Ridån gick upp. Det gick ett sus genom publiken. Strålkastarljus skar genom den av rök fyllda scenen och träffade en människa klädd i svart burnus och om det var en kvinna eller man gick inte att avgöra. Suggestiv musik spelades och i lokalen gungade som ett skepp i nöd, förväntan och spänning.

Den unge mannen vaknade och satte sig kapprak upp i sängen. Förvirring rådde och det tog en stund innan mannen orienterat sig och hittat rätt och han till slut visste var han var. Jerker hade varit långt borta. Han drog en djup suck och lade sig ner igen och lät sina ögon följa sprickorna i gipstaket. Fuktskadan i det södra hörnet var kvar och om det regnade kraftigt så hade han en hink i förrådet som fick samla upp dropparna som sipprade igenom taket. Han tänkte att han borde klättra upp på taket och lösa problemet. Han tänkte ofta så, att han skulle göra saker och ting, men han kom aldrig till skott. Det var som en osynlig vägg, en seg böljande barriär som hindrade honom.

Personen på scenen rörde sig sakta i takt till musiken. Det långa tyget i klädesplagget böljade. Rörelserna blev yvigare, övergick till en dans. Det långsamma tempot i musiken höjdes och så även volymen. Dansen var magisk och dansaren flöt fram över scenen som om gravitationen upphört att existera och utförde hopp som tycktes omänskliga. Publiken satt hänförd, sögs in av föreställningen som av ett svart hål. Plötsligt upphörde den dunkande rytmen och dansaren stannade mitt på estraden och stirrade ut i publiken, slet bort tyget som dolde ansiktet och ett långt svallande svart hår föll ner över hennes axlar, för det var en kvinna, och sedan tycktes hon lyfta från marken. Hon steg sakta rakt upp två meter med armarna utsträckta och försvann sedan i en rökpuff. En hörbar vibration grep publiken och ridån föll i samma sekund.

Jerker masade sig upp ur sängen och gick ut på tomten och såg ut över sjön. Det var tidigt på morgonen och dimman låg kvar över vattenytan. Han stod där i bara pyjamas och lät naturen fylla honom till brädden. Det våta gräset kittlade hans fötter och det hoppade en koltrast en bit bort och fångade den ena masken efter den andra. Den svarta fågeln lade huvudet på sned, lyssnade och körde ner näbben i myllan och drog upp det krälande krypet som släppte från marken som ett utsträckt gummiband och snodde sig runt gulnäbben och slukades sedan.

”Fy fan vad äckligt”, sade Jerker. Fågeln stannade upp och tittade på honom och såg arg ut. ”Har du smakat eller?” Frågade trasten. Jerker skakade på huvudet och gjorde en grimas. ”Äta mask, skojar du? skulle aldrig falla mig in.” Den gulnäbbade fnös och flög iväg. Jerker gick tillbaka till huset och satte sig på verandan. Han slöt sina ögon och kunde höra hur gräset växte, känna hur vinden tog fart från andra sidan sjön och gjorde sig beredd att blåsa bort den skira dimma som fortfarande höll sig kvar. Den skulle vara tvungen att ge upp, som den gjorde varje morgon, motvilligt.

Solen värmde Jerkers tunna kropp och han kände sig hungrig så han reste sig upp och gick in för att laga frukost. I skogsbrynet satt en räv och observerade den unge mannen. Räven hade sett honom förut och även om den inte var rädd så höll den röde sig avvaktande. Mannen var ju trots allt en människa, och människor är opålitliga det hade den lärt sig. När den här räven var ung så hade han en illusion om att människor var goda varelser, vilket de inte var. Det hade han lärt sig då ond bråd död drabbade hans mor, orsakat av en människa med gevär. När Jerker gick så vågade räven sig ut på gräsmattan, gäspade stort och sökte sig nedan ner till stranden för att försöka fånga en groda eller två.

Ridån hade fallit och stannade nere. Ljuset var fortfarande släckt i lokalen och förväntan bland publiken var stor. Illusionen av den svävande kvinnan som försvunnit i ett moln av rök hade orsakat ett mummel av röster. Det talades om rep men ingen hade sett något, inte ens de som satt på första raden. Den lågmälda, förföriska musiken hade återupptagits och tystnad lade sig som ett täcke över åskådarna och när ridån återigen sakta höjdes så satt alla på helspänn. Det var svart på scenen. Inte en skymt av ljus någonstans. Ett hasande ljud hördes från scenen, som om någon släpade en stor säck med sand över tiljorna.

Jerker hyste ett hopp. Och han levde på det. Åt på hoppet varje dag som om vore det en brödbit. Tugga efter tugga, malde brödet mellan tänderna och det gav honom vad han behövde för att leva vidare. Han var beroende av sina hoppfulla tankar. Utan dem skulle livet te sig torftigt och utan innehåll. Den unge Jerker gick varje morgon en ny dag till mötes med armarna utsträckta som om han ville omfamna dagen och hans hjärta var en plats där goda intentioner frodades. Han var sällan ledsen och han kunde inte minnas när han gråtit senast.

När Jerker såg sig själv i spegeln så tänkte han att det var så här han ville vara, och han tänkte på sin syster som inte var som han var. Hon var som en skugga med obskyra konturer och den mörka siluetten var ständigt närvarande och Jerker tänkte att det vore bra om den inte var det. Han fick dåligt samvete när hans tankar gick i de banorna. Men hon var som hon var och hon ville vara på det sättet och en gång i tiden gick de på samma väg och och kärlekens ljus lyste deras väg. Det var inte så längre. Han såg till slut det hon inte kunde, eller ens ville se och de gick vilse i oförståendets labyrint. Hennes visioner var inte hans och Jerker satte till slut upp ett tyst försvar som inte gick att bryta ned och hon gav upp och flydde till sitt eget land. Hon bodde där nu och hon väntade. På vad visste han inte och han hade slutat med att försöka förstå.

Ett skrik bröt plötsligt tystnaden. Ett hjärtskärande skrik som skar som en vass kniv genom struparna på de som satt i lokalen. Och det slutade inte utan ökade i intensitet tills skriet var på gränsen till vad någon människa kunde uthärda. Då upphörde det, och ljuset tändes på estraden, ett svagt ljus som nätt och jämt avslöjade en svart sfär som pulserade som ett hjärta. Ett rytmiskt dunkande, dovt och som till en början bara var som något som kändes i kroppen men som succesivt steg till hörbara frekvenser och alla hjärtan bland män och kvinnor slog efter en stund i samma takt i en osynlig gemenskap. Ett rött ljus tändes i den svarta sfären, till en början så svagt att det knappt var förnimbart men det ökade i intensitet och höll samma takt som slagen. Det var som ett hjärta, en livsmuskel och det kändes för publiken som om det slutade slå så skulle livet upphöra.

Jerkers visioner svävade omkring honom som en aura. Han levde däri och allt föreföll möjligt om han höll sig i sin bubbla. Han hade inga utstuderade mål, inget som han väntade på. Han befann sig i något som gav honom tillfredsställelse och han fann en kraft i det som av mänskligheten kallades för universum. Som om han var kopplad till livet självt via osynliga vener och han var övertygad om att gudstro hos människor på jorden bottnade i den här känslan. Och i okunskap och vilsenhet om vad känslan kom ifrån och för att kunna förklara för sig själva vad de upplevde var så myntades begreppet Gud. Det är gott så tänkte Jerker, men naivt. Att tro på en gud som via den helige ande avlade Jesus var svårt att ta in för Jerker. Han satte istället sin tro till någon slags energi som det var möjligt att hämta livskraft ur om du lärt dig koden. Men okej, Gud var väl bättre än ingenting tänkte han. Gud i alla dess former var ändå bara samma sak. En pulserande energikälla i det stora, svarta, outgrundliga som planten jorden befann sig i.

Och allt var för honom en känsla av att kunna se vad som var fördolt för andra. Och även om han inte var underbar och fullkomlig ännu så visste Jerker att han var på väg. Det var bara en tidsfråga.

Det röda pulserande ljudet och det som liknade hjärtslag pågick under en lång tid, men för de som var i teaterlokalen hade tiden upphört att existera. Det var som om alla pulsslag hos den förhäxade publiken var synkroniserade och utan att någon hade lagt märke till det så hördes andningsljud. Tunga, djupa andetag som omedvetet anammades av de kvinnor och män som var med om skådespelet. Allt var hjärtslag och andetag och harmoni och vad som varit innan hade raderats. Att de satt där de satt var allt som existerade. Hur de kommit dit och varför de var där fanns inte längre i begreppsvärlden. Det som var just här och nu var allt som fanns till och att något annat ens existerat var en abstrakt tanke, en illusion.

Jerker såg ut genom fönstret och kunde känna, tyckte han, hur jordklotet roterade. Upplevde för några sekunder hur allt var sammansatt och han hade för ett ögonblick samma känsla som i en slänggunga på ett nöjesfält. Skrämmande, hisnande, men när det värsta lagt sig, häpnadsväckande. Som att sväva fritt utan några förtöjningspunkter, inga band. Som en fri ande i en värld utan normala hållpunkter och han insåg att den tillvaro som han dittills betraktat som någorlunda verklig bara var en kedja av ändlösa illusioner.

Han reste sig upp och gick ut och satte sig återigen på verandan som han byggt själv. Slöt sina ögon och när solen gick i moln så såg Jerker för sin inre syn en stor, svart sfär som pulserade som ett hjärta och slagen kändes i hela kroppen. Hans andetag var så djupa nu att det var som en evighet mellan in och utandning. Tid och rum var inte längre nödvändiga.

Den stora illusionen, som var grunden på vilken Jerkers tillvaro vilade, upplöstes nu sakta och obevekligt och allt som varit tidigare fick outgrundliga proportioner. Inget var längre som förut. Jerker satt där han satt och lät det som hände ha sin gång. Det fanns inga alternativ. Han tänkte att han inte förstod riktigt, varför allt hände nu, utan förvarning, men att det inte hade någon betydelese och han kände ett lugn, en upphöjdhet, och tiden stannade. Allt skulle nu äntligen få ett slut tänkte han och knäppte av någon anledning sina händer. En invand handling, som en reflex.

Jerker hade hela sitt liv haft en önskan att bli älskad tänkte han nu, och han hade sålt sin själ för att uppnå sitt mål. Men i den här stunden så kändes sådana tankar överflödiga. För nu gick ridån ner. Lokalen tömdes, gapade tom och öde, och lämnade plats för en ny publik. Säten smällde när alla lämnade sin platser och solen skulle gå ner och den skulle gå upp igen. Och i den kosmiska väv där allt existerade, märktes ingenting av det som hände på den lilla planten jorden i allmänhet, och på Jerkers veranda i synnerhet.

För allt var som det skulle vara. Och skulle komma att bli, nästa dag.

Det hände sig på den tiden att en man som gått på gungfly i hela sitt liv, plötsligt fick fast mark under fötterna.

För när han var ung, och för all del även medelålders, så hade dimman legat tät, och vinden hade varit emot. Men lika ofta under den här tiden så stod han i ett ljus som gav honom liv och han seglade även då och då i medvind.

Och åren gick fortare ju äldre han blev och om han hade vetat att det liv han levde inte var det liv som andra människor upplevde så hade han kanske gjort något åt det. Men det du inte vet lider du inte av och varför det som var så lätt för andra var så svårt för honom förstod han inte. Och han gjorde sitt bästa för att dölja sina oförmågor. Rädslan är det som styr skrev han i en dikt en gång utan att veta hur rätt han hade. Men han var rädd, hade alltid varit det och osäkerheten låg som en dallrande gelé under den yta av självsäkerhet som han försökte visa upp. Och han var lättledd, svag för auktoriteter och vågade sällan stå på sig mot sådana och han hade ett bekräftelsebehov som aldrig tycktes bli uppfyllt, vare sig hemma eller någon annanstans. Och han var elak mot de svagare för att vinna mark och han hatade sig själv för det i efterhand.

Mobbad i skolan under låg och mellanstadiet. Räddad av honom, som sedermera blev en obegriplig människa, men som när den pojken kom till hans klass från den stora staden i öster och och var tuff och snygg och obegripligt nog fattade tycke för den vilsne överviktige pojke som vandrade som en vålnad och försökte hitta sin plats i den osynliga hierarki som finns på alla skolor. Då förändrades allting. Och plötsligt så var den knubbige lille grabben någon att räkna med.

Högstadiet var en plåga. Den räddande ängeln var försvunnen, men han lyckades ta sig igenom sjuan, åttan och nian i rollen som klassens clown och klev in i gymnasiet som en elefant i en porslinsbutik och blev behandlad av lärare därefter. När han gick ner femton kilo i vikt så öppnades en ny värld och de flickor som han älskat på avstånd, började nu att älska honom tillbaka. Och han fann alkoholen.

Och han gick igenom tusen dörrar och stängde lika många. Befann sig i rum som han både ville och inte ville vara i och han var vilsen och förlorad för det mesta och hans liv bestod i att försöka hitta en väg som han kunde gå på utan att ramla i diket och tillvaron var en estrad och han duperade och förtrollade både sig själv och andra.

Men när han befann sig i den cirkusen så tänkte han inte så. Då tyckte han att det var bra, det som han höll på med, och han tänkte att han ville inte ha det annorlunda. Och han tänkte nu på hur hans liv skulle tett sig om han varit då som han var idag, och samtidigt på om det inte var så att det som varit måste ha funnits för att det skulle bli som det var idag.

Han ville se framåt, leva i nuet och inte älta det som varit, och han ville slippa den emotionella berg och dalbana som han då för det mesta befann sig i. Han satt i första vagnen alltid med händerna krampaktigt hållandes i säkerhetsstången, upp och ner, dagarna i ända och han var så trött efter en sådan dag och hjärnan gick på sådant högvarv så att han inte kunde sova fastän kroppen var trött. Att inte se tillbaka tedde sig omöjligt för honom. Allt han gjort var ständigt närvarande och ingenting av detta föreföll vara något som han var stolt över. Han tänkte att han skulle vilja leva om sitt liv men insåg i samma stund att han skulle göra om samma misstag igen.

Men det var då det. Allt var annorlunda nu.

Idag gick han på stadens gator som en helt vanlig man. Han drack inte mjölk på barerna dock utan om han befann sig på en sådan så drack han vatten eller Cola zero. Han hade heller ingen hund, och inte någon varg. Tyst och lugn var han nu och han lät människor vara ifred. Var du en idiot så fick du vara det ansåg han. Det är inte mitt problem var hans devis. Och han lät sig inte längre påverkas, han var lugnet i stormens mitt och han kände inte något tvång att höras eller synas. Kort sagt, han behövde inte längre göra något intryck. Han var sig själv närmast och vad andra ansåg om honom hade ingen betydelse längre.

Han var som en dyning på ett spegelblankt hav. Som en smekning på solvarm hud och det rådde lugn och ro i hans sinne.

Och hans drömmar om nätterna handlade inte längre om att bli sviken, bedragen, utnyttjad och utskrattad. Han drömde om en hund som sprang i strandkanten med en lycklig tunga utanför munnen. Vattnet skvätte om dess tassar och pälsen stod som en sol runt hundens kropp och vattnet glittrade som pärlor i hundhåren.

Det var hit han hade varit på väg utan att veta om det. Men han var outsägligt glad över att vara framme.

Det var så, han hade en fjärdedel kvar att leva, och det var inte så mycket att göra åt det. Jerker lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon. Vart hade alla år tagit vägen tänkte han och kände sig låg och trög och sömnig. Han var trött nu för tiden. Både en kroppslig och mental trötthet och han lade sig ner i soffan och slöt sina ögon med teven på där vältränade unga män slet livet ur sig på skidor för att komma först i mål. Vad är det som driver dem tänkte han? Vad är meningen med att tävla? Varför är det så viktigt att vinna? Och varför framställs ett nederlag av engagerade kommentatorer som en nationell katastrof? Jerker tyckte synd om dessa förlorare trots allt. Inte för att de förlorat utan för att de var tvungna att stå till svars inför reportrar som krävde en förklaring till varför de misslyckats och han led när idrottsmän kände att de svikit nationen och bad om ursäkt. Varför ber du om förlåtelse din idiot tänkte han? Be istället där den flåshurtiga, krävande apan med mikrofon i handen att spänna på sig skidorna och åka själv. Stackars människor tänkte han.

Det var en vacker vinterdag och när han såg ut genom fönstret så gnistrade snön i solskenet. Det var några grader kallt och det hade snöat en hel del den sista tiden och han borde gå ut. Ta en promenad i vinterlandet. Få lite frisk luft i sin gamla lungor och vädra ut dystra tankar och onödig sorg. Så många nätter och så många dar mumlade han tyst. ”Och nu har jag bara en fjärdedel kvar”, sade han högre. Jerker suckade och reste sig upp ur soffan och gick ut i hallen och snörde på sig vinterkängor. Tog på sig jacka och ryssmössa och dunhandskar och gav sig ut i världen.

Natten innan, precis när han varit på väg att somna så hade han hört en kattuggla som satt i trädet utanför hans sovrumsfönster. ”Klävitt, klävitt, klävitt”, ropade den eftersom det var vårvinter och Jerker tänkte på den gamla föreställningen att det var ett förebud om död. Att klä den döde i vitt. Och han hade legat där i sängen och tänkt att det kanske var dags nu, att det var hans egen död som förebådades Men så kom det en uggla till antog han för han hörde smattrande vingslag och upprörda uggleljud och så blev det plötsligt tyst, och han tänkte att han kanske hört en parningsakt och han tänkte på det en stund till och så somnade han.

