Kollisionskurs…

Den unge mannen gick på kletig asfalt gatan fram med rytmiska steg. Han var lång och gänglig och bar slitna gabardinbyxor och en för stor glencheckrutig kavaj som också den hade sett sina bästa dagar. På fötterna satt svarta boots av Chelseamodell och han hade solglasögon av märket Ray Ban på näsan. Han såg ut som en rockstjärna, tyckte han själv i alla fall, och han konkade också mycket riktigt på ett gitarrfodral. På huvudet satt en svart keps och över öronen dito svarta hörlurar. Hans huvud gungade i takt med musiken och han liksom dansade fram i solskenet och hade ett förunderligt leende på läpparna.

När han kom fram till parken dit han var på väg så satte han sig ner på en bänk och plockade fram sin gitarr och sjöng och spelade sina sånger för de som ville lyssna. Och snart hade han en liten publik och kepsen som han lagt framför sig var efter en halvtimme bottenfull med pengar, både sedlar och mynt, så han tackade för sig och lade ner pengarna i en liten tygpåse som han förvarade i gitarrfodralet och knallade hem till Berra och köpte en påse med gräs av god kvalitet. De rökte på tillsammans och lyssnade på musik halvliggande i varsin soffa. De sade inte särskilt mycket och det var inte heller nödvändigt tyckte någon av dem och när det stora ruset lagt sig och det lilla var kvar så åt de lunch tillsammans och sedan åkte Jerker hem till sig. Han bodde i en liten etta på Kungsholmen på tjugoåtta kvadratmeter men de sparsamma kvadratmetrarna kompenserades med takhöjden som var på över tre meter.

Han trivdes bra i sin lilla lya och alldeles intill huset låg en kyrka och han roade sig ofta med att gå omkring bland gravstenarna på kyrkogården och pårökt fantisera om de människor som låg begravda där. Så var fallet även idag.

Grosshandlare Karlsson med en helvetes massa barn låg där med en stilig sten i vit marmor med guldinlägg i texten och med Bayersk hatt och rock med pälskrage spatserade han utefter Kungsholmsstrand med cigarett i mungipan. Jerker såg honom framför sig. Han stod där vid hans gravsten och han tänkte på sitt eget liv och hur det tett sig fram till nu. Han satte sig ner på en av bänkarna som fanns där, rullade en ny joint och rökte den långsamt. Det fick honom att sluta tänka på sig själv. Till höger om Karlsson låg en sjuksyster som hette Christina, hon hade dött ung vid fyrtiofem och här såg han för sin inre syn en ful kvinna med knut i nacken och djupt liggande ögon som såg elaka ut och hon hade säkert satt skräck i både patienter och kollegor och en doft av eter svävade runt hennes enkla sten utan förgylld text. Ogift och inga barn hade hon fått vad han kunde förstå av inskriften. Tacka fan för det tänkte Jerker, så ful som hon var. Snart så skulle han väl ligga här själv tänkte han. Trots sina trettioåtta år så funderade han ofta på döden och det skulle vara okej tyckte han, att dö. Han såg inget skrämmande i det. Mer en nyfikenhet på om det verkligen fanns ett liv efter döden var hans känsla.

Han tog farväl av döingarna och tog bussen upp till St. Eriksplan. Gick in på systemet och köpte en kasse med öl och damen i kassan tittade misstänksamt på honom men sade inget. När han kom hem igen tog han hissen upp på taket där det fanns en grillplats och du kunde se nästan hela Kungsholmen härifrån. Han satte sig ner i en av rottingfåtöljerna och öppnade en ljummen Carlsberg. Han drack den i ett svep och lutade sig tillbaka och slöt sina ögon.

”Sitter du här och super nu igen Jerker”, sade en välbekant stämma. Jerker ryckte till och slog upp sina ögon. ”Och du hade tänkt att göra mig sällskap ser jag”, sade Jerker och nickade åt grannens påse med öl. Han reste sig upp och kramade om sin  vän från dörren mitt emot. Han hette John och var några och fyrtio och jobbade som gravvårdare åt Stockholms kommun med specialisering på gravarna som låg intill där han bodde. Hur det hade gått till fattade inte Jerker för även han hade ett förflutet som kommunalare men då som parkstädare och då handlade det om alla parker i Stockholms innerstad. Jerker for då omkring på en flakmoppe och drack öl och rökte gräs och levde livets glada dagar även på jobbet och hum hum i Humlegården i skuggan under ett träd, var vardagsmat för honom. John var som sagt specialiserad på kyrkogården vid Kungsholms kyrka och Jerker kallade honom för dödgrävarn och de hade varit vänner länge. Av en slump så hade de lägenheterna mitt emot varandra i samma hus. John satte sig ner i stolen bredvid Jerker och öppnade en öl. Drack några djupa klunkar och rapade högljutt. ”Välkommen Mr Fresh”, skrattade Jerker.

Och solen sken på de båda öldrickande individerna på taket och det blev varmt och T-shirtar åkte av och bleka torsos blottades och livet tedde sig relativt bra för de båda vännerna.

”Har du fått något jobb då Jerker?” Frågade John och öppnade en öl till. Jerker ruskade på huvudet och flinade. ”Nä jag lever på KAS och kan du fatta, jag får mer pengar på det sättet än om jag skulle jobba med de skitjobb som jag kan få och som de vill att jag ska ta.” John glodde på honom. ”Du har inte tänkt på att det är jag och alla andra knegare som betalar din öl och ditt gräs och din hyra? Det är ju inte jultomten som kommer med pengar till dig direkt utan det är skattepengar som du lever på. Den skatt som jag betalar varje jävla månad.” Han såg upprörd ut och Jerker log skuldmedvetet. ”Jag ska börja jobba igen men jag tänkte ta det lugnt i sommar så slappna av nu grävarn. Det är för varmt för att arbeta”, flinade han och torkade sig i pannan med sin T-shirt. ”Och du då, är du ledig eller?” Frågade Jerker sedan. John stirrade på honom utan att säga något först. Suckade sedan och sade. ”Ta det lugnt i sommar? Vad är det för jävla snack? Väx upp någon gång Jerker, väx upp.” Han reste sig upp och gick fram till kanten av taket och höll sig i räcket som fanns där. ”Det är i alla fall en jävligt vacker stad vi bor i grabben”, sade han och knölade ihop ölburken han höll i med en hand och kastade den pricksäkert i soptunnan som stod ett par meter bort. ”Skillat”, sade Jerker. ”Jag har semester, som svar på din fråga. Sånt som arbetare får”, muttrade John.

”Kommer du ihåg den där bruden Polly som vi triggade att balansera på taknocken här uppe när hon var både full och hög? Sade Jerker och bytte samtalsämne. John kröp ihop lidande och slog händerna för ansiktet. ”Åh gud prata inte om det. Jag har fortfarande ångest över det där ibland när jag ska försöka somna om kvällarna. Tänk om hon ramlat ner? Vad fan skulle vi ha gjort då?” Jerker skrattade ansträngt. ”Det var Larrys tjej eller hur? Och om jag minns det rätt så inte gjorde han något för att förhindra det hela, tvärtom.” ”Han kanske ville det, att hon skulle falla” sade John. ”Det var väl ingen sweet love mellan de två direkt och vid något tillfälle så rök de ihop så att jag trodde de skulle slå ihjäl varandra. Fy fan det var läbbigt att se. Larry alltså, hans ögon när han blev arg, svartare än alla svarta hål i världsrymden tillsammans.” Jerker flinade. ”Ja fy helvete alltså! Vad gör han nuförtiden, vet du det?” John ryckte på axlarna och satte ännu en öl i drickbart skick. ”Ingen aning faktiskt, jag har inte träffat honom på ett par år nu. Bor han ens kvar i stan kan man fråga sig?”

Och så där gick pratet, om sådant som hänt förr och om sådant som skulle komma att hända och om hur det var nu och Jerker rullade en joint som de delade och sedan gick John ner till sig och lämnade Jerker ensam kvar på himlens tak och klockan var åtta på kvällen och det var lördag.

Jerker satt kvar länge efter att John hade gått och han tänkte på sitt liv och vad han hade framför sig och på att han hade varit på kollisionskurs med tillvaron ända sedan han blev född kändes det som och ju äldre han blev desto mer påtagliga blev hans livslögner och han kunde inte handskas med dem längre på ett bra sätt. De gick inte att förtränga som han gjort tidigare. Han brottades med dem varje dag och han hamnade på rygg i varje match och låg där fjättrad till händer och fötter och kunde knappt andas. Jerker hatade sig själv för att han varit den han var tidigare och även om han fortfarande utkämpade ett chickenrace med sina demoner varje dag så hade han blivit bättre och var numera inte längre rädd för att ge sig ut i strid med dem. Varje dag i veckan blev han hemsökt av minnen som han inte ville ha och utan bedövning så skulle smärtan ha blivit olidlig. Så det här med drogerna som han intog så såg han inte det som ett problem utan mera som en hjälp för att stå ut med dag efter dag i samma hjulspår syndromet. Han kunde kontrollera sina begär, det var han övertygad om, och att lägga av kändes inte meningsfullt. Det hade kanske varit en annan femma om han hade haft en familj att ta hand om men som det var nu så var han ensam och att lämna alkohol och marijuana bakom sig skulle bli jobbigare än att fortsätta som han gjorde ansåg han. Den flickvän som han haft länge för några år sedan hatade han fortfarande för vad hon gjorde mot honom och sig själv och att hon lämnade honom istället för tvärtom var ännu idag en nagel i ögat på Jerker. Han hade verkligen försökt att radera den tiden ifrån sin organiska hårddisk men den hängde kvar som ett envist plåster men så här i efterhand så var det kanske bra att han blev ratad. Jerker kände sig själv alltför väl och visste att han skulle försökt att lappa ihop något som var trasigt under alldeles för lång tid envis som han var. Trots detta ovedersägliga faktum så sved det att ha blivit lämnad. Han hade heller inga planer på att skaffa sig någon ny flickvän. Han rös vid blotta tanken.

Han reste sig upp och gick ner för trapporna till sin lägenhet. Kollade sin marijuanaodling som stod i fönstret som vette söderut och såg att den tog sig bra. Jerker vattnade försiktigt och knoppade av topparna på plantorna så att de skulle förgrena sig och om bara en månad eller två så skulle det bli skördefest. Han såg fram emot det och visste att det var bra kvalitet på grönsakerna för han hade köpt fröna av Berra. Han satte sig ned i soffan och kände sig sömnig så han reste sig upp och gick ut i köket och bryggde på en panna med kaffe. När det var klart så ställde han sig framför sin vinylsamling och valde ut en platta med Stevie Ray Vaughan. Han lade den på skivtallriken och när tonerna av ”Tin pan Alley” fyllde rummet så tog han åter plats i soffan, drack sitt kaffe, och njöt av musiken. Jerker tänkte tillbaka på den gången han sett Steve live på Ritz i Stockholm och på att han, Jerker, varit påtänd på både speed och alkohol som i stort sett alla var på Ritz på den tiden och på att det hade varit två och en halvtimmes bluesextas. När Stevie bara sex år efter konserten dog i en helikopterolycka så grät Jerker bittra tårar men var samtidigt glad över att han fått uppleva honom den där kvällen.

Efter kaffet blev han hungrig och bestämde sig för ett besök hos den lokala korvhandlaren som hade sitt stånd en bit ner på gatan. Han var från Norrland och hade vid ett tillfälle berättat sitt livs historia för Jerker om hur hans fru dött i cancer och hur han inte stod ut med att leva i ett litet samhälle där alla kände alla och hur ömkandet från omgivningen stod honom upp i halsen. Så han flyttade till Stockholm och öppnade en korvkiosk. Han hade kvar sin lilla gård som han överlåtit till hälften till sonen som bodde kvar och det var från den han hämtade sin potatis som han gjorde moset till mosbrickorna med och det var det godaste potatismos Jerker någonsin ätit. Den kokta korven var också från Norr och han hade bara kokt korv för det var enklast och godast tyckte Jörgen som korvgubben hette. Jerker beställde en mosbricka med två kokta och senap och ketchup och en burk med Coca-Cola. Han åt med andakt och det var lika gott som det alltid var. Han hängde kvar vid kiosken medan han intog korven och småpratade med Jörgen om ditt och datt och tydligen så hade sonen träffat en kvinna som han skulle gifta sig med. Jörgen var lite kluven till det hela för han var rädd att hans del av gården skulle säljas och hur skulle det då gå med potatisen om den nye ägaren inte vill fortsätta odla hans utsökta knölar. Rune, som sonen hette, hade visserligen försäkrat honom om att det inte skulle ske och att han skulle bo kvar. Men Jörgen visste hur nyckfulla kvinnor kunde vara sade han och Rune var ett lätt byte för en bestämd kvinna för han saknade ryggrad ansåg den något bittre korvgubben.

”Det är väl en jävla sak att säga om sin egen son”, sade Jerker och log. Jörgen glodde osäkert på honom, visste inte hur han skulle ta det uttalandet. ”Kanske det”, sade han till slut. ”Men ibland så undrar jag om han verkligen är mitt kött och blod. Vi är så totalt olika förstår du. Hans mor var inte heller så där eländig som han är, men det kanske har att göra med att hon dog när han var bara var tjugotvå år, jag vet inte. Men tråkigt är det allt.” Jerker tittade på honom och tänkte på att det att hans far lämnade honom också hade en del med det hela att göra. Men han sade inget om det. ”Han kanske blir annorlunda nu när han träffat en kvinna”, sade han istället. ”Jag hoppas det”, suckade Jörgen.

Han lutade sig ut genom kiosköppningen och såg sig omkring för att se om någon var i närheten. ”Vill du ha en whisky”, frågade han sedan när han konstaterat att de var ensamma. Jerker skrattade till. ”Ja för fan! Det skulle vara gott.” Jörgen böjde sig ner bakom disken och när han reste sig igen så hade han två plastmuggar i händerna halvfulla med den bärnstensgula vätskan. Jerker tog den ena och smuttade på innehållet. ”Gott”, sade han. ”Singlemalt eller?” Jörgen flinade. ”Nä jag har gjort den själv.

De drack spriten under tystnad och när muggen var tom så frågade Jörgen om han vill ha en till och Jerker tackade ja. ”Min morsa dog när jag var tjugo bast”, sade Jerker sedan. Och farsan söp ihjäl sig.” Jörgen såg medlidsamt på honom. ”Vad dog din mamma av då?” Sade han tyst. ”Cancer eller?” Jerker suckade tungt. ”Nä hon tog livet av sig. Kastade sig framför ett tåg.”

De pratade inte mer om det. För vad fanns att säga egentligen. Jerker hade ältat detta i åratal och gjorde det fortfarande och det fanns ingenting att vinna med att ta det en sväng till. Han hade accepterat att han var föräldralös och han visste inget annat. Barndomen var bara fragment och det han kom ihåg var sparsamt negativt och det såg han som positivt. Säkert fanns det mer skit om han skulle få för sig att djuploda och han hade fått erbjudande om psykologisk hjälp när han var yngre men tackat nej och istället låst dörren till det förflutna och kastat bort nyckeln. Det vara bara det att han hittade den då och då och allt oftare ju äldre han blev.

Kollisionskurs med livet. Ja nog var det så tänkte Jerker men han var inte den enda tack och lov. För det fanns en tröst i att dela olycka med andra tyckte han. Överallt runt omkring honom fanns människor som utan att veta om det hade ett framrusande tåg på samma räls i motsatt riktning. Vissa hade redan frontalkrockat och ägnade sedan resten av livet till att plocka upp skärvorna efter sig själva. Medans andra fortfarande väntade på smällen och sorglöst knallade omkring på den gyllene gula vägen utan att ha en aning om vad som väntade. Jerker hörde till de som fortfarande då och då letade efter förlorade pusselbitar men han skulle aldrig bli hel igen, det visste han.

Jerker hade alltid varit en osäker människa och så även som barn. Så när han som ungdom hittade spriten så visste han att det var rätt väg att gå men han skulle aldrig bli som sin far sade han till sig själv när han var full för första gången. Han hade dock aldrig känt sig så säker som han gjorde när han var berusad. Och han drack alltid för mycket och han kom särskilt ihåg en Valborgsmässoafton, varför visste han inte riktigt men antagligen för att det var den första riktig konsekvens han fått av supande, när han gömde sig i skogen för att han var för full. Låg där bakom en sten och kräktes och hörde hur hans vänner letade efter honom och han kröp längre och längre in bland träden och buskarna och somnade till slut och när han vaknade så stod solen högt. Och han hade på kvällen haft handen under blusen på den där tjejen som han inte visste vad hon hette högt uppe på klätterställningen där de satt och sedan slog det till och han klättrade mödosamt ner och vinglade iväg som en zombie. Hans huvud hade känts som om det skulle sprängas där han satt och mådde illa när han kommit till sans och han ville skrika av ångest då, och nu, för det här var en av de situationer som ständigt återkom till honom även i vuxen ålder och han grämde sig lika mycket idag som han gjort på den tiden, om inte mer.

Han söp för sig själv också redan i unga år. Tog moppen till närbutiken och köpte mellanöl och klättrade  upp på en bergsknalle i närheten och satt där och drack sina öl och varefter modet steg så istället för att hålla sig i skymundan så stod han upp och skrek åt människor som passerade på gångstigen som gick nedanför där han satt. De stirrade på honom och skyndade på sina steg.

Han bodde i det där lilla trevåningshuset i Skärmarbrink på översta planet men han var nästan aldrig hemma för han stod inte ut med pappans raseriutbrott när han blev full och han grät inombords när han såg sin mors ögon så han hängde för det mesta med sina kompisar och han rökte John Silver utan filter och hans fingrar var gula av nikotinet och han hostade om nätterna. I skolan var han mest för att ha något att göra på rasterna och när han fick sitt slutbetyg så skrattade han och sade att han skulle tippa stryktips till helgen och använda sitt betyg som underlag till raden. 1×2 bestod det av och han knölade ner det i fickan och tände en cigarett.

Sådana saker återkom ständigt till honom och andra idiotiska händelser den ena efter den andra seglade upp i hans medvetande vilken tid som helst på dygnet. Och det var allt från fyllstyrningar med bil på nyspolad asfalt mitt i natten och vintern och en hårsmån från döden, till skräckfärder med kundvagnar som på en berg och dalbana nerför backarna i Gamla Stan i berusat tillstånd, till stölder av pengar ur obevakade kassor på fyllan på krogen. För att inte tala om alla svikna förtroenden och krossade hjärtan som han lämnat bakom sig. Och alla vansinniga karusellfärder på livets nöjesfält med dimmig blick som han snurrat i men någonstans så hade det glimmat i alla fall trodde han. Och han mindes också den nedlagda kraftstationen vid den där ån i Dalarna när han var där för att hälsa på sin farfar och den första gädda som han tog där i strömmarna och han mindes dofterna och bruset ifrån vattnet. Och han kom ihåg Karin som älskat honom och Jerker tänkte ofta på hur hans liv skulle tett sig om han bara kunnat förmå sig själv till att älska henne tillbaka men han fick henne istället att gråta bittra tårar. På tågen som han tog på egen hand ut i Europa för att försöka övervinna sin rädsla satt han och stirrade ut genom fönstret medan landskapet for förbi och han var full för det mesta för att våga vara där han var och han visste inte om det gett honom något men han var i alla fall halvvägs till mod. Han blev nästan våldtagen i Italien på en solstol på stranden där han sov av en ömhetstörstande man och han var tvungen att slå sig fri. Blev drogad i Nice på en bar och somnade i sanden vid havet och vaknade av att vågorna slog in över hans huvud. Och när han kom hem som en hjälte gungade marken under hans fötter.

I andras ögon säkert triviala komplikationer tagna ur ett normalt ungdomsliv och så var det även för Jerker när han var mitt i det livet. Så här i efterhand dock så var det en helt annan sak och han tänkte ofta på att han skulle vilja göra om och göra rätt.

Jerker sade hejdå till Jörgen och gick hem. Han satte sig i soffan och stirrade på brevet från Karolinska sjukhusets lungklinik som låg på vardagsrumsbordet och som han inte öppnat ännu. ”Prata om kollisionskurs med livet”, tänkte han. Jerker hade gått till sin husläkare för att han hostade så förbannat om nätterna och genast fått en remiss till lungkliniken och nu ett brev för en tid där och sedan brevet anlänt hade lungcancerspöket bott i hans lägenhet men han hade bestämt sig nu.

Jerker tänkte inte gå dit.

Han reste sig upp och tog brevet och rev det i små bitar, gick till toaletten och spolade symboliskt ner pappersbitarna. Han hämtade en öl i kylen och åkte upp på taket för att se på solnedgången som han brukade göra om kvällarna. Han hade fog för sitt beslut tyckte han. Om det nu skulle visa sig att det rörde sig om lungcancer så ville han inte veta. Och om det inte var det så skulle han fortsätta hosta men i alla fall inte dö. Han skulle ju kunna dra ner på rökningen tänkte han. Skippa cigaretterna och hålla sig till gräset som inte innehöll vare sig tjära eller nikotin var en bra plan tyckte han. Han öppnade ölen och lutade sig mot räcket och såg solen gå ner.

Jerker kände sig lugn och någorlunda tillfreds med livet. Och i morgon var en annan dag.

Idioterna

De drog fram över världen, basunerades ut i etern via teve, radio och internet och det gjorde honom så förbannad. Var kom de ifrån? Och varför var han tvungen att stå ut med att se och höra dem vareviga dag? Det var omöjligt att komma undan också om du inte ville skärma av dig helt från omvärlden med att låta bli att se på teve, lyssna på radio eller använda dig av sociala medier. Dessa idioter som fritt och ohämmat vräkte ur sig sina innersta och i deras egna ögon självklara tankar och utsagor gjorde honom galen och han kunde sitta framför teven och vråla frustrerat över saker som folk gjorde och sa i rutan och han skrev inlägg på Facebook och blev bannad av någon jävla Admin och han skrattade och blev än mer övertygad om att alla som nyttjade internet var idioter, utom han själv förstås.

