Elden ville inte ta sig. Han skar smala stickor från vedklabben han höll i sin hand och den var lite fuktig och det glödde och flammade till ibland men den tog sig inte. Han försökte med näver, lite i taget eftersom han hade en begränsad mängd och nu gick det bättre. Han satt stilla och stirrade på lågorna och sakta men säkert fick elden fart och han lade på fler stickor, lite grövre nu, och till sist när det verkligen brann lade han på själva klabben och efter ett tag när den värmts upp så fick lågorna tag även i det grövre trästycket och värmen som elden gav var precis vad han behövde. Efter en stund lade han på en klabbe till, och sedan ännu en och efter ett tag så omfamnade lågorna varandra och dansade en yster dans i gläntan där han slagit läger och även skuggorna tog sig en svängom bland träden till den knäppande musik som elden spelade.

Han lade sig ner på sitt liggunderlag så nära elden som han vågade. Drog upp sin jackas blixtlås så högt det gick och drog huvan över huvudet och snörde till och kröp sedan ner i sovsäcken. Det var en bra jacka med dunstoppning och vattenavstötande tyg och han hade haft den länge och han skötte om den bra och han använde den bara när det var nödvändigt.  Jackan var varm men inte sovsäcken och elden var bara vid överkroppen och han frös om fötterna. Sömn, det var tvunget att han fick lite sömn. Han hade sovit dåligt den sista tiden och halsen kändes som om han hade taggtråd i den. Mannen drack vatten. Han hörde ett rådjur skälla långt borta i skogen, hörde knäppandet i skogen och temperaturen var under noll trodde han. Han lade ifrån sig vattenflaskan sjönk ner på liggunderlaget och slöt sina ögon och somnade till slut.

När han vaknade kände han inte sina fötter. Elden hade slocknat sedan länge och det var frost i gräset runt omkring honom och han frös. Mannen tog sig ur sin sovsäck och satte igång med att vicka tårna fram och tillbaka för att på så sätt få igång blodcirkulationen och till slut så började det sticka lätt i fötterna. Han reste sig upp och började vanka fram och åter i gläntan och efter en stund så började det i stället att värka i fötterna vilket var ett gott tecken och han började jogga lätt. Han blev varm. Det var den tredje dagen nu och i skogen var det frid och ro och det var som det skulle och som han hade hoppats på och förväntat sig att det skulle bli. Han hade lämnat äntligen. Till slut så blev det av och han tänkte på hur länge han hade planerat för det här men aldrig kommit iväg och han ångrade ingenting som det var nu. Hur det skulle bli sedan ville han inte fundera på. Han fick fart på elden igen och kokade kaffe och tuggade på en bit rökt renkött tills han kände sig någorlunda mätt. Han packade ihop sin utrustning och hängde den på sig och började gå söderut. På kartan hade han sett att han om han gick i den riktningen i cirka två mil så skulle han komma fram till en bred älv, en älv som skulle leda honom rätt i livet, eller inte, det fick framtiden utvisa.

Så många år sedan de såg varandra och hon var ännu en del av hans tankar tänkte han. skulle han någonsin bli fri? Han trodde inte det. Hon var någon han aldrig bordet träffat, och det var så han rubricerade henne. Kvinnan han aldrig borde träffat och det var svårt att leva med vetskapen om att han förlorat så många år på en tvångstanke. Varför? Han visste inte och han borde sluta att tänka på det och varför var en idiotisk frågeställning när han mycket väl visste just varför. Envishet. Det handlade om hans förbannade envishet. Det att aldrig ge upp, aldrig acceptera ett nederlag för än han låg död på slagfältet och inte ens då ibland kunde han ge upp. En parodi på kampvilja som bara var dum och som renderat honom många onödiga skador under åren. Det var han i ett nötskal tänkte han och hängde på sig sin utrustning och började gå.

Hans liv blev inte vad han hade hoppats på att det skulle bli.

Han knogade på uppför en brant backe och stannade på krönet och pustade ut. Så fri en gång, så underbart fri i både tanke och handling och han gav sig ut på resor på egen hand och blev ansedd som modig och självständig och han tyckte det själv också men på senare år så hade han insett att det ofta bara handlade om att hålla tillbaka en osäkerhet som alltid lurade i hans sinne.

Tänkte han och slog sig ner på en stubbe.

En rädd ung man, det var vad han hade varit, och han var fortfarande rädd men hade lärt sig att acceptera sin egen rädsla och bejaka den istället för att trycka undan. ”Jag är rädd”. Kunde han säga och det var som om när han sade det så försvann rädslan och han fick mod någonstans ifrån. Han såg på skogen runt omkring sig, de höga tallarna och de täta granarna och han kände hur det spirade i jorden. Kunde känna det som en vibration i sin kropp och han var beredd. Redo för det som han hade framför sig även om det var osäkert vad det var. Jörgen, som han hette, hade lämnat det som trots allt hade varit tryggt och gett sig iväg. Han stod i skogen. Han stod ensam och det var något han kände igen. Ensamhet var det som hade varit hans liv i många år och han var van vid att vara det och det hade blivit så att han inte stod ut i andra människors närhet och det var en av anledningarna till att han befann sig där han nu var. Han var hungrig också och plockade fram sitt primuskök, tände det, öppnade en konservburk med lapskojs och slog upp innehållet i en kastrull, värmde, och åt direkt ur tillagningskärlet. Det smakade bra.

Kroppen var trött men det kändes som om hans huvud hela tiden gick på högvarv och det hade de senaste åren varit svårt att sova på nätterna. Han hade provat alla möjliga preparat, både receptbelagda och icke dito men ingenting fungerade tillfredsställande. De utan recept var inte tillräckligt starka, och de som han fått på recept av hästdoktorn som var hans husläkare var alldeles för potenta så att han gick omkring som i en ständig dimma utan att kunna tänka klart när han tog dem. Men nu, efter tre dagar i skogen så hade surret i skallen lagt sig en aning och han var nöjd med att det var på det sättet. Han gick vidare och efter en timme nådde han en tjärn som han rastade vid. Det var en vacker tjärn, den var frusen men bar inte och han tog upp en sten och kastade den ut på isen. Den fastnade och en lite vatten skvätte upp där den satt fast i isen. Jörgen var hungrig och tog upp ett äpple ur ryggsäcken och åt det men var fortfarande hungrig. Det här med maten var ett problem insåg han och hade planerat dåligt. Han studerade kartan och fann att om han ändrade sin kurs en aning och gick västerut så skulle han hamna i ett litet samhälle där han skulle kunna proviantera. Han började gå och han gick nu bra och var framme snabbare än vad han hade räknat med.

”Vart är du på väg?” Frågade en gammal man när han kom ut från ICA affären.

