Nyårskrönika

Raketer och flygande eldar, mörkt och fuktigt, krutröken ligger tät över nejden och alla är glada över att det ska bli ett nytt år, trots att det säkert blir likadant som det som gick. Och jag minns hur det var, när även jag för många år sedan stod med champagneglaset i ena handen och min fru i den andra och jag var så uppfylld över att det skulle bli ett nytt år. Det kändes stort och oförklarligt och jag vet inte om det var berusningen eller något annat som fick mig att känna mig så euforisk dessa nyårsaftnar från förr.

Det känns verkligen inte lika stort längre. Mer ansträngande om jag ska vara ärlig och det att på själva tolvslaget ringa till sina nära och kära känns idag krystat och överdrivet och jag skriver idag mina nyårshälsningar en halvtimme innan utan att ha det minsta dåligt samvete. Det förefaller kanske oerhört tråkigt och likgiltigt, och det är väl precis det som det är frågan om. Tråkigt vet jag inte, men jag är rätt så likgiltig inför högtider nuförtiden, och speciellt nyårsafton.

Jag minns dock gnistrande snötäcken och meterhöga snövallar och minusgrader som gränsade till det absurda och i mörk kostym utan överrock stod vi i kö för att komma in till värmen, spriten och kvinnorna. ”Hellre ball och kall än het och slet” var det epitet som vi skaldade och även om fötterna i sina blanka fodral var som isbitar så höll vi masken och vi kom in till slut på Högfjällshotellets restaurang med dans och disco och all möda var värt den aftonen. För vi dansade tätt tillsammans och jag kysste henne och hennes kalla näsa var som ett fruset körsbär i min nyårsdrink och i taxin hem, som vi fick efter en evighetslång väntan lovade jag henne evig trohet och kärlek och hon skrattade sitt skratt som fick snön att smälta och jag lindade in mig i henne som om hon vore en kamelhårsulster.

Javisst, det finns några nyårskvällar som för alltid kommer att vara inskrivna i mitt sinne. Som till exempel när vi gick vilse i stugområdet min olycklige vän och jag, och alla vägar såg likadana ut och husen likaså och det var som att gå omkring i en labyrint och det var så kallt att bubblet som jag höll i handen nästan frös och natten var svart som kolkällare och jag kände mig som Pelle i potatissäcken och vi hade inte en aning om var vår stuga låg där festen svallade som en tidvattenvåg. Till slut så stannade vi, stod stilla i natten och lyssnade, och efter noggrann lyssning så hörde vi de efterlängtade festskratten och vi såg på klockan och insåg att om vi kunde få fart på våra stelfrusna ben så skulle vi hinna till tolvslaget. Så vi stapplade fram som zombies och vi var stela i skrattet och kunde knappt prata och det var stört omöjligt att hålla cigaretten på plats i mungipan men vi var vid gott mod, min vän var glad igen, och vi hann och hon stod där i dörröppningen och jag svär att hon hade en gloria kring sin yppiga kropp i det där svarta fodralet. Och hon var värdens syster och äldre än jag men i nyårsaftonens skimmer så var det ingen som tänkte på det och när raketerna brändes av, så satt jag på en av dem och färdades upp i den svarta natten och när jag landade så låg hon bredvid mig i en säng i ett rum och vi hade kläderna på oss. Det stod en halvfull flaska champagne på nattduksbordet och två glas och jag hade i alla fall hängt av mig kavajen på en stol i rummet.

Idag många, många år senare står vi på baksidan av vårt lilla hus och jag håller min fru i handen och vi skålar i alkoholfri cider och vi ser på raketerna och jag är säker på att hon är lycklig, precis som jag är det. Vi ser på varandra och vi vet att vi vann kriget och att de som inte trodde på vårat gäng som var vi två verkligen kan dra åt helvete som de sjunger de där i les big byrd. Och även om jag har tappat min vigselring och ersatt den med en billigare kopia av silver så har jag ett band av guld runt mitt hjärta som sitter där för evigt och där står datumen ingraverade. De datum som förändrade mitt liv och även om det i början var en färd i ojämn terräng för att uttrycka sig milt, så var det värt varenda meter och det finns inte ett ögonblick då jag ångrat mitt beslut. Visst, det finns ibland dåligt samvete och jag känner mig då och då som skyldig till ett brott och ligger med huvudet i schavotten men jag ser att det är gott om lyckliga människor runt omkring mig och jag vet att det finns de som tycker en hel del saker om mig, men de får göra det helt enkelt.

