Han stod där i publikhavet med ena handen uppsträckt och med fingrarna i ett v-tecken. Trenchcoat och slitna jeans och vita gympadojor och på scenen stod en blues-man ifrån Örebro. Det var sommar och det var höst och det var vår och vinter på samma gång och så hade det alltid varit och han var full och hög och han var där ensam för att han ville ha det så. Och alltid lurar det någon tänkte han bakom sina solglasögon, alltid lurar det någon. Och när han gick hem genom parken så satte han sig på en bänk och stirrade på en ekorre som satt på grusgången. Efter en stund så skuttade den iväg och han kände sig oförklarligt ledsen. Han tyckte egentligen inte om ekorrar. Föredrog katter, eller ännu hellre hundar, eller akvariefiskar. Men så var det ju det där med algerna på glasrutan. Det var verkligen ett elände och anledningen till att han slängt sitt akvarium. Fiskarna spolade han ner i toaletten. Hund hade han en gång men den dog. Ekorren kom tillbaka.

Hemma på sin långa gata, den som ledde upp på ett berg där det stod en kyrka, fanns en bar. Där slog han sig ner och beställde en öl och en varm macka och där han satt så kunde han se fönstren på sin lägenhet. Den låg på tredje våningen, hade kakelugn som inte fungerade och det var tre meter till taket och en gång hade han bytt takarmatur och höll på att slå ihjäl sig för han stod på en ranglig stege och föll nästan. Det började skymma, ljudnivån i baren steg och han hade svårt för höga ljud så han gick ut på gatan och började gå upp mot kyrkan. Hem ville han inte gå, inte ännu. Det började lägga sig en aning nu, surret i hans hjärna. Och världen började anta normala former och konturer igen, som det var meningen att det skulle se ut, en odramatisk värld, utan sensationer, tråkigare men mer hanterlig.

Kyrkan, som Darth Vader, upp emot himlen som en svart skugga och han satte sig på en av bänkarna utanför kyrkporten och rullade en cigarett. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.” Hade han sjungit den där Örebroaren som han alltid hade älskat. Det kan inte jag heller hade han tänkt och jag orkar inte ens försöka och vad fanns det att förklara egentligen. Livet? Tillvaron? Varför du finns till? Meningslöst grubbel var det, och att leta efter någon högre mening till att du vandrade på jorden var bara fåfängt. Bättre att acceptera att du hade dina år, dog, och uppgick i den eviga myllan som näring till andra hopplöst förlorade varelser på den här planeten, både människor, växter och djur. Han såg upp mot det imponerande byggnadsverket och tänkte på all möda som lagts ner för att bygga ett monument över något som ingen visste om det existerade. Han skrattade högt och fimpade och började gå hem. Det satt en näktergal bland träden i den stora parken nedanför kyrkan och den sjöng så den hickade. Han stod länge och lyssnade och sången svävade ut över den närliggande bebyggelsen och han såg ett par som också stannat för att lyssna. De höll varandra i handen och hon tryckte sin kropp emot hans och hade lagt sitt huvud mot hans axel. Lady och Lufsen och tassavtryck i cement och en hysterisk kör i bakgrunden och en måne som en ost över glittrande vatten. När han såg det så kände han ett sting av avundsjuka och han mindes det han helst av allt ville glömma.

”Helvete också”! Mumlade han för sig själv. ”Fan, fan, och helvetes skit”! Muttrade han och stampade i marken och gick hastigt därifrån. Han önskade sig en delete-knapp. Att det skulle poppa upp en dialogruta i hans huvud som frågade, vill du verkligen radera allt på din sargade hårddisk? Och när han svarat ja genom att hysteriskt banka på enter-knappen så skulle dialogrutan fråga, är du säker på att du vill radera allt från ditt tidigare liv? Och då skulle han tveka förstås men efter en stund klicka på ja-knappen och sedan skulle allt vara över. In i glömskans förlovade land och gå som en lycklig zombie genom livet. Det kändes bra att tänka i de banorna och hans upprörda sinne lade sig till ro. När han kom hem duschade han och satte sig sedan ner i soffan och glodde på en film som han inte fattade mycket av. Tänkte hela tiden på annat och stängde till slut av och gick och lade sig. Låg och snurrade en timme, en och en halv, kanske två till och med innan han till slut somnade.

I nattens sommarmilda ljus tjöt polisbilar och ambulanser och Berra ramlade på krogen och slog upp ett ordentligt jack i pannan och blödde ner skjorta och byxor och tog sig till akuten och fick sitta där i tre timmar innan han till slut fick sina stygn. Helena fick nog av sin pojkvän och lämnade hans lägenhet mitt i natten när han sov. Hon tänkte aldrig komma tillbaka och hon gick där på nylagd asfalt i sin blommiga sommarklänning och kände sig för första gången på länge fri. Johan vinglade storgatan fram och visste inte var han var eller hur han hamnat där han befann sig. Han satte sig ner i en trappuppgång och somnade. En herrelös hund lade sig vid hans fötter och vilade sitt huvud mot hans fötter och liksom Johan somnade den. Nere vid hamnen bland containrar och kranar började dagen så smått vakna och trötta män i blåkläder drack sitt kaffe med benen dinglande från kajkanten. En åt en ostmacka och en annan rökte John Silver utan filter och en tredje lade in en snus, reste sig och gick en bit bort och pissade sedan i vattnet. De andra skrattade åt skvalandet. Två lapplisor på den långa raka vägen var tvungna att kalla på polis sedan en ung man blivit hysteriskt arg för att de skrev ut böter, och det var inte ens hans bil.

Han i lägenheten som hade så högt i tak vaknade och satte sig upp i sängen och hans hjärta var som en studsande sten på en vattenyta. Hans händer kändes som två dunkande blodklumpar och han hade svårt att andas. Ögonen var vitt uppspärrade som i skräck och han stönade uppgivet. Han visste inte vad som väckt honom men han hade drömt om den där hunden igen och nu kom han ihåg. I stället föra att springa lyckligt i strandkanten med slängande och hängande tunga så hade den drunknat och han hade stått vid strandkanten och hjälplöst se den föras ut till havs av understhummern. Varför han inte kastade sig i och simmade ut och räddade den stackars kraken berodde på att det var så i drömmar bara. Det var ingenting att göra åt och inget som gick att förklara. Han lugnade sig en aning och gick upp och drack vatten. Frestades när han såg den halvt urdruckna whiskyflaskan som stod på diskbänken men hejdade impulsen och återvände till sängen. Han låg där och stirrade upp i taket och tusen tankar for genom hans skalle och han vred sig som en mask på en krok när obehagligheterna som vanligt tvingade sig på honom. Han knäppte sina händer på magen och försökte meditera och till slut så lade sig stormen och han kunde somna om och sov i en halvtimme till.

När han vaknade av sopbilarna och sopgubbarna som slamrade och skrattade nere på gatan så var det fortfarande tidigt men han gick upp och bryggde kaffe och åt frukost och läste tidningen och det pågick alltjämt krig i världen och människor dog hela tiden. Han suckade. Slängde ett öga på spriten och han visste att det var den enkla vägen bort från elände och misär men han avstod. Alkohol var bara en temporär lindring och det kom alltid surt efter och han läste istället vidare i Dagens Nyheter och såg att Nazisterna började få fotfäste i den svenska regeringen och det var svårt att förklara hur det kunde komma sig och han tänkte på vilka idioter det var som röstade på det här partiet och han tänkte på sången igen. ”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte, förklara.”

Jag kan inte förklara någonting längre tänkte han. Jag kan inte förklara varför jag mår som jag gör. Jag kan inte förklara varför jag fortsätter att leva det liv som jag gör. Jag kan inte förklara varför det trots allt fortfarande då och då känns underbart att leva och jag kan verkligen inte förklara varför jag dag ut och dag in trasslar in mig i självskapat virrvarr när jag inte behöver. Han tänkte på kvinnan som han känt en gång för länge sedan som sade att han övertänkte allting, och på hur rätt hon hade haft. Men han kunde inte låta bli och han var som ett barn som stoppade in en strumpsticka i väggkontakten för att kolla vad som skulle hända och han gjorde det om och om igen och det var väl det som var definitionen för idioter flinade han.

Och solen hade nu letat sig upp ovanför hustaken och det började bli varmt i den stora staden och fönstren var smutsiga såg man i solskenet och det satt fiskmåsar på taknocken på huset mitt emot och de ”klyade” som fiskmåsar gör och han älskade det lätet och det kunde han i alla fall förklara. För när han var ung så tillbringade han stor del av sin tid i sin träeka som han köpt för egna pengar och han fiskade och då och där var det lugnt och stilla både i världen och i hans huvud och hans enda sällskap var fiskmåsarna och han saknade den tiden. Varför han fortfarande bodde kvar i den här stora staden kunde han dock inte förklara.

Han klädde på sig och gick ner på den långa gatan för att gå en lång promenad. Det var varmt och det luktade unket av gammalt öl och vin och sopor och avgaser. Han hade sandaler och shorts och ett vitt linne på sig och sommaren vräkte sig över honom och han gick och gick tills klockan blev tio och då gick han på systemet och köpte öl.

Och det var något som han alla dagar i veckan kunde förklara.

Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och på det enkla caféet satt han och stirrade ner i sin kaffekopp och utanför på gatan brusade morgontrafiken och människor sprang stressade fram och tillbaka på trottoaren och han satt i fängelse. Han fick kortet när han föddes och han hade suttit bakom galler sedan dess och stirrat ut på människor som var fria och han hade inte riktigt förstått att han satt där han satt förrän han blev vuxen. Kaffet blev kallt och bullen var degig och klockan slog tolv och det var dags för lunch så han reste sig och gick ut från det lysrörsupplysta konditoriet och gav sig i kast med hög puls och stirrande blickar och etanolstinkande bussar och hamnade till slut på Donken. Och han satt fortfarande i fängelse.

Han ville gå det raka spåret. Raka spåret rakt fram och rakt in i pudelns kärna utan omskrivningar och omvägar och bortförklaringar. Han ville vara rak som en spik och inte böja sig för hugg och slag. Spikrak som ett spjut som kastades nittiofem meter av den där tjeckoslovaken som hette Jan och han ville vara ett världsrekord och stå högt i kurs på börsen. Men i stället så satt han i fängelse för att han fått ett kort på sin födelsedag. Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera gå. Och du får inte fyra tusen och du får inte se hur filmen slutar. Men det visste han redan. Han visste hur alla filmer slutade.

Det mentala fängelset med sina osynliga galler som höll honom borta från det normala livet. Och när han klättrade upp på den där järnvägsvagnen när han var femton och visste att om han bara tog tag i ledningen som gick ovanför honom så skulle allt vara över. Fängelsemurarna skulle rivas och det var en kittlande känsla av att vara så nära slutet och även om han inte visste varför han kände som han gjorde då vid så unga år, så förstod han det idag. Allt var förgängligt, som två strumpstickor i väggkontakten och farväl till jordelivet, som i en bil rakt in i en bergvägg eller ett hopp från Eiffeltornet och på radion sa de att krigen aldrig skulle ta slut. Och han åt sin Quarter pounder cheese och den var god och han tänkte på hur enkelt livet var för dem som inte satt i fängelse och han hade väntat i åratal på Du slipper ut ur fängelset kortet och om han hade tur nog att passera Gå så skulle han kanske dessutom få inkassera fyra tusen. Och kvinnan som han talat med i telefonen på video hade sett trevlig ut och hon hade haft halvlångt, blont hår och hon hade den där blicken som de har de där som förstår sig på fängelsekunder och han hade frågat henne när han skulle få sitt kort.

