Påtaglig tillgjordhet och krystade maner präglade hans omgivning och alla ljög för alla och alla ljög för sig själva och det som gällde var den seriösa stilen. Inte för uppsluppet, inte för flamsigt var ledorden och var för guds skull inte dig själv. Det kunde vara farligt.

Det kröp i kroppen på honom när han hörde hur det talades och konverserades och hur den ena floskeln efter den andra hoppade som grodor ur ständigt leende munnar. ”There´s something happening here, but you don´t know what it is. Do you? Mr Jones” Sjöng Bob Dylan och det var så det var för honom. Något obegripligt pågick runt omkring honom och han kunde inte sätta fingret på vad det var mer än att alla betedde sig som idioter. Problemet var att han inte begrep varför. Någonstans, tänkte han, så måste det ju vara uppenbart att det spelades ett spel här. Att alla som var så återhållet seriösa och klistrade upp sina leenden som post it lappar överallt var medvetna om vad de gjorde. Eller var det så att det inte var på det sättet? I så fall så var den här världen förryckt och han ville inte vara kvar här längre.

Han hade kommit till en brytpunkt kände han den här morgonen när han satt på tåget på väg till låtsaslandet som var han arbetsplats. Jag står inte ut en minut till tänkte han, och varje steg närmare porten till där han arbetade var blytunga. Det var som om han hade en hand framför sig som tryckte honom tillbaka, hindrade honom att komma fram så det tog en evighet för honom innan han stod innanför dörren och möttes av en leende kvinna i knytblus som sa ”välkommen till jobbet, hoppas du får en underbar dag” och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville vända och åka hem. Det var hans första impuls och sedan ville han säga något dräpande, mörda, verbalt. Men istället så lyckades han klämma fram ett leende och nickade bara och försvann in i personalrummet.

Väl därinne så slog han upp en kopp kaffe och drack det. När koppen var tom så diskade han ur den noggrant precis som det stod på lappen ovanför diskbänken. Den hade en bifogad bild med resultat före och efter och varje gång han såg den så ville han riva ner lapphelvetet men han orkade inte ta den konflikten med rättrådiga kollegor som ansåg att rätt skulle vara rätt ”och din mamma jobbar inte här” var ett flitigt använt uttryck. Det är tur att hon inte gör det tänkte Jerker.

Han lyckades hålla sig kvar på arbetet hela dagen, men var när kvällen närmade sig så slut att han knappt höll ihop. Jerker pustade och frustade och var så mentalt utschasad över att behöva stå ut med den skenhelighet som istället för den helige ande svävade över hans kollegor och jag kan inte begripa, tänkte han. Varför detta larviga teaterspel? Varför sade aldrig någon vad den tänkte? Och varför dessa trix och fix för att få kritisera utan att behöva säga det rakt ut? Vem tror ni att ni lurar? tänkte Jerker.

På tåget hem så lutade han huvudet tillbaka. Hade lurar över öronen och lyssnade på en spellista han satt ihop som han kallade kaos i karossen. Den innehöll en mix av känslor med en vid spännvidd och speglade i stort sett alla hans sinnesstämningar och oavsett vilket kaos som för tillfället pågick i hans kroppskaross så fanns där bot och lindring. Listan var nio timmar lång och tog aldrig slut. Jerker hamnade i någon slags dvala efter fem minuter. Han hörde musiken men sov ändå och han for upp med ett ryck när tåget stannade på Stockholms central och människor började gå av.

Det var mörkt nu, solen hade gått ner och höstdiset låg som en våt filt över staden. Lamporna kastade långa ljusstrålar som syntes tydligt i den fuktiga luften och asfalten var våt och mörkare än vanligt och det rådde sordin över tillvaron när han gick över Vasagatan och tog sig uppför trapporna till systembolaget.

Det var dags för lite medicin.

Han köpte två flaskor rött och ett sexpack starköl och kände sig plötsligt mycket gladare så han slank in på McDonalds och inhandlade en quarterpounder cheese som han tog i handen och åt på vägen till tunnelbanan. När han kom hem duschade han varmt och tvättade sig noggrant. Klädde sig sedan i mjukiskläder och slog sig ner framför teven med en öl och lite jordnötter i en glasskål och livet tedde sig nu relativt tillfredsställande trots den bedrövliga dagen. Efter den tredje ölen mådde han utmärkt och började fundera på vad han skulle ta sig till med sitt liv. Det var ju inte normalt att drabbas av ångest varje morgon när han skulle till jobbet, och att döva smärtan i själen med alkohol var och varannan kväll gick stick i stäv med den moral som han bar på. För Jerker var en principfast man och övertygad om att ärlighet in absurdum skulle rädda världen.

Om alla sa det de tänkte på och inte ljög och lindade in sanningar i bomull så skulle tillvaron till en början bli plågsam förstås, tänkte Jerker. Men efter ett tag när alla lögner och förvanskandet av hur det verkligen förhöll sig var bortrensade så skulle mänskligheten må bättre. När alla förstod att det inte gick att gömma sig längre, när alla skyddande barriärer rivits och alla stod nakna och redo att ta sig an verkligheten på riktigt. Först då skulle det ordna sig. När den seriösa stilen skrotats och ersatts av ärliga uppsåt och allt baktalande och lismande försvunnit och sanningen lyste klart som en fyrbåk i natten.

Jerker öppnade den fjärde ölen och bestämde sig för att bli en pionjär för den nya stilen. Jag börjar i morgon tänkte han.

