Han hade ett halmstrå mungipan, och letade efter ett till att hålla sig i. Det i som satt i munnen skulle symbolisera ett sorglöst leverne var det tänkt, men det faktum att han letade efter ett till motsade hela konceptet. Det var för honom som det var för de flesta antog han, med en polerad yta och ett inre kaos. Utåt var han Huckleberry Finn och på insidan Mr. Hyde och den ena kunde inte leva utan den andre. Och världen var som en berg och dalbana och ofta satt han längst fram med armarna upp i skyn för största möjliga upplevelse. Vissa dagar befann han sig dock i källarregionerna och slipade på sina knivar och smög sedan på nätterna omkring i gränder och skar halsen av människor eller slog dem sönder och samman med sin käpp. Kanske inte bokstavligen så brutalt, men väl så i tanken.

Elakhet varar längst, var hans något obskyra motto.

”Vad sa du att du hette sa du?” Frågade han sig själv i spegeln ibland. Stirrade på sin spegelbild och drog sig i skägget. ”Idiot”, mumlade han och gick därifrån. För han tyckte verkligen att han var en idiot. En dåre som kastat bort sitt liv på sådant som betydde noll och intet när bokslutet skulle göras. Det var smärtsamt att behöva inse att de val han gjort bara föranlett kompromisser och förnekelser. Att han aldrig haft modet att helt och fullt stå upp för det han trodde på och brann för. Att han förnekat vem han var eller ens vågat ta reda på vem så så hålögt glodde tillbaka på honom från spegeln i tonårsrummet. Det var först nu som han började närma sig någon form av insikt. Och ”allt jag behöver nu”, sjöng Lisa. Det var så det var. Att hitta sig själv, men ”igen” kunde diskuteras tänkte han. För vem han var egentligen återstod att ta reda på. Och det var väl det som var halmstrået.

Sent omsider utkristalliserades en man ur ett femtioårigt töcken. Men de spöken som hemsökte honom från förr var alltför påtagliga fortfarande och hans böner bestod i att slippa demonerna. Inte att acceptera dem, men att kunna, på ren svenska, kunna skita i att de existerade och att de inte längre skulle påverka hans liv. Han var på väg dit till slut. Det hade tagit för lång tid bara. Alldeles åt helvete för lång tid.

Att se tillbaka på sitt liv och önska att han gjort saker och ting annorlunda var kanske inte rätt väg att gå det insåg han. Men det kunde inte hjälpas. All hans strävan, alla vedermödor, sorger och bedrövelser var ständigt närvarande och i sin mörkaste stunder så kunde han inte hitta något som han kunde tänka tillbaka på som gjorde honom tillfreds. Allt hade sorgkanter. Det var ett jävla liv egentligen som han levde och det värsta var att det inte var så mycket tid kvar att förändra saker och ting på. Han hade en drömvision. Att ha en tjugoårings kropp med den erfarenhet som han hade idag. Att kunna ha möjligheten att undvika de fallgropar som han huvudstupa ramlat ner i med jämna mellanrum och istället förverkliga de drömmar som han ansåg sig ha varit tvungen att ställa åt sidan. Han förbannade sig själv för att han varit så flat och för att han istället för att försöka bestiga bergstoppar och besegra raviner gått den breda, säkra vägen runt om eller över stadiga broar. Och det värsta var att under långa perioder av sitt liv så hade han varit stolt över vad han åstadkommit.

