Bakom kulisserna.

Han hade alltid, nej inte alltid, men en väldigt lång tid, känt att något doldes för honom, var gömt bakom en förlåt som han inte fick titta bakom, som ett barn som vet att julklapparna finns bakom den låsta dörren, och som vet var nyckeln finns men inte kan komma åt den. Det oupptäckta fanns i en förnimmelse, en känsla, en vibration i fibrerna i hans muskler, en tyst viskning från någon i hans öra när han sov, eller när han var riktigt trött. Han kunde förnimma den i musiken, bortom det som var uppenbart, det som var lätt att ta in och som var för alla, invävt i detta, som en hemlighet, avsedd för dem som förstod. Ibland trodde han att han inbillade sig allting, att det var något som han ville känna, höra, för att stå ut och därför gav sig ut på strövtåg i en oupptäckt värld. Som en sjuk som fått höra talas om en medicin som skulle kunna hjälpa honom att bli frisk, men som var osäker på om den fanns på riktigt eller om det bara var ett rykte, men som ändå ägnade sitt liv åt att leta. Han drogs med tvivel således, men grundkänslan var ändå den, att bortom det som var uppenbart för alla och envar, och som tolkades fritt av var och en på sitt eget sätt förstås, existerade en annan värld, en tillvaro fri från allt det som störde honom i den han nu befann sig.

Eller var det ett fåfängt hopp? En önskan om, att han en dag eller en annan skulle bli överraskad, stå inför något nytt och kippa efter andan likt en sprattlande fisk på botten av en båt? Att förlåten till slut skulle dras undan, som en ridå på teatern, och att den pjäs som skulle spelas upp enbart var för honom, var det bara inbillning? Han hoppades att det inte var så, att det inte var spöken i hans hjärna och medvetande som fick honom att känna som han gjorde. I trädens lövverk kunde han höra, tidiga morgnar, under sina promenader i parken, hur det tisslades och tasslades om underbara ting och färgerna som växlade som i ett kaleidoskop i solglittret mellan bladen i träden var för honom tecken i skyn och han kunde stå i timtal och låta sig berusas av naturens skådespel, och han ville se. Han ville ha koden, nycklarna, till livet bakom kulisserna.

Bland de andra, som tillsammans med honom vandrade i det vackra grönområdet där det fanns små pittoreska, konstgjorda sjöar med orangea karpar i som simmade tyst och majestätiskt fram och åter i det grumliga vattnet. Hos dessa kvinnor män som likt vålnader från en svunnen tid som gick där han gick kunde han han inte se något av det som han tyckte att träden och blommorna och den viskande vinden förmedlade till honom. Nej, de människorna var som gjorda av papier mache med målade, konstgjorda, ansiktsuttryck som antingen återspeglade glädje, sorg, eller någon annan lättförståelig känsloyttring. Ingenstans hos dessa, som han ansåg, livlösa personer var det möjligt för honom att se en levande och utforskande själ. De var som robotar, och det de sa, i deras konversation med varandra, fanns ingenting som var värt att ta fasta på och han sökte sig därför till tystnaden, gav sig i kast med den, och endast där, i stillheten, var det möjligt för honom att finna frid. Han ville upptäcka rofylldheten, tränga in i den, ta den på sig som ett klädesplagg, för han var övertygad om att det var vägen in igenom den osynliga vägg som dolde det han ville uppnå.

Han hade känslor som han idag inte förstod, men som för honom tidigare, då han inte var, som han ansåg att han var nu, upplyst, var fullständigt klara och lättförståeliga och hur han kunde tro att det var så enkelt var svårt för honom att förstå. Det var inte så att han komplicerade tillvaron tyckte han. Det handlade mer om att söka förstå, och när du väl började nysta i tankar så var det omöjligt att sluta och ju mer du nystade desto trassligare blev det och han gick vilse, hittade tråden igen, och fortsatte sitt sökande.

Han satt nu på en parkbänk invid en av dammarna och studerade de loja karparna som då och då med ett sörplande ljud sög i sig något osynligt från vattenytan. Det lät som när hans gamla farmor sörplade kaffe från fat och han tänkte på henne, på hennes lukt, hennes vänliga ansikte som alltid ville honom väl och på hur mycket han hade tyckt om henne. Hon var borta sedan många år och på slutet hade hon levat i sin egen värld och inte längre känt igen sin egen son, hans far. Han mindes när hon spelade på det gamla ostämda pianot och sjöng. Hennes skönt korpulenta kropp med en rumpa som täckte hela pianostolen, som en klänningsbeprydd mjuk massa som vällde över kanten, den vaggade i takt med hennes musik och hennes runda mjuka fingrar som dansade fram över tangenterna som små goda korvar, och han kunde inte förklara känslorna han hade då, en varm kärlek till en kvinna som var mor till hans dagars upphov och den fanns i hela lägenheten där hon bodde. Bodde i den guldfärgade pendylklockan på väggen, fanns för evigt inbäddad i den knöliga dubbelsängen och den stod skriven i travarna av veckotidningar som han låg i bädden och läste. Han kom ihåg lukten, skulle aldrig glömma den.

Sorgen kom över honom och han reste sig och började gå hemåt med huvudet sänkt, och duvorna på taket till kyrkan han passerade böjde på sina nackar i vördnad och omtanke, och när han lyfte blicken och såg på dem, så lättade alla samtidigt och han stannade. Lät sin blick följa det smäckra kyrktornet och spiran med den gyllene korset och hela omgivningen, och den lilla staden han bodde i, var beroende av den bilden. Det höga tornet, korset, högt över alla låga hus och de gränder som löpte emellan dem. Han kunde ligga i sin säng om kvällarna, på sommaren, och innan han somnade, precis innan solen gick ner, så färgades tornet rött som blod och det var när det hände som han kunde somna. Han sov oftast bra på sommaren. Men den här kvällen skulle bli lång. Han hade mycket att tänka på och han längtade efter den dagen då dörren till det han så hett eftertraktade skulle öppnas.

Det skulle inte dröja länge tänkte han när han stod på sin gata. Han kunde känna det i sommarens dofter och i ķlängväxterna som klättrade på hans hus och som ramade in hans fönster med sin frodiga grönska och han suckade och gick in. Kyrkklockorna ringde till kvällsbön, men han skulle inte gå till kyrkan ikväll. Han skulle ligga på sitt rum, i sin säng, och läsa en stund, äta en sen middag, och sedan sitta vid sitt fönster och låta kvällen bli till natt.

Det hade varit en bra dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s