Gränsen är tydligen nådd. Det finns få saker som driver mig längre. Allt det världsliga som jag tyckte var viktigt har mer eller mindre förlorat sitt värde och jag förvandlas pö om pö till en stugsittare utan mål eller mening. Det mesta känns som en rät linje utan vare sig toppar eller dalar och jag glider fram på lugnt vatten och störs inte av några känslostormar. Jag mår inte dåligt, det är inte det, jag är bara komfortabelt bedövad och tar det mesta med ro och tycker att de upprörda, de som gestikulerar och talar med yvig stämma, de som tar sig själva på fullaste allvar, de som glömt bort ordet ödmjukhet, är som tragiska clowner på en manege i en kringresande cirkus. Jag befinner mig i livets kuvös skulle du kunna säga, avskärmad från livets larm och brustna hjärtans parad. Till viss del förnöjd men även lätt förtvivlad över att mina tidigare blottlagda, hyperkänsliga nerver nu är inbäddade i ett skyddande myelinlager. Avskärmad, skyddad och loj går jag långsamt och eftertänksamt framåt.

Icke desto mindre så kan jag sakna det där pirret i maggropen som jag hade inför till exempel en fisketur, en bra film, en exkursion ut i naturen för att fågelskåda. Min förväntan menar jag, som ett barns på julafton, den är försvunnen. Jag går genom livet och tar in det som händer, men utan att uppröras därav.

Nej det var en lögn. Jag kan bli galen på idiotisk tevereklam och på det det där de så kallade tevepersonligheterna vräker ur sig med någon slags påtvingad självsäkerhet utan botten, och jag irriteras av den vikt som läggs vid petitesser och jag är arg, och ibland elak men mindre nu än förr.

Jag var världens argaste man en gång i tiden och behövde, trodde jag, min ilska för att orka leva. Idag suckar jag uppgivet för det mesta och låter dårarna hållas. Jag har nog med mitt tycker jag, men jag jag längtar tillbaka, ibland, till det där bubblet jag hade i kroppen en gång.

Men jag vet inte jag.

Det kanske är bättre så här. Att förlika sig med att det inte blir roligare, inse att det där jagandet efter sensationer, att aldrig vara nöjd med det jag hade utan att alltid tro att det kunde bli lite bättre om jag bara ansträngde mig lite till, läs öppna ytterligare en flaska, bara var destruktivt.

Det är således lugnt och skönt för det mesta men lite för mycket håglöshet för att jag ska vara tillfredsställd.

Lite förtröstan skulle inte sitta i vägen, en tro på bättre dagar, en övertygelse om att livet är värt att leva även fast jag inte är ung längre. Men det är ju det, naturligtvis är det så. Jag behöver bara landa i den här nya känslan, men det kommer väl, förhoppningsvis.

Godafton.