Inga barn, två fruar som bägge var avslutade kapitel, och ett ständigt sug efter alkohol var en kort resumé över hur hans dagar på jorden tett sig. Och sedan förstås denna utbildning till ett yrke som han idag i mångt och mycket föraktade. Själva yrket i sig var för det mesta tillfredsställande men det som med åren tillkommit runt omkring själva yrkesutförandet kunde göra honom vansinnig. Det hade visserligen gett honom ekonomisk trygghet och ett ståndaktigt boende men på bekostnad av andlig frihet och kulturell resonans. Ibland ville han se sig själv som en fattig poet under broarna i Paris som likt en Hemingway sköt duvor med pilbåge för att få mat för dagen. Och ibland som en präst som uttalade straffpredikan inför en av skräck darrande församling. Eller varför inte inte en av meditativa tankar uppfylld vandringsman i Tibet. Under himlarna på en bergstopp, världen under sig som ett vackert golv, lamor som stillsamt betade och med jämna mellanrum lät sina stora svarta ögon glida över sluttningarna. En enkel hydda att bo i och funderingar lika djupa som basen i basset. Det kändes som allt annat än det som var hans liv just nu skulle vara en förbättring.

Det talades om att ”fånga dagen” och Carpe Diem var det värsta uttryck som han visste och det användes av människor som tyckte att de var så tillfreds med sin tillvaro att de kände sig tvungna att förmedla detta klämkäcka råd till andra mindre lyckade medmänniskor. Men visst, det låg något i det, och att kunna ha den förmågan att se varje dag an med positiva förtecken var naturligtvis avundsvärd. Jerker var dock tveksam till om det verkligen var möjligt. Och om det var det så var han inte ens i närheten av att lyckas med en sådan bedrift. Någonting måste göras. Han insåg det. En radikal förändring var av hävd och han bestämde sig för att sätta igång idag, eller i morgon? I morgon blir bra tänkte Jerker och gick och lade sig för klockan var över tolv och nästa dag var lördag.

Regnet öste ner och det var som skuggfigurer bestående av regndroppar som rörde sig planlöst hit och dit i vinden. Temperaturen hade sjunkit från över plus tjugo ner till bara fem grader över noll och att gå ut var inte att tänka på. Men dagen som idag var en dag som var bra att ha, som han sjöng den där Västeråsaren, tänkte Jerker och satte sig upp i sängen. En dag för nytänkande, fräscha idéer, yoghurt och dadlar och banan till frukost istället för rostat bröd med en massa smör och ost. Kaffe var dock en nödvändighet och en snus för humöret.

”Sannerligen säger jag eder”, sade Jerker prästen med hög och dånande stämma när han stod ute på balkongen och andades. ”Att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än det är för en rik att komma in i Guds rike.” Folk under paraplyer stannade nere på gatan och tittade upp på dåren som stod där och gapade. ”Aaaaah!” Skrek Jerker. ”livet är gott!” Vrålade han till sist och gick in i lägenheten igen. Han hade varit på vippen att utbrista ”Carpe Diem” men hejdade sig i sista stund. Du var tvungen att sätta gränsen någonstans.

Det här var hans nya idé. Att blanda bibelcitat och positiva utbrott så fort han hamnade i negation. Det stod klart för honom när vaknade att det var rätt väg att gå. Kom som en uppenbarelse för han hade drömt om Caroline, hans ungdomsförälskelse som han aldrig riktigt glömt, och han hade stått i predikstolen och hon hade suttit i församlingen med tindrande ögon och det såg han som ett tecken. Jerker hade en hel del bibelcitat lagrade i sin hjärna från den tiden i sin ungdom då han faktiskt hade allvarliga planer på att utbilda sig till präst. Ett av hans favoritcitat var det som ofta sågs på fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang. Skyltar med ”Johannes 3:16” som lydde ”Så älskade Gud världen att han gav den sin son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Enkelt tänkte Jerker, tro på Jesus och du får leva för evigt. Han hade läst bibeln från pärm till pärm men när han var klar och insåg hur mycket studier det låg bakom prästyrket så skrinlade han den idén. Men Jerker tänkte alltid att han skulle blivit en bra präst. Hans båda fruar hade alltid hävdat att han predikade för mycket. Men dock inte menat det i någon positiv bemärkelse.