Och nu satt han på ett tåg och ondgjorde sig över SJ och underutvecklade tågpoliser som red på sina förbannade regler och paragrafer utan förståelse för den enskilda människans väl och ve. Tills det dök upp en ung tågsoldat som klargjorde för den ålderstigne kollegan som hade vägrat att låta honom åka med att nu fick han väl för fan skärpa till sig och anpassa sig till rådande omständigheter och låt mig åka med tåget trots att biljetten jag hade inte följde reglementet. Det finns hopp tänkte han och skulle ha kunnat kyssa den unge mannen.

Idag är det långt hem tänkte han trots allt när tåget han satt på inte rullade på utsatt tid. Allt är jobbigt nu muttrade han för sig själv och ville bara hem och nu gick det där pendeltåget som han tänkt att åka med också och irritationen växte och klockan gick och tåget stod fortfarande stilla och ingen hade en aning om när det skulle gå. Han lyssnade efter någon form av information men hörde inte vad den entoniga rösten i högtalaren meddelade och tåget stod där det stod.

Och så gick äntligen tåget och nu fattas det väl bara att nästa idiot skulle dyka upp och meddela att ”nä det här duger inte, det blir böter detta.” Men då jävlar tänkte han, då tar det hus i helvete.

Han satte på sig sina hörlurar och höll sig till Thåström och insåg att den mannen var ett geni, precis som han själv. Och i musiken blev idioterna mindre påtagliga för honom och han slöt sina ögon och tänkte på texten till ”a whiter shade of pale” och på vad handlade den om. Men blev inte klok på orden och undrade om upphovsmakaren visste själv vad han menade när han skrev låten. Det var precis som med poeten Dylan Thomas tänkte han. Vars poesi var så komplicerad att det fanns böcker som skrivits enkom för att tolka vad han menade. Fuck that flinade han och ägnade en tanke åt den där svenske rockpoeten som hävdade att han var så inspirerad mr Thomas. Fan trot hånlog han. Han trodde inte ett ögonblick på det.

Antagligen så var det så att den gode Dylan satt på puben och var så grymt packad att han då hittade någon slags mening i det som han skrev men när han sedan läste det i nyktert tillstånd så var han lika oförstående som resten av världen var skrockade han. Vilket fick mannen på andra sidan gången på tåget att titta misstänksamt på honom. Idiot tänkte han och gjorde tummen upp och log ett förbindligt leende. Ansiktsmask hade idioten också, bara en sådan sak tänkte han och ruskade på huvudet.

Och så kom han äntligen hem och möttes av sin katt och sin tonåring och den stora nyheten att en idiot till filmstjärna slagit en annan dito i ansiktet på Oscarsgalan. Det var fascinerande vad en del kunde ta sig till för att få uppmärksamhet tänkte han och när han såg det hela på teve i aktuellts nyhetssändning och såg hur han som slog satt där efteråt i något slags självförhärligande tillstånd och skrek ut okvädningsord i direktsändning inför miljontals tevetittare och därigenom för evigt av hela världen klassades som en fullblodsidiot. Så det rådde det inga tvivel längre, everything is big in America, så även idiotin.

God afton.

Vägen tillbaka

Han stod på toppen av ett berg och såg ut över landskapet under honom. Böljande gröna kullar och tät vegetation om vartannat och med smala vägar och en smalspårig järnväg och små hus som var liksom på måfå utkastade i landskapet. Som om någon på artificiell väg konstruerat det han såg. Där han stod så kände han sig som en jätte som stod bredvid ett stort bord där någon byggt en miniatyrvärld och det kändes som att närsomhelst så skulle ett Märklintåg fara fram och bommar skulle öppnas och stängas automatiskt. Det var en märklig känsla.

Jerker hakade av sig sin ryggsäck och tog fram sitt primuskök och kokade kaffe på det. När det var klart skar han bitar av rökt skinka och lade det på grovt bröd och åt. Han kisade mot solen och njöt av tillvaron. Han kände sig som en naturens McGiver. Klockan var tio på förmiddagen och han hade lätta skavsår från de grova kängor han bar så han tog av sig dem och plåstrade om hälarna. Det skulle nog lösa sig tänkte han. Skorna var nya så det var inte oväntat. Lite vila och och lite sprit så skulle han vara fit for fight igen. Jerker plockade fram whiskyflaskan ur sin rygga och drack två försvarliga klunkar. Bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner i solen med ryggsäcken som huvudkudde och somnade.

Nere i dalen på den smalspåriga järnvägen tuffade ett tåg fram. Det tutade för det stod kor på spåret och Jerker vaknade av det. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Tog fram sin kikare och tittade på tåget och på det här avståndet så såg det verkligen ut som ett modelltåg. Genom kikaren så kände han sig återigen som en jätte och han ville sträcka ut handen och lyfta lok och vagnar över korna för de vägrade att flytta på sig. Men till slut så fick lokföraren nog och klättrade ur sitt lok och gick fram till kreaturen med en piska i handen. Han slog dem lätt på bakdelarna och lyckades få dem av spåret. Därefter så klev han in igen och tåget fortsatte sin färd. Jerker kunde se hur människor lutade sig ut genom fönstren på vagnarna för att titta på skådespelet och han önskade att han också varit på tåget.

Jerker hade gått långt nu. Han tog fram sin karta och tittade på sin väg från där han börjat gå fram till där han var nu och uppskattade sträckan till en evighet och han hade ungefär lika långt kvar tills han var framme där vandringen skulle sluta. Han bestämde sig för att slå läger på den plats han befann sig över natten men för att komma undan vindarna som nu hade börjat vina kring hans öron där på toppen av berget så sökte han sig ner ett par hundra meter på läsidan. Jerker hittade en bra plats där han kunde slå upp sitt tält och han gjorde det på tio minuter. Lade in sin packning och liggunderlag och sovsäck och gjorde allt klart för natten. Han snörde av sig sina kängor igen och gick in i tältet och tog fram sin förbandslåda. Han tog av sig plåstren han satt dit och smorde in fötterna med någon mirakelsalva för fötter som han köpt av en handlare i en av byarna han passerat på sin väg. Drog sedan på sig ett par tjocka strumpor och lade sig ner på sovsäcken och tog fram sin bok och började läsa. Det fladdrade i tältduken trots att han var i lä och han kunde känna att det var oväder på väg.

Jerker lade ifrån sig boken efter en halvtimme och stirrade i taket på tältet. Det var svårt nu för tiden att koncentrera sig på att läsa. Hans tankar for hit och dit som svalor på en sommarhimmel i hans huvud och han tänkte mer på annat än på det som stod i texten och han hade svårt att komma ihåg vad han just läst. Jerker tänkte på att det var lättare att komma ihåg sådant som hänt för trettio år sedan än det som hänt igår och han började fasa för att herr Alzheimer knackade på hans dörr. Jerker mindes sin farmor som på slutet för att maskera att hon knappt kom ihåg vad hon hette bara pratade om sin ungdom och fascinerade sin omgivning med ett detaljminne utöver det vanliga. Sedan dimmades ljuset i hennes hjärna och allt blev ett töcken och hon kände inte igen sin egen son längre, Jerkers far, och hon var död på tre månader.

Jerker satt på toppen av berget igen och såg solen gå ner. Det var vackert. Horisonten färgades orange och ju lägre solen sjönk desto närmare kom skuggorna. I kikaren var det påtagligt hur det mörka tog över från det ljusa meter för meter. Som om någon målade marken svart med bred pensel och det skulle inte dröja länge nu innan natten var här. Ovädret hade kommit på obestånd och vindarna hade mojnat och en varm bris från sydväst smekte hans ansikte och hans gråstänkta hår fladdrade i den lätta vinden. Sommaren var kvar och den skulle vara det ett tag till och Jerker tyckte om den tanken. Under sommaren levde han upp och det som under hösten och vintern varit tungt och dystert sopades bort av våren och sommaren och under några månader var livet värt att leva och han var där han ville vara nu. Ensam och lycklig i naturen med himlen som sitt tak och med marken under sina fötter långt borta från dysterhet och onda människor och han kände av det som han ville känna. Det stora och det obegripliga som var den värld som han levde i. När Jerker var ensam och verkligen riktigt ensam och satt som han gjorde nu på en sten på ett berg då kändes det. Hur det fanns en koppling mellan det som alla kallade för universum och de som levde på den här planeten.

Han sov gott den här natten och innan han somnade hörde han myggorna surrade utanför tältduken och det var ett ljud han tyckte om för det framkallade minnen han hade tillsammans med sin far. Deras fisketurer och fågelexkursioner med öppen eld och korvgrillning och kaffe ur termos, hågkomster som satt som etsade i hans hjärna. Hans far var död nu sedan många år men blev nittiofem år så Jerker hade gott hopp om att få leva ett tag till. Som vanligt var han tvungen att gå upp och kissa ett par gånger under natten, det var ett åldersprivilegium log han när han stod där och försökte tänka på annat för att få igång flödet. Han kunde leva med det. Det fanns värre saker.

På morgonen bröt han lägret och hans fötter mådde mycket bättre nu. Han applicerade nya plåster och när han började gå så kändes inte skavsåren ett dugg och han sände en tacksamhetens tanke till den lille tomteliknande gubbe som sålt salvan till honom.

Vart var han på väg? Och varifrån hade han startat? Det var sådant han funderade på där han gick utefter en grusväg i en behaglig natur. Hade det någon betydelse var nästa fråga? Skulle hans existens på den här jorden och i det som vi levde och andades i ha gjort något avtryck när han väl var borta? Ponera att han, Jerker, aldrig skulle ha funnits. Hade världen sett annorlunda ut utan honom och då inte bara i den lilla sfär som var hans utan globalt, universellt? Stora frågor utan svar tänkte han och ryckte på axlarna.

I Jerkers hjärta fanns ett rum som sedan länge var försvunnet men han levde konstigt nog kvar där. Famlade efter väggarna efter en utgång som han inte fann och han ville både stanna kvar och ta sig ut och det var så hans liv tedde sig. Han pendlade mellan hopp och djupaste förtvivlan och den sista tiden innan han gav sig av så krälade han i skyttegravar och stack bara upp huvudet när han kände sig säker men skotten ven kring hans huvud så fort han stack näsan över kanten så han bestämde sig för att fly. Lämnade kriget och gav sig ut i världen på egen hand med en förhoppning om att hitta något annat så småningom. Jerker lämnade stormar, ruiner och kaos bakom sig och tog sig till lugnare vatten och där var han nu. Gled som ett stolt klipperskepp genom stillhetens hav eller glömskans helande ocean. Välj det alternativ som passar dig bäst, tänkte han och skrattade till. Glömma var för honom samma sak som att förtränga. Och att hålla tillbaka onda tankar fick oftast oönskade effekter senare i livet ansåg han. Bättre då att försöka lära sig att acceptera eländet. Vilket han hade hållit på med i hela sitt vuxna liv utan att lyckas men det hade blivit bättre och idag så kunde han tänka på sina oförrätter utan att vrida sig som en mask på en metkrok.

Jerker var aldrig riktigt säker på var han stod. Huruvida han var lycklig eller olycklig, tillfreds eller otillfredsställd och ibland så blev han så orimligt trött på sig själv att han bara ville banka huvudet i väggen, orsaka blodvite, och på det sättet få slut på ältandet. Han blev förbannad på sig själv för att han inte kunde ta sig ur snaran som han hängde och dinglade i titt som tätt och han såg sig själv som svag ena dagen och stark som en oxe den andra och han kunde inte begripa varför det var på det sättet. Antagligen så fanns det någon käck diagnos som kunde förklara hans symptom men han ville inte veta. Inte ha på pränt att han var si eller så som någon jävla ursäkt till att han var som han var. Det visste han ändå och som han brukade säga, det var ingenting som en rask promenad inte kunde bota. Nu var väl inte det riktigt med sanningen överensstämmande men det kändes bra att tänka på det sättet.

Jerkers funderingar hade fått honom att öka på stegen och han kände sig hungrig och såg på klockan och konstaterade att det var dags för lunch och när han lyfte blicken, för han hade gått och stirrat i marken under tiden han tänkte, så såg han att han närmade sig bebyggelse. Inte en by för det var bara ett antal hus utplacerade efter vägen han gick på men det såg ut som om det skulle kunna finnas någonstans att äta. Han hoppades på en litet matställe, kanske som i Grekland när han var där. Ett fönster som var öppet och ett kök innanför där det tillagades och serverades den mest utsökta souvlaki han någonsin ätit. Det sög till i magen när han tänkte på hur längesedan det var och det hade flutit många spannar vatten i Ankeborgsån sedan dess. Han flinade. Denna Kalle Anka som alltid återkom i hans tankar och han mindes travarna med Kalletidningar som han fått av en grannpojke som tyckte att han blivit för stor för att läsa serier men som ändå satt i hans pojkrum och läste tillsammans med honom och Jerker mindes skratten och gemenskapen.

I Grekland mötte han Jens. J & J, Jerker och Jens, och de var vackra, unga, långhåriga och brunbrända och de var ett koncept de där två veckorna på en partyö och han mindes John den svarte killen från Manchester som hade piller som gjorde dig pigg när du var trött efter öl och ouzo. J & J, det var John som döpte dem till det och de två var som ler och långhalm och de charmade flickor och de dansade på klubbar och de satt på toppen av ön på Paradisebar varje natt när de inte kunde sova och drack ”Rainbows”, en stark, färgrik drink för att så småningom kunna somna in. De såg solen gå upp tillsammans och Jerker hade aldrig känt en sådan närhet till en annan människa förut och de delade sina hemliga tankar med varandra och det var så nära kärlek mellan honom och en man du kunde komma mindes Jerker och han älskade Jens och Jens älskade honom tillbaka. Fastän Jens lite mer, och på ett sätt som kärlek var mellan män och kvinnor för Jerker. Så när Jens lade sina hand högt upp på Jerkers lår den där sista kvällen de hade tillsammans och såg honom i ögonen och lutade sig fram för att ge honom en kyss. Så kysste Jerker honom tillbaka och det var varmt och fint men det var inte för Jerker som det var för Jens och de pratade om det och Jens förstod. De skildes dagen efter som vänner och sågs aldrig igen.

Det fanns ingenstans att äta i den lilla ansamlingen av hus och det föreföll som om ingen var hemma här. Inga människor på gatan och inga öppna fönster till matdoftande kök och Jerker kände sig som om han var med i en film. Allt blev plötsligt svartvitt och han satt på en häst och red med bister uppsyn och kisande blick in i en öde stad. Stetsonhatten långt framskjuten i pannan och höger hand vilande på pistolkolven och hästens tömmar i vänster hand. Blicken svepte från vänster till höger och framme vid saloonen satt han av hästen och kände på dörren som var låst.

Specerihandel stod det på skylten ovanför den låsta ingången. Jerker böjde sig fram och såg in genom ett smutsigt fönster. Det hade nog varit en matbutik en gång i tiden men nu gapade hyllorna nästan tomma. Här och där stod en konservburk och det fanns en disk med en kassaapparat som såg ut att härstamma från förrförra seklet och det låg tomma pappkartonger slängda lite här och var och allt var täckt med ett tjockt lager damm

”Vad fan håller du på med då tror du?” Sade någon argt bakom honom.

Jerker snodde runt och drog sin colt och satte två skott i antagonisten, ett i pannan och ett i hjärtat, och pistolen var tillbaka i hölstret redan innan mannen föll till marken.

Jerker vände sig om och såg en man i sextioårsåldern i blåställ och vita träskor. Hans hår var långt och ovårdat och hade säkert inte tvättats på länge. Han bar en solkig T-shirt under blåstället och han luktade svett. Mannen var orakad. ”Jag kollar in genom fönstret här”, sade Jerker avmätt. ”Har du något problem med det eller?” Mannen stirrade argt på honom och höjde sitt pekfinger som darrade betänkligt och pekade på Jerker. ”Det ska du ge fan i, det är mitt fönster!” Sade han med vrede i rösten.

Jerker ställde sig bredbent och nu satt Stetsonhatten på igen och han kisade återigen med ögonen som en westernhjälte. ”Ta ner det där jävla fingret om du inte vill att jag ska bryta av det”, väste han. Mannen i blåstället såg plötsligt rädd ut och sänkte sakta fingret. ”Det är mitt fönster”, sade han igen. Betydligt mer ödmjuk nu och han lät inte lika arg längre. ”Och din affär också då antar jag?” småväste Jerker. Mannen nickade och såg plötsligt ledsen ut. ”Det var en fin liten speceributik en gång i tiden”, sade han och suckade. ”På den tiden då det bodde människor här.” Han vände sig om och började gå därifrån. ”Vänta lite!” Ropade Jerker. Mannen stannade och vände sig om och såg sorgset på honom och Jerker kom inte på något vettigt att säga. Mannen tittade länge på honom och så sade han, ”Om jag vore du så skulle jag lämna det här gudsförgätna stället så fort du bara kan. Vi väntar bara på döden här.” Han fortsatte att gå därifrån med tunga steg. Träskorna knastrade mot grusvägen.

När han låg i tältet på kvällen och funderade och regnet knaprade på regnskyddet, ovädret kom till slut, så var vemod den känsla han hade i kroppen. Jerker brukade inte tänka så mycket på sin ålder men just den här kvällen så var det svårt att komma undan. Han tänkte på mannen han träffat tidigare på dagen som han såg som gammal och insåg inte förrän senare att de nog var jämngamla. Liggunderlaget kändes knöligare än vanligt den här kvällen och hans rygg värkte och det sved i hans ögon. Han var hungrig också. Det sista brödet och skinkan blev hans middag och det förslog inte långt. Jerker hade studerat kartan han bar med sig ingående och trodde att han skulle nå ett litet samhälle på morgonen där han kunde proviantera.

Men vart var han på väg? Frågade han sig igen. Det kändes som om han var överallt men aldrig där han ville vara och han blev långsamt kallare. Det var som att ha en snöstjärna eller en isbit i sin själ som spred kalla strålar ut i hans kropp och det var längesedan han sken som en sol. Hade han någonsin gjort det? Jerker var inte så säker på det. Även i sin ungdom då han ansågs som en glad och trevlig prick så hade han ett regnmoln över sitt huvud och så här i retroperspektiv så insåg han att han alltid spelat teater. Att han aldrig vågade vara sig själv utan istället försökte vara så som det ansågs att du skulle vara. Vi väntar bara på döden här, hade mannen med träskor sagt och det kändes alltför ofta som att så var fallet för Jerker också. Han satte sig upp och slog sig själv i tinningarna med handflatorna för att få bort de obehagliga tankarna. Tänkte på whiskyflaskan som låg i hans ryggsäck men bestämde sig för att avstå.

Jerker var på väg tillbaka, så var det väl tänkte han? Tillbaka till vad? Han visste inte längre. Åter till skyttegravar och florstunna väggar och avgaser in genom de öppna sommarfönstren och klirr och klang från uteserveringar och fylla och våldtäkter och knarkare med glasartad blick i kön på systemet och barn som lekte i lekparker med mammor på parad med sina barnvagnar och en och annan vilsen pappa som gjorde sitt bästa för att bli accepterad av rättrådiga mödrar. Men också till glittrande vatten mitt i staden och lummiga parker och vackra kyrkors ödesmättade siluetter mot en ljusblå sommarhimmel och dofter av kastanjeblommor och iskallt vin på en filt i skuggan under ett träd med solens strålar strilande ner genom lövverket som ett guldregn och tidiga morgnar med sopgubbar som slamrade och svor och skrek och skrattade och väckte hela kvarteret och måsar som hängde liksom i snören från himlen och alla vackra kvinnor i sina sommarklänningar och alla ljud. Ljuden från en storstad som han både älskade och hatade.

Jerker var på väg dit. Han bara anade det nu men det var så det var. Förstod ännu inte riktigt att det inte fanns några vägar bort utan bara en enda lång omväg hem igen. Att du kunde irra världen kring och du kunde leta efter den försvunna diamanten eller vaska efter guld och du kunde ha en tro på att du var på väg någonstans men ju längre bort du kom desto närmare hem hade du.

Den här natten blev i stort sett sömnlös och han stod en stund i regnet naken med ansiktet vänt upp emot de mörka skyarna och han blev ännu kallare och han frös och huttrade men han stod kvar en lång stund i den strilande vätan och väntade på en förklaring från den stora kraft som han trodde på fanns i allt som existerade men den kom inte. Så han klädde på sig igen och när solen till slut gick upp och regnet hade lämnat platsen där han var så gick han in tältet igen och kröp ner i sin sovsäck och nu kunde han äntligen sova. Jerker drömde om en stad, sina drömmars stad och han gick gata upp och gata ner och såg det som han inte sett förut och han öppnade dörrar och gick in i rum som var hans och han kände sig hemma där och solen stod högt när han vaknade och allt var på något sätt som han ville att det skulle vara. Ett sällan upplevt lugn fanns i hans kropp och han satt länge och lätt känslan bygga bo och när han var säker på att den inte skulle försvinna så bröt han lägret och började sitt återtåg

Och allt ljus var på Jerker och det var som om han svävade fram högt över marken och hans hjärta var varmt igen och slog öronbedövande och det dunkande dånet var som hammarslag i hans huvud och när han stannade så pulserade blodet i hans ådror och det var som om han hörde en röst som sade, ”gå, gå, gå, sluta inte gå.”

Och han gick och det gick inte längre att komma undan. Han visste nu och han hade löst sina onda tankar i saltsyra och han kände sig upprymd och kanske rent av fri. Men det kanske var att ta i tänkte Jerker. Han drog i alla fall en djup suck av lättnad och tog ett steg till på sin väg tillbaka.

En våg av frihet.