På väg till jobbet följande morgon stod Jerker ensam på perrongen och väntade på tåget och var försvarligt bakfull. Och när han mötte en man på perrongen i femtioårsåldern med snaggad skalle och en sparad liten hårtofs på toppen av huvudet, iklädd pösiga brallor, hoodie, och kritvita gympaskor så inledde han sitt härtåg.

”Men för helvete! Hur ser du ut människa?” Frågade Jerker och stirrade uppriktigt indignerad på den stackars mannen. Denne ryckte till och såg livrädd ut. ”Vad fan menar du!” Sade han och flackade med blicken. Jerker stirrade på honom och ruskade på huvudet. ”Allvarligt talat”, sade han sedan. ” Är det där ditt verkliga jag? Eller är det bara en mask som du tagit på dig för att slippa undan verkligheten?” Mannen med tofsen svarade inte utan behandlade Jerker med den tystnad som han ansåg vara befogad. Fullt förståeligt tänkte Jerker. Jag skulle gjort likadant. Men han fortsatte oförtrutet sitt självpåtagna korståg mot låtsasliv och förljugenhet.

”Du är inte ensam min gode man”, sade han sedan och så medlidande ut. ”Det är inte lätt att vara sann mot sig själv i det här samhället där ens kvaliteter bedöms utefter yta och fagert tal. Men det är dags att sluta larva sig nu och istället vara den du är innerst inne.” Mannen stirrade med mörk blick på Jerker. ”Och vad fan vet du din idiot om hur jag är om jag får fråga?” Sade han och tog hotfullt ett steg närmare. Jerker backade. ”Stopp och belägg här nu! Inget våld om jag får be.” Han satte upp händerna i ett kors över bröstet. ”Se istället dig själv med nya ögon och ta av dig tonårsutstyrseln när du kommer hem. Du var ung en gång, och nu är du, ja vad är du, femtio plus? Och du svänger dig säkert fortfarande med uttryck som ungdomar använder, eller hur?” Jerker skrattade hånfullt. ”Det är inget annat än patetiskt.”

Mannen med de pösiga grå byxorna skakade på huvudet och gick därifrån, men Jerker klev upp i talarstolen och höll sig i sidorna på podiet med bägge händerna som Olof en gång gjorde och han höll ett brandtal om svek. förtröstan, ärlighet och i viss mån solidaritet. Han brann som en fackla och för varje ord och formulering hördes rungande applåder och folket bar honom på sina armar i gullstol och du ska vara president och kung på samma gång och Joakim Thåström kom fram och gratulerade honom, tog honom i hand och lyfte på sin svingpjatthatt och bugade sig. ”Jag är tacksam och ödmjuk”, sade Jerker och såg ut över den tomma perrongen. ”Jag är tacksam och ödmjuk.” När tåget kom in satte han sig på sin plats, tog upp biljetten i sin telefon, ställde larmet på ankomsttiden till sin destination och somnade som en stock.

Han vaknade vid slutstationen tio mil från där han skulle klivit av att tågsoldaten ruskade honom i armen och ville se biljetten som han inte hade vare sig dit eller tillbaka ”och nu blir det böter”, sade konduktören bistert. ”Din stackare”, sade Jerker. ”Va?” utbrast den uniformerade mannen. ”Du är en slav under etablissemanget”, replikerade Jerker och reste sig upp, tog sin väska och började gå av tåget. ”Jag ringer polisen!” Skrek SJ-personen.”

Jerker stannade och vände sig om och började gå tillbaka mot den upprörde mannen. Han stannade en meter ifrån honom och sade lugnt och stilla. ”Men snälla du, vad får du ut av att ringa polisen? Vad ger det dig att anmäla mig för att jag inte har någon biljett? Vad i himmelens namn kan det vara för destruktiv kraft som driver dig att bötfälla en medmänniska som är ett offer för olyckliga omständigheter? Får du en guldstjärna i tjänstgöringsboken? Blir du bjuden på middag av stinsen och hans fru? Eller är du bara sjuk och förledd av regler och förordningar som du tror att du måste följa?” Jerker lade huvudet på sned. ”Eller kan det helt enkelt vara så att du är så liten på jorden att du måste sätta dig på andra för att komma upp en bit?”

Tågsoldaten plockade upp sin telefon ur hölstret. ”Jag ringer polisen nu”, sade han igen. Jerker ryckte på axlarna. ”Gör det, absolut, det kommer säkert att kännas mycket bättre efteråt.” Han satte sig ner i en tågfåtölj. ”Vill du att jag ska vänta på tåget eller på perrongen?” Sade han och log förbindligt.

Konduktören stirrade länge på den leende mannen som satt till synes obekymrad och tittade ut genom fönstret. Han kände sig plötsligt tveksam och tänkte på vad han där i stolen sagt om att blint lyda förhållningsorderna och den pilen hade träffat mitt i prick. Han lade ner telefonen i sitt sidohölster igen och sade. ”Ge dig iväg då! Köp en biljett hem så jag slipper se dig”, sade han och flinade.

”Bra!” Hojtade Jerker. ”Bra där! Du har tagit ett stort steg bort från förljugenhet och pseudoseriöst beteende. All heder till dig, Bertil,” sade Jerker och läste namnet på mannens namnskylt. ”Ja, ja, se till att komma av tåget nu, det ska in i vagnhallarna och tas ur trafik”, sade Bertil leende. Jerker reste sig upp och klappade honom på axeln och gick av utan att säga något mer. Han gick sedan mot stationsbyggnaden och hade inga planer på att åka tillbaka för att jobba. Ny stad, nya möjligheter tänkte Jerker och hoppade på en buss som gick in till city.

Det heliga korståget mot den så kallade seriösa stilen hade nu börjat på allvar.