Jerkers tro på Gud var det lite si och så med var han tvungen att erkänna. Det var först när han hade problem som han vände sig till högre makter i universum men Gud verkade vara en form med öppet sinne för han fick alltid hjälp tyckte han. Och ”fader vår” rabblades om och om igen och hemmagjorda böner som innefattade det han för tillfället brottades med fick de mörka moln som hängde över honom att skingras. För övrigt så var han tveksam till huruvida den här Jesus som för det mesta var närvarande i bibeltexter var Guds son. Att han funnits rådde det inget tvivel om, så mycket ansåg han vara säkert. Men son till Gud? Nja. Avlad av den helige ande? Knappast. En man med särskilda gåvor och oefterhärmlig verbal förmåga samt en karisma utöver det vanliga? Ja. Att det fanns en kraft därute i det som människorna kallade för universum som existerade och som det gick att få kontakt med var Jerker övertygad om. Att kalla den Gud var smidigt, men det epitetet innehöll många bottnar och värderingar och det var valfritt vad Gud innebar för den som tillbad honom ansåg Jerker. Men Jesus var ett tveksamt koncept, fast fan vet, tänkte han och hädade utan att tänka på det.

Regnet lättade fram emot lunch och efter ett isterband och stuvad potatis tog han en promenad. Den feta korven rumlade runt i hans mage och han kände sig osunt mätt. Han mådde alltid bäst när han var lite hungrig tänkte han. Trött, pigg, hungrig, mätt, så gick det runt. Dag efter dag och vecka ut och vecka in och människan var i sanning en primitiv varelse. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Tänkte Jerker och tyckte att det citatet speglade mycket av hur hans liv varit. Han borde följt sitt hjärtas röst istället och inte låtit sig styras av etablissemanget. ”Men skit i det nu”, sade han högt och skrämde livet ur en kvinna som gick framför honom. ”Vad fan säger du?” Sade hon och vände sig om. Jerker spände blicken i henne och höjde sitt ena pekfinger i luften ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Sade han högtravande. Kvinnan såg förskräckt ut och ökade på stegen. ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid!” Ropade Jerker efter henne och skrattade för sig själv. Det här går ju bra, tänkte han och kände sig upplyft i anden. ”Jag skulle fan i mig blivit präst”, sade han högt. 

Jerker gick sin vanliga runda och kom till slut fram till tjärnen där han alltid satt på sin favorit sten och filosoferade. Han stoppade in en snus och längtade som vanligt efter cigaretter. Det var något speciellt med att röka tänkte han. Proceduren med att knacka ur cigaretten ur paketet, stoppa den i munnen och dra in det första blosset. Och sedan detta att hålla den i handen, alla hade sitt sätt. Och hur du askade, antingen med att knäppa till filteränden med tummen eller att knacka med pekfingret. Det var något magiskt med cigaretter, något mytomspunnet och alla tuffa män rökte. Humphrey Bogart till exempel, hur cool skulle han ha varit om han istället för att röka en cigg, stoppat in en snus, tänkte Jerker och flinade. Nej, snus var mer Åsa Nisse och Klabbarparen och vem fan ville vara Åsa Nisse. Jerker bestämde sig där han satt att han skulle börja röka igen. Varför inte unna sig lite nu när du börjar komma till åren, tänkte han.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” Sade han och såg ut över den glittrande vattenytan. Det var fantastiskt att han kom ihåg alla de här citaten. De poppade upp i hans skalle som gasbubblor som plötsligt briserade och fyllde honom med ett slags lugn han inte känt på länge. Var det halmstrået han letat efter? En tro på Gud, att bli religiös och få våt blick och vara from som ett lamm? Nej, han trodde inte det. Det fanns för mycket tvivel i hans hjärna och även om han ibland faktiskt bett om att få en tro, så var han säker på att om det fanns någon som lyssnade så var tvivlet uppenbart och därför så blev han aldrig bönhörd vad det gällde den saken. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Stod det visserligen i Matteus evangeliet om han mindes rätt. Så det kanske var dags nu, att börja be på allvar. ”Allt är underbart!” Ropade han ut över vattnet, för att inte glömma bort att vara positiv. Det var tyst en lång stund men så svarade någon. ”Ja det är det!”

Och det var då som Jerker äntligen hittade sitt halmstrå.