Han gav sig av en regnig dag i oktober. Det var kallt och det blåste snålt men i hans hjärta var det varmt. Äntligen var han på väg bort ifrån det inrutade liv som han inte stod ut med. Trygghet var som bojor för honom och allt som var enahanda och så hade det varit i hela hans liv. Ingen kunde dock säga att han inte försökt. Jerker hade snällt och med goda föresatser under perioder av sitt liv hakat på sig selen och rättat in sig i ledet men det slutade alltid på samma sätt. Att han fick nog och drog iväg. Ibland med mål i sinnet men oftast utan och han var lycklig ett tag men ensam och återvände. Bara för att ett halvår senare ge sig ut igen på sin jakt efter vågen av frihet som skulle surfa honom i hamn.

Nu satt han på ett plan och han drack vin och han drömde om sitt nya liv som den här gången skulle sluta lyckligt. Jerker hade bränt alla skepp i hemlandet och hade inget att komma tillbaka till. Det var en medveten handling. Han lutade sig tillbaka i flygstolen och skruvade upp volymen på musiken han lyssnade till i sina nya hörlurar. Jerker slöt sina ögon och i mörkret bakom ögonlocken såg han sig själv på en strand med en hund som sprang lyckligt i vattenbrynet på ett hav utan slut. Det salta vattnet skvätte om dess tassar och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och den skällde och ljudet var som musik i Jerkers öron och han somnade i sitt vinrus och vaknade först när flygvärdinnan tog honom i armen och förkunnade att det var tid för landning. Han såg på henne och log. Hon var vacker som en dag med ett naturligt blont hår och ett intagande leende som såg ut att kunna smälta is. Hennes ögon glittrade och hon hette Marvet och var från Danmark sade hon när Jerker frågade. ”Ta på dig säkerhetsbältet nu”, sade hon. ”Och fäll upp stolsryggen.” När hon gick såg Jerker länge efter henne och han tänkte att det var en sådan flicka han ville ha. Jerker hatade att erkänna det men han hade alltid varit ute efter en kvinna som tog hand om honom. En moder Theresa som höll honom under armarna och såg till att han mådde bra och att han hade vad han behövde samtidigt som hon älskade honom för det underverk till man som han ansåg sig vara. Det hade nu inte gått så bra med de relationer han haft men det ansåg han berodde på att de kvinnor han mött inte förstod honom. Att han, Jerker, skulle ha någon skuld i det hela stod för honom utom allt tvivel. I alla fall utåt var det så. Innerst inne så begrep han naturligtvis att han hade brister men inte så stora att de skulle behövt lämna honom och han tänkte när de gått att de fick skylla sig själva om de var dumma nog att sätta punkt för ett som han upplevde det i alla fall ömsesidigt bra förhållande.

När han kvitterat ut sitt bagage, och han fick vänta länge och det var varmt och han svettades ymnigt och inte blev det bättre när han kom ut. Jerker irrade runt på flygplatsen som var av det mindre slaget och hittade till slut en buss som skulle ta honom till huset han hyrt i ett år. Det var långt att gå insåg han när bussen stannat och värmen var nu än mer påtaglig. Bagaget var både tungt och otympligt.

Nyckeln låg under blomkrukan på verandan precis som det var sagt. Jerker låste upp dörren och gick in. Det var ett litet hus på ungefär sextio kvadratmeter med ett kök ett sovrum med dubbelsäng och ett litet vardagsrum med två soffor och en fåtölj och en platt-teve av äldre modell. Den var således inte så platt men bra mycket tunnare än en tjock-teve. Det låg hemvävda mattor på det rustika trägolvet och det stod blomkrukor med välmående blommor i fönstren så någon måste ha vattnat regelbundet, tänkte Jerker. Han ställde ifrån sig sitt bagage och plockade farm vinet han köpt på flygplatsen. Korkade upp en flaska och satte sig på verandan i de trämöbler som stod där och såg ut över havet och kände sig förbannat nöjd med tillvaron. När han tömt halva flaskan började han känna sig hungrig. Det skulle stå en cykel i uthuset var det sagt och när han gick dit så stämde det. En gammal Crescent stod där och var förvånansvärt välskött. Kedjan var väl inoljad och kedjeskydden av krom blänkte. Den var treväxlad och hade en sadel av läder. Jerker funderade på vad en svensk cykel gjorde i Thailand, men han antog att Crescent märket fanns över hela välden eller också var det någon annan svensk som bott här och haft sin cykel med sig. Han lade sin panna i djupa veck och funderade över problemet en stund tills han kom fram till att det var en onödig tankemöda. Så han satte sig helt enkelt på cykeln och cyklade tillbaka till byn där bussen stannat och köpte mat. Han vinglade betänkligt men tog sig fram och hem helskinnad.

Nu gick han efter stranden. Jerker var mätt och lite full för han hade avslutat sin påbörjade vinflaska och börjat på en ny som han köpt i byn. En kartong thailändska öl hade han också köpt och de låg nu på kylning i kylskåpet förutom de som han hade med sig. Solen var på väg ner och det var vackert som i en resebroschyr och allt som saknades var den där hunden han som sett för sin inre syn. Jerker älskade hundar och när han var grabb så hade han haft en tax som hette Bosse. Den blev tyvärr brutalt överkörd och mosad av en granne till familjen som vägrade köpa en ny då han hävdade att det var förbjudet att ha hundar springande lösa. Jerkers mor hade gått i taket och hotat med polis men det hjälpte föga för grannen hade rätt. Lennart, grannen, var för evigt hatad av Jerkers mamma efter detta och hon fortsatte att hata honom ända tills hon dog av en hjärtattack i badkaret. Jerker hade aldrig riktigt repat sig efter frånfället av sin mor trots att det var snart trettio år sedan det hände. Förlusten av Bosse var också svår och han hade aldrig skaffat sig någon ny hund. Främst för att han inte skulle palla ett nytt dödsfall. Men nu då han var äldre så skulle troligtvis Jerker själv dö innan hunden och då kom saken i ett annat läge.

Han satte sig ner i sanden och tog av sig sina skor och såg ut över det eviga vattnet. Det var så här livet skulle levas tänkte han och det var näst intill omöjligt för honom att förstå hur ett inrutat liv med arbete varje vardag. Tevetittande vareviga kväll och med barn i familjen som störde harmonin och satte stopp för äventyr av alla de slag, hur något sådant kunde vara tillfredsställande? Jerker medgav för sig själv att hos honom lurade ett visst förakt för sådana människor och han ansåg sig själv som lite förmer, som Karlsson på Hemsö ungefär, men han försökte att inte visa det. Men det sken nog igenom tyvärr och det hade fått som resultat att han hade få vänner kvar. Han levde på de bevis på sin egen förträfflighet som visades av de som tyckte att han var bohemernas bohem och att hans liv utan bojor som han levde var något att avundas. Och så var det väl. Att alla drömde om ett liv i fred och frihet och Jerker var ju nu en gång sådan att han var en man med blicken i det blå och ryggen rak och att han levde sin dröm rådde det inga tvivel om men var han lyckligare än andra? Jerker funderade ofta på det och kunde komma på sig med att sakna en familj. En fru och ett par barn att ta hand om och skämma bort. Men han trodde dock att han snart skulle tröttna. Och resultatet av en sådan leda skulle få katastrofala följder för de inblandade tänkte han och Jerker ville inte utsätta någon annan för svek och brustna hjärtan. Det räckte med att han svek sig själv. Det var jobbigt nog.

Han grävde med tårna i sanden och såg på sina bara ben med åderbråck och ärr efter vådligheter under ett brokigt liv. Tänkte på att han var ensam och att han alltid varit det. Även tillsammans med andra människor. Att det var hans lott i livet att vara en ensamvarg och att han trivdes bäst ensam utan några andra att ta hänsyn till. Han öppnade en av ölflaskorna som han hade med sig och kisade ut över havet. Drack njutningsfullt och mådde bra. En havstrut landade på stranden bara några meter ifrån honom och stod där och glodde och såg förbannad ut. Jerker skrattade och höjde flaskan och sade, ”skål gamle vän.” Truten fortsatte att stirra på honom och tog ett par steg närmare där han satt. Bredde ut sina vingar och såg stor och väldig ut och lyfte sedan och flög ut över det stora vattnet.

”Ack ge mig en grav i det isgröna hav där blott böljorna lyss till min gråt.” Mumlade Jerker för sig själv och flinade och tänkte på Kalle Anka serien och på hur förvånad han hade blivit när han insåg att citatet i själva verket härstammade från en brittisk poet och inte var ett påfund av Carl Barks. Fast egentligen är jag ju lycklig tänkte Jerker, och jag skulle aldrig klara av att ha en familj som skulle ställa en massa krav på mig som jag inte kan uppfylla.

”Jerker och det stora havet”, sade han högt och reste sig upp och han hade alltid känt sig hemma med hav både vid sidan om och på och han mindes sina planer på att jobba på en oljeplattform i sin ungdom som hade gått i stöpet därför att han inte orkade med kraven på svetsarutbildningar och annat som skulle ta en evig tid innan han kunde komma ut på någon rigg. Det var nog tur för övrigt. Det låg många fingrar och tår i havet från plattformsarbetare och han behövde sina fingrar för att kunna spela gitarr och ukulele. Han var en fena på when I´m cleaning windows av George Formby och han brukade spela på kvarterskrogen intill där han bodde hemmavid och gjorde alltid en mindre succé när han avslutade med den låten. för övrigt så bestod repertoaren av Beatles och Bob Dylan och andra trubadurlåtar på både gitarr och som sagt ukulele. Jerker tänkte sig en liknande karriär här i Thailand på någon liten restaurang eller liknande för att dryga ut reskassan. Han reste sig upp, tog på sig skorna och började gå hemåt. Väl hemma så kände han sig trött och när han såg på klockan så var hon närmare åtta på kvällen och han hade varit igång sedan två på morgonen. Så han gick helt enkelt och lade sig.

Jerker vaknade tidigt utsövd och härlig så han skuttade ur sängen och tog på sig badbyxor och småsprang ner till havet. Han sprang som en galning rakt ut bland vågorna. Kutade tills han stupade och låg sedan på rygg och lät sig gungas av dyningarna och måsarna skrik kom och gick vartefter han hade öronen ovanför vattenytan eller inte. Han flöt till dess att fötterna nuddade botten. Reste sig då upp och gick in till land. Jerker satte sig på en gammal ilandfluten stock och stirrade ut över det vackra havet. Solen värmde påtagligt trots att det var tidigt på morgonen och han satt där han satt och tänkte att det var bra att sitta där. Det gjorde honom gott. Till slut så blev han hungrig och gick tillbaka upp till stugan och kokade kaffe och gjorde sig ett par smörgåsar med lufttorkad skinka som han köpt i snabbköpet i byn. Han åt dem utan smör för det hade han glömt att köpa men det spelade ingen roll för brödet var fett och gott och kaffet smakade som en dröm. När han ätit så lade han sig ner i solstolen som stod på verandan och somnade. Han drömde återigen om den där hunden som sprang på stranden och när han vaknade så tänkte han på Bosse och på hur han sett ut när han blivit överkörd. Sprucken mage och med tarmarna som hängde som tentaklerna på en bläckfisk ur honom och han levde en kort stund precis efter olyckan och Jerker skulle aldrig glömma ögonen som såg på honom så bedjande och ljudet som kom ur hans strupe. Han fick en chock då och grät hejdlöst och även nu när han tänkte på sin stackars vän så vällde tårarna upp i hans ögon och han tänkte på den där jävla Lennart och hatade honom han också precis som hans mor gjort och han undrade om fanskapet levde fortfarande. Han hoppades att han blivit överkörd.

Jerker såg på klockan och fann att den var elva och han öppnade dagens första öl. Satte sig sedan på verandan och spelade gitarr och han levde för att spela. Han blev liksom ett med musiken och även om det var en klyscha så var det så för honom. Han hade så mycket musik inom sig som han hade svårt att få ur sig sade han alltid och att ett vanligt arbete gjorde det ännu svårare var han övertygad om. Alkohol var en dörröppnare förstås och när han han var på rätt nivå av berusning så lyckades han glänta på dörren till musikhimlen och dofterna han kände genom dörröppningen gav honom mersmak. Tyvärr så slutade det ofta med att han drack för mycket och istället för att kunna öppna dörren helt och fullt och kliva in så smälldes den igen mitt framför näsan på honom. Han hade provat andra droger förstås men dessa gjorde honom bara förvirrad och han spelade sämre än när han var nykter. Jerker lade ifrån sig gitarren och hämtade ukulelen och klämde i med fönsterputsarsången och han sjöng för full hals och försökte låta som den gode George och när han tittade upp så stod det en gammal thailändsk kvinna med en åsna utanför hans tomt och hon log som en sol och viftade med händerna och skrek, ”Geoch Fomby! Geoch Fomby!” Och så skrattade hon så högt att åsnan blev rädd och ville dra henne därifrån. Hon höll dock hårt i tygeln och band fast djuret i staketet som omringade tomten. Klappade sedan händerna och visade på att han skulle spela mera genom att göra luftukulelerörelser. Jerker drog windows en gång till och kvinnan blev hysterisk av lycka och skrek något som han inte förstod men hon var uppenbarligen fascinerad och Jerker visste inte riktigt han skulle ta vägen så han vinkade glatt och gick in i huset och stängde dörren.

Framåt aftonen så strosade Jerker i strandområdet och tittade på folk. Tog sig en drink här och där och mådde allmänt bra. Han satte sig ner till slut på en bar med palmbladstak. Musiken som spelades där var sjuttiotalsrock av led Zeppelin, Deep Purple och liknande så han beställde in en gigantisk öl och njöt av värmen och situationen. Han hade sin snyggaste kakishorts på sig och en T-shirt med The Policetryck och han tänkte på låten so lonely och på hur bra Sting sjöng och på hur mycket han gillade Andy Summers gitarrspel och som av en händelse så spelades just den låten när han satt och tänkte på den. Han tog det som ett omen och beställde in en öl till. Inte lika stor denna gången för kvällen var lång.

Jerker var nu ordentligt berusad och hade dimmiga begrepp om var han befann sig. Folk runt omkring honom tittade misstänksamt och nedlåtande på honom fast om det var han omedveten. I Jerkers värld var det som vanligt och han var van vid det här tillståndet och även om då omgivningen såg ett fyllo så upplevde han sig själv som normal. Ja kanske inte normal direkt men inte särskilt berusad och så länge som han längtade efter en öl till så tyckte han att det var okej. Nu stod han på en pir längst ut och kisade mot den svarta horisonten. ”Jag förstår ingenting av det du erbjuder”, mumlade han och förstod inte var det kom ifrån. Tanken dök upp som ett sälhuvud i hans tankehav och han kände sig förvirrad. Men det var väl så, att han inte förstod vad livet hade att erbjuda. Att han letade efter någonting som han inte visste vad det var och att han behövde ett ljus i mörkret eller att någon skulle visa honom vart han var på väg. Hade det inte alltid sett ut på det sättet för honom? När Jerker tänkte tillbaka på sitt liv så kändes det som om allt varit ett enda stort slöseri med tid. Ingen vidare känsla suckade han.

Jerker ruskade på huvudet och såg ut över det stora vattnet. Månen var stor och skenet från den var vackert och underbart och den speglades i havet och ritade en gyllene väg från månen till Jerker och han ville gå på den men satte sig istället ner och dinglade med benen. Och där satt han med ett osamlat men saligt leende på sina läppar och han varken hörde eller såg hur människor rörde sig bort från stranden i panik. Inte heller såg han hur himlen blev svart eller hur horisonten suddades ut förrän månen försvann bakom en svart vägg.

Jerker reste sig upp och stirrade framför sig. Ruskade på huvudet och blundade men när han öppnade ögonen igen så såg han fortfarande en stor svart våg som dånande närmade sig land. Han vände sig om och såg nu hur människor skrikande lämnade stranden och restaurangerna och han förstod trots sitt omtöcknade tillstånd vad det handlade om. Ju närmare vågen kom desto mer friskade vinden i och palmträden låg näst intill vågrätt i luften och båtar slets loss från sina förtöjningar och for som barkbåtar i den rytande stormen.

Jerker stod som fastfrusen på piren och höll sig hårt i en träpåle som stod längst ut på stenbryggan och konstigt nog var han inte rädd. Jerker tänkte att det här var kanske hans öde. Att det var hans våg av frihet som han längtat efter i hela sitt liv och som han nu skulle surfa på till det land av harmoni och total tillfredsställelse som han anade fanns någonstans. Så han stod där han stod och såg stormen i vitögat. Och natten blev svartare. Inget ljus syntes längre och allt som fanns var en dånande tystnad och ett totalt mörker och när vågen träffade piren som Jerker stod på så var han beredd.

Först blev allt svart och han tumlade runt som en trasa i en torktumlare och visste varken det ena eller det andra eller vad som var upp eller ner. Men sedan klarnade bilden och världen stabiliserades och nu stod Jerker på toppen av ett skummande raseri och han såg hur det han red på ödelade allt i sin väg och han kände sig som en Gud som styrde över människor och land och han kunde med små kroppsrörelser kontrollera frihetsvågen och han hade nått fram äntligen. Himlen ovanför honom var gnistrade klar igen och stjärnorna var hans ledfyrar och han var Neptunus med treudd i hand och vattnet var hans undersåte och vinden slickade hans hår bakåt och han surfade rakt in i evigheten.

Jerker var ett med universum och elementen och när han med full kraft red på vågen i den svarta natten så nynnade han på ”When I´m cleaning windows” och hans fönster mot universums kärna stod vidöppet och dörren till hans musikhimmel likaså och han kunde äntligen nå det han längtat efter. Hans uppenbarelse var en symfoni av harmoni och han skulle aldrig återvända till det som varit. Jerker lyfte sin treudd mot himlen och fångade in blixtarna från stormen som röt kring honom och likt en pil av himmelskt ljus klöv han natthimlen.

Allt stod stilla och allt var i rörelse i en och samma puls och det stora hjärtat som var livet självt skulle aldrig sluta slå.

Det var äntligen fullbordat.

Promenaden…

Jag tog mig själv i handen och gick på promenad. Det var en vacker dag i början av maj och sommaren stod bakom hörnet och lurade. Den kikade fram lite då och då och var tveksam till om den skulle våga kliva ut i världen eller inte. Jag gick i gräset och jag gick på grus och på asfalt och fåglarna sjöng och mitt hjärta slog lyckliga slag och det var varmt i solen men lite kyligt i skuggan under träden i den lilla skogen där jag vandrade. På en sten, en stor sten som låg intill sjön som fanns där jag gick satte jag mig ner och tittade ut över den glittriga vattenytan. Det simmade en gås där. Gåsen gled värdigt sakta framåt och i dess kölvatten kavade ett tiotal gässlingar och fiskmåsar i skyn skrek ut att det var vår och att sommaren var nära och jag tänkte att det var bra att det var på det sättet. En humla gjorde mig sällskap och satte sig på min röda jackärm och det var som om den tittade på mig där den trögt kravlade sig fram över tyget. Jag lyfte min arm och studerade den noggrant. Såg den i fasettögat och dess lurviga ben såg konstiga ut och den bulliga runda kroppen med sina ränder var nästan komisk och jag tänkte på varför den fanns. Vilken funktion i evolutionen hade en sådan otymplig flygande kluns?

Tog sedan stigen som ledde runt sjön och jag gick och jag visslade till och med och jag tänkte på hur det hade varit och hur det skulle komma att bli och jag såg tiden an med tillförsikt och önskade att jag hade varit då, i den andra tiden, den som inte längre var, som jag var nu. Och vinden som brusade i lövverket och fick löven att vinka till mig sade att den förstod. Men att det var meningslöst att tänka på sådant och så var det naturligtvis. Det låg dock inte för mig att inte vara efterklok. Jag var sådan, och hade varit så i hela mitt liv och jag kisade mot ljuset som silades mellan träden och tänkte att det var vackert.

På ängen när jag gått halvvägs stod ett rådjur vid bäcken och drack vatten. Vinden låg på åt mitt håll och jag kunde svagt höra sörplande och jag smög lågt hukande för att försöka komma så nära jag kunde. När jag bara var tjugo meter ifrån djuret, som stod med bakändan vänd mot mig så lade jag mig ner och kröp sakta framåt. Jag låg nu alldeles intill det vackra djuret och jag kunde höra hur råbocken andades och jag såg hur mulen sänktes ner i vattnet med jämna mellanrum och jag var så nära att jag nästan kunde röra vid det ena bakbenet och jag var förundrad och fascinerad och ville vara fri som rådjuret var men när jag låg där så kände jag fotbojorna som människan har och får vid vuxen ålder och jag suckade tungt och röjde mig därmed och skrämde bocken som tog ett skutt över den lilla bäcken och sprang mot skogen till.

Jag stod en stund och tittade på den vita bakändan som guppade iväg över ängen och kände vemodet skölja över mig. Men så tänkte jag på andra saker och blev glad igen. Det var sådan jag var. Humöret skiftade som ett norrsken förändras i färger. Blått som blues, rött som kärlek och hjärtat och svart som hat och vrede och det var på det sättet och jag hade lärt mig att leva med detta. Ibland kände jag mig som ett tåg som rusade fram genom landskapet utan att stanna vid några stationer och vid andra tillfällen som en sköldpadda som sakta kravlade sig fram genom sanden på en strand utan att kunna nå vattnet. Det hände också att när jag vaknat på morgonen satte mig på sängkanten och funderade på om jag verkligen skulle orka gå upp eller ens leva vidare. Fastän jag gjorde alltid det och de lyckliga stunderna övervägde nedstämdhet och idag mådde jag bra. Och jag borde må bra, det fanns ingen anledning till att jag skulle må dåligt men trots detta så hamnade jag i svackor och det stora mörkret omslöt mig och jag suckade och stönade och hatade mitt liv och så här i efterhand så var det patetiskt men då i det perfekta mörkret så fanns ingen nåd och något ljus var det inte tal om.

