Vägen tillbaka

Han stod på toppen av ett berg och såg ut över landskapet under honom. Böljande gröna kullar och tät vegetation om vartannat och med smala vägar och en smalspårig järnväg och små hus som var liksom på måfå utkastade i landskapet. Som om någon på artificiell väg konstruerat det han såg. Där han stod så kände han sig som en jätte som stod bredvid ett stort bord där någon byggt en miniatyrvärld och det kändes som att närsomhelst så skulle ett Märklintåg fara fram och bommar skulle öppnas och stängas automatiskt. Det var en märklig känsla.

Jerker hakade av sig sin ryggsäck och tog fram sitt primuskök och kokade kaffe på det. När det var klart skar han bitar av rökt skinka och lade det på grovt bröd och åt. Han kisade mot solen och njöt av tillvaron. Han kände sig som en naturens McGiver. Klockan var tio på förmiddagen och han hade lätta skavsår från de grova kängor han bar så han tog av sig dem och plåstrade om hälarna. Det skulle nog lösa sig tänkte han. Skorna var nya så det var inte oväntat. Lite vila och och lite sprit så skulle han vara fit for fight igen. Jerker plockade fram whiskyflaskan ur sin rygga och drack två försvarliga klunkar. Bredde ut sitt liggunderlag och lade sig ner i solen med ryggsäcken som huvudkudde och somnade.

Nere i dalen på den smalspåriga järnvägen tuffade ett tåg fram. Det tutade för det stod kor på spåret och Jerker vaknade av det. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Tog fram sin kikare och tittade på tåget och på det här avståndet så såg det verkligen ut som ett modelltåg. Genom kikaren så kände han sig återigen som en jätte och han ville sträcka ut handen och lyfta lok och vagnar över korna för de vägrade att flytta på sig. Men till slut så fick lokföraren nog och klättrade ur sitt lok och gick fram till kreaturen med en piska i handen. Han slog dem lätt på bakdelarna och lyckades få dem av spåret. Därefter så klev han in igen och tåget fortsatte sin färd. Jerker kunde se hur människor lutade sig ut genom fönstren på vagnarna för att titta på skådespelet och han önskade att han också varit på tåget.

Jerker hade gått långt nu. Han tog fram sin karta och tittade på sin väg från där han börjat gå fram till där han var nu och uppskattade sträckan till en evighet och han hade ungefär lika långt kvar tills han var framme där vandringen skulle sluta. Han bestämde sig för att slå läger på den plats han befann sig över natten men för att komma undan vindarna som nu hade börjat vina kring hans öron där på toppen av berget så sökte han sig ner ett par hundra meter på läsidan. Jerker hittade en bra plats där han kunde slå upp sitt tält och han gjorde det på tio minuter. Lade in sin packning och liggunderlag och sovsäck och gjorde allt klart för natten. Han snörde av sig sina kängor igen och gick in i tältet och tog fram sin förbandslåda. Han tog av sig plåstren han satt dit och smorde in fötterna med någon mirakelsalva för fötter som han köpt av en handlare i en av byarna han passerat på sin väg. Drog sedan på sig ett par tjocka strumpor och lade sig ner på sovsäcken och tog fram sin bok och började läsa. Det fladdrade i tältduken trots att han var i lä och han kunde känna att det var oväder på väg.

Jerker lade ifrån sig boken efter en halvtimme och stirrade i taket på tältet. Det var svårt nu för tiden att koncentrera sig på att läsa. Hans tankar for hit och dit som svalor på en sommarhimmel i hans huvud och han tänkte mer på annat än på det som stod i texten och han hade svårt att komma ihåg vad han just läst. Jerker tänkte på att det var lättare att komma ihåg sådant som hänt för trettio år sedan än det som hänt igår och han började fasa för att herr Alzheimer knackade på hans dörr. Jerker mindes sin farmor som på slutet för att maskera att hon knappt kom ihåg vad hon hette bara pratade om sin ungdom och fascinerade sin omgivning med ett detaljminne utöver det vanliga. Sedan dimmades ljuset i hennes hjärna och allt blev ett töcken och hon kände inte igen sin egen son längre, Jerkers far, och hon var död på tre månader.

Jerker satt på toppen av berget igen och såg solen gå ner. Det var vackert. Horisonten färgades orange och ju lägre solen sjönk desto närmare kom skuggorna. I kikaren var det påtagligt hur det mörka tog över från det ljusa meter för meter. Som om någon målade marken svart med bred pensel och det skulle inte dröja länge nu innan natten var här. Ovädret hade kommit på obestånd och vindarna hade mojnat och en varm bris från sydväst smekte hans ansikte och hans gråstänkta hår fladdrade i den lätta vinden. Sommaren var kvar och den skulle vara det ett tag till och Jerker tyckte om den tanken. Under sommaren levde han upp och det som under hösten och vintern varit tungt och dystert sopades bort av våren och sommaren och under några månader var livet värt att leva och han var där han ville vara nu. Ensam och lycklig i naturen med himlen som sitt tak och med marken under sina fötter långt borta från dysterhet och onda människor och han kände av det som han ville känna. Det stora och det obegripliga som var den värld som han levde i. När Jerker var ensam och verkligen riktigt ensam och satt som han gjorde nu på en sten på ett berg då kändes det. Hur det fanns en koppling mellan det som alla kallade för universum och de som levde på den här planeten.

