Det kommer och går, det goda humöret. Ibland på topp och blicken ut över fjärden och en önskan att som en mås glida över vattenytan med svarta pepparkornsögon i en nervös skalle, ivrigt spanande efter nya idéer och upplevelser. För att i nästa stund klättra ner i hålet på den där rangliga trästegen som när du väl kommit ner på botten faller ihop som ett korthus och du kan inte längre ta dig upp. Du sitter där nere och frossar i ditt eget elände och spanar emot ljuset långt där uppe och du ber och längtar efter försoning med dig själv och andra.

Men det är skönt också, att vara olycklig och missmodig. Det finns en pervers tillfredsställelse i att plåga sig själv med onda minnen, och att anklaga andra för din egen misär. På så sätt finns det en njutning i lidandet tänker jag, och ibland så känns det mer meningsfullt att kräla som en mask i leran, att simma som sutaren nere i dyn, än att sväva som den där måsen i skyn. Det är som att det måste till en stor portion av självömkelse för att till fullo kunna uppskatta svävandet tycks det mig, och det finns säkert en diagnos för mitt tillstånd, men det gör det ju för allting.

Bipopulär kanske, ibland älskad, ibland hatad, oftast älskad och upp och ner som i en hiss mellan himmel och helvete. Ingen kan lida som jag. Jag har också en utsökt känsla för kunna synkronisera med andras olycka och att gråta över sådant som kunde ha hänt, istället för att glädjas över att det inte hände. Och allt hänger över mig som de gråaste skyar du sett och det som hände för fyrtio år sedan bli plötsligt högaktuellt och jag vrider mig som en metmask på en krok när det drabbar. Herregud!

I glädje är jag stor och generös och ger av allt jag har utan att knussla dock och det är där jag helst av allt vill vara. Som ett ymnighetshorn som sprider guld och rikedomar över de fattiga. Inte ett oväder som får människor att gömma sig och huka för vinande vindar och iskallt regn.

Så många tankar far igenom mitt huvud och det är aldrig lugnt och stilla och allright riktigt. Alltid detta surr och en djupt liggande oro som lurar som en orm i gräset och bara väntar på en chans att hugga tag i ett blottat ben eller arm för att spruta in sitt förlamande och glädjedödande gift.

Nåväl, det har jag levt med i hela mitt liv och inget kommer att förändras det vet jag ju men det bekommer mig mindre och mindre ju äldre jag blir och jag vet numera att det som händer, och som just i själva skeendet, tycks oåterkalleligt och för evigt, ondska och elände och sorg i evinnerliga tider, är av övergående art och det gör allt lättare att hantera.

Jag är i grund och botten en positiv människa, men min lyckas grundvalar är av lera och jag svajar betänkligt på min väg genom livet. Som om jag vore berusad tänker ni kanske. Men det vet ni väl att jag inte är, eller hur?

Nu är det snart jul älskling och det mesta känns rätt, och jag kan älska dig, rätt och slätt.

Godnatt.