Nyårsafton 2020 gick således i stillhetens tecken. Vi fick äran av att ha vår stora kille hemma och det tackar vi pandemin för, om jag får uttrycka mig så. Vi satt i vår nyinköpta soffa och vi åt chips och vi drack Coca Cola och åt godis och vi våndades över Katniss Everdeens vedermödor i the hungergames och vår lille trettonåring som såg den för första gången höll på att krypa ur kläderna av nervositet. Jag satt i en bubbla av förnöjsamhet och mitt hjärta slog lugnt och behärskat och jag visste att jag inte behöver något annat än det som jag har idag. Jag har lärt mig att värdesätta det jag har på ett helt annat sätt än förr. Det fanns en tid då jag då jag hela tiden var ett steg före mig själv och det som var bra kunde alltid bli bättre och det som var dåligt kunde lätt raderas med en knyck på handleden och med ett lätt tryck på delete knappen så försvann det obehagliga.

2021 är här och jag är redo. Antagligen så kommer det att fortsätta som 2020 slutade men jag när ett hopp om att kunna åka ner till Skåne i sommar för att träffa min far och min bror som också bor där nu. Tyvärr så svävar det ett mörkt moln över Skåne-himlen men jag hoppas att det kommer att skingras snart och att ljuset kommer åter och att ljuset skall varda det som ljus är.

Gott nytt år mina kära vänner.

Det som försvunnit.

Av olika anledningar så finns de inte mer, vänner och företeelser och bekanta. Som att möblera om i ett rum. Rummet är detsamma men ger ett annat intryck på grund av att saker och ting har bytt plats, eller försvunnit. Kanske har det tillkommit något nytt? Kanske är en tom plats meningsfull plötsligt, i en väntan på att fyllas, eller att förbli tom, som en påminnelse om något som existerade men som inte finns längre.

Jag minns om nätterna, i drömmar, sådant som varit, vänskap som försvann och kärlek som var sjuk, eller blev det. De står där och vinkar och ler, eller hänger som ett segel som en gång var fyllt av en vind och jag vaknar och kommer ihåg. Saknar ibland men förstår inte för det mesta och det känns så meningslöst allt liv som var det som förut var. Och jag blir ledsen och jag ångrar sådant som jag gjort men inser meningslösheten i sådant beteende och försöker se framåt och vårda den livsskärva jag har kvar. Jag ser mig omkring och det som var är nu och vice versa, allt upprepar sig men i olika skepnader och det som inte finns längre finns, är ändå och försvinner aldrig. I räkenskapens tid, som är nu, tycks det som om det som var kunde gjorts bättre och jag skulle önska att jag varit den som jag är nu, då. Dock, livet är en prövotid, ett lärande och idag är en frukt av det som såddes en gång och jag är glad att kunna säga att jag är nöjd med vad jag blivit, det är inte alla förunnat.

Det finns många platser i mina rum som står tomma, där det tidigare stått monument över verklighetsflykt och trams och rena idiotier. De platserna finns kvar som en påminnelse och i en tunnel fanns en ond plats som blev till en god sådan och det som fick mig på fall, minnet av det, håller mig uppe på mina fötter och min båt på rätt köl.

Jag hade en vän. En riktig bäste vän, en sådan där vän som redan fanns i luren när du lyfte den för att slå hans nummer. Han var som en bror och ibland bättre än den brorsa jag har. Vi var fantastiska ihop och något hos mig passade med något som han hade och vi var som två pusselbitar som äntligen gjorde det stora pusslet klart. Jag hade en djup känsla för honom som gränsade till kärlek och det gjorde mig illa när han inte kunde acceptera mina val utan valde en annan väg bort från det som vi hade. Jag kanske kunde ha gjort mer för att hålla ihop vänskapen men han var tyngd av moraliska tegelstenar och jag svävade förmodligen för högt för att kunna förstå hur han kände det. Nåväl det är sådant som händer i livet och inte så mycket att göra åt idag. Men jag tänker ofta på det vi hade och jag saknar kamratskapen som höll oss ihop. Men vem vet vad livet har i beredskap. Vi kanske kan nu på ålderns höst ses igen och jag både önskar det och inte. Antagligen så har det flutit för mycket vatten under broarna, det känns så.

