Regnet öste ner. Molnen hängde lågt. Det var oktober och i kyrkan satt människor som trodde på Gud. I skolan gick ungdomar som hade hela sitt liv framför sig. En del av dem trodde på framtiden, andra inte. Och på arbeten strävade människor som började inse att allt hade ett slut. Löven på träden skimrade i höstfärger och vinden slet sönder deras fästen och de singlade till marken där de naglades fast av regnet.

Han satt på ett café och snurrade ringen som han hade på ringfingret och han tänkte på att det var tur att hans liv hade tagit den vändning som det hade gjort. Allt hade blivit annorlunda när han bestämde sig för att ta ett stort steg, och han hade aldrig ångrat sig.

Utanför fönstret från där han satt var en busshållplats där det stod människor och trängdes i den av kondens immiga kuren för att komma undan regnet och det var som det var i det här landet vid den här årstiden. Men han tyckte om hösten som en del av året och han hade även lärt sig att uppskatta den som en del av hans liv. Det hade tagit tid dock och ibland så var det inte alls lätt utan snarare svårt och han tittade ibland längtansfullt upp på någon stadig gren i en tall och tänkte att den där skulle nog hålla att hänga upp mig i. Det var inga allvarliga suicidala tankar. Han tänkte dem mer för att inse att han aldrig skulle ta ett sådant steg.

Det gick upp och ned det där med humöret. Ibland var han stark och kunde ta sig an hela världen med vänster hand. Vid andra tillfällen lägre än en lågtryck så lågt att det till och med var oläsligt i en barometer. I grund och botten så älskade han livet, men hatade det likafullt andra stunder.

Det finns en himmel för alla tänkte han, utom för självmördare och bögar. Det var sådan idioti som du fick lära dig på religionskunskapen i skolan på hans tid. Hur det var med den saken visste nog bara bögar som dött och de som tagit sig av daga.

Jerker hämtade mer kaffe och tog en kaka till. Den röda bussen kom och hämtade upp människorna som var glada över att få komma in i värmen. Han smuttade på kaffet och läste i sin bok där bokstäverna hoppade bock över varandra efter två sidor så han lade ner den i sin väska och såg sig omkring. Det satt en man till vänster om honom, äldre än han själv gissade han. Han såg sliten ut. Håret var lite för långt, ovårdat, lite fett och stripigt och han var rödbrusig i ansiktet. Han dricker för mycket tänkte Jerker och precis när han tänkt tanken så smög mannen upp en flaska med whisky ur innerfickan och förpassade en försvarlig mängd av den bärnstensgula vätskan ner i kaffekoppen. Han tittade upp för att kontrollera om någon hade sett hans förehavanden, upptäckte att Jerker hade observerat det hela så han flinade skuldmedvetet och slog ut med händerna i en ursäktande gest. Jerker log tillbaka och satte upp en min som sade, trodde han, att han inte brydde sig. Mannen vid bordet intill klappade sig då på vänster sida där han hade flaskan och pekade på Jerkers kopp och såg frågande ut. För en sekund så kände Jerker suget, men slog bort det snabbt och skakade nekande på huvudet. Mannen reste sig då upp och kom fram till bordet där Jerker satt.

”Får jag slå mig ner”, sade han lätt sluddrande. Jerker tittade på honom och tänkte säga nej men kände medlidande med den stackars mannen. ”Visst, slå dig ner du bara.” Den spritfryntlige herren drog handen genom håret och såg glad ut. ”Vänta, jag ska bara hämta min kaffekopp.” Efter ett visst balanserande med kopp och fat så slog han sig ner och presenterade sig som Arne. ”Skönt att han någon att snacka med”, sade han. ”Det har blivit lite ensamt sedan frugan dog. Det är mest jag och min vän här i fickan som umgås nu för tiden”, sade han leende och klappade sig återigen på vänstra sidan av kavajen han bar. ”Vad sa du att du hette sa du?” Jerker kände sig än mer medlidsam när han sade vad han hette. ”Beklagar sorgen”, sade han sedan. ”Äh! Det är ingen fara. Det är tio år sedan hon dog nu.” Han skrattade till. ”Jerker! Vad är det för jävla namn förresten”, flinade han. ”kofots-Jerker liksom, låter som om du var förbrytare, bandit, är du det?” Jerker flinade brett. Han var rolig den här killen tänkte han. Svårt att bli förbannad på en sådan. ”Nä! Inte vad jag vet”, sade han. ”Kanske ett par inbrott när jag var ung, och så snodde jag en bil en gång på fyllan. Men det är ju evigheter sedan”, sade han efter en kort paus. Arne garvade rått. ”Det var väl det jag visste, kofots-Jerker.” Han drack djupt ur kaffekoppen. ”Det syns på dig Jerker, du har en oärlig uppsyn kofotsgrabben. Skulle inte lita på dig en sekund.” Jerker lutade sig tillbaka och log. ”Min fru säger att jag har de ärligaste medelhavsgröna ögon hon någonsin sett”, sade han sedan. Arne slutade le. ”Du har det bra du pojke. Som fortfarande har en fru”, sade han med en klump i halsen. Jerker sade ingenting. Spriten gör honom gråtmild tänkte han krasst.