Och nu tänkte han på det igen när han gick motionsspåret runt den lilla sjön i närheten av där han bodde och han mindes när han var barn, eller ungdom snarare, och följde med sin far ut i natten för att locka på ugglor. De hade suttit där tillsammans i skogsmörkret tysta och med jämna mellanrum så härmade hans far och även Jerker de uggleljud som de kunde och ibland fick de svar och vid ett tillfälle, vid en tjärn långt in i skogen så svarade en berguv. Jerker skulle aldrig glömma den stunden.

Hans far var död nu och så var det med den saken. Han blev gammal och hade levt ett bra liv och Jerker saknade honom inte speciellt mycket konstigt nog. Sorgligt var det naturligtvis att ta farväl med begravning och allt som hörde till men samtidigt skönt med ett avslut och när allt var över och pappan låg i jorden och alla begravningsgäster sagt det som du ska säga vid en jordfästning och kyrkan var låst och tillbommad så ryckte Jerker på axlarna och gick vidare med sitt liv.

En fjärdedel kvar. Det var naturligtvis ett deprimerande sätt att se på tillvaron men ofrånkomligt och döden kom obönhörligt närmare för varje dag som gick men som det var nu så gick det väl an. Kroppen fungerade som den skulle och han åt nyttigt och försökte motionera tre gånger i veckan. Det var hur det skulle bli sedan, när hans lekamen började lägga av som oroade honom. Jerker såg verkligen inte fram emot skröplighet och stapplande och att inte kunna klara sig själv. Hans pappa hade tack och lov varit klar i huvudet ända till slutet och Jerker hoppades på samma resa.

En fjärdedel kvar, tänkte han igen. Vad skulle du göra med det sista livskvartalet? Vad fanns det förresten för alternativ? För Jerker var ingen rik man. Hans pension var visserligen duglig och gav honom ett bekvämt och tillrättalagt leverne men det fanns knappast något utrymme för en flärdfull tillvaro och det var inte heller vad han var ute efter och det var där han var. I villrådighetens land, där ingenting kändes särskilt inspirerande. Där dagarna bara gick. Och när solen gick ner så kändes det som ännu ett dygn utan mening eller mål och han saknade att gå till jobbet, något som han aldrig trodde skulle inträffa.

Jag kanske skulle börja knarka igen, tänkte han och log. Det är ju en heltidssysselsättning och så slipper du ha tråkigt och han mindes sin marijuanaodling som han haft i sin lägenhet i den stora staden och hur han på kvällarna rullade ett par cigaretter som han tillsammans med en flaska vin tog med sig upp till den grillplats som fanns på taket där han bodde. Där satt han sedan och njöt av livet och såg på utsikten och skrev kryptiska dikter som enligt honom själv var genialiska. Nu hade han ju en egen liten trädgård och inget hindrade egentligen honom från att bygga ett litet växthus där han kunde driva upp de olagliga plantorna. Det var ju det här med fröna förstås. Jerker hade inte längre några kontakter inom den branschen men han antog att det gick att köpa på nätet och han bestämde sig för att kolla upp det när han kom hem från promenaden.

Han tände en cigarett och fortsatte sin vandring runt sjön.

Jerker drogs med tunga tankar. Hade alltid gjort det mer eller mindre. Det kom i vågor men främst på kvällar och morgnar då allt kändes nattsvart. Då hatade han sig själv och alla andra människor också. Men det gick över längre fram på dagen och då kunde han plötsligt må osedvanligt bra bara för att när solen gick ner återigen halka ner i ångestbrunnen och förbanna allt.

Han levde ett påfrestande liv.

Jerker satte sig ner framför sin dator och sökte på marijuanafrön och fick en hel uppsjö svar och det gick att beställa och försändelsen skulle vara diskret stod det, precis som texten löd om du stod i begrepp att köpa sexleksaker. Vilket han gjort en gång, när han ingick i ett förhållande, men det var längesedan och nu hade han levt ensam i alltför många år. Han tänkte på henne en stund, sin före detta partner. På hur han hade älskat henne och på hur kärleken försvann och han tänkte på hur hon fått nog och lämnat honom och det hade varit precis som situationen blev med hans pappa. Han saknade henne inte och hon hade hatat honom för det, men som han sade till henne. Det var bortom hans kontroll. Och det var ingenting som han bara sade, utan det var verkligen så. Känslorna försvann och plötsligt så var skimret som han sett henne i försvunnet och han såg henne som hon var och antagligen alltid varit men det var inte så han hade sett henne tidigare eller när han träffade henne och han kunde inte förklara för henne vad han menade. Så hon avskydde honom och ibland när hon var full så ringde hon och skrek åt honom att han var ett o-empatiskt svin och att han hade förstört hennes liv. Okvädningsorden rann dock bara av honom som vatten på en gås och han kunde inte ens tycka synd om henne och tryckte bara bort samtalen. Numera hade han blockat hennes nummer. 

Skulle han verkligen våga beställa marijuanafrön på nätet? Var det inte så att tullen kollade sådana försändelser och att istället för att få en påse frön i brevlådan så skulle knarkpolisen ringa på  dörren. Var det förresten olagligt att beställa bara frön tänkte han? Var det inte så att det blev en kriminell handling först när du drev upp plantorna? Jerker var osäker och bestämde sig för att kolla upp detta innan han beställde.

Mycket riktigt, det var inte mot lagen att beställa frön, men tullen informerar polisen att cannabisfrön är beställd till en viss adress och det var tydligen grund för en husrannsakan. Fan också! Tänkte Jerker. Sedan tänkte han på Johnny. Johnny var en gammal vän från förr som han inte pratat med på tio år och det var från honom som han fått underlaget till den odling han hade en gång och när han gick igenom sin kontaktlista i telefonen så fanns han kvar. Det var väl inte särskilt troligt att numret stämde men ”what the hell”, sade han högt och slog in siffrorna.

”Ja det är Johnny”, sade Johnny.

Sex månader senare, i augusti, satt Jerker bekvämt tillbakalutad i sin solstol och tittade in i sitt lilla växthus. De taggiga bladen växte så det knakade och plantorna var nu så höga att de böjde sig mot innertaket och det började bli dags att skörda.

Johnny hade blivit själaglad när han hörde från Jerker och det var som om det var tio dagar sedan de sågs istället för tio år. Och visst hade han frön, ”skitbra grejer Jerker, kaliforniskt supergräs, du kommer att bli så överstenad och om du inte har rökt på länge så ta det jävligt lugn grabben”, sade han på sitt vanliga släpiga sätt. Sedan följde en lång och noggrann beskrivning hur du på bästa sätt skulle driva upp växterna. ”Knipsa de översta skotten så kommer din lilla baby att förgrena sig bättre och du får fler livgivande blad, annars blir det bara en lång räkel och ingen buske direkt”, sade Johnny och lät koncentrerad. ”Och när du skördar sedan, och då vill jag vara med är det ok?” ”Javisst självklart”, sade Jerker. ”Då ska du koka upp sockervatten, mycket socker, och hälla det på petflaskor lika många som du har rötter.” ”Sockervatten?” Sade Jerker förvånat. ”Visst, det är det som är grejen. Du drar upp plantorna med rötterna och sätter ner dem i petflaskorna med det heta sockervattnet och då när plantan suger upp sötman så pressas godsakerna, det som kommer att göra dig skyhög”, skrockade han. ”Ut i bladen och den doften som uppstår grabben, den går inte av för hackor.” ”Varför sade du inte det här förra gången då?” Skrattade Jerker. ”Fast det funkade ju bra ändå vad jag minns.” Johnny skrockade glatt vidare. ”Man lär så länge man lever Jerker, man lär så länge man lever.” De småpratade sedan en stund om gamla tider och Jerker lovade ringa när det var dags för skörd och så avslutade de samtalet.

Fröna kom efter några dagar på posten med en handskriven bruksanvisning och Jerker satte igång med att bygga sitt växthus. Han hade köpt en byggsats i från Byggmax  och höll till ute i sitt förråd och det var snabbt gjort och han var mycket nöjd med resultatet. Jerker kände sig händig och det var kul att ha något att göra. När han var klar så tog han några bilder som han skickade till Johnny. Han fick inget svar. Och tiden gick och odlandet gick bra men Johnny förblev anonym. Jerker ringde och skickade meddelanden med jämna mellanrum men gav upp till slut och tänkte väl att han inte ville ha någon kontakt och innerst inne så kändes det skönt.

Men nu när Jerker satt där i sin solstol och mådde bra och tittade på sina färdigväxta skötebarn så tänkte han återigen på sin gamle vän och kände sig av någon anledning lite försmådd. ”Hur svårt kan det vara att bara skicka en emoij eller nåt”, muttrade han. Och så tänkte han att Johnny kanske var död. ”Så är det säkert”, sade han och ryckte som vanligt på axlarna som han alltid gjorde i situationer som för andra människor skulle varit upprörande. ”Ett o-empatiskt svin. Det är vad du är”, sade han till sig själv. Han gick ut i köket och började koka sockervatten.

Johnny hade haft rätt. Så fort han satte ner rötterna i det heta sockervattnet så spred sig en bedövande, sötaktig, karakteristisk doft i huset och Jerker blev lite nojig och stängde alla fönster och dörrar. Plantorna skulle stå i sockerlagen i tjugofyra timmar hade Johnny skrivit med spretig handstil och han hade ritat en leende streckgubbe med en cigarett i mungipan. Jerker flinade och tänkte på honom hur han var när de var unga. Hur Johnny alltid började dagen med en joint.

Han ångrade sig nu, och tänkte att han skulle tagit ett foto på sig själv innan han skördat. Tittat fram genom plantorna när han satt inne i växthuset, som Peter Tosh, ”legalize it”, liksom. Han flinade. Johnny skulle ha gillat det. Men nu var ju Johnny död troligen. Han kände det på sig. Jerker kunde känna sådana saker. Det var en märklig gåva han hade. Det var likadant när hans far dog. Redan när telefonen ringde så visste han vad det handlade om utan att han sett vem som ringde och när han tog upp samtalet så var redan hans hjärna inställd på mottagandet av dåliga nyheter. Det gick för snabbt i hans skalle. Tankar exploderade som granater och skickade ut synapser som granatsplitter och när han var ung så hade hans kamrater svårigheter med att hänga med i hans tankebanor och han själv också. På den famösa rockklubben som han en sommar livligt frekventerade när han var i tjugoårsåldern var amfetamin, eller speed som det kallades, en vanligt förekommande drog. Men det som fick hans vänner att studsa som flipperkulor mellan ”bumpers” av olika slag gjorde honom lugn och avspänd och Jerker inbillade sig då att det var så det kändes att vara att vara normal och det var i sin tur en drog för honom.

”Du måste ju ha ADHD”, skrek den söta tjejen som spelade bas i ett band. Och det var först senare som han förstod vad hon menade. ”Det är meningen att du ska bli som jaag!” Fortsatte hon sitt skrikande i hans öra för musiken var lika hög som hon och sedan hoppade hon upp och ner framför honom med ett vilt uttryck i blicken. Och han älskade henne och han älskade henne och hon hade en annan. Men han älskade henne. Och han såg henne idag ibland på Facebook och hon var lika söt nu som då och han undrade om hon visste vilka känslor han hade för henne då, när de var unga, under jord, på den omtalade rockklubben. Han skulle aldrig få veta.

En fjärdedel kvar tänkte han igen och satt och tittade på de fyra plastpåsar fyllda med kaliforniskt gräs som låg framför honom på bordet. Jerker hade torkat bladen i ugn vilket var tvärt emot vad Johnny skrivit i beskrivningen men han orkade inte vänta. Han plockade fram sitt nyinköpta paket med Rizla cigarrettpapper och började rulla en cigarrett och lade den ifrån sig på bordet. Satt sedan och stirrade på den en stund och tänkte på om han skulle våga. Det var många år sedan han senast rökte gräs men han var yngre då, och nu var han gammal. Det är nog bäst att vara lite full tänkte han och gick och hämtade en flaska vin som han hade i kylen. Jerker slog upp ett stort glas och svepte det i ett drag. Väntade en stund och drack sedan ett till på samma sätt och lutade sig sedan tillbaka i soffan och kände hur alkoholen tog tag i kopplingarna i huvudet och lugnade ner dem. Till slut när han kände berusningen komma på allvar så tog han upp cigaretten och satte den i munnen och tände på. Drog två bloss och höll röken inne så länge han kunde och andades sedan ut.

”Herrejävlar!” sade han högt när gräset fick fäste och han stirrade rakt framför sig och det såg ut som om rummet han satt i blev större. Jerkers händer kändes som två blodfyllda klubbor och det susade i hans öron. Han kunde inte röra sig utan satt i soffan med rak rygg och väntade på att det skulle lägga sig en aning men det blev bara värre. Han försökte andas lugnt för att få hjärtat att stilla sig och han drack mera vin och till slut så landade han en aning och istället för att vara rädd, vilket han varit, så infann sig ett välbehag. Jerker reste sig upp och började vanka runt i rummet. Lyfte på fötterna som om han gick i högt gräs och han skrattade okontrollerat när han insåg vad han höll på med. Han gick på toaletten och såg sig själv i spegeln och knallröda ögonvitor lyste emot honom som stoppljus och han kände knappt igen sig själv. Konturerna på ansiktet hade flutit ut och han såg ut som en akvarellmålning i regn tyckte han. När han log så såg han än mer grotesk ut och han kunde inte göra annat än att skratta.

Jerker gick ut i vardagsrummet och satte på en platta med Pink Floyd för det var så det skulle vara tänkte han, men insåg efter de första inledande takterna att det var helt fel. Han bytte till Oasis liveplatta och det slog an rätt sträng i hans kropp så han satte på sig sina solglasögon och gick ut och tog sig på baksidan och seglade iväg till tonerna av ”Some Might Say”. När han slöt sina ögon så kändes det som om han var på konserten, stod i publikhavet och var tjugo år gammal och underbar och oövervinnerlig. Och plötsligt så hade han återigen tre fjärdedelar kvar.

Han vaknade av att han frös. Solen hade nästan gått ner och när han slog upp sina ögon så var förvirringen där, som en gammal vän som han inte sett på länge. Han satt mitt emot honom och log och sade, ”vet du var du är Jerker?”. ”Inte en aning”, sade Jerker och såg sig omkring och sakta, sakta kom världen tillbaka. ”Det var en skaplig resa du var ute på”, sade förvirringen. ”Den trippen var du inte beredd på va?” Jerker flinade och skakade på huvudet. ”Nej fy fan, det var jävligt skrämmande till en början med sedan blev det bättre.” Han tittade ingående på förvirringen som satt framför honom med korslagda ben. ”Det var längesedan vi sågs du?” Sade Jerker sedan. ”Säkert trettio år”, sade förvirringen. ”Men det verkar som om vi kommer att ses oftare nu för tiden”, sade han och nickade in mot vardagsrumsbordet där påsarna med gräs låg. Jerker skrattade till. ”Ja tydligen”, sade han. ”Jag funderar på att ta en tripp till faktiskt. Kvällen är ung och jag har ju halva ciggen kvar.” Han reste sig mödosamt upp ur solstolen. ”Är du kvar när jag kommer tillbaka?” Högst troligt”, sade förvirringen och upplöstes sedan i sensommarkvällens vindar och försvann.

Jerkers sista fjärdedel föreföll bli en munter historia. Allt som han företog sig fick ett skimmer som det inte haft förut och även de mest vardagliga göromål blev roliga. Att diska till exempel var en fröjd. Detta att glas och tallrikar var gnistrande rena när de stod i diskstället fyllde Jerker med glädje och han kunde stå i flera minuter och stirra på bubblorna i diskhon. Hur de förändrades i färg och form och ibland briserade var fascinerande tyckte Jerker. De fisketurer som han tidigare tyckt varit så påfrestande vad det gällde fraktandet av båt till vatten blev plötsligt till ett nöje. För att inte tala om njutningen han upplevde av att sitta i båten med spöet riggat, några kalla pilsner i kylväskan och ett antal specialcigaretter i etuiet av silver som han köpt på Myrorna för en billig penning. Till och med en så trivial sysselsättning som att gå och handla blev till en fest.

Och när det gått ett år så återstod fortfarande två påsar lyckogräs som Jerker kallade det. Förvirringen hade nu flyttat in i Jerkers lilla hus och de kom bra överens. Han var alltid vid hans sida och Johnny hade till slut hört av sig. Han var således inte död konstig nog utan hade flyttat till Skåne och hade träffat en kvinna som han mådde bra tillsammans med och stackars Johnny hade fått välja mellan henne och kaliforniskt gräs berättade han i brevet som han skrev till Jerker. Men det var det värt tyckte han och love is all you need avslutade han brevet med och i ett PS. så tillade han att de frön han hade kvar hade han skickat till Jerker och innan DS. så skrev han att det inte kunde bli tal om någon mer leverans. ”Love is all you need”, mumlade Jerker för sig själv. Fan trot, tänkte han sedan. Kärleken är en nyckfull partner.