Jag är lycklig nu ändå och jag hoppas att han också är det. Många minnen finns kvar och det var på många sätt en fin tid men det är längesedan nu. Jag minns icke desto mindre den där bryggan en tidig morgon i soluppgång, så mycket sommar och fågelsång och en bäver som slog med stjärten, och stillheten och klarheten trots berusningen. Fina bilder i mitt sinne och jag kan inte hjälpa att det blir lite vemodigt nu. En ungdom som flytt, sorglösheten, de lätta stegen, fuktigt gräs under mina bara fötter och mot mina fotleder. Kallt vatten runt min kropp och så henne som jag älskade men som var en annans. Älskade hon mig tillbaka, lite? Kanske.

 Allt är borta men finns kvar i tid och rum och jag är glad att jag har ljusa minnen också, inte bara mörka skyar om nätter utan slut. Det finns hopp. Det finns glädje, mer glädje än sorg, och tur är väl det.

Godmorgon.

 

 

Ett nytt kapitel…

Det skulle ju bli så här, de sade precis just det , och det stod så skrivet, och jag ville tro, hoppades, och nu så står jag mitt i det, som en tomte i en snöstorm och jag har säcken full med klappar, och jag tror knappt att det är sant.

Och jag ser allt det andra, det olyckliga, tråkiga, tragiska, det ligger och krälar på bussen, på golvet, i utspilld öl. Och det håller masken inför vänner och arbetskamrater och ler rödbrusigt och tror och hoppas att det inte ska märkas. Men det gör ju det. Det tragiska finns överallt runt omkring mig och det är inte så roligt att ha det epitetet, jag vet det, av egen erfarenhet. Och du tror att du är bättre, vet mer, står över de där som du tycker är hopplöst vanliga. Du är liksom lite förmer, som Karlsson ville vara, han på Hemsö, och du vaggar omkring som en berusad beduin på en lika knall kamel i en öken utan slut, och din övertygelse om din egen förträfflighet motsvaras bara av din förnekelse. Och när hanen galt inte tre, utan etthundratre gånger, kanske fler, så står du fortfarande där och förnekar dig själv. Som en lallande dåre, och dina drömmar närs av det som finns i det du dricker.

Ja, jag vet, rättrådiga Rudolf vid tangenterna, men vad ska jag göra? De förstår ju inte. Lika lite som jag förstod och jag vet att jag skulle bett dig dra åt helvete om du sagt något jag inte ville höra om du hade varit jag. Och det är först nu, när dimmorna lättat, eller för några år sedan, eller jag vet inte, kanske först nu, när blicken är klar och förståndet har återvänt som ett bortsprunget lamm som jag förstår. Och det här drickandet, det gör mig galen, de här flatgarven du hör från hysteriska män och kvinnor som tror att de är lyckliga och ha ha ha som Janne Loffe Karlsson i de där idiotiska filmerna, och jag blir så trött. Och än tröttare blir jag när jag tänker på att jag var likadan.

Till slut, när jag kom dit, dit där de talade om det som skulle komma att hända om jag gjorde som de sa, och de till och med lovade. När jag kom dit så var jag inte skeptisk. Jag hade slutat att förneka vem jag var, och jag visste när jag gick därifrån att jag hade börjat att skriva på ett nytt kapitel.

Och jag förstår inte idag var skimret kom ifrån. Det där magiska glittrandet som jag såg runt omkring den hägrande berusningen. Hur jag kunde vara låg som en valbarometer för liberalerna, tung som en elefant på flortunn is, och bara genom att gå till den där platsen, magneten, plötsligt kunde bli lycklig som en sparv i en rågåker utan att jag förstod varför. Fascinerande är det hur korkad jag var och hur den hade mig i sitt grepp, den där drycken. Den som hyllas i reklamen. Den som stjälper familjer, tar fler liv än cancer, och som fortfarande säljs fritt och som är orsak till mycket av allt det tragiska runt omkring oss.