Det var dock som det skulle vara nu och jag tänkte att det skulle vara bra om det ville fortsätta på det sättet men vis av tidigare erfarenheter så hyste jag föga hopp om sådant. Och det var väl det som var problemet egentligen, att jag förutspådde olycka redan innan den inträffat. Jag kunde nästan alltid höra korpen kraxa i bakgrunden, olyckskorpen och den överröstade övriga vårfåglar. Men tack och lov inte idag. Jag njöt där jag gick och lövsångare och taltrastar och rödhakar och svarthättor tävlade om vem som kunde sjunga högst och det var ett högst angenämt kackalorum att vandra omkring i.

Jag tänkte på min fru och det gjorde mig glad att ha henne i mina tankar. Hon var som jag ville att hon skulle vara och hon var det alldeles av sig självt och hon hade kommit till mig som genom en uppenbarelse och allt som varit innan henne fick en underordnad betydelse och om det fanns någon Gud så hade den kraften ett finger med i det spelet att jag mötte henne. Hon var för mig och jag visste det från allra första början och till slut så förstod även hon att jag var för henne så vi förenade oss och det var något som jag aldrig ångrat. Vår kärlek till varandra tog aldrig slut. Den var som ett ymnighetshorn och det föddes nya känslor för varje år som gick och även om jag var en idiot och var det ofta så var det av andra orsaker och hon förstod det och jag grävde ner mig och hon grävde upp mig och vi hade det förbannat bra helt enkelt.

När jag gått varvet runt och kom ner till sjön igen så mötte jag ett gäng gräsänder och jag satte mig ner på en gammal trästock och pratade en stund med drakar och honor och jag tänkte tillbaka på den tiden då jag och min bror hade planer på att anordna en så kallad määkfest. Den skulle gå ut på att vi skulle fånga in ett stort antal gräsänder, stänga in dem i ett rum, bjuda in våra vänner, dricka en massa alkohol och ingen fick tala annat än andspråk. Det vill säga att alla ord skulle bytas ut mot määk och jag såg det framför mig och skrattade för mig själv där jag satt och tänkte att det var synd att det aldrig blev av. Det skulle blivit ett minne för livet.

Det började bli lite kallt för det var sent på eftermiddagen och jag hade för lite kläder på mig så jag tog farväl av mina andkompisar och anträdde promenaden hem och jag var hungrig. Det stod en gryta med högrev och puttrade på spisen hemma och min fru skulle komma hem om en timme. Jag tänkte på hur det var förr, för tio år sedan, då vinet till maten skulle varit viktigare än det som åts och jag var glad över att det inte var på det viset längre. Jag var frisk nu från den åkomman och jag tackade för den ynnesten varje dag. Det var andra värderingar som gällde idag, sunda och nyktra sådana och jag önskade att jag aldrig tagit det första glaset då i min ungdom för jag var övertygad om att när jag öppnade dörren till alkoholens land då vid femton års ålder så bestämde jag mig för att aldrig återvända till där jag varit innan. Det var tur att jag till slut kom på andra tankar.

Jag stannade och lyssnade på en fantastisk koltrast som satt på ett tak och rullade toner och jag fylldes till brädden av vår och hjärtat bankade och jag kände mig fri.

Det hade varit en bra promenad.

Insikt…

Det gistna skeppet krängde fram och åter i den stora stormen och vågorna sköljde över däcket och spolade bort det gamla för att ge plats åt det nya. Ingen saknade det som varit och fanns det någon mening med något nytt? Existerade det något som inte redan funnits i en oändlig mängd variationer? Var inte nuet och framtiden bara dåliga kopior av det som redan funnits och vad var det för mening med att återuppleva det som redan levts?

Robert ville ha något nytt tänkte han. Något som ingen haft tidigare eller om inte det gick, ta något gammalt som var bra och göra om det till något bättre. Han stod i fören på den stora båten och såg tillbaka mot aktern till. Höll sig hårt i relingen och kisade i den starka vinden, regnet piskade hans väderbitna skinn och han tänkte på hur det varit förr och på sådant han borde gjort annorlunda och insåg i samma stund att inget av det som han hade nu skulle existerat om han inte valt den väg han valde då. Frustrerande, att både vilja ha kakan och äta upp den. Världen för honom var en scen och som det kändes idag så var det som om han stod längst bak i publiken när han egentligen ville stå längst fram på den där scenen. Allt ljus på mig tänkte han. All uppmärksamhet åt hans håll. En spotlight mitt i ansiktet och publikens vrål av hänförelse över allt han gjorde.

Båten krängde till av en stor våg och han ställde sig bredbent och höll sig fast hårt och han kände sig plötsligt påtagligt gammal. Vände sig sedan om och såg framåt och han insåg att det han försökte se inte skulle komma att förändras. Att allt var skrivet i sten och att det inte fanns några möjligheter att slå in på någon ny väg. Han kände sig ledsen trots allt över att han inte förverkligade sina drömmar som han hade då när han var ung, att han till slut efter många om och men valde den trygga vägen istället för att balansera på klippavsatser och vassa eggar. Visserligen så hade hans liv varit okej. Egentligen inget alls att klaga på men det hade knappast varit någon berg och dalbana även om det hade böljat lite då och då. Robert suckade och försökte se horisonten framför sig men det var disigt och det regnade och han kände att även om vädret hade varit klart så hade det inte spelat någon roll. Hans väg var utstakad.

Att acceptera sin situation och försöka göra det bästa av den var något som han misslyckats med i hela sitt numera faktiskt långa liv. Att aldrig vara nöjd var hans lott. Han led av det men samtidigt så var det detta faktum som hade drivit honom framåt och även om han inte hade haft modet att kliva av från den trygga stigen så hade lusten att göra det alltid funnits där. Det hade varit tillräckligt för honom när han var yngre men nu när det inte längre fanns några valmöjligheter så kände han sig missmodig. Det fanns ingen plats för ålderstigna rebeller i den situation som han nu befann sig i. Svårt fall tänkte han och försökte få fyr på sin pipa. Robert misstänkte att det skulle bli svårt att kliva av trygghetsbåten han befann sig på för att istället ta hyra på ett piratskepp där inga lagar och ordning och reda fanns. Han tänkte länge och väl på detta. Till slut så fick han fyr på snuggan och satte sig ner i lä på skeppsdurken och rökte eftertänksamt. En trut satte sig på relingen och glodde på honom. Den såg arg ut.

Han klev iland sedan, lämnade minnenas och framtidens fartyg åt sitt öde och satte sig istället i soffan och lyssnade på sina inre röster som alltid plågade honom. De gick inte att stänga av, han hade försökt i många år men gett upp till slut och försökte lära sig att leva med de viskande stämmorna som påminde honom om sådant han inte ville bli påmind om. ”Hur kunde du göra det som du gjorde?” Var en ständig fråga som dök upp i hans inre och han hade som vanligt inget svar utan han grimaserade av mental smärta och försökte slå bort de elaka rösterna och han ville skada, slå hårt och tillfoga smärta och han morrade som ett djur och tänkte som han tänkt många gånger tidigare att det var meningslöst att fortsätta leva så som han levde. Men han gjorde det ändå, fortsatte oförtrutet på sin inslagna väg även om den alltmer ofta kändes innehållslös och enahanda. Han gick fram till spegeln och betraktade sig själv och han tyckte inte om vad han såg. Hade han någonsin gjort det egentligen, tyckt om sig själv? Inte vad han kunde minnas.

Ditt eländiga lilla kräk!” Sade han till sig själv och förstod egentligen inte varför då han i själva verket tyckte att han var bättre än de flesta. Men det här självföraktet som han hölls med hade blivit alltmer påtagligt ju äldre han blev och det spelade ingen roll att andra människor fann honom fördragsam och snäll. Innerst inne så var han elak och inte nog med att han föraktade sig själv. Han tyckte illa om andra också. ”Din förbannade idiot!” Brukade han muttra när han mötte män och kvinnor och för all del även barn som han av någon anledning tyckte uppfyllde de kriterier som var signifikativa för just idioter. Han ansåg sig kunna avgöra det på bara utseendet och hur de rörde sig och när de till slut öppnade munnen och talade så visade det sig nästan alltid att han hade rätt. Han brukade kalla det för sin idiotradar. Och den var enligt hans förmenande osviklig.

Robert gick ut i hallen och klädde sig i sin överrock och tog på sig grova skor och gick ut på promenad. Det var kallt och rått ute men det var skönt tyckte han. Det var december men ingen snö och det var som vanligt och som det hade varit de sista fem åren. Han saknade i och för sig inte vinter och snö, men han oroade sig för varför det var på det här sättet. Men vad spelade det för roll tänkte han sedan och sparkade till en sten som låg i hans väg. Jorden hade gjort sitt som avstjälpningsplats för de virus som var människorna. Moder jord hade fått nog helt enkelt och nu skulle de bort. Gränsen var nådd. Vi skulle döden dö och om tusen år skulle allt starta om med förhoppningsvis ett bättre resultat än detta flinade han. Människan som begrepp var verkligen en undermålig skapelse.

Nere vid kanalen på den stenlagda gången som gick intill vattnet och där han ofta promenerade fanns oftast frid och ro och så även idag. Han satte sig ner på en bänk och tittade på frusna gräsänder som låg stilla i det kalla vattnet. Det låg ett lätt dis över vattenytan och i det bleka solskenet så var det vackert. Han tog fram sin pipa och stoppade den och tände. Det var ett privilegium som män i hans ålder hade. Att kunna röka pipa utan att någon höjde på ögonbrynen. När ungdomar rökte så var ofta piphuvudet stoppat med andra saker än tobak visste han av egen erfarenhet. Och kvinnor använde överhuvudtaget inte denna typ av rökdon. Han undrade varför.

Medan han satt där i godan ro och puffade på sin pipa så kom en äldre dam och satte sig bredvid honom. Lite för nära för att han skulle tycka att det var bekvämt och han flyttade sig därför lite åt sidan. Då stirrade hon på honom och sade. ”Fy fan vad det luktar illa om den där jävla pipan!” Han ryckte till och stirrade tillbaka. ”Va?” Sade han och skrattade till. ”Din pipa luktar skit”, sade hon igen och rynkade på näsan. Han flinade, drog ett djupt bloss och blåste ut röken åt hennes håll och hon viftade med armarna och såg högst indignerad ut. ”Det är farligt! Jag har kol! Jag kan dö!” Vrålade hon. Den piprökande mannen synade henne i sömmarna och såg en kvinna med någon slags ryssmössa på huvudet med öronlapparna hängande som öronen på en cockerspaniel. Djupt liggande stickiga ögon och det du såg av håret var grått och spretigt. På fötterna hade hon håriga Moon boots från åttiotalet och en lång, sliten täckkappa i brunt. Han blåste mera rök på henne. ”Sluta! Vad gör du gubbe!” Skrek hon med gäll stämma och hostade. Han skrattade rått och blåste än mer piprök på henne. ”Men sluta någon gång för guds skull. Är du inte riktigt klok”, tjöt hon ”Men dra åt helvete då käringjävel, jag satt här först. Det finns fler bänkar än den här”, morrade han och vände bort blicken och slöt sina ögon. Han gick in i sig själv och sög hårt på sin pipa.

Plötsligt reste hon sig upp och fiskade ur täckkappans innandömen fram en käpp och gav sig vildsint på honom med den. Men han var snabb och for upp på fötter och tog tag i käppen när hon slog mot honom och slet den ur hennes händer och returnerade slaget. Slog med full kraft och träffade henne hårt i huvudet i den högra tinningen och hon föll som en säck potatis till marken och rörde sig inte.

Robert stod med käppen i hand och såg perplex på kroppen som låg på stengången och han väntade på att hon skulle resa sig. Men den gamla damen låg kvar och rörde sig inte överhuvudtaget. Vad fan nu då! Tänkte han och böjde sig ner över henne. Försökte höra om hon andades men det var omöjligt. Tog istället tag i hennes handled och kände efter puls men ingen fanns. Fan! Hon är död tänkte han. Käringen är död! Vad i helvete ska jag göra nu? Han reste sig upp och såg sig omkring för att kolla om någon sett vad som hänt. Men inte för att få hjälp utan av helt andra anledningar. Han tänkte inte åka fast för att ha slagit ihjäl en elak käring. Nej, nej, det gick bort.

När han öppnade ögonen så satt fortfarande den gamla damen och bjäbbade som en ilsken hund och han önskade att det han föreställt sig hade varit sant. Han reste sig och skakade uppgivet på huvudet och gick därifrån. Den trötte Robert strosade sedan efter ån och härmade de bräkande änderna och lyckades få dem med sig ungefär som råttfångaren i Hameln som spelade på sin flöjt och som lyckades få råttorna att följa honom. Änderna förväntande sig antagligen att få mat men när ingen kom så tröttnade de och gav honom fingret och simmade därifrån. Han böjde sig ner och plockade upp en sten som han slängde efter de otacksamma kräken. ”Far åt fanders era jävlar!” Skrek han och skrattade högt. En man och en kvinna som hand i hand var på väg emot honom tog en omväg förbi den skrikande vettvillingen och stirrade förskräckt. Och när han glodde tillbaka så slog de ner blicken och ökade på stegen. ”Det gäller er också, hör ni det!” Vrålade han. ”Era förbannade idioter”, muttrade han sedan.

Väl hemma igen så tog han fram gitarren och spelade de låtar han kunde om och om igen och sjöng för full hals och drömde om berömmelse och framgång och evigt liv tills han tröttnade och gick och lade sig på soffan för att titta på teve. Han såg en fotbollsmatch och det tyckte han om. Fotboll var alltid fascinerande och för honom fanns ingen annan idrott som var värd att följa ansåg han. Han stängde av teven sedan och gjorde sig klar för natten. Läste en stund i sin bok som låg på nattduksbordet. Lade den ifrån sig efter tre sidor och somnade sedan och drömde om en hund som sprang på en strand. Dess tunga svängde fram och tillbaka som en våt slips och hundens ögon såg lyckliga ut och vattnet skvätte om dess stora tassar och solen sken och det glittrade som av diamanter i vattnet. När han vaknade efter en timme, som han alltid gjorde, så ville han tillbaka till sömnens land men istället så var han tvungen att gå upp och kissa som så många andra män i hans ålder.

Istället för att gå och lägga sig igen efter förrättat värv så tog han på sig sin morgonrock och tofflor och gick ut och satte sig på sin balkong och tände upp pipan. Han började så småningom närma sig något som han valde att kalla för insikt kände han. Hela hans liv hade varit en upptäcksförd och det kändes som om han aldrig riktigt hittat vad han sökte. Det var så många drömmar som han haft men aldrig fick se uppfyllda. Och så många liv som han ville ha men aldrig fick leva och han kände inom sig att han hade så mycket mer att ge än det som han lyckats åstadkomma. Men nu var det ju slut snart och vad skulle man tro, hade han tio eller femton år kvar? Han visste inte men han hoppades på att i nästa liv kunna uppfylla det som han inte förmått i det nuvarande. Problemet var ju bara att om nästa liv var en ny start på blankt papper så var ju sannolikheten för att hans mål för det nya livet inte längre skulle existera och det ville han ju inte. Insikten, eller snarare förståelsen för det liv han levt blev mer påtaglig ju längre han levde och han tänkte att om han verkligen fokuserade på de mål han hade satt upp för framtiden i detta liv som han levde så skulle det påverka det kommande nya. Om det nu fanns förstås.

Han kratsade ur pipan och gick och lade sig igen. Låg vaken med snurrande tankar i huvudet och stirrade i taket i två timmar och lyckades till slut somna om och vaknade lagom till lunch.

Robert stod nu i sitt sovrum och packade en resväska. Han hade fattat ett beslut, ett beslut att resa bort på obestämd tid. Det hade kommit över honom där under natten att han avskydde sitt liv som det var och att det inte fanns någon anledning att hålla fast vid det inrutade liv som han levde. Han hade levt ensam nu i många år efter att hans fru lämnat honom för en annan och han hade sår från det uppbrottet som aldrig skulle läka. Robert förstod inte varför det hände. Det kom som en blixt från klar himmel och den iskyla som hans fru visade upp när hon gick satt som ett häftplåster i hans hjärna och han gled då ner i ett hat som höll på att förtära honom och hamnade sedan i en djup depression. Det gick så långt att han hade planer på att ta sitt eget liv men han vågade inte och idag så var han glad över att han inte tog det så definitiva steget. Men nu var det nog. Det var dags att öppna dörren till ett nytt liv. Hans mage pirrade vid tanken.

När han ätit en stadig lunch bestående av isterband och stuvad potatis så ringde han upp sin hyresvärd och meddelade att han skulle resa bort på obestämd tid. Att han inte sade upp lägenheten berodde på det lilla uns av feghet som han hade kvar och han tänkte att det var bra att ha en plats att återvända till om det skulle bli nödvändigt och dessutom så var det ju det här med möblerna. Hans planer var diffusa. Det fick ge sig med tiden. Efter detta så ringde han upp sin chef på arbetet som han arbetade deltid på och sade upp sig med omedelbar verkan. Chefen föreföll lättad till Roberts förtret och han bad honom tyst i sina tankar att dra åt helvete. Dock så avslutade han konversationen så hövligt han kunde och tryckte bort samtalet.

När han sedan gick över sina besparingar så såg det bra ut. Han kunde börja ta ut sin pension i vår, i slutet av februari till och med, och som det verkade så skulle han kunna leva gott i åtminstone tjugo år till. Den något till åren komna mannen ringde en Taxi och när den kom så klev han in i baksätet och kände hur hjärtat bankade när han bad om att få åka till tågstationen. Väl framme där så köpte han en biljett till Stockholm och därifrån så tänkte han sig vidare till Köpenhamn och han kände sig som när han var tjugo igen och gav sig ut i Europa på egen hand för första gången. Och han tänkte på Jonny, grabben som han aldrig glömt. Den vilda, galna finska rockaren som han träffat i Frankrike och slog följe med under några veckor då på den tiden. Och som han sedan åkte för att träffa i Helsingfors ett antal år senare vilket var ett av hans många misstag i livet. Allt som de haft tillsammans under de veckor då det begav sig då de reste ihop var som om det aldrig hade existerat och de var som främlingar för varandra och en morgon innan Jonny hade vaknat packade han sin trunk och åkte hem. Han hade aldrig hört från honom igen men han fanns kvar i hans tankar och han hade bilder i ett gammalt fotoalbum som han tog fram ibland. Han undrade hur mannen från landet i öster såg ut i dag.

Jonny som knarkade. Det fanns bilder på honom på ett hotellrum i Paris där han leende sköt upp sitt amfetamin i armen och den gamle mannen mindes hur den galne finländaren tjatat på honom att han skulle prova. Men han hade avstått. Höll sig till vin och öl och sin påse med gräs som han tillsammans med hög puls vid varje gräns fraktade runt i Europa. Vid återträffen hade Jonny tagit sig samman, slutat knarka och skaffat sig en fästmö som men oblida ögon såg på gästens besök och de drack fina viner till middagarna i måttlig mängd. Det var en ohållbar situation men Robert tyckte sig då och då se glimtar av den gamle Jonny djupt inne i hans ögon och han försökte tala om det som varit för att locka fram den gamle rockaren i honom men det var ett hopplöst företag så han åkte hem som sagt. Robert var djupt bedrövad en lång tid efter den resan. Sedan träffade han Helene och gifte sig och så gick det som det gick.

Men nu stod han på perrongen och väntade på sitt tåg som skulle ta honom ut i världen och han önskade att Jonny och hans andra fåtaliga vänner hade kunnat se honom nu. Hade de velat vara med? Eller skulle de bett honom ta sig samman och stillatigande vänta på döden? För det var alternativet för Robert. Av detta bestod hans insikt och det var nu dags att försöka glömma det som varit och från och med nu så gott det nu gick att ta vara på den tid han hade kvar istället. Robert hade låtit onda minnen och förmodade lögner från hans exfru förstöra så mycket och han grämde sig över detta sorgliga faktum. När han såg tillbaka på sitt liv så kändes mycket av det han gjort meningslöst och detta var ett tragiskt faktum och han undrade hur andra människor kände. Var de nöjda och tillfredsställda och skulle de dö med frid och ro i själen och med en känsla av att de hade gjort avtryck genom sin existens på jorden? Vad det gällde honom själv så kände han sig som ett öde rö på slätten som han den där rockpoeten skrev och han skulle knappast bli ihågkommen som någon epokavgörande personlighet när han slutat existera. Det hade dock ingen större betydelse nu försökte han intala sig och när tåget kom så klev han på och när han lämnade centralen och såg ut genom fönstret så fylldes han av tillförsikt.

Det skulle bli bra det här.

Under ytan

Solen gick upp till en ny dag. Det skulle komma att bli varmt. En katt låg på verandan till det lilla huset och njöt i morgonsolen. Snart skulle den tycka att värmen blev plågsam och istället lägga sig i skuggan men nu var det skönt och den kisade mot solen.

Stugan var en med sommarstugemått mätt stor röd trästuga med vita knutar och fönsterbågar som var utformade av en snickare med glatt humör. Gardinerna som hängde på traditionella, okomplicerade gardinstänger var ljusa och genomskinliga och dansade som älvor i sommarvinden då fönstren stod öppna. Det fanns inget rinnande vatten i huset men el var indraget och det stod en gammal vedspis i köket och en vanlig dito. En öppen spis fanns i vardagsrummet. Veden som eldades förvarades i ett vedförråd inköpt på Bygg Max och som var monterat av husägaren själv.

