En känsla bara…

Har ni haft en sådan någon gång? En känsla i kroppen av att något stort kommer att hända? Ett pirr i magen av förväntan? Som att stå vid horisonten och stirra ut över en dimmig hed och ana att någonting finns därute men utan att kunna se vad? Du väntar och väntar på att de otydliga konturer som svävar omkring därute snart kommer att klarna och för varje dag som går så blir förnimmelsen starkare. En skräckblandad förtjusning och en oro för att det bara rör sig om fantasier, hjärnspöken, finns där också.
Eller är det så att jag har fått korn på något okänt därute, något som gömmer sig i slutet av en väg som jag ännu inte hittat? Något som jag letat efter i hela mitt liv.

Jag har aldrig haft det så bra som jag har det idag. Allt jag önskat mig har uppfyllts och de löften som gavs är nu realitet. Visst, det är jobbigt ibland men det är en del av livet och om jag bara kan förstå att strävan efter lycka bara är ett uttryck för den rädsla jag haft för att inte veta var jag skall styra mina steg. Så är tillvaron god som en glass en sommardag.
Denna ängslan, denna feghet som jag burit på i hela mitt liv är nu ett minne blott. Jag är inte rädd längre och jag hör en sång som är omöjlig att sjunga eller spela eller få ner på papper och jag ser saker i min närhet som jag varit blind för tidigare. En bortglömd värld som öppnat sina portar för mig och jag träder dess gator med en självsäkerhet som kan liknas vid en katts säkra balansgång på ett smalt staket. Svansen i vädret och blicken riktad rakt fram och det blåser en vind som doftar av tända stearinljus i ett rum som var så mörkt, så mörkt.

Jag säger som jag tycker att det är idag och jag är säker på att det som kommer över mina läppar är genomtänkt och baserat på klara visioner jag har och det finns en kraft därute som leder mig rätt.
Det finns färger som du bara kan se med stängda ögon.
De små skärvor av tillfredsställelse som gav mig bot och bättring av artificiellt slag när jag levde i min förra värld är nu som glasbitar i sanden som jag måste undvika för att min kropp och själ ska fortsätta att vara hel.

Åh! Jag ser runt omkring mig denna strävan, denna jakt och jag ser hur män och kvinnor går in och ut ur det förbjudna rummet och hur de sitter på rad och väntar på frälsning och jag vill inte att det ska vara så. De ser inte demonerna som sitter vid deras sida så tätt intill. De känner inte den unkna doft som kommer från dessa dödens budbärare och tusentals ögon stirrar oseende rakt fram och munnar säger samma sak om och om igen utan att förstå vad det är de säger.

Det fanns en tid då jag alltid var beredd på att försvara mig mot en orättvis värld. Jag menade allvar och visade ingen nåd vare sig mot mig själv eller andra. Och när jag gick utefter Kungsholmsstrand en sommardag för längesedan med en bandana i vitt och turkost löst knuten runt mitt huvud så var jag härskaren och de som jag mötte sänkte blicken underdånigt inbillade jag mig.
Vattnet glittrade och de diamantbeströdda vågorna slog mot kajen och jag trodde benhårt på min plan och hängde mina idéer högt.
Vad jag inte visste var att bara en hundradels sekund bort öppnades en port till det slutna rum som var inrett för mig och som skapats för mig när jag föddes och att jag hade gått som på en snitslad bana för att nå fram dit hade jag ingen aning om.

När jag idag tittar mig över axeln och håller andan när jag gör det så ser jag alla tårar och alla förlorade drömmar och min förtvivlan står kvar som ett monument i parken utanför mitt fönster där jag bodde en gång på Kungsholmen. Alla träden med blommor som upprättstående vita ljus som jag tyckte var så vackra växer där. De evigt gröna gräsmattorna och de asfalterade gångarna som snirklade sig fram fanns i parken, och tennisbanan där han som alltid gick omkring i tenniskläder aldrig satte sin fot. Där mitt emellan kastanjeträden står minnesmärket över svek och otrohet och när jag satt där i mitt fönster och såg det för första gången så gick jag sönder och jag blev full igen.

Den kommer närmare nu, min underbara känsla. Jag är så spänd på vad det kan vara men jag vet att allt jag gör är för dig och utan dig så skulle jag bara varit ett djur som levt på instinkt ur hand i mun.
Förlåt mig älskling för att jag var blind förr om åren och försök förstå att allt jag sa och gjorde kom från de ärr odjuren gav mig. De som fanns när du inte hade kommit till mig ännu.

Jag beundrar varje steg som du tar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s