Han lämnade restaurangen och gick ner till stadsparken och satte sig vid dammen och matade änderna med den andra, degiga bullen som han hade i en påse och som han egentligen skulle ha till eftermiddagsfika. Och änder ska inte äta bröd det visste han men det märktes inte på dem för de åt ur hans händer och deras vassa näbbar nafsade hans fingrar så att det nästan gjorde ont. Deras ljud gjorde honom glad. Det var ett nöjt men samtidigt uppfodrande läte. Som om att ”ge mig lite mer annars så blir jag sur och det vill du väl inte.” Han skrattade och försökte härma dem vilket bara fick till följd att de drog sig skrämda tillbaka så han slutade. När bullen var uppäten så lämnade de kvackande kamraterna honom och sökte sig tillbaka till dammen.

Jag kanske är för normal tänkte han. Uppfyller inte knäppkraven riktigt. Fast å andra sidan så tyckte de flesta av hans vänner att han var en underlig filur. Charmig men underlig och allt ljus på mig var vad han ville och han tog plats och att dölja sitt ljus under en skäppa hade aldrig legat för honom. Han var ett geni i sina egna ögon, och han tyckte att de flesta andra var idioter och han älskade att synas men ville ändå dra sig undan när det blev för mycket och han spelade en roll för att överleva och han hade lärt sig att handskas med livet. Det var dock påfrestande att alltid behöva anstränga sig för att passa in och ibland ville han bara skrika rakt ut och rusa iväg. Men sådant gör du ju inte om du är vuxen tänkte han och reste sig upp och började gå hemåt.

Och bilarna for fram och tillbaka på den breda vägen och flygplanen flög i himlen och tågen rullade på rälsen och på teve sade de att alla krig fortfarande höll på och att det aldrig skulle bli fred. Väderleksprognosen förutspådde att det skulle bli regn i en vecka och i hans kyl stod tio kalla pilsner från den tid då han drack. De var fem år gamla nu och han hade dem kvar för att testa sin karaktär. Som var god, och han var stolt över sig själv. Och på nätterna sov han inte så bra och i hans hjärna var det kaos för det mesta och tusen tankar slogs om utrymme och han hade bara tid för en i taget och i morgon var det midsommarafton och han skulle inte supa och slåss och ragga brudar förstås det här året heller.

Och med natten kom åska och regn och blixtar och han stod på balkongen och rökte och tittade på skådespelet och tyckte att det var vackert. Och hon där i videosamtalet hade frågat om han ibland vill ta livet av sig men det ville han inte sa han. Däremot så önskade han livet ur andra ibland sade han skämtsamt. Inte så att han bokstavligt verkligen skulle ha ihjäl någon, men han hade tänkt tanken och han kunde se på hennes minspel att det inte var bra att tänka på det sättet. Han försökte förklara vad han menade men fastnade i sitt synapstrassel och gav upp. Men hon förstod sade hon och han tyckte att det var bra att hon gjorde det.

Han gick och lade sig och somnade till slut. Och han drömde om den där hunden igen. Den som sprang i strandkanten med sin långa tunga hängande ur munnen som en rosaröd slips och vattnet sprutade om dess tassar och det var sol och varmt vid havet. Han tittade på klockan när han vaknade och den var fyra på morgonen och det var ljust och solen lyste från en klarblå himmel och var höll regnet hus? Han gick ut på sin balkong och såg ut mot havet och långt därute där han ibland kunde se tankbåtarnas ljus var det som en svart ridå men han kunde inte avgöra om den var på väg bort eller hit. Antagligen bort tänkte han och mindes nattens åskväder. Nere på gatan såg han tidningsbudet och det var längesedan han hade haft en papperstidning och han kunde sakna det ibland. Det var något särskilt att sitta med en riktig morgontidning till frukosten. Det trevliga prasslandet och vikandet för att få plats med den på bordet utan att välta kaffekoppen. Det var inte riktigt samma sak att ha nyheterna i mobiltelefonen. Men det var billigare och mer praktiskt.

Och den här stora staden där han levde som bar en stor tyngd på sina axlar. Vacklade ibland under den tyngden och dess innevånare likaså och ute bland öarna som snart skulle dränkas av sprit och tårar rullade vågor av lycka och sorg om vartannat. Och det satt en havsörn på en torr gren intill strandkanten den där gången då han var därute ute och fiskade och när den fick syn på honom så lyfte den och flög rakt emot honom och den var så stor och han hukade sig och den var inte mer än en meter ovanför honom och vingarna, vingarna var som två ladugårdsväggar och han hörde bruset från vingpennorna och han såg den gula näbben och den vita kanten längst ut på stjärten och han var tvungen att sätta sig ner en stund. Och livet var som det var tänkte han då och han hade levt det länge nu och förhoppningsvis så skulle han fortsätta leva ett tag till.

Men han borde ge sig ut och fiska igen. En sysselsättning som gav honom lugn och ro. Det monotona kastandet och vevandet gjorde honom avspänd och han vill egentligen inte ha någon fisk. Han tyckte inte ens om fisksmaken. Men det var spännande när det högg och kampen var rolig och han satte alltid tillbaka fångsten men han tänkte på om han skadat fisken, och på om den skulle överleva, och på att det var barbariskt att kroka en en fisk bara för sitt höga nöjes skull. Trots detta så fortsatte han med sitt fiskande, för att det gav honom smörjning av spända nervtrådar. Han gick och lade sig igen och hade som vanligt svårt att somna för den där örnen flaxade omkring i hans skalle och rörde upp en massa gammalt damm som han var tvungen att ta hand om och när allt var städat och klart så hade klockan blivit sex på midsommarafton och då kunde han sova.

Raka spåret. Han hade gått det raka spåret när hon ringde och nu satt de och stirrade på varandra i varsin telefon och han hade sagt vad han ville säga och hon hade lyssnat och de där ögonen såg rakt igenom honom tyckte han. En dörr hade öppnats på glänt sade hon och han förstod inte vad hon menade till en början men sedan så gjorde han det, när hon förklarade. Det var vardag igen. Måndag, och det var skönt för även om han inte firat midsommarhelgen som han gjorde förr så låg det över honom att det ansågs att du var tvungen att göra något speciellt. Att det skulle vara så jävla perfekt och underbart och hysteriskt somrigt och romantiskt och det skulle grillas och drickas och vädret skulle vara fint och även på den tiden då han verkligen tog i och firade ordentligt och följde mallen så var han aldrig bekväm med detta. Likadant med alla andra stora helger också för den sakens skull var det. De pratade om detta en stund och de skrattade tillsammans hon och han i detta videosamtal och så lade de på och han kände sig tillfreds med tillvaron.

Och sommaren friskade på och värmen var tropisk där han satt nere på gården under ett träd. Det var helt vindstilla och till och med duvorna som gick omkring och pickade efter osynliga frön såg medtagna ut. Han hade shorts och linne på sig och när han såg sig i spegeln innan han gick ner så tyckte han om vad han såg. Nu satt han i en solstol och drack kaffe och den där galna käringen på tredje våningen skrek som vanligt högt och på finska åt någon i lägenheten. Antagligen så var det hennes man som han bara sett vid några få tillfällen och då som en krum, grå skugga som gick i ledband till sin fru. Hon skrek på nätterna ibland också, eller sjöng, han var osäker på vad, och spelade finsk tango på stereon. Han ruskade uppgivet på huvudet, drack upp det sista kaffet och tände en cigarett. När han rökt klart så hämtade han sin cykel ur cykelrummet, fäste sin badväska på pakethållaren och tog raka spåret till badstranden.

Tankarna gick åter till det där videosamtalet och han kände, att kanske, eventuellt så skulle ett nytt liv börja nu. Du slipper ut ur fängelsekortet var under tillverkning. Han hoppades det i alla fall.

På sin begagnade blå cykel som han döpt till gåsen och med vinden i sitt korta hår så svängde han efter att han lämnat stadens byggnader bakom sig till först vänster, och sedan till höger och sedan nerför en ganska brant backe och han kunde höra hur barn skrattade och skrek nere vid bryggorna och han längtade efter det svalkande vattnet. Raka linjer nu, håll hårt i styret, inga avvikelser tänkte han. Nu jävlar rymmer jag!

Huvudet bland molnen och fötterna djupt nere i lera. Händerna nerkörda i byxfickorna och tunga steg, blytunga steg sakta framåt. Hans humör satt i en bergochdalbana och det åkte än upp och än ner och han ville inte ha det så längre. Hellre ville han sitta i en öppen bil med vinden i sitt hår på en raksträcka utan slut. Tråkigt, tillfreds och tryggt var vad han önskade sig och han ville ha en tanke i taget i sitt huvud.

Och Googlemaps tog honom hem igen, ända ner på gatunivå och han sprang återigen på den gamla grusplanen i fotbollsmatch efter fotbollsmatch med Bullen, mini-Bullen, Peter och Nisse och Lofen och Lille och Åke som lekte engelsman sade han, med sin glidtacklingar. Och Peter Bonetti stod i mål om det inte var Gordon och Johan Cruyff slog sina yttersidor även här. Och ännu en gång så ramlade han ner från strömhuset och höll på att bryta nacken. Och sedan kom brandkåren och släckte gräsbranden som han och hans bror startat och som belöning för det fick han en risbastu av sin far.

Det var en omtumlande upplevelse. Att återigen se sin barndoms gator och ingenting föreföll ha förändrats. Det var som om tiden stått stilla. Full broms och uppförsbacke hela dan och en stiltje och inte ett fladder i framtidsseglen överhuvudtaget. Han kände sig vemodig. Det var så förtvivlat längesedan och som han kom ihåg så var det på det stora hela en lycklig barndom men att inse tidens förlopp fyllde honom med sorg. Han stängde av datorn.

Ibland hög och ibland trög och vid vissa tillfällen både hög och trög, det var så han levde sitt liv. Hans humör skiftade som färgerna i bensin och var lika flyktigt. Då och då så dansade han fram och alla dörrar som han öppnade var som att komma hem och vid andra tillfällen så var det låst, förbommat och stängt på obegränsad tid. Han ville ha allt igår och ibland så ville han ingenting och hans läppar rörde sig men han sade inte någonting som var värt att säga och han ville så mycket men fick inte något gjort. Han satt fast med fötterna i betong och sjönk djupare för varje dag som gick.