I det rymliga sovrummet låg denne och sov tungt. Det var en ung man, några och trettio med ett skägg som var längre än hans hår. Skägget var rött, illrött, och välansat fast det var långt. Håret gick också i en röd nyans, men var snaggat och hans glasögon som låg på nattduksbordet hade tjocka kanter och vittnade om att han inte såg så mycket utan dem. Men nu sov han som sagt och där han var behövde han inga glasögon eller andra hjälpmedel för att se de hemskheter som han för tillfället upplevde. När mannen till slut vaknade satte han sig kapprak upp i sängen och andades tungt. Pyjamasen var genomsvettig och han hade svårt att orientera sig. Den unge mannens dröm hade varit mörk med suddiga konturer och marken han gick på var som gungfly. Drömmen var fylld av människor som han älskade, hans fru i synnerhet, som svek och skrattade åt honom i hans elände och när han försökte slå och skada så var slagen verkningslösa. Det var således en klassisk mardröm. Tillika så var den vidrig och det var inte första gången han hade haft den och det hade gått så långt att han började ta drömmarna på allvar och grodde en misstro mot sin partner som visserligen var ville han tro, ogrundad men det var ändå en källa till oro både för honom och henne. Hon, hans fru, skulle för övrigt komma ut till deras lantställe där han befann sig som i morgon och han längtade efter henne. Han hade städat, skurat alla golven, klippt gräset och gått med grästrimmer efter alla kanter och det såg snyggt och prydligt ut. Han hade gjort rent grillen. Skrubbat gallret med något mirakelmedel från LIDL så att det blänkte i solen. Grillbriketter hade han köpt och i jordkällaren låg både kycklingfiléer och fläskkarré. Den unge mannen hade också köpt vin och öl och en dyr flaska tioårig whisky och morgondagen hette lördag och de två, Ulla och Robert, hade tre veckors semester tillsammans.

Robert klev ur sängen, tog av sig sina fuktiga nattkläder och slängde dem i tvättkorgen och gick naken ner till sjön. Han kastade sig i från bryggan och simmade några tag innan han tog sig in på grundare vatten igen. Tog tvålen som han lagt på en sten invid strandkanten och tvålade in sig noga och gick sedan ut till djupare vatten igen och sköljde av sig tensiderna. Vattnet var kallt. Det blev aldrig varmt i den här sjön hur vackert väder det än var och han kunde inte begripa varför. Robert hade funderingar på att under ytan djupt därnere någonstans så fanns en kall källa ur vilken det hela tiden strömmade iskallt vatten.

Det var gott om fisk i sjön och den smakade utmärkt och Robert ansåg att det var tack vare att vattnet var så friskt och som sagt kallt. Han gick upp ur vattnet och satte sig i en solstol för att soltorka. Det var vackert där de bodde. Sjön var liten och kantad av barrskog och på andra sida låg en lada på en äng och där kunde du se älgar och rådjur på kvällarna som stod nere vid strandkanten och drack vatten. Robert och Ulla hade en tubkikare stående på verandan för naturupplevelser av den sorten. Stugan låg i en glänta med stora gräsmattor. Det fanns flaggstång och två potatisland, jordgubbsland och en kryddodling samt en häck med hallonbuskar. Vid dessa stod en hammock som var en fin plats för tupplurar eller för att ligga och läsa en bok i. Robert tyckte mycket om deras lantställe och han längtade dit så fort det blev sommar. Han var visserligen där på vintrarna också för att fiska, angla, och de gäddor han fick var av det större slaget och även om han inte tyckte om gädda i vanliga fall så var de som han fick i den här sjön fullt ätbara. Han reste sig och gick in i stugan för att koka kaffe och äta frukost.

Ulla vaknade i lägenheten i den lilla staden och kände sig trött. En dag kvar tänkte hon. En dag av tröttsamt arbete på kontoret som hon arbetade på och sedan semester. Hon satt på sängkanten i sin sidenpyjamas som hon fått av sin man och gäspade stort. Ulla var trött på att arbeta. Hon kände det som om hon kastade bort sitt liv på arbete för någon annan och ofta så tänkte hon att livet måste vara något mer än det som det var. Var det verkligen meningsfullt att varje dag gå till sitt arbete för att göra samma saker dag ut och dag in. Komma hem, äta middag och sedan glo på teve för att när klockan började närma sig elva gå och lägga sig för att orka upp till en ny dag av samma sysslor? Hon tyckte inte det och de, Robert och hon, hade ofta talat om att försöka förändra sina liv men det hade stannat vid prat och det var svårt att hitta någon lösning.

När hon var yngre och inte ännu hade träffat Robert så levde hon det sorglösa livet och att ha en fast partner och ett ordnat liv låg långt fram i tiden för henne. Livet var en fest och krogbesöken många och hennes eskapader skulle av Robert ha betraktats som osedliga om han hade vetat om hur hon var då. Själv så hade hon inga större problem med hur andra såg på henne. Hennes liv var hennes eget och så länge hon mådde bra så var det väl okej ansåg hon. Hon var dock lite tveksam till att vara för öppenhjärtig med livet som ung för Robert och hade lite dålig smak i munnen på grund av detta undanhållande av ungdomens vår för honom.

Men som det var nu i den här äktenskapssituationen som hon var i och trivdes väl med. Så föreföll det som att de trasslat in sig i en härva av utgifter som de var tvungna arbeta för att kunna betala. Visserligen så var det skönt att ha två bilar, en stor fin lägenhet på fyra rum och kök, ett underbart sommarviste och en liten båt med motor. Men den tid de hade för att kunna utnyttja sina attribut var för kort och de hade hamnat i en situation som kändes som ett ekorrhjul och det var svårt att acceptera att det skulle vara så här i många, långa år till. Ulla suckade och tänkte på att hon måste prata med sin man om det här igen. Hon visste att han var av samma åsikt som hon men det hjälpte ju föga när livet såg ut som det gjorde. Hon avundades människor som fann en tillfredsställelse i att arbeta. Som såg sitt arbete som viktigt och inte kunde tänka sig att sluta med det eftersom arbetet var deras liv och ingenting som de ansåg som betungande. Det var obegripligt tyckte hon. Det kunde inte vara så att tillvaron på den här planeten skulle till åttio procent skulle bestå av måsten. Först gå skola i många år som var obligatorisk. Sedan ännu mera utbildning som var självvald för att bli något som du skulle hålla på med resten av din tid på jorden. För att sedan när du var trött och gammal och utarbetad gå i pension. Ulla ruskade på sitt väna huvud, reste sig upp och tog av sina pyjamasen och ställde sig framför spegeln naken. Hon tyckte om vad hon såg. Hennes kropp var vältränad och hennes mage platt. Hennes rumpa var fyllig och hon visste att Robert älskade den. Brösten var inte stora men fasta med uttalade bröstvårtor och hon älskade att se hur Robert påverkades av dem när hon bar tunna blusar eller T-shirt utan någon behå. Hon kände sig plötsligt kåt och längtade till i morgon när hon skulle få åka ut till sin man. Men först arbete, ja först detta jävla arbete och sedan frihet i tre långa veckor. Hon gick in i duschen, åt frukost och klädde sig i en gul sommarklänning och tog hissen ner till garaget. Satte sig in sin lilla men snabba bil och åkte till jobbet. Ulla kände sig hyfsat tillfreds med tillvaron trots sina deppiga tankar på morgonen.

Robert satt i båten och fiskade. Han hade redan fått tre fina abborrar som han skulle tillreda till middag och katten skulle också få smaka. Den satt i fören och jamade och stirrade på fiskarna som låg i båten. Bosse, som katten hette, hade varit framme och petat på de randiga firrarna men han tyckte inte om rå fisk och återvände därför till sin plats längst fram i båten men fortsatte att jama ynkligt då och då. ”Du får vänta lite kissemiss”, sade Robert. ”Det är långt till middag ännu och jag måste nog ta ett par till för att det skall räcka till oss båda.” Samtidigt som han sa det så högg det igen och att det var en gädda den här gången rådde det inget tvivel om. Det kändes på tyngden och på sättet den rörde sig när den satt på kroken och efter en kort kamp så landade han en sjökrokodil på minst tre kilo uppskattade han vikten till. Han släppte tillbaka den. Det var abborre han var ute efter. Det fanns visserligen både harr och öring i sjön och ibland så högg de på spinnare men han tog dem oftast på fluga. Men idag var han som sagt på jakt efter abborre. Robert lade ifrån sig spöet och plockade upp upp en kall öl ur nätkassen han hade hängt vid sidan av båten. En iskall, immande Carlsberg av stark typ, han öppnade den och drack njutningsfullt. Tömde nästan halva burken i ett drag och ställde den ifrån sig i det lilla ölställ av trä som han själv byggt och monterat i båten. Öl var verkligen gott och han kände redan hur hans sinne blev lätt när alkoholen fick fäste i synapserna. Roberts mungipor drogs uppåt och han log fånigt. Han tog burken igen och drack upp resten också, lade ifrån sig burken på durken och fortsatte sitt fiske. Efter att ha fångat ytterligare tre fina abborrar så gick han i land på sjöns enda ö som mer var en lite kobbe med en tall på. Där rensade han fisken och drack kaffe och åt en medhavd macka med ost och skinka på. Bosse fick lite skinka och var nöjd så ett tag. När han ätit så tände han en cigarett och satt och rökte ett tag och tittade ut över det stilla vattnet. Robert hade druckit ytterligare ett par öl och kände sig lite yr. Fastän det var ju så, att det var yrseln du ville åt så allt var som det skulle. Han hade blicken inställd på evigheten och således inte fixerad på något speciellt när han i ögonvrån uppfattade något i vattnet. En böljande rörelse som om något stort var upp till vattenytan utan att bryta den och när han vände blicken åt det hållet så var den försvunnen. Robert satt på helspänn och väntade på att få se det igen men när inget hände så började han tvivla på vad han sett och skyllde på värmen och ölen. Vad skulle det ha varit tänkte han. För stort för en fisk och tillika för en säl och sälar fanns ju knappast i en insjö så vad var det? Inbillning säkert, han hoppades det i alla fall.

Robert lade sig ner i på de släta stenarna och slöt ögonen. Förträngde böljande vattenytor och tänkte istället på hur skönt det var att vara ledig. Och han halkade återigen in på det spår som han och Ulla tuffat fram på så länge nu, det som handlade om att göra en förändring. Det slutade dock alltid med att de resignerade inför de praktiska problem som det skulle innebära att sluta jobba. Alltid dessa pengar, Robert svor för sig själv och suckade när han insåg hur långt det var till pensionen och den förmodade frihet som den skulle innebära. Om du inte blev sjuk och dog förstås innan sextiofemårsdagen. Han satte sig upp och öppnade en till öl, den femte. Han började bli lite full nu och han kisade ut över det glittrande vattnet och återigen så såg han hur vattenytan bågnade kraftigt bara hundra meter ifrån strandkanten. Och den här gången var det ingen inbillning och han kom snabbt på fötter med bankande hjärta och han kände hur kallsvetten bröt ut i pannan och på ryggen. Han blev helt enkelt skitskraj. Robert rotade i fickan efter sin telefon och ringde sin fru. Hon svarade inte. Precis som vanligt således och han kände hur han blev irriterad. Hur fan skulle han ta sig hem frågade han sig själv sedan. Robert hade verkligen ingen lust att sätta sig i båten när det lurade odjur under vattenytan så han stod där han stod och hjärtat fortsatte att dunka och han försökte på något sätt förstå vad det var som lurade under ytan. Det kanske kom från hans förmodade underjordiska källa. Eller var det någon form av gasbubbla resonerade han och han lugnade sig en aning. Så måste det naturligtvis vara, en gasbubbla förstås tänkte han i förnekelsens sanna anda. Men det hade verkligen sett ut som om något simmade under den lugna, glittrande, vattenytan men förnuftet talade naturligtvis emot detta men han satte sig ner och spanade ut över den lilla sjön för säkerhets skull. Robert satt i gott och väl en halvtimme utan att något hände så till slut så kallade han på katten och satte sig i båten. Startade motorn, en gammal tvåtaktare av märket Evinrude, och började sakta med hjärtat dunkande i bröstet puttra hemåt. Telefonen ringde när han var mitt på sjön.

”Hej älskling!” Sade hans fru när han svarat. ”Du hade ringt?” Katten jamade och kom fram och strök sig mot Roberts ben den hörde antagligen att det var matte i luren. ”Ja, och du svarade naturligtvis inte”, sade han surt. ”Men sötnos”, hon suckade uppgivet. ”Du vet ju hur det är på mitt jobb. Varför måste vi ha den här diskussionen varje gång?” Robert kliade katten under hakan. ”Bosse hör att det är dig jag pratar med”, sade han. ”Han står här och kråmar sig.” Han skrattade. ”Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna tro att han faktiskt tycker om mig.” Ulla fnittrade i luren. ”Men han gör det Robert, det är bara det att han förstår att jag är en bättre människa än du. Sitter du i båten förresten?” ”Japp!” Sade Robert och försökte rapa diskret samtidigt som han spanade ut över vattenytan. ”Och du dricker öl förstår jag”, sade Ulla. ”Japp!” Sade Robert igen. ”Varför ringde du förresten, var det något särskilt?” Hon lät lite stressad och Robert bestämde sig för att inte säga något om vad han sett. ”Nej, jag ville bara höra din röst. Förlåt om jag störde”, sade han. ”Det gör ingenting det är roligt när du ringer men du vet som sagt hur det är det är här. Vi ses i morgon älskling, jag längtar.” ”Det gör jag också”, sade han och tryckte bort samtalet.

Solen stod lågt och den lilla sjön var vackrare än någonsin med dimslöjor och vakande fiskar och dansande sländor. Naturens storslagenhet blev påtaglig om sommarkvällar och lätt spöklik när storlommens ödesmättade läte ekade över vattenytan. En morkulla flög över det lilla huset. Samma stråk hela tiden fram och tillbaka och dess knorpande och knixande läte var på något sätt overkligt för att komma från en sådan liten fågel. Robert satt på sin hemsnickrade veranda och drack whisky. Bosse hade gått och lagt sig på deras säng. Han var trött och sliten efter båtturen och abborrarna som han fått till middag och han sov som en stock. Klockan var elva på kvällen. Vinden hade friskat i och det hade börjat susa i grantopparna och det blev plötsligt lite kallare. Robert reste sig då och gick in och hämtade en tröja som han satte på sig och sjönk återigen ner i rottingfåtöljen. Även han var trött. Dagens drama, om du nu kunde kalla det ett drama hade gjort honom mentalt uttröttad och även om färden hem med båten hade gått bra så var han på helspänn hela tiden och även när han kom iland. Han slutade dricka öl för att komma i balans och drack kaffe istället och när han lagade maten så hade han hela tiden ett öga åt sjön till för att kolla så inget sjömonster kom kravlande upp över gräsmattan för att sluka honom och katten. Det var något konstigt med det här som hade hänt och hur han än försökte hitta naturliga förklaringar till vad han hade sett så slutade det alltid med att han såg ett sjöodjur under ytan. Robert tänkte att det var något ont som lurade därute och som vaknat till liv av någon anledning. Han önskade att Ulla hade varit här. När han talat med henne i telefon för ett par timmar sedan och berättat vad han varit med om och vad han sett så hade hon bara skrattat och trott att han skämtade och han behövde hennes glada skratt nu. För när skymningen kom så småningom och Lommen tutade och grantopparna ödmjukt böjde sig för den allt starkare vinden och mörka moln tornade upp sig vid horisonten så grep rädslan tag i honom. Den förbannade rädslan som han levt med hela sitt liv och som aldrig lämnade honom helt och fullt. Rädsla och ångest över saker han gjort för längesedan samt en oförklarlig ilska mot världen i allmänhet, och ibland även gentemot hans hustru. En hatkärlek mot sin fru som han trodde bottnade i ovisshet och ett missnöje med sig själv främst men som han tog ut på henne. Nu var de känslorna här igen och det var därför han hade gått och hämtat whiskyflaskan.

Ulla sov tungt och drömde om en hund som sprang i en strandkant. Vattnet skvätte om tassarna och tungan hängde lyckligt ur hundens mun och ögonen var vilda av glädje. Hon vaknade med ett leende på läpparna. Klockan var tio på morgonen och hon hade redan packat allt som hon skulle ha med sig. Det mesta hade Robert redan tagit och det som återstod var hennes personliga saker som underkläder lite extra sommarkläder och toalettartiklar. Hon skuttade upp ur sängen och in i duschen. Klädde sig sedan, åt frukost, och bar ner sina saker till bilen. Ulla gick tillbaka upp i lägenheten och tog ett sista varv för att kontrollera så hon inte glömt något. När hon var nöjd så larmade hon på. Stängde dörren och väntade på att pipandet från larmet skulle sluta och när det gjorde så tog hon trapporna ner till parkeringen. Satte sig i bilen och började sin resa mot semestern. Hon tänkte på vad Robert berättat om fenomenet i sjön som han sett och hon log åt sin virrige man. Han drack lite för mycket, det tyckte hon nog, men han var charmig och snäll när han gjorde så och hon såg inte hans drickande som något problem, ännu. Synvillor var kanske inte något gott tecken, om det nu var en sådan, och hon skulle nog ta och prata med sin man när hon kom fram. Fast å andra sidan så tyckte hon också om att dricka och vid närmare eftertanke så bestämde hon sig för att avstå från allvarliga samtal. Hon sjöng med i låten hon lyssnade på, en gammal dänga från åttiotalet som hon älskade men som hon skämdes lite för att hon gjorde så. Hon log och var glad över att ingen hörde henne. Robert hade alltid ett och annat att säga om hennes musiksmak men hon brydde sig inte om det. Hon var den hon var och musik var inte lika viktigt för henne som det var för hennes make.

När klockan närmade sig lunch så svängde hon i på en avtagsväg som utlovade att det skulle finnas en McDonalds restaurang vid slutet av den och så var det. hon parkerade bilen och gick in och beställde menyn Big Mac & company. Drack Coca Cola zero till och var mätt och belåten när hon ätit klart. Ulla hade alltid varit svag för hamburgare och McDonalds i synnerhet. Det kallades för skräpmat men hon åt hellre sådant än satt rakryggad med näsan i vädret och petade i avancerade middagar. Matsnobbar var det värsta hon visste och hon var glad åt att Robert delade hennes preferenser. De passade så bra ihop och de hade beröringspunkter som gränsade till osannolika. De var bägge födda i augusti. Deras mödrar hade dött i förtid och de hade samma värderingar om hur livet skulle levas. Det fanns naturligtvis saker som de inte var överens om men på något sätt så förenade dessa istället för att söndra. Ulla älskade sin Robert och han älskade henne tillbaka även om hon ibland inte förstod honom riktigt. Han kunde bli så arg och hon visste inte om det var på henne han var irriterad och i så fall varför. Han brukade dock säga att de var stöpta i samma form fast till olika kön. Hon var inte riktigt säker på om det var på det sättet och det oroade henne.

Robert hade sovit dåligt. Dels för att den förbannade Bosse hade jamat halva natten och ville ut Och när han väl blivit utsläppt så tog det tio minuter innan kattskrället skulle in igen och så där hade det hållit på och varje gång som Bosse kom in så betedde han sig underligt. Strök sig efter väggarna och jamade ynkligt som om han var rädd. Robert hade tänt utebelysningen för att kolla om det fanns något därute som skrämde katten men hade inte sett något och han tänkte återigen på den bågnande vattenytan därute i den kalla sjön och även han blev rädd och satt med katten i knäet och stirrade ut över gräsmattan och ner mot stranden. Och ljuset var sparsamt för solen gömde sig bakom horisonten men skulle snart titta fram för klockan var tre på morgonen. Till slut så tog tröttheten över och både katt och man gick och lade sig. Bosse sov vid hans fötter och det kändes tryggt när han hörde kattens snusande och till slut så somnade han. När han klev upp så mådde han illa av trötthet men det blev bättre efter frukost. Klockan var nio på förmiddagen. Vädret var återigen vackert och han övervägde om han skulle ringa sin fru för att väcka henne men avstod. Tids nog skulle hon komma och han ville inte stressa henne på hennes första dag på semestern. Robert gick ut i bara pyjamas och barfota och gräset var fuktigt av dagg men solen redan varm och det skulle bli ännu en fin dag. Sjön kändes mindre skrämmande i dagsljus och han funderade lite över att han varit så rädd på natten och även om han inte kunde förklara det som han sett så valde han att negligera det hela. Han gick ut på bryggan och såg ut över vattnet. Det glittrade i solen och han kunde höra storlommen och nere i viken, vid vassarna, skränade skrattmåskolonin. Robert kände sig glad och nu glasklar i sinnet och när han tänkte på att hans fru skulle komma så pirrade det i hans mage. Han tog av sig sin pyjamas och hängde den på en av stolparna som höll bryggan och kastade sig i vattnet. Det var iskallt men uppfriskande och hela hans kropp vaknade till liv. När han klivit upp på bryggan igen så lade han sig naken i solen på de hårda bryggbrädorna och njöt.

När Ulla hade två mil kvar till lantstället så ringde hon sin man. Han svarade inte så hon avslutade samtalet och förstod plötsligt irritationen som Bosse kände när han var i samma situation. Hon gasade på lite extra för hon ville komma fram nu och den här vägen hade inte sett skymten av en polis någonsin och fartkameror existerade inte överhuvudtaget i den här delen av landet tänkte hon och log. Hon tyckte om att köra fort. Det gav henne en känsla av frihet och att köra i etthundratjugo kilometer på en väg som hade åttio som hastighetsbegränsning triggade hennes sinnen och hon kände sig superskärpt och pulsen ökade och hon var ett med farten och musiken hon spelade. Träden vid sidan av vägen blev till en grön massa när hon i hög fart for fram och hon tänkte på Formula-ett förarna som hon och Robert tittade på när det var race på teven. Att de körde i trehundra kilometer i timmen tjugo centimeter ovanför marken. Det var omöjligt för henne att sätta sig in i detta vansinne och hon var övertygad om att de där unga männen som körde saknade en viktig del i sin verklighetsuppfattning och var så kallade adrenalinknarkare hela bunten. När hon kom fram till avtagsvägen som ledde till deras stuga så var hon så fartblind att hon höll på att missa den och fick ställa sig på bromsen för att kunna svänga. Om hon kört bara lite snabbare så hade hon hamnat i diket, och för att kompensera så körde hon överdrivet långsamt ända fram. Hon parkerade bilen och klev ur och ropade på sin man.