Nu är det snart jul, och julen kräfva dessa drycker. Det är väl så och inte så mycket att göra åt tyvärr men jag håller mig till julmust utan socker och jag vet att mina barn är glada för det och jag känner en tomte som inte luktar av den där drycken när han kommer till oss. Han är från Göteborg konstigt nog. Ett mysterium är vad det är.

Ännu en gång, en god jul till alla, och jag hoppas att tomten ger er vad ni förtjänar.

God afton.

.

Vad återstår?

Kallt, blåsigt, regnet hänger i luften, pandemi, ”och nu så kommer julen, nu är julen här, lite grå och kulen men ändå så kär…” Jaha och nu så ska vi glädjas för oss är en frälsare född, och helga natt och nu tändas tusen juleljus och mamma dog i ett badkar för många år sedan och en älskad broder ser jag också som har födelsedag på julafton. Allt är ett sammelsurium av känslor och den där racerföraren som jag gillar, vet inte varför riktigt, men det är något med hans ögon och hans vemodiga leende, som inte får köra  formula ett längre och som var en hårsmån från döden. Romain Grosjean, ända sedan jag såg honom köra för första gången och hörde honom tala så har jag älskat den killen. Det finns något i honom som jag kan relatera till. En rädsla för att framstå som svag som återspeglas i hans tuffa och arroganta attityd och som mindre perceptiva människor inte ser utan bara irriterar sig på. Jag inbillar mig att jag vet hur han känner sig. Den där desperata viljan att framstå  som tuff, att trycka tillbaka sina verkliga känslor, hålla rädslan i schack. Fastän det måste du väl om du färdas fram i över trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken.

Men det är något särskilt med Romain, han är rädd för sina barns skull, inser att hans död skulle påverka andra än honom själv det är åtminstone vad jag tror och det jag tycker mig se i hans ögon. Jag ser mig själv i honom lite, utan att göra anspråk på att vara racerförare, även om jag förstår varför de utsätter sig för livsfaran. Det måste vara kickarnas kick helt enkelt. Nåväl nog om detta. Jag tycker mycket om Romain Grosjean, älskar karln.

Mörkret är här och har varit det länge. Tomtarna har tagit över vårt hem  och det glittrar och glimmar överallt och vi eldar i vår kamin och jag tänker på min pappa som numera sitter ensam i Skåne och på min bror och hans drömmar om ett liv i frihet som grusats och jag vill att han ska hitta sin gyllene väg som han letat efter i hela sitt liv. De ska fira jul tillsammans och jag är glad för det. Två män i en båt som skvalpar på ett hav av grusade drömmar och jag hoppas att de kan landa på den där gyllene stranden till slut som åtminstone den ene längtar så hett efter. Det är ledsamt att vi inte kan ses under den här något hysteriska högtiden och jag saknar dem båda. Men bättre tider kommer, det är jag övertygad om och i sommar ska vi ses igen om  det elaka viruset lägger sig på rygg och dör innan min pappa gör det, men sådant får du inte skriva, så jag stryker det helt enkelt.

Och allt som återstår nu är att klä sig i julstämningen, andas in julens ångor, ladda julbatterierna och så kör vi julen som en F1 racer med full gas genom varenda kurva och P1 är mitt mål. P1 kära vänner, inget annat räknas. Jo förresten, en poängplats duger.

God Jul.

Så många tankar

Det kommer och går, det goda humöret. Ibland på topp och blicken ut över fjärden och en önskan att som en mås glida över vattenytan med svarta pepparkornsögon i en nervös skalle, ivrigt spanande efter nya idéer och upplevelser. För att i nästa stund klättra ner i hålet på den där rangliga trästegen som när du väl kommit ner på botten faller ihop som ett korthus och du kan inte längre ta dig upp. Du sitter där nere och frossar i ditt eget elände och spanar emot ljuset långt där uppe och du ber och längtar efter försoning med dig själv och andra.