Han vände sig till förvirringen som satt i soffan. ”Eller hur, visst är kärleken en opålitlig partner?” sade han. ”Ingenting att ha Jerker”, sade en okoncentrerad förvirring. ”Kärlek är bara skit och alla kvinnor är horor förresten.” Den, förvirringen, lutade sig tillbaka i soffan och slöt sina ögon sinnligt. ”Det är i alla fall min erfarenhet”, mumlade den tyst och mer för sig själv än någon annan. ”Jerker skrattade högt. ”Är alla kvinnor horor? Vad har du fått det ifrån?” Förvirringen satte sig upp i soffan och stirrade på Jerker. ”Sluta upp med att larva dig Jerker”, sade den med skärpa. ”Du vet mycket väl vad jag menar.” Och det visste ju Jerker, men han ville inte tänka på det just nu så han bad förvirringen att hålla käften.

Brev, tänkte han sedan. Vem fan skriver brev nu för tiden? Johnny tydligen och hans pappa när han levde. Han skrev långa ibland osammanhängande brev som gav Jerker dåligt samvete och handstilen var vacker men ibland oläslig. Jerker satte sig i soffan bredvid den nu något förnärmade förvirringen och läste igenom brevet från Johnny en gång till och försökte känna in sinnesstämningen han haft när han skrev. Och långt bakom texten, djupt in ibland bokstäverna så gick det att förnimma en rädsla tyckte Jerker. En rädsla över att inte våga säga vad han tyckte eller kände till sitt hjärtas dam och som tog sig uttryck i ett avståndstagande från det som i hela hans liv varit, om inte viktigt, så påtagligt. Jerker suckade över den flathet, ansåg han, som fanns hos alla människor. Att det skulle vara så svårt att vara ärlig och säga vad du tänkte istället för att gå och hymla och kritisera i förtäckta ordalag och trycka tillbaka det du egentligen kände. Och han var säker på att förhållandet som Johnny gett sig in i var dömt att misslyckas. Inte för ett ögonblick trodde han att hans hobbyknarkare till kamrat skulle kunna ge upp det han alltid pysslat med. Det skulle förstås fungera ett tag medan kärleken var varm men när den kallnade, som den alltid gjorde enligt Jerker, så skulle de bräckliga kärleksväggarna rasa ihop som ett korthus. Han lade sig ner i soffan och somnade och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Dess tassar skvätte upp vatten och tungan hängde lång och lycklig ur hundens mun.

En vårdag många år senare så hade Jerkers sista fjärdedel kommit till ett slut. Det var i april och vårfåglarna tävlade om vem som kunde låta mest i skogarna runt den lilla sjön där Jerker brukade promenera. Gäddorna lekte i sjön och tumlade runt i det grunda vattnet och det seglade en ormvråk högt i skyn och jamade som en katt. Rådjur stod i strandkanten och drack vatten och en grävling plöjde fram i det höga gräset på jakt efter sork och möss.

Jerker satt hemma i sin solstol i vårsolen och rökte en av sina lyckocigaretter. Det skulle bli hans sista, men det visste han inte ännu och han njöt av ruset och förvirringen satt vida hans sida. Han hade solglasögon på och hans hår var lite för långt för hans ålder och det var gråsprängt men tjockt och fylligt. Det var varmt i solskenet och han knäppte upp sin jacka och tog några djupa klunkar ur ölglaset som stod på bordet. Han mådde osedvanligt bra.

Men skymningen var på väg. Jerkers egna personliga skymning. Den kom från öster och segade sig fram över landskapet som en mörk skugga, som om någon målade svart med en gigantiskt bred pensel över jorden och den var osynlig för alla utom för dem som den var avsedd för. En del såg den komma och hade anat den i en lång tid. För andra kom skymningen hastigt och slog ner som en uggla tar en sork om natten, tyst och obevekligt. För Jerker handlade det om det sistnämnda. Dödens uggla slog sina klor i honom där han satt och blossade på sin cigarett och det var ingenting dramatiskt med det hela. Inga ljus i några tunnlar syntes. Ingen pärleport som skimrande slog upp dörrarna och släppte in honom. Inget himmelrike heller för den delen utan Jerker somnade helt enkelt in. Tappade cigaretten som föll till marken och förvirringen försvann för gott och en stillhet lade sig över baksidan på huset där Jerker satt. Fåglarna nyanserade sina strofer en aning och vinden höll sig lite lugnare. Det var som om tiden stannade upp för några ögonblick. Liksom för att understryka att något hänt. Och det som hade skett var det som sker alla förr eller senare. Den sista fjärdedelen tar slut. Sista sidan vänds och boken läggs ihop. Den avslutande sucken dras och sedan var det bra med det.

Och det slutade relativt vacker ändå. En någorlunda tillfreds man tar farväl av jordelivet sittandes i en solstol med en kall öl på bordet framför sig och en halvrökt marijuanacigarett på marken nedanför honom. Och solen gick ner den här dagen också, och upp nästa, och inget hade egentligen förändrats på jorden på grund av Jerkers frånfälle.

Och inget annat var väl att förvänta.

I två hundra kilometer i timmen rakt fram for han. Tunnelseendet var påtagligt och allt han såg var vägen och en grön massa vid sidan om. Farthållaren var inkopplad och han satt bekvämt tillbakalutad med en hand på ratten. Solglasögonen var på och kepsen bak och fram. Rakt in i en bergvägg sedan, bilen mosad och han själv som en köttfärs bakom ratten, tänkte han och flinade. Det hade naturligtvis varit ett passande slut för en rebell i sina bästa år, men istället så susade han vidare på en motorväg till synes utan slut.

Musiken dånade i bilen och han slog takten med handen på ratten. ”You can go your own way” sjöng han och tänkte att han gjort det i hela sitt liv. Alltid gått sin egen väg. Litat på sin egen övertygelse om att han visste bäst. Aldrig låtit någon annan påverka honom och han hade satt en ära i att vara en sådan man. Han var dock av de flesta ansedd som en dryg jävel, och han visste om det, att de ansåg honom vara det, men det bekom honom inte det minsta. Ett hjärtligt Fuck You låg alltid nära till hands och för det mesta så sa han det rakt ut om han ansåg att det var befogat. Ytterst sällan höll han tand för tunga utan han var en rakt på nyllet man och ett försmädligt leende lekte alltid på hans läppar.

”Vi tar inte American Express” sade det långhåriga ynglet till mannen när han skulle betala för bensinen. Mannen glodde på honom. ”Synd för dig då grabben, för jag har inget annat än det där platina kortet”, sade han och betonade materialet på kontokortet. Den unge mannen i kassan såg uttråkad ut. ”Och jag har ju tankat redan så vad tänker du att vi ska göra, slanga ur bensinen igen?” Fortsatte mannen med kepsen och flinade sitt patenterade, försmädliga leende. ”Det står ju tydligt på skylten där att vi inte tar Amex” sade den långhårige lugnt. ”Så jag behåller helt enkelt det här kortet tills du fixar fram ett annat eller kontanter.” Han stoppade ner kortet i kassalådan, stängde och flinade tillbaka. ”Bensin har du ju och stan ligger inte mer än ett par mil härifrån”, sade han och flinet blev än bredare när han såg hur den kepsbeprydde tappade ansiktet.

”Och hur hade du tänkt att jag ska kunna ta ut några pengar om jag inte har kortet din lilla slyngel”, sade mannen förbannat. Slyngeln funderade en stund. ”För det första”, sade han sedan långsamt. ”Så skulle jag inte använda den tonen om jag var du. Och för det andra så skiter jag i hur du beter dig för att betala soppan, kortet stannar här. Och för det tredje så finns ju alltid alternativet att jag ringer snuten eftersom du i praktiken försöker stjäla bensin din arroganta fan.”

Mannen med kepsen stirrade på honom. ”Du är ute på hal is grabben” sade han sedan. ”Men jag antar att det är vad man kan förvänta sig av bondläppar.” Han sköt upp solglasögonen i pannan. ”Jag skulle råda dig till att ge mig mitt kort tillbaka så ska jag komma tillbaka och betala dig för din jävla bensin och du får fan i mig lita på mig din förbannade lantis.” Han tog ett steg närmare disken. ”Jag är ingen tjuv och den som kallar mig för det får ta konsekvenserna. Fattar du det, eller ska jag ta det igen?”

Den unge mannen bakom disken log hånfullt. ”Tror du att du skrämmer mig med ditt snack och dina skittöntiga solglasögon och din fina bil och ditt platina kort”, sade han och härmade tonfallet från tidigare. ”Åk härifrån nu och kom tillbaka inom tre timmar annars ringer jag polisen.” Han lutade sig fram över kassadisken. ”Fattar du det, eller ska jag ta det igen?”

Mannen med sportkepsen stod perplex, förvånad över mothugget. Han var van vid att få sin vilja fram och att stå här och munhuggas med en finnig yngling var under hans värdighet och det värsta var att han kände sig osäker. Den osnutna grabben hade trumf på hand och mannen visste att han inte hade något att komma med. Så han gick ut och satte sig i bilen och körde därifrån.

”Ibland hatar jag det här livet”, morrade han bakom ratten. ”Och jag hatar alla dårar som bor på den här eländiga planeten”. Han fick svårt att andas så han stannade bilen och klev ur och gick in i skogen som låg intill och skrek för full hals. ”Faaan också! Faaan i helvete jag står inte uuut! Jävla människor! Jävla förbannade människor!” Sedan sparkade han hårt på ett träd och då kändes det en aning bättre. Han såg sig omkring för att kolla om någon sett hans utbrott och fick syn på en man med en hund som försökte gömma sig bakom ett träd. Ännu en idiot tänkte han och gick tillbaka till bilen.

En och en halv timme senare så stod han åter på den illa bensinmacken och blängde på den flinande ynglingen bakom disken. ”Så det gick bra att hämta pengar utan ditt platina kort”, hånade han när mannen med kepsen betalade med kontanter. Mannen svarade inte utan tog bara emot sitt kort och gick mot dörren. Innan han gick ut så vände han sig om. ”Vi är inte färdiga med varann riktigt ännu”, sade han hotfullt. Spolingen skrattade högt. ”Säger du det gubbe? Du är hjärtligt välkommen igen men du, lämna platina kortet hemma då”, skrockade han.

”Du ska dö din jävel”, muttrade mannen när han gick ut genom dörren.

Jerry, som mannen hette, körde sin svarta BMW in till staden igen och tog in på ett hotell. Duschade och lade sig på sängen helt naken och stirrade i taket. Han kunde inte släppa att han blivit ägd av den där lilla skiten på macken. Han fäste blicken på sprickorna i det vita taket och tänkte att det var som sprickor i hans fasad. Hans oklanderliga yta som han alltid satte upp och som ytterst sällan krackelerade. Jerry reste sig från sängen och gick tillbaka till toaletten. Rakade sig och sprayade på sig lite parfym och klädde sig sedan ledigt i en grå kavaj, vit skjorta och svarta, löst, sittande byxor i linne. Gick ut ur rummet och tog hissen ner till baren. Satte sig på en hög pall med sprucken galon vid bardisken och beställde av en söt blond flicka en gin och tonic. Hon log när hon serverade drinken och det var ett intagande leende och han kunde se att hon gillade vad hon såg. Det är så här det ska vara tänkte Jerry. Människor ska tycka om mig, behandla mig välvilligt, kvinnor ska åtrå mig och män avundas mig min ställning i livet. Han drack ur drinken snabbt och beställde en ny. ”Jag har inte sett dig här förut, bor du på hotellet?” Sade den blonda när hon ställde fram drinken. ”På genomresa kanske?” Frågade hon och lade huvudet på sned. Jerry flinade åt koketteriet men svarade snällt och belevat. ”Ja jag bor här, och om jag är på genomresa? Ja det kanske man kan säga. Har ett par grejer här som jag måste åtgärda.” ”Här, i den här hålan?” Skrattade hon och svepte undan håret från ögonen med handen. ”Jag heter Jenny förresten”, sade hon. ”Jerry”, sade Jerry och de fattade varandras händer över bardisken. Jenny höll hans hand aningen lite för länge och såg honom i ögonen. ”Vad ska du göra här om jag får fråga? Sade Jenny och vände sig om och plockade nervöst med flaskor och disk.

Jerry kollade in hennes bakdel som var mycket tydlig genom tunt tyg och tack vare stringtrosor. Han älskade den typen av underbyxor och ansåg att det var Guds gåva till männen.

Han tänkte en stund medan han tittade och bestämde sig sedan. ”Egentligen så hade jag inget ärende hit överhuvudtaget, men saker och ting förändrades så nu måste jag tyvärr ha ihjäl någon”. Jerry tog en djup klunk av drinken. Jenny snodde runt och stirrade förskräckt på honom. Sedan började hon skratta. ”Du var väl en rolig en”, sade hon. ”För en sekund så trodde jag dig.” Jerry skrattade med henne men blev sedan allvarlig. ”Det är sant Jenny, det är någon som måste dö här” sade han och drack ur det sista ur sin gin och tonic. ”Men säg det inte till någon”, viskade han framåtlutad, log och reste sig och gick.

Jenny stod länge och såg efter honom. Hon kände sig våldsamt attraherad även fast han säkert var tjugo år äldre än hennes tjugofem. Hennes hjärta slog våldsamt och hon kände sig som en förälskad skolflicka och det han sagt gjorde henne alldeles darrig. Tänk om det var sant? Tänk om han verkligen skulle mörda någon i den här avkroken och vem i så fall? Här kände ju alla varandra och hon kunde inte komma på någon som skulle gjort sig förtjänt av att dödas. Hon slog bort tanken sedan. Det var säkert bara en raggningsreplik, en originell sådan det måste hon medge och den hade ju fungerat. Hon skulle gladeligen följt med till hans rum om han frågat. Hon skämdes lite över sina tankar och försökte att tänka på något annat. Men det var svårt. Hennes händer darrade och hon var tvungen att ta sig en whisky för att lugna ner sig.

Jerry tog en eftermiddagspromenad i den lilla staden. Han var lätt berusad och kände sig upprymd och han tänkte på vad han sagt till den där bartjejen. Han hade säkert skrämt upp henne lite och han flinade vid tanken på hennes uppsyn. Och om hon tagit honom på allvar så roade det honom. Men han visste inte riktigt själv om han varit allvarlig eller inte. Icke desto mindre så blev han fortfarande förbannad när han tänkte på den den där respektlösa grisen på bensinmacken och han visste att han inte skulle kunna släppa det om han inte lärde honom en läxa. Det var sådan han var. Jerry var som en grävling om man skulle tro myten om att en sådan aldrig släppte taget när den väl satt sina tänder i sitt byte, och han morrade vid tanken på vad som skett och hur han tvingats att underkasta sig och han behövde upprättelse. Det kanske inte skulle behöva gå så långt att han tog livet av den stackaren även om tanken kändes tilltalande men han skulle få veta att han levde, innan han dog flinade han.

Jenny stod naken framför spegeln i sitt sovrum och hon tyckte om vad hon såg. Hon hade sin lediga kväll och hade när hon kommit hem från jobbet duschat och smort in sig med väldoftande oljor och stod nu som sagt och betraktade sin nakna uppenbarelse. Hennes bröst var inte stora men hon gillade dem och hennes bröstvårtor var väl tilltagna och satt högt upp och allt såg uppnosigt och tilltalande ut. Hon hade sällan behå och hon tyckte om att män tittade på henne och visst var det en aning obscent med dessa utstående knoppar genom tyget på vad hon än satte på sig och hon var påtagligt medveten om vad det hade för effekt på det motsatta könet, men hon tyckte om att göra intryck. Hon vände sig om så att hon kunde se sin rumpa över axeln och det var en snygg sådan, det visste hon. Den var högt placerad och var fast och precis lagom stor och även den renderade uppmärksamhet och hon hade alltid stringtrosor på sig för den sakens skull. Hennes ansikte var litet och näpet och hennes blåa ögon var stora och det sprakade om dem sades det. Hårfärgen var blond och klippt i en pagefrisyr. Håret var tjockt och hon älskade det. Hon var en och sjuttioen lång och skulle mycket väl ha kunnat jobba som fotomodell. Jenny var på det hela taget en vacker kvinna och hon gjorde sitt bästa för att få all den uppmärksamhet som gick att få tack vare sitt utseende.

Hon gick fram till sin garderob och valde till slut ut en grön kort sommarklänning som inte var alltför avslöjande men tyget föll snyggt över hennes former när hon gick och mer än så behövdes inte visste hon. Jenny slog upp ett glas vitt vin och satte på lite musik från en spellista hon skapat i Spotify och dansade lätt för sig själv till Eagles ”Take it easy”. Hon tänkte på Jerry från baren och hon blev alldeles varm när hon gjorde så. Hon fantiserade om Bonnie och Clyde när hon tänkte på honom och henne. Jenny och Jerry mördaren liksom i en öppen bil och full fart in i faran och brottet och sorglöshetens flagga vajande i vinden och utan hänsyn till gällande lagar och förordningar. Fria i sig själva och i livet och att göra vad som föll dem in. Hon slog upp ett glas vin till och kände sig kåt.