Han sov gott den här natten och innan han somnade hörde han myggorna surrade utanför tältduken och det var ett ljud han tyckte om för det framkallade minnen han hade tillsammans med sin far. Deras fisketurer och fågelexkursioner med öppen eld och korvgrillning och kaffe ur termos, hågkomster som satt som etsade i hans hjärna. Hans far var död nu sedan många år men blev nittiofem år så Jerker hade gott hopp om att få leva ett tag till. Som vanligt var han tvungen att gå upp och kissa ett par gånger under natten, det var ett åldersprivilegium log han när han stod där och försökte tänka på annat för att få igång flödet. Han kunde leva med det. Det fanns värre saker.

På morgonen bröt han lägret och hans fötter mådde mycket bättre nu. Han applicerade nya plåster och när han började gå så kändes inte skavsåren ett dugg och han sände en tacksamhetens tanke till den lille tomteliknande gubbe som sålt salvan till honom.

Vart var han på väg? Och varifrån hade han startat? Det var sådant han funderade på där han gick utefter en grusväg i en behaglig natur. Hade det någon betydelse var nästa fråga? Skulle hans existens på den här jorden och i det som vi levde och andades i ha gjort något avtryck när han väl var borta? Ponera att han, Jerker, aldrig skulle ha funnits. Hade världen sett annorlunda ut utan honom och då inte bara i den lilla sfär som var hans utan globalt, universellt? Stora frågor utan svar tänkte han och ryckte på axlarna.

I Jerkers hjärta fanns ett rum som sedan länge var försvunnet men han levde konstigt nog kvar där. Famlade efter väggarna efter en utgång som han inte fann och han ville både stanna kvar och ta sig ut och det var så hans liv tedde sig. Han pendlade mellan hopp och djupaste förtvivlan och den sista tiden innan han gav sig av så krälade han i skyttegravar och stack bara upp huvudet när han kände sig säker men skotten ven kring hans huvud så fort han stack näsan över kanten så han bestämde sig för att fly. Lämnade kriget och gav sig ut i världen på egen hand med en förhoppning om att hitta något annat så småningom. Jerker lämnade stormar, ruiner och kaos bakom sig och tog sig till lugnare vatten och där var han nu. Gled som ett stolt klipperskepp genom stillhetens hav eller glömskans helande ocean. Välj det alternativ som passar dig bäst, tänkte han och skrattade till. Glömma var för honom samma sak som att förtränga. Och att hålla tillbaka onda tankar fick oftast oönskade effekter senare i livet ansåg han. Bättre då att försöka lära sig att acceptera eländet. Vilket han hade hållit på med i hela sitt vuxna liv utan att lyckas men det hade blivit bättre och idag så kunde han tänka på sina oförrätter utan att vrida sig som en mask på en metkrok.

Jerker var aldrig riktigt säker på var han stod. Huruvida han var lycklig eller olycklig, tillfreds eller otillfredsställd och ibland så blev han så orimligt trött på sig själv att han bara ville banka huvudet i väggen, orsaka blodvite, och på det sättet få slut på ältandet. Han blev förbannad på sig själv för att han inte kunde ta sig ur snaran som han hängde och dinglade i titt som tätt och han såg sig själv som svag ena dagen och stark som en oxe den andra och han kunde inte begripa varför det var på det sättet. Antagligen så fanns det någon käck diagnos som kunde förklara hans symptom men han ville inte veta. Inte ha på pränt att han var si eller så som någon jävla ursäkt till att han var som han var. Det visste han ändå och som han brukade säga, det var ingenting som en rask promenad inte kunde bota. Nu var väl inte det riktigt med sanningen överensstämmande men det kändes bra att tänka på det sättet.