Robert sov som en stock och hörde inte hennes rop och det var inte förrän hon klev ut på bryggan som han vaknade och satte sig yrvaket upp. ”Hej älskling”, sade Ulla och log och lät sin blick glida upp och ner över hans kropp. ”Ligger du här till allmän beskådan? Du borde skämmas”, sade hon när han inte svarade. Robert stirrade på henne och försökte få ihop det splitter som var hans hjärna till en enhetlig bild som gick att förstå. Han lyckades till slut någorlunda och log mot sin fru när hon satte sig ner bredvid honom och kysste hans solvarma läppar. ”Du är vacker min sötnos”, sade hon. ”Och jag har längtat så efter dig.” Robert såg henne i ögonen och kände sig fortfarande lätt förvirrad. Om det var solen eller det hastiga uppvaknandet eller något annat visste han inte. I vilket fall som helst så kändes det som om han stod bredvid och tittade på, som om han både var åskådare och mitt i skeendet. En underlig upplevelse var det dock och han ville att det skulle ta slut. ”Jag har längtat efter dig också”, sade han med grötig röst. Ulla tittade ingående på honom, var han full? Nej hon trodde inte det men han föreföll lite borta men det var väl inte så konstigt tänkte hon när han legat och sovit i solen i Gud vet hur länge.

Robert försökte samla tankarna. Tittade ut över sjön och sedan tillbaka på sin hustru. Kliade sig i skägget och ruskade på huvudet och började så småningom hitta sig själv. Konturerna klarnade och han reste sig upp och omfamnade sin fru. ”Hur mår du Robert?” Frågade Ulla och tittade ingående på honom. ”Har du druckit?” Sade hon fast hon visste att han inte gjort det. ”Nej jag tror inte det, men det känns som om jag hade gjort det. Min värld förefaller lätt dimmig”, sluddrade han teatraliskt och log. ”Jag har ont i huvudet också.” Han rynkade ögonbrynen och grimaserade. ”Du har fått solsting”, sade Ulla bestämt. ”Kom, vi går upp till stugan så du får dricka vatten och lägga dig i sängen ett tag.” Robert nickade och gick naken bredvid sin fru bredvid grusgången. Ulla bar pyjamasen. ”Jag såg den där grejen igen”, sade Robert tyst. ”Bara tjugofem meter ut från bryggan. Det såg ut som en mindre val, du vet sådär som det ser ut när de går upp och andas med bara ryggen synlig, på teve.” Ulla tittade oroligt på honom men sade ingenting.

I stugan så mådde Robert lite bättre, men han gjorde som hon sa, drack vatten och tog på sig mjukisbyxor och en T-shirt och lade sig för att vila en stund, fast inte på sängen utan i soffan. Ulla tittade på honom. ”Jag hade förstås tänkt göra dig sällskap i sängen”, sade hon. ”Men du kanske inte vill?” Hon tog på sig en låtsad, ledsen min. ”Du har tröttnat på mig, du älskar mig inte längre”, sade hon raljerande. För hon visste att Robert var hennes och att hon var hans och de hade sitt språk och sina manér och de förstod varandra för det mesta och även denna gång. För han reste sig och de gick till sängen och han klädde av henne som hon tyckte om att han gjorde och han lade henne på sängen och tittade på henne och hon tyckte om hans blickar och när han tog av sig sina kläder så såg hon att han var redo och hon visste att han snart skulle känna att hon också var det.

Efteråt så låg de tillsammans och småpratade och Ulla frågade försiktigt om de visioner eller upplevelser snarare, av något oförklarligt i sjön som Robert haft. Han tittade på henne och såg att hon tvivlade. ”Du får tro vad du vill”, sade han indignerat. ”Men jag såg det jag såg och jag fattar inte varför du inte tror mig, men jag ska visa dig.” Han satte sig upp i sängen. ”När vi ätit lunch så ska jag ta dig med ut i båten och sedan så hoppas jag att det där som jag sett visar sig igen så att du slipper tro att jag blivit knäpp. Om du törs förstås”, sade han och lutade sig fram och pussade henne på hennes rosiga, varma läppar. ”Jag tror inte att du blivit galen min älskling, men öl, värme och glitter på vattenytan kan lura det mänskliga ögat, det säger min optiker i alla fall”, sade Ulla och såg viktig ut. Robert gjorde en grimas. ”Du menar den där beskäftiga idioten med guldring i örat som tror att han är något? Jag fattar inte vad du ser hos honom!” Morrade han. ”Vadå, han är jätteduktig, jag har aldrig fått så bra glasögon som de som han provade ut.” Hon skrattade till. ”Är du svartsjuk Robert? Betänk då att han är över sextio år.” ”Är han?” Sade Robert förvånad. ”Han ser då bra mycket yngre ut det får jag ju ge honom ändå. Men dryg är han i vilket fall som helst oavsett ålder.” Ulla svängde sin långa slanka ben över sängkanten och sträckte på sig när hon stod upp. ”Jag tycker att han är trevlig jag”, sade hon och tog på sig sin morgonrock. ”Jag tycker att du är snygg jag”, sade Robert och såg på henne. ”Det är du också”, sade Ulla.

De satt där i båten tillsammans sedan. Båda hade fiskespön i händerna och de sade inte mycket utan koncentrerade sig på både fiske och eventuella fenomen i den kalla sjön. Ulla fick en stor gädda på kroken. Drillade gäddan vant och fick upp den med håven. Krokade loss det slemmiga monstret och satte tillbaka fisken. Den stora, grönskimrande mördarmaskinen tvekade ett tag i vattenytan innan den med två kraftiga slag med stjärten försvann ner i djupet. ”Hur mycket tror du att den vägde?” Frågade Robert. Ulla tvättade av fiskslemmet från händerna i vattnet och log mot sin man. ”Jag vet inte riktigt, mellan fyra och fem kilo kanske, den var ju stor, eller hur?” ”Du har en bit kvar till mitt rekord”, sade Robert. Ulla gjorde en grimas och lipade åt honom. ”Tio kilo va?” Muttrade hon. ”Tio komma tjugofem”, flinade Robert. Och de var vackra tillsammans där de satt i sina byxor från Claes Ohlsson, hon i ceriserosa och han i gröna, och de hade flytvästar och kepsar och de var en bild av hur det borde, men sällan var, för gifta par. Världen var för det mesta en lugn plats för Robert och Ulla. Få stormar eller jordbävningar störde deras tillvaro. De fann lugn och ro i varandra och den ena närde den andra och de såg fram emot att åldras tillsammans och det var så trots att de inte var särskilt lika till vare sig sätt eller utseende. Vilket var tur för de var verkligen varandras motsatser i många avseenden. Men de kompletterade de varandras olikheter och de blev till en helhet tillsammans. Som två pusselbitar som gjorde hela bilden av deras liv tillsammans färdig, klar och inramad och den satt där på väggen i deras gemensamma slott och symboliserade det som var bra och hur det skulle vara. Ulla såg på sin man och kände sig glad och hans röda hår och skägg gav honom ett robust och hederligt utseende och han var en ärlig man. Han ljög aldrig och det var ibland plågsamt att han han aldrig gjorde så och han var ofta arg. Men hellre det tänkte hon, än halvkväden visa och undflyende beteende. Hon var, innan hon träffade Robert, en sådan som sällan tog ställning och som trippade på tå på den smala stig som erbjöds den villrådiga och som utan att ljuga hellre var tyst än talade. Robert hade lärt henne att räta på ryggen och stå för de tankar hon bar på och att aldrig säga att saker och ting var bra om det inte var det. Hon var en bättre människa idag, och det hade hon sin man att tacka för. Om Robert förstod vad han gjort för henne visste hon inte, men det spelade ingen roll för henne. Hon var bara glad att de träffats. Ulla hade i sin tur fått honom att ibland, om än inte ljuga, åtminstone nyansera ärligheten en aning. Det bar honom emot. Ulla var medveten om detta men en balanserad attityd till världen gjorde saker och ting lite lättare i deras liv ansåg hon. Och Robert förstod att det var så och det fick henne att må väl och hon spann som en katt i hans närhet. Apropå katt så hade de lämnat Bosse på landbacken och Ulla visste att han skulle stå på bryggan och spana ut över vattnet ända tills de kom tillbaka till bryggan. ”Vad säger du älskling, ska vi ta och bege oss hemåt. Bosse saknar oss säkert?” Frågade hon och lade ifrån sig sitt spö. Robert tittade på henne och ruskade sakta på sitt huvud. ”Nä inte förrän vi har sett det vi kom hit för att se”, sade han och kastade ut sin spinnare igen. Ulla suckade och visste att det inte var någon idé att argumentera. ”Om det nu finns något att se”, mumlade hon tyst. ”Vänta du bara”, sade Robert. Som hade väldigt bra hörsel när det behövdes.

De fortsatte sitt fiskande och sade inte så mycket. Kastade ut och vevade in sömngångaraktigt och det var rogivande för själen. Som att skärma av sig från världen runt omkring. Sitta i en bubbla av harmoni och låta tankarna flyga vart helst de ville. Deras hjärtan slog lugna slag och det enda som hördes var skrapandet av fötter mot durken i båten, vinandet från linor som hasplades av rullen och det mjuka plasket av betet som slog ner i vattnet. Allt hade varit precis som det skulle vara om det inte hade varit för det okända som lurade i djupet.

För under den blanka vattenytan seglade en mörk, stor cirka tio meter avlång skugga omkring som ett moln på en klarblå himmel. Den liknade en onormalt stor rugbyboll och den närmade sig båten långsamt. Cirklade runt den lilla plastekan med en diameter på ungefär tjugofem meter och det var Ulla som upptäckte den först. Hon grabbade tag i relingen på båten med en handen och i Robert med den andra, spinnspöet föll till durken men det brydde hon sig inte om. Ulla nickade ivrigt åt där skuggan gled omkring. Hon såg skräckslagen ut. Tiden tycktes stanna och hennes hjärta slog så hårt att det kändes i hela kroppen och hon kunde inte ta sina ögon från det som hon såg. Allt förändrades plötsligt. Det som varit en normal sommardag på sjön med fiske och en älskad make och med alla semesterattribut du kunde tänka dig förvandlades som genom ett trollslag till något som liknade en skräckroman av Stephen King där du själv hade huvudrollen. Hela hennes kropp skakade som om hon frös och hon kunde inte få ett ord över sina skälvande läppar. Hon satt stelt stirrande och höll krampaktigt i Roberts arm. Ulla vågade knappt andas och hennes ögon sved och tårades av att hon inte blinkade mer än nödvändigt och det såg ut som om hon grät

”Vad var det jag sa”, väste Robert. ”Vad var det jag sa, OH! Du klentrogne.” Han följde tingesten med blicken och vred hela tiden kroppen så att han inte skulle tappa ögonkontakt med vad det nu var som simmade, eller snarare flöt omkring därute Ulla sade ingenting utan satt stel och stirrade på det som hade visat sig. En skugga, något utan skarpa konturer som sakta rörde sig runt, runt i allt snävare cirklar. Så uppfattade hon det. Tiden stannade tyckte hon, och det föreföll som en evighet tills det obegripliga utan ett ljud, inte ens ett plask, försvann ner i djupet. Hon kände sig på gränsen till panikslagen och bara väntade på att det svarta där ute skulle välta båten och sluka henne och Robert

”We need a bigger boat”, sade Robert och flinade mitt i allt det som var kaotiskt och skrämmande och någonstans så var han nöjd med att han hade haft rätt och att det inte var hjärnspöken. ”Herregud! vad var det där”, sade Ulla. Robert skakade nekande på huvudet. Ryckte på axlarna och gjorde en jag-vet-inte min och smekte sin fru på kinden. Ulla satte sig ner med huvudet mellan knäna och kände sig yr och lätt illamående. ”Kan vi åka hem nu, snälla?” Sade hon sedan och var kritvit i ansiktet. Robert nickade och drog igång motorn och de sade ingenting till varandra under den korta båtturen. Tio minuter senare så gick de iland. Ulla stod på bryggan medan Robert förtöjde båten. Hon såg honom i ögonen när han stod på bryggan mitt emot henne och sade ännu en gång. ”Vad var det där egentligen?”

Hennes man svarade inte utan lade armen om hennes axlar och tryckte henne intill sig. När de kom upp till stugan så gick Ulla och hämtade whiskyflaskan och de satte sig tillsammans på verandan och drack. De pratade länge och väl om det de sett och de försökte på alla möjliga sätt att förklara det logiskt men utan framgång. Det närmaste de kom var att det var en onormalt stor säl, men båda insåg ju att det var osannolikt så till slut så slutade de prata om det och ägnade sig istället åt att skratta och dricka sprit. Båda hade dock en känsla av både rädsla och nyfikenhet. Ulla var mest bara rädd. Robert hade blivit tapper av alkohol och pratade om att ge sig ut igen och försöka få klarhet i mysteriet. Det här kunde ju vara början på något stort ansåg han ”En sensation utan dess like och vi skulle vara upptäckarna”, sade han exalterat. ”Och få hit en massa turister, är det vad du vill älskling? Jag tror inte det va.” Hon suckade djupt. ”Är inte du rädd ett dugg?” Frågade hon sedan. Robert tänkte efter och var visserligen rädd erkände han för sig själv men han kunde inte släppa tanken på att möta odjuret, om det nu var ett odjur, öga mot öga och han gjorde i sin berusning upp en plan i tysthet. ”Nej inte speciellt”, ljög han.

Ulla gick och lade sig. Pussade sin man som såg besviken ut men hon förklarade att hon var trött av spriten och hon ville bara sova för att komma bort ifrån världen en stund. Robert sade att han förstod men att han ville sitta uppe en stund till sade han. Så då gjorde han det och lyssnade på vinden som viskade tyst och hemlighetsfullt i träden om allt som hade hänt den här dagen, och om det som skulle komma att hända. Och det var mörkt ute, mörkare än det brukade vara så här års och Robert tänkte på det en stund, på att det var underligt.

Han reste sig upp en halvtimme efter att hans fru gått och lagt sig och gick ner till bryggan där han satte sig och tände en cigarett. Han funderade länge, tände ytterligare en cigg, fimpade och bestämde sig till slut. Gick ner till båten och rodde ut till kobben, satt i båten en stund och spanade ut över vattnet och gick sedan iland och väntade.

På andra sidan sjön stod en älg och drack vatten, lyfte med jämna mellanrum på sitt stora hornbeprydda huvud och såg ut över det stilla vattnet. Myggornas vinande ljud kring honom gjorde det stora djuret irriterat och han klippte med öronen. Något en bit ut från stranden i vattenytan fångade älgtjurens uppmärksamhet och han drog sig förskräckt tillbaka. Stirrade en stund på det som stört honom och sprang sedan till skogs. Det brakade och knakade när det stora djuret forsade fram genom vegetationen och sovande fåglar lyfte i panik och det uppstod ett smärre kaos en kort stund. Efter cirka fem minuter återgick skogen till sitt sommarnattslugn igen och älgen stod stilla med höjt huvud och lyssnade. Lade sig sedan ner i det tjocka gräset i den lilla gläntan där han befann sig och andades tungt. Det som stört älgtjuren flöt omkring i vattenytan ett tag och drog sig sedan stillsamt tillbaka till djupet och gled vidare ut mot den lilla ön där den unge mannen med rött skägg satt och halvsov.

När Robert sakta rodde hemåt så tänkte han på vad som hänt ute vid den lilla ön. Det var vackert och stillsamt nu och det var välbehövligt för honom efter upplevelsen han haft och stjärnorna syntes nästan plågsamt tydligt mot den svarta himlen. Du kunde urskilja vintergatan och det svindlade när han tänkte på att planeten de bodde på ingick i den konstellationen av stjärnor. Det var svårt att förstå storheten i det som kallades för universum och hur liten jorden var i jämförelse. Han slutade ro och satt tyst och drog sig i skägget som han alltid gjorde när han funderade.

Robert trodde att han visste vad han gjorde när han hade klivit ut i vattnet för att möta det som kommit till honom där han satt. Det hade flutit upp till ytan och låg bara ett par meter ut från strandkanten och tycktes vänta på honom. Han satt och glodde på den mystiska uppenbarelsen ett par minuter och bestämde sig sedan. Robert hade gått som i trans och det var något ogripbart som drev honom framåt. En strävan efter att till slut få veta vad det var som han och Ulla hade sett tidigare på dagen. Var det ett djur, en organisk varelse, eller var det något annat? Han föreställde sig å ena sidan när han gick ut i vattnet en himlastormande upplevelse, någon slags metamorfos, ett uppgående i evigheten och en tripp i en medvetandetromb som skulle sluta i ett crescendo och en pånyttfödd man. Å andra sidan så tänkte han på möjligheten att han skulle bli slukad av ett sjömonster. Robert valde att bortse från det senare.

Han stod där stilla till midjan i kvällskallt vatten med halvslutna ögon och väntade medan den mörka skuggan, som knappt var förnimbar i natten, upplöstes och blev till något som liknade en oljefläck som omslöt honom. Sedan hände inget mer. Robert försökte gå in till land igen men kunde inte röra sig en meter ens hur han än försökte. Han stod där han stod och en underlig upplevelse var det för kylan i vattnet försvann plötsligt och det blev varmt och han kände hur det svarta på något sätt införlivades med hans kropp, och han kände sig först lugn och behaglig till mods. Som den där känslan du har i kroppen precis innan du somnar. Gränslandet mellan söm och vakenhet, ett rike utan skarpa konturer som du befinner dig i en kort stund före resan över till sömnens land. Allt kändes overkligt som om han drömde och han tänkte att det var bra att det var på det sättet.

Men just när allt kändes så behagligt och fint så kom ångesten utan förvarning. Hamrades in i hans kropp som ett glödhett armeringsjärn och den mentala smärtan var plågsam och han vred sig som en mask på en metkrok och ville skrika men fick inte ett ljud över sina läppar. Alla onda tankar han gick och bar på i hemlighet kom upp till ytan. Idiotier han gjort som ung och den oresonliga illvilja han kände gentemot sin fru, allt dansade framför hans ögon och han ville inte se men det var omöjligt att komma undan. Efter en stund avtog allt helvete och lugnet han känt innan kom tillbaka. Robert kände sig helt färdig där han stod som en staty i vattnet. Som om han sprungit fort och långt och han andades tungt och det var svårt att få luft. Processen hade pågått i tio minuter, inte mer, upptäckte han när han såg på klockan men det hade känts mycket längre. Och medan han stod där och försökte hämta sig efter den smärtfyllda upplevelsen så försvann det svarta runt omkring honom men han stannade kvar i vattnet tills det började bli kallt igen. Gick sedan sakta in till land och satt där under den blågrå himlen med våta kläder men han frös inte konstigt nog. Han kunde höra storlommen igen och klockan var mitt i natten men det var fortfarande mörkt och stenen han satt på kändes grov och obekväm och det var vackert med en ton av vemod och han kände det som han ville gråta.

Nu var han i båten och kände sig som i sin ungdom när han hade rökt på och låg i gräset uppe vid frisbeegolfbanan tillsammans med sina vänner från förr och stirrade upp i himlen. Allt föreföll klarare, renare, och han hade ett lugn i kroppen som olja lugnade ett upprört hav, precis som då, och hans hjärta slog ett slag i minuten kändes det som. Det som tidigare under hans liv plågat honom och ofta gjort honom så oresonligt arg kändes inte längre och han hoppades att den här känslan skulle hålla sig. Robert satte ner handen i det kalla vattnet och rörde på sina fingrar fram och åter. Det kändes skönt, för han var varm. Hade som en kamin i sin kropp och han ville sitta där i båten länge och uppleva sin nya känsla. Men han tänkte på Ulla, och på hur hon mådde så till slut så fattade han årorna och började med mycket lugna årtag att ta sig hemåt.

Robert gick in i sovrummet där hans fru låg och sov. Han satte sig ner på sängkanten och tittade på henne. Känslan som han fick när han såg på henne var som den alltid var och han var glad att det var på det sättet. Han ville aldrig att det skulle förändras. Robert ville alltid när han var i hennes närhet känna så här som han kände sig just nu. Han smekte hennes kind med baksidan av sin hand och hon gnydde i sömnen.

När hon vaknade så berättade han för henne om vad han varit med om.

”Det här känns så overkligt”, sade hon. ”Det är knappt att jag tror att det här händer oss. Vi skulle ju bara fira semester tillsammans och ha det som vi vill ha det, skönt och okomplicerat, och så blir det så här.” Hon gömde ansiktet i händerna. ”Är det här verkligen på riktigt? Är det inte bara en ond dröm som vi kommer att vakna ur snart, och skratta åt?” Hon såg på honom, händerna föll ner utefter hennes sidor och hon stirrade tårögt på honom. ”Säg att det inte är sant älskling. Säg att det bara är en mardröm.” Hon såg förtvivlad ut. Liknade en liten en flicka som var rädd för vargen. Hennes ögon var stora som tefat och underläppen darrade och hon sträckte ut sin hand mot Robert men han tog den inte.

Robert visste inte vad han skulle säga. Orden stockade sig i hans mun och han kände det som om hans tunga klibbade fast vid gommen och det var fortfarande som om han var hög. Han började tvivla på sitt förstånd. Ulla hade rätt. Det som hände dem var absurt. Hade det verkligen hänt? Eller var det så att de inbillat sig allting? Båda två samtidigt? Nej han trodde inte det. Någonting underligt pågick här där de befann sig och även om landskapet i morgon skulle se likadant ut som igår med sina surrande bin och glittrande vatten och gröna skogar och svalor som högt upp i skyn fångade osynliga flygfän så fanns det en störning, påtaglig men ändå på något sätt overklig i det universum som var deras. Robert lade sig ner bredvid henne och lyssnade på sin frus frågor men var så trött att han inte orkade svara mer än kortfattat och till slut så somnade han vid hennes sida. Ulla låg länge vaken och tänkte på vad han berättat. Efter en timma utan att kunna somna så reste hon sig och gick ner till sjön. Väl där så lade hon ifrån sig sina nattkläder på bryggan och ställde sig vid strandkanten.

