Det kommer och går, det goda humöret. Ibland på topp och blicken ut över fjärden och en önskan att som en mås glida över vattenytan med svarta pepparkornsögon i en nervös skalle, ivrigt spanande efter nya idéer och upplevelser. För att i nästa stund klättra ner i hålet på den där rangliga trästegen som när du väl kommit ner på botten faller ihop som ett korthus och du kan inte längre ta dig upp. Du sitter där nere och frossar i ditt eget elände och spanar emot ljuset långt där uppe och du ber och längtar efter försoning med dig själv och andra.

Men det är skönt också, att vara olycklig och missmodig. Det finns en pervers tillfredsställelse i att plåga sig själv med onda minnen, och att anklaga andra för din egen misär. På så sätt finns det en njutning i lidandet tänker jag, och ibland så känns det mer meningsfullt att kräla som en mask i leran, att simma som sutaren nere i dyn, än att sväva som den där måsen i skyn. Det är som att det måste till en stor portion av självömkelse för att till fullo kunna uppskatta svävandet tycks det mig, och det finns säkert en diagnos för mitt tillstånd, men det gör det ju för allting.

Bipopulär kanske, ibland älskad, ibland hatad, oftast älskad och upp och ner som i en hiss mellan himmel och helvete. Ingen kan lida som jag. Jag har också en utsökt känsla för kunna synkronisera med andras olycka och att gråta över sådant som kunde ha hänt, istället för att glädjas över att det inte hände. Och allt hänger över mig som de gråaste skyar du sett och det som hände för fyrtio år sedan bli plötsligt högaktuellt och jag vrider mig som en metmask på en krok när det drabbar. Herregud!

I glädje är jag stor och generös och ger av allt jag har utan att knussla dock och det är där jag helst av allt vill vara. Som ett ymnighetshorn som sprider guld och rikedomar över de fattiga. Inte ett oväder som får människor att gömma sig och huka för vinande vindar och iskallt regn.

Så många tankar far igenom mitt huvud och det är aldrig lugnt och stilla och allright riktigt. Alltid detta surr och en djupt liggande oro som lurar som en orm i gräset och bara väntar på en chans att hugga tag i ett blottat ben eller arm för att spruta in sitt förlamande och glädjedödande gift.

Nåväl, det har jag levt med i hela mitt liv och inget kommer att förändras det vet jag ju men det bekommer mig mindre och mindre ju äldre jag blir och jag vet numera att det som händer, och som just i själva skeendet, tycks oåterkalleligt och för evigt, ondska och elände och sorg i evinnerliga tider, är av övergående art och det gör allt lättare att hantera.

Jag är i grund och botten en positiv människa, men min lyckas grundvalar är av lera och jag svajar betänkligt på min väg genom livet. Som om jag vore berusad tänker ni kanske. Men det vet ni väl att jag inte är, eller hur?

Nu är det snart jul älskling och det mesta känns rätt, och jag kan älska dig, rätt och slätt.

Godnatt.

Han vaknade och tänkte på Julia, flickan som han drömt om hela natten. En enastående upplevelse, att vakna med ett leende på läpparna mitt i natten tack vare det han drömt, somna om, och fortsätta drömmen där han slutat, tre gånger. Det hade varit som att vara med i en film, i en kärlekshistoria utöver det vanliga, en berättelse som handlade om den något till åren komna mannen som förälskade sig i en mycket yngre kvinna.

Julia skulle gifta sig med en kuban, oklart varför, när mannen i drömmen träffade henne och han hade fallit för henne som regnet faller, och när han som drömt tänkte på det nu så såg hon, kvinnan i drömmen, ut som någon han känt en gång i  tiden, mörka ögon, kort pageklippt hår och med skrattande ögon, en kropp så späd som ett blomsterskott men med en air av en orkidé. Men han kunde bara inte sätta fingret på vem hon var.

I drömmen så var hon omgiven av väninnor som inte såg med blida ögon på den kärlekskranke äldre herren. Men mannen såg i Julias ögon att intresse fanns. Det glittrade där, som i vattenytan på en sjö en sommardag så han föjde henne som en trogen hund och när hon log mot honom så var det som om någon tänt lampan i hans mörka rum och den grånade mannen kände sig ung och säker och fortsatte sin uppvaktning av den unga Julia.

Kubanen, den tilltänkte gemålen som smög som en skugga i periferin av drömmen, var orolig, det var uppenbart, och han hånade den målmedvetne mannen. Kallade honom för än det ena och än det andra, men hans förtvivlan steg när han såg hur Julia, den som han var menad att gifta sig med, ogillade hans påhopp och istället försvarade sin beundrare och även uppmuntrade honom med små smekningar över hans kind och förstulna ögonkast.

