Sorglöst…

korp

Han kände inte längre någon oro eller längtan. Han hade ingen lust att ha de känslorna längre och det som han kände nu var bra. Det andra, det som han känt förut och det som han haft gemensamt med så många ville han inte känna längre. Han hade ingenting med det att göra. Han visste att det var över och han saknade det inte längre. Han såg sig själv i spegeln och beskådade en man som fått nog av ursäkter och bortförklaringar och han tänkte inte längre acceptera sådant. Faktum var detta, och det var bra för honom.

Det var tidig morgon och det satt en korp i den stora björken utanför deras sovrumsfönster när han vaknade. Han väckte sin fru försiktigt.

”Titta”, viskade han. Som om korpen skulle ha kunnat höra honom igenom väggarna. ”Titta vad stora de är. Mycket större än kråkor.”

Hans trötta hustru tittade, nickade, gav honom en blöt puss och lade sig ner igen.

”Får jag sova lite till, snälla?”

Han såg på henne, och hon sov redan och han var glad över att han älskade henne och att hon älskade honom. Han lade sig ner på rygg och studerade den stora, svarta fågeln och tänkte på att han mådde bra, bättre än någonsin, och han skulle fortsätta att må så här bra. Han behövde bara henne, hon som sov, och han hade förstått det nu. Han var inte längre intresserad av konstlat umgänge med människor som levde i en värld som han inte hade någon nytta av. Orkade inte lyssna på fraser och formuleringar som var lika affekterade som mannen eller kvinnan som uttalade dem var. Tillvaron utanför hans lagmärken var förljugen ansåg han. Ingen vågade längre vara sig själv. Han vågade det dock och hade varit sig själv länge. Och det var hon som sov också.

Amsagor och annat trams, fåfänga drömmar om guld och diamanter och sorglöst liv var inte längre något för honom. Han visste nu vad det innebar att leva. Att det handlade om hårt arbete och rening av själen utan lögner, utan svek, utan bara en rak och ärlig inställning. Inget mer behövdes.

Allt han kände förr, och det hade varit omöjligt att inte känna så, var nu ett minne som han inte längre ville ha. Han hade bestämt sig för att inte ha de känslorna längre. De var inte bra för honom. De gjorde honom till någon som han inte ville vara. Han ville vara den han var nu. Han hade alltid velat vara som han var idag och nu när han var sådan så tänkte han inte sluta med det.

Korpen lättade och seglade iväg och den var så svart  tänkte han. Inte som en kråka med inslag av grått utan svart, glänsande svart, som ebenholts.

”Vad tänker du på älskling?”

”På att korpar är svarta.”

”Det är de verkligen. Inte alls som kråkor är.”

Hon lade sömnigt sin hand på hans mage och smekte honom där och han tyckte om det. Hon smekte honom mera efter en stund och hittade till slut ett annat ställe som hon tyckte om att smeka honom på och då ville han leka med henne också och gjorde det. De lekte en stund med varandra och det var en bra lek och den varade länge.

Efteråt så låg de på rygg och höll varandras händer. Deras kroppar var varma och de låg utan täcke.

”Vad tänkte du på mer än korpar?”

”På bra saker.”

”Hur bra?”

Han vred på sitt huvud och såg på henne.

”På hur bra det är att jag inte behöver längta längre.”

”Det är bra.”

”Jag var så arg.”

”Du är det fortfarande.”

”Fastän jag är arg på ett bättre sätt.”

”Arg är inte så bra.”

”Men jag måste vara arg. Det är sådan jag är.”

”Det finns andra bättre känslor.”

”Arg kan vara bra ibland.”

”Jag vet inte.”

”Du är också arg. Jag tror att om du inte är arg, så som vi blir arga, så blir du till slut arg på ett dåligt sätt.”

”Så vi fortsätter att vara arga då?

”På vårt sätt.”

”På vårt sätt.”

De gick upp och det var en bra dag att gå upp på och havet låg tyst och stilla och det var en molnfri dag och det hade inte blivit höst ännu. De satt på en restaurang nere i hamnen sedan och åt lunch och de hade beställt kycklingsallad och de drack vitt vin till. Han såg en man som förtöjde sin båt och han tänkte på sin far. Han hade haft en sådan båt som mannen på kajkanten hade och fadern hade tyckt om att vara på sjön och han tänkte på att hans mor också tyckt om det men hur allt hade försvunnit när hon dog och hur hans pappa försvann ifrån honom då när det hände. Han var fortfarande borta och det som de hade haft tillsammans en gång fanns inte längre.