Jerkers funderingar hade fått honom att öka på stegen och han kände sig hungrig och såg på klockan och konstaterade att det var dags för lunch och när han lyfte blicken, för han hade gått och stirrat i marken under tiden han tänkte, så såg han att han närmade sig bebyggelse. Inte en by för det var bara ett antal hus utplacerade efter vägen han gick på men det såg ut som om det skulle kunna finnas någonstans att äta. Han hoppades på en litet matställe, kanske som i Grekland när han var där. Ett fönster som var öppet och ett kök innanför där det tillagades och serverades den mest utsökta souvlaki han någonsin ätit. Det sög till i magen när han tänkte på hur längesedan det var och det hade flutit många spannar vatten i Ankeborgsån sedan dess. Han flinade. Denna Kalle Anka som alltid återkom i hans tankar och han mindes travarna med Kalletidningar som han fått av en grannpojke som tyckte att han blivit för stor för att läsa serier men som ändå satt i hans pojkrum och läste tillsammans med honom och Jerker mindes skratten och gemenskapen.

I Grekland mötte han Jens. J & J, Jerker och Jens, och de var vackra, unga, långhåriga och brunbrända och de var ett koncept de där två veckorna på en partyö och han mindes John den svarte killen från Manchester som hade piller som gjorde dig pigg när du var trött efter öl och ouzo. J & J, det var John som döpte dem till det och de två var som ler och långhalm och de charmade flickor och de dansade på klubbar och de satt på toppen av ön på Paradisebar varje natt när de inte kunde sova och drack ”Rainbows”, en stark, färgrik drink för att så småningom kunna somna in. De såg solen gå upp tillsammans och Jerker hade aldrig känt en sådan närhet till en annan människa förut och de delade sina hemliga tankar med varandra och det var så nära kärlek mellan honom och en man du kunde komma mindes Jerker och han älskade Jens och Jens älskade honom tillbaka. Fastän Jens lite mer, och på ett sätt som kärlek var mellan män och kvinnor för Jerker. Så när Jens lade sina hand högt upp på Jerkers lår den där sista kvällen de hade tillsammans och såg honom i ögonen och lutade sig fram för att ge honom en kyss. Så kysste Jerker honom tillbaka och det var varmt och fint men det var inte för Jerker som det var för Jens och de pratade om det och Jens förstod. De skildes dagen efter som vänner och sågs aldrig igen.

Det fanns ingenstans att äta i den lilla ansamlingen av hus och det föreföll som om ingen var hemma här. Inga människor på gatan och inga öppna fönster till matdoftande kök och Jerker kände sig som om han var med i en film. Allt blev plötsligt svartvitt och han satt på en häst och red med bister uppsyn och kisande blick in i en öde stad. Stetsonhatten långt framskjuten i pannan och höger hand vilande på pistolkolven och hästens tömmar i vänster hand. Blicken svepte från vänster till höger och framme vid saloonen satt han av hästen och kände på dörren som var låst.

Specerihandel stod det på skylten ovanför den låsta ingången. Jerker böjde sig fram och såg in genom ett smutsigt fönster. Det hade nog varit en matbutik en gång i tiden men nu gapade hyllorna nästan tomma. Här och där stod en konservburk och det fanns en disk med en kassaapparat som såg ut att härstamma från förrförra seklet och det låg tomma pappkartonger slängda lite här och var och allt var täckt med ett tjockt lager damm

”Vad fan håller du på med då tror du?” Sade någon argt bakom honom.

Jerker snodde runt och drog sin colt och satte två skott i antagonisten, ett i pannan och ett i hjärtat, och pistolen var tillbaka i hölstret redan innan mannen föll till marken.

Jerker vände sig om och såg en man i sextioårsåldern i blåställ och vita träskor. Hans hår var långt och ovårdat och hade säkert inte tvättats på länge. Han bar en solkig T-shirt under blåstället och han luktade svett. Mannen var orakad. ”Jag kollar in genom fönstret här”, sade Jerker avmätt. ”Har du något problem med det eller?” Mannen stirrade argt på honom och höjde sitt pekfinger som darrade betänkligt och pekade på Jerker. ”Det ska du ge fan i, det är mitt fönster!” Sade han med vrede i rösten.

Jerker ställde sig bredbent och nu satt Stetsonhatten på igen och han kisade återigen med ögonen som en westernhjälte. ”Ta ner det där jävla fingret om du inte vill att jag ska bryta av det”, väste han. Mannen i blåstället såg plötsligt rädd ut och sänkte sakta fingret. ”Det är mitt fönster”, sade han igen. Betydligt mer ödmjuk nu och han lät inte lika arg längre. ”Och din affär också då antar jag?” småväste Jerker. Mannen nickade och såg plötsligt ledsen ut. ”Det var en fin liten speceributik en gång i tiden”, sade han och suckade. ”På den tiden då det bodde människor här.” Han vände sig om och började gå därifrån. ”Vänta lite!” Ropade Jerker. Mannen stannade och vände sig om och såg sorgset på honom och Jerker kom inte på något vettigt att säga. Mannen tittade länge på honom och så sade han, ”Om jag vore du så skulle jag lämna det här gudsförgätna stället så fort du bara kan. Vi väntar bara på döden här.” Han fortsatte att gå därifrån med tunga steg. Träskorna knastrade mot grusvägen.