Men det är skönt också, att vara olycklig och missmodig. Det finns en pervers tillfredsställelse i att plåga sig själv med onda minnen, och att anklaga andra för din egen misär. På så sätt finns det en njutning i lidandet tänker jag, och ibland så känns det mer meningsfullt att kräla som en mask i leran, att simma som sutaren nere i dyn, än att sväva som den där måsen i skyn. Det är som att det måste till en stor portion av självömkelse för att till fullo kunna uppskatta svävandet tycks det mig, och det finns säkert en diagnos för mitt tillstånd, men det gör det ju för allting.

Bipopulär kanske, ibland älskad, ibland hatad, oftast älskad och upp och ner som i en hiss mellan himmel och helvete. Ingen kan lida som jag. Jag har också en utsökt känsla för kunna synkronisera med andras olycka och att gråta över sådant som kunde ha hänt, istället för att glädjas över att det inte hände. Och allt hänger över mig som de gråaste skyar du sett och det som hände för fyrtio år sedan bli plötsligt högaktuellt och jag vrider mig som en metmask på en krok när det drabbar. Herregud!

I glädje är jag stor och generös och ger av allt jag har utan att knussla dock och det är där jag helst av allt vill vara. Som ett ymnighetshorn som sprider guld och rikedomar över de fattiga. Inte ett oväder som får människor att gömma sig och huka för vinande vindar och iskallt regn.

Så många tankar far igenom mitt huvud och det är aldrig lugnt och stilla och allright riktigt. Alltid detta surr och en djupt liggande oro som lurar som en orm i gräset och bara väntar på en chans att hugga tag i ett blottat ben eller arm för att spruta in sitt förlamande och glädjedödande gift.

Nåväl, det har jag levt med i hela mitt liv och inget kommer att förändras det vet jag ju men det bekommer mig mindre och mindre ju äldre jag blir och jag vet numera att det som händer, och som just i själva skeendet, tycks oåterkalleligt och för evigt, ondska och elände och sorg i evinnerliga tider, är av övergående art och det gör allt lättare att hantera.

Jag är i grund och botten en positiv människa, men min lyckas grundvalar är av lera och jag svajar betänkligt på min väg genom livet. Som om jag vore berusad tänker ni kanske. Men det vet ni väl att jag inte är, eller hur?

Nu är det snart jul älskling och det mesta känns rätt, och jag kan älska dig, rätt och slätt.

Godnatt.

Ett drömspel…

Han vaknade och tänkte på Julia, flickan som han drömt om hela natten. En enastående upplevelse, att vakna med ett leende på läpparna mitt i natten tack vare det han drömt, somna om, och fortsätta drömmen där han slutat, tre gånger. Det hade varit som att vara med i en film, i en kärlekshistoria utöver det vanliga, en berättelse som handlade om den något till åren komna mannen som förälskade sig i en mycket yngre kvinna.

Julia skulle gifta sig med en kuban, oklart varför, när mannen i drömmen träffade henne och han hade fallit för henne som regnet faller, och när han som drömt tänkte på det nu så såg hon, kvinnan i drömmen, ut som någon han känt en gång i  tiden, mörka ögon, kort pageklippt hår och med skrattande ögon, en kropp så späd som ett blomsterskott men med en air av en orkidé. Men han kunde bara inte sätta fingret på vem hon var.

I drömmen så var hon omgiven av väninnor som inte såg med blida ögon på den kärlekskranke äldre herren. Men mannen såg i Julias ögon att intresse fanns. Det glittrade där, som i vattenytan på en sjö en sommardag så han föjde henne som en trogen hund och när hon log mot honom så var det som om någon tänt lampan i hans mörka rum och den grånade mannen kände sig ung och säker och fortsatte sin uppvaktning av den unga Julia.

Kubanen, den tilltänkte gemålen som smög som en skugga i periferin av drömmen, var orolig, det var uppenbart, och han hånade den målmedvetne mannen. Kallade honom för än det ena och än det andra, men hans förtvivlan steg när han såg hur Julia, den som han var menad att gifta sig med, ogillade hans påhopp och istället försvarade sin beundrare och även uppmuntrade honom med små smekningar över hans kind och förstulna ögonkast.