Och i den förvånansvärt dunkla sommarnatten gick Ulla ut i det kalla vattnet, naken, vacker och alldeles utlämnad. Hon frös och höll händerna i kors över brösten. Stod alldeles stilla med halvslutna ögon och väntade och hon kände sig dum och var på väg att gå upp till stugan igen men stod tappert kvar. Och det som hon full av tvivel hade väntat på kom till slut smygande som en varm våg och omslöt hennes kropp som en hinna av olja och hon kände sig plötsligt varm och behaglig till mods. Som att ligga i en kuvös antog hon och hon tänkte konstigt nog på att människor sade det, att det var som att ligga i en kuvös, trots att ingen egentligen kunde han någon uppfattning om hur det var. Hon stod blickstilla och det hände inte så mycket mer än att hon kände sig trygg. Precis som Robert berättat. Som att vila i en mors famn och att alla hennes synder var förlåtna upplevde hon det som. Hon lät sin blick svepa över vattenytan och såg upp mot huset där Robert låg och sov. Hon hade lagt en extra filt över honom innan hon gick och hon älskade honom så mycket och att tänka sig ett liv utan sin man var plågsamt och hon ville inte ha det så. Han skulle stanna hos henne, det fanns inget annat. Det hade varit så ända sedan de träffades. En stor känsla av att de hörde ihop. Så nu stod hon här, avklädd. Inte bara för att Robert antytt att han ville att hon skulle göra som han gjort, utan för att det var hennes önskan också. ”Ett möte med mina demoner”, hade Robert sagt att det var. och hon undrade om han visste något om hennes egna och hon tänkte en stund på det där hon stod och väntade på den obehagliga delen av upplevelsen som Robert motvilligt upplyst henne om skulle komma.

Och till slut så kom då demonerna. Vällde över henne som en armé av ångest och elände och hon hade inget försvar längre. Det trygga gardet flydde hals över huvud och hennes sinne fylldes av ånger och panik och allt tvivelaktigt som hon gjort kom tillbaka och spelades upp för henne som på film. Ulla ville fly men kunde inte röra sig. ”Förlåt, förlåt, förlåt då för fan”, viskade hon och det kändes som om hon skulle gå sönder och hon knäppte sina händer och vände sitt ansikte mot den ovanligt mörka sommarnattshimlen och bad hett och innerligt till någonting som hon egentligen inte trodde på och till slut så släppte det. Som genom ett fingerknäpp så var allt det hemska borta och hon stod stilla och kände på den nya känslan. Den kändes bra. Ulla upplevde sig förunderligt ren och fläckfri som ett stärkt lakan och hon kunde inte minnas att hon känt så här någon gång tidigare i sitt unga liv. Det svarta i vattnet var borta och hon kunde gå upp till huset igen. Hon frös inte längre. Var istället varm som om hon hade ett kärnkraftverk inom sig och hon satte sig naken på sängkanten och såg på sin man som sov och hon tänkte att hon inte förstod vad som hade hänt dem. Inte heller om det var bra eller dåligt för hur hon och Robert skulle leva sitt liv tillsammans i fortsättningen, men det kändes tillfredsställande, Visserligen så tyckte hon att det hade varit bra tidigare också och egentligen så hade hon inte sett någon anledning till någon förändring när hon stod därute i sjön. Allt det här var ett mysterium och ofattbart tyckte hon och varför det hände var lika obegripligt. Men hon hoppades att det som var bra skulle bli bättre, bättre för båda. Som en nystart. Hennes pyjamas låg kvar på bryggan och i den tilltagande vinden blåste den ner i vattnet och försvann. Seglade under ytan som ett spöke i vit särk ett tag och sjönk sedan till botten. Och storlommen sjöng sin klagande sång och allt andades frid och ro.

Hon lade sig ner intill sin Robert och tvekade om hon skulle väcka honom eller inte. Avstod dock och pussade honom på kinden och drog täcket över sig och tänkte att det skulle bli fint att vakna så här i imorgon bitti, naken och varm intill sin man. Katten kom in i sovrummet och hoppade upp i sängen och lade sig vid hennes fötter och spann ljudligt.

Imorgon skulle bli en bra dag.

En drömresa

Nicke körde, Robert satt bredvid och hans fru och Maja, en väninna, satt i baksätet, och längst bak, eftersom det var en minibuss satt tvillingarna Joel och Edvin. Det var förvirrat i bussen, liksom suddigt, som om någon blåst ut rök i kupén och rösterna lät som sordinerade. Nicke var stressad, han hade kört fel fyra gånger nu och det spelade ingen roll hur många gånger han studerade kartan, han hamnade alltid på fel avtagsväg och målet de hade, en affär som sålde begagnade saker, föreföll alltmer avlägsen ju längre de körde. Maja, väninnan, brydde sig föga, hon satt med sin vinbox i knäet och för varje gång som hon slog upp ett nytt glas så sa hon skrattande, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Frun, Ulla, var förbannad mest hela tiden för att det inte fanns några skyltar som visade vägen. Robert var tyst, för det var så han var, och tänkte bara på vad han skulle köpa när de väl kom fram, om de nu gjorde det. Tvillingarna i baksätet ropade hela tiden att de ville bada och att det var varmt i bilen.

Landskapet de körde omkring i var platt som en pannkaka och låg nära havet och när kameran panorerade ut, för det gjorde den, så kunde du se hur branta klipporna var som stupade ner i havet. Deras väg var bred men från den slingrade sig otaliga småvägar som alla ledde mot havet och Nicke körde fort och gav upp kartläsandet och svängde gång efter annan in på första bästa väg som dök upp, vände när det visade sig att det var fel och svor så det osade och det gick får och betade innanför stängsel som aldrig tycktes ta slut och Maja skrattade och drack och sa, ”oj, oj, oj, hur ska det här sluta.”

Till Majken Niklas Ulrika och Johan och Erik…. En dröm jag hade igår…

Gammal som gatan

Han såg sin spegelbild i vattenytan på den lilla sjön högt uppe på det stora berget, och tillbaka stirrade en gammal förvrängd gubbe med suddiga konturer. Det slet och drog i ansiktet när vattnet rörde sig och han såg ut som en målning av Picasso ena sekunden och relativt normal i den andra. Han var där han var för att fiska, flugfiska och han band sina egna flugor och spöet var gjort av bambu och han var en snobb i det avseendet. Han hade gått uppför fjällets brant, och det tog fyra timmar, i detta förbannade Norge som han under vägen upp kom att hata innerligt för dess branta stigar, och för dess stickande flygfän av alla de slag som for runt hans huvud och kröp in under hans kläder. Men nu älskade han landet där han stod vid kanten av detta trolska vatten och han såg trollsländor som likt bombplan svävade fram tätt över den krusiga och ibland spegelblanka ytan och han såg och hörde sörplande från fiskar som vakade och sög i sig en mindre sorts sländor som i oförstånd tagit en paus på ytspänningen.

Han satte sig ner och studerade ett exemplar av dessa flygfän och han letade i sin fluglåda och hittade en som liknade den verkliga uppenbarelsen Men innan han satte igång fiskafänget så slog han läger. Reste sitt tält, ett litet tvåmans som en kupol och som var lätt och behändigt att montera. Lade in sitt liggunderlag och sovsäck. Gick ut och samlade stenar och byggde en eldstad samt tände en eld i avsikt hålla borta mygg och knott. Det fungerade inte. Klockan var nu närmare sju på kvällen och solen var fortfarande uppe som den nästan alltid var på de här breddgraderna, men det kändes en aning svalare och han riggade sitt spö och gick ner till strandkanten i sjöstövlar och hela utrustningen. Mannen vadade ut till lårhöjd och började svinga sitt spö. Linan ritade svepande mönster i den klara luften och den utvalda flugan gjorde så småningom en buklandning alldeles intill ett vak. Fiskaren väntade och skärpte blicken och plötsligt så öppnade sig ett litet hål i ytan och flugan sögs ner i en hungrig fiskmun och så satt den fast på kroken. En kort kamp senare så landade han en fin röding på strax över kilot. Middagen var räddad, eller supén snarare tänkte han när han såg på klockan.

Den gråhårige, snaggade, mannen hette Robert och var från Sverige och Vallentuna utanför Stockholm men hade sitt ursprung i Västmanland och Dalarna. Han var gammal, egentligen alldeles för till åren kommen för att ge sig ut på sådana här strapatser som att klättra i berg för att komma till en fiskeplats, men han hade känt att det var nu eller aldrig och han hade gett sig av. Fylld av förväntan och äventyrslusta och även fast knäna knakade som fjädringen på en gammal vagn så tog han sig fram. Sakta men säkert och noggrann med var han satte sina fötter var han, och svetten rann som rännilar ner över hans ansikte och på ryggen och han svor men kände att han orkade och han tog sig fram och det fanns en glädje i detta.

Robert hade ätit nu och låg på rygg och tittade på molnen som seglade fram över himlen. Han hade öppnat en flaska vin som han druckit hälften av redan och han ville ha mer. Det ville han alltid. Det var så med hans drickande, att han aldrig ville sluta, och det var tur att hans moral och självinsikt var på en så hög nivå att han förmådde sig till att sluta innan det bar iväg allt för mycket. Trots att han befann sig långt ifrån civilisationen och vakande ögon från sin närmaste omgivning och han egentligen skulle kunna göra som han ville så låg Luthers skugga över honom och han hukade sig och ställde ifrån sig glaset och satte korken i flaskan. För att i samma sekund öppna den igen och ställa frågan till sig själv, ”vad håller du på med egentligen?” Han svarade att han inte visste, ryckte på axlarna och slog upp ett glas till. Det var kanske dags att släppa taget nu tänkte han. Lossa på greppet om de strama tyglarna och släppa fyllesvinet löst. Som det var förr i tiden. Det pirrade till i magen och den känslan kände han igen, visste vad den innebar. Han reste sig upp och tog med sig sitt spö och några flugor för en promenad mer än en fiskesejour. Sin kikare hängde han runt halsen och började gå utmed strandkanten. Det var obeskrivligt vackert, en lätt dimma låg som en sidenslöja över vattnet och solen stod lågt och ljuset var magiskt. Den lilla sjön låg spegelblank och sländorna dansade sin mystiska dans, upp och ner, upp och ner, som dansande dervischer och när någon av de långvingade individerna landade på vattenytan så tog det inte lång stund innan den slukades av de lurande monstren i den svarta vätan. Robert stannade och provade några kast, fick genast hugg och tog upp ännu en röding, som han släppte tillbaka då han inte hade sin fiskekorg med sig. Den får växa till sig tänkte han och satte sig på en sten och tände en cigarett. Visserligen så hade han slutat för många år sedan men han unnade sig en cigarett då och då vid sådana här tillfällen och det var underligt att det alltid smakade så gott. Det spelade ingen roll hur länge han hållit upp med rökandet. Varje gång han tände en av sina eviga Marlboro så njöt han och nikotinkicken gjorde honom säll. Det kanske var dags att börja på riktigt igen funderade han. Det var ju inte så många år han hade kvar på jorden så varför inte ta steget fullt med både cigaretter och alkohol. Han skulle säkert kunna hålla det under kontroll ljög han för sig själv. Och visste innerst inne att han gjorde just det, ljög som en häst travade.

Han hörde ljud på andra sidan sjön och höjde sin kikare. Och till sin förtret så såg han två människor, en kvinna och en man, som var i färd med att slå upp ett tält, större än hans, med ett förtält och han tänkte att det måste ha varit ansträngande att frakta den boningen uppför fjället. Robert svor stilla över att hans dröm om att vara för sig själv i naturens sköte kommit på obestånd och han hoppades att de inte skulle stanna länge. Han suckade djupt och tänkte att det naturligtvis hade varit en fåfäng dröm. Det här vattnet var beskrivet i tidningar på och på nätet och att han skulle få vara själv var naturligtvis dumt att tro. Icke desto mindre så kändes det surt och hans frihetskänsla fick sig en kraftig törn. Robert blev helt enkelt förbannad, gick hem till sitt tält och började dricka ”Jag ska ta mig fan se till så de försvinner härifrån”, tänkte han när alkoholen började kicka in. ”De ska få ångra att de kom hit och störde.” Han gick ner och satte sig vid strandkanten och funderade och blev surare och surare. Han kände det som om det var hans sjö, hans tid här och han hade kämpat för att komma hit till stillheten och upplevelsen och ingen skulle förstöra detta och han blev fullare och bestämde sig för att rekognosera vad det var för typer som skändade hans heliga plats och han gav sig ut i den ljusa sommarnatten. Klockan var två.

Robert smög som en ande i den låga vegetationen intill vattnet. Det var varmt tyckte han och han svetten rann och om det var alkoholen som öppnade porerna eller om det verkligen var så varmt tänkte han inte på. Han kände sig som en kommandosoldat på uppdrag men det var längre runt sjön än han uppskattat och han började tappa fokus när han blev trött och spriten började gå ur kroppen. Men det var försent att avbryta nu tänkte han, uppdraget måste slutföras och till slut så befann han sig bara tio meter från tältet. Det var tyst, de två verkade sova och han hade inte en aning om vad han skulle göra nu. Han lutade sig mot en sten och slöt ögonen för att fundera och somnade naturligtvis.

Han vaknade av att någon ruskade hans axel och han slog upp ögonen och stirrade in i ett par blåa ögon som satt tätt ihop på en kvinna som var blond och hade pageklippt hår. Hon såg arg och lite rädd ut men var söt och hade någon slags pyjamas på sig och när hon stod framåtlutad som hon gjorde så såg han, när han sänkte blicken, hennes bröst. Och det var visserligen trevligt, men ännu trevligare om förutsättningarna varit annorlunda, och Robert trettio år yngre. Nu glodde han alltså på ett par vackra bröst och hörde knappt när hon lågt sade. ”Vad i helvete gör du här?” Roberts huvud dunkade där han satt i solen lutad mot sin stenbumling och det tog några sekunder innan han kom ihåg varför han var där han var, och ytterligare tid innan han kunde komma på ett bra svar. ”Jag gick vilse igår kväll”, sade han och kisade mot solen. ”Och så såg jag ett tält och tänkte att jag skulle sätta mig här och vänta på att ni vaknade”, ljög han och försökte se trovärdig ut. Damen, som var i trettiofemårsåldern trodde han, reste sig upp och såg misstänksamt på honom. ”Du luktar sprit”, sade hon. Robert flinade. ”Ja det var väl därför jag gick vilse antar jag”, sade han. ”Men jag fattar var jag är nu när det är ljust. Jag har mitt tält på andra sidan sjön”, flinade han och pekade. ”Hur fan kunde jag gå så fel?” Han skrattade till nervöst. Den blonda damen tittade skeptiskt på honom och sade, ”det är ljust dygnet runt här.” Robert reste sig mödosamt upp, rätade på ryggen och sade tyst, ”mhm, det är bara i min hjärna som det är mörkt, det blir det när jag dricker.” Och när han sade det så insåg han att det var sant. Hon tittade medlidsamt på honom. ”Du kanske inte skulle göra det då.” ”Vadå?” Frågade han dumt för han visste ju svaret. Hon började gå mot sitt tält. ”Dricka förstås”, sade hon över axeln.”

Precis innan hon skull dra ner dragkedjan till tältet så öppnades det inifrån och ut klev en manhaftig kvinna med ett hår som ett yrväder och armar som en flottare med färg och med en rörlig byst som stod i alla väderstreck under en gul, stor T-shirt. Alltså ingen man som Robert kvällen innan trott att det var. ”Godmorgon älskling”, sade den blonda och kysste den bastanta kvinnan på munnen. ”Vi har fått besök inatt.” Den stora kvinnan glodde på Robert och morrade rentav, ”Vad fan har han här att göra?” Hon såg vrång ut. ”Ja han säger att han gick vilse för att han var full, han bor på andra sidan sjön”, sade den blonda sarkastiskt. ”Jag vet inte vad jag ska tro, men han luktar sprit och han verkar snäll så jag antar att han talar sanning.” Hon log nu.

Robert tittade försiktigt på det omaka paret som nu stod och höll varandra om axlarna och skärskådade honom. Hon den stora verkade farlig och lite aggressiv, tänkte han. Men den blonda är ju både söt och snäll och vad hon ser i den där ohyggliga skapelsen som hon håller om begriper jag bara inte. Han skakade lätt på huvudet åt situationen och gjorde sig beredd att gå hem till sitt. ”Vill du ha frukost?” Frågade den manhaftiga när han reste sig upp och hon såg plötsligt väldigt snäll ut. ”Du ser ut som om du behöver det. Svart kaffe och hembakt rågbröd med ost, kan det vara något?” Det lät som musik i Roberts öron och han fann att han var väldigt hungrig och de tankar han haft kvällen innan försvann och han såg istället möjligheter till en trivsam samvaro med två lesbiska kvinnor. Han kände sig på något sätt stor som så lättvindigt accepterade att de var just det, vilket i sig var idiotiskt eftersom i den bästa av världar så skulle han inte ens ha reagerat på att de var avvikande, vilket han innerst inne tyckte att de var, utan istället sett dem som medmänniskor utan etikett och stämpel. De åt en trevlig frukost tillsammans och utbytte fiskeerfarenheter och det visade sig att dessa två kvinnor var långt mer avancerade än vad Robert var vad det gällde fiskeresor. De hade varit över i stort sett hela världen och även, vilket var Roberts våta dröm, fiskat blue marlin på Key West. De visade bilder både på fångster och på hur de festade loss på Sloppy Joes bar, som egentligen var en turistfälla och långt ifrån det dryckeshål som Hemingway bevistade en gång, men Robert kände sig avundsjuk trots detta. För han insåg att han aldrig skulle få uppleva vad de varit med om. Det var försent, han var gammal som gatan och skulle snart dö kändes det som. Han uttryckte sin besvikelse och sina tankar för dessa kvinnor och de sa som alla andra, att du aldrig skulle säga aldrig och att det alltid fanns tid för det som du verkligen ville. Det handlade om att lägga manken till sade de och sedan kom förstås det klassiska uttrycket att ålder är bara en siffra. Robert visste att så inte var fallet. Ålder är orörlighet, trötthet, impotens och förstorad prostata och en till viss del saknad av det som var en gång. Det var inte så att han skulle vilja leva om sitt liv, nej det handlade mer om att han tyckte att de här sista åren han hade kvar kändes meningslösa och han led av att inte orka men främst av att han tappat motivationen till att finnas till. Som att han var försumbar, både för sig själv och andra. Han hade verkligen fått ta sig i kragen för att komma iväg på den här resan och in i det sista hade han tvekat. Tänkt som om att det inte var värt besväret, att det var skönare att gå hemma och påta i trädgården, sitta i soffan och glo på teve, att låta dagarna gå och komma som de ville. Men nu när han var här så kändes det bra, och han var glad över att det var på det sättet och han bestämde sig för att inte dricka mer. Det gjorde honom bara än mer deprimerad och han vill inte vara det. Han ville göra det bästa av det som han hade framför sig och han kände sig glad plötsligt över att han träffat dessa två faktiskt behagliga människor trots att de var lesbiska, tänkte han med glimten i ögat.

Astrid och Helena hette de två och Helena var den söta. De kom från Värmland och deras dialekt var som att lyssna på ett rallyreferat på teve eller radio. De hade levt tillsammans i tio år, var fyrtio och fyrtiofem år gamla, Astrid var förvånansvärt nog yngst. Bodde och arbetade i Värmland, båda inom sjukvården och de älskade att fiska och möttes i Älvkarleby under det årliga laxfisket och de hade varit oskiljaktiga sedan dess. Robert fick sig till livs deras liv tillsammans med frukosten och han hade lärt sig att lyssna. Han var bra på det nu. Det hade inte varit så förr om åren då han istället för att lyssna på vad den andra hade att säga förberedde sin nästa kommentar, vilket gjorde att han alltid hamnade i dispyt. Men nu var han som sagt en lyssnare av rang och människor tyckte bättre om honom som sådan. Så han satt tyst och leende och lyssnade på deras livs historia och ju mer de berättade desto mer kom han att tycka om dessa tu och när de föreslog att han skulle slå läger på deras sida av sjön istället så tackade han ja och känslan av att vilja vara ensam dog, och ersattes av en trängtan efter samvaro. Robert kände sig förunderligt tillfreds.

Under en vecka så fiskade de tillsammans. Lagade mat tillsammans. Badade nakna tillsammans och Robert fick uppleva två totalt oblyga kvinnor som inte skämdes för sin nakenhet, och till slut så skämdes inte han heller för sin slappa mage och något modesta penis. Inte för att någon av kvinnorna brydde sig om huruvida han var välutrustad eller inte men det kändes skönt att inte behöva fundera över sådant. Vissa kvällar kunde han höra hur kvinnorna förlustade sig i tältet, hans eget var uppslaget bara några meter ifrån deras, men det var längesedan han slutade bry sig om köttsliga begär så det bekom honom föga. Det hade funnits en tid då han var väldigt amorös, då hans fru levde, men när hon dog så försvann alla sådana tankar och han inträdde i gubbelivet med allt vad det innebar och han hade tänkt då, på den tiden, att det skulle kännas hemskt när lusten försvann. Men så blev det inte. Snarare så upplevde han en lättnad över att det var över, att inte längre behöva prestera, att slippa bejaka en manlighet som sakta, likt luft ur ett däck med pyspunka, pyste ur honom. Han kunde dock fortfarande känna ett visst pirr i vissa delar av kroppen när han såg Helenas nakna bröst och hennes ganska snygga rumpa gunga fram över gräsmattan där tälten stod, och det var ju ett friskhetstecken förstås, men det gick över när Astrid med sin inte lika behagfulla kropp gjorde entré. Han flinade och kunde fortfarande inte förstå vad Helena såg hos sin partner, men hon var ju snäll, och föreföll dyrka sin söta flickvän och sådant kan ju också vara attraktivt tänkte Robert.