Jörgen tittade på honom och såg vilken typ av man han var och svarade inte

”Du vet inte va?” Skrattade mannen och visade sina dåliga tänder. ”Det syns på dig.” Han skrattade igen och hostade.

Jörgen stannade och tittade på honom. Han gick fram och satte sig bredvid honom på bänken där mannen hängde som en hösäck. Han lade armen om hans axlar och kände hur han luktade.

”Du har fel”, sade han. ”Jag vet faktiskt vart jag är på väg den här gången. Så var det inte förut men det är så nu.” Han klappade honom på axeln som han höll i och reste sig och började gå därifrån.

”Det skiter väl jag i!” Ropade mannen efter honom.

Jörgen höjde handen utan att se bakåt och vinkade farväl. Han kände sig glad. och nöjd och ryggsäcken var tyngre nu och han hade köpt bra saker.

Det var skönt att åter vara ute i skogen, och han var på väg söderut igen. Hans ben kändes starka efter att han ätit en smörgås som han köpt och han gick med kraft i stegen och aprilkvällen var behaglig och det var inte längre kallt. Han slog läger i skymningen och tände en eld och lagade mat på sitt Primuskök och åt och blev sömning och gick och lade sig. Han somnade och sov för första gången sedan han lämnade det liv han levt tidigare en hel natt.

 

 

Han kom hem från sitt arbete och det var det han gjorde. Kom hem, åt, tittade på teve, sov, och gick till jobbet igen. Han ville inte hålla på så längre och det hade stått klart för honom att det var på det sättet länge nu. Det var inte en sådan människa han ville vara och han hade varit det alldeles för lång tid. På aftonen den här kvällen tog det slut och det som han hade tänkt på så länge vaknade och fick liv och stapplade till en början omkring i rummet på ostadiga ben. Efter stund så stabiliserades allt och han stod vid fönstret och så hur ljusen i staden blinkade och han hörde hur klockan i kyrktornet slog för honom och hans nya liv som ännu inte börjat men som skulle göra det snart. Han lade sig den här kvällen utan att känna sig ledsen. Inte glad men inte sorgsen och det kändes bra att ha den känslan och när han sov så drömde han om hundar som sprang fria på en äng och det var en fin dröm att ha och den hade fått honom att vakna med ett leende.

På morgonen efter frukost så ägnade han sig åt att förbereda allt och planera närmare och hans telefon ringde oupphörligen och han stängde av ljudet och vibrationen och försvann för omgivningen och världen. Vid lunch var han klar och stod och såg på sin packning och han läste på sin packlista och han såg på bockarna i kanten på papperet. Han lade den ifrån sig och han var på väg.

Efter tre timmars bilfärd parkerade han sin bil på stora torget i en mellanstor stad. Han lämnade telefon och bilnycklar i förarsätet och gick till tågstationen och tog tåget. Klev av efter att ha rest i ytterligare tre timmar vid sin förutbestämda destination. Gick sakta igenom den lilla staden tills han nådde slutet där skogen började och han hade köpt förnödenheter i en mataffär och han bar sin ryggsäck och han gick med rak rygg. Gick för att få tillbaka sitt liv och för att slippa längta efter döden vid så unga år och högt över trädtopparna svävade en Kungsörn och Korpar ropade sitt namn och han drog ner frisk luft djupt i sina lungor och han kände sig fri för första gången på många år.

Hans liv hade varit krokigt och brokigt och en del hade varit bra och gått hans väg och då var det mesta fint och han hade till och med varit lycklig några år. Annat hade inte varit fullt så bra och han hade grävt där han stod och försökt att ta sig ur svackorna, men grävandet resulterade bara i en allt djupare grop som blev till en grav som han låg i alltför många år. Nu hade han tagit sig upp. Nu levde han igen tyckte han. Nu var timmen slagen. Han tog sina första steg mot något som han inte visste vad det skulle sluta i men just nu så spelade inte det någon roll. Det var som det skulle vara och som det eventuellt skulle blivit om han inte träffat den där kvinnan. Om han inte blivit förälskad. Om han inte förlorat sitt förstånd.

 

 

Han vaknade och frös inte. Fötterna var tillförlitliga och han kunde stå upp utan obehag. Elden brann bra när han fått fart på den och han kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar av brödet han köpt. Smöret var hårt så han skar det i tunna skivor med sin kniv och han hade Salami. Det smakade utmärkt och han kände sig glad. Det var här han ville vara och nu var han här och han ville stanna härute så länge det var möjligt.

När han väl lämnat henne för fem år sedan och det hade inte varit ett lätt beslut. Så kom en ny tid. En tid av självömkan och nedvärdering av sig själv och han hade haft det svårt. En känsla av att inte vara där han ville vara blev påtaglig och han såg sitt liv, som det hade blivit, som meningslöst och onödigt och all hans strävan efter att få ett förhållande som var dödsdömt från början att fungera kändes fåfäng. Han ägnade mycket tid åt att förbanna den dag han mötte kvinnan som han lämnade.

 

Skogen var gles där han satt. Tallar som en pelarsal och om det fanns en Gud, vilket han var övertygad om att det gjorde, i form av en universell kraft, så var den närvarande här. Han fylldes av hopp som var en känsla som han saknat och det var hopp han behövde. Det stod klart för honom. Tillvaron hade varit hopplös länge utan att han visste om, eller insåg det snarare och han hade intalat i sig själv en hoppfullhet som var falsk men som under flera år, större delen av hans vuxna liv, varit det som hållit honom på fötter. Det var deprimerande att inse det och han sjönk i humöret igen. Men det var dags att sluta chikanera sig själv för även om det liv han levt inte blev som han hade tänkt att det skulle bli så fanns det inte vinning i att ångra något. Men han gjorde det varje dag. försökte att låt bli men hamnade lågt ofta och hade svårt att nå några höjder och han längtade efter att sväva.

Jörgen bröt lägret och fortsatte sin vandring och han räknade med att nå den breda älven vid middagstid. Han följde de stigar som gick åt rätt håll. Sneglade då och då på sin kompass och ju mer han gick desto längre ifrån sina dystra funderingar kom han. Koltrastar och Taltrastar och Rödvingedito ackompanjerade hans väg och det var en fin dag i april och han var varm och det gick uppåt men enligt kartan så skulle det snart bära av nedåt. Skogen var hans och lugnet, och det som varit oro övergick i harmoni och när han till slut stod på krönet och långt söderut skymtade älven som till synes makligt flöt genom landskapet så var han tvungen att sätta sig ned och ta in det han såg. Han satt en lång stund och det var bra för honom att sitta där.