Det var för  länge sedan nu och det var svårt att komma ihåg hur han kände för sina föräldrar då och det han trodde att han känt hade han reviderat idag och det var så det var. Han ville tro att det hade varit som det skulle vara, men ju äldre han blev desto mer gick det upp för honom att det inte hade varit så.

”Är det så för dig?” Frågade han

”Vilket då?”

”Att du ser annorlunda på dina föräldrar idag än hur du såg på dem när du var ung?”

”Så är det väl för de flesta.”

”Jag har alltid tänkt att det jag hade som ung var bra och att jag hade en bra relation med mamma och pappa.”

”Var det inte så då?”

”Jag är inte så säker på det längre.”

”Tänker du på något särskilt?”

Han drack en klunk vin och åt en bit av kycklingsalladen innan han svarade.

”Nej egentligen inte, jag har bara en känsla av att det som jag trodde var en lycklig ungdom inte var det.”

”Men din bror då, pratade du aldrig med honom om det här, mindes inte han hur det var?”

”Nej vi diskuterade aldrig det och dessutom så föredrog han att inte tänka på sådant som var ansträngande, precis som pappa. Det var nog därför som han var den omtyckta sonen.”

”Var det så?”

”Som jag minns det idag, ja. Det var inte så populärt alltid när jag var ärlig och sa som jag tyckte att det var.”

”Är du säker på att det du ansåg var rätt verkligen var det då?”

”Du menar när jag kom hem klockan tre från skolan och min mor var kraftigt berusad och jag sade det till henne?”

”Nej.”

Han skrattade.

”Nej det kan jag ju inte vara men det vilade någon slags see no evil, hear no evil, say no evil-känsla i vår familj och jag var apan som aldrig kunde hålla tyst.”

”Och din bror?

”Som jag minns det så var han tyst och om han var tyst och led vet jag inte, men i min värld, den som jag levde i, så flydde han redan då.”

”Det kanske inte var så konstigt, om det var som du säger att det var.”

De åt och drack en stund under tystnad och sedan sade han,

”Jag var avundsjuk på honom när vi bodde hemma, visste du det?”

”Var du?”

”Ja, det känns ju konstigt idag, men jag var avundsjuk på hans bollsinne, hans musikalitet, hans popularitet och på hans förmåga att alltid framstå som så jävla intressant. Jag tyckte att det där sista var särskilt jobbigt.”

”Varför då?”

”För att det fick mig, som ju faktiskt var storebror, att framstå som mindre intressant.”

”Allvarligt talat”, sade hon och rynkade pannan och gjorde en min av oförstående.

”Nej, men jag tyckte att han gjorde sig till. Försökte vara någon som han inte var. Men det visade sig att jag var den enda som tyckte det, den ende som ansåg det gick att se igenom den mask som jag var säker på att han bar. Alla andra såg min bror som en högintressant och mystisk person.” Han log. ”Det säger kanske mer om mig än om honom.”

”Så du menar att han egentligen var mystisk och högintressant.”

”Han  förstärkte nog den mystiska delen av sin personlighet en hel del. Du har ju träffat honom, vad tyckte du?”

”Inte så intressant, mest konstig, och lite mystisk.”

”Ja, där ser du.”

Hon drack upp det sist av vinet och såg på honom länge.

”Varför har du aldrig sagt något om det här förut?”

”Jag vet inte.”

De avslutade lunchen och beställde in ytterligare ett glas vin för att det var så gott och satt och småpratade en stund. Betalade sedan och gick därifrån.

”Vill du gå och bada?” Frågade hon.

”Nej, inte direkt, vill du?”

”Nej.”

”Varför frågade du då?”

”Jag tänkte kanske att du ville.”

 


 

De kom hem och de tyckte att det var skönt att vara hemma och det var så för dem. Hemma var bekvämt och tryggt och det var allt de behövde.

”Vill du ha kaffe?” Frågade hon.

”Det vore gott.”

”Whisky till?”

”En liten kanske, om du ska ha?”

”Jag tar gärna en liten en.”

”Då dricker vi whisky till kaffet då?”

”Det verkar så.”

När de druckit upp kaffet och spriten så läst de en stund. Satt i var sin ände av soffan och läste sina böcker och han tyckte om sin men hon suckade.

”Är den inte bra?”

”Jo men påfrestande.”

”Läs den inte då.”

Hon såg irriterat på honom.

”Den är ju bra sa jag, bara lite jobbig i intrigen. Saker och ting blir inte som jag vill att det ska bli.”

Hon fortsatte att läsa. Efter en stund så lade hon boken ifrån sig.

”Min syster var avundsjuk på mig också när vi bodde hemma.”