När han som drömde vaknade första gången så gick han upp och satte sig i vardagsrumssoffan och han kände sig lycklig och han upprepade viskande för sig själv, ”vilken underbar dröm”. Han åt en banan, gick på toaletten, och återvände sedan till sängen med en bön om att drömmen skulle fortsätta där den hade slutat. Och det gjorde den, som del två av en film på bio med paus, och Julia var om möjligt ännu vackrare i den andra delen av drömmen än hon varit i den första och de hade börjat hålla varandra i handen under sina promenader. Väninnorna gick bakom dem och de muttrade och diskuterade men Julia och den äldre mannen hade bara ögon för varandra och när kubanen dök upp, vår mystiske, mörkögde man, så var han upprörd och ville ta med sig Julia därifrån och ställde sig framför henne med armarna i sidorna och försökte hindra hennes väg. Men hon bara såg på honom, nej, snarare såg igenom honom, förbi och bort, och i hennes värld fanns det ingen som mot hennes vilja skulle ta henne någonstans. Hon gick sin egen väg, och hon vände istället blicken mot sin andra kavaljer, han med det grånade håret och de gröna ögonen och hon såg vänlighet, kärlek och omtanke och hon tog honom under armen och började gå därifrån.

Han som sov vaknade för andra gången och kände sig omtumlad. Något liknande hade han aldrig drömt förut och han kände sig arg och frustrerad över att han vaknat. Han ville fortsätta drömma, önskade att drömmen var hans riktiga liv och han låg kvar i sängen trots att han var kissnödig och ville tillbaka till Julia och när han somnade igen så uppfylldes hans önskan.

Mannen med det grå håret låg nu på rygg på en stenbänk på ett torg och det var varmt och solen stekte han ansikte. Bredvid honom satt Julia och han kunde inte ta sina ögon från hennes vackra ansikte. Han satte sig efter en stund upp intill henne och utan att han kunde stoppa sig själv så bekände han sin kärlek för den unga kvinnan. Hon log och lät honom tala till punkt, såg på honom och sade stilla, och hennes röst var mjuk som sammet, att han var tvungen att förstå att en sådan kärlek var omöjlig, att hon var lovad till en annan och hade känslor för sin trolovade och för sin mamma och sin pappa och oavsett vad hon kände för honom, han som satt där bredvid henne, så skulle hon aldrig kunna ändra på hur det var och hur det skulle bli. Hon var sådan bara och det fick han förstå. Hon var ingen som svek.

Den äldre mannen såg rakt framför sig och hans hjärta slog sorgliga slag men visst förstod han. Hur skulle han inte kunna göra det. Så han tog sig själv i kragen, försökte ta det som en man och han reste sig upp för att gå, men Julia drog ner honom igen och tog hans ansikte mellan sin händer och kysste honom hett och lidelsefullt. När hon till slut bröt kyssen så stirrade han på henne och frågade vem hon var nu? Hon skrattade till och lade huvudet på sned och sade att hon var den som aldrig skulle tillåta sig själv att älska honom.

Sedan vaknade han som drömde och hade gråten i halsen. Han satte sig upp i sängen och suckade djupt. Men han tänkte efter en stund att även om slutet på drömmen varit sorgligt så fanns där ett hopp. Han gick upp och kissade länge och eftertänksamt. Gick sedan och lade sig igen och han drömde inte mer den natten vilket han var tacksam över.

Vad är det för fel? Varför måste alla vara så eländigt reserverade och korrekta hela tiden. De gömmer sig i sina bubblor av attityd och har taggarna utåt och livrädda för att öppna sig, vad är det de är rädda för? Tänkte den äldre mannen. Och när han satt där på sitt smutsiga säte på en skakande tunnelbana och såg på sitt gamla fårade ansikte i spegelbilden i fönstret, såg sina djupt liggande ögon med kråksparkar i ögonvrårna, och hans näsa och hans öron som bara tycktes bli större för varje år som gick, så visste han att han var annorlunda och ansågs konstig. Visst jag dömer och jag kategoriserar och jag har åsikter om folk och vad de säger och gör och jag tycker illa om de flesta, men det är inte utan grund, tänkte han. De flesta är trots allt idioter till marionettdockor utan egen vilja som låter sig styras och hunsas och de är så lurade att de tror att vad de tänker är deras egna tankar. Det är fanimig tragiskt.

Han klev av tåget där han alltid gick av. Ingen fattar någonting tänkte han när han gick i sin nötta gamla skor och tog sig uppför och nerför trappor och han tänkte på den där jävla alkoholen som så många dränkte sig i och han svor över att han lät det hända honom. Den hade tagit hans mor och hans morfar och hans farfar och han visste att den skulle skörda fler offer och en, två, tre, fyr, håll takten nu och marschera rakt in i döden alla ni som tror att alkoholen behövs för att stå ut med livet.

Ja, ja, tänkte han. Du har varit där själv så ta inte för stora ord i munnen min vän och han tänkte på hur ledsen det gjorde honom när han såg det hända om och om igen, men samtidigt hur glad han blev när någon tog tag i sig själv och försökte ta sig ur flaskan och han ville hjälpa till men det var så svårt. Och inte blev det lättare när tevereklamen basunerade ut hur mysigt det är med sprit och vin och öl och det talades om att lära sig dricka med förstånd, dricka ansvarsfullt, varför då? Är livet verkligen så överjävligt att du måste berusa dig för att stå ut? Och han visste att det var så för många och att det varit så för honom och att flykten från livet, för var det inte det som allt drickande och drogande handlade om? Maskerades med att det var gott och att behöva koppla av och varför inte? Varför ska jag avstå? Hörde han. Bara för att du din stackare inte kan handskas med spriten så betyder ju inte det att alla andra har problem sades det. Och hur många gånger hade han inte hört detta? Och undermeningen var att han var svag och att de som kunde dricka, vad nu det betydde, var starka och så var det i landet Sverige. Att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det.