Men plötsligt gick solen upp och han red på en våg av tillfredsställelse och glömde bort varför han varit låg och han kände sig lycklig rent av och de vita tunna gardinerna fladdrade i sommarvinden i det öppna fönstret där han satt och dinglade med benen och han spelade musik för grannarna och drack vin. Och han satte på sig vingar och flög högt några dagar och världen var hans estrad och vinden ven och var hans och han svävade. Och han lovade sig själv att aldrig mer landa. Men det gjorde han förstås. Gick i backen som ett nedskjutet, tyskt bombplan över London. Och det var blod och eld igen. Och djupa sår och bandage över hela kroppen och han var mumien, och zombien, den odöda, och han blev en medlem i gangstergänget och kastade ner Pelle Svanslös i en potatissäck och stod och hånskrattade när den fraktades bort från land på ett lastfartyg.

Han var således en demon när han var trög och en ängel när han var hög och det föreföll som om det ena tillståndet var beroende av det andra för att kunna fungera och han var osäker på om han verkligen skulle stå ut med att inte ha motpolerna. Lika mycket som han njöt av att vara lycklig som en katt vid middagsmjölken, lika mycket frossade han i elakhet och det verkade som om han var tvungen att ha det ena för att kunna få det andra. Och han tänkte på om det alltid varit så, om han var likadan när han var barn? Och han tänkte på att det inte var så mycket att göra åt det nu. Förlåta sig själv och gå vidare och inse att du ibland varit en skitstövel och ibland riktigt snäll var rätt väg att gå ansåg han.

Han tog fram gitarren och spelade låtarna han kunde, och tappade tråden för att han tänkte på annat och han svor så det osade och lade i från sig instrumentet bara för att fem minuter ta upp det igen och han var sådan. Envis som synden men att lära sig en ny låt tog en evig tid nu för tiden. När han var yngre så gick det mycket lättare. Allt gick för övrigt lättare när han var yngre och det kändes som att uppförsbackarna var fler än nerförs-dito idag och klockan klämtade någonstans långt ifrån. Ekade över åkrarna och rågen svajade som ett hav och den bruna kärrhöken svävade över stråna och letade efter mat. I skogskanten stod ett rådjur och vinden var ljum och solen var fortfarande tänd och brann hett och innerligt för den jord som den värmde. Han suckade djupt och lade sig ner på sängen och somnade.

När han vaknade var solen på väg ner. Han låg kvar på rygg och stirrade i taket. Hörde tickandet från pendylklockan i vardagsrummet och det lät ödesmättat. Som om hans tid räknades ner sakta och obevekligt, tick, tack, tick, tack och tack för den här tiden sade klockan och slog åtta på kvällen. Han reste sig upp och gick ut i hallen och tog på sig jackan för att gå en promenad.

Han gick över bron nere vid ån och stannade en stund och stirrade ner i det flytande vattnet. Räknade löven som flöt förbi och försökte se vilken sorts löv det var men de enda han kände igen var lönnlöv och björk. Det fanns andra runda löv också, antagligen asp eller al, men det var omöjligt att avgöra vad som var vad i det skumma ljuset och till slut så kändes det som om det var han som färdades uppströms och löven låg stilla och han var tvungen att gå därifrån. Han gick uppför en trapp och hamnade i den lilla parken som han ofta besökte. Satte sig ner på en parkbänk och slöt sina ögon och lyssnade till en lågmäld koltrast som sjöng in skymningen. Det var varmt och skönt trots att klockan var nio på kvällen och han kunde höra ungdomar som skrek och skrattade nerifrån fotbollsplanen som låg ett stenkast därifrån och han mindes återigen fotbollsmatcherna från förr.

Det kändes behagligt nu. Tankarna höll sig i skinnet och han andades lugnt och drog in doften av sommaren i sina näsborrar. Hägg och Syrén, nyklippt gräs och jord och den stickande doften av nässlor, allt fanns där och han njöt där han satt och han tänkte på alla somrar som passerat och på hur få han hade kvar. Sommarloven, när han gick i skolan, var evighetslånga och ju äldre han blivit desto kortare blev sommaren som verkade låna sin tid till vintern som här där han bodde höll landskapet i ett järngrepp och vägrade släppa taget. Våren var alltid kort och intensiv och för det mesta så blev det sommar direkt. Våren var hans. Han ägde den, hade alltid gjort det, och han tänkte inte släppa den ifrån sig för även om det var upp och ner och hit och dit och mörka nätter och svårmod och ibland svindlande lycka, så hade han vår i sitt sinne. Han var född på våren och han ansåg att människor födda i april var bättre människor än andra. De var frukten av semester och ledig tid och frihet för de som avlat dem och det återspeglades i hur de blev som människor. Han var övertygad om att det förhöll sig på det sättet.

Det blev svalare och det hördes i träden att blåsten tilltagit och koltrastens drillar blev kortare och ljudet från trafiken nere på den stora vägen som gick inte så långt härifrån och som ledde bort från den här lilla staden där han bodde hördes tydligare nu när allt lade sig till ro. Och han såg sig själv som långtradarchaufför på väg mot kontinenten med countrymusik och en bratwurst med mos och pucko vid något gatukök och vita piller i en burk i fickan för att hålla sig vaken. Det hade varit hans dröm när han var ung. Att köra stora bilar ner mot Europa och få betalt för det. Varför det inte blev så visste han inte. Han reste sig upp och började gå hemåt. Stora svarta moln seglade upp på himlen och regnet kom och han ställde sig vid ingången på ett hyreshus för att få skydd men vinden var emot honom och blåste regnet in i öppningen. Han försökte öppna dörren för att komma in och få skydd men det var ett kodlås så han stod där han stod och blev så småningom blöt men tänkte att det hade varit värre därute.

Det var alltid värre därute tänkte han, och han tänkte också på alla drömmar som gått i kras och på de som uppfyllts och ensamhet var för det mesta okej för honom för han stod inte ut med människor längre och han ville sitta på en ö i havet ibland men den ensamheten skulle bli för påfrestande trodde han. När det inte fanns några alternativ. Det måste alltid finnas en annan väg att gå. Korsningar, och val att göra, och det slutade regna plötsligt och han valde att gå på restaurang. Han satte sig i ett hörn i ett bås och han åt, och han drack en Coca Cola och han studerade män och kvinnor som var där och han log. Och han tänkte på hur idiotiskt män betedde sig för att förföra kvinnor och han tänkte på Brushanars skuttande dans för att få para sig och han mindes resorna till Öland med sin far och han tänkte på att pappan var död och på att han trots allt fick ett lyckligt liv.

När han gick hem så mötte han två kvinnor som skrattade och rökte och han blev röksugen igen när han kände doften trots att det var tjugo år sedan han slutade. Vid Seven Eleven som låg alldeles intill där han bodde köpte han cigaretter och han kände sig som en tjuvrökande tonåring när han tände sin första cigarett på mycket länge. Han stod på balkongen för att han inte ville att det skulle lukta rök i lägenheten och han såg bort mot kyrkan med sin spetsiga spira och korset på toppen avtecknade sig mot den mörka himlen och det kändes ödesmättat och om inte Gud fanns. Så skulle det ju vara ett förbannat slöseri med tid och arbetskraft och människors liv för att bygga monument som en hyllning till något som inte existerade tänkte han. För att inte tala om all musik som skrivits till Guds ära. Det måste ju ligga någon sanning i att det existerade en Gud funderade han. Annars skulle ju det vara lätt löjeväckande med all denna tro som fanns i världen. Hur det stod till med hans egen visste han inte riktigt. Ibland när han var riktigt trög så bad han till en kraft som fanns i något som vi kallar för universum, brukade han säga. För det var också en teori som han hade. Att det som vi benämner som universum inte existerar utan bara är en metafor för något som vårt förstånd ännu inte kan handskas med. När han bad till den här förmodade kraften så kändes det bättre. Om det var självsuggestion eller inte spelade ingen roll för honom. Det tog honom upp ur hans hål som han ramlade ner i ibland och det räckte för att han skulle fortsätta.

Han var således hög och trög om vartannat. Det var hans epitet. Hans signum så att säga, och han hade vant sig vid att det var på det sättet. Men när han nu stod på sin balkong och såg ut över sin lilla stad och tänkte på Gud som haver barnen kär och på att han aldrig fick några sådana så kändes det inte så illa trots allt. Barn var ansvar och han kunde knappt ta ansvar för sig själv ibland och han var osäker på om han skulle klarat av att vara pappa. Och istället för att vara trög, så kände han sig nu ganska hög faktiskt. Om det var nikotinet eller något annat hade ingen betydelse. Han tände en till cigarett direkt efter den första och det kom en fiskmås och satte sig på taknocken mitt emot där han bodde. Den såg så vit ut mot den mörka bakgrunden. Som en herrens ängel tänkte han och drog ett djupt bloss på sin Marlboro.

Livet är rätt okej ändå tänkte han och knäppte iväg cigaretten ut det som han kallade för universum. Gick in och satte sig i soffan och slog på teven. Och där blev han sittande tills han somnade.

Han sov inget på hela natten, för vargarna ylade och vinden ven och det var som om snön låg vågrätt i luften och han hade gått igenom sina misstag i livet ända från det han var barn tills idag.

Det var måndag. Inte för att det spelade någon roll vilken dag det var för alla dagar var bluesdag för honom. Så idag var det måndagsblues således och solen var på väg upp, stjärnorna var släckta, och hans skalle kändes som en explosion och han ville sova men kunde inte. Natten hade varit kall och fruktansvärd och långsammare än ett godståg på väg över ett öde landskap och han hade varit instängd i en av vagnarna. Där hade han vankat fram och åter som ett djur i en bur medan dunkandet från rälsen slog i takt med hans hjärta och han svettades och frös och det var kallt och varmt om vart annat och livet föreföll överflödigt.

Nere vid floden nu, och vattnet flöt stilla och det låg löv här och där som fallit från träden som växte intill. En och annan fisk vakade och han hade metspö med sig och satte sig på sin fiskesten där han alltid satt. Agnade med mask och lade ut flötet och det var inte förrän han höll på att tappa spöet i vattnet som han märkte att han fått napp. Han satt och stirrade på fisken som satt på kroken och kämpade för att komma loss. Det där är jag tänkte han. Jag sitter också fast.

Han lyfte upp öringen och slog ihjäl den mot stenen och lade den i sin korg. ”Du är död och jag lever. Fan vet vad som är bäst”, viskade han och fick dåligt samvete. Det fastnade en till på kroken senare och mannen gjorde om proceduren och den enes död den andres bröd tänkte han. Den inte längre så unga mannen gäspade stort och lade ifrån sig fiskespöet och satt och stirrade på det långsamt flytande vattnet. Träden speglade sig i vattenytan och han fick känslan av att det fanns två världar och just där han satt, i just den här stunden, så visste han inte vilken av dem han levde i. Det kändes som om han var på väg att falla och han höll sig med båda händerna mot den släta stenytan och han andades i lugn takt tills svindelkänslan försvann. Lugn och ro, det var vad han letade efter tänkte han, och han mindes bilderna från den där stranden i Nice som hade tagits på honom och den där flickan ifrån Norge som hade varit både måne och sol dag som natt och hon hade varit som han var och de fann någon slags kaosliknande nirvana i varandra. Ett lugn i stormens öga så att säga. Han log.