Jenny var i grund och botten en vilsen kvinna och hade alltid burit på en osäkerhet och om hon inte haft sitt utseende att förlita sig på så hade hon varit en grå mus i tillvaron. Hennes betyg från gymnasiet var mycket bra och det var till stor del tack vare att de flesta hennes lärare var män. Hon hade snabbt lärt sig att utnyttja sin sexighet för att linda dem runt sina fingrar. Hon var alltid söt, alltid lockande och hon var en våt dröm inte bara för sina magistrar utan även för sina klasskamrater av manligt kön. Jenny sökte till universitetet efter gymnasiet. Det låg i den stora staden och hon kom utan problem in på den utbildning hon valt och började plugga med gott självförtroende. Bara för att snabbt inse att hon inte längre blev bedömd bara efter hur hon såg ut utan även för resultat, kunskaper och fallenhet för det som hon ville bli. Omtentorna blev många och hon gav upp efter ett år.

Jenny började jobba istället på olika platser och reste runt i världen för de pengar hon tjänade och hon blev återigen bemött som en prinsessa vart hon än styrde kosan och det var så hon ville ha det. Hon ville vara dyrkad, och hon blev det, men tiden på universitetet satt som en tagg i hennes sinne och hon kände sig misslyckad i sitt konfettifyllda liv och började dricka för mycket. När hon var berusad så var det dock mesta underbart och hon gick från famn till famn men var livrädd för att binda sig och till slut så blev det för mycket av allt och hon slöt sig inom sig själv och blev som en mussla. Hon fick jobb på det här hotellet som bartender och hon gjorde sitt jobb bra och återigen så var hennes attribut en fördel men när hon kom hem så var teven hennes bästa vän och hon gick nästan aldrig ut för att roa sig. Hon hade få vänner för de flesta hade lämnat den lilla staden där hon bodde för antingen studier eller helt enkelt för att de var trötta på småstadslivet. Jenny blev kvar. För att hon trivdes i den här småstadsidyllen och för att hon i själ och hjärta var en lantis och numera hade hon inga problem med att acceptera att det var på det sättet.

Den unge mannen på bensinmacken gjorde sig klar att stänga igen och gå hem. Han hade räknat kassan, stängt av bensinpumparna, låst igen serviceskåpen för luft och vatten, hängde av sig sitt blåställ i klädskåpet och tog på sig sin skinnjacka. Det sista Janne, han hette så, gjorde var att kolla så att entrédörren var låst och sedan lämnade han lokalen genom bakdörren. Han larmade på och låste och började gå mot sin bil som stod parkerad i ett garage en bit därifrån. När han nästan var framme och hade börjat famla i sin ficka efter garagenycklarna hörde han hur någon närmade sig bakifrån. Han hann inte vända sig om förrän det small till i hans bakhuvud och han stöp som en oxe platt på mage och skrapade ansiktet i gruset och sedan blev det svart. Janne blödde ymnigt från ett sort sår i skallen och låg blick stilla. Den som utdelat slaget böjde sig ner över honom och kollade om han andades, hörde inget och tog av sig handskarna och kände därför efter på hans hals om det fanns någon puls. Det gick inte att avgöra. Våldsverkaren tog på sig sina handskar igen och torkade av offrets hals med en våtservett. Reste sig upp och gick därifrån.

Det var tyst nu i omgivningen. Som om hela naturen dragit efter andan och höll den. Som om buskar och träd viskade med varandra, tisslade och tasslade om det fruktansvärda som hänt. Vinden gick ner i varv och löven i asparna som växte här väste nu bara tyst och vågade knappt röra sig. Det satt en katt alldeles blick stilla på soptunnan invid garaget. Den kisade med ögonen och hade ögonen fixerade på mannen som stod på huk invid människan som han fick mat av och någonstans så förstod katten att det var slut med det nu.

Solen började gå ner bakom trädtopparna när mannen som slagit satte sig i bilen. Det sista han hörde innan han stängde bildörren var att en koltrast tagit upp sången igen och sjöng extra vemodigt. Men mannen kände sig förvånansvärt lugn med tanke på vad han gjort så han lutade lugnt huvudet tillbaka mot nackstödet och slöt sina ögon. Hjärtat dunkade rytmiskt i hans bröst och han började tänka rationellt. Skulle han verkligen bara låta honom ligga där, någon skulle ju hitta honom när morgonen kom eller ännu tidigare? Borde han inte gömma kroppen? Han fattade ett beslut och startade bilen och backade in på den lilla grusväg som ledde till garaget som den unge mannen varit på väg mot. Mannen stängde av bilen och klev ur och gick fram till den livlöse, kollade igen om han levde men kunde inte bli klar över om han andades eller inte. Han gick tillbaka till bilen och öppnade bagageluckan, bredde ut ett par sopsäckar av svart plast i botten, släpade fram kroppen och baxade med stort besvär ner den däri. Han kunde höra ett svagt stön när kroppen slog ner på plasten och han svor. Fanskapet levde! Det här förändrade ju situationen en hel del tänkte han så han satte sig bakom ratten och kollade Google maps i sin telefon och bara ett par mil ifrån där han befann sig låg en sjö. Mannen knappade in koordinaterna i sin GPS och startade bilen och körde därifrån. Väl framme så hittade han en brant klippvägg som stupade ner i det mörka vattnet. Han parkerade så undanskymt som det gick, öppnade bagageluckan och släpade ut den unge mannen. Lade honom på marken och det fanns svaga livstecken nu, stön och rörelser i armar och ben. Mannen ställde sig på knä intill mannen huvud och slog honom på kinden för att få honom att vakna.

Den omtöcknade unge mannen slog upp sina ögon och såg på på sin baneman. ”Du!” Sade han och kände uppenbarligen igen sin antagonist. ”Vad fan håller du på med?”

Jerry flinade. ”Jag betalar bara min skuld”, sade han, reste sig, och höll upp påken han slagit honom i huvudet med. ”Med det här specialdesignade platina kortet.” Han svängde den fram och tillbaka ovanför hans skalle. ”Men det verkar som om jag måste använda det en gång till för det fungerade inte riktigt första gången, men hur var det nu, du tar inte emot Amex, var det inte så?”

Janne försökte resa sig upp men huvudet sprängde som som det höll på att explodera så han var tvungen att lägga sig ner igen. Han stirrade skräckslaget på Jerry ”Du är ju för fan inte riktigt klok!” Skrek han. ”Så, så”, sade Jerry lugnt. ”Du är inte lika kaxig nu tror jag.” Han stödde sig på påken som på en käpp. ”Som sagt, dags att betala slutnotan”, sade han och höjde träpåken över huvudet. ”Nej! Nej! Nej!” Vrålade Janne och försökte kräla undan men hans lemmar lydde honom inte. Han grävde ner sina fingrar i myllan och väntade på slaget.

Jenny satt i hotellbaren och tänkte på sin nye hjälte Jerry. Hon hade kollat med receptionen att han bodde kvar och portieren hade flinat åt henne. ”Jaså minsann, och du är ute på jakt igen verkar det som”, skrattade han. Jenny log förläget. ”Jo då han bor kvar, men han är inte på sitt rum för tillfället, vill du lämna ett meddelande?” Jenny skakade nekande på huvudet. ”Nej, jag väntar i baren så länge. När han kommer tillbaka så kan du väl säga till mig?” Ska jag inte nämna att du väntar då?” Sade portieren. Jenny gav honom ett av sina förföriska leenden som hade förvridit huvudet på många män och ruskade på huvudet och tittade under lugg och gick sedan därifrån till baren där hon nu satt. Den något äldre herren i receptionen hade tittat länge efter henne. Hon hade känt hans blickar i sitt ryggslut.

Gratis drinkar i baren av Stefan som hon visste hade ett gott öga till henne var en fördel som anställd på hotellet. Egentligen så var det det inte på det sättet förstås, men Stefan åt hur hennes händer och hade försökt få henne i säng ett oräkneligt antal gånger. Men han var inte hennes typ och tillika alltför angelägen men om han ville bjuda på drinkar så hade hon inget emot det. Så hon drack gin och tonic, precis som Jerry. Och när hon var inne på sin tredje drink och satt och skärskådade sina röda naglar så kom han in i baren. Han sken upp när han fick se henne och slog sig ner på barpallen bredvid Jenny. Hon tittade upp och rodnade när hon såg vem det var.

”Godkväll fröken”, sade han. ”Det här var ju en angenäm överraskning måste jag säga, att hitta dig här.” Jerry tittade på henne från topp till tå. ”Och vackrare än någonsin.” Han tog hennes hand och kysste den. ”Vad dricker du?” Jennys hjärta gjorde volter i hennes bröst när han pressade sina läppar mot hennes hand och hon kunde knappt prata. ”Gin och tonic förstås, vad annars?” Han log. ”Det är rätt fagra dam”, sade han. ”Det finns ingen annan drink.”

Och hur det nu var så landade änglarna på bardisken sedan och de vingbeprydda varelserna viskade kärleksfulla saker i deras öron. Och Jerry var fascinerad, inte bara över hennes utsökta drag och former utan också över hur spirituell denna unga dam var och hennes tankar överensstämde i stort sett med hans egna och de höll varandras händer nu. Jenny var kär och om det var spriten eller något annat som talade visste hon inte och brydde sig inte heller. Hennes hjärta satt utanpå kroppen kändes det som och allt var som en solnedgång vid stranden i något exotiskt land och när han frågade om hon ville följa med honom upp till hans rum så svarade hon utan att tveka ja.

Hans händer var magiska när de väl hamnat i hans breda hotellsäng och han tog henne till höjder som hon aldrig nått tidigare och hennes njutning var det viktigaste för honom förstod hon och det var först när hon låg som en våt fläck i sängen som han fullbordade älskogen. Efteråt låg de och småpratade och hans händer gled fortfarande omkring på hennes kropp för att liksom pränta in hennes former och hon njöt av den uppskattning som han visade henne och hon kom ännu en gång utan att han ens blivit överdrivet intim med sina fingrar. Han smekte hennes kind och hennes hår efteråt och viskade i hennes öra att hon var ett underverk och Jenny kände sig som om hon ville gråta av lycka. När han till slut reste sig och frågade om hon ville ha lite vin så tackade hon ja och han kom tillbaka till sängen med två glas kall vit Chardonnay och de satt nakna tillsammans och skålade för varandra och Jenny hade aldrig varit så oblyg inför en man tidigare.

”Hur gick det med det som du skulle göra förresten?” Frågade hon försiktigt. ”Du skulle ju mörda någon om jag inte minns fel”, skrattade hon lite påklistrat obekymrat och hon såg hur Jerry ryckte till och kände plötsligt hur det blev en aning kyligare i rummet. Han stirrade på henne med kalla ögon men bara för ett ögonblick men tillräckligt länge för att hon skulle vilja svepa täcket om sig. Sedan kom hans varma blick tillbaka och han skrattade glatt. ”Just det ja, ja honom slog jag i skallen med en påk och slängde ner liket från en hög klippa så nu är det problemet ur världen. Vill du ha mera vin?” Sade han till synes obekymrat. Jenny nickade men vad Jerry inte visste var att hon var som en orm. Ett kräldjur som kunde känna av vibrationer i marken, förändringar i lufttrycket och temperaturskillnader i närmiljön och reagera på dessa och alla varningsklockor ringde nu för fullt i Jennys öron. Men hon kastade ändå med sin korta hårman och höll masken och när han ville ha henne en gång till så sade hon inte nej och han visste verkligen att använda sin händer och sin kropp och hon somnade i hans armar och drömde om en hund som sprang med slängande tunga på en strand. Tassarna skvätte i vattenbrynet och det var ett oväder på väg in.

Solen gick dock upp över den lilla staden och reflekterades i koppartaket på kyrkan som låg på en höjd. Kyrktornet sken som om vore det av guld och det var tyst och stilla. Människorna vaknade omsider och letade sig ut på gatorna på väg till sina jobb. De klev in i och ur bussar och de cyklade och en del åkte bil. Affärerna öppnade vid tiotiden och kaféernas uteserveringar fylldes med kaffetörstiga män och kvinnor och det mumsades på croissanter och det dracks kaffe latte och cappucino och det skulle bli varmt idag.

Jenny vaknade ensam i hotellsängen och hade ont i huvudet. De hade tömt en flaska vin, och sedan en till kvällen innan och det var länge sedan hon skrattat så mycket. Hennes farhågor och varningsklockor tog så småningom varandra i hand och hoppade ut genom fönstret i takt med att vin dracks och hon kände det som om Jerry och hon hade träffats tidigare, som vore han en gammal pojkvän som hon mött igen. Nu när ruset lagt sig och eftertankens kranka blekhet tog tag i hennes axlar och ruskade om henne så återkom de olustkänslor hon hade fått för ett kort ögonblick kvällen innan. Hon hörde hur duschen skvalade och för ett ögonblick såg hon sin chans att försvinna men hon hann inte ens tänka tanken förrän Jerry kom in i rummet insvept i ett gigantiskt badlakan.

”God morgon sötnos”, sade han och log. ”Jag ville inte väcka dig för du sov så sött. Men duschen är ledig nu om du känner för det?” Jenny log och nickade och skuttade naken ur sängen och försvann in i badrummet. ”Lika vacker som igår!” Ropade Jerry efter henne. I duschstrilen som hamrade på hennes hjässa vaknade hennes osäkra jag och Jenny kände sig obekväm med sig själv och ville bara hem till sin trygga tvåa och teven och sin soffa. Hon vred sig som en mask på en krok och tänkte på vad hennes kollegor skulle säga om hon kom ner i hotellvestibulen med en gäst på hotellet och hon önskade att hon bara kunde försvinna obemärkt som en liten mus. Men nu hade hon försatt sig i den här situationen så det var bara att hålla ordning på anletsdragen tänkte hon. Och om det var någonting som hon var expert på, så var det just det.

Jerry var klädd när hon kom ut från badrummet tillika insvept i frotté och han hade den goda smaken att se ut genom fönstret medan hon klädde på sig. När hon var klar så satte hon sig på sängen och väntade. På vad visste hon inte, men hon satt där bara och till slut så vände han sig mot henne. ”Vad vill du göra nu?” Frågade han. Jenny synade sina händer och sade till slut, ”jag tror att jag vill åka hem.” Jerry sade ingenting utan kom och satte sig på sängen bredvid henne och lade armen om hennes axlar. ”Varför då Jenny”, sade han ömt. ”Jag trodde att vi hade någonting på gång här.” Han smekte henne över ryggen. ”Kan vi inte ge det en chans, spendera dagen tillsammans, ta en biltur, äta någon god lunch och känna efter hur det känns?” Jenny suckade och visste inte vad hon skulle säga. Hon både ville och inte ville men hennes vanliga känsla efter en tillfällig bekantskap rumsterade om i hennes skalle och hon kände det som om hon skulle börja gråta. ”Jag vet inte”, sade hon till sist. ”Kanske”, viskade hon. Men kan inte jag få åka ner först och försöka ta mig ut lite obemärkt?” Jerry log. ”Du tänker på dina kollegor?” Jenny nickade. Jerry reste sig upp och satte sig sedan på huk framför henne och lade händerna på hennes lår. ”Jenny”, sade han och lyfte upp hennes haka med ena handen och såg in i hennes ögon. ”Jag kan ta dig härifrån om du vill. Du kan få bli min prinsessa för jag har alla möjligheter att ge dig ett liv som du aldrig haft förut.” Han smekte henne på kinden. ”Jag kan bara inte släppa dig, det går inte.”

”Hur länge har han varit borta?” Frågade polisen. ”Sedan igår kväll”, sade Jannes mamma. ”Han öppnade inte bensinstationen i morse. Han brukar alltid ringa mig på kvällen och på morgonen men det gjorde han inte och hans bil står kvar i garaget:” Hon snyftade. ”Jag är säker på att något hänt.” Poliskonstapel Jakob Rosander lade pannan i djupa veck och antecknade i sitt block. ”Vem är det som står för stationen?” Frågade han sedan. ”Det är hans pappa, men han är bortrest och kommer hem nästa vecka. Jag har försökt att ringa honom men han svarar inte.” ”Var befinner han sig?” Jannes mamma snöt sig i en näsduk. ”Han är i Kanada på någon slags informationsmöte efter att Statoil bytte namn till Cirkle K men det handlar nog mest om att supa antar jag”, sade hon bittert. ”Fick inte du följa med?” Frågade Jakob. ”Fick och fick, han tyckte att jag skulle stanna hemma och hålla ordning på Janne”, fräste hon. ”Som om inte han skulle klara av det här själv. Han ville inte ha mig med helt enkelt. Det är hela sanningen.” Jakob harklade sig besvärat. ”Har Janne någon flickvän?” ”Nä, inte vad jag vet. Han hade ihop det med någon tjej för ett tag sedan. Men jag vet inte vem det var”, sade hon buttert. Kommer du ihåg vad hon hette, sa han det Janne?” ”Johanna tror jag, eller något liknande, jag vet inte säkert. Men det var länge sedan så vad har det för betydelse nu?” Hon såg tvivlande ut ”Allt har betydelse vid en polisutredning”, mumlade Jakob. Högt sade han, ”vi får nog i alla fall avvakta ett par dagar innan vi gör någonting. Han kanske dyker upp och är gift med den där Johanna”, flinade han. ”Janne kommer aldrig att gifta sig”, sade mamman och såg sur ut. ”Nähä, nähä”, sade Jakob besvärat. ”Men nåväl,ligg lågt en eller två dagar som sagt och återkom om han inte hör av sig.” Jannes mamma ruskade irriterat på huvudet. ”Och vem ska sköta macken då, ska jag göra det kanske?” Hon satte händerna i sidorna. ”Jag vet att något hänt honom, en mor känner sådant”, sade hon med tjock stämma. ”Så jag förstår inte varför ni inte börjar leta direkt.” Jakob lade en hand på hennes axel. ”Jag är säker på att det inte hänt något allvarligt”, sade han. ”Men om han inte ger något livstecken ifrån sig inom tjugofyra timmar så återkom.” Mamman sade ingenting mer så Jakob lämnade henne där i bensinmackens dunkel och gick ut och satte sig i polisbilen.