”Min fru älskade aldrig mig”, sade Arne sedan. ”Hon var nog kär i att jag avgudade henne snarare. Och sådant går inte att bygga något på. Om grunden är osäker så rasar snart hela byggnaden.” Han log. ”Hon var sur för att hon dog först tror jag. Hade nog hoppats på några år utan mig.” Han drack en ny klunk ur kaffekoppen. ”Är du säker på att du inte vill ha?” Frågade han och fyllde på med mer sprit. ”Helt säker”, sade Jerker. ”Hur kan du veta att att hon inte älskade dig?” Frågade han sedan och tänkte på hur typiskt det här var. Att han alltid hamnade i sådana här samtal med människospillror. De drogs till honom som flugor till hundskit och av någon anledning så kände de att de kunde öppna sig för honom. Hans fru sade att han hade en ufomagnet. Hon hade alldeles rätt tänkte han. ”Sådant märker man grabben. Och anledningen till att det fungerade någorlunda mellan oss var att hoppet aldrig svek mig.” ”Vilket hopp?” Frågade Jerker fast han visste svaret. ”Men det fattar du väl”, sade han lite vresigt. ”Hoppet att hon skulle besvara mina känslor förstås”, han suckade. Men jag var en idiot, jag förstod det efter att hon dött. Och då var det så dags.” Han drack ur koppen igen. ”Så då började du supa istället?” Arne stirrade på honom ingående. ”Just det”, sade han. ”Det var då jag började supa.”

Och sedan kom hans livs historia som handlade om att bli missförstådd, orättvist behandlad, jobbig barndom med föräldrar som skilde sig, urdåliga betyg i skolan som han nästan aldrig var på. Ett jobb som han aldrig trivdes med. Och till slut en färggrann beskrivning om hur han träffade sin fru och hur han nästan tvingade sig på henne. ”Hur kunde jag vara så jävla dum Jerker, kan du fatta det? Hela det där jävla äktenskapet var som en pjäs av den där svenska författaren som vars verk sätts upp på teve hela tiden, vad heter han?” ”Lars Norén”, sade Jerker. ”Just det, ångestmästaren Lars Norén”, han suckade igen och det lät som om livet pyste ur honom. ”Som en teateruppsättning av Lars Norén, sådant var mitt äktenskap.” ”Hur länge var ni gifta då?” Frågade Jerker. ”Femton år, och sedan kom cancern och tog henne ifrån mig”, sade han gråtmilt.

Jerker började ruttna på det här hyckleriet och självömkandet nu så han sade. ”Men du Arne, allvarligt talat, om nu ditt äktenskap var ett misslyckande och din fru aldrig älskade dig som du säger så är det väl skönt att vara av med henne.” Arne ryckte till som om Jerker gett honom en smäll. ”Va fan säger du!” Sade han och såg hotfull ut. ”ja, ja, men lyssna på mig nu. Jag säger inte att det är bra att hon är död, det är ju för jävligt. Men säg att hon försvunnit av andra anledningar, att hon lämnat dig helt enkelt. Då skulle ju det ha varit rätt skönt, eller hur? Då skulle du ha kunnat gå vidare med ditt liv utan det där tvivlandet på din frus känslor, och rentav kanske träffat någon ny som verkligen tyckte om dig?” Arne sade ingenting. ”Och så det här med att du super, varför gör du det egentligen? För att din fru är död? En fru som aldrig hyste några varmare känslor för dig?” Arne såg förvirrad ut. ”Ok, jag fattar att du blev ledsen när hon dog och tog till flaskan för att döva smärtan, det är ju rätt så vanligt.” Arne nickade. ”Men att fortsätta i tio år, och skylla på att du sörjer din fru? Nej du Arne, det köper jag inte. Jag tror att du super för att du vill supa och för att drömma om ett bättre liv än det du har.” Arne såg nu än mer perplex ut. ”Så sluta sup helt enkelt och skaffa dig ett liv”, sade Jerker och åt upp det sista av kakan och kände sig nöjd med sig själv.

Arne satt tyst en lång stund och såg ner i bordet. ”Det är ju jävligt lätt för dig att säga som har en fru som verkar tycka om dig och som säger att du har ärliga ögon till exempel. Det har jag aldrig fått höra.” Han tittade på Jerker som en ledsen hund tittar på sin husse. Jerker funderade på vad han skulle säga men kom inte på något så han satt bara tyst.

”Jävla kofots-Jerker”, sade Arne till slut och slog näven i bordet. ”Du har fan i mig rätt”, skrattade han högt och hade därmed lämnat ledsen hund läget och var nu gamla vanliga fyll-Arne igen. ”Du har rätt! Jag ska sluta supa”, sade han och slog upp mer whisky i kaffekoppen. ”I morgon får det vara nog.” Jerker log och gjorde tummen upp. ”Lycka till med det”, sade han och försökte låta bli den ironiska tonen.

”Det finns en himmel för alla Arne, en himmel för alla”, sade han sedan. Arne tittade honom i ögonen. ”Är du säker på det Jerker? Är du helt säker?”

”Ganska säker faktiskt, men, vad vet jag?”