Och den där Jaggerlåten, han kunde inte lyssna på den längre. Den hade varit deras låt då och havet hade varit svart och underbart och de badade utan kläder och låg nakna i sanden och drack vin och hon berättade om sin väninna som blivit våldtagen. Han trodde att det i själva verket var hon för hon grät när han frågade men hon svarade inte. Och Nice var en jävla stad full av oärlighet och svek och svartmuskiga män från Algeriet och de två, hon och han, hade lika långt, blont hår och de var grymt vackra tillsammans.

Och molnen kom, och regnet, och blåsten och han hörde suset från trädtopparna och han satt under en tät gran och rökte Marlboro och han tänkte på att han var ensam, och på att han ville vara det och han tänkte på alla år som gått och på de som han hade kvar. Och han såg framför sig de som inte längre fanns och han tänkte på att han inte saknade dem. Vilket var konstigt. Mannen kände sig ledsen och han tänkte på att hans hjärta hade blivit kallare med åren och på att det var hans sätt att klara sig. Och han hade blivit något som han både ville och inte ville vara och han hade följt någon jävla manual som någon annan skrivit och ofta kändes det som om han ville bli av med sig själv. Som att, ”Gud det räcker nu, jag orkar inte mer. Tack så mycket för den här tiden.”

Han ville lämna och stanna kvar och hans hjärna var alltid på väg och han såg sig själv på en flotte flytande på den bredaste flod som fanns. En meter i taget, två, två och en halv, tre, och så vidare. Långsamt framåt utan några mål och tankarna långt borta från bluesen som han sjöng varje dag och han var som en vacker stad i ruiner. Regnet hade slutat nu och han tog sig på alla fyra ut på stigen igen. Reste sig mödosamt och började gå hem. Den här dagen tänkte han, måste bli den sista. Den här dagen måste allt få ett slut. Och han gick förbi ödetorpet som stod där intill gläntan där han hittade en död räv en gång. Och han skar av svansen på den då och den hade fortfarande varit varm. Och han letade efter skotthål men fann inga och han undrade hur den dött. Mickels yviga, röda stolthet hängde på väggen på hans hus nu.

Och solen gick ner bakom trädtopparna, och månen steg som en ballong och trädens konturer avspeglade sig mot den gula rundeln och det satt en kattuggla och hoade borta vid torpet någonstans. Han hade stängt ner dagen nu och han hade tillagat och ätit sin fisk med nyupptagen potatis med dill och smör och druckit en kall öl därtill och han satt och försökte skriva någonting men det blev ingenting och det var visserligen ord, men ord som inte betydde något. Han ville skriva i blod, så att det togs på allvar. Som det var nu så var det bara floskler och inspirerat av andra och det var inte så han ville skriva. Det måste komma från hjärtat tänkte han, som att riva orden ur kroppen och få ner dem på papper och det hände ibland. Att han kunde skriva så.

Och dagen då allt skulle få ett slut ändade utan att något hände. Visaren tippade över så att det blev tisdagsblues istället och allt var som förut. Han satt där sömnlös vid sitt köksbord och stirrade ut i sommarnatten och kände nånstans att det var något på gång. Och han ville verkligen det, att något omvälvande skulle vara på väg för det sista han ville var att sakta tyna bort, som inlandsisarna. Han tog fram en kortlek och lade en patiens som mot alla odds gick ut och han tog det som ett omen och hjärtat slog hårda slag nu och han var tvungen att gå ut på verandan för att hämta luft. En morkulla passerade över hans hus. Och ugglan hoade. Och vinden blåste och det kom moln som skuggade månen. Och han tände en cigarett. Och tisdagen sjöng en blues och just där han satt så var den inte lika blå som den brukade vara. Det kändes som om han stod i ett öppet fönster och han lät sin blick svepa fram och tillbaka och han kände lukten av havet.

Han gick in och lade sig och han tänkte på att han var ensam och på att han varit där länge nu, i ensamhetens öde slott. Och han tänkte på att det var dags att lämna nu. Och på att långsamma dagar kunde få gå lite fortare. Och han somnade sedan och drömde om en hund som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna med en lycklig tunga slängande ur dess mun. Och stormen kom och det föll ett träd någonstans i skogen och ugglan tystnade och tog skydd intill stammen på trädet som den satt i. Och morgonen kom. Och det var tisdagsblues igen.

De satt där på rad. Allvarliga kvinnor och män med böjda huvuden, djupt försjunkna i något som liknade trans. De hade likadana böcker i händerna och deras läppar rörde sig men inga ord hördes. Bara ett lågmält mumlande som steg mot taket som på vingar. De var klädda för andakt och för Gud och allt andades underdånighet och fromheten kändes i luften tung och kväljande. De var som en.

Ett balanserat ljus strilade in genom de höga, utsmyckade fönstren som ett stilla vårregn och utanför på gatan hördes svagt bruset från morgontrafiken. Och vinden rörde om i lövverket på de höga, spikraka björkarna som växte liksom på parad runt den höga byggnaden. Allt andades frid och samstämmighet och de höga tornen på kyrkan strävade upp mot den blå himlen med sina tunna moln som bomullstussar. Därinne igen, i dunklet, hade mumlet avtagit och en förväntans tystnad rådde och längst fram i kyrkogången stod en predikant med fromma ord i sin säck och han tog med jämna mellanrum fram en ny uppsättning stavelser och lät dem affekterat komma ut ur sin mun. Hans ögon lyste med en sällsam glöd och hans händer vibrerade lätt av upphetsning och hans hjärna var en brinnande eld av övertygelse och hänryckning och han vände sitt ansikte mot taket på kyrkan och väntade på att himlens portar skulle öppna sig.

En återhållen upphetsning spred sig i församlingen och biblarna kramades hårt i händer och frälsningsmaskinens stora kugghjul började sakta snurra och längtan efter mirakel var stor.

Hon satt mitt i en av raderna och höll hårt i sin heliga bok i ena handen och hon kände hur tårar började välla upp i hennes ögon. Hennes hjärta dunkade hårt och hennes högra hand var gömd i hans. Han som satt bredvid henne, och hon viskade tyst för sig själv. ”Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig”. Och hon såg ner på sina fötter och tänkte på havet som hon seglat på och hon tänkte på fullmånen natten innan när hon stod naken på balkongen efter att de älskat och på att det var den största måne hon någonsin sett. Hon lyfte blicken och såg på sin präst och hennes ansikte var som en sol, skinande, och hon kunde inte förstå att hon en gång tvivlade och det kändes som hon flög. Svävade som en ängel.

Och där satt han som bad både nätter och dagar. Bad så att knogarna vitnade och han ville så gärna tro. Men han visste att tvivlet hördes i hans röst och hans böner lät säkert falska tänkte han och när han gick omkring i sin lägenhet på nätterna så hörde han bara ekot av sin röst och han fick inga svar. Han satt där längst fram och bibeln kändes tung i hans händer och han hörde knappt vad han som stod där framme sa och innerst inne så tyckte han att det var komiskt och det kändes som ett spel. Ett spel för en Gud som han som trots allt satt på första raden egentligen inte trodde på. Och hans böner handlade mer om att kunna tro för att få hjälp med de problem som han brottades med. Ett själviskt tänkande förstås och det var nog det som var problemet insåg han men han gav inte upp. Så fort han fick en stund över så knäppte han sina händer, böjde sitt huvud och läste den ramsa som han alltid läste men han tänkte på annat när han rabblade orden så han antog att budskapet inte gick fram. Men han gav inte upp.

Och där satt han som inte hörde hemma någonstans och som letade efter något helt och rent som skulle stå i kontrast till det som han var. Iklädd sin konfirmationskostym satt han med boken i hand och med fickpluntan i innerfickan och han stirrade skeptiskt på den där clownen som stod där framme och viftade med sina händer och han lyfte blicken långsamt och fäste blicken på den stackars mannen bakom prästen. Han som satt uppspikad på korset och satt där för våra synders skull. Och han tänkte på dem som blivit utkastade från templet av honom där och som han läst om i sin bok. Han önskade att han varit där och hjälpt honom för om han varit det så skulle ingen jävel kommit åt den stackaren. Han hade sitt knogjärn i fickan. Och han luktade sprit. Och han tänkte på om det skulle bli något nattvardsvin.

Den gamle mannen längst bak närmast utgången längtade efter att dö. Han hade fått nog och han hade levt sitt liv till ingen nytta och han hade gått på stigar som ingen ville gå på och ingen skulle minnas honom när han var borta. Han var här för att, ja det visste han inte riktigt, men antagligen för att gripa det sista halmstrået och få en biljett till himlen. Han hade svårt att andas och den här kvalmiga och skenheliga luften härinne gjorde honom sjukare än han var både till kropp och själ. När han såg sig omkring och tog in klientelet härinne så undrade han om han verkligen ville spendera evigheten tillsammans med de här vilsna fåren. Som menlöst verkade sätta sin tilltro till en idiot vilkens ord nu hade övergått till någon obegriplig rappakalja i hans öron. Det var som om han hade ett filter i öronen som hindrade honom från att ta in budskapet. ”Jag tar tamejfan hellre hissen rakt ner”, mumlade han för sig själv. Och han tänkte på när han stått i havet sårbar och förbi med tequilaflaskan i sin hand den där natten på Gotland. Och på hur vågorna gick höga och på att han var en spillra redan då och det fanns inga stjärnor på himlen den natten som kunde visa honom vägen. Han slöt sina ögon och funderade på om han skulle gå därifrån.

Det är kallt härinne tänkte damen som också satt på första raden. Jag fryser ända in i märgen och så ska det väl inte vara i ett Guds hus. Kärlekens gud, ska inte han värma oss? Men så slog hon bort de skamliga tankarna för hon var ju troende, var hon inte? Hon hade alltid gått i kyrkan ända sedan hennes man dog och hon satte sitt hopp till Gud och visst hade det hjälpt, hade det inte? Och hon tänkte på hur himlen hade sett ut den där kvällen efter begravningen då hon satt på verandan vid kolonistugan som hennes man byggt. Det var blod och guld och himmelsblått som om Gud själv hade hållit i penseln och målat till henne och hennes man och hon visste då att han kommit fram och hon hade fallit på knä och gråtit som hon aldrig gråtit förut. Hon hade öppnat en flaska portvin och druckit ur den sjäv och sov ingenting den natten. Utan hon satt där för sig själv och pratade och det hade varit som om han hade suttit mitt emot henne. Nickandes för att bejaka hennes berusade tankebanor.

Livet gick så långsamt efter att han dött. Släpade sig fram, segt som en skalbagge på en sticka med sirap och varje timme var som en evighet och hon fann tröst i bön och portvin och hon visste att han skulle förebrått henne för det. Inte för bönen men för vinet. Hennes man hade aldrig nyttjat alkohol men kunde fördra att hon drack om det höll sig inom måttliga mängder. Jorden kändes öde och tom nu tänkte hon och om portvin kunde göra livet lite lättare så tänkte hon fortsätta med det. ”Förlåt mig för det min älskade make”, sade hon tyst för sig själv. ”Men det är så ensamt här.” Hon knäppte sina händer och koncentrerade sig på prästens ord. ”Vi ses snart”, viskade hon.