Neråt var lättare tänkte han när han började gå igen och det gick fort fram och vädret var aprilväder och det snöade nu när det för tio minuter sedan hade varit sol och angenämt. Han tog skydd från snön under en klipphylla och han mådde fint. Snöflingorna var vackra och de dalade som små vita löv ner genom grenverket och på tio minuter var marken vit och det som varit vår var nu vinter. Det var hans månad, april, hans egen månad och han tyckte om att han var född på våren då allting vaknade och satte igång. Det var något särskilt med människor födda på våren ansåg han. De kom till när året vaknade och var därför alltid i fas med naturen. Våren hade alltid varit något extra för honom och de enda som förstod hans känslor var andra som var födda i april. Han hade alltid blivit som förryckt när vintern släppte sitt grepp om landet där han befann sig och han var ett tåg som rusade fram och han kunde inte få nog av intryck och impulser. Han var med när flyttfåglarna kom och han fanns där när Vintergäcken och Snödropparna blommade och när den första Koltrasten satt på taket och sjöng, så sjöng den bara för honom. Jörgen lutade sig tillbaka mot klippväggen och längtade efter en cigarett. Han borde köpt några paket på ICA och i det andra livet så hade han slutat men han insåg nu att i det här så var han rökare igen. Han drack inte i sitt andra liv och han tänkte på hur det var nu. På om han ville dricka igen? Han visste inte. Han ville inte trodde han, men det var nya tider nu och kanske att han skulle vilja det igen. Han hoppades att det inte skulle bli så.

Jörgen tittade på kartan och såg att nedströms så låg ännu ett litet samhälle, eller en by snarare, och han förstod att det skulle dröja innan han kunde röka igen. Han suckade och studerade snön som föll. Väntade och blev sömning och lade ner sin haka mot bröstet och kom att tänka på henne som han aldrig borde mött. Sedan slutade han med det och somnade sittande.

Det hade slutat att snöa. Solen sken återigen och från sin plats under klipputsprånget såg han hur en räv följde såsom en snitslad fram och tillbaka väg bara tjugofem meter ifrån honom. Det var en vacker räv. Ingen skabbräv med plågat utseende utan en räv med tät, röd päls och yvig svans med vit topp och Jörgen satt helt stilla och såg på räven som kom närmare och närmare och till slut så fick den syn på honom. Stannade, frös i sitt steg, lyfte sitt smala, spetsiga huvud och såg in i hans ögon. Räven upplevde tydligen ingen direkt fara utan fortsatte sin jakt på gnagare. Jörgen kände sig upprymd av detta. Som om han blivit accepterad, upptagen i en krets som bara var för speciellt utvalda. Likt att även han var en räv, eller ett annat djur i naturen, och inget att vara rädd för. Det kändes bra.

Han började gå igen. Var trött nu och stegen började bli tunga och nu på de fjärde dagen i ensamhet i skogen så började han tvivla på vad han tagit sig för. Varför var han härute egentligen? Vad ville han uppnå? Frid i själen? Bort från bekvämlighet och inrutat liv som hade känts så mentalt förödande? Så var det, och det var så det hade varit och en förändring hade varit nödvändig och beslutet han tagit, om än något drastiskt, var fortfarande i grund och botten rätt. Även om han nu kände en viss tvekan. Att han var tvungen att återvända så småningom stod någonstans skrivet men han försökte att inte tänka på det nu och även om han nu gjorde det så skulle allt vara annorlunda. Det var hans förhoppning.

När han nu stod vid kanten av älven och tänkte på vad han gjort, på sin flykt, på paniken han känt, på de konsekvenser som hans handlande skulle få så kände han sig rädd och osäker å ena sidan, men även modig och självständig å den andra. Det fanns ju ett mål någonstans och älven var en väg hem och hur lång tid det skulle ta spelade mindre roll. Han var tvungen att göra det här ansåg han och han var tvingad att släppa taget om tvivel och rädsla och gå in i den känsla han strävade efter. Men nu frös han och han behövde äta och sova och han började bygga en hydda av slanor och granris och mossa. När han var klar hade han blivit varm igen och när han kröp in i den grandoftande bostaden och bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner ovanpå det i dunklet så kändes det bra. Han låg så en stund och samlade kraft men reste sig sedan och gick ut och tände en eld och grillade korv. Åt korven, drack vatten och återvände till hyddan när skymningen kom. Kröp ner i sin sovsäck och drog huvan på jackan över huvudet och elden brann fortfarande och gjorde det någorlunda varmt och han tänkte att han borde ha köpt en bättre sovsäck men nu var det som det var och han låg länge och stirrade i grantaket men somnade till slut. Älven flöt stilla bara några meter ifrån honom. Lugn och kall och självsäker och uråldrig hade den flutit där i evigheter och skulle fortsätta att göra så tills tiden stannade

 

 

Jörgen borde ha förstått att det var en omöjlig situation. Att allt som hände, hans blinda kärlek och övertro på att det skulle sluta väl, bara var tecken på en förestående katastrof. Men han var hopplöst förälskad i en kvinna han aldrig borde mött. Hans förstånd var förlorat och hur gärna han än ville, och han ville så mycket att det gjorde ont, så skulle hon aldrig bli hans. Han bet sig fast dock. Gav aldrig upp och han fann en pervers glädje i att må dåligt och han blev i sin misär och tänkte att det här var priset han fick betala för att få vara nära henne och det var ett pris som han av någon outgrundlig anledning mer än gärna betalade.

I så många år levde han på det sättet och han hade börjat att acceptera att inte få vara älskad och han var nöjd med att få finnas till för henne även om det med tiden blev uppenbart att han var försumbar. På något sätt så stod han ut. Han förstod inte varför idag för när han väl lämnat den bubbla av förnekelse som hans liv blivit och klev ut i en verklighet som var klar och kall som en vinterdag och såg hur det hade varit så blev det inte lättare, men han kunde börja ta sig tillbaka till ett liv där han var viktigast och inte relationen. Visserligen så var ensamheten svår och det enahanda som var arbetsliv och singelliv var inget att stå efter men alternativet var värre och som sagt, han förstod inte hur han tänkte under den tid som var då. Och så småningom så ledde det till en frigörelse och ett drastiskt beslut och han gav sig av. När han tänkte på henne nu så sved det i hans inre och han förbannade sin egen flathet.

 

 

Vi ska alla en gång dö tänkte han när han på morgonen satt med en kopp kaffe vid älvkanten. Dagen var vacker igen och solen värmde och kaffet var gott även om det var snabbkaffe. Döden skrämde honom inte och han såg då och då till och med fram emot den sista dagen även om längtan efter den just idag inte var direkt påtaglig. Han var nyfiken på vad som skulle komma att hända när han drog sitt sista andetag och ju längre han levde desto mer övertygad blev han om att liv inte var en slump som så många hävdade. Det var till och så att han ansåg att det som vi såg som vår värld, vårt universum, bara var en bild av något annat som vi ännu inte förstod. En del, ett fragment av något mycket större, en universell kraft att hämta styrka ur och döden var för Jörgen förståelse och insikt, därav hans nyfikenhet.