Jenny satt tillbakalutad i den nedcabbade Bmw,n med solglasögon på och njöt av fartvinden. Jerry hade ena handen högt upp på hennes lår och hon njöt av beröringen men framförallt av hela situationen. Hon hade gått med på att ge det en dag eller två och det gick inte att komma ifrån att hon var oerhört smickrad av Jerrys uppenbara fascination över hennes uppenbarelse. Hans löften om guld och gröna skogar tog hon dock med en nypa salt och hon funderade fortfarande på hans kryptiska svar vad det gällde mord och ond bråd död och hon kunde fortfarande känna kylan i hans blick när hon frågat kvällen innan. Hon var tveksam till att ta upp det igen för han gav henne mod som hon ville skulle stanna kvar och hon hade med högburet huvud gått ner i hotellvestibulen med sin arm i hans och ingen sade ett ord. Inte Alfred i receptionen, inte Stefan i matsalen när de åt frukost, alla höll tand för tunga och inte ens ett försmädligt leende kunde spåras i deras anletsdrag. Jerry utstrålade självsäkerhet och rikedom och som alltid och överallt så påverkade det hur människor blev bemötta. Jenny tyckte om att vara i hans närhet.

De åt lunch på ett värdshus som låg vackert intill en sjö och konversationen var otvungen och behaglig. Jenny berättade utvalda delar av sitt liv och Jerry en komprimerad version av sitt och hon fick veta varför han hade så mycket pengar och att de aldrig skulle ta slut och han gjorde det utan att försöka imponera. Det var bara så helt enkelt och han hade aldrig vetat om något annat och han tänkte inte längre på pengar på det sätt som han gjort när han var yngre. ”Och hur tänker du idag då?” Frågade Jenny. ”Makt Jenny, pengar ger makt, inflytande och inger respekt hos andra människor.” Han drack djupa klunkar ur sitt mineralvatten. ”Och till slut så blir du van vid att bli bemött på ett särskilt sätt och tolererar inget annat bemötande. På både ont och gott”, tillade han lågt. ”Hur menar du?” Frågade modiga Jenny som drack vin till lunchen. Jerry log och böjde sig fram och strök henne ömt över kinden, ”Ja hur ska jag säga”, sade han och lutade sig tillbaka. ”Jag står inte ut med människor som låter sig styras av petitesser, som sätter käppar i hjulet för mig för att de går efter idiotiska regler istället för att tänka själva och som ser det som sin självklara rätt att tala om för mig hur jag ska bete mig och jag klarar inte av det bara.” Jerry suckade och såg arg ut. Jenny satt tyst och lyssnade. ”Ta bara den här idioten på bensinmacken sist när jag skulle tanka som exempel. Vi tar inte amerikan express, säger det där stöddiga ynglet”, fortsatte han. ”Och istället för att ge mig mitt kort tillbaka så att jag kan åka och hämta pengar och betala kontant så konfiskerar han mitt platinakort och anklagar mig för att jag skulle försöka stjäla bensinen om jag inte gjorde som han sa. ”Jenny skrattade till. Jerry mulnade ytterligare. ”Det kanske kan låta roligt nu sötnos, men det var definitivt inte kul då, det kan jag lova dig. Jag skulle ha kunnat ha ihjäl den jäveln.”

Jenny tittande ingående på honom. Han skrämde henne lite men det var också förvånansvärt attraherande med hans ilska. Hon lutade sig fram och tog hans hand, smekte den lätt på ovansidan och kände en ömhet för den här arge mannen som hon inte känt för någon man tidigare. Han slog an en ton i henne som klingade vackert och den blev till en melodi som var angenäm att lyssna till. ”Gjorde du det då?” Frågade hon efter en stund. ”Vadå?” Sade Jerry och tittade på henne. Jenny tvekade men sade sedan tyst, ”hade ihjäl den jäveln?”

Jerry skrattade högt men det lät en aning ihåligt och Jennys reptil-spindelsinne reagerade igen. ”Det är klart att jag inte gjorde sötnos”, sade Jerry och höll hennes hand hårt. ”Tror du det eller?” Jenny log och slog ner blicken. ”Men du sa ju det igår kväll”, sade hon försiktigt och första gången vi träffades i baren.” Jerrys ögon vidgades en aning när han såg på henne men blicken var stadig och rösten darrade inte när han sa, ”men det var ju bara för att få dig på kroken Jenny, en gammal mans tafatta försök att få en ung kvinna som du intresserad.” Du är inte gammal”, sade Jenny snabbt. ”Äldre än du i alla fall”, sade Jerry och vinkade i samma veva på servitören. ”Nej Jenny jag har inte slagit ihjäl någon och kastat honom i sjön, men jag ska vara ärlig och säga det att tanken faktiskt föresvävade mig och jag skulle säkert tagit livet av krypet om det inte var så att jag gått i livets skola och skaffat mig redskap för att kunna hålla mig i styr. Värre var det när jag var ung.”

Jenny skrattade. ”För då hade du ihjäl många då förstår jag?” Hon drack upp det sista ur sitt vinglas. ”Värsta seriemördaren, still at large!” , skrattade hon högt. Jerry lade huvudet på sned och studerade henne. ”Du är min nu Jenny, du förstår det va?” Sade han och fyllde på hennes glas.

Hon såg på honom länge, såg hans vilsenhet, hans ilska, såg det desperata i honom, såg hans tvehågsenhet vaja fram och tillbaka som havre i en havreåker. Hon såg även ondska men också godhet och när hon blivit klar över vad det var hon egentligen såg så var det som att se sig själv i en spegel. Och allt som varit innan och som format hennes liv var nu överflödigt och hon ville inte veta mer om Jerrys liv, det räckte så här. Jenny kände det som att i just det här ögonblicket så stod tiden stilla. Och i just den här situationen med Jenny som hade tre fjärdedelar kvar och Jerry som hade två så var det som om allt var fullbordat.

”Det blir en hel och en fjärdedel” sade hon och log mot Jerry. ”Det blir det”, sa han. ”Och jag har aldrig sagt det här till någon kvinna i mitt liv förut, men jag tror att jag älskar dig Jenny.”

Jenny reste sig upp, tog en stor klunk ur sitt glas, ställde ner det på bordet. Tittade under lugg som hon brukade och sade, ”take me to bed or lose me forever.” Jerry flinade med hela kroppen och sade, ”med nöje min sköna, med nöje.”

Och Jannes mamma satt hemma vid köksbordet och drack sig full och grät och skrattade om vartannat. Hon hade ringt till polisen när det var som värst men varit så berusad att polismannen lade på luren i örat på henne och hennes man svarade fortfarande inte i telefonen.

Och på botten av en sjö i en plastsäck full med sten låg hennes son. Fastän det visste hon inte ännu men hon skulle få veta så småningom när allt som skett flöt upp till ytan och hittades av en fiskare som hette Johnny. Det var långt tills dess dock, minst sex månader, och då polisen redan gett upp sökandet. Stor sorg och bedrövelse väntade således på Jannes mamma och hennes pappa och fallet skulle aldrig komma att klaras upp Men allt detta stod skrivet i framtiden och det var så det var. Stjärnorna över den mörka sjön som ruvade på en hemsk hemlighet gnistrade särdeles klart den här natten och vinden teg stilla och det satt en berguv i ett murket träd vid kanten av berghäll. Den hoade olycksbådande.

Jenny och Jerry somnade omslingrade i bröllopssviten på det värdshus där de ätit lunch. Det var det enda rum som var ledigt och Jenny hade med egna ögon fått se vilken makt pengar hade. När morgonen kom så skulle de sätta sig i bilen och Jenny skulle lämna sitt liv som hon levt och hennes hår skulle fladdra i vinden och Jerry var hennes riddare och hon var en jungfru som varit i nöd men som inte var det längre och hon var övertygad om att Jerry skulle komma att besegra alla drakar som kom i deras väg och hon skulle bistå honom i hans kamp.

Och hon var Bonnie och han var Clyde och vägen låg öppen och de hade sina egna regler nu och det var allt som betydde något.

Långa eftertänksamma paddeltag, in i tunneln, sparsamt med ljus och med branta klippväggar och kallt. Tjocka kläder, dunjacka och dito överdragsbyxor, grova kängor på fötterna som var vattentäta och handskar av impregnerat läder och en så kallad ryss mössa på huvudet var vad han bar. Vattnet som kanoten sakta gled fram igenom var kallt och något strömt så det frös inte men det var på gränsen och strimmor av is glänste i det svaga ljuset. Ju längre in i tunneln han kom desto mörkare blev det och till slut så tände han lyktan som var monterad i fören på båten. Ljuset dansade utefter klippväggarna och is strimmorna i vattnet glittrade som diamanter och det var vackert och lite spöklikt tyckte mannen. Det fina kluckandet från paddeln studsade mot de skrovliga klippväggarna och förstärktes. Det var högt i tak, så högt att en mindre segelbåt lätt hade kunnat ta sig in om det funnits någon vind. Masten hade gått fri. Men en kanot var bättre lämpad för den här situationen.

Jerker slutade paddla och lade ifrån sig paddeln på golvet på kanoten. Öppnade sin ryggsäck och tog fram en termos med kaffe och en smörgås med ost och skinka. Han åt och drack under tystnad och vad fanns det att säga när ingen skulle svara utom ekot tänkte han. Det var så tyst nu att han nästan kunde höra sina egna tankar. Det ångade om det varma kaffet och från hans andetag. Jerker kände sig lugn och fridfull till sinnet. Ensamhet var bra för honom. Han stod inte längre ut med människor. De störde honom. Och han var ett störande moment för dem. Bättre då att hålla oss ifrån varandra tänkte han.

Paddlaren Jerker fortsatte sin färd in i mörkret. Det som tidigare varit motströms blev nu med ens medströms och paddlandet gick lättare och farten ökade. Inte så mycket men så att det märktes tydligt. Efter en halvtimmes färd gled kanoten in i ett bredare parti av tunneln som till slut blev till ett valv. Jerker stannade båten och tog fram sin ficklampa och lyste sig omkring och blev häpen över hur stort och högt valvet var. Som att vara i en kyrka upplevde han det som, lågmälda böner och likt en tyst psalm som ett svagt hummande. I taket på grottan hängde stalaktiter trodde han att det hette, var ganska säker på det, och han väntade bara på att bli attackerad av fladdermöss men inget hände. För kallt naturligtvis tänkte Jerker. Han stängde av ficklampan och släckte lyktan i fören och satt tyst i mörkret och lyssnade.

Och han tänkte på hur han den sista tiden innan han lämnade allt tyckt att livet inte var att leva, utan snarare att dö en smula varje dag. Hur alla människor runt omkring honom kändes som fiender och allt som för andra tycktes viktigt var för honom idiotiskt. Han lyssnade på dropparna som föll från grottaket och som när de träffade vattenytan lät som pistolskott i den för övrigt surrande tystnaden. Han hade lämnat för att han inte stod ut längre. Hur han känt sig som en börda inte bara för sig själv utan även för andra så han gav sig av. Tog sitt existentiella ok och satte sig i bilen och körde långt bort. Hyrde en kanot och paddlade. Gav sig ut på okända vatten rustad till tänderna för alla eventualiteter. Inställd på att hitta det han förlorat och nu när han satt i den här grottan, i en ranglig kanot, i kyla och fukt och mörker och långt borta från den vanliga världen så kändes det som om att han var på väg. Mot vad visste han inte ännu. Men han var på väg någonstans i alla fall och det var det viktiga.

När han var ung så läste han ”På drift” av Jack Kerouac och han identifierade sig med Dean. Den intensiva Dean som aldrig kunde vara stilla, som var galet entusiastisk och alltid hungrig på något nytt men som på slutet av romanen förvandlades till en tragisk figur som ensam var ”på drift.” Utan att göra några jämförelser med Dean Moriarty för övrigt så var det väl där Jerker befann sig idag. Ensam, en självpåtagen ensamhet, och på drift bort från det samhälle som format honom. Eller det var väl ett jävla sätt att uttrycka det på tänkte han. Det handlade väl snarare om hur och att han låtit sig påverkas. Nåväl, det fick vara hur det ville med den saken. Han hade försökt att vara en god medborgare och göra sin samhälleliga plikt och lyckats väl i många år men aldrig riktigt mått bra av att leva efter regler som inte han själv satt upp. Varför ska någon bestämma över mig var hans eviga fråga? Vem ger en människa rätten att bestämma över någon annan? Denna jävla konstruerade hierarki tänkte han. Och varför alla tycktes acceptera att det var på det sättet var en gåta ansåg han.

Jerker paddlade vidare och passerade valvet och kom in i ett trängre parti. Det smalnade av ytterligare ju längre in han kom och nu var det bara ett par meter mellan canadensaren och grottväggen och lika mycket uppåt. Han spanade framåt och tyckte sig se ljus längre fram och ökade på paddeltagen. Det blev smalare och smalare och han började känna sig lite orolig men nu var han säker på att ljuset som han sett var verkligt. Sista meterna så var han tvungen att huka sig för att komma fram men till slut så kom han ut i något som närmast kan beskrivas som en tropisk lagun. Det var som att glida in i en annan värld, en ny dimension och ljuset var så starkt att han var tvungen att knipa igen sina ögon hårt. Kontrasten från mörkret, dunklet, och detta var plågsam till en början men till slut så öppnade han ögonen igen.

Han lade ifrån sig paddeln och gled häpen sakta ut i ett solsken från en klarblå himmel. Lagunen var kantad av kritvita sandstränder och det växte palmer och buskar med stora rosa blommor. Rododendron tänkte han förvirrat och trodde knappt sina ögon. Jerker satt alldeles stilla i kanoten och visste inte vad han skulle ta sig till. Drömde han? Hade han fått en stroke? Eller var han helt enkelt död och hade kommit till himmelriket? Varmt var det i vilket fall som helst där han satt i sina vinterkläder. ”Vad i helvete är det här?” Sade han högt och tog upp paddeln igen. Med små försiktiga tag tog han sig närmare den strand som låg närmast. Fick markkänning och klev ur canadensaren och drog upp den på land. Det hasade när han drog båten över sanden så det talade för att detta var verkligt eller åtminstone en påtagligt reell dröm. Han satte sig ner på stranden i den varma sanden och allt föreföll underligt och overkligt och han stirrade rakt fram utan att se något. Han kände sig både upprymd och förskräckt och det var så tyst. Underligt tyst och stilla vilket gjorde situationen än mer underlig.

Jerker tog av sig handskar och jacka och lade dem i kanoten för det var verkligen varmt och svetten bröt ut i hans panna och över hela kroppen. Tveksam tog han sedan av sig plagg efter plagg till han till slut stod i bara boxerkalsonger med bara fötter i den varma sanden. Gick sedan med försiktiga steg ut i det skimrande, blåa vattnet som var varmt och skönt och han ville bada men var osäker på om han skulle våga. Allt föreföll overkligt och kontrasten från den kalla grottan till detta paradis var svår att greppa där han stod och lät blicken svepa över detta Shangri la liknande landskap. Inte ett liv så långt han kunde se, inga fåglar, inga fiskar i vattnet, i alla fall inga som han kunde se, inga apor som annars kunde passat in i landskapet tyckte han, och när han tänkte efter inga ljud överhuvudtaget. Bladen på palmer och buskar var helt stilla och ingen vind hördes brusa och vattnet låg stilla och spegelblankt.

Jag är död tänkte han. Suckade djupt men tänkte att det var en hyfsad slutstation ändå. Lite ensamt kommer det förstås att bli och det stämmer ju inte riktigt med min uppfattning om hur livet efter det förra skulle bli. Vit skrud och vackra människor och trivsam samvaro om du hade skött dig väl hade varit mer adekvat tyckte Jerker. Han stod länge i vattnet och försökte ta in hela konceptet. Han kunde inte acceptera riktigt att han skulle vara borta, död, för att aldrig komma tillbaka och om det var så, när skulle det ha skett i så fall? Du måste ju vara medveten om att du var på väg att ta det sista steget tänkte han. Hur det blev därefter var ju höljt i dunkel tills du kom fram men att du var på väg dit måste ju upplevas på något sätt. Hissen till helvetet eller himlen var du ju tvungen att ta liksom, innan du kom fram. Och om porten till den här lagunen var vägen till himmelriket så måste den ju vara stängd nu resonerade han.

Detta måste kontrolleras tänkte han vidare och gick tillbaka till kanoten och paddlade sedan iväg med riktning mot det det håll han kommit. Öppningen till grottan fanns kvar. Jerker stannade kanoten strax utanför och funderade en stund, paddlade sedan in i öppningen och möttes av iskyla igen. Han vände snabbt kanoten och återvände till den turkosblå lagunen.