Församlingen reste sig upp nu på prästens anmodan. Psalmböckerna öppnades med ett tyst prasslande. Fötter skrapade mot golvet. Stolsitsarna fälldes upp med ett lågmält dundrande och det var dags att sjunga dagens tredje psalm. ”Närmare Gud till dig”. Och orden steg mot himlarna och det var vackert och det var som en blues till livet och döden var en ständig följeslagare. Men haven förtröstan för himmelriket är nära var budskapet.

Och han med knogjärnet sjöng för full hals och kramade sitt vapen i byxfickan och tänkte på att han var här, och att det var bra. Att det var ett steg i rätt riktning och han tänkte på parkbänkarna nere vid hamnen där han sovit natten innan för att han inte orkade gå hem och på hur blåsten väckt honom, och ljuden från båtarna, och kranarna, och högljudda hamnarbetare från Polen. Och han tänkte på hur han gått hem genom parken och på hur koltrastarna sjöng och han tänkte på den där hunden som sprang i vattenbrynet till dammen och på hur dess tunga hängt lyckligt ur munnen på den. Och han tänkte även på allt som han borde sagt men aldrig sa till den där flickan för länge sedan. Och på allt som han ville ge till henne men som han inte kunde. Och han undrade vad hon gjorde idag. Och det var där någonstans, precis när han gick förbi kyrkan, som han bestämde sig.

Han som bad så innerligt varje dag och varje ledig stund, försökte komma ihåg texten till psalmen utan att använda boken. Rösten var klar och hög och han mumlade när orden försvann och han var till slut tvungen att ge upp och slå upp rätt sida. Han sjöng och han sjöng men han tänkte på sin katt som innan han gick till kyrkan tog en Bofink och det kändes just nu viktigare än Guds ord. Katter var hemska djur och lika gulliga som de kunde vara vid ett tillfälle lika vidrigt blodtörstiga kunde de vara i nästa sekund. Och han tänkte på hungriga fågelungar i boet och han tänkte också på den där ekorren som han sett sitta i ett trastbo och som alldeles blodig om munnen smorde kråset på fågelungar. Han stod inte ut med ekorrar efter det och i sin garderob hade han ett luftgevär och ve den ekorre som vågade sig nära hans hus. Han tänkte också på en kall Porter och på sex. Han tänkte ofta på sex, oftare än på Gud. Och han klämde i med refrängen en sista gång. Och försökte koncentrera sig på det som han egentligen inte trodde på. Det gick inte så bra.

Flickan med de tårfyllda ögonen sjöng lågmält men innerligt och hon var fylld av sin Gud till brädden och hon kunde texten utantill och hon kom närmare och närmare för varje vers och hon var på sitt eget korståg. Hon tänkte på den tiden då hon var livrädd för att vara med sig själv. Då rädslan styrde och regerade och hon var som en strykrädd hund i strypkoppel. I sin tro fann hon till slut vad hon letat efter och hon mindes då hennes änglavingar varit svarta och hon flög nära marken över öde landskap och sökte bekräftelse i allt. Det var allt som betydde något då, självbekräftelse. Det hade gett henne sår som aldrig skulle läka.

Idag så svävade hon lätt på vita vingar och hennes man var en kung av livet som hon saknat och de delade sin övertygelse. Och inget skulle kunna få henne att lämna vare sig honom eller sin Gud. Och hon sjöng på sista versen och höll sin man hårt i handen och hon behövde inte vänta på något mirakel eller längta efter en stad ovan molnen. Hon hade sitt Gudsrike här på jorden och hon höll sin andra hand på sin mage och kände hur livet växte i henne.

Kvinnan i första raden frös fortfarande och hon längtade efter att allt det här skulle ta slut så hon kunde få komma ut i solen igen. Hon sjöng inte. Nynnade bara med i melodin. Hennes händer var kalla som is och hon hade svårt att släppa in några känslor idag. Hennes portar var stängda och prästens ord hade inte berört henne som de brukade och det kändes som att hennes Gud inte var härinne utan därute, i vinden, i vårens dofter, i den brusande trafiken på landsvägen, i hamnen och i båtarna som lade ut och satte kurs mot andra horisonter. På sista tiden så hade det varit så, att hon var mer religiös när hon var hemma än här i kyrkan och om det var portvinet eller något annat var hon osäker på. Men när hon satt på sin balkong och såg de mörka molnen torna upp sig över havet och hur regnet låg som en ridå i horisonten och hon kände den bedövande doften från hägg och hur fåglarna sjöng så var det där som Gud fanns, inte i kyrkan. Men hon fortsatte att gå hit. För det var ju så det skulle vara om man var religiös ansåg hon.

Sorgen efter hennes man hade lagt sig en aning, i alla fall den djupa sorg som hon känt efter dödsfallet och som hade upplevts som en avgrund av förtvivlan och hopplöshet. Den hade ersatts av något som hon tyckte liknade en komfortabel bedövning. Hon saknade honom naturligtvis fortfarande, men det gick att tänka på honom utan att gråten kom. Och det tyckte hon var skönt. När psalmen var slut så satte hon sig ned och bestämde sig för att inte gå hit mer. Hon visste att hon i vilket fall som helst snart skulle få återse sin man igen. Dörren hade öppnats på glänt, och hon väntade bara på att den skulle öppnas helt så att hon kunde få komma in. När hon kom hem så skulle hon sätta sig på balkongen och ha sin egen gudstjänst tänkte hon. Det var en tillfredsställande tanke.

Den äldre mannen som satt längst bak hade somnat. Han sov sin sista sömn och hade klivit på tåget som skulle ta honom till slutstationen äntligen och bara han visste var den låg. Ansiktet avspeglade ett lugn i anletsdragen och det som tidigare sett ut som ett världskrig hade nu fredsförhandlat och hamnat i en villkorslös kapitulation. Huvudet var tillbakalutat mot ryggstödet av trä. Munnen var halvöppen och hans ögonlock stängda. Hans kropp hade en lätt slagsida som om ballasten hade förskjutits.

När gudstjänsten var slut så gick församlingen förbi honom och vissa rynkade på näsan medan andra log överseende och förstående men ingen försökte väcka honom utan de lät honom sitta kvar där i Guds hus för vad kunde vara bättre än att somna in där tänktes det. När den sista kyrkobesökaren gick ut och prästen stängde dörren så gick han tillbaka och satte sig ned bredvid den sovande mannen. Han tog hans hand och förstod när han kände hur kall den var att mannen lämnat jordelivet. Den grånade predikanten kände sig underligt nog privilegierad. Att en av hans, ja han drog sig inte för att kalla dem lärjungar, hade gått hädan i just hans kyrka. Att Gud hade kallat hem honom under hans gudstjänst fick prästens hjärta att banka hårt av både glädje och i viss mån sorg. Han satt stilla en lång stund bredvid mannen. Fattade sedan hans händer i sina och bad Herrens bön. Tog när han var klar fram sin mobiltelefon och ringde 112.

Och solen gick ner den här dagen och fick korset på kyrkan att flamma som vore det av guld. De polska hamnarbetarna hade gått hem till sina trailers och satt och söp och spelade kort. Koltrastar satt överallt i staden och trillade toner som likt stenkulor studsade ner från taken och vidare mellan husen och det blev långsamt svalare och en tankbåt långt ute på redden såg ut som en hägring i det avtagande ljuset. Björkarna utanför kyrkan stod i givakt men bugade sig då och då samstämmigt i kvällsbrisen. Och det blev natt och det blev stilla och det blev aldrig riktigt mörkt. Ljuset vägrade att släppa taget helt och hållet, klamrade sig fast med fingrarna i nattens stupande klippkant. Och en ny dag var bara några timmar bort.

Där fanns han som målade tavlor och grävde i myllan efter motiv och han var en ledfyr och han var ett grund och han fanns där och det hade han alltid gjort. Det sades att han var ett missförstått geni och det var sant för många men inte för andra som inte begrep ett endaste dugg. Och dit hörde jag, ett tag. Sedan så när jag hörde vad han sa så slutade jag med det, att inte förstå. Och jag såg honom med andra ögon, såg hans bilder, såg vem han var, fast det visste han nog inte själv ens. Jag minns hans leende.

Och det fanns en man som sades vara sjuk och som såg på barn som man inte ska. Men bakom de där tomma ögonen så sågs det inte så mycket överhuvudtaget och han gick den långa vägen och ljuset var släckt och aldrig ens tänt. Och så var det där med takten, som var svår att hålla. Han gick så att säga i otakt, fram och tillbaka på gågatan och han var som en plog. Plöjde sin väg fram genom folkmassan på lördagseftermiddagarna och hans mun var som halvöppen och det sades att det hänt att han visade saker som helst inte skulle visas offentligt.

Ibland så kom prinsessan och hon svävade fram som prinsessor gör. Hon var Törnrosa och Snövit och Rapunzel och hon talade aldrig med någon och hon kastade med håret och fångade världen däri och det fanns inte en enda bland oss pojkar som inte älskade henne. Och jag minns att jag skrev ett brev till prinsessan på ärten som jag aldrig skickade och tänker ibland på vad som skulle hänt om jag gjort det. Jag vet inte vad som hände med henne sedan. Vart hon tog vägen. Det var som om hon bara försvann. Och jag tänker på henne då och då. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Tingeling kanske, jag minns inte.

Och slottet på kullen där vi alla checkade in både fredag och lördag och där fanns hon som frågade om jag ville borra och jag fattade inte vad hon menade så hon ryckte på axlarna, log och gick därifrån. Hon hette Gunilla det minns jag och hon var så söt och var bara sjutton år och hon hade slitna blåjeans från Gul och Blå som hon åkt till Stockholm och stått i kö i tre timmar för att få köpa berättade hon för alla som ville höra. När jag väl förstod vad hon hade menat så hade hon gått därifrån med den där tennisspelaren och jag söp mig full och kräktes på gräsmattan utanför och gick slokörad hem och det hade aldrig varit längre hem till mamma och pappa än den kvällen.

Och en natt så mötte vi en älg på cykelbanan invid ån och den stannade och stirrade på oss och det var precis efter som du min vän slagit sönder nävarna mot fönstren i den där arbetarbaracken och jag minns inte längre varför du gjorde det. Men polisen kom och du fick sitta i baksätet hos de arga gendarmerna och älgen blängde på oss en lång stund och lunkade sedan vidare. Och vi gick ner till vattnet och satte oss på en bänk och vi rökte gräs och solen gick upp över staden i världen och tiden stod stilla och vattnet i ån flöt stilla som Amazonas.

I den här staden som vi bodde i och där vi skapades till vad vi blev senare var för de flesta som en oas i en  öken av missförstånd och regler som ingen förstod. Vi var där vi var och vi ville bort och vi kom ingen vart och vi bodde i både höghus och villa och vi älskade samma människor och en del blev kvar medan andra till slut kom iväg till den stora staden och jag minns te-orgierna och oskulden och musiken som var jazzrock och vi kunde alla namnen och det var vackert och inte som det är idag.