Det var dags nu. Planen skulle sättas i verket. Han var nu äventyraren, Huckleberry Finn, Robinson Crusoe och han tog fram yxan och repen och han började hugga och han var noggrann och han insåg att det var svårare än han hade trott och han började om flera gånger och svor och gick an och var nära att ge upp. Flera timmar senare, och det hade varit ett hårt arbete, så låg hans farkost klar. En flotte, en Kontiki, och han hade varit tvungen att lägga trädstammarna i två lager nittio grader emot varandra för att den skulle flyta bra. Men den flöt och han ställde sig på den och han hoppade och den fortsatte att flyta och han var nöjd och den hade tak.

Jörgen förtöjde flotten och lagade middag och kvällen doftade vår och när han ätit och satt på sin flotte igen och såg ut över den stilla älven så ropade en Pärluggla djupt inne i skogen och ljudet bars över vattnet och han hörde Skäggdoppingar och visste hur de såg ut och hur de kastade sina huvuden bakåt och det var en aprilkväll han aldrig skulle komma att glömma. I morgon skulle han ge sig av och han skulle få svårt att sova i natt men han hade det fint där han satt och han ville sitta så och han kände sig lugn och han satt kvar länge tills det började bli kyligt och då gick han och lade sig.

Stjärnorna på vårhimlen speglades i det stilla vattnet och en blekgul måne gav natten ett sagolikt skimmer. En Bäver plaskade med sin platta svans och det small som ett pistolskott men det hörde inte Jörgen. Han sov. Inte heller hörde han när en älg drack vatten ur älven bara några meter ifrån hans hydda och han fick inte heller se de stora horn som den bar och det var en vacker syn och något som borde ses av alla. Jörgen sov och han drömde något som inte var angenämt. Han gnydde i sömnen och vred sig oroligt i sin sovsäck och han var varm och han svettades. Älgen stannade framför öppningen på Jörgens boning och vädrade i luften. Dess näsborrar vibrerade och den sänkte sitt stora huvud och försökte få syn på vad det var som luktade så vedervärdigt. I dunklet inne i hyddan såg den ingenting. Älgen skrapade med den ena klöven, frustade som om den vill få bort den obehagliga lukten och lyfte sedan på huvudet och drog sig eftertänksamt tillbaka till sin skog.

Det snöade lätt igen när Jörgen kastade loss och s takade ut flotten i strömfåran. Det var ungefär tre plusgrader och himlen var lätt grå och det var näst intill vindstilla. Flotten låg lågt i vattnet men han kunde hålla sig torrskodd tack var det dubbla stocklagret och det kluckade lätt när flytetyget sakta gled nedströms. Jörgen satt på sin ryggsäck mitt på flotten och spanade föröver och han var kapten nu. Det var det här han hade sett. Allt omkring honom, det lugna vattnet, den mörka skogen som inramade älven, Grågässen som avvaktande sam bara tjugo meter ifrån honom, och den sorgliga Rödvingetrasten vars sång studsade mellan trädstammarna och dansade som en flat sten på vågorna ut till Jörgens öron. Allt detta hade han sett när han dagdrömde och tiden stod stilla och allt var det vanliga livet. Och han hade planerat länge och nu stod han här äntligen. Kapten Jörgen den oövervinnerlige stod bredbent och fast och log och tänkte på henne som han aldrig borde träffat. Och han tänkte på astrologen som var hans vän och som var en underlig men intressant man och på vad han sagt om henne och hur rätt han hade haft. Flotten var hans värld nu tänkte han också, och älven som den flöt på, och han ville att hans vän stjärntydaren skulle visa honom hur det skulle gå men det var inte så det var. Det hade inte varit så på länge och han tänkte att det var synd att han inte hade lyssnat på vad han sagt. Jörgen frös lite och drog jackans huva över huvudet och gömde sig i dunet och satte på sig vantar och slog en åkarbrasa som skrämde gässen och han kisade när han såg framåt. Han såg på vattnet och hur vackert det var och han ville vara en del av det som fascinerade honom och han var det också, nu. Kanske inte om en timme eller om en dag men just nu i det här ögonblicket var han i världen och världen var i honom och det var så han ville ha det. Han ville äga den här känslan. Den var hans.

Tiden var inget problem längre. Den var där den var och den följde flottens gång och när han kokade kaffe på sitt Primuskök så var tiden hans vän och den gick precis så fort eller sakta som han ville att den skulle gå. Och efter kaffet när han lagt sig ner på sitt underlag so somnade han och då gick tiden fort och när han vaknade så var det mörkt och han såg ljus långt borta och han förstod att det var den lilla byn som han sett på kartan. Det skulle dröja länge innan han var framme insåg han för älven flöt långsamt som älvar som är breda flyter. Det hade slutat att snöa och det hade det gjort för länge sedan och det hade blivit stjärnklart och det var varmare tyckte han. Vårens dofter var i hans näsborrar och han drog ner dem djupt i lungorna och han kände sig som berusad. Jörgen var hungrig och han skar tjocka skivor av salamikorven som han köpt och han åt dem på det grova bröd som han också inhandlat. Det smakade utmärkt. Han drack det kalla kaffe som blivit över sedan han drack tidigare och han mådde bra.

Han ville inte sova. Han ville sitta på sin flotte och flyta fram i tillvaron och just nu så var det enda mål han hade de förmodade cigaretterna i byn nedströms och det var förstås banalt och lite dumt och naturligtvis ohälsosamt men han brydde sig inte om det. Han tittade på Orions bälte och han såg Stora björn Och Lilla björn och han såg varför galaxen han bodde i kallades Vintergatan och han kände sig liten och obetydlig. Han mindes när han satt ensam på det där fjället den där nyårsaftonen och att han haft samma känsla då och att han och hon som han aldrig skulle ha mött hade grälat och hur han hade gråtit och tyckt synd om sig själv. Han hade halsat ur champagneflaskan han hade med sig och förbannat henne och livet och någonting dog den där natten. Dagen efter hade varit en annan dag och ett annat liv hade börjat och han var förgiftad och skulle aldrig leva på riktigt igen och det var som det var med det hade han tänkt och innan dagen, den där nyårsdagen, var slut så hade han kysst hennes väninna och det hade känts bra. Varför visste han inte men hon hade kysst honom tillbaka och då hade det känts ännu bättre.