”Gjorde du dig också till?”

Hon skrattade.

”Nä, jag hade det bara lätt för mig i skolan och så hade jag fler kompisar än hon.”

”Du gjorde dig till alltså.”

”Nej sa jag ju.”

”Fjäskade för lärarna.”

”Jag var utåtriktad och social och naturligt begåvad. Jag behövde inte spela något spel.”

Han läste vidare i sin bok. Log och läste vidare. Han sade ingenting mera.

”Din bror kanske inte låtsades vara någon annan. Han var kanske sådan som han uppfattades, av alla utom av dig.”

”När han var ung var det nog så. Tills han insåg fördelarna han fick av att spela lite teater.” Sade han utan att se upp från boken.

”Och när han blev äldre?”

”Så började han tro på sin egen rollfigur och blev den som han skapat. Glömde nog bort vem han egentligen var tror jag.”

”Men är det inte så för alla? Vem går omkring och är sig själv hela tiden? Det gör inte jag i alla fall, och knappast du heller.”

Han suckade och lade ifrån sig boken.

”Men du och jag har väl i alla fall kvar en hel del av det jag som gör oss till unika människor inbillar jag mig. Att det sedan finns en hel del skal utanpå kärnan är väl helt naturligt men vi har åtminstone en kärna som vi kan relatera till. Jag är osäker på om min bror hade det. Men som jag nämnde tidigare, det är kanske jag som är dåren här”

”Det är klart han hade en identitet.”

Han var tyst en stund och tänkte efter.

”Naturligtvis hade han det, men jag tror att han var rädd för att erkänna för sig själv vem han var, att han i dagsljus var lika vanlig som alla andra trots alla kryptiska uttalanden som han knappt förstod själv och som skulle få oss att förstå att han var mystikern, den underlige, den som såg förbi. Men han skulle bli ledsen om han kunde höra mig nu, och jag vill inte göra honom ledsen”, sade han, suckade, och gjorde en paus och fortsatte sedan. ”Jag är övertygad dock om att det i grund och botten handlade om att han inte ville bli som de som han såg trötta gå till jobbet varje morgon och ännu tröttare komma hem igen på kvällen. Min bror såg det som ett nederlag i att vara vanlig, och vem kan klandra honom egentligen?”

”Det här kan du ju inte vara säker på?”

”Det är klart att jag inte kan vara det. Vad jag ville var ju bara att han skulle vara som jag så att vi skulle kunna vara bröder igen. Som när vi var små.” Han flinade. ”Jag var också rebell när jag var ung, det var vi alla och en del fortsätter att vara det i hela sitt liv på bekostnad av trygghet och lugn och ro.”

”Så du är vanlig nu?”

”Fruktansvärt vanlig.”

”Saknar du honom?”

”Fruktansvärt mycket.”

 


 

De satt nere vid stranden och såg solen gå ner. Det var vackert, ovanligt vackert den här kvällen och havet var så stilla, så lugnt och dyningarna knappt märkbara. Det sprang några strandpipare fram och tillbaka utefter vattnet och det var som om de rullade fram. Små trummande ben som inte syntes fick dem att se ut som dunbollar som for hit och dit i vinden, som inte blåste, vilket avslöjade dem som fåglar. Han såg upp mot den allt mörkare himlen men såg inga stjärnor ännu. Han väntade på stjärnorna. Istället tittade han på gravänder i motljus, ingen dålig ersättning tyckte han.

Hans fru reste sig och sträckte ut sin hand. Han tog den och de gick utefter stranden och det var svalare nu och kvällsbrisen kom försiktigt och vågor började leta sig upp över sanden. De sade inte mycket, ingenting egentligen, och de lyssnade på ejdrar och trutar och så till slut kom stjärnorna i augustikvällen.

”Vill du gå hem?” Hon stannade och såg ut över vattnet. ”Jag fryser lite.”

”Nej, jag vill inte gå hem ännu, men vi kan göra det om du vill?”

Han skakade på huvudet och hennes långa, bruna hår rörde sig sakta.

”Ska vi gå ner till hamnen och ta en drink?”

”Nej, jag vill inte ha mer idag.”

Han log åt hennes bekymrade min.

”Du är en klok kvinna.”

”Det är tur att du har mig.”

”Det är en väldig tur det.”

Han tog om och kysste henne och han kände stor ömhet för sin fru och det var en bra dag då han mötte henne tänkte han.

”Vi kan väl gå ett tag till?”

”Om du vill det älskling men inte för länge för det börjar blåsa upp nu.”