Den där festen sedan som jag aldrig glömmer. Då allt hände och jag klev in i en annan värld än den jag varit i innan och det var som jag var med i en film den här kvällen då alla bitar föll på plats. Och natten ville aldrig ta slut och jag har inte den blekaste aning om var festen hölls men att det var i den här staden, i den här världen, det vet jag med bestämdhet. Och nere vid vattnet vid den här ån igen där svor jag att aldrig, vad som än hände, bli den jag varit innan och hon såg på mig och undrade vad jag menade och jag förstod inte frågan. Sedan kom den sista bussen som jag missade så istället så gick vi hon och jag hand i hand hem till henne och hon kysste mig utanför sin dörr av mahogny och jag fick inte komma in för hennes onde far skulle slå ihjäl mig sade hon. Om han kom på oss. Och nästa dag så tog hon flyget till det stora landet i väster och jag såg henne aldrig igen. Himlen var mörkblå av sorg när jag gick hem och natten blev till dag i den här staden i världen.

Det är många år sedan jag var där sist och jag har ingen längtan tillbaka. Men jag tänker ofta på tiden i den staden och jag tror att jag var lycklig, då och då. Och det var så mycket som hände där och jag sydde min kostym där och jag bär den än, vare sig jag vill eller inte. Och jag önskar att jag kunde sova om nätterna, bara en natt, kanske två, en hel natt. Det skulle betyda en del, att få slippa den här tröttheten. Och jag tänker på henne. Hon som dog där i den här staden. Dog ung och ofördärvad och han repade sig aldrig, han som älskade henne.

Men vinden fyller mina segel nu och jag låter stjärnorna visa mig min väg. Och du, jag vill bara säga en sak till. Du är det bästa som jag vet och så länge som du finns så orkar jag andas, gå framåt, och allt som jag sagt och gjort har tagit mig hit där jag är idag. Och allt finns här och jag går runt runt i cirklar som ändå trots allt blir vidare för varje varv. Och jag blir långsamt äldre och i den där staden i världen börjar allt om igen.

Stackars jävlar.

Han satt där på sin plats, där han alltid ville sitta och röken låg tät över gräsmattan från grillen och gräset var torrt under hans bara fötter. Gratis mat tänkte han. Gratis mat och gratis dricka och gratis umgänge med människor han hellre ville slippa muttrade han för sig själv. Han drog ner sin keps över ögonen och försjönk i sura tankar och tänkte att han hellre ville vara på väg någonstans. Var som helst där han kunde få vara sig själv. Helst på ett tåg, dunk, dunk, dunk ifrån skenorna och blicken ut genom fönstret och kor och grisar och underbara vyer ifrån ett land som han älskade och som han hatade och som han ville lämna ibland, men aldrig kom iväg. Ungar som skrek nu. Råa garv från män i bar överkropp med öl i händerna och fnitter från kvinnor med vitt vin i sina höga glas av plast. Han själv på sin plats bakom solglasögon och under keps och mörka moln fast himlen var blå och han visste att det bara var en tidsfråga innan han blev ifrågasatt. Han blev alltid det, ifrågasatt, och han skulle le och låtsas som vanligt och klappa barnen på huvudet och skoja lite som farbröder gjorde och längta bort och inse att där han satt, så hade han en fjärdedel kvar av sin tid på jorden.

Det är dags att ta på sig sin rustning tänkte han. Rustningen av tillgjordhet och påklistrad välvilja och det där jävla leendet som var så svårt att få bort när det väl satt där. Som en plåsterlapp som suttit för länge och som nästan blivit en del av kroppen, ett leende som en kontrast till den blues som han kände inom sig och han ville skrika. Men han flinade istället och tänkte på den där fjärdedelen som han hade kvar och på vad han gjort fram till idag. Han fick en korv och en öl och han spelade spelet och han slog ner kungen och han föll och med honom hela kungariket och ungarna skrek och gräset växte hon kysste honom och han henne och det såg ut som om det var ett spel för galleriet. Han satte sig ner och konverserade och gestikulerade och han åt en korv till och drack ytterligare en öl och det osade från grillen av fläskkarré och ännu mer korv och måsarna skrek. Och det var sommar och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar.

När natten kom så stod han på balkongen i huset där han skulle bo och han längtade hem och luftmadrassen som han skulle sova på knarrade och det var varmt och myggen surrade och det satt en näktergal i buskaget bara hundra meter bort och den sjöng, och han sjöng, och hela världen sjöng på den sista versen. Natthimlen var blå, som en blues för världen och genom fönstret till sovrummet som låg intill balkongen flåsades det av älskog och han längtade efter någon, vem som helst, som han kunde älska och ta hand om. Och han stod där och lyssnade och stirrade och det var morgon och solen var på väg upp och han gick ner för trapporna och ut på gräsmattan och han gick så långt bort från huset han kunde komma och tände en cigarett och han hörde grodor nere i bäcken som rann nedanför honom. Det där låter konstigt tänkte han. Det låter som grus i maskineriet. Och det låter som knarrande steg i snön om vintern. Och som vatten som rinner ner i en brunn. Det låter som en sorglig serenad över förlorad kärlek och det låter som jag känner mig tänkte han och fimpade där ingen skulle hitta fimpen.

Och barnen skrek igen och han vaknade och han hade sovit bara en timme, kanske två och det luktade kaffe i huset och han var hungrig så han gick ner och han log igen, och alla andra log och klockan i vardagsrummet slog elva och badväskan var packad. Han berättade om grodorna och om näktergalen och om den blå natthimlen och han såg på henne som blivit älskad under natten och hon rodnade och såg ner i golvet och han tänkte på att hon var vacker.

När de andra åkte till badet så stannade han kvar och det gjorde känslan av tafatta handslag och svettiga handflator också. Och lukten av nylagd asfalt som kom nerifrån vägbygget en bit från bostadsområdet kom som en tung vind och han hörde hur maskinerna lät och han hörde hur arbetarna svettades och han såg svarta händer och ansikten och smutsiga overaller och det kändes som socialdemokrati och välfärd och det kändes som saknad av Olof Palme. Och det kändes att han bara hade en fjärdedel kvar att leva.

På tåget hem till ensamheten och han satt i serveringsvagnen och han drack ett surt rödvin och han åt på en macka som varit inplastad och han såg ut genom fönstret där landskapet for förbi som en film ifrån Frankrike. Och hans hjärta slog långsamt och eftertänksamt och det luktade svett och mat i vagnen, och öl och vin, och det luktade av sorg och ensamhet, och det luktade banan. Och kvinnan bakom disken i serveringsvagnen i sin blå SJ kostym såg ut om en bedagad Greta Garbo och hon log emot honom när han beställde ett glas vin till och han log tillbaka. Det kändes som värme och fint någonstans och hon hängde sin blick på honom som en fuktig handduk och han hängde sin på henne och hon snuddade vid hans hand när hon serverade vinet. Det gick som en vind genom vagnen. Och han höll i sitt glas med darrande hand. Och han tänkte på ljudet från rälsen och på den fladdrande gardinen i fönstret. Och han tänkte på att han bara hade en fjärdedel kvar av sitt liv.

När han klev av på centralen och bar på sin väska på väg mot tunnelbanan så hade regnet kommit till stan. Det luktade friskt och det luktade av tåg och avgaser och det luktade av storstad och han tänkte på vad han var på väg till, och på om han ville dit. I tunneln på väg mot spärrarna fanns en man på knä med knäppta händer och huvudet böjt mot marken som i bön och det låg en mössa framför honom. Han hade skydd för knäna och det verkade som om han skulle stå där för evigt, på knä. Och det föreföll som om han bad om nåd, och pengar. Och det vilade ett vemod där, i bönen, och han gick snabbt förbi den knäböjande och han ville sjunga, en psalm, det hade passat perfekt.

Och han hade en fjärdedel av sitt liv kvar att leva.

Den unge mannen gick på kletig asfalt gatan fram med rytmiska steg. Han var lång och gänglig och bar slitna gabardinbyxor och en för stor glencheckrutig kavaj som också den hade sett sina bästa dagar. På fötterna satt svarta boots av Chelseamodell och han hade solglasögon av märket Ray Ban på näsan. Han såg ut som en rockstjärna, tyckte han själv i alla fall, och han konkade också mycket riktigt på ett gitarrfodral. På huvudet satt en svart keps och över öronen dito svarta hörlurar. Hans huvud gungade i takt med musiken och han liksom dansade fram i solskenet och hade ett förunderligt leende på läpparna.

När han kom fram till parken dit han var på väg så satte han sig ner på en bänk och plockade fram sin gitarr och sjöng och spelade sina sånger för de som ville lyssna. Och snart hade han en liten publik och kepsen som han lagt framför sig var efter en halvtimme bottenfull med pengar, både sedlar och mynt, så han tackade för sig och lade ner pengarna i en liten tygpåse som han förvarade i gitarrfodralet och knallade hem till Berra och köpte en påse med gräs av god kvalitet. De rökte på tillsammans och lyssnade på musik halvliggande i varsin soffa. De sade inte särskilt mycket och det var inte heller nödvändigt tyckte någon av dem och när det stora ruset lagt sig och det lilla var kvar så åt de lunch tillsammans och sedan åkte Jerker hem till sig. Han bodde i en liten etta på Kungsholmen på tjugoåtta kvadratmeter men de sparsamma kvadratmetrarna kompenserades med takhöjden som var på över tre meter.

Han trivdes bra i sin lilla lya och alldeles intill huset låg en kyrka och han roade sig ofta med att gå omkring bland gravstenarna på kyrkogården och pårökt fantisera om de människor som låg begravda där. Så var fallet även idag.

Grosshandlare Karlsson med en helvetes massa barn låg där med en stilig sten i vit marmor med guldinlägg i texten och med Bayersk hatt och rock med pälskrage spatserade han utefter Kungsholmsstrand med cigarett i mungipan. Jerker såg honom framför sig. Han stod där vid hans gravsten och han tänkte på sitt eget liv och hur det tett sig fram till nu. Han satte sig ner på en av bänkarna som fanns där, rullade en ny joint och rökte den långsamt. Det fick honom att sluta tänka på sig själv. Till höger om Karlsson låg en sjuksyster som hette Christina, hon hade dött ung vid fyrtiofem och här såg han för sin inre syn en ful kvinna med knut i nacken och djupt liggande ögon som såg elaka ut och hon hade säkert satt skräck i både patienter och kollegor och en doft av eter svävade runt hennes enkla sten utan förgylld text. Ogift och inga barn hade hon fått vad han kunde förstå av inskriften. Tacka fan för det tänkte Jerker, så ful som hon var. Snart så skulle han väl ligga här själv tänkte han. Trots sina trettioåtta år så funderade han ofta på döden och det skulle vara okej tyckte han, att dö. Han såg inget skrämmande i det. Mer en nyfikenhet på om det verkligen fanns ett liv efter döden var hans känsla.