Hans hjärta slog dubbla slag kändes det som och han visste inte vad han skulle ta sig till. Tydligen så var han inte död i alla fall var den slutsats som han drog. Jerker återvände till stranden. Lyfte ur tältet som han hade i båten och slog upp det under en palm, packade in alla grejor, bredde ut sitt liggunderlag och lade in sovsäcken ovanpå. Försökte att på det här sättet att bete sig som om detta var en normal situation vilket det på långa vägar naturligtvis inte var. ”Jag stannar här ett tag om det är ok?” Ropade han affekterat ut över det stillatigande vattnet och hoppades på ett svar. Inget kom dock och solen satt mitt i öppningen rakt ovanför lagunen. Och det var som om han befann sig på botten av en vulkankrater. Branta väggar runt om och ungefär hundra meter strand innan vattnet tog vid. Jerker tittade på klockan och den var sju på kvällen och solen stod fortfarande i Zenith. ”Det här ju inte riktigt klokt”, tänkte Jerker och halsade ur sin whiskyflaska för att kunna landa mentalt. Han hade fyra med sig och det här var den första.

Han satt i sin hopfällbara stol nere vid strandkanten med fötterna i vattnet och kände sig lugnare nu och mer avslappnad. Det var fruktansvärt varmt, säkert över trettio grader i solen. Alldeles för varmt för att sitta och dricka whisky i upptäckte han efter en stund så han flyttade sig upp under en palm i skuggan.

Efter en timmes stadigt drickande utan mat så var Jerker påtagligt berusad. Lugn visserligen men än mer förvirrad över det som han var med om. Solen hade inte ändrat sitt läge och det var fortfarande knäpptyst. Jerker reste sig mödosamt upp och vinglade ner till vattnet och dök huvudstupa ner i det långt ifrån svala plurret. Simmade under vattenytan med öppna ögon tills han inte längre kunde hålla andan. Dök då upp och såg att han var åtminstone femtio meter från stranden. Inget fel på lungorna i alla fall tänkte han och tänkte på simträningen som han hållit på med i sin ungdom. Vattnet kändes livgivande och berusningen släppte nästan helt. Jerker lade sig på rygg. Flöt som en kork och såg upp mot den blå himlen och tänkte på kärleken som kommit och gått och på svek han blivit utsatt för och som han begått själv och han ville inte tänka på det mer nu så han slutade och slöt sina ögon och det kändes som han svävade. Onda tankar återkom ständigt till honom och han förde en evig kamp mot ånger och förtvivlan över dumheter som han gjort. Även om det skett för över trettio år sedan så kunde han fortfarande vrida sig som en mask på en metkrok när minnena sköljde över honom och han avskydde att det var på det sättet. Varför kunde han inte bara släppa taget? Rycka på axlarna och gå vidare och Carpe Diem, uttrycket som han hatade, kom till honom som ytterligare en bestraffning.

Det började snurra lätt i hans huvud av att ligga där såsom viktlös så han öppnade ögonen igen och började med långsamma simtag ta sig tillbaka till stranden. När han kommit upp till tältet så hade han redan torkat i den starka solen och han såg på klockan. Den var fortfarande sju. Jerker ryckte på axlarna. Ingenting förvånade honom längre. Jaha, tiden står stilla här, ok bra. Då åldras jag inte i alla fall och kommer inte att dö, tänkte han och kröp in i tältet. Det var någorlunda svalt för han hade slagit upp det i skuggan. Han lade sig ner på sovsäcken och somnade. Han sov länge.

När Jerker vaknade mådde han prima. Han kunde inte påminna sig om att han mått bättre på flera år. Inte ont i ryggen när han vaknade som han alltid hade annars, och detta trots att han legat ovanpå ett knöligt liggunderlag. Inte så dödligt trött som när väckarklockan ringde hemma utan upp med ögonen bara, som rullgardiner med bra fjädrar och ut ur tältet och ner till stranden och på huvudet i vattnet och simma med fullt ös rakt ut till lagunens mitt. Och han blev inte ens trött. Jerker kände sig så vital och stark så att han till och med simmade fjärilsim en lång sträcka och det kändes som om han kunde fortsätta hur länge som helst. Till slut när han började simma bröstsim tillbaka och och tog ut riktningen mot sin lägerplats så var det något som inte stämde. Något var fel men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Men så slog det honom som ett blixtnedslag. Kanoten var borta!

Jerker blev alldeles kall inombords. Tydligen så var han inte själv här ändå var hans första tanke. Han simmade ut till lagunens mitt igen och försökte hitta något tecken till liv efter strandkanterna men det var lika dött som det varit innan så vart fan hade kanoten tagit vägen? Kanske bortplockad ur handlingen för att den inte passade in längre av någon anledning av den gudomlige regissör som satt upp den här något flummiga föreställningen? Denne satt säkert och plockade med interiörerna som ett barn som leker med ett dockskåp tänkte Jerker och insåg i samma stund som han tänkte tanken att det var en träffande beskrivning av situationen.

Han simmade iland och höll hela tiden ett vakande öga utefter stranden efter tecken på liv och rörelse. Inget hände

Jerker satt nu i sina boxershorts i sin stol och spanade med sin kikare efter den försvunna canadensaren. Men den var som bortblåst. När han efter tredje varvets spaning fortfarande inte hittat sin kanot så började en lätt panik stiga i honom. Han kände det som att det var okej att vara här så länge som det fanns en väg tillbaka. Nu när den var borta så hamnade saker och ting i ett helt annat läge. Hur i helvete skulle han ta sig härifrån? Var han dömd att för evigt leva ensam i denna paradisliknande miljö. Eller var det bara en både behaglig och obehaglig dröm som som han snart skulle vakna upp ur? Eller, tänkte han sedan, var det inte det här han egentligen ville ha? Ett liv utan en massa jävla idioter som störde hans tillvaro? Varmt och skönt och evig sol och evigt liv och utan att ha någon annan att ta hänsyn till förutom sig själv? Han gick och hämtade whiskyflaskan och satt där och drack, och glodde, och filosoferade men kom inte fram till något. Hans huvud värkte av anspänningen och värmen och spriten. Timmarna gick och och han bara satt där han satt och tankarna virvlade i hans huvud och när han gick och lade sig så tog det mycket lång tid innan han somnade och hur länge han sov var omöjligt att veta för den förbannade klockan stod fortfarande på samma tid som när han kom när han vaknade och solen stod där den stod och det var precis lika varmt som tidigare.

Jerker blev inte längre hungrig upptäckte han snart. Fem dagar hade gått nu estimerade han och han hade inte ätit något av det torrfoder som han hade med sig. Han drack fortfarande whisky men han blev konstigt nog inte längre berusad så han drack av den bärnstensgula vätskan för att han tyckte att det var gott. En ny upplevelse för honom och inte så lite fascinerande men det tog udden av drickandet lite förstås så han drack för det mesta vatten istället. Men han var inte törstig. Vilket var mycket underligt då han levde i ständig sol och i över trettio grader varmt det så kallade dygnet runt. Det var ytterligt svårt att hålla ordning på tiden för hans klocka stod fortfarande stilla på sju på kvällen vilket var klockslaget då han kommit till den här platsen från tunneln där tiden var som den skulle. Och om det var natt eller dag var omöjligt att veta då han inte längre blev trött. Det var som att leva i ett vakuum tyckte han. Ingen vind, inga ljud. Allt han hörde var plasket när han hoppade i vattnet för at bada eller prasslet ifrån löv och buskar som han kom i kontakt med. Inga ljudupplevelser existerade förutom de han skapade själv.

Och tiden fortsatte att gå och allt var som i en stor bubbla som svävade över vatten och land och inget var som det skulle vara och himlen fortsatte att vara blå och det som skulle skina sken som aldrig förr och Jerker blev en chimär som både fanns och inte. Som en sagofigur som det berättades om vid lägereldar och på sängkanter och klockan på hans arm var tiden som stod stilla. Det var som att leva i en dröm där normala proportioner satts ur spel. Ett skådespel utan skarpa konturer och kulisser utan livslust. Som döda ting utan någon själ. Levande löv utan liv och plaskande vatten utan vågor, en konstgjord värld.

Jerker hade nu slutat att sova helt och hållet och för att ha något att göra så tog han långa promenader utefter hela strandområdet och bland palmer och buskage runt om vattnet. Det hade gått en lång tid. Det var hopplöst att veta hur länge. Och han började tröttna så smått på ensamhet och tystnad och funderingar på hur han skulle ta sig härifrån dök allt oftare upp i hans huvud. Palmer fanns det gott om och om han haft en yxa så skulle han ha kunnat tillverka en flotte. Men allt han hade var en kniv och efter mycket karvande så skulle väl det, om det blev nödvändigt, till slut fungera tänkte han. Längtan efter att komma därifrån växte sig starkare och starkare, som en skugga i hans sinne och glädjen han känt för att äntligen vara ensam och råda sig själv började sakta ersättas av leda. Men det kom och gick. Ibland var han lycklig som en sparv i en rågåker och vid andra tillfällen lägre än något lågtryck som gick att mäta upp i en barometer.

Men hur var det nu, ville han verkligen tillbaka till kylan och den ensamhet som fanns där också fastän bland tusentals människor? Ville han igen morra och muttra över människors dumhet och ville han verkligen gå omkring och vara sur för det mesta och tycka synd om barn som han såg för att de hade hela sitt liv framför sig? Ville han återigen längta efter kärlek som aldrig kom och hade han lust till att återvända till en värld som var ond, falsk och tillgjord? Han visste ärligt talat inte. Jerker hade lämnat för att han var trött på livet som det tedde sig och längtan efter ensamhet hade drivit honom bort men han hade förstås tänkt att återvända mer hel och tillfreds när det gått en tid. Att som det nu verkade bli, vara tvungen att leva ensam, visserligen utan att åldras och inte längre ha några basala mänskliga behov, kunde förstås tyckas vara en idealisk tillvaro för en man som ansåg att han inte passade in någonstans. Men Jerker avskydde tvång och även om det här tvånget inte var någon plåga verklig mening så var det trots allt något som han oförskyllt blivit dömd till. Och det kändes inte bra. Han var grinig och glad om vartannat. Full av tillförsikt ibland och håglös och som i koma vid andra tillfällen och livet som eremit passade honom dåligt insåg han ju längre tiden gick. Han fattade till slut ett beslut.

Jerker hämtade kniven och gav sig målmedvetet på en palm men insåg efter, troligen, två timmars hårt arbete och han inte ens kommit igenom det första barklagret att detta var ett hopplöst företag. Han satte sig ner på marken och gned sina såriga fingrar och längtade hem. Det drabbade honom med full kraft nu när han insåg att han satt fast i ett paradis som inte längre var ett sådant utan som istället blivit en anstalt, ett fängelse, en plats utan anledning. Och för första gången så saknade Jerker idioterna på sin arbetsplats och även dårarna på tunnelbanor och bussar. Han saknade tillgjordhet och falska förespeglingar och känslan av att inte räcka till. Han längtade efter snö och kyla och somrar som var för korta och vårar som aldrig kom och han saknade höstens köttgrytor och rödvinet och han ville bli trött, och sedan pigg och han ville bli full igen. Jerker böjde ner huvudet mellan sin ben och grät de bittraste tårar han någonsin gråtit och han bad till en Gud som han inte trodde på och han ville bara sova och för några timmar kunna försvinna. Att ständigt vara vaken var psykiskt påfrestande, att aldrig kunna stänga av riktigt, att alltid ha informationsintaget påkopplat skapade en olustkänsla i hans kropp och han hade tillverkat en ögonbindel av en svart T-shirt som han tog på sig ibland för att få uppleva mörker. Det hjälpte till en viss del, men sova kunde han inte.

Jerker reste sig upp och gick sakta tillbaka till sitt tält. Kröp som en strykrädd hund in och lade sig på sovsäcken och slöt sina ögon och tog på sig nämnda ögonbindel och önskade sig sömn. Djup, livgivande sömn för få kraft och lust att leva. Han bad alla böner han kunde och några som han hittat på själv och det blev många amen och vad betydde ”amen” egentligen tänkte Jerker när han var klar. Som han mindes från konfirmationstiden så var betydelsen ”låt Din vilja ske”. Vilket egentligen innebar att du kan be om vad som helst men det kommer kanske ändå inte att ske efter som du avslutar med ”amen” Låt Din vilja ske. ”Stor mening med att be då”, mumlade Jerker.

Men den här gången hände det faktiskt. Viljan hos den som fattar besluten var i paritet med Jerkers önskan och han somnade äntligen. Och när han sov så drömde han om en hund som med lycklig tunga sprang i vattenbrynet till ett hav utan slut och solen gick äntligen ner och skymningen kom och färgade himlen röd och klockan tickade igen och tiden gick och havet brusade och måsarnas skrik fyllde luften med ljud. Och han sov länge och om det hade rört sig om normal tideräkning så säkert ett dygn. Men det var som sagt svårt att veta.

När Jerker vaknade så var det mörkt. Ett kompakt mörker likt det som Pelle hade i potatissäcken i boken av Gösta Knutsson som han läst för sina barn när de var små. Han satte sig upp och det första han tänkte var, Helvete! Nu har jag blivit blind också. Och han kröp omkring i tältet i tio minuter innan han upptäckte att han inte var det när han hittade sin ficklampa och tände den. Han kröp ut ur tältet och lyste ner mot stranden och som han misstänkte så var kanoten tillbaka. Han hade känt det på sig så fort han slagit upp sina ögon och solen inte längre lyste och att det var svalare, att det skett en förändring. Det kändes i luften, för han kunde höra vinden nu. Och det brusade av vågor mot stranden och han kunde höra suset och fräsandet i från palmbladen. Men det första han tänkte på var just sin båt, canadensaren, den röda och fina och när han nu såg den igen så tändes hoppet.

Han stod där i sin kalsonger och smekte relingen på sin räddningsplanka och han frös och temperaturen sjönk snabbt nu så han tog sig tillbaka till tältet. Men innan så hämtade han lyktan som fortfarande hängde i fören på kanoten och hängde upp den i en buske intill tältet. letade sedan i ytterligare tio minuter efter gaständaren, hittade den och tände ljuslyktan. I det bleka skenet från fotogenlampan så rev han tältet, packade ihop alla sina grejer, klädde sig i sin vinterutstyrsel, bar ner allt till båten och stuvade in packningen snyggt och prydligt, sprang tillbaka till busken där han hängt lyktan. Hämtade den och fäste den i fören och paddlade långsamt och eftertänksamt mot öppningen i bergväggen som ledde till grottan som skulle ta honom tillbaka till verkligheten. Efter att ha letat fram och tillbaka några gånger så hittade han rätt och paddlade hukande in genom öppningen och möttes av en befriande kyla. Jerker kände sig lycklig. Han lyste på sin klocka och såg att visarna börjat röra på sig igen. Han fiskade upp en flaska whisky ur packningen och drack djupa klunkar och kände äntligen hur berusningen började sprida sig i hans kropp.

Efter ett ansträngande paddlande som kändes evighetslångt så såg han äntligen dagens ljus igen.

Utanför grottan var det inte kallt längre och med tanke på fågelsången så var det tidig vår antog Jerker. Han undrade hur lång tid som gått egentligen. Hur länge han befunnit sig i det som han till en början hade kallat paradiset var svårt att veta men det var en fröjd att höra ljud från vinden, lyssna till fågelsång och se vågor på vattnet nu i den verkliga världen. Men alla intryck var blandade med en förskräckelse och bävan över hur länge han egentligen varit fångad i vulkankratern. Han paddlade vidare full av tankar och funderingar men han kände sig förvånansvärt stark När han kom tillbaka till kanotuthyrningen och förtöjde sin kanot vid den nu väldigt slitna bryggan och gick uppför trapporna till huset där han hyrt båten så hängde en skylt på dörren som sade att det var stängt på obestämd tid.

Undrar om bilen står kvar tänkte Jerker och kånkade sin tunga packning mot parkeringen som låg cirka hundra meter ifrån huset bakom en krök. När han kom fram så drog han en suck av lättnad. Hans koboltblå Toyota stod där han lämnat den. Låset fungerade inte med fjärrkontrollen i nyckeln så han öppnade manuellt. Lade in väskor och ryggsäck i bagageutrymmet och satte sig bakom ratten och startade bilen. Tittade på GPS panelen och såg att han varit borta i över ett år. Jerker fick en chock.

När Jerker tittade sig själv i backspegeln så blev chocken än större. Han såg trettio år yngre ut.

Han slöt sina ögon och höll sig krampaktigt i ratten och andades hårt. Vad fan hade hänt honom egentligen? Ingen skulle komma att känna igen honom och det var knappt så att han gjorde det själv. Borta från världen i över ett år, en svindlande tanke då det inte känts som så länge och att nu se ut som en tjugoåring kändes vansinnigt overkligt och han tänkte på om någon hade saknat honom. Vänner hade han inte så många men på arbetsplatsen måste han ju ha varit saknad? Var han polisanmäld som försvunnen? Hade folk letat efter honom? Jerker hade inte berättat för någon vart han skulle när han gav sig av men ändå, om han blivit efterlyst så skulle ju hans bil blivit funnen och kanotuthyraren skulle ju ha vetat att han hyrt en kanot och gett sig av ut på sjön och på den vägen var det. Om han var saknad så skulle polisen letat efter honom, något annat fanns ju inte.