”Bara en stund, jag tycker om de här kvällarna när det är mörkt men inte så kallt. Jag är inte lika förtjust när kvällarna är mörka och det är kallare.”

”Det dröjer inte så länge nu.

 


 

De tog ändå var sin gin och tonic när de kom hem och de satte på infravärmen vid uteplatsen och han rökte en cigarett.

”Jag trodde du hade slutat.”

”Jag har det.”

”Vad är det där i din mun då?”

”Det är en säkerhetscigarett.”

”En vad?”

”En cigarett som jag röker för att försäkra mig om att jag inte ska göra det igen.”

”För att det smakar illa?”

”Just det.”

”Är det så då?”

”Vadå?”

”Smakar det illa?

”Nej, det är jättegott.”

”Har du fler säkerhetscigaretter?”

”Ja, vill du ha en?”

”Ja tack.”

De rökte upp hans tobak och hon bryggde kamomillte när ginet var slut och de drack det med honung och mjölk för att kunna sova och de hörde gäss i natten. Det var mycket sent när de gick och lade sig och de låg som skedar men det blev för var varmt så de vände på sig och lade sig istället rygg mot rygg och hon somnade först som vanligt.

När de vaknade var det lördag. Det var lördag när de somnade också men det var mer lördag nu.

”Det är lördag idag!” Ropade hon glatt och slet av sig nattlinnet och kröp med en skrattande, naken kropp ner intill honom.

”Är vi verkligen så vanliga?” Frågade han och skrattade med sin fru och kysste henne.

”Precis så vanliga är vi”, sade hon och sedan gjorde de vad alla vanliga människor gör på lördagar.

När de åt frukost så såg han  på henne och hon var rufsig i håret och han var glad. Han hade varit glad länge nu. I flera år hade han varit lycklig och även om han var rädd för att använda det ordet så var det just lycklig som han var. Det hade inte alltid varit så.

De tog en promenad sedan och han hade sin kikare med sig och han stod länge och tittade på en tornfalk som ryttlade över åkern. Vetet böljade i den svaga vinden och fågeln var vacker och han hade alltid tyckt om rovfåglar. Han  tänkte på sin far,  som fortfarande fanns någonstans, men inte i hans, sonens, värld och hur de tillsammans på den tiden då de fortfarande levde i samma universum, såg på fåglar. Han hade tyckt om det.

”Min far var ornitolog”, sade han och fortsatte att titta på falken.

”Det  är väl du också.”

”Han var verkligen duktig.”

”Det är du med.”

Han slutade titta på fågeln och de fortsatte sin promenad.

”Jag undrar varför han försvann?”

”Din pappa?”

”Ja.”

”Han ville väl det bara, försvinna. Det är inte alla som orkar stanna kvar när det blir jobbigt.”

”Min bror var likadan och han förstod aldrig varför jag inte kunde acceptera hans kringflackande liv.”

”Varför kunde du inte det då?”

”Jag vet inte riktigt, men jag antar att det handlade om att jag ville att vi skulle bo nära varandra och att han också skulle ha en fru och att vi skulle umgås och dricka tillsammans och att du och hans fru skulle komma bra överens.

”Det hade varit trevligt.”

”Så blev det inte.”

”Nej, så blev det inte.

De gick tysta en stund och de höll varandra i händerna.

”De kom bra överens.”

”Din pappa och din bror?”

”Ja, jag trodde att vi hade en speciell relation jag och min far. Jag ville att det skulle vara så i alla fall och jag ansträngde mig.”

”Det var väl bra?”

”Han flydde ut i skogen och jag följde med.”

”Flydde från vad?”

”Från min mor antar jag, från verkligheten, vad vet jag? Men när vi blev äldre sedan så fann de varandra i flykten min bror och han och då blev jag avundsjuk igen.”

”Jag förstår inte varför du var avundsjuk.”

De satte sig ner på en bänk som stod vid havet och som gav en fin utsikt

”Jag ville verkligen vara till lags och jag ville det för mycket och jag blev påfrestande.”

”Tror du? Det tror inte jag. Du var säkert en fin son och du mår inte bra av att tänka sådär.”

”Det kommer till mig ibland, men det försvinner snart.”

”Det kan väl försvinna för gott tycker jag.”

”Det kommer att göra det.”

Hon tog honom under armen där de satt och hon lutade sitt huvud mot hans axel och det kom en havsörn ute vid den lilla klippön och alla ejdrar och gäss och måsar tog till vingarna och flydde för livet.

”Alla flyr förr eller senare”, sade hon och pekade ut över havet.

”Inte jag.”

Hon log.

”Nej inte du min kära, inte du.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s