När han som drömde vaknade första gången så gick han upp och satte sig i vardagsrumssoffan och han kände sig lycklig och han upprepade viskande för sig själv, ”vilken underbar dröm”. Han åt en banan, gick på toaletten, och återvände sedan till sängen med en bön om att drömmen skulle fortsätta där den hade slutat. Och det gjorde den, som del två av en film på bio med paus, och Julia var om möjligt ännu vackrare i den andra delen av drömmen än hon varit i den första och de hade börjat hålla varandra i handen under sina promenader. Väninnorna gick bakom dem och de muttrade och diskuterade men Julia och den äldre mannen hade bara ögon för varandra och när kubanen dök upp, vår mystiske, mörkögde man, så var han upprörd och ville ta med sig Julia därifrån och ställde sig framför henne med armarna i sidorna och försökte hindra hennes väg. Men hon bara såg på honom, nej, snarare såg igenom honom, förbi och bort, och i hennes värld fanns det ingen som mot hennes vilja skulle ta henne någonstans. Hon gick sin egen väg, och hon vände istället blicken mot sin andra kavaljer, han med det grånade håret och de gröna ögonen och hon såg vänlighet, kärlek och omtanke och hon tog honom under armen och började gå därifrån.

Han som sov vaknade för andra gången och kände sig omtumlad. Något liknande hade han aldrig drömt förut och han kände sig arg och frustrerad över att han vaknat. Han ville fortsätta drömma, önskade att drömmen var hans riktiga liv och han låg kvar i sängen trots att han var kissnödig och ville tillbaka till Julia och när han somnade igen så uppfylldes hans önskan.

Mannen med det grå håret låg nu på rygg på en stenbänk på ett torg och det var varmt och solen stekte han ansikte. Bredvid honom satt Julia och han kunde inte ta sina ögon från hennes vackra ansikte. Han satte sig efter en stund upp intill henne och utan att han kunde stoppa sig själv så bekände han sin kärlek för den unga kvinnan. Hon log och lät honom tala till punkt, såg på honom och sade stilla, och hennes röst var mjuk som sammet, att han var tvungen att förstå att en sådan kärlek var omöjlig, att hon var lovad till en annan och hade känslor för sin trolovade och för sin mamma och sin pappa och oavsett vad hon kände för honom, han som satt där bredvid henne, så skulle hon aldrig kunna ändra på hur det var och hur det skulle bli. Hon var sådan bara och det fick han förstå. Hon var ingen som svek.

Den äldre mannen såg rakt framför sig och hans hjärta slog sorgliga slag men visst förstod han. Hur skulle han inte kunna göra det. Så han tog sig själv i kragen, försökte ta det som en man och han reste sig upp för att gå, men Julia drog ner honom igen och tog hans ansikte mellan sin händer och kysste honom hett och lidelsefullt. När hon till slut bröt kyssen så stirrade han på henne och frågade vem hon var nu? Hon skrattade till och lade huvudet på sned och sade att hon var den som aldrig skulle tillåta sig själv att älska honom.

Sedan vaknade han som drömde och hade gråten i halsen. Han satte sig upp i sängen och suckade djupt. Men han tänkte efter en stund att även om slutet på drömmen varit sorgligt så fanns där ett hopp. Han gick upp och kissade länge och eftertänksamt. Gick sedan och lade sig igen och han drömde inte mer den natten vilket han var tacksam över.

Människor alltså…

Vad är det för fel? Varför måste alla vara så eländigt reserverade och korrekta hela tiden. De gömmer sig i sina bubblor av attityd och har taggarna utåt och livrädda för att öppna sig, vad är det de är rädda för? Tänkte den äldre mannen. Och när han satt där på sitt smutsiga säte på en skakande tunnelbana och såg på sitt gamla fårade ansikte i spegelbilden i fönstret, såg sina djupt liggande ögon med kråksparkar i ögonvrårna, och hans näsa och hans öron som bara tycktes bli större för varje år som gick, så visste han att han var annorlunda och ansågs konstig. Visst jag dömer och jag kategoriserar och jag har åsikter om folk och vad de säger och gör och jag tycker illa om de flesta, men det är inte utan grund, tänkte han. De flesta är trots allt idioter till marionettdockor utan egen vilja som låter sig styras och hunsas och de är så lurade att de tror att vad de tänker är deras egna tankar. Det är fanimig tragiskt.

