Det finns så många, ett oräkneligt antal, fler än det borde finnas rum för på den här platsen där vi bor. De är inpå mig, de är överallt och de har så mycket åsikter och de ser inte, de hör inte och de står inte ut med att andra mår bra och de har funnits jämt och de rättfärdigar sitt eget genom att nedvärdera andras, och de förstår inte. Har inte förmågan att se det andra ser, eller är det så att de inte vill se? Att de trampar på andra för att få sin egen näsa över vattenytan och inte ens är medvetna om att de gör det? Att de måste för att stå ut med sig själva?

Så är det säkert och jag kan i mina bästa stunder tycka synd om dem och till och med försöka förstå hur de tänker, men för det mesta så fylls jag av ilska och förakt, och är inte bättre än de då inser jag, utan stannar upp och försöker rannsaka mig själv och vara sann och ärlig, men hur det än är, så kommer jag alltid fram till samma slutsats.

Att de är puckon, och att jag inte är det.

God morgon.