Fanns han ens längre till slog det honom? Hade hela han existens blivit raderad när han befunnit sig där han varit? Det verkade ju osannolikt rent logiskt men om det mot förmodan var på det sättet så inte Jerker emot. En nystart och med all den erfarenhet han hade av sitt tidigare liv, det kändes fantastiskt. Allt skulle komma att bli bättre nu. Inga fler korkade val, inga fler misstag. Ett nytt liv helt enkelt. Jerker kände sig plötsligt obeskrivligt lycklig.

Han såg sig själv i backspegeln igen och den Jerker som glodde tillbaka var den som han varit en gång i tiden. Samma långa, lockiga hår, samma gröna intensiva ögon som flickor hade älskat och hatat. En klar och vaken blick utan påsar under ögonen och han tyckte om vad han såg. Det var som att titta på ett fotografi från studenttiden då han fortfarande hade ett öppet sinne och var en hungrig ung man med aptit på livet och vad det kunde erbjuda innan etablissemanget slog sina klor i honom och gjorde honom till en marionett. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom både av chock och lust och han hade ett pirr i kroppen som han inte känt på många år. Han stängde av bilen och gick ut och ställde sig och tittade ut över den glittrande sjön i vårskrud och andades djupt.

Om det var som han trodde, att han var som ett blankt papper där en ny historia skulle nedskrivas, vilket han innerligt hoppades och han hade en känsla i kroppen att det var så verkligen. Så var han fri tänkte han. Äntligen fri att göra vad han ville och den här gången så skulle allt bli rätt. Ur askan av ett meningslöst liv reste sig en fågel Fenix som hette Jerker. Han satte sig i bilen igen och startade den och bredde sedan ut ut sina vingar och flög ut över världen som nu var hans.

Hans egen värld, och ingen jävel skulle ta den ifrån honom.

Han hade ett halmstrå mungipan, och letade efter ett till att hålla sig i. Det i som satt i munnen skulle symbolisera ett sorglöst leverne var det tänkt, men det faktum att han letade efter ett till motsade hela konceptet. Det var för honom som det var för de flesta antog han, med en polerad yta och ett inre kaos. Utåt var han Huckleberry Finn och på insidan Mr. Hyde och den ena kunde inte leva utan den andre. Och världen var som en berg och dalbana och ofta satt han längst fram med armarna upp i skyn för största möjliga upplevelse. Vissa dagar befann han sig dock i källarregionerna och slipade på sina knivar och smög sedan på nätterna omkring i gränder och skar halsen av människor eller slog dem sönder och samman med sin käpp. Kanske inte bokstavligen så brutalt, men väl så i tanken.

Elakhet varar längst, var hans något obskyra motto.

”Vad sa du att du hette sa du?” Frågade han sig själv i spegeln ibland. Stirrade på sin spegelbild och drog sig i skägget. ”Idiot”, mumlade han och gick därifrån. För han tyckte verkligen att han var en idiot. En dåre som kastat bort sitt liv på sådant som betydde noll och intet när bokslutet skulle göras. Det var smärtsamt att behöva inse att de val han gjort bara föranlett kompromisser och förnekelser. Att han aldrig haft modet att helt och fullt stå upp för det han trodde på och brann för. Att han förnekat vem han var eller ens vågat ta reda på vem så så hålögt glodde tillbaka på honom från spegeln i tonårsrummet. Det var först nu som han började närma sig någon form av insikt. Och ”allt jag behöver nu”, sjöng Lisa. Det var så det var. Att hitta sig själv, men ”igen” kunde diskuteras tänkte han. För vem han var egentligen återstod att ta reda på. Och det var väl det som var halmstrået.

Sent omsider utkristalliserades en man ur ett femtioårigt töcken. Men de spöken som hemsökte honom från förr var alltför påtagliga fortfarande och hans böner bestod i att slippa demonerna. Inte att acceptera dem, men att kunna, på ren svenska, kunna skita i att de existerade och att de inte längre skulle påverka hans liv. Han var på väg dit till slut. Det hade tagit för lång tid bara. Alldeles åt helvete för lång tid.

Att se tillbaka på sitt liv och önska att han gjort saker och ting annorlunda var kanske inte rätt väg att gå det insåg han. Men det kunde inte hjälpas. All hans strävan, alla vedermödor, sorger och bedrövelser var ständigt närvarande och i sin mörkaste stunder så kunde han inte hitta något som han kunde tänka tillbaka på som gjorde honom tillfreds. Allt hade sorgkanter. Det var ett jävla liv egentligen som han levde och det värsta var att det inte var så mycket tid kvar att förändra saker och ting på. Han hade en drömvision. Att ha en tjugoårings kropp med den erfarenhet som han hade idag. Att kunna ha möjligheten att undvika de fallgropar som han huvudstupa ramlat ner i med jämna mellanrum och istället förverkliga de drömmar som han ansåg sig ha varit tvungen att ställa åt sidan. Han förbannade sig själv för att han varit så flat och för att han istället för att försöka bestiga bergstoppar och besegra raviner gått den breda, säkra vägen runt om eller över stadiga broar. Och det värsta var att under långa perioder av sitt liv så hade han varit stolt över vad han åstadkommit.

Inga barn, två fruar som bägge var avslutade kapitel, och ett ständigt sug efter alkohol var en kort resumé över hur hans dagar på jorden tett sig. Och sedan förstås denna utbildning till ett yrke som han idag i mångt och mycket föraktade. Själva yrket i sig var för det mesta tillfredsställande men det som med åren tillkommit runt omkring själva yrkesutförandet kunde göra honom vansinnig. Det hade visserligen gett honom ekonomisk trygghet och ett ståndaktigt boende men på bekostnad av andlig frihet och kulturell resonans. Ibland ville han se sig själv som en fattig poet under broarna i Paris som likt en Hemingway sköt duvor med pilbåge för att få mat för dagen. Och ibland som en präst som uttalade straffpredikan inför en av skräck darrande församling. Eller varför inte inte en av meditativa tankar uppfylld vandringsman i Tibet. Under himlarna på en bergstopp, världen under sig som ett vackert golv, lamor som stillsamt betade och med jämna mellanrum lät sina stora svarta ögon glida över sluttningarna. En enkel hydda att bo i och funderingar lika djupa som basen i basset. Det kändes som allt annat än det som var hans liv just nu skulle vara en förbättring.

Det talades om att ”fånga dagen” och Carpe Diem var det värsta uttryck som han visste och det användes av människor som tyckte att de var så tillfreds med sin tillvaro att de kände sig tvungna att förmedla detta klämkäcka råd till andra mindre lyckade medmänniskor. Men visst, det låg något i det, och att kunna ha den förmågan att se varje dag an med positiva förtecken var naturligtvis avundsvärd. Jerker var dock tveksam till om det verkligen var möjligt. Och om det var det så var han inte ens i närheten av att lyckas med en sådan bedrift. Någonting måste göras. Han insåg det. En radikal förändring var av hävd och han bestämde sig för att sätta igång idag, eller i morgon? I morgon blir bra tänkte Jerker och gick och lade sig för klockan var över tolv och nästa dag var lördag.

Regnet öste ner och det var som skuggfigurer bestående av regndroppar som rörde sig planlöst hit och dit i vinden. Temperaturen hade sjunkit från över plus tjugo ner till bara fem grader över noll och att gå ut var inte att tänka på. Men dagen som idag var en dag som var bra att ha, som han sjöng den där Västeråsaren, tänkte Jerker och satte sig upp i sängen. En dag för nytänkande, fräscha idéer, yoghurt och dadlar och banan till frukost istället för rostat bröd med en massa smör och ost. Kaffe var dock en nödvändighet och en snus för humöret.

”Sannerligen säger jag eder”, sade Jerker prästen med hög och dånande stämma när han stod ute på balkongen och andades. ”Att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än det är för en rik att komma in i Guds rike.” Folk under paraplyer stannade nere på gatan och tittade upp på dåren som stod där och gapade. ”Aaaaah!” Skrek Jerker. ”livet är gott!” Vrålade han till sist och gick in i lägenheten igen. Han hade varit på vippen att utbrista ”Carpe Diem” men hejdade sig i sista stund. Du var tvungen att sätta gränsen någonstans.

Det här var hans nya idé. Att blanda bibelcitat och positiva utbrott så fort han hamnade i negation. Det stod klart för honom när vaknade att det var rätt väg att gå. Kom som en uppenbarelse för han hade drömt om Caroline, hans ungdomsförälskelse som han aldrig riktigt glömt, och han hade stått i predikstolen och hon hade suttit i församlingen med tindrande ögon och det såg han som ett tecken. Jerker hade en hel del bibelcitat lagrade i sin hjärna från den tiden i sin ungdom då han faktiskt hade allvarliga planer på att utbilda sig till präst. Ett av hans favoritcitat var det som ofta sågs på fotbollsmatcher och andra idrottsevenemang. Skyltar med ”Johannes 3:16” som lydde ”Så älskade Gud världen att han gav den sin son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Enkelt tänkte Jerker, tro på Jesus och du får leva för evigt. Han hade läst bibeln från pärm till pärm men när han var klar och insåg hur mycket studier det låg bakom prästyrket så skrinlade han den idén. Men Jerker tänkte alltid att han skulle blivit en bra präst. Hans båda fruar hade alltid hävdat att han predikade för mycket. Men dock inte menat det i någon positiv bemärkelse.

Jerkers tro på Gud var det lite si och så med var han tvungen att erkänna. Det var först när han hade problem som han vände sig till högre makter i universum men Gud verkade vara en form med öppet sinne för han fick alltid hjälp tyckte han. Och ”fader vår” rabblades om och om igen och hemmagjorda böner som innefattade det han för tillfället brottades med fick de mörka moln som hängde över honom att skingras. För övrigt så var han tveksam till huruvida den här Jesus som för det mesta var närvarande i bibeltexter var Guds son. Att han funnits rådde det inget tvivel om, så mycket ansåg han vara säkert. Men son till Gud? Nja. Avlad av den helige ande? Knappast. En man med särskilda gåvor och oefterhärmlig verbal förmåga samt en karisma utöver det vanliga? Ja. Att det fanns en kraft därute i det som människorna kallade för universum som existerade och som det gick att få kontakt med var Jerker övertygad om. Att kalla den Gud var smidigt, men det epitetet innehöll många bottnar och värderingar och det var valfritt vad Gud innebar för den som tillbad honom ansåg Jerker. Men Jesus var ett tveksamt koncept, fast fan vet, tänkte han och hädade utan att tänka på det.

Regnet lättade fram emot lunch och efter ett isterband och stuvad potatis tog han en promenad. Den feta korven rumlade runt i hans mage och han kände sig osunt mätt. Han mådde alltid bäst när han var lite hungrig tänkte han. Trött, pigg, hungrig, mätt, så gick det runt. Dag efter dag och vecka ut och vecka in och människan var i sanning en primitiv varelse. ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Tänkte Jerker och tyckte att det citatet speglade mycket av hur hans liv varit. Han borde följt sitt hjärtas röst istället och inte låtit sig styras av etablissemanget. ”Men skit i det nu”, sade han högt och skrämde livet ur en kvinna som gick framför honom. ”Vad fan säger du?” Sade hon och vände sig om. Jerker spände blicken i henne och höjde sitt ena pekfinger i luften ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Sade han högtravande. Kvinnan såg förskräckt ut och ökade på stegen. ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid!” Ropade Jerker efter henne och skrattade för sig själv. Det här går ju bra, tänkte han och kände sig upplyft i anden. ”Jag skulle fan i mig blivit präst”, sade han högt. 

Jerker gick sin vanliga runda och kom till slut fram till tjärnen där han alltid satt på sin favorit sten och filosoferade. Han stoppade in en snus och längtade som vanligt efter cigaretter. Det var något speciellt med att röka tänkte han. Proceduren med att knacka ur cigaretten ur paketet, stoppa den i munnen och dra in det första blosset. Och sedan detta att hålla den i handen, alla hade sitt sätt. Och hur du askade, antingen med att knäppa till filteränden med tummen eller att knacka med pekfingret. Det var något magiskt med cigaretter, något mytomspunnet och alla tuffa män rökte. Humphrey Bogart till exempel, hur cool skulle han ha varit om han istället för att röka en cigg, stoppat in en snus, tänkte Jerker och flinade. Nej, snus var mer Åsa Nisse och Klabbarparen och vem fan ville vara Åsa Nisse. Jerker bestämde sig där han satt att han skulle börja röka igen. Varför inte unna sig lite nu när du börjar komma till åren, tänkte han.

”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.” Sade han och såg ut över den glittrande vattenytan. Det var fantastiskt att han kom ihåg alla de här citaten. De poppade upp i hans skalle som gasbubblor som plötsligt briserade och fyllde honom med ett slags lugn han inte känt på länge. Var det halmstrået han letat efter? En tro på Gud, att bli religiös och få våt blick och vara from som ett lamm? Nej, han trodde inte det. Det fanns för mycket tvivel i hans hjärna och även om han ibland faktiskt bett om att få en tro, så var han säker på att om det fanns någon som lyssnade så var tvivlet uppenbart och därför så blev han aldrig bönhörd vad det gällde den saken. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” Stod det visserligen i Matteus evangeliet om han mindes rätt. Så det kanske var dags nu, att börja be på allvar. ”Allt är underbart!” Ropade han ut över vattnet, för att inte glömma bort att vara positiv. Det var tyst en lång stund men så svarade någon. ”Ja det är det!”

Och det var då som Jerker äntligen hittade sitt halmstrå.

Påtaglig tillgjordhet och krystade maner präglade hans omgivning och alla ljög för alla och alla ljög för sig själva och det som gällde var den seriösa stilen. Inte för uppsluppet, inte för flamsigt var ledorden och var för guds skull inte dig själv. Det kunde vara farligt.

Det kröp i kroppen på honom när han hörde hur det talades och konverserades och hur den ena floskeln efter den andra hoppade som grodor ur ständigt leende munnar. ”There´s something happening here, but you don´t know what it is. Do you? Mr Jones” Sjöng Bob Dylan och det var så det var för honom. Något obegripligt pågick runt omkring honom och han kunde inte sätta fingret på vad det var mer än att alla betedde sig som idioter. Problemet var att han inte begrep varför. Någonstans, tänkte han, så måste det ju vara uppenbart att det spelades ett spel här. Att alla som var så återhållet seriösa och klistrade upp sina leenden som post it lappar överallt var medvetna om vad de gjorde. Eller var det så att det inte var på det sättet? I så fall så var den här världen förryckt och han ville inte vara kvar här längre.

Han hade kommit till en brytpunkt kände han den här morgonen när han satt på tåget på väg till låtsaslandet som var han arbetsplats. Jag står inte ut en minut till tänkte han, och varje steg närmare porten till där han arbetade var blytunga. Det var som om han hade en hand framför sig som tryckte honom tillbaka, hindrade honom att komma fram så det tog en evighet för honom innan han stod innanför dörren och möttes av en leende kvinna i knytblus som sa ”välkommen till jobbet, hoppas du får en underbar dag” och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han ville vända och åka hem. Det var hans första impuls och sedan ville han säga något dräpande, mörda, verbalt. Men istället så lyckades han klämma fram ett leende och nickade bara och försvann in i personalrummet.

Väl därinne så slog han upp en kopp kaffe och drack det. När koppen var tom så diskade han ur den noggrant precis som det stod på lappen ovanför diskbänken. Den hade en bifogad bild med resultat före och efter och varje gång han såg den så ville han riva ner lapphelvetet men han orkade inte ta den konflikten med rättrådiga kollegor som ansåg att rätt skulle vara rätt ”och din mamma jobbar inte här” var ett flitigt använt uttryck. Det är tur att hon inte gör det tänkte Jerker.

Han lyckades hålla sig kvar på arbetet hela dagen, men var när kvällen närmade sig så slut att han knappt höll ihop. Jerker pustade och frustade och var så mentalt utschasad över att behöva stå ut med den skenhelighet som istället för den helige ande svävade över hans kollegor och jag kan inte begripa, tänkte han. Varför detta larviga teaterspel? Varför sade aldrig någon vad den tänkte? Och varför dessa trix och fix för att få kritisera utan att behöva säga det rakt ut? Vem tror ni att ni lurar? tänkte Jerker.

På tåget hem så lutade han huvudet tillbaka. Hade lurar över öronen och lyssnade på en spellista han satt ihop som han kallade kaos i karossen. Den innehöll en mix av känslor med en vid spännvidd och speglade i stort sett alla hans sinnesstämningar och oavsett vilket kaos som för tillfället pågick i hans kroppskaross så fanns där bot och lindring. Listan var nio timmar lång och tog aldrig slut. Jerker hamnade i någon slags dvala efter fem minuter. Han hörde musiken men sov ändå och han for upp med ett ryck när tåget stannade på Stockholms central och människor började gå av.

Det var mörkt nu, solen hade gått ner och höstdiset låg som en våt filt över staden. Lamporna kastade långa ljusstrålar som syntes tydligt i den fuktiga luften och asfalten var våt och mörkare än vanligt och det rådde sordin över tillvaron när han gick över Vasagatan och tog sig uppför trapporna till systembolaget.

Det var dags för lite medicin.

