Bohem.

Det var vad jag ville vara. En sådan där skön person som brydde sig föga om regler och konventioner och måsten i livet. En man som iklädd sandaler och shorts och T-shirt tog sig an livet med en happy go lucky attityd, eller helt enkelt lade mig i livets famn och lät det göra vad det ville med mig. Och visst, jag gjorde mitt bästa och lyckades väl, åtminstone utåt, vara sorglös och lycklig där i min bandana och långt hår. Och mitt förakt för de som inte tänkte som jag, eller som jag ville tänka, motsvarades bara av min förnekelse av den rädsla som jag bar på.

Nåväl till slut så gav jag upp, lade mig på rygg med blottad strupe, klippte mig och skaffade mig ett jobb och sitter nu här på mitt konventionella arsele och har åsikter om de som fortfarande är som jag ville vara och jag ondgör mig över deras brist på självinsikt och tänker att ”vad vill de med sina liv egentligen”?

Tänk hur det kan vara ibland. Och hur hamnade jag i selen egentligen? Ville jag dit själv, längtade jag efter strama tyglar? Eller var det samhället som tvingade mig? Var det kanske jakten på status som drev på mig, eller en strävan efter bekräftelse på att jag kunde bli något annat än en man som tog dagen som den kom. Jag minns att det fanns ett karriärtänk där en gång i tiden. Var den tanken tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst så står jag här idag med allt jag ville ha, familj, hus och bil och katt. Och jag får väl säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Jag blev aldrig författare dock och om det är något jag ångrar så är det väl att jag aldrig hoppade på det tåget, gav skrivandet en riktig chans.

Men jag får kanske en ny möjlighet, i nästa liv, i nästa akt av den här evighetslånga pjäsen som går under namnet livet.

I vilket fall som helst så ska jag sluta med att säga att ni som fortfarande vågar och törs leva ert eget liv, ge inte upp. För någonstans så tänker jag att det kanske hade varit rätt väg för mig också, att kasta all skit jag trodde jag behövde över bord, för att sedan sätta mina segel och ge mig ut på det stora, stora havet och bara låta vinden leda min väg.

Men som sagt, i nästa akt mina vänner, då jävlar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s