”Berätta sanningen nu, erkänn, det kommer att kännas bättre efteråt.”

Det var så han sa och dum som jag var så öppnade jag mitt hjärta och lät allt forsa ur mig som vatten ur en brandslang i hopp om att släcka alla bränder som brann i min själ.

Det kändes inte ett dugg bättre efteråt och det enda som släcktes var mitt hopp, och det sa jag till honom. Han log och sa,

”Det kommer det att göra.”

”Vilket då?”

”Bättre, det kommer att kännas bättre.”

”Det här känns som en ond dröm.”

Han skrattade och lovade mig en blå himmel, blåare än någonting jag tidigare sett, och en sol så varm så att den skulle räcka en evighet.

”Jag känner mig blind.”

Han sa att det var jag inte, och det är ingen dröm heller tillade han.

”Jag kan knappt gå.”

”Det kan du visst det.”

Jag hade ingenting mer att säga om det och såg på mannen som satt mitt emot mig. Han såg ut som om han var mätt, fullproppad, inte ett veck fanns i hans ansikte, slät som en sommarbulle och han hade ett ansiktsuttryck som om han nyss vunnit en stor summa pengar. Hans uniform satt tätt, den var som sydd på hans kropp, som om någon hällt ner honom i den, som om den var gjord av ett elastiskt material som gav efter för vilken kropp den än innehöll.

”Kan jag gå nu?” Frågade jag.

Han ruskade på huvudet och skruvade samtidigt på sin lekamen så att hans stol som han satt på gnällde som plågad.

”Varför?”

Han sträckte sig efter något slags formulär, fäste det på en bräda med en fjäder och räckte över det till mig med en penna.

”Jag måste ha det skriftligt.”

”Vilket då?”

Han flinade och lutade sig tillbaka och drog handen genom det tunna håret.

”Ditt erkännande förstås?”

”Kommer det att kännas bättre då?”

Han suckade djupt och såg på mig med sina djupt liggande, ljusblå ögon.

”Definitivt, det lovar jag. Så sätt igång och skriv nu grabben så att vi kommer hem någon gång.”

God eftermiddag.