Sista kvällen innan de for så hade de en liten avskedsfest och Robert gjorde avsteg från sitt löfte att inte dricka och de hade det mycket trevligt fram till det att Astrid och Helena i sitt rus började hångla. Då tyckte Robert att det fick vara nog och drog sig tillbaka till sitt tält och somnade som klubbad.

När han vaknade långt in på förmiddagen så hade de två damerna lämnat platsen och hans första tanke var besvikelse för att de inte tagit farväl, tills dess att han upptäckte en lapp fästad med häftstift på ett av de låga träden som växte intill platsen där deras tält stod. Robert tog ner lappen och läste att de försökt väcka honom, men att han varit som död och de uttryckte sin glädje över att ha träffat honom och de hade bifogat telefonnummer och adress i Värmland om han hade vägarna förbi. Robert kände sig varm inombords men trodde väl inte att han skulle komma till skott med en visit. Det var ju så oftast, att det var trevligt och otvunget på neutral mark och på semester, men nästan aldrig samma sak i efterhand, det var åtminstone hans erfarenhet och han mindes sin visit till Oslo när han var ung för att återse en flicka som han träffat på en resa. Det visade sig att det var ett fatalt misstag och de var som främlingar för varandra och han åkte hem igen med svansen mellan benen och svor att han aldrig skulle göra om det misstaget igen.

Robert tog av sig sina kläder och tog sig ett bad. Flöt som en gråsäl på rygg och studerade himlen som var blå med luddiga moln här och där. Det var varmt i luften, men vattnet var kallt så han var snart på land igen. Lade sig naken i solen och tänkte på hur det var, hur det skulle bli, och han kände att det inte var så illa när allt kom omkring. Det hade gjort honom gott att träffa de här, ja han kallade dem flickorna, för de var flickor för honom. De hade gett honom en ny syn på livet. Han visste inte riktigt hur det gått till, men att umgås med dem och skratta tillsammans med dem och att fiska sida vid sida och tävla om vem som tog den största fisken, vilket Robert gjorde, hade gjort honom gott och han hade känt sig yngre än vad han gjort på länge. Det kanske var så att det inte var dags att dö riktigt ännu, att det ännu fanns tid kvar innan maskarna skulle kalasa på hans kropp, eller snarare så att lågorna skulle slicka hans lekamen tills bara aska återstod. Att det fanns en del saker kvar att göra innan det var dags att mata duvorna från parkbänken vid strömmen. Det kändes så nu, och Robert var nöjd med att han kände på det sättet och han bestämde sig för att det var dags att åka hem.

Hem till vadå tänkte han sedan? Hem till den lilla lägenheten, ikeasofforna och ryamattan och det slitna vardagsrumsbordet och den eviga teven som alltid stod på, mer för sällskap än något annat. Men sängen i sovrummet var skön och hans kropp tog stryk av att ligga på ett liggunderlag, som visserligen var av den tjockare typen, men han hade ont i ryggen så han längtade efter resårmadrassen. Robert klädde på sig och gick ner för att fiska en stund och tog upp ännu en röding som han rensade och fyllde med kryddor, virade in den i folie och lade den i skuggan. Gjorde sedan upp en eld och när den började falna så lade han i fiskpaketet i glöden, vände det då och då och efter en halvtimme så åt han den tillsamman med pasta som han kokat på primusköket. Det smakade mycket bra och han tänkte på att det var nyttig mat för en gammal man men att han började tröttna på fiskdieten nu och längtade efter en rejäl köttbit, pommes frites och bearnaisesås, ett gott rödvin och en bra film på teve. Han fattade sitt beslut.

Efter att han packat ihop allting och monterat det som skulle monteras på ryggsäcken så började han sin långa färd nerför bergssidan ner mot där han parkerat bilen. Google mapps var verkligen en fantastisk uppfinning tänkte han där han gick med telefonen i handen som visade honom vägen. Lugnt och försiktigt gick han. Höll sig i de låga björkslyn som växte där, eller i vilka buskage som helst egentligen, han var ingen trädexpert, och det hade mindre betydelse vad det var han grabbade tag i bara det räddade honom från att falla handlöst nerför flinade han. Vådligt var det och hjärtat bankade av ansträngning och rädsla och mygg och knott var sända från helvetet för att plåga honom. Han vilade sig var femtionde meter, satt ner bland ormbunkar och fästingar och det var tunt med luft och han drack av sitt vatten som snart var slut och han kände sig yr i huvudet som ett barn på en karusell och det var som att ha sockervadd i skallen, dimmigt och kletigt och Robert var på gränsen till att svimma av.

Han lade sig ner och det snurrade i hans huvud och han mådde illa så han reste sig upp igen och då slog det till. Det svartnade för hans ögon och han föll handlöst ner utmed bergssidan, slog i en klippavsats, studsade ut en meter och fortsatte sitt fall till han till slut fastnade i en tall som växte ur en klippskreva och där hängde han, i ena bärremmen till ryggsäcken, hade fruktansvärt ont i höften där han slagit i och det var fortfarande femtio meter ner till plan mark. Robert var halvt medvetslös av både chock och smärta och det tog en lång stund innan han kunde förstå vilken prekär situation han befann sig i och när det väl gick upp för honom på riktigt så förstod han att hans sista stund mycket väl kunde vara kommen nu. Han försökte nå trädgrenen ovanför sig men så fort han sträckte sig det minsta så smärtade höften och låret och han tänkte att han hade brutit lårbenshalsen, och det vore ju fint grinade han. Ens klassisk fraktur för en man som var gammal som gatan. Det knakade i grenen han hängde från och han tänkte att just det var en fraktur som skulle ha mer fatala följder för honom än en bruten lårbenshals och därför gjorde han ett nytt försök att nå upp till tallgrenen och få tag för att kunna klättra in mot klippväggen och därefter förhoppningsvis ner till marken. Det gick inte.

Robert hängde där han hängde och han tänkte på sin hädangångna fru och på sina barn som var vuxna sedan länge och han tänkte på att han kunde ha varit en bättre far men också på att han varit en trogen och bra äkta man och på att hans fru älskat honom och att han älskat henne tillbaka. När hon dog så dog även en del av honom och han hade sår som aldrig skulle komma att läka. Han hade utsatt sina barn för en onödig smärta genom att skilja sig från deras mor när de var små och det var något som de aldrig hade förlåtit honom för även om de sade motsatsen. Och han tänkte på att om han skulle gjort det annorlunda om han hade vetat vad det skulle leda till? Han var övertygad om att så inte var fallet. Det han gjort hade han gjort för sin egen skull det rådde ingen tvekan om det men som det var då så hade han att välja på ett liv i olycka tillsammans med en kvinna som inte älskade honom, eller att vara med någon som gjorde det och inte var rädd för att leva tillsammans med en man som redan hade tre barn med en annan. Valet hade varit enkelt och han hade aldrig ångrat sig, inte för en sekund. De hade gift sig och hans barn hade varit med på bröllopsfotot och de hade sett glada ut och han hoppades att de inte farit alltför illa.

Robert lyfte blicken när han hörde hur knakandet i grenen tilltog och han såg hur den sakta höll på att brytas. Han blundade och knäppte sina händer och bad i desperation ”fader vår” så många gånger han hann. Sedan föll han. Och han föll, föll som en gråsten genom år av självförnekelse och självömkan. Föll genom eoner av rädsla och osäkerhet. Men han föll också genom obeskrivlig lycka och stolthet över sina barn och över det som han åstadkommit i sitt liv. Och han föll genom kärlek och tillit och genom en känsla av att äntligen ha hittat sin hemmahamn efter att ha kryssat som ett skepp i nöd över en rullande ocean av illvilja och utan nåd. Och han föll och föll och föll genom ljus och mörker, värme och kyla, tills han till slut landade hårt och obevekligt och slog skallen i en sten och allt ljus försvann.

Robert låg där sedan still och fridfullt på en gräsplätt mellan två stenblock och hans ögon var oseende men hans mun log. Som genom en slump så hade hans fiskespö landat i hans ena hand efter fallet. Det var visserligen brutet men det var det mesta i Roberts kropp också så det följde på något sätt ett gudomligt mönster. Och om du böjde dig riktigt nära Robert där han låg så kunde du se ett svagt skimmer av grönt runt hans kropp. Det var hans aura. Robert hade alltid haft en grön aura det hade hans schaman till vän sagt och nu kunde du se att hon hade haft rätt.

Det landade en Korp intill hans kropp. Det var hans fru. Det var tydligt. Hon var där för att hämta hem honom.

Den stora fågeln så skimrande svart satt intill kroppen och lade huvudet på sned, än hit och än dit. Liksom den pratade med mannen som låg där. Understundom så satt den alldeles still, till synes som om fågeln lyssnade. Den fortsatte sedan den tysta konversationen tills den till slut med kraft upphov sitt karakteristiska ljudhärmande läte: korp, korp, korp, och bredde ut sina breda, svarta vingar och svingade sig uppåt till uppvindar och framtidstro och lämnade kroppen som en gång varit en Robert kvar på marken.

Skalet av Robert, med ett brutet fiskespö i handen. Skalet av ett liv. Skalet på en man som varit med om det mesta. Skalet, som julklappspapper slängt i ett hörn i vilket det varit en vacker present inslagen. Och det vara bara ett skal, det som var värt något var nu någon annanstans och korpen högt uppe i det blåa med vita molntussar skrek ut sin glädje över att vara fri. Och det var Robert också.

Verkligen fri var han, för första gången i sitt liv.

Resan

Morgonen var tidig och dimman låg som ett duntäcke över den steniga heden. Det var kallt och olustigt och fuktigt och att ge sig ut tog emot. Lederna knakade när han tog sig ur sängen, speciellt knäna, de var som om vore de rostiga och orörliga, som styrlederna på en gammal folkvagn, och det tog sin tid innan de började fungera. Han satt vid frukostbordet och såg ut genom fönstret. Daggen glittrade i gräset i det bleka solljuset och en koltrast hoppade omkring och letade mask. Lade huvudet på sned, pejlade in avståndet och dök som en svart pil ner i gräset och drog upp en fet daggmask. Den gula näbben öppnade sig och svalde. Mums tänkte mannen vid bordet och tog en tugga av sin limpmacka med ost. Kaffet var starkt och gott, precis som han ville ha det och han kände hur kroppen började vakna till liv.

Han var tillbaka på den avlånga ön igen. Det var längesedan sist och då hade han varit här med sin far. Han mindes hur de bott i tält den första gången de var här för ännu längre sedan och hur det var så kallt på morgnarna att de var tvungna att knacka hål på en isskorpa på vattenhinken utanför tältet innan de kunde koka kaffe på det gamla klassiska primusköket som gick på fotogen. Han log åt minnet. Allt var förgängligt tänkte han sedan och han kände ett sting av saknad trots att det var flera år sedan hans far tog till himlarna och förenade sig med sina älskade fåglar. Han hoppades att hans pappa kunde se honom nu då han var en äldre man med grånat hår och skägg. Han skulle ha varit nöjd tänkte han, att han fortsatt att titta på fåglar. Även om han inte var lika inbiten som sin far så tyckte han att det var roligt. Inte på långt när så duktig som han, som kunde avgöra på ett pip eller två vilken art det rörde sig om, var han. Men han var bättre än de flesta  tyckte han nog. Hörseln hade varit problem för fadern på slutet, när han inte längre kunde höra fågelsången. Det hade varit sorgligt att se uppgivenheten i hans ansikte den sista gången de var här. De hade diskuterat hörapparat men det blev aldrig av. Mannen med det gråa skägget som satt vid fönstret och drack kaffe hoppades att han kunde höra nu i alla fall där han var. Han reste sig upp och hängde handkikaren runt halsen, tog sin tubdito på axeln och gick ut till bilen.

Nere vid hamnen, som skulle blivit en hamn, men som visade sig bli en kapital missräkning och istället blev ett fågelparadis, satt han och tänkte på hur det var en gång och på hur det blev och det var inga roliga saker att tänka på så han slutade med det och koncentrerade sig istället på de svartvita skärfläckorna som gick fram och åter i dyn och svepte med sina uppåtböjda, långa näbbar på jakt efter småkryp i det dyiga vattnet. Dessa vackra fåglar som hans far beskrivit som japanska tuschteckningar och så träffande det var tänkte han. Solen var varm och skön nu och morgondimman bortblåst av en skön vind från sydväst. Han kisade mot solen och fylldes av en sällsam känsla av att höra ihop med naturen. Att vara en del av det glittrande vattnet, de långsamt som i dans vajande vassarna och sävsångarens raspiga sång slog an en ton i hans själ och det var skönt att leva just nu där han på en bänk av trä upplevde våren. Och han önskade att han kunde flyga som tofsviporna som gjorde akrobatiska manövrar i luften, som konstflygare, och dofterna från havet förde med sig visioner om länder långt borta men han längtade inte bort. Istället var han nöjd med att vara där han var och han längtade efter sin fru som han lämnat. Ja, inte lämnat i den bemärkelsen att de skiljts åt för evigt, utan det var så att han gjort den här resan för att det var nödvändigt ansåg han. De var nästan aldrig ifrån varandra och att vara så långt bort från henne kändes ovant och ensamt och han undrade om det var värt det. Hon är sanningen och livet för mig och hon gjorde att han kände sig fri tänkte han. Livet innan henne kändes ibland meningslöst. Allt hade förändrats när han träffade den här kvinnan. Han hade färdats på en motorväg till helvetet och när hon en dag stod där vid sidan av vägen med tummen i vädret och frågade om hon fick följa med så hade han aldrig tvekat och hon fick honom att ta den avfart som han borde tagit för många år sedan.

Han lyfte blicken och följde med kikaren den bruna kärrhökens glidflykt över den guldgula vassen. Så vacker den var sade han högt till sig själv och han kom att tänka på sin bror som han inte träffat sedan han for till ett annat land, till sitt efterlängtade paradis, och han hoppades att han skulle finna vad han sökte. Mannen sänkte kikaren och funderade på varför han aldrig hade förstått sig på honom. Men det gjorde detsamma nu och visst saknade han honom ibland men han hade varit en spillra, en vilsen själ, när han for. Som ett pussel utan de bitar som skulle fullbordat motivet och det hade varit tusen tårar mellan dem när han reste, som regnvatten på en ruta, och han önskade hett att brodern skulle hitta sitt shang ri la. Att gräva där han stod hade aldrig varit något för hans bror och han hade tyckt synd om honom då, då han var kvar. Antagligen låg problemet med att de inte nådde fram till varandra i att han applicerade sina egna värderingar på honom och ville att brodern skulle tänka som han gjorde. Mannen förstod idag inte varför han envisats men det berodde på att han inte kunde acceptera det destruktiva liv som hans drömmande bror levde. Vilket säkert hade att göra med att han själv varit likadan en gång i tiden och nu såg tillbaka på det livet med en avsky som gränsade till förakt. Han visste inte ens om hans bror fortfarande levde. De hade ingen kontakt.

Han reste sig och gick över spången som ledde in i den glest bevuxna skogen på andra sidan hamnen. väl framme där så slog han sig ner i gräset på sitt liggunderlag och tog fram sitt medhavda kaffe och sina eviga limpmackor med messmör och ost. Efter att han ätit lade han sig ner i solen och somnade. Han drömde som vanligt om hunden som sprang i strandkanten med vattnet sprutande om tassarna och vaknade utvilad och kokande varm efter två timmar. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade sömnen ur ögonen och ägnade sig sedan en stund åt att lyssna på härmsångaren som satt i ett buskage bara några meter ifrån honom. Vilken storsångare den fågeln var. Vävde in alla skogens fåglar nästan i sin sång och med en stämma som överröstade till och med näktergalen. Han tog fram sin mobiltelefon, spelade in och skickade ljudfilen till sin fru som nästan genast svarade att hon tyckte om sången, och att hon älskade honom.

Den grånade mannen tänkte att han älskade henne tillbaka och skrev det och sände iväg meddelandet. Han plockade ihop sina saker och stoppade ner dem i ryggsäcken och började gå därifrån, hem till sin stuga som han hyrt i fyra dagar. Väl framme så lagade han lunch och åt den och gick efter ytterligare en stunds vila ut på den kalkplatå som kallades Alvaret. Där såg han en ängshök och kände sig glad över det, en ovanlig fågel som nästan enbart fanns på Öland och han stod länge och studerade den blå fågeln med sina svarta streck på undersidan av vingarna. Runt omkring honom på marken växte en orkidé som hette Adam och Eva som också var väldigt speciell, den växte i stort sett bara här och på ett fåtal andra platser på jorden, om han mindes rätt av vad hans växtkunnige släkting sagt. Han som var naturens McGyver och mannen kom ihåg när de var här en gång tillsammans och det blåste halv storm och de tog skydd bakom en stenmur och hur den multibegåvade släktingen inom fem minuter hade kokat upp vatten, gjort kaffe, och brett smörgåsar och skurit upp skinka med sin kommandokniv. Allt var fascinerande och det faktum att han var en av de snällaste och mest ödmjuka människor han någonsin mött gjorde att minnena han hade av den resan stod i ett särskilt skimmer. Dessutom så var han ytterligt vänlig mot hans far vilket gjorde att den här mannen tyckte mycket om sin släkting. Han böjde sig ner och tog ett foto av den rara blomman som även det fick gå genom cyberrymden till frun tillsammans med en förklaring om vad det var för något. Han kände sig välvilligt inställd till livet nu, härute under himlarna, och det var så här människan var ämnad att leva tänkte han.

Nu kände han sig lite trött igen, han var ofta det nu för tiden, så han bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner på rygg och tittade på de framrusande molnen. Han hörde ljungpiparens klagande vissling och han visste var de fanns. Senare tänkte han ta sig en tur till det vatten där de bodde längre ut på Alvaret men nu ville han vila sig. Det kändes bra att göra det, att kunna rå sin egen tid och inte behöva känna sig stressad att ta sig hem för att laga mat till sina tonåringar som ofta var fallet var när han gjorde sina exkursioner på hemmaplan oavsett om det gällde fågelskådning eller fiske, och när han tänkte på dem så saknade han sina söner. Mannen på liggunderlaget var en hemkär man och han var glad åt att få åka hem imorgon. Den här resan hade varit bra för honom. Han hade behövt lite tid för sig själv för att få ordning på sina tankar men nu ville han hem och han såg fram emot bilresan. Att köra bil var för honom en njutning, ju längre desto bättre. Det var en frihetskänsla att få ligga på vägen och att få vara på väg någonstans. Att flyga var för honom inte att resa på riktigt. Att kliva in i ett flygplan och sedan tre timmar senare vara på en plats flera hundra mil ifrån den han for ifrån lämnade alltid en känsla av tomhet i honom. Att vandra, cykla eller att köra bil och känna att resan var värd något och inte bara målet var något han föredrog. Han reste sig upp och bestämde sig för att redan nu gå ner till den lilla vätan där han visste att de vackra ljungpiparna fanns. Det var bara här på Öland, på våren, som du kunde se de svartvita dräkterna, sedan flyttade de långt norrut och när de återvände så hade tappat sin stiliga kostym och såg vardagliga ut. När han kom fram så riggade han sin kamera till tubkikaren och tog några riktigt bra bilder som återigen frun fick ta del av, och även Facebook faktiskt.

Mannen med det gråa skägget gick nu hem och vädret slog om och gråa skyar kom in från öster och vinden friskade i och det blev kallare och så kom regnet. Himlen öppnade sig och han blev blöt ända in på kroppen och frös så han skakade. Han hängde upp sina kläder på en torkställning framför den öppna spisen, tände en brasa och klädde sig i mjukiskläder, bryggde mer kaffe och satte sig framför elden tills han blev varm igen. Då lagade han middag och åt med god aptit. Tittade på klockan och såg att hon var över nio på kvällen. Kläderna var någorlunda torra nu och han packade sin väska och gjorde allt klart för hemfärd på morgonen. När han gick och lade sig var klockan över tio och han somnade relativt snabbt för att vara den han var.

På morgonen städade han, åt frukost och bar ut sakerna i bilen. Låste dörren när han var klar och placerade nyckeln i det hemliga nyckelskåpet med kod. Sedan satte han sig i bilen, ställde in GPS,en och såg att resan hem skulle ta sex timmar. Han lät blicken svepa över Alvaret en sista gång och började sedan sin långa resa hem. När han passerade bron så återvände den svindlande känsla han haft när han kom och han såg ut över havet och tänkte att det varit en bra resa. Han sade hejdå till sin far eftersom han trodde att det var där på ön han fanns i någon slag metafysisk uppenbarelse. När han svängde av och kom in på E20 så kände han sig lycklig. Dels därför att han varit där han varit och dels för att hans själ var i balans. Han ringde till sin fru som var glad över att han var på väg hem.

Det hade varit en bra resa. Den demon som han alltid hade i sig och som såg till att han aldrig riktigt kunde slappna av hade hållit sig på sin kant och han hoppades att det skulle bli så i fortsättningen också. Han visste dock att det var ett fåfängt hopp men han njöt av att det var så nu och han var beredd att slåss när den onde återvände.

Mannen bakom ratten valde musik och bestämde sig för Jeff Lynne,s Armchair Theatre som var, ansåg han, en av världens bästa plattor. ”I`m blown away, like a boat out on the ocean.” Sjöng han och tänkte på sin fru.

Det skulle bli skönt att komma hem.