Sedan följde några år utan betydelse och sedan lämnade han henne, hon den där han aldrig borde ha mött, och nu satt han här under stjärnorna och han lade sig till slut ner på liggunderlaget under det glesa taket där stjärnljuset letade sig in mellan slanorna och han lyssnade på vattnets skvalpande och han hörde Pärlugglan igen och somnade trots allt.

När det blev morgon hade flotten strandat och Jörgen såg på kartan och försökte utröna var han var men blev inte klok på någonting. Han klev iland och försökte hitta några landmärken i form av en höjd, en kraftledning eller en bäck och han visste hur lätt allt hade varit med en GPS som han hade i sin telefon och han tänkte att han kanske borde tagit den med sig men slog bort tanken. Till slut så löste det sig ändå med karta och kompass och byn låg, enligt hans beräkningar, bara ett par kilometer västerut ifrån där han befann sig. Jörgen band flotten vid en rot med rep, hängde på sig sin ryggsäck och började gå.

Det var tyst i byn. Det är det i sådana här byar tänkte han. Han kunde inte se en människa på gatan som gick rakt igenom byn och han fick lust att hålla sig intill väggarna för att inte väcka uppmärksamhet. Det fanns en liten ICA butik som var öppen och han bad om tio paket Marlboro och affärsinnehavaren såg på honom med stora ögon. Det var bara konserverna och brödet som han också lade på bandet som hindrade butiksknodden från att ringa polisen trodde Jörgen. Han lade även till ett par chokladkakor och då log han till och med och nickade när han gick. Han sade ingenting. På väg ut ur det lilla samhället så mötte han två personer som ingående studerade vägbeläggningen och såg fyra ansikten i fönster som stirrade på honom men han brydde sig inte om andra människor i nuläget så det bekom honom inte. Han ville tillbaka till skogen. Till älven och flotten och han längtade efter att få tända en cigarett.

Väl framme lossade han flotten och stakade ut en bit. Satte sig sedan ner i fören och satte fyr på en underbar Marlboro. Det smakade himmelskt. Fascinerande tänkte han. Det spelar ingen roll hur länge du håller upp det är alltid lika gott när du börjar igen. Han tänkte att han aldrig mer skulle sluta. Jörgen fimpade och studerade kartan igen och uppskattade att han hade cirka två dagar kvar på flotten om han skulle följa sin plan, som var en löst skissad plan, men ändå en plan trodde han. Den där staden som var hans mål men ville han verkligen dit? Skulle inte allting bli som vanligt igen? Tillbaka till tristess och håglöshet var det något att stå efter? Men nu var det som det var och han hade det här så kallade målet och det var som det skulle vara antog han. Du var ju tvungen att ha ett mål i den här världen var det inte så? Han ville inte ha det men han hade det ändå vad det verkade och han tyckte inte om att han hade det för han ville vara en fri själ nu och för alltid.

”Det är inget definitivt mål”, sade han högt. ”Jag behöver inte fullfölja det här. Jag kan stanna i skogen eller på älven för evigt. Bli som en flottare från förr eller en eremit som bor i en grotta”, resonerade han med sig själv. ”Det är ett alternativ, ingen tvekan om det. Jag finns ju inte längre. Är försvunnen och ingen vet var jag är om nu någon ens märkt att jag är borta”.

Jörgen bestämde sig för att inte tänka mer på det just nu utan tände istället ännu en cigarett.

Vinden friskade i och han flyttade in under taket och rökte klart där. Han kände sig orolig. Om vinden tog i ytterligare så var han osäker på om flotten skulle hålla ihop. Han kröp runt till alla fyra hörnen och kollade knoparna han slagit och såg att de fortfarande var som de skulle vara och han kände sig lugnare. Men det började gå vågor som var höga och flotten gungade oroväckande och han beslöt sig för att försöka ta sig in till land igen. Vattnet var för djupt för att pålen som han använde för att staka skulle nå botten så han försökte använda den som paddel istället. Det fungerade inte. Han gav upp efter att ha försökt i tio minuter och satte sig sedan ner och hoppades på det bästa. Det började snöa igen. Regnblandad snö som klistrade sig på honom och blötte ner hans jacka och byxor och det kändes inte så bra och han ville inte att det skulle vara så som det var just nu. Till slut så fick han en idé och tog fram sitt rep. Knöt sin yxa i änden och ställde sig vid kant på flotten och väntade på rätt tillfälle, på när flotten skulle komma tillräckligt nära land för ett kast. Tillfället kom när älven smalnade av en aning och gjorde en krök och plötsligt så befann sig hans farkost bara fem meter från land, sedan tre meter. Problemet var att strömmen blivit starkare i den smalare passagen och även om han fick fäste med yxan i land så var han osäker på om han skulle orka hålla emot och verkligen få in flotten till stranden.

Det gick för fort. Han tvekade, insåg att han troligen bara skulle få en chans och att var tvungen att vara säker på att få fäste när han väl kastade yxan. Tvekan, denna förtvivlade tvekan som hindrat honom hela livet hindrade honom nu likaväl och nu var det nästan för sent men han kastade och yxan fick fäste i en gren och han höll emot och repet brände hans fingrar och handflator men han släppte inte. Sakta, oändligt långsamt närmade sig flotten land och repet gled i hans händer och det sved som eld och han blödde men flotten var nu helt nära land. Han släppte repet och högg tag i sin packning, han fick tag i allt, och hoppade.

Jörgen nådde precis strandkanten men halkade på en hal sten, föll och slog huvudet hårt i en annan, större sten. Det blixtrade framför hans ögon, sedan blev det svart och han tuppade av. Ryggsäcken och liggunderlaget hamnade i vattnet och flöt iväg, guppade nästan retfullt iväg bort från Jörgen men han brydde sig inte. Han var någon annanstans och att vattnet i vilket han låg var kallt märkte han inte.

Ljuset letade sig långsamt in Jörgens medvetande och blinkade till som en trasig glödlampa. Slocknade sedan igen och han flöt tillbaka in i det behagliga mörker som var medvetslöshet. Han låg fortfarande med benen ner i vattnet men han kunde inte ligga där så länge till så nu tändes ljuset på riktigt och han slog upp ögonen. Det sprängde i hans huvud och han hade vaga begrepp om varför han låg där han låg. Det stod dock klart för honom att han låg i vatten och att han var iskall. Han tänkte att han måste ur vattnet. Bort från kyla och död och hans kropp kröp mer eller mindre på instinkt ur älven och upp på land. Där låg han på rygg och flämtade av utmattning och såg att det fortfarande var ljust ute men att det inte var mitt på dagen och han registrerade att det slutat snöa som han hade ett svagt minne av att det gjort förut. Han var blöt från låren och neråt. Hans jacka var torr vilket var tur och han reste sig på skakiga ben och tog sig längre upp i skogen. Det blåste inte längre.