Han klev av tåget där han alltid gick av. Ingen fattar någonting tänkte han när han gick i sin nötta gamla skor och tog sig uppför och nerför trappor och han tänkte på den där jävla alkoholen som så många dränkte sig i och han svor över att han lät det hända honom. Den hade tagit hans mor och hans morfar och hans farfar och han visste att den skulle skörda fler offer och en, två, tre, fyr, håll takten nu och marschera rakt in i döden alla ni som tror att alkoholen behövs för att stå ut med livet.

Ja, ja, tänkte han. Du har varit där själv så ta inte för stora ord i munnen min vän och han tänkte på hur ledsen det gjorde honom när han såg det hända om och om igen, men samtidigt hur glad han blev när någon tog tag i sig själv och försökte ta sig ur flaskan och han ville hjälpa till men det var så svårt. Och inte blev det lättare när tevereklamen basunerade ut hur mysigt det är med sprit och vin och öl och det talades om att lära sig dricka med förstånd, dricka ansvarsfullt, varför då? Är livet verkligen så överjävligt att du måste berusa dig för att stå ut? Och han visste att det var så för många och att det varit så för honom och att flykten från livet, för var det inte det som allt drickande och drogande handlade om? Maskerades med att det var gott och att behöva koppla av och varför inte? Varför ska jag avstå? Hörde han. Bara för att du din stackare inte kan handskas med spriten så betyder ju inte det att alla andra har problem sades det. Och hur många gånger hade han inte hört detta? Och undermeningen var att han var svag och att de som kunde dricka, vad nu det betydde, var starka och så var det i landet Sverige. Att det är mer accepterat att dricka än att inte göra det.

Han suckade och stannade framför ett skyltfönster och såg på den som stod framför honom och han hatade och älskade sitt liv och han klädde sig i löst sittande kläder för att han inte stod ut med något som satt åt och klämde och han klarade inte av att det var trångt om utrymme både i hans omgivning och i hans huvud och han kunde bli vansinnig av för höga ljud och ibland när han till slut stängde av teven på kvällarna och bara satt i soffan och stirrade rakt framför sig och upplevde tystnaden så önskade han sig bort. Till en stuga på landet med vedspis och brunn på gården och utedass. Till en eka som låg vid en liten brygga vid en liten sjö omgiven av mörk barrskog och han kunde känna doften av det livet, och den var angenäm.

Men nu var han på väg till jobbet igen och som vanligt tog det emot men det var också så att när han väl kom dit så var det ok och han var bra på det han gjorde och trots att han hade gjort samma sak varje dag i så många år så fann han en viss glädje i att utföra sitt arbete. Visst, det fanns dårar och inskränkta människor runt omkring honom, men de flesta gick att stå ut med om du bet ihop och lät dem hållas. Det fanns ingen anledning att uppröras över att folk var idioter egentligen, de skulle fortsätta att vara det vad du än gjorde och sa, det hade han lärt sig. Han begränsade därför sitt umgänge till sådana som han älskade och respekterade och de var, om sanningen skulle fram, inte många.

Han klev in genom porten till sin arbetsplats, kände den välbekanta lukten av enformighet som han alltid hade stickande i näsan, ibland mindre ibland mer, idag ytterligt påfallande, och han längtade redan hem.

Dagen som idag är en regnig dag, nynnade han och tog på sig arbetsattityden och gav sig ut i världen.

Godmorgon.

Den som klockan klämtar för…

Jag önskar det vore för mig. Att det ringde i klockan för sista gången, att det ringde ut, så att jag fick gå hem, och stanna hemma. Jag har gjort mina timmar nu, det känns så, och jag är inte nyttig längre varken för mig själv eller för någon annan. Fastän? Jo jag är nog nödvändig för min familj. Det hoppas jag i alla fall, inte bara ett nödvändigt ont, utan att jag behövs på riktigt. Men det tror jag, det känns så när hon ser på mig, hon den där som jag älskar, och mina barn anser nog också att det inte är så dumt om jag finns här i deras närhet.