Han tog farväl av döingarna och tog bussen upp till St. Eriksplan. Gick in på systemet och köpte en kasse med öl och damen i kassan tittade misstänksamt på honom men sade inget. När han kom hem igen tog han hissen upp på taket där det fanns en grillplats och du kunde se nästan hela Kungsholmen härifrån. Han satte sig ner i en av rottingfåtöljerna och öppnade en ljummen Carlsberg. Han drack den i ett svep och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Sitter du här och super nu igen Jerker”, sade en välbekant stämma. Jerker ryckte till och slog upp sina ögon. ”Och du hade tänkt att göra mig sällskap ser jag”, sade Jerker och nickade åt grannens påse med öl. Han reste sig upp och kramade om sin  vän från dörren mitt emot. Han hette John och var några och fyrtio och jobbade som gravvårdare åt Stockholms kommun med specialisering på gravarna som låg intill där han bodde. Hur det hade gått till fattade inte Jerker för även han hade ett förflutet som kommunalare men då som parkstädare och då handlade det om alla parker i Stockholms innerstad. Jerker for då omkring på en flakmoppe och drack öl och rökte gräs och levde livets glada dagar även på jobbet och hum hum i Humlegården i skuggan under ett träd, var vardagsmat för honom. John var som sagt specialiserad på kyrkogården vid Kungsholms kyrka och Jerker kallade honom för dödgrävarn och de hade varit vänner länge. Av en slump så hade de lägenheterna mitt emot varandra i samma hus. John satte sig ner i stolen bredvid Jerker och öppnade en öl. Drack några djupa klunkar och rapade högljutt. ”Välkommen Mr Fresh”, skrattade Jerker.

Och solen sken på de båda öldrickande individerna på taket och det blev varmt och T-shirtar åkte av och bleka torsos blottades och livet tedde sig relativt bra för de båda vännerna.

”Har du fått något jobb då Jerker?” Frågade John och öppnade en öl till. Jerker ruskade på huvudet och flinade. ”Nä jag lever på KAS och kan du fatta, jag får mer pengar på det sättet än om jag skulle jobba med de skitjobb som jag kan få och som de vill att jag ska ta.” John glodde på honom. ”Du har inte tänkt på att det är jag och alla andra knegare som betalar din öl och ditt gräs och din hyra? Det är ju inte jultomten som kommer med pengar till dig direkt utan det är skattepengar som du lever på. Den skatt som jag betalar varje jävla månad.” Han såg upprörd ut och Jerker log skuldmedvetet. ”Jag ska börja jobba igen men jag tänkte ta det lugnt i sommar så slappna av nu grävarn. Det är för varmt för att arbeta”, flinade han och torkade sig i pannan med sin T-shirt. ”Och du då, är du ledig eller?” Frågade Jerker sedan. John stirrade på honom utan att säga något först. Suckade sedan och sade. ”Ta det lugnt i sommar? Vad är det för jävla snack? Väx upp någon gång Jerker, väx upp.” Han reste sig upp och gick fram till kanten av taket och höll sig i räcket som fanns där. ”Det är i alla fall en jävligt vacker stad vi bor i grabben”, sade han och knölade ihop ölburken han höll i med en hand och kastade den pricksäkert i soptunnan som stod ett par meter bort. ”Skillat”, sade Jerker. ”Jag har semester, som svar på din fråga. Sånt som arbetare får”, muttrade John.

”Kommer du ihåg den där bruden Polly som vi triggade att balansera på taknocken här uppe när hon var både full och hög? Sade Jerker och bytte samtalsämne. John kröp ihop lidande och slog händerna för ansiktet. ”Åh gud prata inte om det. Jag har fortfarande ångest över det där ibland när jag ska försöka somna om kvällarna. Tänk om hon ramlat ner? Vad fan skulle vi ha gjort då?” Jerker skrattade ansträngt. ”Det var Larrys tjej eller hur? Och om jag minns det rätt så inte gjorde han något för att förhindra det hela, tvärtom.” ”Han kanske ville det, att hon skulle falla” sade John. ”Det var väl ingen sweet love mellan de två direkt och vid något tillfälle så rök de ihop så att jag trodde de skulle slå ihjäl varandra. Fy fan det var läbbigt att se. Larry alltså, hans ögon när han blev arg, svartare än alla svarta hål i världsrymden tillsammans.” Jerker flinade. ”Ja fy helvete alltså! Vad gör han nuförtiden, vet du det?” John ryckte på axlarna och satte ännu en öl i drickbart skick. ”Ingen aning faktiskt, jag har inte träffat honom på ett par år nu. Bor han ens kvar i stan kan man fråga sig?”

Och så där gick pratet, om sådant som hänt förr och om sådant som skulle komma att hända och om hur det var nu och Jerker rullade en joint som de delade och sedan gick John ner till sig och lämnade Jerker ensam kvar på himlens tak och klockan var åtta på kvällen och det var lördag.

Jerker satt kvar länge efter att John hade gått och han tänkte på sitt liv och vad han hade framför sig och på att han hade varit på kollisionskurs med tillvaron ända sedan han blev född kändes det som och ju äldre han blev desto mer påtagliga blev hans livslögner och han kunde inte handskas med dem längre på ett bra sätt. De gick inte att förtränga som han gjort tidigare. Han brottades med dem varje dag och han hamnade på rygg i varje match och låg där fjättrad till händer och fötter och kunde knappt andas. Jerker hatade sig själv för att han varit den han var tidigare och även om han fortfarande utkämpade ett chickenrace med sina demoner varje dag så hade han blivit bättre och var numera inte längre rädd för att ge sig ut i strid med dem. Varje dag i veckan blev han hemsökt av minnen som han inte ville ha och utan bedövning så skulle smärtan ha blivit olidlig. Så det här med drogerna som han intog så såg han inte det som ett problem utan mera som en hjälp för att stå ut med dag efter dag i samma hjulspår syndromet. Han kunde kontrollera sina begär, det var han övertygad om, och att lägga av kändes inte meningsfullt. Det hade kanske varit en annan femma om han hade haft en familj att ta hand om men som det var nu så var han ensam och att lämna alkohol och marijuana bakom sig skulle bli jobbigare än att fortsätta som han gjorde ansåg han. Den flickvän som han haft länge för några år sedan hatade han fortfarande för vad hon gjorde mot honom och sig själv och att hon lämnade honom istället för tvärtom var ännu idag en nagel i ögat på Jerker. Han hade verkligen försökt att radera den tiden ifrån sin organiska hårddisk men den hängde kvar som ett envist plåster men så här i efterhand så var det kanske bra att han blev ratad. Jerker kände sig själv alltför väl och visste att han skulle försökt att lappa ihop något som var trasigt under alldeles för lång tid envis som han var. Trots detta ovedersägliga faktum så sved det att ha blivit lämnad. Han hade heller inga planer på att skaffa sig någon ny flickvän. Han rös vid blotta tanken.

Han reste sig upp och gick ner för trapporna till sin lägenhet. Kollade sin marijuanaodling som stod i fönstret som vette söderut och såg att den tog sig bra. Jerker vattnade försiktigt och knoppade av topparna på plantorna så att de skulle förgrena sig och om bara en månad eller två så skulle det bli skördefest. Han såg fram emot det och visste att det var bra kvalitet på grönsakerna för han hade köpt fröna av Berra. Han satte sig ned i soffan och kände sig sömnig så han reste sig upp och gick ut i köket och bryggde på en panna med kaffe. När det var klart så ställde han sig framför sin vinylsamling och valde ut en platta med Stevie Ray Vaughan. Han lade den på skivtallriken och när tonerna av ”Tin pan Alley” fyllde rummet så tog han åter plats i soffan, drack sitt kaffe, och njöt av musiken. Jerker tänkte tillbaka på den gången han sett Steve live på Ritz i Stockholm och på att han, Jerker, varit påtänd på både speed och alkohol som i stort sett alla var på Ritz på den tiden och på att det hade varit två och en halvtimmes bluesextas. När Stevie bara sex år efter konserten dog i en helikopterolycka så grät Jerker bittra tårar men var samtidigt glad över att han fått uppleva honom den där kvällen.

Efter kaffet blev han hungrig och bestämde sig för ett besök hos den lokala korvhandlaren som hade sitt stånd en bit ner på gatan. Han var från Norrland och hade vid ett tillfälle berättat sitt livs historia för Jerker om hur hans fru dött i cancer och hur han inte stod ut med att leva i ett litet samhälle där alla kände alla och hur ömkandet från omgivningen stod honom upp i halsen. Så han flyttade till Stockholm och öppnade en korvkiosk. Han hade kvar sin lilla gård som han överlåtit till hälften till sonen som bodde kvar och det var från den han hämtade sin potatis som han gjorde moset till mosbrickorna med och det var det godaste potatismos Jerker någonsin ätit. Den kokta korven var också från Norr och han hade bara kokt korv för det var enklast och godast tyckte Jörgen som korvgubben hette. Jerker beställde en mosbricka med två kokta och senap och ketchup och en burk med Coca-Cola. Han åt med andakt och det var lika gott som det alltid var. Han hängde kvar vid kiosken medan han intog korven och småpratade med Jörgen om ditt och datt och tydligen så hade sonen träffat en kvinna som han skulle gifta sig med. Jörgen var lite kluven till det hela för han var rädd att hans del av gården skulle säljas och hur skulle det då gå med potatisen om den nye ägaren inte vill fortsätta odla hans utsökta knölar. Rune, som sonen hette, hade visserligen försäkrat honom om att det inte skulle ske och att han skulle bo kvar. Men Jörgen visste hur nyckfulla kvinnor kunde vara sade han och Rune var ett lätt byte för en bestämd kvinna för han saknade ryggrad ansåg den något bittre korvgubben.

”Det är väl en jävla sak att säga om sin egen son”, sade Jerker och log. Jörgen glodde osäkert på honom, visste inte hur han skulle ta det uttalandet. ”Kanske det”, sade han till slut. ”Men ibland så undrar jag om han verkligen är mitt kött och blod. Vi är så totalt olika förstår du. Hans mor var inte heller så där eländig som han är, men det kanske har att göra med att hon dog när han var bara var tjugotvå år, jag vet inte. Men tråkigt är det allt.” Jerker tittade på honom och tänkte på att det att hans far lämnade honom också hade en del med det hela att göra. Men han sade inget om det. ”Han kanske blir annorlunda nu när han träffat en kvinna”, sade han istället. ”Jag hoppas det”, suckade Jörgen.

Han lutade sig ut genom kiosköppningen och såg sig omkring för att se om någon var i närheten. ”Vill du ha en whisky”, frågade han sedan när han konstaterat att de var ensamma. Jerker skrattade till. ”Ja för fan! Det skulle vara gott.” Jörgen böjde sig ner bakom disken och när han reste sig igen så hade han två plastmuggar i händerna halvfulla med den bärnstensgula vätskan. Jerker tog den ena och smuttade på innehållet. ”Gott”, sade han. ”Singlemalt eller?” Jörgen flinade. ”Nä jag har gjort den själv.