Han kände med handen utanpå tyget på sin jacka och kunde konstatera att tändstickorna låg i hans innerficka och fortfarande var torra. Jörgen reste sig upp och började samla ihop torra kvistar som han fann under tjocka grenar från granar intill stammen.

Han fann en plats i någorlunda lä och byggde en eldstad av stenar och konstruerade ett litet miniatyrbål av det tunnaste kvistarna. Under tiden som han låg på knä och pysslade med sina små kvistar för att få bålet så luftigt som möjligt, så mindes han yxan och det stod plötsligt klart för honom hur han hamnat i vattnet.

Han gick tillbaka ner till älven och hittade efter ett visst letande huggverktyget och repet som den satt fästad vid. Han lossade repet och samlade ihop det som du samlar ihop ett lasso och gick tillbaka till sin eldstad med det och yxan. Han ägnade sedan den närmaste timmen åt att hugga tjockare, men lika torra, grenar för att så småningom få fart på en större eld. Han frös fortfarande och hans huvud höll på att gå i bitar och han hade en konstig smak i munnen och han mådde lätt illa. Vedsamlandet hade dock fått igång kroppen något och när han till slut fick fart på elden så mådde han lite bättre.

Under tiden som det brann samlade han ännu mera ved och släpade fram en stor stock med utstickande grenar som han lade intill elden. Han högg granris som han lade som en isolerande matta som han kunde stå på för att komma bort från den kalla marken. Jörgen tog nu av sig sina byxor och skor och strumpor och kalsonger. Skorna ställde han så nära elden han vågade och resten hängde han på de utstickande grenarna sedan stod han där med lemmen, rumpan och benen bara och värmde sig så gott det gick. Han vände sig då och då som du vänder ett köttstycke och han kunde konstatera att det inte var någon större fara med honom då hans lem växte en aning i värmen från elden. Han log åt detta absurda faktum.

Han matade kontinuerligt den hungriga elden med ved och till slut så var kalsonger och strumpor torra och han tog dem på sig och det var gott om ved kvar vilket var tur för byxorna var långt ifrån användbara och skorna, eller kängorna snarare, eller kängliknande skor om du skulle vara noggrann var fortfarande genomfuktiga. Han skulle snart vara tvungen att sätta på sig byxorna i vilket fall som helst för det började bli kyligt men han ville vänta så länge som möjligt. Han vände på dem igen och kände att det fanns ett visst hopp om att få ta på sig torra byxor snart.

Jörgen drogs fortfarande med luddiga begrepp om hur han hamnat i vattnet egentligen. Han mindes att han kastat yxan och att han försökt hålla tag i repet för att flotten skulle närma sig land och han mindes den tilltagande vinden och snögloppet och att han fått en smäll i huvudet förstod han eftersom han hade ont i skallen men just hur det hade gått till hade han inget minne av.

Det spelade visserligen mindre roll och han var tacksam för att han stod där han stod och inte flöt omkring som ett lik i en älv som var kall som is. Han kände på sin bula i pannan och det gjorde ont och han tyckte synd om sig själv och kände på byxorna igen. De får torka en halvtimme till tänkte han och slog sig en åkarbrasa där han stod. Han kunde höra Pärlugglan igen långt borta och det som då han hörde den förra gången känts lite mystiskt och nära intill magiskt, kändes nu lite ensamt och övergivet och lite skrämmande.

Han huttrade och det började skymma och han var tvungen att hugga mer ved innan det blev mörkt så han flyttade byxorna närmare leden och vände på dem en gång till. Han tänkte på sin packning och var den blivit av och på vattendunken för han var törstig och han tänkte att när morgonen kommit så skulle han ta sig nedströms för att försöka hitta utrustningen. Han var tvungen att dricka snart förstod han och han tänkte på älvens vatten och att det nog var tillräckligt rent vatten i den för att kunna drickas.

Byxorna var nu användbara men skorna var det inte men han tog på sig dem ändå och det var som att stoppa ner fötterna i disktrasor och hans strumpor blev blöta igen men det kunde inte hjälpas.

Han var tvungen att få i sig vätska.

Han lade mer ved på elden för att den inte skulle slockna när han var borta och tog sig i det tilltagande mörkret ner till älven. Han lade sig på knä vid strandkanten och drack djupt med ansiktet nere i vattnet och han kände hur det var bra för honom. Huvudvärken släppte en aning och han gick tillbaka till elden och hämtade yxan och började hugga mer ved för det skulle bli en lång natt insåg han.

Han vågade inte somna för han trodde att han kanske hade fått en hjärnskakning och han hade hört att du inte skulle sova då. Säkert en myt men han ville inte ta några risker och dessutom så var han tvungen att hålla sig varm och elden brann inte utan ved. När han huggit tillräckligt med torra grenar och trodde att veden skulle räcka hela natten så satte han sig ner på stocken på lite granris och tog av sig skor och strumpor igen för nu skulle de bli torra gav han sig den på.

Så blev det. När det blivit det mörkt och skenet från elden spelade i hans ansikte tog han på sig skor och strumpor och det var skönt att vara torr igen.

Natten blev lång och plågsam och han somnade trots sina föresatser och trots huvudvärk och kyla några gånger och han välkomnade ljuset som sökte sig trevande igenom grenverket när det kom och han lade den sista veden på elden och han var hungrig och törstig igen.

När elden brunnit ut och han var varm så lindade han repet runt midjan och tog sin yxa i handen och begav sig nedströms för att leta efter sin packning. Han drack vatten igen liggandes på en sten och han tvättade av sig i ansiktet på samma gång. När han druckit kände han sig mindre hungrig och vattnet var riktigt gott tyckte han och han tänkte att dög det åt skogens djur så dög det åt honom. Jörgen funderade på vad han skulle göra om han inte hittade sin ryggsäck. Var allting över då? Var det stora uppbrottet som skulle förändra hans liv ett minne blott? Hade han blivit besegrad av naturen så enkelt och skulle han ge upp så lätt? Det låg nära till hands var han tvungen att medge för sig själv och han kände att även om han hittade sin packning så hade han fått sig en känga av naturen och huvudet värkte ju faktiskt fortfarande och det kunde ju vara farligt. Hjärnblödningar hade han ju hört talas om och om han fick en sådan härute så var det slut det förstod han. Han begrep också att han höll på att ge upp. Han suckade åt sin egen svaghet, drog ett djupt andetag och började gå. Jag fattar ett beslut senare tänkte han. Jag orkar inte med mig själv just nu.

