NMR!

När jag var grabb så var jag med i en hemlig klubb, och den var verkligen hemlig och vi som var med i den höll tand för tunga och ingen fick veta vad NMR stod för.
Det var en fin tid. Detta att tillhöra en utvald skara, den pikanta klicken och att vi höll ihop så länge och att vi inte yppade vår hemlighet vad som än hände – nästan – var häpnadsväckande.

Det fanns dock en som svek, som visade sig svag och rädd och som kände sig förfördelad och orättvist behandlad och därför såg sig nödsakad att bryta det muntliga sigillet.

Denna någon var jag. 

Vi lekte krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Byggmodeller i plast av ”Spitfire”, ”Messerschmidt”, ”Mustang” och ”Stuka” hängde i mitt pojkrum i nylontrådar snyggt arrangerade i luftstrider. Vi sköt och mördade och kröp i skyttegravar på de militära övningsområden som låg alldeles intill där vi bodde och vi sotade vår ansikten. Pojkarmén låg i bakhåll och tog andra pojkar och flickor till fånga, band dem till händer och fötter och spärrade in dem i skyddsrum. Vi var fruktade.

Vi var NMR!

På våra händer skrev vi de tre bokstäverna med tusch och alla, främst de pojkar som inte fick vara med, var tillintetgjorda av nyfikenhet och frustration över att inte få veta. Att inte få tillhöra det fruktade gardet och vi var som ett SS i miniatyr inser jag så här i efterhand.

Det var speciellt en pojke, en lismande liten rödhårig och opålitlig kappvändare som få ville ha att göra med just på grund av dessa karaktärsdrag vars högsta önskan var att få tillhöra. Trots sina sociala tillkortakommanden så hade han ändå ett visst inflytande och låg relativt högt på statusskalan av någon outgrundlig anledning. Vi var rädda för honom tror jag. För vad hans svekfulla beteende kunde leda till om han inte fick vara med

NMR var dock stängt för den lille Judas, och det åt honom som termiter inifrån.

Säg de ting som varar för evigt. Allt har ett slut och de band som knöt åtminstone mig till vår grupp slets abrupt och våldsamt av en dag då en konflikt mellan mig och den obestridde ledaren i vår falang uppstod. Jag minns inte vad det var, bara att jag blev hånad och retad och skrattad åt och att jag grät och satt på skolgården lutad mot en cementvägg med mitt ansikte i mina händer.

Det är då han kommer, och han är som den där insmickrande rådgivaren – utsänd av Saruman – åt kungen av hästfolket i sagan om ringen om ni minns? Med smicker och smek och låtsad empati tar han sig innanför mina murar. Tröstar och tar mitt parti och när jag i min sorg känner att jag trots allt har en vän så kommer frågan lite sådär apropå bara.

”Du, vad betyder NMR egentligen?”

Javisst, jag hör varningsklockorna ringa. Vet att jag inte borde säga det då jag trots allt har en lojalitet kvar men han ser ju så snäll ut och han sitter vid min sida med sin arm om mina axlar och jag tänker att det spelar ingen roll längre. Jag kan lika gärna säga det.

”Det betyder Norslunds Motstånds Rörelse.” Säger jag snyftande och jag ångrar mig precis när jag sagt det.

För borta är hans omtanke och omhuldande min. Istället studsar han upp med ett triumferande flin och rusar åstad för att förkunna för alla och envar sin nya kunskap. Och att berätta för de som ingick i vår hemliga klubb om mitt svek låg honom särskilt varmt om hjärtat.

Kvar satt jag med ånger i mitt hjärta och med en ny insikt om att aldrig mer lita på någon jävel och om jag inte har fel, så sitter jag där än idag och tvivlar.

NMR upplöstes som ni förstår och min förtvivlan var stor och jag hatade verkligen den där rödhårige saten och han fick sitt straff. Jag hade ingenting med det att göra utan han åstadkom det alldeles själv men det är en annan historia.

Så här i efterhand så tycker jag synd om honom. Hans strävan efter bekräftelse drev honom till  ytterligheter och någonstans så var han som jag blev. En rädd och osäker bekräftelsetörstande figur som sökte mod och säkerhet i låtsasliv och svek.

Det var länge sedan men jag glömmer det aldrig. Den här händelsen präglade mig tror jag och jag önskar verkligen att jag hållit käften den där gången, men det är som det står i visan som handlar om att acceptera det du inte kan förändra. Det är enda sättet att komma framåt. Att vältra sig i onda minnen av vad du och andra gjort leder ingen vart.

Emellertid så är jag med i en ny motståndsrörelse nu, och den är lika hemlig som den förra, dock med lite andra motiv.

Tack för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s