Han suckade och stannade framför ett skyltfönster och såg på den som stod framför honom och han hatade och älskade sitt liv och han klädde sig i löst sittande kläder för att han inte stod ut med något som satt åt och klämde och han klarade inte av att det var trångt om utrymme både i hans omgivning och i hans huvud och han kunde bli vansinnig av för höga ljud och ibland när han till slut stängde av teven på kvällarna och bara satt i soffan och stirrade rakt framför sig och upplevde tystnaden så önskade han sig bort. Till en stuga på landet med vedspis och brunn på gården och utedass. Till en eka som låg vid en liten brygga vid en liten sjö omgiven av mörk barrskog och han kunde känna doften av det livet, och den var angenäm.

Men nu var han på väg till jobbet igen och som vanligt tog det emot men det var också så att när han väl kom dit så var det ok och han var bra på det han gjorde och trots att han hade gjort samma sak varje dag i så många år så fann han en viss glädje i att utföra sitt arbete. Visst, det fanns dårar och inskränkta människor runt omkring honom, men de flesta gick att stå ut med om du bet ihop och lät dem hållas. Det fanns ingen anledning att uppröras över att folk var idioter egentligen, de skulle fortsätta att vara det vad du än gjorde och sa, det hade han lärt sig. Han begränsade därför sitt umgänge till sådana som han älskade och respekterade och de var, om sanningen skulle fram, inte många.

Han klev in genom porten till sin arbetsplats, kände den välbekanta lukten av enformighet som han alltid hade stickande i näsan, ibland mindre ibland mer, idag ytterligt påfallande, och han längtade redan hem.

Dagen som idag är en regnig dag, nynnade han och tog på sig arbetsattityden och gav sig ut i världen.

Godmorgon.

Det var vad jag ville vara. En sådan där skön person som brydde sig föga om regler och konventioner och måsten i livet. En man som iklädd sandaler och shorts och T-shirt tog sig an livet med en happy go lucky attityd, eller helt enkelt lade mig i livets famn och lät det göra vad det ville med mig. Och visst, jag gjorde mitt bästa och lyckades väl, åtminstone utåt, vara sorglös och lycklig där i min bandana och långt hår. Och mitt förakt för de som inte tänkte som jag, eller som jag ville tänka, motsvarades bara av min förnekelse av den rädsla som jag bar på.

Nåväl till slut så gav jag upp, lade mig på rygg med blottad strupe, klippte mig och skaffade mig ett jobb och sitter nu här på mitt konventionella arsele och har åsikter om de som fortfarande är som jag ville vara och jag ondgör mig över deras brist på självinsikt och tänker att ”vad vill de med sina liv egentligen”?

Tänk hur det kan vara ibland. Och hur hamnade jag i selen egentligen? Ville jag dit själv, längtade jag efter strama tyglar? Eller var det samhället som tvingade mig? Var det kanske jakten på status som drev på mig, eller en strävan efter bekräftelse på att jag kunde bli något annat än en man som tog dagen som den kom. Jag minns att det fanns ett karriärtänk där en gång i tiden. Var den tanken tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst så står jag här idag med allt jag ville ha, familj, hus och bil och katt. Och jag får väl säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Jag blev aldrig författare dock och om det är något jag ångrar så är det väl att jag aldrig hoppade på det tåget, gav skrivandet en riktig chans.

Men jag får kanske en ny möjlighet, i nästa liv, i nästa akt av den här evighetslånga pjäsen som går under namnet livet.

I vilket fall som helst så ska jag sluta med att säga att ni som fortfarande vågar och törs leva ert eget liv, ge inte upp. För någonstans så tänker jag att det kanske hade varit rätt väg för mig också, att kasta all skit jag trodde jag behövde över bord, för att sedan sätta mina segel och ge mig ut på det stora, stora havet och bara låta vinden leda min väg.

Men som sagt, i nästa akt mina vänner, då jävlar…

Ja det är väl det som är tricket. Att hitta sitt rum i universum där du är en oumbärlig del av det kosmiska kretsloppet, en pol i en pool av känslor där din motpol håller ordning på begreppen och leder dig i en universell styrdans på ett dansgolv utan slut. Det är få som lyckas, om någon, och de som känner sig säkra på att vara den perfekta möbeln i det perfekta rummet lider antagagligen av en svår form av självbedrägeri, eller av religiös fanatism. För hur du kan vara nöjd med var du befinner dig i den här kaotiska världen är en gåta, och om du trots allt är det så har du mycket att lära, om du vill. Men de flesta förefaller vara nöjda med att leva i den här matrixen som är istället för verkligheten, och jag säger inget om det. Ibland är den enkla vägen den enda vägen och om du inte vill må som jag så ta den för guds skull.

Jag önskar jag kunde.

Godmorgon.