Han låg på rygg i sängen och funderade. Hans kropp kändes sliten och såren i handflatorna sved fortfarande trots salvan som han köpt på apoteket. Han hade verkligen gett upp. Trots att han hittat packningen och han hade tagit sig till civilisationen igen tack vare sin inplastade karta och sin kompass. Där hade han tagit in på ett vandrarhem. Han hade tvättat och torkat kläderna, duschat och ätit middag och nu låg han här och allt kändes bra, förutom huvudvärken och känslan av att vara en svag natur.

Jörgen reste sig och gick fram till spegeln i rummet. Bulan var kvar och den var stor som en halv potatis som satt som fastklistrad i pannan på honom och den var röd och den ömmade. Hade han hjärnskakning eller inte? Det spelade ingen roll emedan det att gå till en läkare var uteslutet för honom då han tillhörde de anonyma nu. De som inte fanns, som levde sitt eget liv, som avsvurit sig det ordinära och även om han inte tänkte bli som en flottare eller eremit så hade han inga planer på att återvända till det liv han haft tidigare. Det beslutet var fattat och det var ett bra beslut. När han var i skogen och på flotten var det som det skulle vara och som han hade tänkt att det skulle bli och han hade lämnat det som han ville lämna och det naturnära hade känts riktigt men så var det inte längre

Det hade varit obekvämt. Det gick inte att komma ifrån men det hade han bortsett ifrån då när han var där han var. När han nu låg här i en säng med rena lakan varm och ren och mätt och oerhört bekväm med detta så var det inte så att han längtade tillbaka till hyddor av slanor och mossa, granrisbädd, liggunderlag och sovsäck direkt. Han tänkte att han kunde vara fri ändå även om han hade tak över huvudet och åtnjöt det moderna livets bekvämligheter. Dessutom så hade han ont i huvudet.

Han gick ner till vandrarhemmets reception och bad att få låna en telefon. Flickan bakom disken tittade underligt på honom.

”Vill du låna min mobiltelefon?”

”Nej”, skrattade han. ”En vanlig telefon, en fast.”

”Vi har ingen sådan.”

”Ingen fast telefon?”

”Nej.” Hon stirrade på honom. ”Har du ingen mobiltelefon?” Frågade hon osäkert

”Jag har tappat den”, ljög han.

Flickan såg genast lugnare ut.

”Ok, jag fattar, jobbigt, men du kan få låna min om du inte ska ringa utomlands.”

”Jag lovar”, sade han och tog emot en Samsung med rosa skal ifrån en hand med långa naglar och lika rosa lack som telefonens färg. ”Jag sätter mig här borta en stund, är det ok?”

Hon nickade och log välvilligt

Han satte sig ner i en fåtölj som stod i hörnet av rummet och ringde till sitt jobb för att få lite info om vad som hänt sedan han lämnade. Han ringde bara av bekräftelsesjäl. Han ville helt enkelt vara saknad.

”Ja hej! Jag söker Jörgen Åstrand”, sade han när Johanna i växeln svarade. Han förställde rösten lite. Det var tyst i luren. ”Hallå”, sade han. ”Är det någon där?”

”Du söker Jörgen Åstrand?” Frågade Johanna.

”Ja, är han där?”

”Vem kan jag hälsa ifrån?”

Jörgen tvekade.

”Hans bror”, sade han utan att tänka sig för.

”Som heter?”

”Karl.”

”Karl Åstrand?”

”Japp!” Sade han glättigt. ”Kan jag få tala med brorsan nu?”

Det uppstod en paus och sedan sade hon,

”Vi vet inte var han är.” Hennes röst lät mycket osäker tyckte Jörgen. ”Han är försvunnen och polisen letar efter honom.” Johanna drog djupt efter andan. ”Jag visste inte ens att han hade en bror”, sade hon misstänksamt.

”Jodå jag är hans äldre bror. Har han aldrig nämnt mig?” Jörgen kände att han var ute på hal is nu.

”Nä”, sade Johanna. ”Vet inte du var han är då? Han har varit försvunnen i en vecka nu och ingen vet var han befinner sig. Du borde kanske ringa polisen och berätta att du finns, brorsan, sade hon syrligt.

Jörgen lade på luren.

Så jag är efterlyst nu tänkte han och flinade. Det här börjar ju bli spännande. Han lämnade tillbaka telefonen till flickan vid disken och tackade så mycket för lånet och gick tillbaka till sitt rum. Väl där slog han på teven och tittade på nyheterna och blev som vanligt på dåligt humör av att se vilka idioter som tilläts styra världen så han stängde av. En halvtimme senare knackade det på dörren. Han öppnade och utanför stod flickan med de rosa naglarna.

”Polisen ringde och ville prata med dig.”

”Va?”

”Ja, och jag fick ett nummer som du skulle ringa, helst idag.”

”Sade du vad jag hette?”

”Nä han frågade efter någon som hette Karl som ringt från det här numret och jag kom inte ihåg vilket namn du skrev in dig under men jag förstod att det måste vara du eftersom du lånade min telefon. Heter du inte Karl?”

”Nej, jo jag heter Karl. Karl Jörgen Åstrand. Jag använder mig av bägge namnen, kan inte bestämma mig för vilket jag gillar bäst”, ljög han och flinade dumt.

”Jag gillar Jörgen”, sade den rosa flickan

”Ja, fast här på vandrarhemmet så heter jag Karl, om polisen ringer igen. Fattar du Miriam”, sade han och läste på hennes namnskylt.

Hon såg förskräckt ut.

”Jag heter Karl Miriam.”

”Ja, ja jag förstår, men här har du numret i alla fall”, sade hon och räckte fram en gul post it lapp.

Han tog emot lappen och hon vände på klacken så snabbt att klänningen inte hann med.

”Jag tänkte checka ut ikväll”, ropade han efter henne

”Okej!” Ropade hon och vinkade med handen utan att vända sig om.

 

---

 

Jörgen stod i ett telefonbås på Scandic hotell och höll luren i ena handen och numret han fått av Miriam hade han klistrat upp på den gröna telefonen. Ryggsäcken stod på golvet vi hans fötter. Han tvekade. Skulle han ringa eller inte? Om han inte ringde vad skulle hända då? Jo då skulle polisen ringa stackars Miriam igen och hon skulle berätta vad hon visste och så skulle de komma hit och de skulle vara misstänksamma och de skulle kunna ta reda på vart han hade åkt och han ville inte det. Det ingick inte i hans planer. Om han ringde så skulle han vara tvungen att ljuga om att han verkligen var Jörgens bror och säkert så skulle de ha tagit reda på att Jörgen inte hade någon sådan och så skulle de undra varför han for med osanning och om han hade något med Jörgens försvinnande att göra.

