fram. Små trummande ben som inte syntes fick dem att se ut som dunbollar som for hit och dit i vinden, som inte blåste, vilket avslöjade dem som fåglar. Han såg upp mot den allt mörkare himlen men såg inga stjärnor ännu. Han väntade på stjärnorna. Istället tittade han på gravänder i motljus, ingen dålig ersättning tyckte han.

Hans fru reste sig och sträckte ut sin hand. Han tog den och de gick utefter stranden och det var svalare nu och kvällsbrisen kom försiktigt och vågor började leta sig upp över sanden. De sade inte mycket, ingenting egentligen, och de lyssnade på ejdrar och trutar och så till slut kom stjärnorna i augustikvällen.

”Vill du gå hem?” Hon stannade och såg ut över vattnet. ”Jag fryser lite.”

”Nej, jag vill inte gå hem ännu, men vi kan göra det om du vill?”

Han skakade på huvudet och hennes långa, bruna hår rörde sig sakta.

”Ska vi gå ner till hamnen och ta en drink?”

”Nej, jag vill inte ha mer idag.”

Han log åt hennes bekymrade min.

”Du är en klok kvinna.”

”Det är tur att du har mig.”

”Det är en väldig tur det.”

Han tog om och kysste henne och han kände stor ömhet för sin fru och det var en bra dag då han mötte henne tänkte han.

”Vi kan väl gå ett tag till?”

”Om du vill det älskling men inte för länge för det börjar blåsa upp nu.”

”Bara en stund, jag tycker om de här kvällarna när det är mörkt men inte så kallt. Jag är inte lika förtjust när kvällarna är mörka och det är kallare.”

”Det dröjer inte så länge nu.

De tog ändå var sin gin och tonic när de kom hem och de satte på infravärmen vid uteplatsen och han rökte en cigarett.

”Jag trodde du hade slutat.”

”Jag har det.”

”Vad är det där i din mun då?”

”Det är en säkerhetscigarett.”

”En vad?”

”En cigarett som jag röker för att försäkra mig om att jag inte ska göra det igen.”

”För att det smakar illa?”

”Just det.”

”Är det så då?”

”Vadå?”

”Smakar det illa?

”Nej, det är jättegott.”

”Har du fler säkerhetscigaretter?”

”Ja, vill du ha en?”

”Ja tack.”

De rökte upp hans tobak och hon bryggde kamomillte när ginet var slut och de drack det med honung och mjölk för att kunna sova och de hörde gäss i natten. Det var mycket sent när de gick och lade sig och de låg som skedar men det blev för var varmt så de vände på sig och lade sig istället rygg mot rygg och hon somnade först som vanligt.

När de vaknade var det lördag. Det var lördag när de somnade också men det var mer lördag nu.

”Det är lördag idag!” Ropade hon glatt och slet av sig nattlinnet och kröp med en skrattande, naken kropp ner intill honom.

”Är vi verkligen så vanliga?” Frågade han och skrattade med sin fru och kysste henne.

”Precis så vanliga är vi”, sade hon och sedan gjorde de vad alla vanliga människor gör på lördagar.

När de åt frukost så såg han  på henne och hon var rufsig i håret och han var glad. Han hade varit glad länge nu. I flera år hade han varit lycklig och även om han var rädd för att använda det ordet så var det just lycklig som han var. Det hade inte alltid varit så.

De tog en promenad sedan och han hade sin kikare med sig och han stod länge och tittade på en tornfalk som ryttlade över åkern. Vetet böljade i den svaga vinden och fågeln var vacker och han hade alltid tyckt om rovfåglar. Han  tänkte på sin far,  som fortfarande fanns någonstans, men inte i hans, sonens, värld och hur de tillsammans på den tiden då de fortfarande levde i samma universum, såg på fåglar. Han hade tyckt om det.

”Min far var ornitolog”, sade han och fortsatte att titta på falken.

”Det  är väl du också.”

”Han var verkligen duktig.”

”Det är du med.”

Han slutade titta på fågeln och de fortsatte sin promenad.

”Jag undrar varför han försvann?”

”Din pappa?”

”Ja.”

”Han ville väl det bara, försvinna. Det är inte alla som orkar stanna kvar när det blir jobbigt.”

”Min bror var likadan och han förstod aldrig varför jag inte kunde acceptera hans kringflackande liv.”

”Varför kunde du inte det då?”

”Jag vet inte riktigt, men jag antar att det handlade om att jag ville att vi skulle bo nära varandra och att han också skulle ha en fru och att vi skulle umgås och dricka tillsammans och att du och hans fru skulle komma bra överens.

”Det hade varit trevligt.”

”Så blev det inte.”

”Nej, så blev det inte.

De gick tysta en stund och de höll varandra i händerna.

”De kom bra överens.”

”Din pappa och din bror?”

”Ja, jag trodde att vi hade en speciell relation jag och min far. Jag ville att det skulle vara så i alla fall och jag ansträngde mig.”

”Det var väl bra?”

”Han flydde ut i skogen och jag följde med.”

”Flydde från vad?”

”Från min mor antar jag, från verkligheten, vad vet jag? Men när vi blev äldre sedan så fann de varandra i flykten min bror och han och då blev jag avundsjuk igen.”

”Jag förstår inte varför du var avundsjuk.”

De satte sig ner på en bänk som stod vid havet och som gav en fin utsikt

”Jag ville verkligen vara till lags och jag ville det för mycket och jag blev påfrestande.”

”Tror du? Det tror inte jag. Du var säkert en fin son och du mår inte bra av att tänka sådär.”

”Det kommer till mig ibland, men det försvinner snart.”

”Det kan väl försvinna för gott tycker jag.”

”Det kommer att göra det.”

Hon tog honom under armen där de satt och hon lutade sitt huvud mot hans axel och det kom en havsörn ute vid den lilla klippön och alla ejdrar och gäss och måsar tog till vingarna och flydde för livet.

”Alla flyr förr eller senare”, sade hon och pekade ut över havet.

”Inte jag.”

Hon log.

”Nej inte du min kära, inte du.”