Och det är väl det som allt handlar om idag, att jag vill finnas till för dem och för mig själv och att jag har uppyllt min kvot, gjort min samhälleliga plikt och att det nu är dags att kvittera ut belöningen och gå hem och sätta mig på förstukvisten med ett grässtrå i mungipan som en åldrad Tom Saywer och ta in livet.

Det har varit en lång resa, jag inser det nu, trots att det gått väldigt fort på slutet. Och det är fascinerande hur mina värderingar förändrats med åren, och prioriteringar även. Det som en gång kändes så viktigt och som jag såg som nödvändigt för att kunna fortsätta leva ett fullvärdigt liv känns idag som larv och clownerier och ett spel för mitt egna galleri. Och jag tänker ofta, att om jag hade varit ung med den erfarenhet jag har idag så skulle jag inte gjort de val jag gjorde men det är ju en absurd tanke, eller?

Det som stör mig dock är att det ska ta så lång tid att uppnå en mental status för att kunna fatta vilken idiot du varit en gång, Och att det, när du väl nått fram till det stadiet, finns så få dagar kvar för att kunna gör något åt saken. Det är den tanken som gör att jag är mer eller mindre är övertygad om att det finns en ny chans bakom det slutgiltiga hörnet. Att du som en uppdaterad version ska få möjlighet att dra nytta av de misstag du begått och det är kanske så det går till när världen går framåt och banbrytande idéer kläcks? Att de som anses som genier bara är uppgraderade, före detta idioter, som fått en ny chans på titeln.

Tyvärr så fortsatte ju en del att vara idioter även som uppdaterad version, fast med mer makt. Du behöver bara snegla västerut för att förstå vad jag menar.

God kväll!

Bohem.

Det var vad jag ville vara. En sådan där skön person som brydde sig föga om regler och konventioner och måsten i livet. En man som iklädd sandaler och shorts och T-shirt tog sig an livet med en happy go lucky attityd, eller helt enkelt lade mig i livets famn och lät det göra vad det ville med mig. Och visst, jag gjorde mitt bästa och lyckades väl, åtminstone utåt, vara sorglös och lycklig där i min bandana och långt hår. Och mitt förakt för de som inte tänkte som jag, eller som jag ville tänka, motsvarades bara av min förnekelse av den rädsla som jag bar på.

Nåväl till slut så gav jag upp, lade mig på rygg med blottad strupe, klippte mig och skaffade mig ett jobb och sitter nu här på mitt konventionella arsele och har åsikter om de som fortfarande är som jag ville vara och jag ondgör mig över deras brist på självinsikt och tänker att ”vad vill de med sina liv egentligen”?

Tänk hur det kan vara ibland. Och hur hamnade jag i selen egentligen? Ville jag dit själv, längtade jag efter strama tyglar? Eller var det samhället som tvingade mig? Var det kanske jakten på status som drev på mig, eller en strävan efter bekräftelse på att jag kunde bli något annat än en man som tog dagen som den kom. Jag minns att det fanns ett karriärtänk där en gång i tiden. Var den tanken tog vägen har jag ingen aning om.

Hur som helst så står jag här idag med allt jag ville ha, familj, hus och bil och katt. Och jag får väl säga att jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Jag blev aldrig författare dock och om det är något jag ångrar så är det väl att jag aldrig hoppade på det tåget, gav skrivandet en riktig chans.

Men jag får kanske en ny möjlighet, i nästa liv, i nästa akt av den här evighetslånga pjäsen som går under namnet livet.

I vilket fall som helst så ska jag sluta med att säga att ni som fortfarande vågar och törs leva ert eget liv, ge inte upp. För någonstans så tänker jag att det kanske hade varit rätt väg för mig också, att kasta all skit jag trodde jag behövde över bord, för att sedan sätta mina segel och ge mig ut på det stora, stora havet och bara låta vinden leda min väg.

Men som sagt, i nästa akt mina vänner, då jävlar…