”Hur kunde jag vara så in i helvete dum att jag ringde jobbet”, svor han och slog luren han höll i lätt emot telefonapparaten. Han bestämde sig dock för att ringa.

”Ja hej! Jag heter Karl Åstrand och jag ringer angående min bror Jörgen Åstrand”, sade han.

”Ett ögonblick”, sade en kvinna. Jag kopplar in dig till den polisman som har hand om fallet. Det gällde ett försvinnande eller hur?”

”Ja det kan man kanske kalla det”, sade Jörgen och visste nu precis vad han skulle göra. Han flinade brett.

”Andersson”, svarade en man med myndig stämma.

Jörgen harklade sig och tog till orda med förställd röst.

”Ja hej, det är Karl Åstrand, Jörgen Åstrands bror, den tidigare försvunne Jörgen Åstrand.”

”Jaså du”, sade polismannen.

”Just det. Jag skulle ringa det här numret sade hon som tog emot ert förra samtal, vad gäller saken?”

”Så du är Jörgens äldre bror”, sade polisen med finurlig stämma.

”Just det”, fortsatte Jörgen.

Det blev en paus och Jörgen hörde hur polisen bläddrade bland några papper.

”Enligt mina uppgifter här så har inte Jörgen Åstrand någon bror”, sade polistjänstemannen med skarp röst. ”Så vem i helvete är du egentligen?”

Jörgen Åstrand gjorde en konstpaus.

”Det borde jag naturligtvis ha räknat ut”, sade Jörgen. Att sådant missar ju inte den svenska polisen.” Han skrattade till. ”Du har naturligtvis alldeles rätt, jag är inte Jörgens bror.”

”Vem är du då?”

”Jag är Jörgens pojkvän.” Han suckade. ”Och Jörgen är inte längre försvunnen, han sitter här med mig i soffan och tittar på teve.

Det blev tyst i andra änden av luren.

”Jag förstår inte”, sade den stackars polisen.

”Nej jag förstår det, det är en krånglig historia det här.” Han suckade teatraliskt. ”Jörgen fick helt enkelt nog och bestämde sig för att säga upp sig själv från livet och det var meningen att han helt enkelt skulle försvinna tillsammans med mig och vi hade bestämt att han skulle anlända hemma i min lilla lägenhet för en dag sedan och sedan så skulle vi båda gå upp i rök.”

”Jaha”, sade polisen

”Ja och nu var det ju så att Jörgen inte kom.”

”Nähä.”

”Och då blev ju jag lite orolig och trodde att han i sista stund fått kalla fötter och inte tänkte komma hem till lilla mig.” Jörgen konstpausade igen. ”Det var då jag ringde till hans jobb min dumsnut och förstörde allting.”

”Så han är inte försvunnen?”

”Nej, kan du tänka dig. Två timmar efter att jag ringt det där dumma samtalet så knackar den lille slarvern på min dörr.” Jörgen smackade med tungan. ”Han hade hälsat på sin mamma för att säga hejdå och glömt att berätta det för mig. Så nu sitter han här med mig den lille sötnosen och i morgon så försvinner vi på riktigt.”

”Ni försvinner?”

”Ja.”

”Kan jag få tala med Jörgen?”

”Självklart.”

Paus med slammer med telefonen och,

”Polisen vill tala med dig älskling.”

”Jörgen Åstrand”, sade Jörgen Åstrand med sin vanliga röst.

”Den här historien”, sade poliskonstapel Andersson. ”Stämmer den verkligen?”

”Ja tyvärr konstapeln. Jag är ledsen att behöva säga det, men den stämmer till punkt och pricka.”

”Du är inte försvunnen?”

Jörgen skrattade.

”Nej inte egentligen, inte nu i alla fall, men i morgon så är jag ju det, Och min lille, ja vi kan ju kalla honom för Karl kommer också att gå upp i rök.”

”Men varför vill ni försvinna?”

”Det min käre polis är en mycket lång historia så den får vi ta en annan gång.” Jörgen skrattade manligt. ”Fastän det blev ju riktigt bra det här ändå trots Kalleponkens dumma samtal. Nu slipper ni leta efter mig.”

Jörgen lade på luren och kände sig fruktansvärt nöjd med sig själv. Han lyfte upp sin ryggsäck och bar den i bärremmarna ut från hotellet. Väl utanför hängde han den på sig och började gå mot tågcentralen. Det skulle gå ett tåg mot Köpenhamn om en timme. Han tänkte ta det tåget. Och sedan ett annat tåg, och en flygmaskin, och sedan tänkte han ta en buss eller ett tåg till. Det spelade ingen roll. Han skulle aldrig komma tillbaka och han skulle aldrig lämna eller ångra något igen.

Han vände sitt ansikte mot den blåa kvällshimlen och tänkte att nu var han fri. Först nu släppte han taget, öppnade alla dörrar som fanns och han skulle aldrig stänga in sig igen och hon som han aldrig skulle ha mött skulle han sällan tänka på igen och ingen annan människa skulle stoppa honom på det sättet ånyo. Det var det här han strävat efter. När alla band och bojor föll till marken med ett ljudligt rasslande och när han gav sig av så visste han inte vad han visste nu och han hade inte vetat vad han ville. Nu stod allt klart för honom och stegen han tog var lätta och han tänkte på flotten och på älven och hur han nästan dött och han tänkte på Pärlugglans vemodiga visslande därute i den stora skogen. Han tänkte på Miriam och på hennes rosa naglar och han tänkte på hennes klänning som föll så vackert över hennes kropp och han tänkte på om han skulle gå tillbaka till vandrarhemmet en stund och han log för sig själv och tänkte att det nog skulle komma fler Miriam och att han skulle passa sig noga i framtiden och inte låta impulserna styra.

Jörgen Åstrand stod utanför entrén till tågstationen och sedan gick han in och det gick människor om och omkring honom och alla hade ett mål och han lyssnade på speakerrösten som förkunnade avgångstider och han gick längre in och stod och tittade på ljustavlan och han såg sitt tåg och varifrån det skulle gå och han fick den där känslan tillbaka. Den som han hade haft som ung och stått på samma sätt som han stod nu på väg ut i Europa. På väg bort från sig själv och existentiella problem då och bara för att finna nya. Det var annorlunda nu. Han var på väg till någonting men upplevelsen var densamma. Det där lätta pirret i magen av förväntan och lite skräck och om du skulle våga.

Han såg sig omkring och såg biljettluckorna och han gick dit och han köpte sin biljett och han gick ut på perrongen och satte sig ner på en bänk och han tände en cigarett och för första gången på många år så kände han sig lugn och han hade tänkt att det skulle förbli på det sättet.