De drack spriten under tystnad och när muggen var tom så frågade Jörgen om han vill ha en till och Jerker tackade ja. ”Min morsa dog när jag var tjugo bast”, sade Jerker sedan. Och farsan söp ihjäl sig.” Jörgen såg medlidsamt på honom. ”Vad dog din mamma av då?” Sade han tyst. ”Cancer eller?” Jerker suckade tungt. ”Nä hon tog livet av sig. Kastade sig framför ett tåg.”

De pratade inte mer om det. För vad fanns att säga egentligen. Jerker hade ältat detta i åratal och gjorde det fortfarande och det fanns ingenting att vinna med att ta det en sväng till. Han hade accepterat att han var föräldralös och han visste inget annat. Barndomen var bara fragment och det han kom ihåg var sparsamt negativt och det såg han som positivt. Säkert fanns det mer skit om han skulle få för sig att djuploda och han hade fått erbjudande om psykologisk hjälp när han var yngre men tackat nej och istället låst dörren till det förflutna och kastat bort nyckeln. Det vara bara det att han hittade den då och då och allt oftare ju äldre han blev.

Kollisionskurs med livet. Ja nog var det så tänkte Jerker men han var inte den enda tack och lov. För det fanns en tröst i att dela olycka med andra tyckte han. Överallt runt omkring honom fanns människor som utan att veta om det hade ett framrusande tåg på samma räls i motsatt riktning. Vissa hade redan frontalkrockat och ägnade sedan resten av livet till att plocka upp skärvorna efter sig själva. Medans andra fortfarande väntade på smällen och sorglöst knallade omkring på den gyllene gula vägen utan att ha en aning om vad som väntade. Jerker hörde till de som fortfarande då och då letade efter förlorade pusselbitar men han skulle aldrig bli hel igen, det visste han.

Jerker hade alltid varit en osäker människa och så även som barn. Så när han som ungdom hittade spriten så visste han att det var rätt väg att gå men han skulle aldrig bli som sin far sade han till sig själv när han var full för första gången. Han hade dock aldrig känt sig så säker som han gjorde när han var berusad. Och han drack alltid för mycket och han kom särskilt ihåg en Valborgsmässoafton, varför visste han inte riktigt men antagligen för att det var den första riktig konsekvens han fått av supande, när han gömde sig i skogen för att han var för full. Låg där bakom en sten och kräktes och hörde hur hans vänner letade efter honom och han kröp längre och längre in bland träden och buskarna och somnade till slut och när han vaknade så stod solen högt. Och han hade på kvällen haft handen under blusen på den där tjejen som han inte visste vad hon hette högt uppe på klätterställningen där de satt och sedan slog det till och han klättrade mödosamt ner och vinglade iväg som en zombie. Hans huvud hade känts som om det skulle sprängas där han satt och mådde illa när han kommit till sans och han ville skrika av ångest då, och nu, för det här var en av de situationer som ständigt återkom till honom även i vuxen ålder och han grämde sig lika mycket idag som han gjort på den tiden, om inte mer.

Han söp för sig själv också redan i unga år. Tog moppen till närbutiken och köpte mellanöl och klättrade  upp på en bergsknalle i närheten och satt där och drack sina öl och varefter modet steg så istället för att hålla sig i skymundan så stod han upp och skrek åt människor som passerade på gångstigen som gick nedanför där han satt. De stirrade på honom och skyndade på sina steg.

Han bodde i det där lilla trevåningshuset i Skärmarbrink på översta planet men han var nästan aldrig hemma för han stod inte ut med pappans raseriutbrott när han blev full och han grät inombords när han såg sin mors ögon så han hängde för det mesta med sina kompisar och han rökte John Silver utan filter och hans fingrar var gula av nikotinet och han hostade om nätterna. I skolan var han mest för att ha något att göra på rasterna och när han fick sitt slutbetyg så skrattade han och sade att han skulle tippa stryktips till helgen och använda sitt betyg som underlag till raden. 1×2 bestod det av och han knölade ner det i fickan och tände en cigarett.

Sådana saker återkom ständigt till honom och andra idiotiska händelser den ena efter den andra seglade upp i hans medvetande vilken tid som helst på dygnet. Och det var allt från fyllstyrningar med bil på nyspolad asfalt mitt i natten och vintern och en hårsmån från döden, till skräckfärder med kundvagnar som på en berg och dalbana nerför backarna i Gamla Stan i berusat tillstånd, till stölder av pengar ur obevakade kassor på fyllan på krogen. För att inte tala om alla svikna förtroenden och krossade hjärtan som han lämnat bakom sig. Och alla vansinniga karusellfärder på livets nöjesfält med dimmig blick som han snurrat i men någonstans så hade det glimmat i alla fall trodde han. Och han mindes också den nedlagda kraftstationen vid den där ån i Dalarna när han var där för att hälsa på sin farfar och den första gädda som han tog där i strömmarna och han mindes dofterna och bruset ifrån vattnet. Och han kom ihåg Karin som älskat honom och Jerker tänkte ofta på hur hans liv skulle tett sig om han bara kunnat förmå sig själv till att älska henne tillbaka men han fick henne istället att gråta bittra tårar. På tågen som han tog på egen hand ut i Europa för att försöka övervinna sin rädsla satt han och stirrade ut genom fönstret medan landskapet for förbi och han var full för det mesta för att våga vara där han var och han visste inte om det gett honom något men han var i alla fall halvvägs till mod. Han blev nästan våldtagen i Italien på en solstol på stranden där han sov av en ömhetstörstande man och han var tvungen att slå sig fri. Blev drogad i Nice på en bar och somnade i sanden vid havet och vaknade av att vågorna slog in över hans huvud. Och när han kom hem som en hjälte gungade marken under hans fötter.

I andras ögon säkert triviala komplikationer tagna ur ett normalt ungdomsliv och så var det även för Jerker när han var mitt i det livet. Så här i efterhand dock så var det en helt annan sak och han tänkte ofta på att han skulle vilja göra om och göra rätt.

Jerker sade hejdå till Jörgen och gick hem. Han satte sig i soffan och stirrade på brevet från Karolinska sjukhusets lungklinik som låg på vardagsrumsbordet och som han inte öppnat ännu. ”Prata om kollisionskurs med livet”, tänkte han. Jerker hade gått till sin husläkare för att han hostade så förbannat om nätterna och genast fått en remiss till lungkliniken och nu ett brev för en tid där och sedan brevet anlänt hade lungcancerspöket bott i hans lägenhet men han hade bestämt sig nu.

Jerker tänkte inte gå dit.

Han reste sig upp och tog brevet och rev det i små bitar, gick till toaletten och spolade symboliskt ner pappersbitarna. Han hämtade en öl i kylen och åkte upp på taket för att se på solnedgången som han brukade göra om kvällarna. Han hade fog för sitt beslut tyckte han. Om det nu skulle visa sig att det rörde sig om lungcancer så ville han inte veta. Och om det inte var det så skulle han fortsätta hosta men i alla fall inte dö. Han skulle ju kunna dra ner på rökningen tänkte han. Skippa cigaretterna och hålla sig till gräset som inte innehöll vare sig tjära eller nikotin var en bra plan tyckte han. Han öppnade ölen och lutade sig mot räcket och såg solen gå ner.

Jerker kände sig lugn och någorlunda tillfreds med livet. Och i morgon var en annan dag.

De drog fram över världen, basunerades ut i etern via teve, radio och internet och det gjorde honom så förbannad. Var kom de ifrån? Och varför var han tvungen att stå ut med att se och höra dem vareviga dag? Det var omöjligt att komma undan också om du inte ville skärma av dig helt från omvärlden med att låta bli att se på teve, lyssna på radio eller använda dig av sociala medier. Dessa idioter som fritt och ohämmat vräkte ur sig sina innersta och i deras egna ögon självklara tankar och utsagor gjorde honom galen och han kunde sitta framför teven och vråla frustrerat över saker som folk gjorde och sa i rutan och han skrev inlägg på Facebook och blev bannad av någon jävla Admin och han skrattade och blev än mer övertygad om att alla som nyttjade internet var idioter, utom han själv förstås.

Och nu satt han på ett tåg och ondgjorde sig över SJ och underutvecklade tågpoliser som red på sina förbannade regler och paragrafer utan förståelse för den enskilda människans väl och ve. Tills det dök upp en ung tågsoldat som klargjorde för den ålderstigne kollegan som hade vägrat att låta honom åka med att nu fick han väl för fan skärpa till sig och anpassa sig till rådande omständigheter och låt mig åka med tåget trots att biljetten jag hade inte följde reglementet. Det finns hopp tänkte han och skulle ha kunnat kyssa den unge mannen.

Idag är det långt hem tänkte han trots allt när tåget han satt på inte rullade på utsatt tid. Allt är jobbigt nu muttrade han för sig själv och ville bara hem och nu gick det där pendeltåget som han tänkt att åka med också och irritationen växte och klockan gick och tåget stod fortfarande stilla och ingen hade en aning om när det skulle gå. Han lyssnade efter någon form av information men hörde inte vad den entoniga rösten i högtalaren meddelade och tåget stod där det stod.

Och så gick äntligen tåget och nu fattas det väl bara att nästa idiot skulle dyka upp och meddela att ”nä det här duger inte, det blir böter detta.” Men då jävlar tänkte han, då tar det hus i helvete.

Han satte på sig sina hörlurar och höll sig till Thåström och insåg att den mannen var ett geni, precis som han själv. Och i musiken blev idioterna mindre påtagliga för honom och han slöt sina ögon och tänkte på texten till ”a whiter shade of pale” och på vad handlade den om. Men blev inte klok på orden och undrade om upphovsmakaren visste själv vad han menade när han skrev låten. Det var precis som med poeten Dylan Thomas tänkte han. Vars poesi var så komplicerad att det fanns böcker som skrivits enkom för att tolka vad han menade. Fuck that flinade han och ägnade en tanke åt den där svenske rockpoeten som hävdade att han var så inspirerad mr Thomas. Fan trot hånlog han. Han trodde inte ett ögonblick på det.

Antagligen så var det så att den gode Dylan satt på puben och var så grymt packad att han då hittade någon slags mening i det som han skrev men när han sedan läste det i nyktert tillstånd så var han lika oförstående som resten av världen var skrockade han. Vilket fick mannen på andra sidan gången på tåget att titta misstänksamt på honom. Idiot tänkte han och gjorde tummen upp och log ett förbindligt leende. Ansiktsmask hade idioten också, bara en sådan sak tänkte han och ruskade på huvudet.

Och så kom han äntligen hem och möttes av sin katt och sin tonåring och den stora nyheten att en idiot till filmstjärna slagit en annan dito i ansiktet på Oscarsgalan. Det var fascinerande vad en del kunde ta sig till för att få uppmärksamhet tänkte han och när han såg det hela på teve i aktuellts nyhetssändning och såg hur han som slog satt där efteråt i något slags självförhärligande tillstånd och skrek ut okvädningsord i direktsändning inför miljontals tevetittare och därigenom för evigt av hela världen klassades som en fullblodsidiot. Så det rådde det inga tvivel längre, everything is big in America, så även idiotin.

God afton.