När han låg i tältet på kvällen och funderade och regnet knaprade på regnskyddet, ovädret kom till slut, så var vemod den känsla han hade i kroppen. Jerker brukade inte tänka så mycket på sin ålder men just den här kvällen så var det svårt att komma undan. Han tänkte på mannen han träffat tidigare på dagen som han såg som gammal och insåg inte förrän senare att de nog var jämngamla. Liggunderlaget kändes knöligare än vanligt den här kvällen och hans rygg värkte och det sved i hans ögon. Han var hungrig också. Det sista brödet och skinkan blev hans middag och det förslog inte långt. Jerker hade studerat kartan han bar med sig ingående och trodde att han skulle nå ett litet samhälle på morgonen där han kunde proviantera.

Men vart var han på väg? Frågade han sig igen. Det kändes som om han var överallt men aldrig där han ville vara och han blev långsamt kallare. Det var som att ha en snöstjärna eller en isbit i sin själ som spred kalla strålar ut i hans kropp och det var längesedan han sken som en sol. Hade han någonsin gjort det? Jerker var inte så säker på det. Även i sin ungdom då han ansågs som en glad och trevlig prick så hade han ett regnmoln över sitt huvud och så här i retroperspektiv så insåg han att han alltid spelat teater. Att han aldrig vågade vara sig själv utan istället försökte vara så som det ansågs att du skulle vara. Vi väntar bara på döden här, hade mannen med träskor sagt och det kändes alltför ofta som att så var fallet för Jerker också. Han satte sig upp och slog sig själv i tinningarna med handflatorna för att få bort de obehagliga tankarna. Tänkte på whiskyflaskan som låg i hans ryggsäck men bestämde sig för att avstå.

Jerker var på väg tillbaka, så var det väl tänkte han? Tillbaka till vad? Han visste inte längre. Åter till skyttegravar och florstunna väggar och avgaser in genom de öppna sommarfönstren och klirr och klang från uteserveringar och fylla och våldtäkter och knarkare med glasartad blick i kön på systemet och barn som lekte i lekparker med mammor på parad med sina barnvagnar och en och annan vilsen pappa som gjorde sitt bästa för att bli accepterad av rättrådiga mödrar. Men också till glittrande vatten mitt i staden och lummiga parker och vackra kyrkors ödesmättade siluetter mot en ljusblå sommarhimmel och dofter av kastanjeblommor och iskallt vin på en filt i skuggan under ett träd med solens strålar strilande ner genom lövverket som ett guldregn och tidiga morgnar med sopgubbar som slamrade och svor och skrek och skrattade och väckte hela kvarteret och måsar som hängde liksom i snören från himlen och alla vackra kvinnor i sina sommarklänningar och alla ljud. Ljuden från en storstad som han både älskade och hatade.

Jerker var på väg dit. Han bara anade det nu men det var så det var. Förstod ännu inte riktigt att det inte fanns några vägar bort utan bara en enda lång omväg hem igen. Att du kunde irra världen kring och du kunde leta efter den försvunna diamanten eller vaska efter guld och du kunde ha en tro på att du var på väg någonstans men ju längre bort du kom desto närmare hem hade du.

Den här natten blev i stort sett sömnlös och han stod en stund i regnet naken med ansiktet vänt upp emot de mörka skyarna och han blev ännu kallare och han frös och huttrade men han stod kvar en lång stund i den strilande vätan och väntade på en förklaring från den stora kraft som han trodde på fanns i allt som existerade men den kom inte. Så han klädde på sig igen och när solen till slut gick upp och regnet hade lämnat platsen där han var så gick han in tältet igen och kröp ner i sin sovsäck och nu kunde han äntligen sova. Jerker drömde om en stad, sina drömmars stad och han gick gata upp och gata ner och såg det som han inte sett förut och han öppnade dörrar och gick in i rum som var hans och han kände sig hemma där och solen stod högt när han vaknade och allt var på något sätt som han ville att det skulle vara. Ett sällan upplevt lugn fanns i hans kropp och han satt länge och lätt känslan bygga bo och när han var säker på att den inte skulle försvinna så bröt han lägret och började sitt återtåg

Och allt ljus var på Jerker och det var som om han svävade fram högt över marken och hans hjärta var varmt igen och slog öronbedövande och det dunkande dånet var som hammarslag i hans huvud och när han stannade så pulserade blodet i hans ådror och det var som om han hörde en röst som sade, ”gå, gå, gå, sluta inte gå.”

Och han gick och det gick inte längre att komma undan. Han visste nu och han hade löst sina onda tankar i saltsyra och han kände sig upprymd och kanske rent av fri. Men det kanske var att ta i tänkte Jerker. Han drog i alla fall en djup suck av lättnad och tog ett steg till på sin väg tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s