Han köpte två flaskor rött och ett sexpack starköl och kände sig plötsligt mycket gladare så han slank in på McDonalds och inhandlade en quarterpounder cheese som han tog i handen och åt på vägen till tunnelbanan. När han kom hem duschade han varmt och tvättade sig noggrant. Klädde sig sedan i mjukiskläder och slog sig ner framför teven med en öl och lite jordnötter i en glasskål och livet tedde sig nu relativt tillfredsställande trots den bedrövliga dagen. Efter den tredje ölen mådde han utmärkt och började fundera på vad han skulle ta sig till med sitt liv. Det var ju inte normalt att drabbas av ångest varje morgon när han skulle till jobbet, och att döva smärtan i själen med alkohol var och varannan kväll gick stick i stäv med den moral som han bar på. För Jerker var en principfast man och övertygad om att ärlighet in absurdum skulle rädda världen.

Om alla sa det de tänkte på och inte ljög och lindade in sanningar i bomull så skulle tillvaron till en början bli plågsam förstås, tänkte Jerker. Men efter ett tag när alla lögner och förvanskandet av hur det verkligen förhöll sig var bortrensade så skulle mänskligheten må bättre. När alla förstod att det inte gick att gömma sig längre, när alla skyddande barriärer rivits och alla stod nakna och redo att ta sig an verkligheten på riktigt. Först då skulle det ordna sig. När den seriösa stilen skrotats och ersatts av ärliga uppsåt och allt baktalande och lismande försvunnit och sanningen lyste klart som en fyrbåk i natten.

Jerker öppnade den fjärde ölen och bestämde sig för att bli en pionjär för den nya stilen. Jag börjar i morgon tänkte han.

På väg till jobbet följande morgon stod Jerker ensam på perrongen och väntade på tåget och var försvarligt bakfull. Och när han mötte en man på perrongen i femtioårsåldern med snaggad skalle och en sparad liten hårtofs på toppen av huvudet, iklädd pösiga brallor, hoodie, och kritvita gympaskor så inledde han sitt härtåg.

”Men för helvete! Hur ser du ut människa?” Frågade Jerker och stirrade uppriktigt indignerad på den stackars mannen. Denne ryckte till och såg livrädd ut. ”Vad fan menar du!” Sade han och flackade med blicken. Jerker stirrade på honom och ruskade på huvudet. ”Allvarligt talat”, sade han sedan. ” Är det där ditt verkliga jag? Eller är det bara en mask som du tagit på dig för att slippa undan verkligheten?” Mannen med tofsen svarade inte utan behandlade Jerker med den tystnad som han ansåg vara befogad. Fullt förståeligt tänkte Jerker. Jag skulle gjort likadant. Men han fortsatte oförtrutet sitt självpåtagna korståg mot låtsasliv och förljugenhet.

”Du är inte ensam min gode man”, sade han sedan och så medlidande ut. ”Det är inte lätt att vara sann mot sig själv i det här samhället där ens kvaliteter bedöms utefter yta och fagert tal. Men det är dags att sluta larva sig nu och istället vara den du är innerst inne.” Mannen stirrade med mörk blick på Jerker. ”Och vad fan vet du din idiot om hur jag är om jag får fråga?” Sade han och tog hotfullt ett steg närmare. Jerker backade. ”Stopp och belägg här nu! Inget våld om jag får be.” Han satte upp händerna i ett kors över bröstet. ”Se istället dig själv med nya ögon och ta av dig tonårsutstyrseln när du kommer hem. Du var ung en gång, och nu är du, ja vad är du, femtio plus? Och du svänger dig säkert fortfarande med uttryck som ungdomar använder, eller hur?” Jerker skrattade hånfullt. ”Det är inget annat än patetiskt.”

Mannen med de pösiga grå byxorna skakade på huvudet och gick därifrån, men Jerker klev upp i talarstolen och höll sig i sidorna på podiet med bägge händerna som Olof en gång gjorde och han höll ett brandtal om svek. förtröstan, ärlighet och i viss mån solidaritet. Han brann som en fackla och för varje ord och formulering hördes rungande applåder och folket bar honom på sina armar i gullstol och du ska vara president och kung på samma gång och Joakim Thåström kom fram och gratulerade honom, tog honom i hand och lyfte på sin svingpjatthatt och bugade sig. ”Jag är tacksam och ödmjuk”, sade Jerker och såg ut över den tomma perrongen. ”Jag är tacksam och ödmjuk.” När tåget kom in satte han sig på sin plats, tog upp biljetten i sin telefon, ställde larmet på ankomsttiden till sin destination och somnade som en stock.

Han vaknade vid slutstationen tio mil från där han skulle klivit av att tågsoldaten ruskade honom i armen och ville se biljetten som han inte hade vare sig dit eller tillbaka ”och nu blir det böter”, sade konduktören bistert. ”Din stackare”, sade Jerker. ”Va?” utbrast den uniformerade mannen. ”Du är en slav under etablissemanget”, replikerade Jerker och reste sig upp, tog sin väska och började gå av tåget. ”Jag ringer polisen!” Skrek SJ-personen.”

Jerker stannade och vände sig om och började gå tillbaka mot den upprörde mannen. Han stannade en meter ifrån honom och sade lugnt och stilla. ”Men snälla du, vad får du ut av att ringa polisen? Vad ger det dig att anmäla mig för att jag inte har någon biljett? Vad i himmelens namn kan det vara för destruktiv kraft som driver dig att bötfälla en medmänniska som är ett offer för olyckliga omständigheter? Får du en guldstjärna i tjänstgöringsboken? Blir du bjuden på middag av stinsen och hans fru? Eller är du bara sjuk och förledd av regler och förordningar som du tror att du måste följa?” Jerker lade huvudet på sned. ”Eller kan det helt enkelt vara så att du är så liten på jorden att du måste sätta dig på andra för att komma upp en bit?”

Tågsoldaten plockade upp sin telefon ur hölstret. ”Jag ringer polisen nu”, sade han igen. Jerker ryckte på axlarna. ”Gör det, absolut, det kommer säkert att kännas mycket bättre efteråt.” Han satte sig ner i en tågfåtölj. ”Vill du att jag ska vänta på tåget eller på perrongen?” Sade han och log förbindligt.

Konduktören stirrade länge på den leende mannen som satt till synes obekymrad och tittade ut genom fönstret. Han kände sig plötsligt tveksam och tänkte på vad han där i stolen sagt om att blint lyda förhållningsorderna och den pilen hade träffat mitt i prick. Han lade ner telefonen i sitt sidohölster igen och sade. ”Ge dig iväg då! Köp en biljett hem så jag slipper se dig”, sade han och flinade.

”Bra!” Hojtade Jerker. ”Bra där! Du har tagit ett stort steg bort från förljugenhet och pseudoseriöst beteende. All heder till dig, Bertil,” sade Jerker och läste namnet på mannens namnskylt. ”Ja, ja, se till att komma av tåget nu, det ska in i vagnhallarna och tas ur trafik”, sade Bertil leende. Jerker reste sig upp och klappade honom på axeln och gick av utan att säga något mer. Han gick sedan mot stationsbyggnaden och hade inga planer på att åka tillbaka för att jobba. Ny stad, nya möjligheter tänkte Jerker och hoppade på en buss som gick in till city.

Det heliga korståget mot den så kallade seriösa stilen hade nu börjat på allvar.

Regnet öste ner. Molnen hängde lågt. Det var oktober och i kyrkan satt människor som trodde på Gud. I skolan gick ungdomar som hade hela sitt liv framför sig. En del av dem trodde på framtiden, andra inte. Och på arbeten strävade människor som började inse att allt hade ett slut. Löven på träden skimrade i höstfärger och vinden slet sönder deras fästen och de singlade till marken där de naglades fast av regnet.

Han satt på ett café och snurrade ringen som han hade på ringfingret och han tänkte på att det var tur att hans liv hade tagit den vändning som det hade gjort. Allt hade blivit annorlunda när han bestämde sig för att ta ett stort steg, och han hade aldrig ångrat sig.

Utanför fönstret från där han satt var en busshållplats där det stod människor och trängdes i den av kondens immiga kuren för att komma undan regnet och det var som det var i det här landet vid den här årstiden. Men han tyckte om hösten som en del av året och han hade även lärt sig att uppskatta den som en del av hans liv. Det hade tagit tid dock och ibland så var det inte alls lätt utan snarare svårt och han tittade ibland längtansfullt upp på någon stadig gren i en tall och tänkte att den där skulle nog hålla att hänga upp mig i. Det var inga allvarliga suicidala tankar. Han tänkte dem mer för att inse att han aldrig skulle ta ett sådant steg.

Det gick upp och ned det där med humöret. Ibland var han stark och kunde ta sig an hela världen med vänster hand. Vid andra tillfällen lägre än en lågtryck så lågt att det till och med var oläsligt i en barometer. I grund och botten så älskade han livet, men hatade det likafullt andra stunder.

Det finns en himmel för alla tänkte han, utom för självmördare och bögar. Det var sådan idioti som du fick lära dig på religionskunskapen i skolan på hans tid. Hur det var med den saken visste nog bara bögar som dött och de som tagit sig av daga.

Jerker hämtade mer kaffe och tog en kaka till. Den röda bussen kom och hämtade upp människorna som var glada över att få komma in i värmen. Han smuttade på kaffet och läste i sin bok där bokstäverna hoppade bock över varandra efter två sidor så han lade ner den i sin väska och såg sig omkring. Det satt en man till vänster om honom, äldre än han själv gissade han. Han såg sliten ut. Håret var lite för långt, ovårdat, lite fett och stripigt och han var rödbrusig i ansiktet. Han dricker för mycket tänkte Jerker och precis när han tänkt tanken så smög mannen upp en flaska med whisky ur innerfickan och förpassade en försvarlig mängd av den bärnstensgula vätskan ner i kaffekoppen. Han tittade upp för att kontrollera om någon hade sett hans förehavanden, upptäckte att Jerker hade observerat det hela så han flinade skuldmedvetet och slog ut med händerna i en ursäktande gest. Jerker log tillbaka och satte upp en min som sade, trodde han, att han inte brydde sig. Mannen vid bordet intill klappade sig då på vänster sida där han hade flaskan och pekade på Jerkers kopp och såg frågande ut. För en sekund så kände Jerker suget, men slog bort det snabbt och skakade nekande på huvudet. Mannen reste sig då upp och kom fram till bordet där Jerker satt.

”Får jag slå mig ner”, sade han lätt sluddrande. Jerker tittade på honom och tänkte säga nej men kände medlidande med den stackars mannen. ”Visst, slå dig ner du bara.” Den spritfryntlige herren drog handen genom håret och såg glad ut. ”Vänta, jag ska bara hämta min kaffekopp.” Efter ett visst balanserande med kopp och fat så slog han sig ner och presenterade sig som Arne. ”Skönt att han någon att snacka med”, sade han. ”Det har blivit lite ensamt sedan frugan dog. Det är mest jag och min vän här i fickan som umgås nu för tiden”, sade han leende och klappade sig återigen på vänstra sidan av kavajen han bar. ”Vad sa du att du hette sa du?” Jerker kände sig än mer medlidsam när han sade vad han hette. ”Beklagar sorgen”, sade han sedan. ”Äh! Det är ingen fara. Det är tio år sedan hon dog nu.” Han skrattade till. ”Jerker! Vad är det för jävla namn förresten”, flinade han. ”kofots-Jerker liksom, låter som om du var förbrytare, bandit, är du det?” Jerker flinade brett. Han var rolig den här killen tänkte han. Svårt att bli förbannad på en sådan. ”Nä! Inte vad jag vet”, sade han. ”Kanske ett par inbrott när jag var ung, och så snodde jag en bil en gång på fyllan. Men det är ju evigheter sedan”, sade han efter en kort paus. Arne garvade rått. ”Det var väl det jag visste, kofots-Jerker.” Han drack djupt ur kaffekoppen. ”Det syns på dig Jerker, du har en oärlig uppsyn kofotsgrabben. Skulle inte lita på dig en sekund.” Jerker lutade sig tillbaka och log. ”Min fru säger att jag har de ärligaste medelhavsgröna ögon hon någonsin sett”, sade han sedan. Arne slutade le. ”Du har det bra du pojke. Som fortfarande har en fru”, sade han med en klump i halsen. Jerker sade ingenting. Spriten gör honom gråtmild tänkte han krasst.

”Min fru älskade aldrig mig”, sade Arne sedan. ”Hon var nog kär i att jag avgudade henne snarare. Och sådant går inte att bygga något på. Om grunden är osäker så rasar snart hela byggnaden.” Han log. ”Hon var sur för att hon dog först tror jag. Hade nog hoppats på några år utan mig.” Han drack en ny klunk ur kaffekoppen. ”Är du säker på att du inte vill ha?” Frågade han och fyllde på med mer sprit. ”Helt säker”, sade Jerker. ”Hur kan du veta att att hon inte älskade dig?” Frågade han sedan och tänkte på hur typiskt det här var. Att han alltid hamnade i sådana här samtal med människospillror. De drogs till honom som flugor till hundskit och av någon anledning så kände de att de kunde öppna sig för honom. Hans fru sade att han hade en ufomagnet. Hon hade alldeles rätt tänkte han. ”Sådant märker man grabben. Och anledningen till att det fungerade någorlunda mellan oss var att hoppet aldrig svek mig.” ”Vilket hopp?” Frågade Jerker fast han visste svaret. ”Men det fattar du väl”, sade han lite vresigt. ”Hoppet att hon skulle besvara mina känslor förstås”, han suckade. Men jag var en idiot, jag förstod det efter att hon dött. Och då var det så dags.” Han drack ur koppen igen. ”Så då började du supa istället?” Arne stirrade på honom ingående. ”Just det”, sade han. ”Det var då jag började supa.”

Och sedan kom hans livs historia som handlade om att bli missförstådd, orättvist behandlad, jobbig barndom med föräldrar som skilde sig, urdåliga betyg i skolan som han nästan aldrig var på. Ett jobb som han aldrig trivdes med. Och till slut en färggrann beskrivning om hur han träffade sin fru och hur han nästan tvingade sig på henne. ”Hur kunde jag vara så jävla dum Jerker, kan du fatta det? Hela det där jävla äktenskapet var som en pjäs av den där svenska författaren som vars verk sätts upp på teve hela tiden, vad heter han?” ”Lars Norén”, sade Jerker. ”Just det, ångestmästaren Lars Norén”, han suckade igen och det lät som om livet pyste ur honom. ”Som en teateruppsättning av Lars Norén, sådant var mitt äktenskap.” ”Hur länge var ni gifta då?” Frågade Jerker. ”Femton år, och sedan kom cancern och tog henne ifrån mig”, sade han gråtmilt.

Jerker började ruttna på det här hyckleriet och självömkandet nu så han sade. ”Men du Arne, allvarligt talat, om nu ditt äktenskap var ett misslyckande och din fru aldrig älskade dig som du säger så är det väl skönt att vara av med henne.” Arne ryckte till som om Jerker gett honom en smäll. ”Va fan säger du!” Sade han och såg hotfull ut. ”ja, ja, men lyssna på mig nu. Jag säger inte att det är bra att hon är död, det är ju för jävligt. Men säg att hon försvunnit av andra anledningar, att hon lämnat dig helt enkelt. Då skulle ju det ha varit rätt skönt, eller hur? Då skulle du ha kunnat gå vidare med ditt liv utan det där tvivlandet på din frus känslor, och rentav kanske träffat någon ny som verkligen tyckte om dig?” Arne sade ingenting. ”Och så det här med att du super, varför gör du det egentligen? För att din fru är död? En fru som aldrig hyste några varmare känslor för dig?” Arne såg förvirrad ut. ”Ok, jag fattar att du blev ledsen när hon dog och tog till flaskan för att döva smärtan, det är ju rätt så vanligt.” Arne nickade. ”Men att fortsätta i tio år, och skylla på att du sörjer din fru? Nej du Arne, det köper jag inte. Jag tror att du super för att du vill supa och för att drömma om ett bättre liv än det du har.” Arne såg nu än mer perplex ut. ”Så sluta sup helt enkelt och skaffa dig ett liv”, sade Jerker och åt upp det sista av kakan och kände sig nöjd med sig själv.

Arne satt tyst en lång stund och såg ner i bordet. ”Det är ju jävligt lätt för dig att säga som har en fru som verkar tycka om dig och som säger att du har ärliga ögon till exempel. Det har jag aldrig fått höra.” Han tittade på Jerker som en ledsen hund tittar på sin husse. Jerker funderade på vad han skulle säga men kom inte på något så han satt bara tyst.

”Jävla kofots-Jerker”, sade Arne till slut och slog näven i bordet. ”Du har fan i mig rätt”, skrattade han högt och hade därmed lämnat ledsen hund läget och var nu gamla vanliga fyll-Arne igen. ”Du har rätt! Jag ska sluta supa”, sade han och slog upp mer whisky i kaffekoppen. ”I morgon får det vara nog.” Jerker log och gjorde tummen upp. ”Lycka till med det”, sade han och försökte låta bli den ironiska tonen.

”Det finns en himmel för alla Arne, en himmel för alla”, sade han sedan. Arne tittade honom i ögonen. ”Är du säker på det Jerker? Är du helt säker?”

”Ganska säker faktiskt, men, vad vet jag?”